Bloggvännen Sognafaret vet att jag gillar stolpjakten genom hittaut.nu och hon har upptäckt en annan app som också går ut på att man ska checka in på olika platser. Hon tipsade mig om den här appen och nu har jag testat den två dagar i rad. Platserna i Turfångst (turfangst.no) kommer från öppna källor som OpenStreetMap, Kartverket, Lantmäteriet och Riksantikvarieämbetet och den kan användas både i Norge och Sverige. Enligt appen är det ett litet, oberoende projekt gjort av en person i Norge på företaget Frich Utvikling. Det tackar jag för. Appen är gratis att ladda ner men det finns en möjlighet att få fler funktioner genom att betala. Jag nöjer mig med gratisversionen för jag behöver inte allt det andra.

En skillnad mot stolpjakten är att det inte finns några fysiska checkpoints som man måste hitta. Det är bara platser utmärkta på en karta och man behöver inte ens vara på exakt plats för att kunna checka in. När man är tillräckligt nära blir inceckningsknappen aktiverad. Nu noterade jag inte exakt hur många meter ifrån jag kunde vara men jag gissar att det var mellan 30-50 m. Vid den första punkten försökte jag komma så nära att det var noll meter kvar men gps:en svajade lite fram och tillbaka så det funkade inte. Då upptäckte jag att det inte var så noga. En rolig detalj när man ska registrera sig i appen är att det finns ett fält att fylla i eventuella hundars namn och ras. Vid varje inchekning får man frågan om man vill ta ett foto och det gjorde jag.

Här är det två höjderna jag checkade in på igår. Två små kullar. Mjällekullen och Öneberget. Ingen vidare utsikt från Öneberget men går man en liten bit till så ser man in mot Östersund. Men jag vände och gick samma väg tillbaka eftersom den andra vägen är både brant och hal när det är lite blött och lerigt.

Halvvägs ner öppnar sig i alla fall en vy mot fjällen, som tyvärr inte syns mer än som svaga skuggor i bilden.

Jag gick ner mot sjön och plötsligt flög en fågel upp framför mina fötter. Den landade i en rönn och där satt den stilla en stund innan den flög en liten bit till nästa rönn. Jag tyckte först att den såg ut som en björktrast men när jag såg den röda färgen under vingen insåg jag att det var en rödvingetrast. Jag undrar varför den var kvar här och helt utan sällskap av andra trastar. Den ska ju flytta söderut på hösten. Men när jag googlar står det att den har november på sig också. Jag hoppas att den hittar kompisar som den kan flytta tillsammans med.

Jag vände kameran mot strandlinjen innan jag gick vidare.

Idag gick jag åt motsatt håll och hade siktet inställt på tre nya incheckningar i appen. Den första fanns vid Peterson-Bergers hus Sommarhagen och även här tog jag en bild att bifoga min incheckning.

Nästa punkt hittade jag vid Frösö kyrka…

…och på andra sidan vägen fanns nästa incheckning, vid Pilgrimscenter. Dagens tre incheckningar ingår inte i den utmaning som jag har november på mig att klara av men det tror jag inte att jag kommer att lägga så mycket vikt vid. Jag tycker bara att det är kul att ha ett eller flera mål under mina promenader.

På väg hem såg jag de här små violerna. Lite trasiga men vackra ändå.

Jag gillar den här appen och det känns bra att inte behöva hitta de fysiska stolpar jag har letat efter förut. Det har hänt att de har varit lite felplacerade eller inte har gått att hitta. Då är ju det här en både enklare och bättre lösning. Om någon blir intresserad och vill registrera sig i appen så ange gärna att inbjudan kommer från ingbod (OBS! inte ibod11) så får vi varsin lott och den här månaden verkar det vara en t-shirt som lottas ut.

Det har blivit en tradition att jag besöker min son på hösten och att vi då gör en dagstur till Örebro för att träffa mina döttrar/min sons systrar, yngsta dotterns man och kattbröderna. Så blev det även den här gången och vi hade bokat biljetter på ett tåg som gick 07.17 igår morse. Innan vi åkte såg Uppsalahimlen ut så här. Ni kanske minns att jag skrev om talesättet som delvis lyder ”röd morgon – våt hatt”. Det visade sig stämma för det småregnade i stort sett så fort vi kom ut och hela dagen även i Örebro. Att det regnade kanske är en lätt överdrift men det var fukt och ibland små droppar i luften och det syntes tydligt på mina glasögon och kändes i håret.

Vi bytte tåg i Västerås och så småningom kom vi till Örebro central. Vi hade bestämt med äldsta dottern att vi tillsammans skulle promenera hem till yngsta dottern och hennes man och vi möttes vid Svartån. Inte kunde vi låta bli att promenera bara för att det duggregnade. Här går dottern framför min son och det blev ju bra att hon inte syns eftersom hon vill ha det så. Men det är hennes vita påse som syns lite och i den fanns alla ingredienser till både en vanlig och en vegansk tiramisù. Hennes syster fyllde år några dagar tidigare och då brukar hon bjudas på just tiramisù. Äldsta dottern har med tiden blivit något av en expert på just det bakverket, kanske är det samma recept som hennes italienska mamma använde under dotterns tid som utbytesstudent på Sicilien.

Det tar ca en timme att promenera i någorlunda rask takt från centralstationen men för oss tog det lite längre tid eftersom vi stannade för att göra några inköp, bl a en krukväxt. Vi gick delvis i naturreservatet Oset och vi stannade till en stund för att de här två kossorna var så gulliga mot varandra. Det syns inte i första bilden hur den främre kon länge tvättar (eller kanske pussar) den bakre kons hals.

Efter en stund fortsatte ömhetsbetygelserna på det här sättet i stället och visst ser de ut att ha en riktig mysstund.

När vi kom fram stämde jag och sonen upp i ”ja må du leva” medan vi överräckte blomman. Det blev ett antal väldigt trevliga timmar när vi alla var samlade och medan äldsta dottern ställde sig i köket för att vispa ihop olika ingredienser till de goda sötsakerna så fixade svärsonen lunch medan vi andra bara hade det bra och umgicks. Vi var samlade så att även de i köket var delaktiga.

Jag satte mig en stund i soffan och jag blev både överraskad och glad när en av kattbröderna svarade på mitt mjau genom att både jama och komma och lägga sig tätt intill mig. Ni vet att jag verkligen njuter när jag får vara nära mjuka, gulliga djur. Jag vågar inte säga om det var Pixel eller Grixis men eftersom Pixel var aningen mer kelig så kan jag gissa att det var han. Hann spann och vände ibland upp magen, precis som en hund och jag bara satt där och mådde bra. Till slut var det jag som var tvungen att resa mig och lämna honom för det var dags för lunch.

Lite senare blev det kaffe och tiramisù och jag tycker att den veganska blev väldigt god. Så god att jag bad om receptet. Nu är det länge sedan jag åt en ickevegansk tiramisù så jag har svårt att göra en jämförelse men det behövs ju inte. Det räcker så bra med att den smakade riktigt gott.

Vi hade egentligen tänkt ta bussen tillbaka till stationen men när vi var redo att ge oss iväg konstaterade vi att vi skulle hinna med att promenera och den här gången utan att stanna till någonstans. Men när vi passerade den här damen slängde jag upp kameran i farten. Jag har ingen aning om vad det är för staty. Det fanns en skylt men den fanns det inte tid att gå fram och titta på. Äldsta dottern gjorde oss sällskap en bit men vek sedan av hem till sig. Självklart blev det kramar både när vi alla träffades och när vi skildes åt för kramas måste och vill vi göra när vi ses. Vi hade hunnit stanna till för att titta på skylten. Men det var länge osäkert hur bråttom det var. När vi kom fram till tåget hade vi dock 10 minuter till godo så det var aldrig någon risk att vi skulle missa det. På hemvägen bytte vi till buss i Enköping och strax efter 18.00 var vi i Uppsala.

Vi åt varsin god matlåda till middag så att min son slapp ställa sig och laga mat och för min del var det samma goda pastarätt med bl a oumph och trattisar som vi hade ätit två dagar tidigare. Det smakade lika bra den här gången. Vi la oss tidigt eftersom min son skulle upp kl 04.00 och gå till jobbet. En arbetsplats som jag fick åka med den första delsträckan på väg till Örebro. Lite kul att kunna säga så. För er som inte vet så är min son lokförare på Mälartåg. Några gånger har jag fått träffa hans trevliga kollegor när vi har åkt med Mälartåg och så blev det även den här resan. Men i loket får ingen åka med så jag har ju egentligen inte sett exakt var han jobbar.

Jag vaknade till när min son gick upp men sedan slumrade jag ett tag till innan jag tyckte att det var dags att vakna. Jag hade gott om tid att äta frukost och göra mig i ordning innan det var dags att gå till mitt tåg. Jag packade ihop mina saker, bäddade i ordning min sovplats och sedan låste jag och la nyckeln i ett kuvert i postfacket. Tåget var fullsatt men jag satt skönt i en singelfåtölj i första klass. När jag bokade skiljde det inte ens en hundring så jag tyckte att det kändes bra att betala den lilla extra kostnaden. Det var ett väldigt bra beslut för det var tyst och lugnt och inte ett dugg trångt. Nu är jag hemma igen och det är också väldigt skönt, som alltid när man har varit bortrest. Hur trevligt det än har varit så är ändå Hemma alltid bäst.

Det var till det naturreservatet vi styrde kosan i morse. Först en kort busstur och sedan gick vi in i dimman. Inte en tät och ogenomtränglig dimma utan en mer stämningsfull och mysig dimma. Om jag jämför hösten här, utanför Uppsala, med hösten hemma i Jämtland så är det inte jättemycket som skiljer dem åt. Träden är inte lika kala här som längre norrut men det ser ut som om de sjunger på sista lövversen.

Gammalt löv möter nya lövknoppar.

Min son försökte fånga några glittrande spindeltrådar mellan grenarna. Inte så lätt att få till det på ett bra sätt.

Jag lyckades inte heller men det var det här motivet vi båda försökte fånga.

Jag vet inte om det här är resterna av en vildmorot eller någon annan växt men den är väl värd att uppmärksammas trots att den är gammal och lite sliten.

Vi såg ett träd som var fullt av olika sorters lavar och medan jag stod och spanade passade min son på att ta en bild.

Spännande fynd på en trädgren.

En glad mamma som trivs med att vara ute på en skogspromenad med sonen.

Vi förväntade oss inte att hitta svamp men vi hoppades att få med oss en del trattkantareller. Och det var precis så det blev. Det blev inga mängder men vi hittade dessutom en hel del taggsvampar och just nu, medan jag skriver det här, kommer det underbara dofter från köket där min son fixar en god middag.

Vi hade både lunch och fika med oss och här hittade vi fina sittplatser där vi åt våra mackor. Senare blev det kaffepaus med goda kanelbullar. Det är inte underligt att man mår bra när man både får vara ute i naturen och får mätta magarna med godsaker.

Vi vägde inte svamparna när vi kom hem till sonens lägenhet men vi uppskattar att det var mer än 1,5 kg. Inte lika mycket som vi har hittat vid tidigare tillfällen men den här dagen var varje svamp en bonus. Nu tror jag att maten snart är klar så nu avslutar jag och ska snart förse mig med allt gott jag ska bli serverad.

Och det var precis vad han gjorde. Eller satt och satt…han sprang upp och ner ett tag tillsammans med en annan ekorre innan han till slut stannade upp och lät mig titta lite närmare. Den andra var nog inte en kompis för den försvann någonstans på marken. Den här granen var helt enkelt redan upptagen och reviret markerat.

När jag ändå hade plockat fram kameran ur väskan så vände jag den även upp mot månen.

Jag har tänkt att nu ska det inte bli några fler fjällbilder innan fjällen är helt snötäckta. Den snö som låg som ett puder där för någon vecka sedan är nu helt borta. Men attans, där kom de ju med i alla fall. Visserligen ganska väl dolda bakom alla kala träd och eftersom det var träden som var motivet så får det väl vara ok att fjällen skymtas där bakom. Jag ville visa hur hösten ser ut just nu. När solen skiner är det inte lika trist som det ser ut när det är mulet.

Jag blev bjuden på fika hos en av mina grannar för någon dag sedan, tillsammans med ytterligare en granne, och vi konstaterade att det är alldeles för varmt för årstiden. Men det är väl åt det hållet vi är på väg mer och mer. Min snälla granne hade koll på vad för slags fikabröd jag kan äta så hon hade köpt hem goda chokladbollar. Jag blir också glad över att hon, sedan hon bjöd mig på tacos med vegofärs, har upptäckt att den färsen är god och numera köper hon det ibland bara till sig själv. Jag sa att om bara hantverkarna är klara i tid så att jag hinner baka lussebullar så blir det adventsfika hos mig senare. Då sa båda mina grannar att det blev det förra året också i början av december. Det hade jag glömt.

Idag fyller min minsting 33 år och jag har så klart grattat henne. Det blev ingen grattissång idag men kanske plågar jag henne med det på söndag när vi träffas. Men det blir inte med Ekorrn satt i granen, för som ni kanske minns är det bara jag och mina systrar som har den traditionen sedan vi var barn.

Många av er förstår säkert vad jag fick se som resulterade i den rubriken. Och naturligtvis var det en flock sidensvansar som satt högst upp i en björk och njöt av den härliga morgonsolen. Men de var helt tysta och deras karaktäristiska läte, som små silverklockor, uteblev. De satt i samma höga björk som den kråka jag hade med i ett tidigare inlägg. Kråkan fick en gyllene fjäderdräkt av den tidiga solens strålar och likadant blev det med de här sidensvansarna. Jag såg först inte vad det var för sorts fåglar men jag lyckades få till en skaplig, inzoomad bild på ett lite för långt avstånd och kunde konstatera att det var just sidensvansar. Trevligt att få se dem men nästa gång kan de gärna få vara lite närmare och även plinga i sina silverklockor.

Solen var redan uppstigen och det var ljust ute men att fota mot solen ger inte helt sanningsenliga bilder.

Jag tycker att det ser ut som molnbanken till vänster är på väg att sluka toppen på fjällen och de moln som har placerat sig där.

Det har varit regnigt och blåsigt här några dagar. Inte alls som i de värst drabbade delarna av landet men ändå ett ganska trist väder. Då blir det på sin höjd korta promenader och fotolusten uteblir. Men bättre dagar väntar lite senare i veckan och till helgen blir det förhoppningsvis härliga höstdagar i Uppsala och Örebro. Ja, jag ska åka dit och få lite tillskott av oxytocin genom att krama och vara tillsammans med mina barn och svärsonen. Katterna ska få ge mig en del av den varan också.