Och det har verkligen varit lyckat. Middagen hos grannen var god och lite vitt vin fick jag i glaset. Inte många klunkar men jag är ju inte van så min vanliga dimma i hjärnan förstärktes något. Men inte så mycket att jag inte kunde ha trevligt. Det var jag och de två grannar jag träffar mest, även om det oftast är korta möten utomhus.
Jag hade redan påbörjat städningen i övernattningsrummet och efter några timmar i glatt sällskap gick jag dit och bar hem de sista väskorna. Sedan gick jag hem och invigde min nya toalett. Oj, vad bra spolningen funkar jämfört med den gamla och dessutom blev vattnet vackert blått. Jag har haft en sådan toa förut, där man stoppar ner rengöringspinnar under spolknappen, så jag förstod att det var så med den här toan också. Det ser trevligt ut, luktar ganska behagligt och håller rent lite längre än utan den funktionen. Men jag undrar hur miljövänligt det är. Det måste jag ta reda på innan jag köper fler sådana blå stavar.
Jag sov gott i min egen säng men jag vaknade prick 04.00 och kunde absolut inte somna om. Jag försökte verkligen men efter ca en timme gav jag upp. Jag tyckte att det var lite för tidigt för frukost så jag drack bara lite och efter att ha klätt på mig gick jag och städade klart i det rum där jag bott i nästan två veckor. Det stod inget i städanvisningarna om att jag skulle göra rent i duschen men jag ville inte lämna den ostädad. Dock väntade jag med den till efter lunch eftersom jag ville utnyttja möjligheten till att duscha en sista gång.
Jag ville gärna gå en promenad innan också. Det var ännu en grå dag men jag klarade mig nästan undan snöfallet och den ökande blåsten. Jag såg att naturen har tagit kylan till hjälp och börjat skapa iskonst i Mjällebäcken. Det var det enda jag tyckte var värt att föreviga under den här promenaden.




På kvällen träffade jag samma grannar som kvällen innan och vi hade lyxen att bli hämtade med bil. En annan trevlig kvinna var chaufför och i god tid var vi på plats i Folkets Hus. Innan jag tog den här bilden sa jag åt dem att sluta prata och se glada ut. Det gav resultat. Jag vet ju av erfarenhet att man sällan blir till sin fördel om man pratar medan någon fotar. Alla tre har gett mig tillstånd att använda bilderna.

Jag ville också vara med så jag trängde mig ner i gänget. Lite mindra lyckat men det sägs ju att ett foto aldrig ljuger.

Nu är det så klart upp till var och en ifall man vill titta på följande videor eller inte. I öppningsnumret bjöds vi på Jul jul strålande jul.
Adams julsång (Oh Helga Natt).
Ett litet medley med Koppången, Stilla natt och Santa Claus is coming to town.
Hallelujah, En stjärna lyser så klart, Betlehems stjärna.
Det var en hel del humor, i både prat och sånger, och den som stod för det mesta skojet och skämten var inte helt otippat Lasse Kronér. Han, Jessica Andersson och Tommy Nilsson är alla veteraner i underhållningsbranchen och det var så roligt att se hur de lyfte fram och bekräftade den mer orutinerade Annika Wickihalder. Hon låter så mild och försiktig när hon pratar men rösten förändras något enormt när det är dags att sjunga. Det syns verkligen att hon, precis som de andra, trivs och lever upp när de står på scenen.
Annika har haft en hel del svårigheter i sitt liv och det berörde hon kortfattat. Hon sa att hon har känt sig väldigt ensam men att hon nu mår mycket bättre. Hon har tillsammans med Janice skrivit en sång som vill lyfta andra som kanske mår dåligt. Låten lyfter fram budskapet om att släppa kraven i juletid, se varandra och prioritera att må bra. Jag blir berörd när hon och Jessica sjunger om att ”Kom, jag vet hur man gör, jag var också utanför, men jag hitta′ hem till slut. Kom, du duger som du är. Det finns plats för alla här, du kan andas ut i jul”.
Här är bara refrängen med och jag låter den sitta ihop med en av Tommy Nilssons största hits. Då sjöng han den med Tone Norum men Jessica fyller de skorna med råge. En av de som var i mitt sällskap såg mest fram mot att få se och höra Tommy och hon hoppades få höra ”En dag”. Men den här är nästan i samma klass.
Fairytale of New York (eller Lasse blir nobbad av Jessica) och sedan avslutning av kvällen med refrängen på Happy Xmas (War is over).
Naturligtvis var vi i publiken så envisna, vilket ensemblen måste ha räknat med, att det blev ett extranummer. De sjöng Auld lang syne, men då hade jag redan stoppat ner kameran i väskan. Gissa om vi var nöjda med kvällen ( ja, det var vi).
Hur klarade sig då mitt huvud? Jodå, helt ok faktiskt. Det var jobbigt ett tag och jag hoppades att salongen skulle tömmas under pausen så att jag kunde sitta där i tystnad ett tag. Men de flesta stannade kvar. Då kändes det lite jobbigt. Men jag tror att jag hjälptes av att en del av mitt fokus låg på att filma och fota. Jag märkte också att den godisbit en av ”tjejerna” gav mig (en Mariann, som jag visste är vegansk), också hjälpte. Det gäller att hitta det som distraherar från det som hjärnan ser som jobbigt. Senare blev det mer tilldelning av samma godis.
Idag har jag en aning ökade besvär men jag tycker att det här testet var positivt. Men tyvärr kan det bli helt annorlunda nästa gång. Jag vet aldrig när och hur starkt reaktionen kommer. Men nu gläds jag bara åt hur kul det har varit de här kvällarna men det allra bästa är i alla fall att kunna bo hemma.












































