Jag visste inte vilken tid flyttfirman skulle dyka upp hos mig i Mjölby men när de kom, ca 06.30, var jag klar. Bilen var packad med det nödvändigaste. Jag vågade inte lita på att allt skulle komma till Frösön på kvällen samma dag, som det var lovat, och därför la jag bl a in två madrasser i min lilla bil. Jag visade flyttkarlarna vad de skulle ta med sig och sedan gav jag mig iväg.

Jag gjorde ett stopp i Katrineholm och tog mig sedan till Uppsala där min son bjöd på god lunch. Resten av vägen körde min son och det var nog tur att han ville följa med. Annars hade jag inte tagit mig hela vägen till mitt nya hem. Nu kunde jag variera sittställningar och det gjorde resan lite lättare. När vi passerade första skylten med ”Östersund” pirrade det till i hela kroppen och när vi lite senare fick stanna för att renar befann sig på vägen, då kände jag hur glädje och förväntningar fyllde mig.

Vi kom fram till Frösön vid åttatiden på kvällen. Jag hämtade ut mitt paket från ComHem på ”min” Ica-butik och strax efteråt kunde jag låsa upp dörren till mitt nya hem. En oslagbar känsla. Jag hade med mig mat som bara behövde värmas. Den var frusen när jag lämnade Mjölby och i kylväska klarade den sig bra hela vägen. Det blev en sen middag men det bidrog nog till att det smakade väldigt bra. Vi bar in det jag hade packat in i bilen och sedan satt vi i varsin brassestol och väntade på flyttfirman.

Sedan började mardrömmen. Flyttkarlarna började bära in allt strax efter 22.00 och inte förrän 03.30 var de klara. Jag kände en lätt ångest inför tanken att mina grannar skulle hata mig redan från början. Arbetsdag dagen därpå och oväsen hela natten. Jag dirigerade och visade var jag ville ha möblerna men när alla möbler var på plats orkade jag inte bry mig längre. De stackars männen (tre män i två stora bilar) slet och bar och alla kartonger hamnade hur som helst och helt ostrukturerat. Det mesta lastades in i vardagsrummet. Vid det laget var vi alla otroligt trötta och alla hade nog ont lite här och där. Men flyttkarlarna klagade inte en enda gång, i alla fall inte så att jag hörde det (de pratade i och för sig inte svenska), utan de bara jobbade på. Det gick väldigt långsamt men om man tänker på att samma män hade åkt från Stockholm i tid för att vara i Mjölby 06.30 och att de sedan höll igång till 03.30 dagen därpå, då förstår man att de inte var så raska och pigga. Min åsikt om deras arbetsvillkor kan ni nog gissa er till. Helt oacceptabelt och inte alls vad jag hade förväntat mig när jag avtalade med en stor flyttfirma om uppdraget. De delegerar till andra flyttfirmor och om jag någonsin flyttar igen ska jag inte gynna en sådan firma. Den firma jag hade anlitat ville ha ett skriftligt omdöme direkt efter att allt var inburet och där skrev jag att både vi och flyttkarlarna borde ha fått sova en natt innan allt bars in.

Dagen därpå kopplade min son in tv och dekoder och fick allt att fungera. Under tiden började jag packa upp. Att flytta in i en ny bostad är bland det roligaste jag vet. Jag tar en flyttlåda i taget och försöker hitta plats för det som finns där. Den delen vill jag inte ha hjälp med. Jag vill ha koll på var allt hamnar och jag vill själv bestämma hur jag ska ha det. Men vardagsrummet behövde tömmas innan min soffa skulle levereras. Den uppgiften tog min son på sig och han strukturerade upp och bar in kartonger till olika rum beroende på vad som stod på dem. Så småningom var mitt vardagsrum nästan tomt.

Då la vi ut mattan och dagen därpå anlände ett antal kartonger från Ikea. Som alla vet kommer möbler från Ikea i många delar. Alla delar till soffan ska monteras, kläs med tyg och sedan ska de olika sektionerna sättas ihop. Min son åkte hem strax efter leveransen och den kvällen orkade jag inte ens tänka tanken att börja montera min soffa. Men nästa dag, som var igår, tog jag itu med att sätta ihop divanen. Den kan stå för sig själv och nu har jag en jätteskön sittplats i vardagsrummet. Det andra känns inte lika bråttom nu när den biten är fixad.

Jag lever just nu i ett kaos. Men det gör mig ingenting. Jag har det jag behöver för att sova, äta, sitta och använda badrummet. Köket och ett av sovrummen ska målas om men det får vänta tills jag har fått lite ordning. Balkongmöblerna står bra ute i snön på balkongen och nu smälter solen bort den snön lite i taget. En person har jag hälsat på och presenterat mig för och det var en äldre herre som vi mötte i sophuset. Han heter Göran och i morse upptäckte jag att det är han som bor under mig. Det kanske inte var så farligt med inflyttningen mitt i natten. Göran skulle i alla fall inte upp och ta sig till arbetet. Inte verkade han sur heller.

Jag valde att göra det minsta sovrummet till mitt. Det andra sovrummet har fönster mot gården och andra hus medan jag kan dra upp rullgardinen och mötas av den här synen när jag vaknar.

I dag är det söndag och jag ler lite för mig själv när jag inser att jag tar min vilodag just på den veckodagen. Datorn har legat oanvänd till nu. Jag har nyss lagt in koden för wifi och börjat uppdatera mig. Först betalade jag de räkningar som låg i min brevlåda och efter att ha kollat att det är ordning på finanserna blev det bloggens tur. Nu ska jag äta lite lunch och kanske packa upp någon kartong. Sedan återvänder jag och dyker upp hos er för att få veta vad som hänt sedan i tisdags.

Jag och min syster skrev kontrakt på vårt gemensamma hus och glädjen var stor.

Vi fick tillträde 29/4 2015 men vi flyttade inte in förrän 9/5. Vi ville ge hantverkarna lite tid att åtminstone komma igång med allt arbete innan vi installerade oss. Men naturligtvis kunde vi inte hålla oss därifrån. Jag bodde tillfälligt i Bestorp, ca 40 min från Mjölby, och varje dag fylle jag bilen med kartonger och åkte till vårt blivande hem. Ofta blev det två rundor samma dag eftersom jag ville hinna få dit allt före flyttdatumet. En flyttfirma flyttade alla möbler men jag envisades med att ta hand om allt annat själv. Bland det första som byggdes var staketet runt tomten. Våra två hundars välbefinnande var självklart viktigast och de skulle ha fri tillgång till trädgården.

Det gamla köket på min våning revs ur helt och hållet och det lilla rummet längst bort blev en del av det nya köket.

Trots att min lever hade börjat växa och ge mig en hel del problem, skruvade jag ihop alla köksskåp som sedan snickarna satte på plats. Några skåp om dagen klarade jag och hantverkarna hade fullt upp med annat de första veckorna.

Min syster var, och är fortfarande, ung och stark och hon gav sig i kast med att flytta stora buskar. Medan hon klippte och grävde satt jag i solen med lite gott fika och kom med glada tillrop.

Men jag var inte helt arbetsoförmögen och när vattenskotten hade vuxit till sig klättrade jag upp på stegen och klippte. Både jag och min syster har en del problem med höjder men jag är nog den av oss som klarar stegar bäst.

Min syster skötte de tunga arbetsuppgifterna men det hände att jag t ex stoppade ner en buske i ett av hålen hon grävde. Då fick jag genast belöning i form av Nallepussar. Kasper låg mest bara och kollade att allt gick rätt till.

Det var inte bara jobb. Vi njöt av sköna sommardagar och trivdes fantastiskt bra med både hus och varandra. Ibland fick vi sällskap av några av våra respektive barn. Här är det de två yngsta kusinerna i våra två familjer.

Skogen, alldeles runt hörnet, är helt sagolik och vi fick många härliga promenader där.

Vi hamnade i tidningen. Eller rättare sagt, Min syster hamnade där och jag fick vara med.

Renoveringarna löste av varandra och första hösten byttes hela taket ut. Både på det ursprungliga huset och på tillbyggnaden. Det drog väldigt mycket genom min entrédörr så den byttes ut mot en modernare variant. Lite synd kanske men bra mycket bättre.

Något år senare var det mitt badrums tur. En rejäl helrenovering med bl a byte av placering för dusch och tvättmaskinsplats. Eftersom jag saknade stenstranden och sjön från Optand ville jag återskapa lite av den känslan i mitt badrum.

Levern fortsatte att växa och jag köpte mammabyxor. Nu hade jag i alla fall hamnat på transplantationslistan så trots att jag mådde rejält mycket sämre visste jag att det skulle bli ändring…så småningom. Det blev drygt två års väntan.

Till sist blev jag av med både den sjuka levern (fick en ny frisk också) och gravidmagen. Här är jag och syrran ute på en av de första lite längre promenaderna efter återhämtningen. Ren och skär lycka. Jag orkade gå igen och jag kunde prata samtidigt som jag gick.

Den sista sommaren här blev en alldeles för varm och fuktig historia. Målarfirman hade äntligen tid att måla om hela fasaden på vårt hus.

Våra hundar blev glada när vi tog dem någonstans där de kunde bada. Den här bilden är tagen bara några veckor innan Kasper blev så trött att han gav upp och fick avsluta sina dagar. Knappt två månader senare hände samma sak, men på ett annorlunda sätt, med Nalle. Våra älskade, finaste kompisar lämnade oss och det blev väldigt tomt.

Men livet går vidare och så gör även vi. I morgon lämnar jag Mjölby och flyttar hit. Till Frösön, Östersund, Jämtland 😀

Inte heller kan man vara säker på att en fluga betyder att det är vår. Det enda jag vet från dagens besök på min fönsterruta, är att solen sken just då och att någon såg ut att njuta.

Om fyra dagar har jag och min son förhoppningsvis kommit fram till Frösön. Lite då och då händer det något som får mig att inse att det faktiskt är sant. Igår kom en avisering på mobilen om att ett paket väntar på närmaste ica-butik där (en dekoder till tv:n från det bolag som bostadsrättsföreningen har avtal med). Jag ringde även hälsocentralen (där uppe kallas de Hc i stället för Vc) för att boka en läkartid. Det jag fick veta då var delvis positivt i och med att en fast anställd läkare har hand om mitt område. Men tyvärr hade denna läkare ingen tid förrän om några veckor så jag ska återkomma nästa vecka då schemaläggning är klar så långt fram. Jag funderar också på hur det ser ut i min brevlåda. Jag hoppas att det sitter en liten skylt på den om att reklam inte är önskvärd. Annars är risken stor att den svämmar över eftersom lägenheten är min sedan första mars.

På onsdag morgon bär det av norrut 😀

Vad gör man när det inte finns mer att packa och tiden går alldeles för långsamt? Jag började planera Islandsresan. Det troliga är att vi åker först i september men, som ni vet vid det här laget, gillar jag att vara förberedd inför resor. Jag fick en broschyr om Island av min naprapat och på ett uppslag finns en stor karta. Nu har jag googlat och hittat massor av inspiration på nätet och jag har markerat massor av sevärdheter på kartan. Efter ett tag skrev jag ett meddelande till min son om att vi nog måste räkna med att vara där minst en månad för att hinna med allt. Men så blir det inte och vi får försöka sålla och prioritera tills vi är nere i ett lagom antal attraktioner. Jag letade på pixabay efter någon fin bild från Island och valde ett motiv som jag förmodligen inte kommer att hitta själv. Lunnefåglar har varit en favorit sedan jag i lågstadiet skulle måla av en fågel och valde just en lunnefågel. Jag tror att säsongen blir fel för att se dem och inte heller skulle de sitta så här snällt och posera för mig om jag såg dem. Men visst är de fina?

Min naprapat skickade iväg mig utan behandling idag. Efter fyra behandlingar och när det snarare blir sämre än bättre så vill han inte göra mer innan en läkare har undersökt mig. Jag kan inte känna annat än respekt för det beslutet. Det är bara att dra igång en ny omgång i vården igen och hoppas på ett bra gensvar. Lite besviken är jag så klart men jag har inte gett upp.

Men det hände något kul när jag kom hem. För tio år sedan, när vi sålde vårt hus utanför Oviken för att flytta till Optand permanent, var vi tvungna att göra oss av med många av våra möbler. Vi skulle flytta till en hälften så stor boyta, till mitt älskade barndomsparadis, när bara en av ungarna fortfarande bodde kvar hos oss. En jättefin vän erbjöd oss att ha loppis på deras gamla släktgård och under några riktigt roliga dagar stod vi på logen och sålde massor av pryttlar och möbler. Utanför hade våra barn varsitt loppisbord och solen sken som tur var. På en annan plats på gården passade några andra på att också ha en loppis.  Min vän hade kaffeservering medan hennes man och en person till, minns inte vem, underhöll med musik och även min yngsta dotter spelade gitarr och sjöng några sånger. En sekretär, som jag hade ärvt efter min mormor, fick ett nytt hem hos min vän. Jag berättade då att den hade min mormor bestämt att jag skulle få eftersom jag tyckte så mycket om den när jag var barn. Det gick inte att vara sentimental då. Den fick helt enkelt inte plats där vi skulle bo och jag var glad att den hamnade där den hamnade.

Idag skrev min vän till mig att min sekretär står där och väntar på mig och om jag vill så är den min. Hon köpte den för att hon tänkte att jag kanske skulle ångra mig en dag och ställde undan den så länge. Jag har inte skänkt sekretären många tankar sedan jag sålde den men nu, när jag fick erbjudandet, kom det nästan en liten tår och jag blev jätteglad. Jag har inget annat minne efter min mormor. Tills för någon vecka sedan hade jag inte heller något efter min morfar men ni kanske kommer ihåg kuvertet med de gamla pengarna som var från honom. Nu kommer jag att ha minnen från båda mina morföräldrar och det är mer känslosamt än jag trodde. Vilken otroligt fin vän jag har där uppe i norr. Självklart fixar jag en plats åt sekretären någonstans.

Det är något vi alla mår bra av och jag har lyckan att känna mig som en del av flera familjer. Jag tror att jag har skrivit om det förut men det är lätt att återkomma till ämnet när jag återupplever delaktigheten. Jag inbillar mig att det är lätt att komma ifrån sin partners familj när man av någon anledning inte är ett par längre. Kanske är det inte så vanligt som jag har trott för jag har alltid känt mig inkluderad och välkommen i min mans släkt.

Jag kom till min svärmor i onsdags och efter lite kaffe tog vi bilen till min svägerska och svåger. Det är egentligen promenadavstånd mellan alla släktingar här men både svärmor och jag tyckte att det var skönt att slippa promenera. Det blev ännu en kopp kaffe medan vi pratade om lite allt möjligt. Jag och svärmor åkte hem en stund, tittade på skidskytte och åt middag och sedan var det dags för nästa besök.

En av min mans systerdöttrar har varit på Island tlllsammans med sin familj. Eftersom jag planerar att göra en resa dit var det jättekul att få komma hem till dem och titta på alla bilder. Vilken fantastisk natur och villka upplevelser man kan få vara med om. Jag insåg att jag absolut inte kan hinna se allt under en veckas semester. Kanske måste rutten minskas rejält för att det inte ska bli alltför stressigt. Jag och min son får prata ihop oss för ja, han vill återigen följa med sin mamma på en resa och jag är överlycklig för det 😀 Även min naprapat har berättat mycket om Island och jag måste nog resa dit flera gånger för att få uppleva allt jag vill.

Jag drar inte fram kameran och fotar hemma hos alla jag träffar men mobilen kom fram hos kaninerna.

Efter det här besöket var jag och svärmor rejält trötta och det var skönt att få göra kväll och sova.

Dagen efter, på torsdagen, tog vi det lugnt på förmiddagen. Men till lunch gav vi oss iväg till den restaurang där jag hade mitt första fasta jobb för 37 år sedan. Det var sig likt på många sätt men ändå helt annorlunda. Jättemysiga lokaler och god mat. Det var inga problem för dem att fixa fram en vegansk gryta med oumph och smakerna var det inget fel på.

Min svärmor behövde köpa dammsugarpåsar så vi åkte till ett köpcenter lite utanför Strängnäs. När jag och min familj bodde i trakterna fanns det en affär och en växtaffär på det område som nu svämmas över av stora butikskedjor. Jag ska inte säga så mycket om det men både där och på vägen dit var det vackrare förut. Strängnäs växer och det är väl bra.

Vi hann med både middag och skidskytte (känner ni igen t ex Arctura från mina tidigare inlägg? Det är tornet precis bakom åskådarläktaren.) innan det var dags att träffa ytterligare en av min mans systerdöttrar med familj. Även här nöjde jag mig med en mobilbild på husdjuren. Söta små marsvin som fick lockas fram ur skyddet med hjälp av blomkål. Familjen har nyligen flyttat till ett lite större hus och det var roligt att se hur fint det är och blir när det är färdigt. Sist jag träffade dem, i somras någon gång, blev minsta tjejen så rädd för mig att hon vägrade säga ett ord. Den här gången fick jag en rejäl kram när vi sa hejdå. Det är ju alltid kul när man går från att vara skrämmande till att bli kramad. Alla de övriga tre syskonen har inga problem med att krama sin mammas ingifta moster. Det ska tilläggas att jag aldrig någonsin försöker tvinga mig på ett barn och ingen annan heller för den delen 😉

Ännu en rolig dag närmade sig sitt slut och jag och svärmor tog en kopp te innan det var sängdags.

Nästa dag, på fredagen, hade vi en lugn och skön förmiddag innan jag åkte iväg till Mariefred för att träffa en väldigt god vän. En vän som har funnits där under alla år och fortfarande finns där trots många år nästan helt utan kontakt. Vi skulle träffas på parkeringen mitt emot Gripsholms slott och jag passade på att fota lite medan jag väntade. Jag är alltid tidig till alla möten och här är det inga problem att hitta något att titta på under tiden.

När jag vände mig åt andra hållet såg jag Gripsholms värdshus och Mariefreds kyrka. Mariefred är en liten idyll och det kändes lite trist att jag inte kunde vandra omkring lite när jag ändå var där. Jag hade gärna tagit en promenad bland hjortarna i hjorthagen också men jag hade ju, som tur var, andra trevligheter framför mig. Rätt som det var, medan jag stod där och fotade, hojtade någon på mig och där kom min vän emot mig med ett stort leende och en lika stor kram.

Vi gick runt värdshuset och från andra hållet går man in i ”Skänken”, en väldigt mysig och trevlig restaurang. En sådan där restaurang där man känner trivsel så fort man kommer in. De fixade en vegansk rätt åt mig och även här smakade det väldigt gott. Jag vet inte riktigt vad jag åt men gott var det. Min goda vän ser också ut att gilla det hon har på tallriken. Vi satt där i några timmar och hann nog egentligen inte prata färdigt. Men vissa personer jobbar och även om jobbet den här dagen sköttes hemifrån måste det ändå göras. Det var i alla fall några jättetrevliga timmar och man ska ju sluta när det är som roligast sägs det.

Jag hade planerat att åka hem till Mjölby direkt efter den här lunchen men min rara svärmor tyckte inte att det var en bra idé. Jag har en tanke fastetsad inom mig om att man aldrig ska stanna för länge och bli besvärlig. Men jag blev övertygad om att det inte förhöll sig så och därför sitter jag här nu, efter en god frukost, och väntar på att min svärmor ska vakna. Jag sa redan från början, när jag gick över till vegansk kost, att hos min svärmor kommer jag inte hålla jättehårt på det. För att underlätta för min svärmor tog jag med mat men något jag inte kunde motstå var hushållsosten. Jag har berättat förut att det är det enda jag saknar av animalisk kost och här gav jag mig själv tillåtelse att fuska. Det är ju ingen annan än jag själv som kan bli besviken på att jag fuskar och jag känner inte så. När jag har tagit beslutet ältar jag inte utan njuter av god hushållsost.

Snart ska jag ta mig hemåt de drygt 20 milen men det dröjer inte länge innan jag är på väg igen. Den gången bär det av ännu längre norrut. Nu har jag äntligen beställt min nya soffa med hemleverans till Frösön. Vilken härlig känsla det var att skriva in den adressen. Två dagar efter flytten kommer soffan och den lär nog hålla mig sysselsatt ett tag. Kan ni se framför er hur jag sitter bland alla flyttkartonger och försöker trä på klädsel och få ihop min soffa? Det ska bli så kul!!!