Efter frukost och morgondusch började det ljusna och jag slängde en blick ut genom köksfönstret. Lägenheten jag bokade är ganska gammal och sliten men ren och fräsh och den har allt som behövs. Som en bonus bjuder den även på den här utsikten. Men jag hade tur som hann se den. Bara en kvart senare hade dimman rullat in igen och allt var grått och nästan oigenomträngligt.

Jag ville gärna ta en tidig promenad men väntade med det för att kanske dimman skulle hinna lätta. Efter kaffe och en stunds surfande på nätet kunde jag inte vänta längre. Jag ville ut. Vid åttatiden vandrade jag iväg och mitt första mål var att gå till ”krönet”, en högt belägen plats på Frösön där det är en vidunderlig utsikt över Östersund med Storsjön i förgrunden. Sä är det oftast men inte den här dagen. Jag struntade i att fota och gick en liten bit nerför en backe Men så hedjade jag mig och tyckte ändå att det var  ganska fint med den tjocka dimman som bara låg över sjön och visade en siluett av Arctura (vattentorn med restaurang i toppen) och med den gul- och rosaskiftande himlen som extra krydda.

Jag hade inte planerat att gå en lång promenad som skulle slita alltför mycket på ryggen. Men när jag var inställd på att vända kollade jag på mobilen exakt var jag var, eftersom jag hade gått planlöst och inte är så hemma i de trakterna. Jag såg att jag bara var en 20-minuters promenad från området där jag skulle gå på visning. Mina fötter tänkte inte och det gjorde tydligen inte min hjärna heller för jag bara började gå.  Så småningom kom jag ut ur ett skogsavsnitt och fram till det som jag vill ska bli mitt område.

Jag fortsatte på gångvägen mot de hus som låg närmast sjön och det var lätt att hitta rätt. Jag ville inte ställa mig direkt utanför dörren till den aktuella lägenheten och fota men mellan två av husen. på lite lägre höjd än lägenhetens, fanns den här vyn. Ännu mer dimma som är på väg att rulla bort från Annersia (som de som bor där kallar Bettersia).

Jag gick förbi lägenheten och fortsatte på en liten gångväg ner mot en väg nedanför området. Som jag misstänkte låg hus med egna bryggor längs stranden och det är ju inte så kul om man bor lite längre upp. Men jag hann inte långt, jag stod vid en punkt där jag såg området så här nära (fotot är inte beskuret) och när jag vred mig åt vänster…

såg det ut så här. En liten skogsplätt med en stig ner till sjön.

Där nere såg det ut så här. Sjöutsikt från lägenheten och närhet till strand, jag blev ännu mer övertygad om att jag vill hit. Men jag hade ännu inte sett själva lägenheten.

Jag gick vidare och på tillbakavägen valde jag att gå så nära sjön som möjligt. Bara en liten stund efter upptäckten av stranden fanns ännu en allmänning som gick ner till sjön.

Jag var helt såld på att bo här men försökte ändå hålla tillbaka förhoppningarna lite. Det blev många foton tagna innan jag kom hem och jag insåg att jag helt har missat detta fina område när jag bodde i Optand.

Jag lämnade mitt boende vid tvåtiden, tog en buss till stationen och la in mitt bagage i ett skåp. Då hade jag nästan två timmar att fördriva innan bussen skulle ta mig till visningen. Jag gick långsamt in mot centrum och bort till Stortorget, där jag gick in på Törners. Jag var inte särskilt hungrig men behövde värme och vila så jag beställde en sallad med kikärtsbiffar, pasta och massor av tillbehör. Gott men för mycket. Jag kunde i alla fall sitta där en stund tills det var dags att börja gå mot busstorget.

Lägenheten var precis som jag trodde, jag blev så glad så jag höjde det befintliga budet med 50.000 kr.Vad det leder till vet jag inte och det är ju inte bara buden det handlar om. Jag måste kunna visa att jag har en köpare på huset i Mjölby för att få loss ett nytt lån. Bara ett kontrakt finns så löser banken det ekonomiska tills alla affärer är klara. Men det är många frågetecken. Jag ska prata med någon mer bank och santidigt hoppas på att ingen annan är lika intresserad av lägenheten som jag.

Nu sitter jag på tåget, passerar snart Norrköping och utanför fönstret har den ena fantastiska vyn efter den andra synts.Tågresa i soluppgång är inte det sämsta.

Jag sov gott, helt ensam i min sovvagnskupé, och vaknade upp ca en timme innan ankomst till Östersund. Jag höll genast på att dratta på ändan i frosthalkan på perrongen och fortsatte lite försiktigare. Jag hade dagen innan skaffat en app där jag både kan se bussarnas linjer, vilka tider de går och var de befinner sig. Direkt i appen bokade jag och betalade en resa till en hållplats nära mitt AirBnB-boende.

Jag är deras första gäst och det märks på viljan att göra precis allt rätt. Att checka in redan kl 08.00 är ovanligt och jag fick själv välja när jag vill checka ut i morgon. Av hänsyn till dem och med tanke på att de ska hinna bädda och fixa till gästen som kommer samma kväll, valde jag utcheckning kl 14.00. Då hinner jag ta mig till stationen för att lämna min ryggsäck i ett bagageskåp, ta mig till området där lägenhetsvisningen är och se mig omkring lite i omgivningarna. Efter visningen tar jag bussen tillbaka till stationen och då är det snart dags att gå ombord på tåget. I går fick jag tillträde till min kupé nästan två timmar före avgång. Hoppas det blir likadant i morgon kväll.

Mina värdar höll med kaffe och jag bryggde mig en kopp innan jag vandrade in till centrum, en ca 20 minuters promenad. Sjön syntes knappt i dimman men jag kände ändå att det är här jag vill vara.

Jag strosade runt på stan med målet att hitta doppresent till en systerdotterson (min äldsta systers dotters son). Dopet är på lördag och det ska bli väldigt kul att kunna vara med. Under två år orkade jag inte delta i några släktevenemang så det här ser jag fram emot. Jag såg en skoaffär jag ibland handlade i när jag bodde här. Jag behövde nya skor, kom jag på och gick in. Ut kom jag med de nya skorna på fötterna och fortsatte. En butik som ibland har mycket fint lockade och där hittade jag två mysiga koftor (jag älskar koftor) och ett par svarta byxor. Det var ju inte meningen att shoppa loss men jag skyller på glädjen i att vara här, i välkända trakter och butiker.

Med mina kläder och doppresenter i varsin påse började jakten på mat. Jag åt en väldigt god pasta med svamp sist jag var här och tänkte göra det lätt för mig genom att äta samma rätt nu. Nej, det gick inte för det var något fel på deras pastamaskin. Nästa ställe hade inget veganskt men rekommenderade ”Ecocaféet”. Där hittade jag en supertrevlig personal som gav mig en grilltallrik. Grillade grönsaker, ugnsrostad potatis, pesto och en väldigt god sallad med någon slags dressing. Helt veganskt och det kanske är så att det är ovanligt att en kvinna i min ålder är noga med det. I kassan fick jag frågan ”är du vegan” och ett litet samtal om mitt förhållningssätt. Jag kanske inbillade mig men jag tyckte mig se en viss uppskattning i ansiktsuttrycket. Då kände jag mig duktig och inte besvärlig som ofta är det vanliga. Gott var det men jag petade undan lök och paprika. Jag blev rejält mätt ändå.

När jag gick tillbaka till lägenheten såg det ut så här. Ingen dimma och en svag seneftermiddagssol. Det här är ”min” stad sedd från en del av Frösön.

Det här är sista inlägget från vår Europabilresa.  Jag slår ihop de två sista dagarna för att sedan kunna övergå till realtid i mina inlägg.

Våra värdar i Broek in Waterland hyrde ut sin gäststuga som låg mellan deras hus och en kanal.

Om jag hade ägt deras hus så skulle jag inte vilja ha en gäststuga i vägen för utsikten över tomten, med brygga och båt, och den lilla ön där några får gick och betade (de syns inte på bilden så ni behöver inte leta 😉 ). Men vi värderar olika saker och de har väl förmodligen mer nytta av gäststugan än av utsikten.

Vi gick en kort morgonpromenad i den fina byn.  Vår värd pratade stolt om kyrkan och andra sevärheter och lite ville vi hinna se innan vi for vidare. Vädret var ganska fint igen, även om kylan höll i sig.

Ett gäng änder spankulerade omkring mitt i byn och bland dem gick en helvit, fin liten varelse. Den ser ut som en and i mina amatörögon men jag kan inte med säkerhet säga att det är så.

Morgonsolen ger ett fint sken.

Vi vände snart tillbaka och satte oss i bilen för att ta oss vidare. Vägen vi blev hänvisade  av GPS:en var helt ok men inte särskilt bred.

När betesmarker omges av rejäla diken behövs tydligen inga staket för att hålla djuren på plats. Vi såg både kossor och får som verkade stanna snällt innanför vattnet. Inga problem med dricksvattnet heller, smidigt och bra.

Men den här kossan tyckte nog att vi bar oss besynnerligt åt som stannade och stack ut en mackapär genom fönstret. Så kan man göra när det inte finns någon annan trafik.

Det fanns en sak till vi ville se innan vi knöt ihop säcken och åter tog oss till färjan i Travemünde. Den vall, som hindrar havsvattnet från att tränga in och dränka de mörkgrå delarna på bilden nedan. Den stora kartan finns i en grässlänt vid en stor rastplats en bit in på vallen. Ni kan se på de olika färgerna på vattnet var vallen går. Vi var tvungna att ta motorvägen eftersom det är den som går där. Helt motorvägsfria har vi alltså inte varit. Vi åkte även på motorväg till Amsterdam men då konstaterade vi att det var väldigt tråkigt jämfört med allt vi hade fått se efter de mindre vägarna.

Följande text har jag hämtat på Wikipedia och kortat ner lite.

Afsluitdijk är en 32 km lång och ca 90 meter bred dammbyggnad/vall (färdigställd 1932) i norra Nederländerna som skiljer Nordsjön från IJsselmeer. IJsselmeer är den insjö som uppstod när havsviken Zuiderzee separerades från Nordsjön.

Redan 1891 arbetade ingenjör Cornelis Lely fram planerna och när han senare blev minister togs planerna upp i regeringsförklaringen och arbetet kunde påbörjas 1920. Mycket av arbetet utfördes för hand av arbetslösa som kommenderades dit.

Med jämna mellanrum måste man tappa ur vatten från IJselmeer i havet för att kompensera för vattentillflödet från de floder som mynnar ut i den konstgjorda insjön. På grund av att havsytan stiger och att tillförseln av vatten ur floderna ökar, ska dammen höjas och ett tredje komplex med slussar och dammluckor byggas.

Här står Cornelis Lely och spanar ut över sitt verk.

Jag blir glad för att även de som slet med bygget hyllas med en staty.

Efter bron kändes det som om vi var klara. Lite vemod blandat med förundran över vad vi har varit med om. Men några väderkvarnar fotade jag i alla fall genom bilrutan.

Vi hade en övernattning kvar och den här gången bodde vi i Oldenburg. Ett väldigt blått hus och även delvis färglad inredning. Allt var rent och snyggt men alla doftpinnar förmådde inte dölja lukten av kattlåda. Lite synd eftersom bemötande och allt annat var bra. Efter varje boende ska man gärna skriva en liten recension. Min son skrev en väldigt vänlig recension men nämnde naturligtvis lukten. Värdarna kan i sin tur recensera gästerna och jag är glad att kunna säga att vi bara har fått snälla omdömen. Kanske har de standardfraser som de använder till alla.

Nästa morgon hade vi inte särskilt bråttom men ville i alla fall komma iväg i skaplig tid. Vi stannade och fikade på en rastplats och vädret tillät oss att sitta ute.

Rätt som det var skrek min son till ”titta en älghare” men jag missade den och egentligen var det bara en skylt. Lite senare ropade han till igen ” där kommer en till, skynda dig att fota”. Jag stressade fram mobilen och hann bara snabbt knäppa en suddig bild innan vi hade åkt förbi. Det är svårt att se vad skylten föreställer men en älghare är det definitivt inte. Snarare något slags hjortdjur.

Den här dagen fick vi åka bilfärja för att ta oss vidare. Wischhafen-Glückstadt-färjan användes flitigt och det var långa köer. Färjorna körde i skytteltrafik så det gick ändå ganska fort att komma med.

En liten Gullekloss, lite inklämd.

I Lübeck visste vi vart vi skulle och samma marsipanbutik, som vi var i förut, fick återigen ett besök av oss. Mums!

En sista middag och sedan gav vi oss iväg mot färjan. Vi var förberedda på en lång väntan. När vi åkte från Trelleborg fick vi inte åka ombord förrän precis innan färjan skulle avgå. Därför blev vi glatt överraskade när vi  den här gången fick komma på båten redan ca två timmar före avfärd.

Vi sov gott och vaknade strax innan ankomst till Trelleborg. Nu ville vi bara komma hem och valde motorvägar. Några stopp gjorde vi och längs med vägen kunde vi se att det fortfarande fanns fina höstfärger kvar även i Sverige. Vid lunchtid var vi tillbaka i Mjölby.  Väldigt skönt och väldigt tråkigt på samma gång.

Förutom tyrolerhatten, som jag glömde bort när den här bilden togs, blev det några andra små reseminnen. En bra påse från Nice (att ta med till mataffären), tulpaner från Amsterdam (av trä), marsipan, några snäckor och stenar från rivieran i en glasmugg och några muggar från olika länder. Vi tittade in i taxfree-butiken på färjan och den svämmade över av pryttlar som det stod Sverige eller Sweden på. Naturligtvis måste jag ha en mugg med älgar och Sweden på.

Här borde jag skriva några sammanfattande slutord men ni vet redan hur fantastiskt vi har tyckt att det var. Nu går vi vidare mot nya spännande mål.

När vi vaknade nästa morgon var det lite spännande att se vad som fanns därute. Det var väldigt mörkt när vi kom och vi såg ingenting mer än några meter runt huset. En lantlig idyll med ett gäng kossor som låg och vilade såg vi några meter bort. När jag hade hämtat kameran hade nästan alla rest sig upp och var på väg bort från oss.

Här trivdes jag väldigt bra. Lite nostalgi kanske.  Det var nästan synd att vi inte kunde stanna. Men vi skulle hinna med att titta på Amsterdam den här dagen. Jag sa att jag ville göra ett försök men inte vandra runt några längre sträckor.

Vi lämnade den lantliga miljön och snart var vi mitt i Amsterdams centrum. Lilla Gulleklossen fick vänta i ett garage medan vi gick ut på upptäcktsfärd. Det var en råkall, grå och fuktig dag. Regnet upphörde innan vi kom dit men det var inte skönt att vandra omkring där. Det påverkade nog vårt omdöme om staden. Jag tror att den är riktigt fin om man kommer dit under bättre förutsättningar. Men det finns en sak som definitivt drar ner betyget oavsett väder. Alla dessa pustar av cannabis som inte går att undvika. Amsterdam är en väldigt liberal stad med en drogturism som sker helt öppet.

Julpyntningen var på plats i slutet av oktober.

Massor av ostar som tydligen ska lagras i dagsljus. Jag kan inget om osttillverkning men jag trodde att de skulle lagras mörkt och svalt.

Lite cannabisglass kanske? Nej, jag avstod utan svårighet.

Men både jag och min son njöt av fantastiskt goda bakade potatisar med någon slags grön curry och bönblandning. En rejäl klick god hummus till det gjorde det ännu bättre.

Det kändes roligare när vi kom ifrån affärsstråken och vandrade lite mellan alla kanaler i stället. Jag tror att det finns fler cyklar än människor i Amsterdam. Överallt, särskilt vid staket runt kanalerna, står massor av cyklar fastkedjade och på några platser med rejäl utsmyckning. Kanalbåtar finns det ocså gott om. Visst hade vi kunnat hoppa på en sådan och se staden från en kanske varmare miljö men ingen av oss ville egentligen göra det.

I något av dessa hus bodde Anne Frank. Vi kunde inte riktigt avgöra vilket, trots att vi tog fram bilder från nätet och försökte jämföra.

Ännu en stad med många fina gamla byggnader. Längst bak och till höger i bilden ser man en bit av det kungliga slottet.

Vi var inte kvar särskilt länge och ganska skapligt på eftermiddagen var vi framme vid vårt boende för natten.

Märkte ni att det här inlägget inte blev riktigt lika omfattande som de tidigare. Det kan bero på att jag nu har annat i tankarna. Jag ska ut på nya och helt andra äventyr. I morgon kväll tar jag nattåget till Östersund för att få en visning av en bostadsrätt på Frösön. Den allmänna visningen var idag men jag ringde och frågade om jag kunde få komma och titta i alla fall. Så på torsdag får jag en privat visning och jag är jättepeppad. Är lägenheten lika fin som jag tror så ska jag vara med och kämpa om att få den. Min syster har också flera hus att titta på här i krokarna och på onsdag ska vår mäklare ta hit några intresserade eventuella spekulanter. Det händer mycket spännande nu. Tänk om allt går i lås samtidigt. Då blir det flytt innan sommaren. Men en del av mig vet att det kanske inte är troligt att det går så lätt.

Jag skulle ju inte ha en bostadsrätt och låsa mina pengar i den. Men faller man för något så gör man (lite målning och tapetsering behövs för att jag ska trivas riktigt bra) och jag har fått höra att de hyresrätter jag är intresserad av kräver fler köpoäng än jag får ihop de närmaste åren. Nu får vi hoppas att intresset för ”min” lägenhet inte är alltför stor så att jag kan lägga högsta budet. Jag har städat så mycket jag orkar idag inför visningen av vårt hus. Tur att jag har i morgon på mig också för jag tog lite slut. Vi fick veta först idag att det var dags för spekulanter att komma redan i övermorgon så det blev lite bråttom.

Jättehärligt att få komma upp till min stad även om det blir ett kort besök. Men jag har hela onsdagen på mig att göra vad jag vill. Efter visningen är det snart dags att ta nattåget hem igen. Jag har kostat på mig en egen sovkupé så lite sömn hoppas jag på. Natten i Östersund ska jag bo i ett AirBnB-boende på Frösön. En egen lägenhet för 325 kr. Det är jättesmidigt och mycket bättre än hotell. Lakan, handdukar och städning ingår i priset.

Jag har inte en enda bild från den här etappen innan vi kom in i Belgien. Men om ni kommer ihåg landskapet och byarna från den franska landsbygden så kan ni förstå att vi nästan genast såg en viss skillnad. Lite kändes det som om vi åkte från lite kaos till ett välordnat land. Därmed inte sagt att det blev finare eller bättre. Bara annorlunda. De tre första bilderna är tagna genom bilrutan men sedan är det vanlig fotografering.

Först, precis efter gränsen, var vägen så här fin och jämn. Men efter ett tag blev det en slags betongbeläggning (eller cement, vet  inte vad som används). Kanske kom vägbitarna i sektioner eller kanske gjordes sprickor med jämna mellanrum för att förhindra oplanerade sprickor. Jag vet inte hur det förhåller sig men jag vet att det var väldigt jobbigt för både hörsel och känsel att skumpa fram på den vägen. Det var så obekvämt så att vi t o m  konstaterade att om det fortsatte med sådan väg så skulle vi köra motorvägar senare.

Vi tyckte att det var en tydlig skillnad mellan den här byn och alla de franska motsvarigheterna. Från väldigt tätt stående och slitna gamla stenhus övergick det till mestadels tegelhus och inte lika trångt placerade.

Här står de visserligen vägg i vägg men det är ändå mycket luftigare. Kanske det beror lite på gatans bredd.

Som tur var slapp vi snart betongvägen och kom bekvämt fram till Veurne, i slutet av den rutt som översta kartan visar. För att datumen och dagangivelserna ska stämma blir det ibland så att inlägget börjar dagen innan och slutar med att vi lämnar orten i rubriken. Det måste bli så eftersom vi har haft lite olika upplägg på de olika platserna och för er del kanske  inte datum och dagar spelar så stor roll.

Precis vid en kanal, i lägenheten med den nedersta balkongen, fick vi bo. En jättefin lägenhet men gardiner och persienner drogs för så snart mörkret kom. Lite för mycket insyn från cykel- och gångvägen.

För min del, och speciellt för min ryggs skull, räckte det med bilresan. Min son gav sig ut på en kvällspromenad på egen hand (han passade på att ringa ett samtal som mamma inte behövde vara delaktig i) och när han kom tillbaka visade han mig en bild som fick mig att gråta av skratt.

Senare hittade vi fler användningar av ”klant” men den första skylten var den som fick oss att skratta många gånger.

Under två dagar hade jag varit så snäll jag kunde mot ländrygg/rumpa/höfter för jag ville gärna kunna gå en liten runda i Gent. Min lillasyster bodde en period i Nederländerna och hon rekommenderade varmt denna stad. Vi parkerade i ett garage mitt i centrum och gick iväg. Vi kom varken särskilt långt eller gick med någon vidare hastighet. Det var ju bra att det överallt fanns så många vackra byggnader för då räckte det med bara en liten runda. Det täckte vårt behov av att se fina stadskvarter.

Det fanns mer än fina gamla hus. Minst en kanon står uppställd i staden och naturligtvis fanns det kanaler.  Jag var glad att jag hade tänkt på att lägga in en vinterjacka i bilen. Den var väldigt skön att ha på den här dagen. Vilken snabb förändring. Fyra dagar tidigare gick vi sommarklädda i Marseille och nu var det inte många plusgrader ute.

Jag gillar souvernirbutiker. Massor av ofta värdelöst skräp men kul att titta på. Det är inte ofta jag köper något och jag hade lovat mig själv att inte komma hem med någon prydnadssak. Sådana finns det fullt av i mina skåp och jag behöver rensa ordentligt. Men här blev det en mugg. Det är ju en nyttosak 😉 Inte en särskilt fin mugg men den minst fula de hade och jag var ju turist. Då måste namnet på staden finnas med. Jag frågade snällt damen i butiken om jag fick fota min son där inne. Inga problem.

Château des comtes (enligt google ”tältets slott” men det tror jag att jag ignorerar). Min egen översättning blir greveslottet eller grevarnas slott.

Vi kom in på gården men hade varken ork eller lust att betala inträde och se mer. Vi gick ut genom porten igen…

…och tittade på slottet från andra sidan. Ganska fint! Några av er kanske vrider era händer och skräms av min brist på intresse för alla historiska byggnader. Men så är det. Jag tycker om att se vackra saker och miljöer, och det är väl också ett sätt att intressera sig på, men glömmer allt som har med historia att göra.

Ännu en gång hittade min son, med  hjälp av appen Happy cow, en bra restaurang med väldigt god mat. Min pasta bolognese (soyabaserad), toppad med bönor och örter, smakade väldigt bra. Min son var lika nöjd med sin mat.

Efter lunch åkte vi vidare. Om ni tittar på kartan så ser ni att vi valde en väg som vi trodde skulle bjuda på många vackra platser. Massor av vatten och öar. Vi saknade havet och ville se det igen. Men det var inte mycket att göra en omväg för. Vi visste att första passagen gick i en lång tunnel under vatten. Det var ju lite kul men tunlar har vi sett så det räcker under vår resa. Vi såg inte mycket när det var broar vi åkte på heller. Höga sidoräcken och inte mycket att titta på ändå – bara vatten och lite dimma. Vi blev lite besvikna på det tråkiga landskapet däremellan men några kul minnen fick vi med oss. I alla fall så här i efterhand är det kul att tänka på hur vi ännu en gång bröt mot trafikregler. Det är inte lätt att göra när man är svensk.

Nu vet ni att vi undviker motorvägar. För att det ska bli så visar GPS:en ibland ut oss på riktigt konstiga vägar. Här ville den att vi skulle åka några hundratals meter på en liten väg med en förbudsskylt. Nu kommer jag inte ihåg om det var genomfartsförbud eller förbud för alla utom en privat ägare. Men det var helt tydligt att vi inte fick köra där. Men vi var nog lite påverade av alla hastighetsöverträdelser (påtvingade för att inte bli ihjälkörda) och andra saker vi hade slarvat med. Vi tittade på varandra och sa att ”vi chansar”. Vi kom på den förbjudna vägen, den till höger i bild, och efter en kraftig U-sväng hamnade vi på en väg som det var fritt fram att åka på, den till vänster. Det gick bra och nu kan vi skratta åt det. Men här hemma har vi återgått till vårt vanliga körsätt och skulle aldrig våga köra som vi gjorde många gånger under den här resan. Jag har inte berättat om allt och ska nog inte göra det heller 😉

Ännu en lite rolig skylt hittade vi när vi stannade en stund lite senare.

 

Nästa boende hade min son varit lite tveksam till. Det var ungefär som en villavagn, en stor husvagn som brukar stå uppställda på campingar för att hyras ut. Men bilderna övertygade mig så jag fick honom att ändra sig. Vi har båda älskat husvagnsliv och lite av den känslan infann sig när vi kom fram. En väldigt lyxig husvagn måste jag tillägga. Inte alls som det vi var vana vid sedan tidigare men inte heller den cirkusvagn som min son sa att vi skulle bo i. Det enda som skilde den från en vanlig lägenhet var att ett sovrum var i ett skåp. Det la jag beslag på. Jättemysigt!

Hemma i nutid har Kaya nyss lämnat oss för att återförenas med sin husse. Innan min syster tog bilderna här nere, hade Kaya och jag lekt ”kasta benet” en liten stund. Hon väntade ivrigt på nästa kast när min syster sa till mig att sitta still så att hon hann ta en bild.

Stackars Kaya undrade varför vi inte lekte mer och gav mig en puss för att be mig sätta igång leken igen. Men när hon äntligen fick sitt ben hade hon tröttnat och gick och la sig i stället. Det är mycket man ska vara försiktig med som transplanterad och immunnedsatt. Typ hundpussar. Till mitt försvar ska sägas att jag var noga med det i början men vem kan motstå en vovve som gärna vill pussas lite?

Innan Kaya skulle bli hämtad gick jag ner till min systers våning för att säga hejdå. Då låg hon så här och med mobilen lyckades jag äntligen ta en bild framifrån. Ögat ser vitt ut men har en svag blå ton medan det andra är brunt med en vit fläck. Enligt min syster är Kaya mycket lugnare nu när Nalle inte finns att leka med. Men hon verkar inte ledsen. Undrar om hon ens minns att en kompis, faktiskt nästan brorsa eftersom de bodde länge tillsammans, och en som skulle sättas på plats, bodde här tidigare.