Ett försök till förklaring

För nästan tre år sedan skrev jag om ett ord jag hade hört för första gången och som jag blev nyfiken på. Jag försökte förstå det själv och samtidigt, eftersom jag är väldigt intresserad av ord, ville jag dela kunskapen med er. Senare har jag nämnt det ordet i samband med min äldsta dotter och det var hon som introducerade det för mig. Jag sitter här och ler lite bittert åt att jag i det inlägget skrev om ”oss normala” utan att ana att jag redan då tillhörde de sk ”onormala”. Ni vet tillräckligt mycket om mig och min syn på psykisk ohälsa för att veta att det inte finns ett uns av fördömande eller misstro i ordvalet normala/onormala. Det är stora citationstecken om de orden och de speglar inte alls hur jag tänker. Men ni förstår nog att det är lite ironi och kanske lite samma sak som att jag nu skämtar om att jag är ett ”psykfall”.

Tänk att man fortfarande kan hitta blommande midsommarblomster.

Förmodligen kommer ni inte ihåg vilket ord jag menar men jag ska påminna er. Ordet är ”dissociation” och verbet är ”dissociera”. Det är inte helt lätt att föklara vad det innebär. Enligt Wikipedia är betydelsen den här:

Ordet kommer från det latinska ordet ”dissociare”. Dis betyder ”skilt åt” och sociare betyder ”att förena”. Att dissociera betyder således ”att upplösa det som varit sammanhållet”

Det är ett symptom som oftast uppstår efter ett trauma eller av stress, som en skyddsåtgärd för att blockera t ex känslor och minnen av något som känns väldigt svårt och jobbigt. Det kan yttra sig på olika sätt och med olika svårighetsgrad. Jag tror att jag ska börja med att berätta hur det påverkar mig och hur jag insåg att det är dissociation som är mitt (psykiska) problem.

Min mans död, efter en arbetsplatsolycka, var naturligtvis en stor traumatisk händelse för mig. Det är inte helt klart om traumat var tillräckligt för att utlösa den här reaktionen eller om den efterföljande stressen var den utlösande faktorn. Men något hände där för det var några månader senare, när jag hade sålt huset och flyttat till min tillfälliga lägenhet i Bestorp (strax utanför Linköping), som jag först la märke till en del tecken. Först var det små saker, som att jag förlorade koncentrationsförmåga och fokus. Jag började ”tappa” ord och ibland blev det nästan som om jag helt plötsligt fick väldigt tillfälliga och kortvariga problem med att stamma. Det var inte svårt att bortförklara det här med att det är vanligt och att de flesta känner igen sig. Men jag, som tidigare var en bokslukare, har inte sedan dess lyckats ta mig igenom en enda bok (förutom en som min yngsta dotter har skrivit. Men den kämpade jag med ganska länge). Jag har tre påbörjade böcker men klarar inte av att ta in vad de säger. Det är verkligen något jag saknar men då accepterade jag det som en ålders- och värkrelaterad biverkan.

Innan min man dog genomgick jag min första leveroperation men det tog inte lång tid efter flytten till Bestorp innan både cystor och lever började växa igen. Där hade jag en jättefin förklaring till det som följde. Det var helt solklart för mig att de väldigt konstiga attackerna av någon slags utmattning, tyngdkänsla och yrsel berodde på min lever. En av mina läkare tyckte att det lät underligt och skickade mig på en utredning av hjärta och lungor. Jag trodde inte att det var där problemet satt och eftersom jag hade rätt i det fortsatte jag att skylla på min leversjukdom. Efter det har ingen inom sjukvården ifrågasatt mina olika bortförklaringar. Det var så starka attacker att jag fick hjälp av en granne vid något tillfälle att ta ut mina två hundar och min syster, som jag senare köpte ett hus tillsammans med, kommer mycket väl ihåg hur ”borta” jag var när vi skulle titta på ett hus. Jag höll på att svimma när jag var bjuden på fika hos en vänlig kvinna i Bestorp, förmodligen för att hon blev gråtmild och pratade om sin bortgångna man. Jag hörde knappt vad hon sa och jag vet inte riktigt hur jag lyckades ta mig hem efteråt. Det är bara tre av väldigt många liknande episoder.

Vad är dissociation?

Dissociation betyder avskiljande och innebär att kroppen håller upplevelser och handlingar skilda från medvetandet. Tillståndet ger den drabbade störningar i samspelet mellan minne, identitet, perception, känslor, motorik och beteende. Traumatisk stress är den vanligaste orsaken till dissociation. Vid en traumatisk situation kan somliga människor blockera sin upplevelse, så att de känner sig stå ”utanför sig själva”. Detta kan bidra till att man inte förstår situationen och inte förmår reagera rationellt. Dissociation är kroppens sätt att blockera sig från hemska eller skamfyllda minnen och händelser, med syftet att minska ångesten av dem. Det kan visa sig genom att personen inte minns händelser eller känslor de väckte. / https://mind.se/fakta/diagnoser/trauma-dissociation-och/

Att jag har blivit mer glömsk har nog märkts. Identitetsfrågan är alldeles för komplex för att gå in på och jag försöker än så länge att hålla mig borta från de funderingarna. Känslorna påverkas helt klart men jag har inte kunnat reda ut det på egen hand (jag har även stor hjälp av min äldsta dotter). Motoriken är påverkad av värk så det är svårt att veta hur och om det har någonting med dissociation att göra. Beteendet är nog det som påverkas mest och det är inte så underligt. Är man trött i hjärnan och inte klarar av att koncentrera sig på vad folk säger, då påverkas beteendet. Just nu fasar jag för att vi snart ska ha de tre återstående kurstillfällena på Jamska-kursen. Det var jobbigt men kul när vi träffades innan corona och att jag hade svårt att få in de nya kunskaperna skyllde jag på trötthet pga värk. Jag har flera gånger funderat på varför jag under väntan på levern trodde att jag skulle vara mer social efteråt än det visade sig att jag är. Jag förstod inte att min brist på ork att umgås hade psykiska orsaker.

Om man säger att någon dissocierar så brukar man allmänt mena att hen på något sätt försvinner bort, alltså avskärmar sig. Att en person inte är riktigt är känslomässigt medveten om vem hen är eller vad hen är med om. Personen kan känna sig lösryckt från verkligheten, och reagerar inte naturligt på det hen är med om. Personen har inte kontakt med sig själv eller sin kropp. Förenklat går det att säga att dissociation betyder att olika delar inom en persons psykologiska upplevelse av sig själv eller omvärlden hålls isär från varandra. Till exempel kan det vara så att man minns en händelse rent konkret, men samtidigt inte kan känna de känslor som hör ihop med den händelsen. Minnet av händelsen är då inte förenat till en helhet. Istället är olika delar av minnet dissocierade från varandra. Det kan ske efter en svår händelse. Ofta sätts begreppet i samband med problem som uppstått efter att man varit med om en traumatisk situation av något slag. Det kan vara många olika typer av händelser. Allt från att tvingas leva under svåra omständigheter under lång tid, till att plötsligt vara med om en olycka, få ett sjukdomsbesked, eller ett oväntat dödsfall. Både händelserna och hur man påverkas av dem kan ha olika svårighetsgrad. / Petter Björklund, psykolog, 1177.se

När jag och min syster hade hittat vårt hus i Mjölby hade levern vuxit ännu mer och gav mig större problem. Men jag hade fortfarande en hel del krafter kvar och lyckades både måla några rum och sätta ihop alla köksskåp. Lite i taget blev det men jag hann ändå bli klar med skåpen innan hantverkarna skulle montera dem. När jag äntligen hamnade på transplantationslistan var jag i ett ständigt töcken av starka smärtstillande piller och jag fick något nytt att skylla mina besvär på. Kanske minns ni att jag skrev om abstinensbesvär och att min kropp försökte få mig att öka dosen av piller. Jag var duktig på att hitta förklaringar och ingen sa emot mig. Så förflöt drygt två år och varken jag eller någon annan tyckte att jag hade några tecken på psykiska besvär.

Efter transplantationen hade jag morfintabletter och påbörjade en kortisonkur (pga en väldigt lätt avstötning som snabbt hävdes). Jag visste sedan tidigare att jag skulle bli deprimerad av kortisonet och det blev jag. Men jag minns hur jag beskrev det som att plötsligt kunde det komma en våg av väldigt dåligt mående över mig och nu vet jag att det var dissociation som förstärkte depressionen. Men då trodde jag att det var en starkare reaktion på kortisonet än förra gången. Min kontaktsköterska var lite bekymrad och undrade om det kunde finnas en annan anledning och om jag ville träffa en kurator. Jag lyckades övertyga henne om att det bara var en medicinframkallad depression och när jag flera månader senare avslutade kuren tog det inte lång tid innan jag mådde bättre.

Då kom nästa traumatiserande händelse och många av er vet vad. Det tog lång tid innan jag skrev om det och då hade jag tillstånd från berörd person. Jag vet inte hur det påverkade min dissociation men det var då jag fick sömnsvårigheter och kände att jag var ständigt stressad. Det är jag fortfarande men det fungerar med sömntabletter så jag får den sömn jag behöver. Jag har nyligen fått höra att jag förmodligen var mer påverkad av min transplantation än jag var medveten om så kanske har det också påverkat mig. Jag kände aldrig att det var något skrämmande eller oroande med hela den processen men kanske var det så att jag blockerade de känslorna. Inte vet jag men det var i så fall ganska skönt.

När du inte har någon möjlighet att undvika faran, anpassar du dig och skyddar dig så gott du kan. Det kan ta sig uttryck i att «gömma sig» mentalt, fly bort från dina känslor när det känns alltför överväldigande obehagligt att vara i dem. Den extrema stressen får hjärnan och kroppen att distansera sig från här och nu. Verkligheten kopplas bort. Du dissocierar. Traumat når inte in i hela ditt medvetande. Det är inget spektakulärt med denna mänskliga överlevnadsmekanism. Möjligen kan man säga att vi är genialiskt konstruerade. Dissociation tjänar verkligen sitt syfte, så länge faran finns kvar. Sedan behövs andra människors hjälp för att den drabbade ska inse att faran är över. Judith Lewis Herman (psykiater och psykoterapeut) har formulerat vår möjlighet till dissociation så här: «Detta förändrade medvetandetillstånd kan betraktas som en av naturens små nådegåvor, ett skydd mot outhärdlig smärta.» / Annica Lilja Ljung
Leg.psykoterapeut/socionom
Spec trauma & dissociation, https://madinsweden.org/2019/03/medkansla-och-hopp-om-frihet-fran-trauma-och-dissociation/

När jag slutade med olika smärtstillande medel och kortison fanns det fortfarande andra mediciner att skylla mina upplevelser på. Det är inte svårt att hitta orsaker när listor på biverkningar är så omfattande. När min läkare ville att jag skulle byta ut min ena immunnedsättande medicin mot en annan, samma kemiska substans men en sammansättning så att jag bara skulle behöva ta den en gång per dag, tyckte jag snart att jag kände samma tecken på depression som vid kortisonkuren. Jag fick snabbt byta tillbaka till den tidigare medicinen och tecknen försvann. Nu undrar jag om jag inte fick en stark dissociationsepisod och förväxlade den med början på en depression. Det känns nämligen väldigt liknande. Precis samma tyngd som drar ner en och det känns som om jordens dragningskraft drar i hela kroppen. Men nedstämdheten är inte där och det är jag väldigt glad för. Om jag ska beskriva hur det känns när dessa attacker kommer så är det precis som en depression utan nedstämdhet och ibland övergår det till en känsla av att vara drogad för att sedan kunna växla till en allmän sjukdomskänsla. Det är i det läget känslor försvinner/blockeras men jag har inte helt lyckats klargöra att det är så för mig. Jag blir så påverkad att jag inte förmår känna hur det förhåller sig och kanske är det svar nog.


Arv och miljö samspelar
Många människor har upplevt hotfulla situationer, men alla dissocierar inte. Varför? Vi vet att människor kan reagera olika på hotfulla situationer. Det spelar till exempel roll hur man upplever det hotfulla, och vilken typ av hotfull situation det är. Det spelar också roll vilka färdigheter och erfarenheter man har med sig i bagaget sedan tidigare. Forskningen pekar också på att vårt genetiska arv spelar roll. En del människor verkar ha en medfödd sårbarhet för dissociation. Om du har en sådan sårbarhet är risken större att du dissocierar om du råkar ut för en hotfull situation. Arv och miljö samspelar alltså – både din medfödda sårbarhet och dina erfarenheter under livet spelar roll. / https://www.hanterakanslor.se/dissociation

Min dotters psykolog uttryckte det som att det inte är genetiskt att dissociera men att förmågan att dissociera är genetisk.

Nu kommer vi till det som jag har skrattat mycket inombords åt. Under flera år har jag tagit del av min äldsta dotters besvär som beror på dissociation (mer komplex bild än hos mig). Under hela den tiden har jag ibland tyckt att jag kände igen mig lite i vad hon sa men har skjutit undan det som en grej som de flesta är med om. Det var min dotter som till slut sa till mig att ”mamma, du dissocierar också”. Vi började tillsammans gå igenom allt jag har upplevt och jag fick den aha-upplevelse som jag borde ha fått mycket tidigare. Jag vill påpeka att jag är mycket medveten om att det är lätt att hamna i fällan att se mönster man vill se men som kanske inte finns. Så var det absolut inte. Snarare var det motvilligt som jag lät poletten trilla ner. Det är också insikten om att man lätt kan tro att det finns mer än vad som egentligen finns som har fått mig att avvakta lite med att berätta. Vid bedömningssamtalet i förra veckan fick jag frågan om jag känner några skam- eller skuldkänslor för att jag har psykiska besvär och jag kunde ärligt svara ”absolut inte”. Vi behöver prata mer om detta ämne och jag delar gärna detta med de som är intresserade. Det är mycket jag fortfarande har svårt att förstå och det är många inom vården som inte känner till detta. När jag kontaktade min hälsocentral och sa att jag misstänker dissociation fick jag ett ”vad sa du? Hur stavas det?” till svar av sjuksköterskan. Senare läste jag i journalen ”Misstanke om dissassoiation” 😀

Att jag har blivit medveten om det här har inte bara varit bra. Jag märker att jag dissocierar mer när jag läser om, pratar om eller funderar på dissociation. Det verkar som om det triggas igång lättare än förut även i andra situationer och jag går ofta omkring i ett litet töcken som ibland blir mycket starkare. Att skriva det här inlägget har tagit flera dagar eftersom det har triggat igång besvären rejält. Jag var tveksam till om jag skulle våga ge mig iväg på resan längs Vildmarksvägen men tydligen hjälpte det att vara väldigt aktiv. Jag mådde mycket bättre under de dagarna. Men dissociationen finns här hela tiden mer eller mindre.. Det har jag insett nu. Jag tror inte heller att det här är något som kan försvinna och jag räknar med att vissa besvär består och att jag kommer att ”försvinna bort” lite då och då. Men jag vill ha hjälp att förstå och att kanske få verktyg för att hantera besvären. Jag skulle väldigt gärna vilja få tillbaka förmågan att läsa en bok och verkligen gotta ner mig i den.

Jag vet inte om det här har varit begripligt men kanske förstår ni till viss del. Det verkar vara typiskt för mig att ha åkommor som inte många känner till, inte ens inom vården. Min leversjukdom var så gott som okänd för de flesta utom specialisterna och nu möts jag av liknande reaktioner. Jag ska inte tjata alltför mycket om hur det fortskrider men något mer blir det nog när jag börjar terapi av något slag.

Bildbombardemang

För ca en månad sedan ringde min son och frågade om jag ville ut på äventyr med honom. ”JAAA, det vill jag” svarade jag så klart för vi har alltid kul på våra äventyr. Både de som varar flera veckor och de som bara tar några timmar. När det skulle bli av var inte helt klart men i början av veckan bestämde vi att han skulle komma upp den här helgen. Innan dess hade jag varit på en roadtrip med många fjällupplevelser och veckan efter det åkte min son upp mycket längre norrut och fjällvandrade en vecka tillsammans med en kompis. En helt otrolig upplevelse i området runt Kebnekaise med boende i tält i alla möjliga väder men med en otroligt fantastisk natur runt omkring. Jag trodde att han kanske skulle vara lite trött på fjäll och försökte tänka ut något annat att göra. Men min son är som jag i det fallet. Fjäll tröttnar man inte på.

Sedan jag flyttade hit för ett och ett halvt år sedan har vi varit uppe vid toppen av Dromskåran och toppen på Åreskutan. Igår kom vi överens om att klättra upp på Västfjällets topp. De av er som har väldigt gott minne kommer kanske ihåg att ett av mina mål, när jag mest satt hemma och mådde dåligt i väntan på min nya lever, var att efter transplantationen ta mig upp på Västfjällets topp. Sju månader efter operationen, då jag fortfarande bodde i Mjölby, fick jag sällskap av min svägerska och min yngsta dotter till Jämtland och vi vandrade upp på toppen. Speciellt sista biten var väldigt mödosam för mig och jag hade nog helst velat ge upp. Men med lite pepp gick det till slut. Den här gången gick det lite lättare även om jag inser att jag aldrig kommer att få samma goda kondition som jag en gång hade.

Vi parkerade vid Fjällhalsen, i Oviksfjällen, och började vår vandring. Vi var medvetna om att vädret kunde variera och växla väldigt snabbt så i ryggsäckarna hade vi stoppat ner regnjackor och extra tröjor. Det blåste friska vindar och termometern nådde inte upp till 10 grader men med mössor och vantar och luvorna uppdragna över huvudet kändes det bra. Man blir ju som bekant varm av att gå uppför och det var uppför vi skulle gå första etappen.

Det var ett märkligt men vackert sken med solen som sken bakifrån och med väldigt låga moln framför oss. Just nu är fjällen som mest färggranna och det är fantastiskt att kunna få komma dit och njuta av allt det vackra.

Som vanligt är det min son som är fotograf när jag är med i bilderna. Och nej, jag vinkar inte utan det är luvan som behöver rättas till.

Ljuset ställde till det lite för mig ibland när förhållandena var olika i olika delar av motivet.

Det kanske inte är så konstigt att min son hamnade långt framför mig ibland. Ungdomlig styrka och vana vid träning ger lite andra förutsättningar. Men jag kom långsamt ikapp och jag var lika glad ändå, trots att jag var lite avundsjuk på hans kondition och ork.

Här stod han och såg ut att njuta uppe på en sten och ni ser hur molnen ligger lågt bakom honom.

När jag kom fram till samma sten var det inte tal om att jag skulle göra min son sällskap på stenen. Jag hittade en mycket mer vilsam position.

Men hur gick det här till, undrar ni kanske. Hur kom hon upp hit före sonen? Jo, det gällde att passa på när han ville ta på sig en extra tröja. Då smet jag iväg en bit.

Här ställde jag mig och väntade (och vilade). Som ni ser har regnjackan kommit på för precis innan det här tillfället kom det en snabbt passerande regnskur. Men friska vindar och lite regn påverkar inte humöret och vi turades om att uttrycka vår lycka över att få vara där uppe. Det blev många wow från oss båda.

Nu var det den sista, brantaste, stenigaste och jobbigaste biten kvar upp till toppen och min son skuttade iväg som en bergsget. Jag tuffade på som ett segt men envist lokomotiv men kände att det faktiskt gick bättre än förra gången.

Den här gången visste jag att det, som man tror är toppen när man är längre ner, bara är första delen av stigningen. Kanske är det tur att det finns en slags platå innan klättringen fortsätter och sista biten är tack och lov inte lika lång. Vad min son hittar för motiv här ser ni på nästa bild.

Sedan skuttade han iväg igen, och det var skönt att han gjorde det så att jag utan att känna stress kunde lunka på i min egen takt. Här står han vid röset som markerar toppen och världen har försvunnit i en mjölkliknande dimma bakom honom. Även här är det mig han fotar.

Och i samma stund fotar jag honom. Ni ser att det fortfarande finns en viss sikt åt det hållet.

Men jag hann inte mer än passera röset så hade sikten försvunnit i den mjölkliknande bakgrunden.

Vi hade kunnat stanna en stund för att vänta på bättre sikt men där uppe kändes det som om stormvindar slet i oss och vi hade ingen lust att utsätta oss för den starka blåsten längre. Vi fortsatte på leden, vilket jag och mitt sällskap förra gången inte gjorde. Då vände vi på toppen och gick tillbaka samma väg. Min son började klä av sig för att ta på ännu en tröja och då gjorde jag likadant. Det var inte skönt kan jag tala om. Innan jag var klar med att först ta av flera lager och sedan med kalla och frusna fingrar försöka knäppa båda jackorna igen, var det rejält kallt. Det är dessutom inte lätt att i stark blåst få ordning på ärmar och annat och det gäller att vända sig åt rätt håll för att ta hjälp av vindarna. Men när alla kläder var på igen blev jag skönt varm. Det var bara händerna som behövde en stund i vantar innan de kändes normala igen.

Molnen börjar lätta lite och sikten kom långsamt tillbaka.

Vi började leta efter en bra plats i lä där vi kunde sätta oss och äta. Min son skämtade om att han ville ha havsutsikt men vi fick nöja oss med att se en liten sjö. Vi satte kurs mot den och tänkte att bakom den lilla kullen där nere skulle det nog vara bra.

Vi hittade en bra plats där vi t o m fick ryggstöd. Då sa min son att vi borde döpa sjön. ”Ja, vi döper den till havet” sa jag och plötsligt hade vi den havsutsikt han hade efterlyst. Vi åt maten som vi hade med oss i en stor mattermos och fortsatte sedan på leden.

Det ser kanske kallt ut men med tre lager tröjor och två jackor höll jag mig varm. Det stormade inte lika mycket som högst upp och det blev en fin vandring ner.

Bara sista lilla biten kvar. Som ni kanske har lagt märke till har vädret förändrats dramatiskt. Det blåste fortfarande rejält men himlen blev plötsligt nästan helt molnfri. På nervägen stötte vi på en hel del folk och det var också en förändring. På vägen upp såg vi bara till en kvinna med en helt underbar vovve med ett antal stora raser i en fin blandning (naturligtvis passade jag på att få lite vovvegos) och en människa på avstånd. Nu fick vi plötsligt gå om några och mötte ett antal. Trevligt att folk ger sig upp på fjället men det är extra speciellt att ha fjället för sig själv.

Det blev ett härligt dagsäventyr med min son och både benet och ryggen klarade sig relativt bra. Nu har han åkt hem igen. Men ett kort besök är bättre än inget och vi träffas säkert snart igen.

Alla katter klarar sig inte

I dag var det med en liten känsla av sorg och vemod jag kom till katthemmet. Många av de nya kattungarna har haft diarré och några av dem har inte vuxit som de ska. I förrgår fick en av dem somna in hos veterinären och några fler ger upphov till oro. Jag försökte locka en av de som såg lite trötta ut att äta lite och jag blev så glad när den efter en stunds tvekan försiktigt slickade i sig lite mat. Specialkost så klart som vi blandade ut med kokt vatten så att den blev lätt att få i sig. Men det kändes i hjärtat när jag såg två av minstingarna lägga sig tätt ihop och kura tillsammans medan de andra skuttade omkring och busade. Jag hoppas och önskar att veterinären ska kunna hjälpa dem. I dag är ett stort antal små katter hos veterinären för hälsokontroller och några ska kastreras. Det är inte bara glädje att få vara hos katterna men så är ju livet. Glädje och en del sorg om vartannat.

Jag går mina promenader och fotar lite när jag ser något jag fastnar för. Just idag är inte vädret särskilt inbjudande så när jag kom hem från katthemmet gav jag mig själv tillåtelse att strunta i promenad. Men några bilder från tidigare i veckan kommer här.

I morgon eftermiddag sker det väntade telefonsamtalet och jag har tagit till mig de råd jag fick från några av er om att använda ett headset. Ett riktigt headset äger jag inte men jag letade fram några av de lurar som följer med när man köper mobiltelefoner. Jag testade när jag blev uppringd av min dotter men lyckades inte få det att fungera. Dagen efter försökte jag igen i ett telefonsamtal och då gick det bra. Förmodligen hade jag inte tryckt in kontakten tillräckligt ordentligt i mobilen vid första försöket. Det var i och för sig skönt att slippa hålla i mobilen men jag gav i alla fall upp efter ett tag. Ljudet var bra men jag blev väldigt störd av att ha lurar i öronen som täppte till och hindrade andra ljud från att nå mig. Det kändes ungefär som om man håller för sina öron och sjunger eller pratar samtidigt. Väldigt konstigt och även jobbigt för öronen i längden. Det är säkert en vanesak men som det är nu tror jag att jag bäst klarar av ett långt telefonsamtal på det gamla vanliga sättet. Men tack ändå för råd och tips. Andra tips, som att sitta bekvämt, tar jag självklart till mig.

Promenad utan kamera

Jag hade ingen lust att släpa med mig kameran när jag travade iväg på en morgonpromenad men naturligtvis fick jag plötsligt lust att fotografera lite. Jag tänkte att det var ett bra tillfälle att experimentera lite med inställningarna i mobilen och testa om jag kunde få till skapliga bilder med den. I vanliga fall brukar jag inte ändra något och jag brukar inte heller trycka på den del av skärmen som jag vill ha fokus på. Jag gjorde inga avancerade förändringar i dag heller. Jag tror inte ens att det går att göra något avancerat. Men jag tyckte nog att jag fick till det lite bättre än det brukar bli. Men skillnaden är väldigt liten och det går inte att jämföra med foton tagna med kameran. De duger ändå.

Jag blev uppringd av en kvinna från MIUN (mittuniversitetet) och kommande vecka ska jag ha ännu ett bedömningssamtal men den här gången med en sistaårsstudent på psykologutbildningen. Samtalet, som sker per telefon, ska ta ca 1,5 timmar och jag sa att det inte är säkert att jag orkar hålla fokus uppe så länge. Men det kan ju inte vara helt ovanligt tänker jag. I det här skedet är jag mest bara väldigt intresserad av vad de har att säga och om både de och jag tror att de kan hjälpa mig så ska jag testa terapi hos dem. Annars står jag kvar i kö hos psykosociala enheten på hälsocentralen. Jag kan inte låta bli att tycka att det här är väldigt spännande. Hur ska de gå tillväga och kommer jag att känna mig nöjd? Samtidigt som jag blir analyserad och behandlad kommer jag att studera och analysera den som ska ta hand om mig. Men det kanske jag ska göra lite i smyg.

Fotolusten vilar

Kanske har jag sett alldeles för mycket fint på senare tid för att fotolusten ska väckas under mina promenader i välkända trakter. Eller så har jag fotat allt så många gånger att det mesta känns som repriser. Det kan också vara så att jag försvinner bort lite extra mycket i tankar nu när jag går ut och att jag därför glömmer att fota. Förmodligen är det lite av varje och det betyder inte att jag inte trivs lika mycket med mina promenader som jag brukar.

Igår såg jag en väldig skillnad på alla kattungar på katthemmet efter att ha varit ifrån dem i två veckor. En del andra förändringar hade skett också och jag saknar Kadmos, den superpappa som tog sig an alla kattungar som behövde lite omsorg. Han och några andra katter har kommit till nya hem och jag och flera katter tycker att det blev lite tomt. Men så är det och det är klart att jag är glad för hans skull. När min volontärkompis frågade mig om min roadtrip insåg jag att jag måste rätta mig själv när det gäller vad jag skrev i ett tidigare inlägg. Denne unge man, som har vuxit upp och gått i skola i Jämtland, hade ingen aning om vem Dunderklumpen eller Beppe Wolgers var. Det är tydligen inte lika självklart, som jag trodde, att skolbarn tar del av den kulturella kunskapen överallt i Jämtland.

Senare samma dag gick jag runt Ändsjön men jag fotade inga fåglar. Kameran kom bara upp ur väskan en gång och då var det kor som hamnade i fokus. Ingen av dem var bevkäm med att komma så nära att jag kunde klappa dem men de stod gärna en liten bit innanför staketet och glodde misstänksamt på mig.

I dag har det blåst ganska rejält och termometern visade ca 10 grader. Gränsfall för att ta på mössa och vantar men jag bestämde mig för att de får ligga kvar hemma några promenader till.

För några dagar sedan skulle vi ha firat 36-årig bröllopsdag men dagen passerade utan att jag kände mig ledsen en enda gång. Jag noterade bara att det var den dagen och att jag kände saknad samtidigt som det var glädje i det minnet. Det är skönt att ha kommit så långt i processen. Men det är ingen garanti för att det blir likadant nästa gång. Det vet alla som har sörjt.