Jag fnittrade lite samtidigt som jag skakade på huvudet åt den app som håller koll på hur mycket jag rör mig, när och var det sker, kaloriförbrukning, sömn etc. Jag brukar ta de flesta uppgifterna med en nypa salt men jag har litat ganska mycket på steg- och promenadlängdsuppgifterna. Det kan ju faktiskt appen känna av. De andra uppgifterna är baserade mest på statistik och sömnen beräknas på hur länge min mobil ligger orörd på natten.

När jag och Nalle kom hem från promenaden i morse frågade min syster var vi hade varit. Då tog jag fram mobilen för att visa den karta där sträckan vi gick visas. Den såg korrekt ut men när jag tittade på övriga uppgifter, då kom fnisset och jag konstaterade att min app hade fått fjupp. Jag hade tydligen gått över 30.000 steg. När jag kollade lite närmare såg jag att halvfem i morse var jag ute och sprang. Jag verkar vara duktig på löpning för jag avverkade 23,5 km på 1,25 timmar och det gick åt 20.659 steg. Enligt appen vaknade jag 04.25 och det stämmer faktiskt. Fem minuter senare, när jag trodde att jag var i badrummet och sedan gjorde frukost, var jag tydligen egentligen ute och sprang. Bra gjort av mig.

Själva promenaden kunde jag räkna ut uppgifterna om och det blev en runda på 5,7 km och tiden var 1 timme och 11 minuter

Ganska snart efter att vi hade börjat gå, låg det något spännande i gräset.  Jag höll in Nalle och gick närmare för att se om det var en riktig orm. Jag kan inte mycket om ormar men jag tror att jag har hört att vi bara  har olika snokar och huggormar i Sverige. Kopparödlan är ingen orm så den räknas inte in. Jag kanske har fel men jag tror inte att varken snokar eller huggormar kan se ut så här så jag var skeptisk från början. Och mycket riktigt visade det sig vara en leksak. Men på lite håll såg den ganska riktig ut. Undrar om någon har lagt den där med avsikt att skrämmas. I så fall blev resultatet ganska misslyckat när jag och Nalle upptäckte den.

I dag gick vi delvis på nya vägar. Vi började på välkända gångbanor men förlängde vår runda och kom ut på en grusväg bland olika fält och vid järnvägsspåren. Som vanligt, när vi går någonstans där vi inte har gått förut, tog jag fram kartan på hitta.se. Där kan jag följa var vi är och hur vägarna går. Den visade att där framme, vid den lilla trädgruppen, skulle det finnas en liten bäck. Bra för Nalle tänkte jag.

På den korta biten till bäcken såg jag en fin liten insekt i en vädd.

Bäcken var en besvikelse och det blev varken bad eller drickande för Nalles del. Han var inte ett dugg intresserad och jag förstår honom. Där bäcken sedan fortsatte såg det mest ut som ett igenväxt dike.

Vi tog oss tillbaka till den gångväg vi har gått på förut men den här gången följde vi den inte in i villaområdet. Kartan i appen visade inte att det fanns någon stig eller väg på andra sidan av den lite större väg som låg framför oss. Men jag var inte ett dug sugen på att gå bland hus så Nalle och jag chansade och så fort vi kom över på andra sidan vägen såg vi att det gick spår, som efter en fyrhjuling, rakt över en lägda (säger man så här nere?). Vi följde spåret och kom fram till en skog där en stig ledde oss vidare. Nu visade appen att vi snart skulle komma fram till välkända trakter. Snart dök de stigar, som jag relativt nyligen har börjat gå på, upp framför oss. Det blev en mycket bättre runda än jag hade trott att det skulle bli. Det var härligt att komma in i min kära skog igen och jag blev inte ens störd av myggor. Jag såg faktiskt inte ens till dem. Det kan bero på att det blåste ganska friskt t o m inne i skogen och på att jag och Nalle gick på ganska raskt. De hann inte med oss. Eller så har myggen blivit färre och det är ännu bättre.

Jag kämpar genom att ta ut mig och försöka förbättra konditionen. Nu, när jag och Nalle är ensamma på promenaderna, märker jag att jag inte har så bra kondition som jag trodde. Vi går ganska snabbt. Inte i det tempo jag gjorde innan leverproblemen satte igång men vi närmar oss. Min syster har frågat några gånger om det verkligen är bra att jag tar i så att jag kommer hem helt slut, flåsandes och med en kropp som värker och protesterar. Jag tror att det är bra. För säkerhets skull ska jag fråga när jag träffar min kontaktsköterska på torsdag men för att komma vidare behöver jag utmana mig själv. Jag har ju den där fjälltoppen att besegra andra veckan i augusti och dit ska jag. Att det värker bortser jag från så långt det går. Värken finns där men den är inte farlig och det händer inget förutom att jag får mer ont vid ansträngning.

Samtidigt njuter jag. Några morgnar har vi nu förlängt favoritpromenaden och har tagit oss runt hela den slinga som är ”hälsans stig” plus vägen fram och tillbaka dit. Det blir ca 5,5 km och enligt min app var den effektiva tiden 1 timme och 19 minuter. Det är alldeles för lång tid för att jag ska vara nöjd. Jag jämför med en runda på drygt 6 km som jag gick ofta för ett antal år sedan. Jag vet att jag någon gång gick den sträckan på 1 timme och 4 minuter (inkl pauser för hundarnas bestyr). Det tempot vill jag tillbaka till. Det är knappt 11 min/km (kanske ca 10 min/km om man räknar in hundpauserna) jämfört med dagens 14,4 min/km.

Nu ska ni inte tro att jag alltid vill ha koll på hastighet och längd. Det är nu, när jag vill få svar på hur jag ligger till, som jag kollar det här. Men tack vare min app i mobilen så kan jag ta fotopauser för det känner den av och räknar bort. Alla gånger vi stannar börjar appen räkna på en ny sträcka och sedan slår den ihop alla sträckor och visar, på en karta, hur vi har gått med antal steg och meter angivna. Jag är nöjd om jag tar mig upp på den fjälltopp jag har planerat att komma upp på och sedan följa leden en lite längre sträcka tillbaka. Det är mitt mål och om jag tar det lugnt klarar jag det nog redan nu. Men jag vill känna att det finns lite extra för att det ska bli riktigt bra.

I morse var det mulet men väderappen (det finns appar för allt) visade ingen regnrisk. Därför tog jag med kameran och jag hade tur. Det kom några droppar men inte mer. Först när vi var hemma igen kom det en ordentlig regnskur. Så pålitliga är väderleksrapporterna. Men det får man ha med i beräkningen. Jag tänkte att om det skulle börja regna så har jag alltid bajspåsar med mig och en sådan kan även skydda en kamera 😉

Vi gick sträckan åt motsatt håll idag. Vi kom alltså först ner till centrum och den del av Svartån som flyter där. Lite här och där längs ån syns vattenväxter. Den gula fick jag lära mig namnet på när jag såg på nyheterna för någon dag sedan. Sjögull, en växt som tydligen är på väg att ta över mycket av näckrosornas växtplatser och därför bekämpas på en del håll. Vad den andra växten heter vet jag däremot inte.

Rättelse: nu har jag lärt mig av Anki, som jag litar väldigt mycket på, att det inte är sjögull utan gul näckros. En googling bekräftar att hon har helt rätt. Det är bra med hjälpsamma bloggvänner 😀

Om jag av någon anledning skulle vilja ha en lägenhet här i Mjölby så skulle jag kunna tänka mig taklägenheten i något av husen som skymtar i vänster kant. De röda byggnaderna tror jag tillhör hembygdsgården. Den har jag ännu inte besökt men det blir säkert så småningom.

En liten bit längre bort såg jag en hel flock kanadagäss på andra sidan ån.

Under en fotopaus såg Nalle ett tillfälle till att sätta sig ner och bara njuta. Har ni sett en hund se mer fridfull ut och vara så helt i nuet. Jag lät honom sitta där och ha det bra en stund innan vi gick vidare.

Strax efter kom vi till en av två bra hundbadplatser längs vägen. En and sprang före Nalle ner i vattnet och jag trodde nog att den skulle simma iväg snabbt när Nalle kom i. Men hon la sig en liten bit ut och verkade inte ett dugg orolig för vad som skulle kunna hända. Jag gissar att hon har ungar någonstans i närheten och att hon modigt drar uppmärksamheten från dem. Nalle tyckte i alla fall att hon var spännande och visade tecken på att vilja leka. Men hon simmade i en halvcirkel runt honom och vände hans uppmärksamhet bort från den plats där ungarna förmodligen fanns. De är smarta de där fåglarna. Observera att det här bara är en gissning från min sida. Jag har sett storspov linka fram på vägen med till synes en skadad vinge för att locka bort oss från ungarna. När vi hade gått tillräckligt långt flög storspoven iväg, helt frisk. Därför tror jag att det kan vara ett vanligt beteende hos fler arter.

Vi fortsatte promenaden och jag motstod alla impulser att fota blommor. Därför dröjde det ett bra tag innan nästa bild togs och det blev Nalle-badar-bilder igen. Den här gången syntes inga spännande fåglar så han ägnade sig åt att släcka törsten. Det kan man göra på olika sätt. Man kan försiktigt doppa tungspetsen i vattnet och dra upp den med det vatten som kommer med, eller så kör man ner hela nosen i vattnet med munnen öppen och försöker ta en tugga av vattnet.

Plötsligt såg jag en silhuett som såg annorlunda ut mot de fåglar som brukar synas här. En häger tror jag att det är men vet inte vilken sort. Det var ganska långt avstånd och jag hann bara snabbt få upp kameran och trycka ner avtryckaren en gång innan hägern försvann så bilden blev som den blev. Men jag kanske får se den fler gånger och har bättre tur då.

Nu var vi på samma sida av ån som den flock med kanadagäss vi såg tidigare. De lät oss komma ganska nära men höll noga uppsikt över oss. Jag koncentrerade mig på den lilla familjen med mamma, pappa och tre små gässlingar. Farbror and var också med i den lilla gruppen och höll sig nära hela tiden. Även när de förflyttade sig.  Jag såg inga andra änder just där så kanske kände han samhörighet med ungarna. De är ju i ungefär samma storlek. De här gässlingarna var de enda jag såg i hela gruppen.

Om en vecka befinner jag mig i utkanten av Tivedens nationalpark, i den stuga jag bokade för ett tag sedan. När jag bokade var det med tanken att jag och Kasper skulle tillbringa fem dygn i vacker natur och med sköna vandringar. Han och jag och dagar som skulle fyllas med precis det vi kände för att göra. Några av de dagarna skulle vi få sällskap av min rumskompis från Sahlgrenska och det såg jag väldigt mycket fram emot. Tyvärr var hon tvungen att avboka men jag tyckte ändå att det kändes jättekul att få åka på en liten semester med min hund.

För några veckor sedan började jag inse att de vandringar jag hade planerat skulle bli betydligt färre och kortare eftersom Kasper visade att han inte längre hade lika mycket styrka. Då tänkte jag att självklart anpassar jag mig efter min hund och vi får ta dagen som den kommer. Den senaste veckan förstod jag att Kasper skulle inte orka med några vandringar över huvud taget men jag såg fortfarande inom mig hur vi skulle mysa i stugan tillsammans och gå korta promenader. Kanske skulle jag även kunna lämna honom för att ensam gå en längre promenad någon gång.

Nu blev det inte så. Plötsligt förändrades planen till att bli en ensamsemester och det var med blandade känslor jag tänkte på den. En anledning till att jag valde just nästa vecka för att boka stugan, var att min syster ska vara hundvakt åt Kaya (sin exmans hund) och eftersom Kaya inte gillade Kasper så kändes det som ett bra tillfälle att hitta på något. Nu försvann den anledningen. Det kändes mest bara sorgligt att åka iväg ensam och försöka roa mig själv.  Det är inget jag skulle se som svårt i andra situationer men här hade jag planerat för något helt annat. Jag kom på den goda idén att fråga om min syster, hennes son, Nalle och Kaya ville följa med på min lilla semester och dela stugan med mig. Utrymme finns och de vill gärna följa med.

Nu känns det mycket roligare igen. Det blir som att åka på semester med min familj och en heltokig men väldigt rar extrahund. Hon är förresten inte så heltokig längre eftersom även hon har blivit äldre. Både Nalle och Kaya är tolv år men båda kan fortfarande fara omkring i total hysteri och de kan trigga igång varandra riktigt ordentligt. Det kan bli spännande och det blir defintivt inte tråkigt 🙂 Nu blir det långa härliga vandringar med hundar och kameror. Min systerson har också blivit fotointresserad och han har dessutom lärt sig mycket genom att välja en fotokurs i skolan. Min syster får ta fram tålamodet när hon får vänta vid alla ställen där vi ser motiv 😉

På morgonen idag småskvätte det lite och jag ville inte ta med kameran. I stället kommer här några bilder från Nalles och min morgonpromenad för några dagar sedan. Vi hade först gått en kort runda med Kasper och sedan låtit honom komma hem medan vi vandrade vidare.

Vi hittade en plats som var perfekt för en varm hund att svalka av sig. När vi kom fram simmade plötsligt en liten måsunge ut framför oss och jag hejdade Nalle en stund.

Men Nalle hade siktet inställt på vattnet och jag ville inte hindra honom längre. Nalle brydde sig inte om den lilla ungen men den simmade ändå snabbt in i vassen och gömde sig där. Man kan ana den fläckiga dunbollen genom vassen.

Några som inte var glada över vårt intrång i deras revir, var mamma och pappa mås. Oj, vad de skrek och flög omkring ovanför oss. Eftersom jag ville låta Nalle dricka färdigt passade jag på att fota lite men sedan gick vi snabbt därifrån för att låta dem vara ifred.

Några blomfoton blir det också, men bara på två blommor 😉 En vallmo och den första utslagna krolliljan för i år. Hemma i trädgården är våra egna krolliljor på gång men den här låg lite före med att slå ut. Det är fascinerande blommor så jag kan nog inte låta bli att visa fler foton när de i trädgården blommar för fullt.

I går var det inte bara en dag med saknad. Det var även en dag med två anledningar att fira. Dels var det precis fem månader sedan jag fick min nya lever och vi trivs väldigt bra ihop. Den allra bästa firaranledningen är ändå att en vän, som jag aldrig har träffat men som har stor del i att jag kom till Sahlgrenska och fick min lever och som har peppat mig under hela resan, igår fick åka hem från Sahlgrenska och nu är även hon fri från samma sjukdom. Stort grattis till dig, min fina vän, som nu har fått komma hem till barn och man och kan börja se fram emot ditt nya liv, förhoppningsvis med en snabb och bra återhämtning  💗💕💖💓😀😍🎈💐

Nu finns du inte mer. Det gick så fort och jag hann inte riktigt förstå vad som hände innan det var över. Vi gick vår morgonpromenad, en väldigt kort sådan eftersom du inte verkade pigg på att gå. När vi kom hem ville du inte ha det godis du vanligen är så ivrig att få. Du gick direkt in och la dig. Några timmar senare reagerade du inte när jag kom och när jag la min hand under ditt huvud för att lyfta upp det, låg du helt tung kvar i min hand.

Jag tänkte att du ändå behövde komma ut och kissa men i stället för en ny kort promenad nöjde jag mig med att hjälpa dig ut i trädgården. Det var inte lätt. Jag lyfte dig upp till stående men så fort jag släppte föll du ihop igen. Då förstod jag hur illa det var. Efter en stunds gosande försökte jag igen och då lyckades du hålla dig uppe, stapplade mot dörren, ramlade några gånger men kom upp igen med lite hjälp. Du gjorde det du skulle vid en buske, drack lite vatten och ville genast in igen. Efter att ha ramlat några fler gånger var du äntligen tillbaka på din favoritplats. Då tog jag beslutet att du inte skulle behöva vara med längre. Vi fick en tid på djursjukhuset några timmar senare, några väldigt känslosamma timmar.

Jag ska inte skriva så mycket om alla fina stunder vi har delat. De har varit många och vi har gått igenom massor tillsammans. Mest är det lyckliga minnen men när du förlorade den du älskade högst av alla, din husse, trodde jag att du känslomässigt övergav mig för alltid. Efter en period kom du tillbaka men jag fick aldrig samma kärlek som du så självklart gav honom. Ändå kände jag att vi hörde ihop och jag vet att du också tyckte så. Vi hade en annan slags kärlek mellan oss och den var nästan lika stor och stark, bara inte lika synlig.

I morse när jag vaknade var rutinerna helt borta. Jag brukade börja med att säga god  morgon till dig med en kram och några frolicar och du brukade vifta lite på svansen och låta mig kramas. Efter mina badrumsbestyr fick du mat och sedan släppte jag alltid ut dig i trädgården en stund. När du kom in fick du en dentastix (som du inte åt upp igår) och sedan väntade du medan jag åt min frukost och gav Nalle mat innan vi gick iväg på vår morgonpromenad. Nu är det inte så längre. Jag gick upp, hittade de frolicar som du inte åt upp igår, gjorde mig i ordning, åt frukost och nu ska jag snart ge Nalle mat och gå en lång promenad med honom. Rutinen att gå en hundpromenad på morgonen finns i alla fall kvar, men utan dig.

Jag har gråtit mycket. Det här är ingen katastrof eller ens hemskt. Det är naturen som har sin gång och nu var det dags för dig att lämna mig. Du har stannat kvar mycket längre än jag någonsin kunde begära, femton och ett halvt år. Jag saknar dig och tårarna lurar hela tiden men jag har länge förstått att det inte skulle vara vi två så länge till. Ändå kom det som en chock när det gick så fort. Plötsligt orkade du inte längre och då fanns inga alternativ. Älskade, underbara kompis – du efterlämnar ett stort tomrum som aldrig kommer att fyllas helt. Men jag ska minnas alla lyckliga stunder och tänka på dig med glädje och kärlek. Andra tror att du nu är tillsammans med din husse och jag önskar att det är så, men jag kan inte tro på det. Men jag vet att du har fått frid.

VLUU L310W L313 M310W / Samsung L310W L313 M310W

VLUU L310W L313 M310W / Samsung L310W L313 M310W

VLUU L310W L313 M310W / Samsung L310W L313 M310W

Den allra sista bilden på min bästa kompis. Vi ville inte sitta i ett undersökningsrum och vänta. Vi tillbringade den sista tiden tillsammans på gräsmattan utanför djursjukhuset innan det var dags och vi var tvungna att gå in.

De senaste dagarna har min fina Kasper varit märkbart tröttare. Han mår fortfarande bra och är glad men det märks att han ganska snabbt har tappat en del av sin kraft. Det beror inte enbart på värmen. Det är de senaste, svalare dagarna som det har märkts mest. Jag har successivt minskat längden på våra promenader och nu har det kommit till den gräns då jag själv  känner att jag måste ha mer än så. Jag måste, för min egen hälsas skull, röra mer på mig om jag inte vill backa i styrka och kondition igen. Samtidigt kan jag inte tvinga med min hund när jag tydligt ser att han kämpar – och det gör han i ett ganska tidigt skede nu,  trots att han också visar att han vill gå.

I morse gick vi därför först en kort runda, bara knappt tjugo minuter, i lugnt tempo. När vi kom hem väntade jag tills Kasper gick och la sig och sedan tog jag med mig en något förvirrad Nalle och gick ut igen. Det var en väldigt bra idé. Det var en skön morgon. Klockan var bara kvart över sex och det var lagom svalt för en rask, lite längre promenad. Det var så skönt att kunna gå på så fort jag ville med en hund som glatt och piggt travade på utan svårighet att hänga med i mitt tempo. Kommer ni ihåg att jag skrev om en ny runda som blev min favorit? Den promenaden gick vi och den här gången blev jag förvånad över hur snabbt vi kom runt jämfört med sist.

Jag har en app i mobilen som bl a mäter antal steg, km och visar på en karta hur jag går. Enligt den appen (vet inte om den är helt tillförlitlig) gick vi nästan fem km hemifrån och tillbaka. Det är den blå slingan som jag har fyllt i på kartan. Totalt, med den korta rundan med Kasper, blev det drygt sex km. Med undantag för nationaldagen i Stockholm, och då tog jag ut mig, har jag inte gått så långt på tre och ett halvt år. Trots värken i ländryggen, som jag har lärt mig att nästan ignorera (så länge jag inte behöver böja på ryggen, det är knäna som får jobba när jag fotar blommor), kändes det underbart. Tens-apparaten placerad på bröstryggen gjorde sitt jobb och jag bara gick och njöt. Tänk att få sträcka ut, testa min förmåga och känna att det finns kraft. Det är härligt!

Naturligtvis blev det en del foton på blommor.  En blåklocka

Jag lyckades googla fram en bild på en likadan blomma och där stod namnet ”oxsvans”. När jag sökte på det namnet kom endast samma bild upp tillsammans med massor av köttbilder på förmodade oxsvansar. Det gör mig lite skeptisk. Någon som vet?

I dag ville Nalle både dricka och gå ner i vattnet flera gånger. Det var väl inte lika läskiga kanter här som längre in mot centrum där han vägrade.

Det här kanske ska tolkas som att vattnet är fullt drickbart och att det bara är att ta för sig. Jag är lite för försiktig. Det är skillnad om det är en fjällbäck.

Vi kom till ett fält där någon slags ärtskörd väntar så småningom.

Vår landskapsblomma – Blåklint. En av de vackraste. Kanske är det färgen som får mig att tycka så 😉

Den här har jag inte lyckats hitta namnet på. Först tänkte jag på stockros men när jag googlade tyckte jag inte att det stämmer. Vet faktiskt inte var jag fick det namnet ifrån 😉

Däremot vet jag att mjölkörten/rallarrosen/rävrumpan etc har många namn. Jag tror att det officiella är mjölkört.

Lunchpromenaden blev betydligt kortare och det blir middagspromenaden också. Jag vill inte överge min vovve och gå med hans kompis mer än en gång per dag. Men om Kasper inte av någon anledning blir piggare igen så blir det nog så här vi gör hädanefter. Bra lösning för alla parter.