Under hela pandemin och fram till för några veckor sedan har ingen inom vården vetat om jag har tillhört en riskgrupp eller inte. Men plötsligt gick allt väldigt snabbt. Först, i början av februari, fick jag besked om att jag ingår i fas 2 gällande vaccinering mot covid -19. Lite senare läste jag att de som är 80+ skulle prioriteras inom fas 2 och jag trodde att jag skulle få vänta ett tag innan det blev min tur. Men i torsdags ringde min kontaktsköterska och ville boka in mig bland de allra första i gruppen och från att inte ha vetat om jag ingår i någon riskgrupp blev jag plötsligt bland de högst prioriterade i den här fasen. I morse fick jag första dosen och det är klart att det känns bra. Sedan jag fick min nya lever har den bara gett mig massor av fördelar och ännu så länge inte en enda nackdel. Gräddfil in i vården och regelbundna provtagningar är något att vara tacksam för.

Jag hade fått uppmaningen att lämna prover i mars och passade på att göra det innan vaccineringen. Efter provtagningen hade jag en del tid över innan jag skulle vara på nästa plats och jag hann med en liten promenad. Bilderna är tagna för några dagar sedan men från samma promenadstråk.

För att få sprutan fick jag först fylla i en hälsodeklaration för att sedan slussas vidare till en läkare, som tydligen var en del av proceduren eftersom vi som var inbokade där och då tillhörde speciella riskgrupper. Han gjorde inget mer än att fråga om jag hade frågor. Eftersom jag inte hade några sådana satte han en signatur på min hälsodeklaration och jag fick fortsätta till en sjuksköterska som skötte själva vaccinationen. Sticket kändes knappt och efteråt fick jag ett vaccinationskort och sedan blev jag ombedd att sitta ner minst en kvart i en stor cafeteria. Kaffe eller té fanns för de som ville ha det men jag var inte särskilt sugen. Av alla som fick sprutan under den tid jag var där, var det bara jag som var ensam. De som bor tillsammans med någon som är i riskgrupp blir också vaccinerade och alla kom med sina livskamrater. Ett litet vemod kom krypande men det var nog bara en tillfällighet att jag råkade hamna tillsammans med enbart par. Nästa dos är redan inbokad och om exakt tre veckor har jag fullt skydd. Men senare ska ett antikroppstest visa om mitt nedsatta immunförsvar verkligen har klarat av att tillverka antikroppar. Först då vet jag om jag är riktigt skyddad.

När man kommer till katthemmet kan man inte bli annat än glad. Det måste vara världens bästa terapi att gå runt i de olika rummen och båsen och att där sitta ner en stund. Det är alltid en eller flera närhetstörstande katter som kommer och buffar lite för att sedan klättra upp i famnen. I dag delade jag ett pass med samma tjej som förra gången och vi har även bokat in ett pass nästa torsdag. Jag vet inte om den kvinna jag egentligen skulle dela pass med fortfarande vill vara en del av verksamheten och jag har ingen lust att bara vänta tills hon hör av sig. Då passar det alldeles utmärkt att kunna boka in mig tillsammans med denna tjej, som allt går väldigt friktionsfritt med och som jobbar väldigt bra. Vi blir snabbt färdiga och sedan ägnar vi mycket tid åt att sitta en stund hos olika katter. Med en spinnande katt i knät och en eller fler som stryker sig mot mig, då blir jag alldeles lugn och väldigt glad och tillfreds.

Det är inte bara illa behandlade katter som bor på katthemmet. Just nu är det två kattägare som vårdas på sjukhus och under tiden får katterna vara hos oss. Förmodligen mot en viss ersättning och som pensionatskatter. Det är välvårdade katter som har kärleksfulla hem men som nu måste undra varför de har blivit lämnade av sina ägare. Jag ömmar lite extra för dessa små varelser som inte förstår vad som har hänt. Men det kanske är att förmänskliga dem att tänka så. De hundar jag har haft har inte mått bra av att vara på hundpensionat och det har vi inte tvingat dem till mer än någon enstaka natt när alternativ saknades. Vi har däremot haft vår första katt inlämnad på kattpensionat några gånger och där blev han riktigt bortklemad och mådde väldigt bra. När han var där en vecka på jullovet lämnade vi med några små paket och ägaren till pensionatet tog ut en katt i taget på julafton medan hon hade Kalle Anka på tv:n. De fick lite extra gott och sina julklappar men jag tror inte att Kalle Anka betydder så mycket för vår katt. Men det var en gullig tanke bakom.

Här är några av de små glädjespridare jag fick mycket värme av i dag. Tre av fyra ville gosa men den grårandiga var lite för blyg och jag tränger mig inte på.

Det droppade från taket och tack vare solen var det fem plusgrader enligt termometern på balkongen. Men på norrsidan var det sju minusgrader så det är nog den temperaturen som gäller. Synd att jag inte kan komma ut på min balkong och sitta där en stund. Kanske det går att öppna dörren i april om solen fortsätter att visa sig om dagarna. När ni som bor långt söderut hittar vårtecken, som t ex snödroppar, är jag helt nöjd med att se några droppar som faller från istappar.

Veckan har varit omtumlande och reaktionerna har förvånat mig en del. Det blir något för psykologen att bita i i morgon och från att det kändes som om jag aldrig ville gå dit igen, tycker jag nu att det ska bli spännande att höra vad han säger om det här. Jag har gjort min uppgift men jag vet att det inte blev optimalt. Slutet förvånar säkert psykologen också. För inget kan väl vara värre än ett dödsbud? Jo, enligt mig kan det vara så. Men det märks inga känslor i det jag skrev för dem lyckades hjärnan blockera totalt.

Promenaderna gör mig inte glad längre. Så fort jag kom ut genom dörren i dag kände jag mig ledsen och så har det varit varje promenad nu. Det är precis som om det är då någon känsla vågar sig fram och i stället för den vanliga glädjen känner jag mig ledsen. Förstår inte varför men det finns säkert en bra förklaring. Jag vill gärna ha tillbaka den glädje som promenader under de här förutsättningarna brukade ge mig. När jag kommer hem stoppas känslorna undan igen. Visst är det märkligt?

I fredags ringde min kontaktsköterska för att berätta att jag ingår i fas 2 gälllande covid -19 och att jag skulle få ett brev om det samt ett intyg att visa vid behov. Ingen har tidigare kunnat svara på frågan om ifall jag tillhör en riskgrupp men bättre sent än aldrig. Nu är det bara att vänta på vaccinleveranser och sedan kan jag boka tid. Hos mig finns det ingen som helst tvekan om att ta sprutan (eller sprutorna). Möjligen känner jag lite tveksamhet till om jag verkligen behöver komma före andra mer utsatta grupper. Jag kan ju välja att hålla mig undan och det är inte alla som har den möjligheten. Men självklart tackar jag ja och är glad för att jag har den här förmånen.

Jag beställer nästan alltid min mat med hemleverans numera och när jag såg att Ica Maxi kunde leverera veganska semlor är det klart att jag beställde sådana. De ser inte alls lika goda ut som ”vanliga” semlor men bullarna och mandelmassan var väldigt goda och havregrädden helt ok. Jag brukade alltid ta bort den mesta kogrädden på den tiden jag inte var vegan så det är inte konstigt att jag skrapade bort det mesta av den här varianten också. Men det lilla gräddlager jag lät vara kvar smakade bra tillsammans med allt det andra.

Samma dag som jag och min svägerska åkte till Åre tog vi en förmiddagspromenad här på Frösön. Vi fick inte checka in förrän 16.00 så vi hade gott om tid innan det var dags att åka. Vi gick i skogen och pratade och rätt som det var sprang en älgko med en kalv tvärs över stigen framför oss och försvann utom synhåll. Jag hann inte ens tänka tanken att få fram kameran innan det var för sent. Men det var roligt att få se dem och senare såg jag två fina bilder i fb-gruppen ”Östersundare” där de låg och vilade på den ena och där mamma älg nyfiket tittade fram på den andra bilden. Igår bestämde jag mig för att gå samma stig som vi gick då och spana efter de två älgarna. Jag såg mig noga omkring och gick lite långsammare än jag brukar men jag hade egentligen inte så stort hopp om att få se dem igen. Den här lilla skogsplätten räcker nog inte till och de gick säkert vidare till större skogar för länge sedan.

Men i stället såg jag massor av rådjur. Jag trodde inte att så många rådjur fanns här men de syntes lite överallt. Det började med att ett rådjur stod på stigen framför mig och lät mig komma väldigt nära, medan hon lite nervöst växelvis tittade bakom sig, framåt och mot mig. Jag närmade mig väldigt försiktigt och till sist gick hon en liten bit in i skogen, som om hon ville släppa fram mig. Då såg jag hennes kid som stod kvar och inte vågade sig fram. Rådjuren har tillräckligt besvärligt i all snö utan att jag ska störa dem alltför mycket så jag skyndade vidare. Vid en snabb blick tillbaka såg jag hur mamma och barn möttes igen.

Jag såg många fler rådjur på avstånd som inte tillät fotografering men efter ett tag hade jag mer tur.

Några älgar såg jag tyvärr inte till men jag blev ganska väl kompenserad av att det var så många rådjur i farten. Jag tycker att de ser ganska välmående ut också så de verkar ha klarat vintern bra.

En skidåkare fick jag också se. Det ser ut som om han åker i djupsnön men det var väldigt fina och breda spår.

I morse var det dags för lite kattmys igen. Jag hade bestämt med en annan volontär om att vi skulle börja ta pass ihop men hon ringde på kvällen innan och sa att hon var sjuk. Jag ställde in mig på att fixa hela passet själv men så plingade det till i mobilen och jag fick ett meddelande om att en annan tjej skulle komma och hjälpa mig. Jag är alltid ute i god tid men när jag kom till katthemmet en kvart före utsatt tid hade den här tjejen redan varit igång en halvtimme. En jätteduktig tjej med en lätt utvecklingsstörning. Jag blev så imponerad av vilken koll hon hade på precis allting. Hon kunde namn och kännetecken på alla katter och kunde berätta en del om deras bakgrund. Dessutom jobbade hon på med sysslorna på ett så självklart sätt så jag kunde koppla av och bara tänka på vad jag höll på med. Hon hade fått tillsägelse att hon skulle ta alla kattlådor för att jag skulle slippa men det ville inte jag. Vi gjorde som jag och L brukade göra och bytte sysslor när vi bytte rum. Denna tjej har innan pandemin jobbat i en verksamhet som nu har stängts och hon var så glad för att ha något att göra. Jag tänkte att hon skulle vara en stor tillgång på många arbetsplatser med den kapacitet och vilja som hon visade. Det blev mycket gosande med katter och det behövde jag mer än i vanliga fall.

Vi var klara redan vid halvtio, trots att vi verkligen tog oss tid att mysa med de katter som ville gosa. Flera gånger stannade vi upp när någon närhetstörstande kisse klev upp i knät och la sig där och spann. Då kan man ju inte låta bli att stanna i nuet och bara njuta. Men jag kom i alla fall iväg så tidigt att jag ville ta en promenad innan jag åkte hem. Jag körde ner till Minnesgärde och parkerade vid badet. Samma vy som jag brukar se men från ett annat avstånd och från andra sidan Vallsundsbron. Det var 17 minusgrader och som tur var hade jag varit förutseende och tagit med mig täckbyxor, mössa och varma vantar. Det blev en skön promenad in mot Brunfloviken.

Långt där borta ligger Optand men så långt skulle jag inte orka gå och dessutom började det kurra i magen. Jag följde spåret upp på land i stället.

Sedan gick jag gångvägen tillbaka och tänkte att jag borde känna samma glädje som vanligt när jag är ute under så här härliga förhållanden. Men glädjen är lite i skymundan nu och det är nog inte så konstigt. Den finns där och kommer nog fram igen…hoppas jag i alla fall.

KBT går till stor del ut på att man ska möta det som man har problem med och lära sig att hantera det. Undvikande kan leda till att man t ex, som i mitt fall, blockerar de känslor man egentligen bör känna i vissa situationer. Ett flyktbeteende som resulterar i fysiska problem och kognitiva svårigheter. Nu har jag och min psykolog kartlagt vad som sätter igång dissociation hos mig och speciellt ett av de ämnen som triggar dissociationen behöver jag möta. Jag behöver känna känslorna och lära mig hantera dem i stället för att fly från dem. Vi har pratat om just detta ämne och min psykolog har försökt guida mig in i tankar på en svår situation för att kanske få fram de starka känslor som borde finnas. Det gick inte särskilt bra. Jag kom dit till viss del men nästan direkt satte flyktimpulserna igång. Inte bara genom dissociation utan även genom att jag kom in på andra ämnen och resonerade mig bort från det svåra. Detta trots att jag verkligen försökte göra det som jag skulle.

I dag fick jag en tuff hemuppgift. Sättet jag ska möta min största skräck på är genom imaginär exponering, alltså en fantasiexponering. Jag ska alltså fantisera ihop det värsta scenario jag kan tänka mig och skriva en berättelse om det. Det ska vara en berättelse om verkligheten som den är nu men med en fantasi om hur det värsta slutet kan vara. Jag slog ifrån mig direkt och sa att det är en väldigt svår uppgift att klara av. Men sedan fortsatte jag mitt eget resonemang och sa att jag förstår varför och att att det är klart att jag ska göra det som krävs. Det är ju jag som har bett om hjälp och jag har vetat att det krävs svåra moment. Ni som har följt mig ett bra tag vet vilket ämne jag ska fantisera ihop ett hemskt slut på och ni förstår hur svårt det känns.

Nu har jag bearbetat det här ett tag och jag tror att jag kan klara uppgiften genom att låta bli att känna känslor. Förmodligen blir det så automatiskt och då får jag och psykologen tillsammans försöka locka fram dem vid nästa tillfälle. Men det kan även bli så att jag bryter ihop lite grann i mitt försök att tänka hemska tankar och då får jag hjälp med att hantera det när vi träffas nästa vecka. Det behöver inte vara en färdig berättelse utan det räcker med ett utkast som jag ska få hjälp med att utveckla och det finns egentligen inga krav. Bara mitt eget krav på mig själv att prestera. När berättelsen är klar kommer nästa svåra moment då jag ska spela in en uppläsning och, om jag går med på det, spela upp den inspelningen för psykologen medan han betraktar mig för att se mina reaktioner. Jag förstår om ni undrar hur jag kan utsätta mig för det här och tanken har slagit mig också. Men jag vill må bra och då får man utstå en del på vägen. Så enkelt är det.

Jag ville bort från de här tankarna en stund och det lyckades jag till viss del med genom att koncentrera mig på, och fota, allt det vackra jag promenerade hem genom. Det härliga, kalla och soliga vädret verkar ta slut till helgen och det gäller att ta tillvara den tid som är så här. Studier visar att sådana här vintrar blir allt ovanligare och jag vill njuta så mycket jag kan.

Jag gick ner till sjön för att se efter om det fanns bra spår att gå i på min väg hem. Här skulle jag kunna gå tvärs över till ”Annersia” men det var inte lika fina spår åt det håll jag skulle gå.

Jag valde att gå uppe på land i stället och det var ju också fint.

Men efter en liten stund dök det upp bättre spår och jag tog mig ut på isen.

Mina tankar vandrade iväg åt olika håll och jag gick lite för långt innan jag kom på var jag var och vände tillbaka. Här går stigen genom en liten skogsdunge och några minuter senare var jag hemma.

Min hemuppgift får vänta till efter torsdag. Då ska jag nämligen träffa en ny bekantskap på katthemmet och om det går som planerat kommer vi fortsätta att jobba ihop en gång i veckan. Jag vet inte vilka processer som sätter igång när jag skriver berättelsen och det är nog bäst att vänta tills jag har några dagar utan åtaganden.