Jag har haft föreställningen att logopeder hjälper personer, oftast barn, med diverse talsvårigheter som t ex att uttala vissa bokstäver eller bokstavskombinationer. Därför hade jag inga direkta förhoppningar om att logopeden skulle kunna hjälpa mig med mina problem. Jag har pratat så länge jag minns och jag har aldrig haft svårt att artikulera eller uttala vissa ljud. Men jag har fått inse att det är dumt att ha fördomar om den kompetens som finns hos den här yrkesgruppen.

Jag har redan berättat om mitt första besök i den långa, röda byggnaden som ser så mysig ut. Jag fick i uppdrag, eller snarare tips om, en del övningar att ta till och trots att jag var lite skeptisk så har jag verkligen fått in rutiner på att göra allt detta. När jag återigen träffade ”min” logoped för några dagar sedan kunde jag glatt berätta att nu hostar jag nästan inte längre. I alla fall inte samma sorts torrhosta som satte igång så fort jag pratade. Men i och med att jag försöker hindra harklingar genom att svälja så byggs det upp en annan slags hosta. En hosta som hostar upp det som harklingarna inte längre får ta hand om. Jag är väldigt duktig på att försöka svälja harklingarna eftersom de är mer ansträngande för stämbanden än att hosta. Jag har inte lyckats sänka min talhastighet men i stället har jag sänkt tonläget och det verkar hjälpa. Ibland glömmer jag så klart men oftast kommer jag på mig själv ganska omgående och försöker hamna rätt igen.

Tyvärr är det bara hostan som har minskat och även om det är ett bra resultat som gör att jag inte är lika begränsad längre så är luftvägsproblem och tryck i mage och bröst när jag promenerar inte bättre. Men logopeden kan bara försöka hjälpa till med röst och stämbandsproblem. Jag får en del flashbacks till åren innan jag fick min nya lever. Då orkade jag inte gå långa promenader och jag kunde absolut inte gå och prata samtidigt, inte ens på plan mark i långsam takt. Känslan av hur min växande lever tryckte på och gjorde det svårt att orka påminner till viss del om hur det är nu. Men det är inte alls en lika stark känsla nu och jag vet ju att jag inte kan få tillbaka samma sjukdom eftersom den här levern är frisk. Men kanske ska jag ändå lyfta frågan med min leverläkare vid nästa läkarkontroll. Det finns ju andra organ som kan få många cystor och växa. Men det är en förklaring jag egentligen inte tror ett dugg på.

Den här gången blir det inte en bild på den fina röda längan utan i stället bifogar jag en bild från en annan del av campus.

Nu samarbetade fingrar och hjärna lite mer än jag hade tänkt och som vanligt så låter jag det hända. Jag skulle bara skriva om att jag faktiskt har blivit hjälpt och att jag hostar väldigt lite jämfört med tidigare. Jag blir lika påverkad i halsen ändå bara av att prata och det känns som om jag ständigt är på väg att få en förkylning som startar med halsont. Men det är något jag kan stå ut med och hantera. Smärta i olika former är jag ju van vid.

Men kanske kan även de här problemen fixas. Jag och logopeden la händerna på våra magar och gjorde några nya övningar. Det såg ganska kul ut när logopeden gjorde samma sak eftersom hon är gravid i 9:e månaden men hon sa att bebisen där inne inte reagerade på de här övningarna. Nu hade jag hjälp av att jag en gång i tiden har sjungit i kör och kan hitta magstödet, dvs diafragman. När man säger ord, fraser eller uppmaningar så gäller det att med en relativt kraftig stöt dra in magen samtidigt. Jag har fått tre A4-sidor med olika saker jag ska öva att säga samtidigt som jag gör det här. Jag konstaterar att det märks att de har mest med barn att göra men jag läser alla meningar samtidig som magen snabbt trycks in. Men jag börjar med enstaka ord och uttryk innan jag kommer till den här sidan. Jag gör en hel del styrketräning och även magen inkluderas i den träningen men jag kan lova att det känns i magen när jag har gått igenom alla tre papper med alla magindragningar.

Jag frågade om logopeden tror på att det här kan hjälpa mig att bli av med det halsonda och hon lät ganska säker när hon sa att det tror hon. Då bestämde jag mig för att jag också ska tro på det. Nu ska hon gå på föräldraledighet men om ca ett år ska hon höra av sig för att vi ska göra ett avslut. Jag hoppas verkligen att det inte ska behöva ta så lång tid. Men å andra sidan så har det redan gått två år sedan de här konstigheterna började.

Det har varit några soliga och sköna dagar, när väl minusgraderna har övergått i varmare temperatur. Idag satte sig en nässelfjäril på sidan av stigen och där satt den en stund och njöt av solen. Men vinden tog tag i vingarna då och då så jag kämpade ett tag innan kameran och den vackra modellen lyckades något så när. Fjärilen verkade gilla att få uppmärksamhet för när jag gick vidare flög den om mig och satte sig en bit framför mig igen. Så gjorde den flera gånger innan den gav upp.

Det är inte mycket som påminner om vinter längre. Jo, isen på sjön så klart men den ligger nog inte länge till.

Kommer man in i områden där snön har legat djupare och där skuggan stannar kvar lite längre om dagarna så kan det dock se ut så här.

Jag kom ut på öppna fält igen och när jag vid ett tillfälle vände mig om såg jag några hästar och deras ryttare. Bilden är tagen på väldigt långt avstånd . Plötsligt vände de om och i full galopp tog de sig uppför den långa sluttningen.

I förrgår kokade jag för första gången torra kikärtor. Först låg de i blöt över natten och på morgonen kokade jag i två omgångar. Ja, jag tänkte att det var lika bra att koka allt i påsen när jag ändå var igång. Jag har frusit in en del och använt en del på olika sätt. Jag tänkte att jag måste prova att använda kokvattnet så som man kan använda spadet till de färdigkokta kikärtor man köper på burk. Det blev väldigt mycket vatten så jag satte genast igång. Först gjorde jag ett test med pannkakor och de blev faktiskt både bra och goda. De höll bra ihop i stekpannan dessutom. Idag har jag bakat en kaka och jag blev väldigt tveksam när jag såg att det inte blev vitt och pösigt när jag vispade spadet tillsammans med socker. Men jag testade ändå och konstigt nog blev det en god kaka. Kanske för att jag smetade ut kokostosca överst och gräddade en stund till. Jag får väl se till att baka några fler kakor och kanske testa att göra en ugnspannkaka. Jag har några liter kvar att testa med.

När jag vaknade strax före sex på morgonen såg det ut så här. Första impulsen var att strunta i frukost och i stället göra mig i ordning för en tidig morgonpromenad. Men så kom jag ihåg att jag ger foten några dagars välbehövlig vila just nu och att jag har tvättat alla vinterkläder utom en mössa och tunna fingervantar. Även vinterkängorna är undanstoppade. Termometern visade -6 grader så jag nöjde mig med att fota från lägenheten.

Först ett rosa sken från en sol som nästan kommit upp över horisonten.

Efter frukosten hade skenet blivit gult och en del strålar träffade Annersia.

Det tog inte lång stund innan även min omgivning träffades av solens strålar och då var allt det rosa och gula borta och i stället var det en väldigt blå himmel med en liten aning dis i söder.

Skatorna har hållt på hela vintern med sitt förbättringsarbete och jag har många gånger sett hur de kommer med kvistar som de kompletterar bygget med. Det gör mig glad att tänka att samma skatpar (hoppas och antar jag) fortfarande håller ihop och snart ska producera nya små skator.

När jag vände blicken lite mer åt väster såg det ut som en vacker vinterdag. Ser ni kråkan högt upp i björken?

Det började mulna på och på eftermiddagen satte snöandet igång. Temperaturen har pendlat runt nollan så det mesta blev bara blött när det träffade marken men nu har det faktiskt blivit vitt på både gångbanor här utanför och på gräsmattor och tak. Snö har det kommit i stora delar av vårt land de senaste dagarna så vi här i Jämtland är i gott sällskap. Men jag är väldigt tacksam över att stormen Dave inte verkar nå upp hit. Jag hoppas att alla ni som bor i stormområdet klarar er bra utan några tillbud.

Kanske blir det ingen promenad i morgon heller men sedan ser det ut som om solen ska göra ett försök att värma upp oss lite. Jag hoppas det för jag vägrar plocka fram vinterjacka, kängor och överdragsbyxor igen. Långkallingarna får också stanna kvar i sin låda.

Egentligen ska det vara den som söker han finner men eftersom jag identifierar mig som kvinna så ville jag så klart ändra till hon. Det är ursprungligen ett bibliskt citat ofta använt för att uppmuntra uthållighet i sökandet efter kunskap, sanning eller andlig vägledning. . Det är en del av Jesus bergspredikan där det fullständiga citatet lyder: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas”.

Jag är en tvättäkta ateist så jag ser det mest som en kul grej att veta ursprunget. Sedan får var och en tro vad den vill om ifall det är Jesus ord eller om någon har hittat på det och skrivit in det i Bibeln.

Det jag sökte efter var blåsippor och mycket riktigt så hittade jag sådana. Ganska många faktiskt men jag nöjde mig med att fota de första jag såg. Precis som med tussilagon så är det rekord med några dagar sedan jag flyttade till Frösön. Men i Optand lyste blåsipporna mot mig redan i slutet av mars några år.

Idag gläds jag väldigt med min yngsta dotter och hennes man som nu har fått nycklarna till sitt hus. Jag kommer inte dit och hälsar på förrän om ca två månader och det är nog skönt för dem att hinna komma i ordning lite innan. Men jag har naturligtvis kollat in både huset och omgivningarna via google maps och jag ser fram emot att både se huset och promenera i naturreservatet alldeles intill.

Det besöket blir början på min resa där jag och två bloggvänner tillsammans ska uppleva Österlen. Jag börjar alltså i Örebro och träffar båda mina döttrar, svärsonen och kattbröderna. Sedan blir det en tågresa till Malmö där vi har bokat en hyrbil och med den ska vi ta oss runt och titta på diverse sevärdheter. När det blir dags att säga hejdå till Österlen fortsätter jag med tåg till min lillasyster i Vadstena och även där har det skett en förändring i boende sedan sist. Nu bor hon och Rocky i ett hus, lägenheten hade en del brister, och det ska bli så kul att träffa även dem. Självklart fortsätter jag sedan till Uppsala för att stanna några dagar hos min son. Glädjande nog följer han sedan med hem till mig och planen är så klart en tur till något fjäll. Om det blir en topp eller bara en vandring i fjällmiljö får väder och dagsform avgöra.

Ja, som ni förstår så blir det en intensiv och otroligt rolig resa från min del av Sverige till sydligare delar. Jag längtar till alla delar av den. Sedan blir det en och en halv månad med lugn och återhämtning innan det återigen är dags för äventyr. Norge tillsammans med en god vän. Inte hade jag räknat med så mycket kul när jag bestämde mig för att inte längre ha en bil.

Jag fortsätter med förra inläggets tema eftersom jag hade turen att stöta på andra sorters djur den här dagen. Att hönans fötter heter just hönsfötter är nog ingen överraskning. Men det var nytt för mig att de lätt drabbas av sjukdomar som fotskabb (kalkben) och bölder (bumblefoot). Håller man efter deras fötter noga och ger dem ett bra underlag att vistas på så kan man undvika de problemen. De här tre hönsdamerna sprang från andra änden av sin bur när jag stannade till några meter från dem. De kanske trodde att jag hade mat med mig till dem.

Alla vet också att katter har tassar. Jag är så inne på djurfötter nu så jag googlade även kattens tassar. Det finns massor att läsa men jag går inte in på allt det nu utan det hoppas jag att alla kattägare har koll på. Jag såg flera fina katter under den här promenaden men det var bara den här pälsfluffen som ville posera.

När jag kom till en myrstack började jag så klart att fundera på deras fötter. Har de ens fötter och hur ser de i så fall ut? Jo, de har faktiskt fötter längst ut på benen. Myrfötter, som kallas tarsi, har fem ledade segment, där ändsegmentet har ett par klor. Klorna är formade som en katts och kan gripa tag i ojämnheter på väggar. Det finns massor att läsa om alla djur men eftersom jag själv har svårt att fokusera på fakta så får det räcka så här. Men inte kunde jag tro att djurfötter skulle fascinera mig så pass mycket.

Mjällebäcken porlar och gör sitt bästa för att komma ut i Storsjön.

Jag kände på långt håll att det luktade brasa. Jag gillar den doften. Jag stannade till en stund hos det här paret och när jag frågade om jag fick fota deras mysiga fikastund vid brasan så sa de att det fick jag gärna göra.

Inne vid Badhusparken har jag sett att mycket av isen är borta men den är förmodligen fortfarande tjock på andra platser. Men den ger vika där bäckar rinner ut och här skulle jag inte våga ge mig ut. Jag såg ingen annan på isen heller.

Isen börjar se rejält mörk och rutten ut. Kanske blir det ett nytt islossningsrekord i år. Tyvärr går vi ju mot kortare vintrar och isperioder.

Jag har spanat efter tussilago ett tag nu men de verkar inte bry sig om den tidiga våren utan följer sina egna invanda rutiner. Idag såg jag såg inga exemplar på de platser de brukar vara tidiga på heller så jag trodde att jag skulle få vänta några dagar till. Men så plötsligt lyste något gult i en slänt och det var nog det bästa med den här promenaden. Jag tänkte att det måste vara ett rekordtidigt fynd. Eftersom jag för statistik över de vanligaste vårtecknen så var det lätt att kolla. Sedan jag flyttade till Frösön har jag inte sett tussilago så här tidigt. Rekord med två dagar blev det. Men om jag tittar tillbaka till när vi bodde i Optand så var både 2012 och 2014 år då de gula små solarna lyste tidigare mot mig. Jag brydde mig inte om någon statistik när jag bodde i Mjölby. Dels hade jag ingen lust eftersom jag sörjde och det var min man som började med den här statistiken och dels var det ju helt andra förutsättningar så mycket längre söderut. Tre små yrvakna tussilago, inte helt utslagna, men tänk så mycket glädje de ger.

Nu är det blåsippor jag ska spana efter och kanske kan de visa sig redan om en vecka.

Nej, jag har fortfarande inte sett till gänget med älgar och kanske har de vandrat iväg någon annanstans. Jag har inte heller träffat någon hund idag. Men det finns ju andra djur och i förmiddags gav jag mig iväg på stigar som det var ett tag sedan jag gick på. Rådjuren, som är de som har klövar, stöter jag på ganska ofta och så även idag. På en del platser var det fortfarande hårt packad snö och is och med mina låga trekkingskor ville jag inte halka omkring där. Då blev det en annan riktning och mer promenerande längs landsväg än jag hade tänkt. Men det visade sig vara bra för då fick jag träffa både fina hästar och ett gäng alpackor.

Hästarna (som alla vet är de som har hovar) rörde sig inte ur fläcken och var inte ett dugg intresserade av att hälsa på mig men några av alpackorna var väldigt intresserade. Jag sträckte fram handen och de nosade lite på den. Jag har sett i ett tv-program att alpackor inte gillar att bli klappade på huvudet. Kanske var det bara de i programmet som inte gillade det men jag testade inte. Jag nöjde mig med att låta dem lukta lite på mig. Jag ville inte irritera dem och riskera en eller flera spottloskor mot mig. De har ett intressant utseende. De är jättefina och samtidigt lite lustiga med tänder som får mig att associera till gnagare. Jag funderade på om de har tänder i överkäken och google svarade att det har de inte. De har bara framtänder i underkäken och i överkäken har de i stället en kluven överläpp och en tandplatta, en mjuk yta som de trycker sina undertänder mot för att äta gräs, hö och andra växter och maler sönder det i munnen. Jag trodde att alpackor har klövar men det stämde inte alls.  De är partåiga djur med mjuka trampdynor och två tår som slutar i klor. Dessa klor behöver klippas regelbundet med en klotång.

Jag fick alltså se tre olika slags djur med olika slags extremiteter. Jag tänkte först skriva att de har olika slags fötter men det är nog inte helt korrekt 😀

Jag träffade de här djuren under olika delar av min promenad men det kändes bra att klumpa ihop dem i början. Jag njöt av ett skönt vårväder. Det var bara några plusgrader men solen värmde och snart åkte både mössan och fingervantarna av. Jag har fortfarande kvar problemen i luftvägarna som försämrar orken och idag var det en av de sämre dagarna. Vilken tur då att den här bänken står så bra placerad efter en rejäl uppförsbacke. Jag satt här en stund och bara tog in det som omgav mig. Det är väl det som kallas mindfulness. I alla fall en variant av det.

Jag försöker att inte alltid ha med fjällbilder men någon gång ibland hamnar de här i alla fall. Åreskutan syns långt där borta.

Smältande snö/is.

Oviksfjällen fick också vara med i det här inlägget. Åkern är redan plöjd och kanske är det ovanligt tidigt. Jag kan inte särskilt mycket om när det brukar ske men snön måste ha försvunnit och det har den gjort tidigare än normalt.

Det var bra att jag kom ut på förmiddagen för nu regnar det och ska göra så resten av dagen.