Det regnade inte i morse och dimman höll sig också borta. Då fick kameran hänga med. Inte för att jag trodde att jag skulle hitta något särskilt att fota utan bara utifall att något skulle dyka upp. Jag tror att jag har blivit indoktrinerad av att det skrivs och pratas så mycket om hur grått och trist det är nu. Om man ser sig omkring och lägger märke till detaljer så märker man snart att det finns både färg och små fina detaljer.

Jag vill att mina barn ska få en fin jul och därför har jag gjort en stor eftergift för min äldsta dotters skull. Inte för att hon begär det utan för att jag vet att det är viktigt för henne. Jag har köpt en liten julskinka och planerar att även köpa ägg, caviar och några räkor. Ägg- och mjölkfri majonäs finns det men de andra av hennes julfavoriter är svåra att ersätta när man inte självmant har valt bort dem. I övrigt äter hon gärna det som jag och min son vill ha. Jag trodde att just julskinkan skulle vara svår för mig att motstå första julen med ny kost. Men jag är konstigt nog inte ett dugg sugen på något kött över huvud taget. Det är fortfarande bara hushållsosten som jag verkligen saknar.

Min yngsta dotter och hennes man firar julen hemma hos sig själva tillsammans med sina fina katter. Men båda de andra två kommer hit, precis som vanligt. De har gemensamt kommit fram till att de tycker att vi ska sluta med julklappar, och inte mig emot. Visst har vi alltid gjort en stor grej av julklappsutdelningen förut och dragit ut på den med att läsa rimmen, dela ut ett paket i taget och vänta på att det öppnas innan nästa julklapp delas ut. Men inga traditioner är huggna i sten och vi slipper stressen med att hitta rätt julklappar till rätt personer. I år är ju inte heller Kasper med oss och kollar in varje paket med stort intresse. Det brukade alltid finnas flera roliga och goda paket till honom. Tänk att ens hund finns med i nästan alla minnen och traditioner. Men han var ju familjemedlem.

 

 

Igår kom mailet, från mäklaren i Östersund, med ett grattis till nya lägenheten och det påskrivna överlåtelseavtalet som bilaga. Nu finns det inga tvivel längre. Jag har bokat flyttfirma och den 20:e mars bär det av norrut.

Jag har börjat packa lite smått. Mest sådant som ändå måste flyttas för alla tomtars och ljusstakars skull. Tur att det finns mycket utrymme i källaren så att jag slipper ha alla kartonger uppe hos mig. På en annan plats samlar jag det som ska gå vidare till myrorna eller kupan. Det blir också ganska mycket och det här är bara i startgroparna än så länge. Jag har tvekat ganska länge om hur jag ska göra med vitrinskåpet som är efter mina föräldrar. Men det får också hämtas av någon second-handbutik. Det passar inte in någonstans i min nya bostad och då får sentimentaliteten ge vika för förnuftet.

I morse slog det mig att jag kommer att vara i Jämtland lagom för att möta Storspovarna. De flyttar dit några veckor senare och om de inte syns eller hörs precis där jag ska bo så vet jag ju var jag ska hitta dem. Då blir det en del utflykter till mina gamla trakter. Jag har skrivit om storspoven vid tidigare tillfällen men jag tror inte att någon kan förstå hur mycket den betyder för mig. Den är inte bara en härlig fågel,  den är massor av minnen och väldigt starkt förknippad med min man. Det var storspoven som hjälpte mig fram till beslutet att jag skulle följa min lillasysters råd om att flytta ner och hitta ett hus tillsammans med henne. Storspoven är den enda varelse, förutom mina hundar, som jag verkligen har fört samtal med och önskat att de skulle föras vidare till min man. Det är helt ologiskt tänkande när det kommer från mig. Mer ateist och jordnära kan man nog inte vara. Men ändå gick jag där och pratade med storspoven och lämnade små meddelanden till min man. Bilden är en gratisbild från pixabay.

Nu är det dags för min syster att ge sig iväg till New York igen. Andra delen av utbildningen som ska göra henne till en ännu bättre föreläsare och författare (jag tycker att hon är väldigt duktig som det är men hon vill hela tiden bli bättre). Som föreläsare får hon många små presenter av de olika arrangörerna. Ibland spiller de över lite på mig och det kan vara godis, lokalt tillverkade marmelader, olika slags hantverk, glasföremål etc. Ofta får hon en blomma och nyligen fick hon denna fina amaryllis. Den har blommat rejält redan men en ny knopp har precis spruckit upp. Eftersom min syster inte kommer att vara hemma den närmaste veckan får jag ha glädje av blomman i stället.

Nu ska jag fortsätta att packa för det är ju bara tre månader och tretton dagar kvar till flytt 😀

LGK står, som ni vet, för Lilla GulleKlossen. När jag för första gången såg min nuvarande bils registreringsskylt tänkte jag direkt de orden. De kom automatiskt och jag hade inte för avsikt att kalla den så. Men tanken fastnade i hjärnan och trots att jag försökte hitta ett bättre sätt att minnas bokstäverna så var det Lilla Gulleklossen som alltid dök upp i huvudet. Nu är det snart dags att skiljas åt. Privatleasing innebär (oftast) att man har samma bil i tre år och sedan byter. Om sexton dagar lämnar jag tillbaka min vapendragare och promenerar sedan iväg till en annan bilfirma för att hämta en ny bil.

Vi har inte varit med om jättemycket tillsammans eftersom jag mådde mycket sämre de två första åren. Men avslutningen blev desto mer intensiv. Han fick verkligen visa vad han gick för under min och min sons Europaresa för några månader sedan. Totalt 577 mil blev det från Mjölby, hela vägen ner till både italienska och franska rivieran (rivierorna?) och tillbaka hem genom Frankrike, Belgien, Nederländerna och Tyskland. Som mest fick han kämpa i alla kurviga uppförs- och nerförsbackar i Alperna. Inte en enda gång krånglade han. Vilken kämpaglöd trots en relativt svag motor.

Nu har jag städat ur insidan och tömt alla fack. Jag räknade inte med att köra så mycket mer de sista dryga två veckorna. En eventuell resa till Örebro har jag tagit med i beräkningen men då blir det mest utsidan som blir smutsig.

Men så idag ringde min kontaktsköterska. Det är snart dags för ettårskontrollen på Sahlgrenska (ja, jag måste ta mig dit för att de ska tala om att jag mår bra). Inför det besöket blir det minst fyra resor in till sjukhuset i Linköping så Lilla Gulleklossen får göra några fler utflykter. Det ska tas en massa prover och då ska jag träffa ”min” kontaktsköterska. Jag gissar att det blir ett bevakat urinprov för att testa mig för droger. Det får hon inte berätta men hon sa att jag ska lämna urinprov. Under nästa vecka ska jag dels göra det besöket samt en leverbiopsi (usch och fy) och en bentäthetsmätning. Ett njurfunktionstest ska också bokas in och det är bara att inse att det blir ett himla farande före jul. Ettårskontrollen är i alla fall inte förrän några veckor in i januari.

Jag är oerhört tacksam för all vård jag får och för att det läggs så stora resurser på mig. Men lite frustrerande är det att även ett besök på beroendekliniken är inbokat i Göteborg. Det är klart att det är noga efter en levertransplantation men på tremånaderskontrollen fick jag höra att det inte fanns någon anledning att kalla mig igen. Lite kränkande, men jag får väl tänka att det sker rutinmässigt för att hjälp ska kunna erbjudas till de som behöver.

Idag följde jag med min syster på husvisning igen. Ett jättefint och lagom stort hus och det var t o m så att jag blev lite sugen. Men det är i fel del av landet och jag vill ju inte ha trädgård så jag ska inte konkurrera med min syster. Nu är det inte så att hon har bestämt sig än men intresserad är hon.

Jag ska i stället glädja mig åt att jag någon gång i mars ska titta ut över den här utsikten. Jag har fortfarande inte fått bekräftat att mina säljare har skrivit under kontraktet men min underskrift finns där och idag har jag betalat in handpenningen. Det måste nog räknas som klart nu.

Bilden är tagen från Mäklarhusets annons på hemnet.

Jag kom på att det var dags för att baka lussebullar. Mitt vanliga planerande inför julen har helt uteblivit i år. I morse slog det mig att jag höll på att missa en av alla viktiga traditioner. På fösta advent eller dagen innan ska det bakas lussebullar och då ska även julmusiken premiärspelas. Ja, jag vet att jag fuskade och spelade julmusik redan i förrgår men jag tillät mig att göra så. Under väldigt många år har jag haft sällskap av mina barn, alla tre eller åtminstone ett av dem. Det är bara de senaste åren som jag har bakat ensam. Ingen som gör fantasifigurer eller russinbomber längre. Det blir bara vanliga, traditionella lussekatter. Lite trist att göra det ensam men om jag ska vara ärlig så blir det ett mycket effektivare och snabbare bak.

Jag hade alla ingredienser hemma utom jäst. Det blir inga bra bullar utan den detaljen så det var jag tvungen att köpa. Det här kom jag på strax före kl sju i morse och jag bestämde mig för att genast gå iväg, ta en liten fotorunda bland juldekorationerna och sedan komma till affären vid öppningstid kl åtta. Ryggen har mått skapligt ett tag och därför vågade jag mig på en lite längre runda på hårt, platt underlag.

Den här rondelldekorationen borde jag egentligen ha filmat eftersom den skjuter ljusskott i alla riktningar. Väldigt dekorativt men det syns ju inte på ett foto.

Samma sak var det med lyktstolpsdekorationerna på en kort vägstrecka.

Jag var nästan helt ensam på stan. Det kanske inte är så konstigt en lördagmorgon och jag tyckte att det var väldigt skönt. Skyltningen hos de flesta butiker kändes lite fantasilös men det fanns några pärlor. I det här fönstret har någon ansträngt sig lite.

Jag köpte min jäst och gick hem för att baka. Förra året bakade jag både en vegansk variant och en traditionell. I år blir det bara veganska, gjorda på margarin och havremjölk förutom de ingredienser som funkar i båda sorterna. Jag penslade med kikärtsspad (ni kanske kommer ihåg att jag skrev att det ibland kan ersätta ägg) och resultatet blev bra och gott. Jag gick ner och gav min syster en lussebulle och lite senare kom hon upp med bullen i handen och sa förvånat (tyckte jag i alla fall) att den var ju god och även fluffig. Det är klart att det märks en liten skillnad om man jämför med vanliga lussebullar men det är marginellt. Naturligtvis har jag dubbel mängd saffran mot vad som står i recepten.

Dagen började så här hos mig men bara lite senare var det grått överallt.

Jag tänkte precis ta på mig tens-apparaten för att ta en morgonpromenad när jag hörde blåsten. Jag insåg att jag inte måste gå ut. Så himla skönt det kändes. Jag älskar hundar men i den stunden kände jag mig ännu mer övertygad om att det inte blir någon ny hund för min del. I går var jag ensam ansvarig för promenaderna med Kaya och det var mysigt. Men tänk så fort man vänjer sig vid att kunna göra precis som man vill utan att behöva tänka på att skynda sig hem. Jag kan inte få tillbaka någon av mina älskade vovvar och någon annan vill jag inte ha. Ungefär som med min man. Jag kan inte få tillbaka honom heller och ingen annan har en chans i jämförelse.

Jag har försökt ge mig själv lite julstämning idag. Den brukar alltid komma automatiskt när advent närmar sig. Men i år har det varit fullt upp hela hösten och jag kan inte riktigt få in i huvudet att det snart är jul. Jag satte på julmusik och strök julgardiner. Nu är det rött i de flesta fönster men inga ljusstakar eller stjärnor ska lysa förrän allra tidigast i morgon kväll. Längre kanske jag inte kan hålla mig. Hjälpte det då? Ja, kanske lite men mina tankar vandrar hela tiden iväg till andra saker. T ex till packning och att jag nu kan tvätta alla gardiner och packa ner. Det får vara gardinfritt någon månad när julen plockas ner.

Tankarna  hamnade också i minnen från den här tiden förra året. Då hade jag redan fått ett samtal från Sahlgrenska om att de hade en lever till mig. Jag åkte in, gjorde alla förberedelser (provtagning, lungröntgen, EKG, dusch med specialtvål etc) och när jag var klar kom läkarna och sa att levern inte höll måttet. Jag fick åka hem igen och försöka att inte vara alltför besviken. Det var nog ganska påfrestande för mina barn också. Hela december och halva januari väntade jag och väntade lite mer. Till sist blev det av men den här perioden var jobbig, även om jag försökte dölja det. Slutet gott och allting gott. Jag tänker knappt på att jag är levertransplanterad, så bra mår jag. Jag går på provtagningar och har viss vårdkontakt men funderar inte så mycket. Jag mår ju bra.

Naturligtvis hamnar tankarna mest i kontraktsskrivning, lån och flyttbestyr. Snart ska jag ta mig ner till det lokala bankkontoret (ni vet, det kontor som krånglade så mycket) för att bara skriva på lånehandlingarna. Sedan har jag lite tid över innan jag ska till mäklaren och skriva kontrakt med våra köpare. Min syster kan inte närvara så jag har fullmakt för henne också. Om allt går som det ska tar jag vägen förbi en brevlåda när jag åker hem. Där ska jag posta alla underskrivna och signerade papper som gäller köpet av lägenheten på Frösön. Sedan kan jag inte göra mer än att vänta på besked om att även säljarna har skrivit på. Jo förresten, jag kan packa och förbereda. För nu börjar jag tro på att det är sant.