Det var till det naturreservatet vi styrde kosan i morse. Först en kort busstur och sedan gick vi in i dimman. Inte en tät och ogenomtränglig dimma utan en mer stämningsfull och mysig dimma. Om jag jämför hösten här, utanför Uppsala, med hösten hemma i Jämtland så är det inte jättemycket som skiljer dem åt. Träden är inte lika kala här som längre norrut men det ser ut som om de sjunger på sista lövversen.

Gammalt löv möter nya lövknoppar.

Min son försökte fånga några glittrande spindeltrådar mellan grenarna. Inte så lätt att få till det på ett bra sätt.

Jag lyckades inte heller men det var det här motivet vi båda försökte fånga.

Jag vet inte om det här är resterna av en vildmorot eller någon annan växt men den är väl värd att uppmärksammas trots att den är gammal och lite sliten.

Vi såg ett träd som var fullt av olika sorters lavar och medan jag stod och spanade passade min son på att ta en bild.

Spännande fynd på en trädgren.

En glad mamma som trivs med att vara ute på en skogspromenad med sonen.

Vi förväntade oss inte att hitta svamp men vi hoppades att få med oss en del trattkantareller. Och det var precis så det blev. Det blev inga mängder men vi hittade dessutom en hel del taggsvampar och just nu, medan jag skriver det här, kommer det underbara dofter från köket där min son fixar en god middag.

Vi hade både lunch och fika med oss och här hittade vi fina sittplatser där vi åt våra mackor. Senare blev det kaffepaus med goda kanelbullar. Det är inte underligt att man mår bra när man både får vara ute i naturen och får mätta magarna med godsaker.

Vi vägde inte svamparna när vi kom hem till sonens lägenhet men vi uppskattar att det var mer än 1,5 kg. Inte lika mycket som vi har hittat vid tidigare tillfällen men den här dagen var varje svamp en bonus. Nu tror jag att maten snart är klar så nu avslutar jag och ska snart förse mig med allt gott jag ska bli serverad.

Och det var precis vad han gjorde. Eller satt och satt…han sprang upp och ner ett tag tillsammans med en annan ekorre innan han till slut stannade upp och lät mig titta lite närmare. Den andra var nog inte en kompis för den försvann någonstans på marken. Den här granen var helt enkelt redan upptagen och reviret markerat.

När jag ändå hade plockat fram kameran ur väskan så vände jag den även upp mot månen.

Jag har tänkt att nu ska det inte bli några fler fjällbilder innan fjällen är helt snötäckta. Den snö som låg som ett puder där för någon vecka sedan är nu helt borta. Men attans, där kom de ju med i alla fall. Visserligen ganska väl dolda bakom alla kala träd och eftersom det var träden som var motivet så får det väl vara ok att fjällen skymtas där bakom. Jag ville visa hur hösten ser ut just nu. När solen skiner är det inte lika trist som det ser ut när det är mulet.

Jag blev bjuden på fika hos en av mina grannar för någon dag sedan, tillsammans med ytterligare en granne, och vi konstaterade att det är alldeles för varmt för årstiden. Men det är väl åt det hållet vi är på väg mer och mer. Min snälla granne hade koll på vad för slags fikabröd jag kan äta så hon hade köpt hem goda chokladbollar. Jag blir också glad över att hon, sedan hon bjöd mig på tacos med vegofärs, har upptäckt att den färsen är god och numera köper hon det ibland bara till sig själv. Jag sa att om bara hantverkarna är klara i tid så att jag hinner baka lussebullar så blir det adventsfika hos mig senare. Då sa båda mina grannar att det blev det förra året också i början av december. Det hade jag glömt.

Idag fyller min minsting 33 år och jag har så klart grattat henne. Det blev ingen grattissång idag men kanske plågar jag henne med det på söndag när vi träffas. Men det blir inte med Ekorrn satt i granen, för som ni kanske minns är det bara jag och mina systrar som har den traditionen sedan vi var barn.

Många av er förstår säkert vad jag fick se som resulterade i den rubriken. Och naturligtvis var det en flock sidensvansar som satt högst upp i en björk och njöt av den härliga morgonsolen. Men de var helt tysta och deras karaktäristiska läte, som små silverklockor, uteblev. De satt i samma höga björk som den kråka jag hade med i ett tidigare inlägg. Kråkan fick en gyllene fjäderdräkt av den tidiga solens strålar och likadant blev det med de här sidensvansarna. Jag såg först inte vad det var för sorts fåglar men jag lyckades få till en skaplig, inzoomad bild på ett lite för långt avstånd och kunde konstatera att det var just sidensvansar. Trevligt att få se dem men nästa gång kan de gärna få vara lite närmare och även plinga i sina silverklockor.

Solen var redan uppstigen och det var ljust ute men att fota mot solen ger inte helt sanningsenliga bilder.

Jag tycker att det ser ut som molnbanken till vänster är på väg att sluka toppen på fjällen och de moln som har placerat sig där.

Det har varit regnigt och blåsigt här några dagar. Inte alls som i de värst drabbade delarna av landet men ändå ett ganska trist väder. Då blir det på sin höjd korta promenader och fotolusten uteblir. Men bättre dagar väntar lite senare i veckan och till helgen blir det förhoppningsvis härliga höstdagar i Uppsala och Örebro. Ja, jag ska åka dit och få lite tillskott av oxytocin genom att krama och vara tillsammans med mina barn och svärsonen. Katterna ska få ge mig en del av den varan också.

Det var ännu en härlig och solig dag igår och jag gick så klart ut och njöt av krispigheten i luften och på skuggiga delar av marken. Där solens strålar nådde marken var frosten redan borta. En ensam prästkrage håller ut ett tag till.

Jag har skrivit förut om hur sällsynta ekar är här i Jämtland men i olika trädgårdar finns det några exemplar. Även de klär sig i gyllene färger på hösten.

Inte bara en prästkrage utan även en renfana försökte hålla sig fräsch.

I förra inlägget syntes fjällen bakom dimbanken men igår var de dolda bakom det som kanske t o m är låga moln. Dimmoln kanske.

Idag har jag hållt mig inne. Dagen har varit grå, dimmig och med regnet hängande i luften. Nu har kranarna öppnats och det strilar på ganska bra. Jag har passat på att laga mat. Två goda grytor blev resultatet. Ickeveganska recept men det är ganska lätt att byta ut de ingredienser jag inte vill ha. Resultatet blev både en god lunch och en god middag och 10 matlådor i frysen. Jag vill ha många matlådor när renoveringen av badrummet sätter igång så att jag kan gå hem från mitt tillfälliga boende och göra det lätt för mig. Mikron kommer jag kunna använda men jag är inte helt säker på vattnet i köket. Jag vet att hantverkarna måste göra något med rören som går till kökskranen så det måste vara väldigt lättfixade middagar. Det finns fler matlådor i frysen sedan tidigare så jag ska nog klara mig genom hela renoveringstiden. Jag gissar att de som känner mig ler lite nu. Jag vill planera i god tid och vara förberedd och kanske är det just det som många tänker på när det gäller mig 😀

Det var dags att fylla på matförråden igen. Det händer inte så ofta, jag klarar mig upp till en månad när det gäller det mesta. Det händer att jag kompletterar lite på min närmaste Ica-butik men den är så pass mycket dyrare så jag försöker begränsa inköpen där. Men Ica har en del produkter som inte finns på Willys så jag är ändå glad att den finns i närheten.

Jag är en morgonmänniska och ska jag göra något så ska det helst ske på morgonen eller på förmiddagen. När jag var klar med frukost och övriga morgonbestyr var det lagom att ta bussen 07.23. Jag hade redan innan bestämt mig för att gå av vid gångbron på Frösösidan och det var ett bra beslut att gå därifrån. Jag hann inte se den fina soluppgången men lite rester fanns kvar och det var ett fint sken åt flera håll.

Både gräsänder och vitkindade gäss testade badvattnet.

Än så länge var Frösön som en vanlig ö i väntan på att solen skulle visa sig.

En stege rakt upp mot…ingenting.

Jag följde sjökanten och när jag hade kommit en bit såg jag den här lilla tjejen. Jag hittade ingen skylt som berättade något om henne men hon berörde mig.

Jag kom till trappan som leder över järnvägen till stationen och där fick även tornet på Stora kyrkan och en av de märkliga ljusanordningarna vara med.

När jag vände mig om hade förvandlingen skett. Min ö hade med solens hjälp blivit gyllene och solen blänkte lite extra i några fönster.

Jag vände mig mot väster och där låg en dimbank framför Drommen och Västfjället med Vallsundsbron i förgrunden. Även bron och brofästet till höger fick en släng av den gyllene färgen.

Jag fortsatte men vände mig om lite då och då och när en björk blev ännu mer gyllene så kom kameran fram igen.

Jag kom fram till bron som tog mig bort från sjön. Där bjöds jag på mer höststämning.

En sista blick bort mot Västfjället.

Högst uppe på bron insåg jag att där fanns lokstallarna. Det har jag aldrig tänkt på tidigare och det hade jag nog inte insett den här morgonen heller om jag inte hade sett hur ett lok körde in genom en port.

Det blev ganska tunga kassar och kylryggsäcken blev så full med frysprodukter att jag knappt kunde stänga den. Men det var inte långt till bussen och det var inga problem att gå från busshållplatsen och hem när jag var framme heller. Nästa gång handlar jag i slutet av november, eller kanske i början av december. Då kanske det blir en vinterpromenad där jag kan känna adventsstämning från alla adventsljusstakar i alla fönster.