Många av er förstår säkert vad jag fick se som resulterade i den rubriken. Och naturligtvis var det en flock sidensvansar som satt högst upp i en björk och njöt av den härliga morgonsolen. Men de var helt tysta och deras karaktäristiska läte, som små silverklockor, uteblev. De satt i samma höga björk som den kråka jag hade med i ett tidigare inlägg. Kråkan fick en gyllene fjäderdräkt av den tidiga solens strålar och likadant blev det med de här sidensvansarna. Jag såg först inte vad det var för sorts fåglar men jag lyckades få till en skaplig, inzoomad bild på ett lite för långt avstånd och kunde konstatera att det var just sidensvansar. Trevligt att få se dem men nästa gång kan de gärna få vara lite närmare och även plinga i sina silverklockor.

Solen var redan uppstigen och det var ljust ute men att fota mot solen ger inte helt sanningsenliga bilder.

Jag tycker att det ser ut som molnbanken till vänster är på väg att sluka toppen på fjällen och de moln som har placerat sig där.

Det har varit regnigt och blåsigt här några dagar. Inte alls som i de värst drabbade delarna av landet men ändå ett ganska trist väder. Då blir det på sin höjd korta promenader och fotolusten uteblir. Men bättre dagar väntar lite senare i veckan och till helgen blir det förhoppningsvis härliga höstdagar i Uppsala och Örebro. Ja, jag ska åka dit och få lite tillskott av oxytocin genom att krama och vara tillsammans med mina barn och svärsonen. Katterna ska få ge mig en del av den varan också.

Det var ännu en härlig och solig dag igår och jag gick så klart ut och njöt av krispigheten i luften och på skuggiga delar av marken. Där solens strålar nådde marken var frosten redan borta. En ensam prästkrage håller ut ett tag till.

Jag har skrivit förut om hur sällsynta ekar är här i Jämtland men i olika trädgårdar finns det några exemplar. Även de klär sig i gyllene färger på hösten.

Inte bara en prästkrage utan även en renfana försökte hålla sig fräsch.

I förra inlägget syntes fjällen bakom dimbanken men igår var de dolda bakom det som kanske t o m är låga moln. Dimmoln kanske.

Idag har jag hållt mig inne. Dagen har varit grå, dimmig och med regnet hängande i luften. Nu har kranarna öppnats och det strilar på ganska bra. Jag har passat på att laga mat. Två goda grytor blev resultatet. Ickeveganska recept men det är ganska lätt att byta ut de ingredienser jag inte vill ha. Resultatet blev både en god lunch och en god middag och 10 matlådor i frysen. Jag vill ha många matlådor när renoveringen av badrummet sätter igång så att jag kan gå hem från mitt tillfälliga boende och göra det lätt för mig. Mikron kommer jag kunna använda men jag är inte helt säker på vattnet i köket. Jag vet att hantverkarna måste göra något med rören som går till kökskranen så det måste vara väldigt lättfixade middagar. Det finns fler matlådor i frysen sedan tidigare så jag ska nog klara mig genom hela renoveringstiden. Jag gissar att de som känner mig ler lite nu. Jag vill planera i god tid och vara förberedd och kanske är det just det som många tänker på när det gäller mig 😀

Det var dags att fylla på matförråden igen. Det händer inte så ofta, jag klarar mig upp till en månad när det gäller det mesta. Det händer att jag kompletterar lite på min närmaste Ica-butik men den är så pass mycket dyrare så jag försöker begränsa inköpen där. Men Ica har en del produkter som inte finns på Willys så jag är ändå glad att den finns i närheten.

Jag är en morgonmänniska och ska jag göra något så ska det helst ske på morgonen eller på förmiddagen. När jag var klar med frukost och övriga morgonbestyr var det lagom att ta bussen 07.23. Jag hade redan innan bestämt mig för att gå av vid gångbron på Frösösidan och det var ett bra beslut att gå därifrån. Jag hann inte se den fina soluppgången men lite rester fanns kvar och det var ett fint sken åt flera håll.

Både gräsänder och vitkindade gäss testade badvattnet.

Än så länge var Frösön som en vanlig ö i väntan på att solen skulle visa sig.

En stege rakt upp mot…ingenting.

Jag följde sjökanten och när jag hade kommit en bit såg jag den här lilla tjejen. Jag hittade ingen skylt som berättade något om henne men hon berörde mig.

Jag kom till trappan som leder över järnvägen till stationen och där fick även tornet på Stora kyrkan och en av de märkliga ljusanordningarna vara med.

När jag vände mig om hade förvandlingen skett. Min ö hade med solens hjälp blivit gyllene och solen blänkte lite extra i några fönster.

Jag vände mig mot väster och där låg en dimbank framför Drommen och Västfjället med Vallsundsbron i förgrunden. Även bron och brofästet till höger fick en släng av den gyllene färgen.

Jag fortsatte men vände mig om lite då och då och när en björk blev ännu mer gyllene så kom kameran fram igen.

Jag kom fram till bron som tog mig bort från sjön. Där bjöds jag på mer höststämning.

En sista blick bort mot Västfjället.

Högst uppe på bron insåg jag att där fanns lokstallarna. Det har jag aldrig tänkt på tidigare och det hade jag nog inte insett den här morgonen heller om jag inte hade sett hur ett lok körde in genom en port.

Det blev ganska tunga kassar och kylryggsäcken blev så full med frysprodukter att jag knappt kunde stänga den. Men det var inte långt till bussen och det var inga problem att gå från busshållplatsen och hem när jag var framme heller. Nästa gång handlar jag i slutet av november, eller kanske i början av december. Då kanske det blir en vinterpromenad där jag kan känna adventsstämning från alla adventsljusstakar i alla fönster.

Det finns många idéer om vad olika företeelser i naturen betyder och vad de leder till. Den mest kända är nog det som sägs om mängden rönnbär i relation till snömängd. Den myten tror jag faktiskt är bevisad vara falsk, i alla fall anser jag det men jag har ju inte alltid rätt. Dock så är ju tankarna om hur det förhåller sig väldigt motsägelsefulla. Jag har hört att många rönnbär ger en snörik vinter och lika många gånger har jag hört att om rönnbären är få så blir följden även då en snörik vinter…och tvärtom så klart. Många eller få rönnbär ger samma resultat, en snöfattig vinter. Jag har aldrig sett sambandet med något av alternativen.

I år finns det massor av rönnbär så vi får väl se hur det blir i vinter. Många träd har nu blivit kala men ett och annat har fortfarande höstfärgerna kvar.

Ett annat tecken i naturen, som jag lärde mig av min farfar när jag var barn, är att när svalorna flyger lågt över sjön så väntas regn. Det tror jag faktiskt lite på. Kanske är jag inte helt övertygad men jag kan tänka mig att ett inkommande lågtryck kan påverka svalorna på det sättet. Där finns det en liten aning logik.

Jag har många gånger gått förbi det här stenblocket, som tillsammans med andra likadana stenblock hindrar bilar från att köra in på området. Jag vet inte vad målningen ska föreställa, eller om det ens föreställer något. Men det är alltid trevligt med en färgklick.

Det finns många fler sanningar, eller myter, om vad tecken i naturen betyder och ni har säkert en hel del egna exempel. Att jag kom att tänka på de två jag har nämnt här beror på att jag träffade en man på en stig, där jag hukade för att kunna fota droppar på vita vinbär (den bilden kommer lite längre ner). Mannen berättade att hans mamma hade lärt honom att om regndroppar dröjer kvar länge på växter så betyder det att det inte kommer mer regn. Hur länge den frånvaron av regn ska vara glömde jag att fråga men när jag tittar i väderappen ser det ut som om de närmaste fem dygnen ska vara regnfria.

I bondepraktikan står det: Röd afton – klar natt, röd morgon – våt hatt. Hur ofta det stämmer vet jag inte men man kan säkert hitta många exempel. Igår såg jag en fantastisk röd morgonhimmel och sedan regnade det. Men jag förhåller mig skeptisk även om jag har ett fint exempel färskt i minnet.

Vita vinbär är spännande. Vi hade en sådan buske när vi bodde närmare fjällen, utanför Oviken, och jag funderade länge på varför de bären aldrig mognade. En granne berättade att det var meningen att de skulle vara vita. Jag plockade dem och kokade gelé och märkligt nog blev gelén rosa. Både bären och gelén smakade som röda vinbär.

Den här blåklockan såg frisk och fin ut när jag tittade på den men kameran upptäckte en annan sanning. Det har varit några frostnätter tidigare och kyla har nog tillsammans med regn gjort att den inte ser ut att må helt bra.

Det är spännande med all gammal klokhet som många trodde på och som i vissa fall säkert stämmer. Men jag tror att de flesta sådana kunskaper ofta kan motbevisas idag. Samtidigt är det ju lite trevligt att plocka fram dem och säga dem i passande situationer. Men om jag gör det så är det med en aning ironi och ett litet fniss inombords. Så tror jag i alla fall att jag gör men tänk så många myter man har trott på och som visar sig inte stämma. Kanske tror jag fortfarande på saker som jag tror är sanningar men som andra vet är just myter. Spännande!

I morse ville jag ut och möta soluppgången och eftersom termometern visade -3 grader vid halvsjutiden så åkte långkalsingarna på. Tillsammans med vinterjacka, mössa och tunna fingervantar blev det perfekt. Vilken skön morgonpromenad det blev och jag bjöds på en vacker himmel. Kvart i sju gick jag ut genom dörren och då var det drygt tre kvart kvar tills solen skulle gå upp. Men jag vet av erfarenhet att det ofta är finast innan tiden är helt inne. Det var inte den mest spektakulära och fantastiska soluppgång jag har sett men det var ändå väldigt fint. När klockan närmade sig själva soluppgångstiden så övergick himlen mer och mer i gult för att så småningom, när solen visade sig, inte visa nästan någon färg förutom blått med en del skyar.

Med minusgrader följer frost. Inte så mycket men lite vitt var det i marknivå.

En liten lövsamling i Mjällebäcken.

Den nyvakna solen gav träden ett extra gyllene skimmer.

Även kråkan i björkens topp fick ett gyllene skimmer i sina fjädrar.

Det här trädet brukar ha massor av röda prydnadsäpplen så jag vet inte riktigt hur det kan bli så här. Jag vet inte om det är fasen före eller efter den röda fasen.