Det var inte jag som såg den först. Jag hörde hur Nalle skällde till en gång och sedan såg jag hur han uppspelt hoppade fyrfota med blicken fastnitad vid vår besökare. Den lilla igelkotten rullade ihop sig av rädsla men Nalle gick inte fram utan höll sig på behörigt avstånd för att sedan tröttna och gå därifrån. Men jag blev kvar och jag väntade tills igelkotten övervann sin rädsla och tittade fram.  Jag lyckades få ett ganska bra foto med mobilen, för naturligtvis låg kameran kvar på övervåningen. Det händer lite titt som tätt att vi hittar igelkottar i vår trädgård men det är lika kul varje gång.

Som ni vet nalkas det bröllop mellan min yngsta dotter och hennes sambo. Jag förväntas hålla tal och det gör jag gärna. Men det är inte så lätt att få till det där perfekta talet så jag blev glad när min syster, den erfarna och duktiga föreläsaren och författarinnan, erbjöd sig att titta på vad jag hade totat ihop. Jag vågade knappt titta på henne medan hon läste men jag blev lite lugnare när jag hörde ett fniss och senare ett litet ljud som uttryckte att hon blev berörd. Jag hade varit nära att förkasta allt och börja om från början men jag blev glad när min syster faktiskt sa att hon gillade mitt tal och att hon  t o m rös och fick knottrigt skinn på armarna. Jag skulle vilja att det vore roligare men nu får det vara som det är. De dagar som återstår till bröllopet ska jag träna in hela talet så att jag kan det utantill. Sedan är det bara att hoppas på att jag inte är alltför påverkad av fejkfeber eller piller just när jag ska hålla mitt tal. Det skulle inte vara den extra krydda som kanske behövs, om brudens mor står och sluddrar med ofokuserad blick medan hon försöker säga något fint till brudparet. Jag är faktiskt inte orolig för jag vet att det går bra.

Så blev jag beskriven i dag. Jag, Kasper och Nalle kom ikapp söta lilla Vera och hennes husse på en skogsstig och när jag konstaterade att de inte heller går särskilt snabbt, eftersom vi lyckades komma ikapp dem, sa Veras husse att han har sett att jag och min syster brukar gå lika snabbt som raketer. Jag blev alldeles full i skratt. Det är tydligt att vi har väldigt olika perspektiv. Jämfört med den takt jag höll innan levern hade blivit så här stor så strosar jag numera fram. Min syster däremot, går ganska snabbt. Men inte riktigt lika snabbt som den takt jag hade förut. När jag har blivit frisk från min PLD så ska Veras husse få se på raket 😉

I dag blev det några trädgårdsbilder. De här fynden gjorde jag i en vrå med ogräs. Den fina liljeväxten ska snarast flyttas till rabatten i stället.

Ett litet bi på besök i Salvian.

Nu har jag letat efter campingstugor nära vatten och helt plötsligt har jag två inbokade minisemestrar framför mig. Semestrar då jag inte planerar in något annat än att sitta och titta ut över en sjö och promenera lite med min hund. Har jag en bra dag någon av dagarna så kanske vi gör en liten utflykt någonstans men det är inget måste. Det blir bara ett ombyte av miljö och kameran kanske kan få knäppa något annat än bara blommor i vår skog. Jag ska inte åka långt. Bilresor är inget jag mår bra av så jag har letat i närområdet.

Andra veckan i augusti har jag bokat in tre nätter i Vadstena. En enkel (det finns i alla fall dusch och wc) liten stuga med fint läge. Där ska Kasper och jag gå längs med stranden och han kan få bada så mycket han vill. Jag har en liten tanke om att kanske, om jag mår skapligt, så ska vi ta oss upp på Omberg någon av dagarna. Men om jag ska vara realistisk så är nog det kanske för jobbigt både för mig och för min gamla hund. Det kanske blir en tur till Alvastra klosterruin i stället.

Nästa minisemester ser jag väldigt mycket fram emot. Jag hittade något som jag tror är ett riktigt fynd. Denna stuga, som hör till ”Målsånna turism och lantbruk”, kostar nästan bara hälften så mycket per dygn som den lilla campingstugan i Vadstena och har mycket mer utrymme och är väldigt mycket bättre utrustad. Läget kan jag inte heller klaga på. Jag skulle kunna bo där hela sommaren. När jag visade bilderna för min syster hakade hon genast på så nu ska vi två och våra vovvar tillbringa fyra förhoppningsvis härliga dygn här i slutet av augusti. Tänk att hitta en sådan pärla. Det ska bli jättekul. Om stugan motsvarar förväntningarna ska vi sedan snabbt boka in en semester där nästa sommar.

Efter morgonpromenaden och den sedvanliga koppen kaffe tog jag itu med den sista delen av garageinfarten. Visserligen är bilden suddig eftersom jag bara hade mobilen till hands men har ni någonsin sett en så snygg och välrensad grusinfart? Det har ni säkert men jag har inte sett en sådan hos oss sedan vi flyttade hit. När jag var klar konstaterade jag lite trött att nu är det dags att börja om från början längst in. Men det ser inte lika illa ut som när jag började och jag ska inte titta på de nya ogräsen än på några dagar. Jag kan ju få känna mig nöjd ett litet tag först.

I går kväll, precis innan jag la mig för att sova, kollade jag lite snabbt på fb. Jag såg att våra grannar från byn Vattjom (Oviken i Jämtland), där vi bodde i tretton år innan vi flyttade till Optand, befann sig vid Bergs slussar och skulle hälsa på sin dotter i Linköping. Lite snabbt slängde jag iväg en kommentar om att Mjölby ligger ganska nära och att det finns kaffe här. Snart kom en fråga: bor du där? Då sov jag nästan så jag svarade bara ”ja” och la till en glad gubbe. Sedan hände inget mer men strax före kl 11 i dag ringde det på dörren och där stod de. Så glad jag blev. Tyvärr hade jag precis tagit mina starka piller så efter ett tag sluddrade jag lite och hade svårt att hålla mig vaken men det var ändå himla kul att få träffa dem igen. Vi har inte setts sedan begravningen för drygt tre år sedan. Det blev en stund med diverse uppdateringar, lite skvaller från hemtrakterna och annat trevligt prat. Trots att jag var så trött så gav det mig en energikick och ett litet lyckorus. Så härligt att få höra lite jämtländska tonfall och ord igen.

Lite senare kom min syster och gav mig en bajspåse med några små, söta kantareller (bajspåsar är jättebra till mycket). Jag har själv plockat två stycken förut och de är torkade och väntar på att bli fler. Kanske kan de bli tillräckligt många för att räcka till en svampmacka så småningom. Några fler ska väl någon av oss kunna springa på någon gång innan vintern.

I dag har vi ätit blåbär, jag och vovvarna. Jag har inte fått behålla så många själv för om jag stoppar in dem i min egen mun så tittar Kasper förebrående på mig. Han tycker att jag ska hjälpa honom i stället och som den väluppfostrade matte jag är så plockar jag åt både honom och Nalle. När jag slutade serva dem med blåbär insåg de att om de ville ha fler så fick de minsann nosa upp och plocka dem själva. Det var de sysselsatta med en stund medan jag fotade.

När jag såg de  här blommorna så tänkte jag ”luktärt”. De växer i en glänta i skogen och jag vet inte om de kan växa vilt eller om någon har slängt ut dem från en trädgård. Jag vet faktiskt inte ens om det är luktärt men någon slags ärtväxt är jag ganska säker på att det är.

Jag har fått en ny favorit. Jag har haft med den förut men inte helt utslagen och jag visste inte vad det var. Jag kände inte alls igen den och nu vet jag att det inte är så konstigt. Den växer inte norrut. Efter lite googlande vet jag nu att det är vildmorot. Jag är inte så fascinerad av själva blomman (eller den stora mängden små blommor). Det är bladen, som först omsluter knoppen och sedan finns under själva blomställningen, som är det som fångar mig.  Eller det är nog helheten, för utan blomman skulle den inte vara lika fin. Ett litet konstverk som jag är glad att ha upptäckt.

Tack vare två bloggvänner, Anneri och Anki, så vet jag nu att det här är en luktgräsfjäril. Det är så kul att ha likasinnade att dela bilder och kunskaper med (ja, jag insuper mer kunskap än jag delar med mig av än så länge).

Tistel, vet inte vilken sort men det skulle kunna vara åkertistel.

Blåklocka, kanske stor blåklocka.

Jag vet inte varifrån namnet Malva dök upp (förutom att jag tänkte på den jättehärliga lilla tjej i släkten som heter Malva). I alla fall så inbillade jag mig att det här är en sorts Malva men efter lite googling är jag nu osäker. Vad den än heter så är den ganska fin.

Det här är en Renfana. Ett ganska ynkligt exemplar men den växer nog inte med de bästa förutsättningarna (i springan mellan en trädgårdsmur och asfalten på en trottoar).

Något som har blommat färdigt men som inte alls för den skull är fult.

Nu ska jag ägna en liten stund åt att kolla upp campingstugor inom ett lagom avstånd härifrån. Jag känner att jag måste ha lite luftombyte. Jag kommer inte att företa mig något (om jag hittar någon bra stuga). Bara gå små promenader med Kasper. Men det vore lite roligt att i alla fall göra en liten semestertripp. Kanske en parodi på semester men bara för att komma bort lite. Vi får väl se hur det blir.

Jag har inte egentligen funderat särskilt mycket på varför jag längtar så väldigt tillbaka till Jämtland. Varje dag dyker det upp bilder i mitt huvud och tankarna på allt jag hade och allt vi gjorde där väcker saknad. Det känns ibland som om hela min kropp gråter av längtan och jag måste tvinga mig själv ur den känslan. Jag har tidigare  använt liknelsen ”som en hund som skakar av sig obehaget och börjar om” och det är så jag hanterar det.

Plötsligt i dag stod det klart för mig varför det är så. Det är så självklart. Det var där jag levde. Nu bara väntar jag.

Det är tre år sedan min man dog och sedan dess har jag inte levt, bara existerat. Det beror inte på sorgen. Den fick mig att tappa en del av livslusten under en period men efter det har jag varit begränsad av medicinska orsaker. Jag har alltså aldrig haft chansen att börja leva ett nytt liv och skapa nya minnen. Det vore fel att säga att jag inte har haft glada upplevelser här också, för det har jag. Men jag har inte gjort något. Från att ha varit van att alltid ha något äventyr på gång så har jag, förutom två flyttar, inte gjort nästan något på tre år. Jo förresten, jag har utnyttjat min andelsvecka i Åre en gång men det tog hårt på krafterna och jag har inte ens funderat på att göra om det.

Att jag inte har förstått detta tidigare. Det är klart att jag skulle ha längtat och saknat i alla fall men samtidigt skulle jag ha startat ett liv här också. Det här får mig att undra om jag verkligen är säker på att jag en dag ska flytta tillbaka. Kanske är det bara saknaden av ett liv som får mig att tro på det. Kanske kan ett nytt liv här, ett liv där jag lever, få mig att tänka om. Tills jag vet det kan jag bara fortsätta att vänta, och längta efter att leva.

Några trädgårdsbilder. Återigen får krolliljan vara med, bara för att jag tycker så mycket om den. Lite längre ner syns praktlysing (som jag alldeles nyss har lärt mig av Anki  att den heter) och två andra växter som jag ännu inte orkat ta reda på namnen på. Längst ner har jag ännu en hundbild. Men den här gången var det Nalle som höll sig framme.