För ett tag sedan kom det en kallelse till ett informationsmöte här i min bostadsrättsförening och jag kände att jag gärna ville gå till samlingslokalen och ta del av vad som ska hända framöver. De senaste liknande mötena har jag tyvärr varit bortrest och har fått nöja mig med att fråga mina grannar om vad som hade sagts. Igår kväll var det dags.

Dagen började med en promenad till frissan och det var andra dagen utan dubbskor. Bitvis skulle de ha varit bra att ha men det var mestadels isfria gångvägar. Dagen innan bestämde jag mig för att det inte var försvarbart att slita på dubbarna längre och då var det ingen idé att ge mig ut på isen. Ja, ni ser ju att snön på isen har blivit blank och hal av att smälta och frysa i omgångar.

En pappa med sina tre fiskeintresserade barn. Pimpelfiske är det många som sysslar med men de få gånger jag har försökt har jag tröttnat ganska snabbt.

Jag njuter hellre av att promenera i solskenet och när jag tittade upp dök de här videkissarna upp mot den blå himlen. De växte alldeles för högt upp för att jag skulle kunna ta en närbild så det får bli någon annan gång.

Men det var ju mötet jag skulle skriva om. På eftermiddagen kändes det som om jag fick ge upp tanken på att sitta tillsammans med många andra personer. Hjärnan sa ifrån rejält, på ett sätt som det var länge sedan den gjorde, och det är inte optimalt att vara på ett möte om man känner sig som en zombie. Onaturlig trötthet, hjärndimma, frossa och feberkänsla var vad min dissocierande hjärna bjöd mig på. Men märkligt nog försvann alla de symptomen någon timme innan mötet skulle starta så jag gjorde mig i ordning och gick dit.

Det var inga problem alls och jag kunde t o m ställa en fråga och ta till mig svaret. Jag orkade hänga med i allt de sa och då och då skrattade jag tillsammans med de andra och deltog i spontana applåder. Det kändes väldigt bra. Men när det sedan var dags för fika, med bullar som såg supergoda ut, valde jag att gå hem. Det var inte fikabröd som passade min kosthållning och kaffe vill jag inte ha på kvällen. Att mingla är inte heller min favoritsyssla. Jag fixade en kopp té hemma i stället. Men då kom en reaktion.

Oftast blir det ingen reaktion i efterhand utan den brukar uppstå mitt i det som hjärnan upplever som farligt och som den vill skydda mig från. Jag kände mig riktigt sjuk och om jag inte hade känt igen känslan så hade jag varit övertygad om att jag hade fått rejält med feber. Jag frös och huvudet var både dimmigt och värkte och jag orkade knappt hålla ögonen öppna. Så här har jag inte känt sedan jag var så påverkad under flera veckor att jag tog kontakt med Gunnar (psykoterapeuten). När vi slutade träffas var jag inte fri från dissociation men episoderna kom mer sällan och var både kortvariga och inte lika kraftiga. Ja, förutom den ständiga lilla påverkan som jag numera ser som mitt normala tillstånd.

Jag behövde mer hjälp än en sömntablett för att kunna sova och efter att ha konstaterat det gick jag upp och tog även två citodon. Inte rätt anledning för starka smärtstillande men de hjälpte och det kändes som det viktigaste. I morse hade jag samma sjukdomskänsla men efter att ha varit uppe ett tag mildrades det lite. Nu går det lite i vågor och jag passar på att skriva i de bättre stunderna. Det blir alltså ett inlägg skrivet i omgångar. Jag hoppas innerligt att det här inte ska bli långvarigt och jag konstaterar lite bittert att jag ska nog hålla mig borta från möten och andra liknande sammankomster. Synd, för det var trevligt. Som jag har skrivit om tidigare så är jag social men hjärnan vill inte att jag ska vara det. Det är ju tur att jag även trivs med att bara ha mig själv som sällskap. Tack och lov så går det bra att träffa bara några få personer och helst de som känner till min konstiga hjärna.

Jag ska inte helt ge upp. Det var ju ett trevligt möte och kanske går det bättre nästa gång. Men jag har ett ännu värre exempel från ett volontärmöte när jag var kattvolontär på katthemmet. Då kom hela zombiereaktionen under mötet och jag kunde inte göra annat än att lidande sitta och vänta tills jag obemärkt kunde lämna.

Det har varit ganska många fina vårvinterdagar. Oftast är det minusgrader på nätterna men på dagarna kryper graderna upp till plussidan. Solen tär ganska rejält på snötäcket på vissa platser och det blir lite som två världar som möts. Som här, där jag promenerade på sjökanten och spanade upp mot slänten för att se om någon gul liten sol hade dykt upp. Men inga tussilago än så länge och det var inte heller väntat. Någon vecka till dröjer det nog. Men då gäller det att snön håller sig borta.

Många passar på att sätta sig någonstans i lä och njuta av solen när dagarna är så här fina. Den skidåkande kvinnan i bilden placerade sig på stranden och vände upp ansiktet och njöt. Jag gick i stället hem och satte mig en stund på balkongen. Det har jag gjort några gånger nu och det är väldigt skönt där när solen skiner. Inte för varmt som det lätt blir när sommarsolen värmer lite för mycket.

Jag har varit ute och promenerat nästan varenda dag men fotolusten har inte infunnit sig. Då har det inte heller blivit några inlägg men nu fick jag lite blogglust. Jag håller fortfarande utkik efter älgar och nu har jag läst i en lokal fb-grupp, och även hört från en granne, att antalet älgar nu är uppe i 7 stycken. De syns ofta i bostadsområdena här omkring och kan ibland ligga helt öppet på något fält och titta ogenerat på folk och bilar. Men jag har inte haft turen att få se dem. De kan inte vara så väldigt farliga eftersom ingen har råkat illa ut ännu.

Två vovvar har jag fått nöjet att hälsa på och gosa med i veckan. Ännu en pumi och den allra mysigaste lilla siberian husky man kan tänka sig. En 10-veckors valp som var bland det mjukaste jag mött. Hennes matte sa att valpen redan har börjat visa ett dominant förhållningssätt mot de två äldre huskyhanar hon bor tillsammans med nu. Kanske blir hon vänligt men bestämt tillrättavisad när hon blir lite äldre men det sägs att äldre hanhundar ofta är väldigt snälla mot valpar och den här valpens matte tyckte att det stämmer.

Idag är det både regnigt och blåsigt så jag håller mig inne.

Förändring och förnyelse sker på många håll och inom många områden och nu gäller det även Gregorie marknad. I år har den döpts om till Gregorieveckan. Lite märkligt eftersom den bara håller på i fyra dagar men av någon anledning anses det namnet bättre. Som jag nämnde i förra inlägget så har marknaden flyttats upp till Stortorget och gågatan och röda små bodar tillhandahålls för en viss kostnad. Enligt Destination Östersund är tanken att det bättre ska spegla deras arbete året runt: att skapa en trivsam och levande stadskärna. Det ska vara ett mer lokalt fokus och de prioriterar utställare från närområdet och gärna inom hemslöjd, hantverk och mathantverk. Tillsammans med stadens befintliga butiker, caféer och restauranger ska Gregorieveckan bjuda på en härlig blandning av det välbekanta och det nya – en chans att strosa, shoppa och smaka sig igenom stan. Det låter ju trevligt och förhoppningsvis blir det bra för hela Östersunds centrumhandel.

I morse bestämde jag mig för att ta en promenad in till stan för att ta reda på om förändringen är till det bättre. Jag gick inte på Medvinden den här dagen utan höll mig längre upp på land. Så småningom kom jag dock fram till sjön och där började två gångleder mot stan. Jag valde den vänstra för att komma till Vinterparken och sedan Stortorget. Precis när jag tog upp kameran ur min nya väska blev jag passerad av en pappa med barnvagn framför sig och skidor på ryggen. Det blir alltid lite mer liv i bilder när personer hamnar i motivet.

Jag känner inte att jag behöver skriva så myckt om bilderna. De visar en del av utbudet och det ser ut ungefär som det brukar. Det jag reagerade mest på var de jättebamsestora parmesanostarna som syns i en bild. Jag kollade inte vad de kostade men de var säkert inte billiga. Vilken tur då att jag såg hur små bitar av ostarna skars ut och lämnades ut till kunder. Jag var inte ute efter att köpa något. Men tänk om det någon gång kunde finnas någon som tog sig för att sälja både animaliska och veganska produkter, typ olika korvar och tunnbröd. Då skulle jag inte kunna låta bli att plocka på mig en del godsaker. Särskilt av de hembakade tunnbröden. Tyvärr är det vanligt att de innehåller mjölk.

Vad tyckte jag då om den nya varianten av marknaden. Jodå, det fanns en hel del att titta på men den där riktiga marknadskänslan infann sig inte. Det var för långa avstånd mellan många av bodarna och jag såg varken ballonger eller forbönder. Jag försökte hitta uppgifter om när forbönderna ska dyka upp med sina hästar och kärror men jag kunde inte hitta något om det. Jag såg inte heller någon som stekte kolbullar men förmodligen höll de till inne på någon gård. Jag såg i lokalnyheterna igår att kolbullar fanns så det var nog bara jag som inte gick in överallt och letade. Alla hyrde inte in sig i de utställda bodarna utan ställde upp sina vanliga stånd och någon huserade i en husvagn. Det ska även vara musikframträdanden och andra scenaktiviteter men jag varken hörde eller såg sådana. Jag var nog lite för tidigt ute. Det var i alla fall en väldigt skön dag med någon plusgrad, mestadels soligt och nästan vindstilla så knallarna behövde inte frysa.

Jag fortsatte till Willys där jag fyllde på med bl a vitkål, morötter, färsk broccoli, potatis och en hel del frysvaror. Jag hade en kylryggsäck den här gången och det är bra när man ska åka buss en stund med frysvaror. Av vitkålen ska det bli flera kålpuddingar och resten får bli en god vitkålssallad där även några morötter rivs ner. Resten av morötterna och broccolin blir bra både som ugnsrostade tillbehör och i någon slags gryta. Det blir en del matlagning de kommande dagarna och sedan har jag matlådor för flera veckor.

Det är så klart inte säkert men för säkerhets skull så ville jag gå ut igår morse för att inte gå miste om allt det fina. Det var -17 grader på morgonen men jag väntade tills graderna var närmare -10. Det var bra att jag kom ut då för efter lunch var det mesta av rimfrosten borta. Solen och någon plusgrad hjälptes åt med att smälta allt det vita i träden.

Jag hade inte tänkt gå längre än till Vallsundsbron och sedan en annan väg hem men jag fick ett infall och fortsatte mot stan. Det var inte längre dit än att gå hem och busskortet hade jag med mig i väskan. Den väska som för några dagar sedan inte gick att stänga. Dragkedjan var helt enkelt slut. Det var ingen märkvärdig väska. En svart axelremsväska i ett material som tålde regn och som var precis lagom stor för att kameran och lite annat smått och gott skulle få plats. Jag tyckte om den väskan och helst skulle jag vilja hitta en likadan. Mitt infall den här dagen fick jag när jag kom på att jag kunde ju gå till väskaffären och se om de hade en likadan eller någon väska som åtminstone liknade min trotjänare.

Hittills hade jag gått på stigar på land men efter bron gick jag ut till Medvinden och fortsatte mot Vinterparken. Jag zoomade in på Stora Kyrkan och fick med det gula hus där mina farföräldrar bodde hela sitt gifta liv. De hade ju sommarstugan i Otand också som de byggde på 30-talet och som många år senare blev mitt vuxenparadis (innan hade det varit mitt barndomsparadis).

Jag vände även kameran mot den del av Rådhuset som sticker upp bakom andra byggnader

Älgen försvinner nästan i allt det vita i bakgrunden.

Det var inte jättemycket aktivitet i Vinterparken. Jag gissar att många väntade till senare när solen skulle värma betydligt mer. Men på väg hit såg jag en del folk som satt längs sjökanten och vände näsan uppåt mot solen. Några var smarta och lånade sparkar som de placerade i ett bra läge och satte sig på.

Jag skrattade lite för mig själv åt att det tydligen var roligare för de här barnen att skjuta på än att åka i kälken. Jag passade på att fota när de vände ryggarna till. Ännu hade ingen satt sig på den långa bänk som finns längs hela muren i bakgrunden. Men den kommer att användas flitigt när solen värmer mer.

Plötsligt dök en häst med ryttare upp. Det är inte vanligt om det inte är något event, typ en marknad. Men jag passade på att föreviga den fina hästen.

Den var på väg någon annanstans med sin ryttare så jag hade tur som kom precis i rätt tid för att få se den. Hästar är ju fina djur. Jag gillar de här ganska bastanta raserna. När jag har ridit har jag oftast sett till att få en fjording och det har känts tryggt och stadigt. T o m det halvår jag skötte kontoret på ett ridhus fanns det en fjording som jag fick rida på när jag någon gång var med på de anställdas ridlektioner. Ridläraren lät dock mig vara ganska mycket ifred eftersom jag inte var i samma klass som de andra och mest var med för nöjes skull 😀

Nu är det återigen dags för Gregorie Marknad och jag tänker att jag ska ta mig in till stan någon av dagarna. Det verkar som om marknaden delvis, eller helt, flyttar upp till gågatan i stan och redan igår såg jag att det har ställts upp många små röda bodar där försäljarna ska stå. Det kanske är bra att dra upp marknaden till stan och få lite mer liv och rörelse dit. Men kanske blir det en del aktiviteter även vid Vinterparken.

Hur gick det då med min väska. Jo, jag gick in i affären och sa att jag hade köpt min väska där och gärna ville ha en likadan igen. Den trevliga tjejen tog genast fram en som var nästan i exakt samma storlek men där designen var lite annorlunda. Jag bestämde mig nästan på stört, efter att ha provat att lägga ner kameran i väskan, men bara för att inte missa något så tog jag ett varv för att se resten av utbudet. Det fanns ingen annan som var bättre så jag betalade glatt (ja, jag betalar gärna för något jag gillar och behöver) de 649 kr den kostade och gick sedan iväg mot busshållplatsen. Jag var väldigt nöjd med min förmiddag.

Ja, det var den kommentar jag fick från flera av de personer jag mötte igår. Jag kunde så klart bara hålla med och någon gång var det jag som kom med den kommentaren.

Det blev en väldigt fin lördag med klarblå himmel där solen verkligen lyste upp min del av världen och så gott som vindstilla. Just att det inte blåste är lite ovanligt när minusgraderna bara var ca sju och där termometern stadigt vandrade upp mot plusgrader. Jag gick ut vid niotiden eftersom jag föredrar att promenera när det inte är så varmt och jag ville dessutom hinna se den rimfrost som hade bildats under natten. Den brukar försvinna snabbt när solen, eller vinden, gör sitt. I skuggiga partier stannar frosten så klart kvar lite längre.

Jag har gett upp hoppet om att få se älgarna och det kanske är lika bra att försöka undvika de platser där de har setts till. Jag nöjer mig med de mindre skrämmande och väldigt fina rådjur jag stöter på ibland. Jag fick se två stycken och det känns bra att de nu slipper den allra värsta kylan.

Ett stråk av dimma bildades längs sjökanten på Annersia.

Jag vände ner mot sjön och jag njöt av den härliga förmiddagen.

Jag valde att gå på Medvinden hem och det var en hel del folk som också ville ta vara på den här dagen. Men de flesta väntade till efter lunch och jag såg att det senare var som en mindre folkvandring, som tog sig fram på olika sätt och med olika hjälpmedel.

En hel del hundar fick också följa med och de gillade förhoppningsvis att kunna sträcka ut och springa tillsammans med sina skidåkande eller skridskoåkande människor.

Men alla hundar var inte ute och motionerade utan gick en lugnare promenad innan det blev en stunds vila på stranden.När jag kom in till land träffade jag en pumi, vid namn Figo, och hans husse och matte. Han var lite reserverad och ville inte ha mer kontakt med mig än några sniffanden på min hand men som den vallhund han är så hade han full koll på sin flock. Inga problem att ha honom lös för han vet vilka han hör ihop med och är inte särskilt intresserad av andra. En fin vovve som verkade trivas med livet.

Idag är det inte riktigt lika lockande att gå ut och det passar ju bra när det är Vasaloppssöndag. Jag vill även hänga med i nyhetsrapporteringen idag med allt som händer i världen så jag växlar lite mellan kanalerna. Men jag sitter inte klistrad framför tv:n utan pysslar med lite annat när det t ex är reklamavbrott eller när det inte händer något intressant på ettan eller fyran. Omvärlden är ganska skrämmande just nu och osäkerheten stor men jag känner ingen oro. Varken för min eller andras skull. Jag vill bara hänga med och få information. Kanske är det här ännu en fördel, bland alla nackdelar, av att min hjärna blockerar de flesta negativa känslor som den anser vara farliga för mig. Men om jag ser en hund, en katt eller ett barn som lider, då kan inte ens min hjärna stoppa känslorna.