Strax före sju på morgonen gav jag mig iväg från stugan utanför Leksand och knappt tre timmar senare kom jag fram till Uppsala och kunde plinga på i porttelefonen hos min son. Vi var båda helt inställda på att komma ut och promenera någonstans i naturen och medan vi drack kaffe kollade vi på de förslag min son hade. Vi bestämde oss för att åka till ett naturreservat en kort bilresa bort. Matsäck måste man ha med sig och det blev ett gäng mackor med allt möjligt gott på. Kaffe och varsin liten kaka packades också ner.

Jag hade verkligen valt rätt helg att åka hit. Det var som en skön och något sval jämtländsk sommardag, helt perfekt för en ganska lätt vandring i en skog där naturtyperna varierade.

En fluga på en flugsvamp och en Ingrid framför samma flugsvamp.

• 

• 

Visst ser det härligt ut? Jag njöt av att vandra fram på fina stigar med mycket mossa och luft mellan träden och att ibland komma upp på stenhällar eller in i tätare skog med mycket rötter på stigen.

Efter ett tag blev vi hungriga och då smakade det väldigt bra med våra mackor.

Jag har ingen aning om vad jag såg eller hörde här men kanske var det ett flygplan.

Vi letade inte efter svamp men längs stigarna såg vi en hel del taggsvampar, fårtickor, några smörsoppar och en tegelkremla. Min son tyckte att det var kul att lära sig om dessa svampar och vi stoppade ner dem i en tygkasse som han hade i ryggsäcken. Vi hade inga ambitioner att försöka hitta trattisar eller kantareller men så plötsligt, när vi hade stannat till av någon anledning, tittade jag lite åt sidan och där växte några få trattkantareller. De hamnade bland de andra svamparna eftersom vi inte trodde att det skulle bli mycket mer än så.

Men har man väl hittat några trattisar så är ögonen sedan inställda på att se fler och min son flyttade snart över de han hade i tygpåsen till en av de bajspåsar jag fortfarande alltid har med i väska eller ryggsäck. Vi hade sett på kartan, på en av de skyltar som fanns efter stigen, att vi skulle komma fram till en korsning med ett skidspår och att det skulle bli en bra väg tillbaka. Där kom vi inte långt innan vi, efter lite fundering, valde att tömma tygpåsen på de svampar vi först hade plockat för att i stället fylla den med trattisar. Visserligen hade vi tre mindre plastpåsar men de räckte inte till så för oss var valet inte så svårt.

• 

• 

Tiden gick och vi bestämde oss för att vi inte hann med något kaffe. Min son gjorde som jag och rensade under plockning och därför hann det gå någon timme innan vi hade plockat relativt rent inom ett litet område. Som tur var kom en tjej och hennes schäfer förbi, även hon med en påse trattisar. Hon berättade att stigen tog slut lite längre fram och att det var ett kärr att ta sig igenom. Det kändes inte lockande och därför vände vi och gick tillbaka samma stig vi hade kommit på. Hade vi fortsatt på den stig vi var på så hade vi förmodligen blivit kvar mycket längre. Där är det inte så många som går och alla trattisar fick växa ifred. I alla fall tills vi kom. Hade vi haft tid och ork så hade vi kunnat plocka mycket mer men min son var väldigt nöjd med den mängd som hamnade på tork på hans matbord. Ganska många svampar hamnade i den supergoda pastarätt han bjöd mig på lite senare. Krämig och god pasta med svamp är bland det godaste man kan äta. Vilken svampbonus det blev.

I dag ska vi göra en dagstur till Örebro och där ska jag äntligen få krama mina döttrar och, om han vill, även min svärson.

I dag fick jag äntligen träffa bloggvännen Paula och se hur fint hon bor i det vackra Sundborn. Det var dagens huvudevent men eftersom Paula gillar att sova ut på morgonen bestämde vi att vi skulle träffas hos henne kl 11.00. Jag, å andra sidan, är morgonpigg och hann därför med både en dusch och en rejäl promenad innan det var dags att åka. Google maps talade om att det skulle ta 52 minuter till Sundborn och efter promenaden hann jag med god marginal ta en kopp kaffe också.

Min morgonpromenad var väldigt skön om än lite kylig. Jag gick i rask takt och det var nerförslut i stort sett hela tiden. Lätt att gå alltså. Plötsligt hade jag gått i 45 minuter och då tyckte jag att det var dags att vända. Om det går neråt åt ena hållet så säger logiken att det lutar uppför när man går tillbaka. Så var det naturligtvis också. Det var inga branta backar men jag fick i alla fall upp flåset. Det var skönt för äntligen blev jag varm och kunde t o m ta av vantarna. Jag hade hoppats på att få se något fint, kanske en fin vy, men det enda som var värt att plocka fram kameran för var det här fåret. Vilka korksruvslockar.

”Min” lilla stuga är så klart också värd att föreviga och den här gången blev det ett foto från grusvägen utanför.

Efter att ha druckit mitt kaffe gjorde jag mig i ordning, hejade på min värdinna som var på väg att släppa ut sina höns och satte mig i bilen för vidare färd mot Paulas pörte paulaz.se

Det var inte bara Paula jag skulle träffa utan även hennes väldigt söta vovve Daniel. Som vanligt, när jag träffar en ny hund, är jag försiktig och låter hunden välja om den vill komma till mig eller inte. Med Daniel var det inga som helst problem. Han kom fram och nosade och vi blev genast kompisar.

Att jag blev godkänd fick jag bevis för när han kom fram till mig och tydligt visade att han ville att jag skulle lyfta upp honom. Efter en stund sov han så här gott i min famn.

Paula bjöd på äppelmust och veganska ostbågar. Tänk vad snällt, hon ville inte ens smaka en endaste ostbåge utan hade köpt dem bara för min skull. Gissa vem som fick med sig nästan en full påse när det var dags att säga hejdå. Vi hade bestämt att vi skulle gå en promenad för att sedan antingen äta på en restaurang eller köpa pizza. Vi gick förbi Carl Larssons gård men det blev inga foton eftersom gården var skymd av andra byggnader. Vi kom aldrig fram till någon bättre fotoplats utan vi fortsatte åt ett annat håll med mycket fint att se. Sundborn är verkligen en fin liten ort med mycket vackert att upptäcka.

Paula har skrivit om och visat foton från den här gärdesgården där olika figurer har placerats ut till allmän beskådan. Nu fick jag själv se dem, eller i alla fall de som just nu sitter där. Figurerna byts tydligen ut lite då och då.

• 

• 

• 

• 

• 

Vi valde mellan en buffé och pizza och efter att jag fick veta att för min del var det morotsbiffar som gällde så valde vi pizza. Det är inget fel på morotsbiffar men det är förmodligen inte restaurangens egen tillverkning utan något de har som nödlösning om sådana som jag dyker upp. Risken är att de är torra och lite trista. På pizzerian kunde jag specialkomponera min pizza. Det fanns veganost men i övrigt var det de ordinarie valen som gällde. Det blev en pizza med färska tomater, ananas, curry och champinjoner. Ja, och så klart även tomatsås. Den blev väldigt god och både jag och Paula var nöjda med våra val.

Medan vi väntade på pizzorna gick vi en kort promenad och hamnade här.

Oj, vad kul det var att träffas. Vi pratade, skrattade, promenerade och pratade och skrattade lite mer. Visst är det roligt att man kan vara vänner via bloggarna och sedan, när och om man träffas, så funkar det väldigt bra. Nu har jag träffat sex bloggvänner och det har varit väldigt trevligt varje gång. Så småningom var det dags för mig att åka tillbaka till den lilla stugan utanför Leksand och nu sitter jag återigen och värmer mig vid en sprakande brasa. I morgon bitti bär det av till Uppsala och där ska solen skina på mig och min son när vi ger oss ut i naturen.

Kanske var det tur att det ihållande regnet kom just den dag jag skulle resa. Det är bättre än att det regnar hela dagarna när jag ska träffa olika personer och bl a promenera. Nästan hela vägen från Östersund till den lilla stuga jag bor i utanför Leksand regnade det med varierande kraft. Vissa sträckor var det lite läskigt med mycket vatten på vägbanan i kombination med 100 som hastighetsbegränsning. Jag kom ganska snabbt fram till att ca 85 km/h var en bra hastighet för att slippa vattenplaning.

När jag hade passerat Los lättade det tunga molntäcket lite och en liten stund skymtade jag faktiskt solen. Som på beställning kom jag just då fram till en p-ficka vid en sjö och gick ut och sträckte lite på benen. Väldigt skönt och välbehövligt. När jag körde iväg igen började det åter regna så lite tur hade jag.

Vad roligt det var att komma hit till den fina lilla stugan igen. Det var lite kyligt inomhus så min värdinna och den nu nästan fem månader gamla labradoren Janne kom och levererade ett lass ved. De stannade kvar en stund och medan matte och jag pratade satt vi på golvet och busade med Janne. Tänk att det bara är ca tre månader sedan jag var här sist. Det känns som om det var mycket längre sedan. Janne har vuxit rejält men det fattas mycket än.

När jag blev ensam tände jag en brasa och satte mig i den gröna fåtöljen, som ger stöd åt nacken, och åt min middag. I dag blev det pasta med en god sås med röda linser, krossad tomat och rivna morötter. Jag hittade min sorts ketchup i ett skåp här och då stänkte jag på en skvätt av den också. Nu sitter jag här medan mörkret faller och trivs och mår gott framför brasan.

Livet bjuder på händelser med varierande känsloeffekter för oss som deltar i det. Det vet vi om och vi är beredda på mycket av det som väntar. Jag har varit med om en hel del, precis som alla i min generation, och jag har lärt mig att livet går vidare oavsett om man nyss har varit med om något väldigt roligt eller om man har varit med om något chockartat. Jag ler lite åt den här inledningen för det var absolut inte så här jag hade tänkt skriva. Men jag har för vana att låta mina tankar styra mycket av det jag skriver och då blev det så här. Det jag vill berätta om i det här inlägget är dels något trist och dels något väldigt kul men inget av det är så dramatiskt som ni kanske har fått anledning att tro av hur jag inledde.

Det trista handlar om två katter på katthemmet. Den ena, en liten nyfödd kattunge, föddes med någon slags defekt på bröstkorgen och blev inte riktigt omhändertagen av sin mamma. Den lilla kissen blev snabbt väldigt svag och jag och min volontärskollega led när vi tittade in i den lilla kattfamiljens bås i morse. Den här kattmamman är så rädd och ilsken så ingen vågar gå in utan man får ta en sopborste och dra till sig matfat och kattlåda för att fylla på och städa. Där låg den svaga kattungen på en matta helt ensam och såg nästan livlös ut. Lite senare låg den bredvid sin mamma men vi vet inte hur det gick till. Men vi såg att den inte hade mycket kraft kvar. Några timmar efter att jag hade åkt därifrån fick jag ett meddelande om att den nu hade varit hos veterinär och fått komma till himlen (Inte mina ord för jag tror inte på en himmel. Men det låter ju rart). Tyvärr hade en av de äldre katterna i ett av de andra rummen fått göra samma resa. Han har inte heller mått bra och han har fått specialmat för njurbesvär men det har inte hjälpt. Akut njursvikt och då är det inget mer man kan göra. Väldigt trist men katterna ska ju inte behöva lida i onödan.

Nu till det som är väldigt roligt och det är att jag redan på torsdag ger mig iväg söderut för att besöka min son i Uppsala. Ni vet att vi brukar ha väldigt kul ihop och ge oss ut i naturen, helst en fjälltopp men det är det ont om i Uppsala. Om SMHI:s app har rätt så ska det bli fint väder till helgen så det finns bra förutsättningar för att det ska bli riktigt härligt.

Min kropp vill inte sitta och köra för länge så jag gör som jag brukar och mellanlandar på vägen. Ni kanske kommer ihåg att jag stannade till i en liten fin stuga utanför Leksand i somras när jag var på väg hem från en superfin resa. Värdarna fick hem sin lilla labradorvalp just när jag var där och ni fick se några bilder på den ljuvliga lilla sötnosen. Den stugan har jag bokat i två nätter även den här gången och det ska bli kul att få träffa både valpen och hans ägare ännu en gång. Jag vet att han har vuxit för jag följer honom och hans familj på instagram. Men han är fortfarande ganska liten mot hur han kommer att bli.

Jag ska även passa på att göra ett spännande besök hos en bloggvän. Vi har aldrig setts men sist jag var på samma plats fick jag i efterhand en kommentar om att det var synd att vi inte hade träffats när jag var så nära. Nu ska vi rätta till det och jag ser väldigt mycket fram emot ett besök i Sundborn, som jag förstår har mycket att erbjuda. Jag har varit där för många år sedan men minns inte mycket mer än att vi promenerade förbi Carl Larssons hem.

Tanken var att jag skulle ta mig till fjällnatur för att försöka hitta kantareller eller trattkantareller. Jag vet inte varför de inte växer i skogarna runt Östersund men så verkar det vara. Vi har aldrig hittat något bra kantarellställe men vi brukade åka till en av min mans jobbarkompisar längre norrut i Jämtland för att plocka trattisar. Där, på en viss höjd och varken lägre eller högre, var det som en stor matta av just trattisar. Sedan jag flyttade tillbaka till Östersund har jag inte kommit mig för att ge mig ut på kantarelljakt men nu börjar båda sorterna ta slut. Jag hade ett rejält förråd med mig från Mjölby. När jag pratade med min storasyster i helgen så kom vi in på ämnet svamp och när jag sa att kantareller bara växer nära fjällen så sa hon det självklara ”varför åker du inte dit då?”. Jag hade inget bra svar på det mer än att det är lite långt och inte så kul att åka ensam. Men senare tänkte jag till och insåg att det absolut inte är att åka ensam som är ett problem. Jag kunde inte se något annat problem heller utan bara hur kul det skulle vara.

Jag bestämde mig igår för att i dag skulle bli den bästa dagen för en fjälltur. När jag vaknade var det en plusgrad och tjock dimma så jag gjorde mig ingen brådska. Men när klockan började närma sig 08.00 ville jag inte vänta längre utan gav mig iväg. I ryggsäcken fanns förutom matsäck och dricka min ihopfällbara svampkorg och en svampkniv. Ett sittunderlag kom också med eftersom jag förstod att det skulle vara kallt att sitta på en sten.

Dimman var tjock bitvis men ibland sprack den upp för att lite längre fram återigen bli väldigt tjock. Jag styrde mot Höglekardalen, en fjällby med många minnen från förr. Plötsligt lättade dimman precis lagom för att jag skulle se det första fjället, Drommen. Ni har sett konturen av Drommen många gånger i mina bilder men det är inte ofta jag kommer så här nära.

Bakom Drommen kommer Tjeknippen och ån heter Dammån.

Jag passerade Hovde och Bydalen innan jag kom till Höglekardagen. Där slutar allmän väg och jag parkerade, betalade de 20 kr det kostade och nu var jag tvungen att ta ett beslut. Jag skrev tidigare att tanken var att försöka hitta svamp men att vara i en dalgång mellan fjäll och inte klättra upp på en topp kändes lite fel. Det drog först åt fjälltoppen och kanske kunde det finnas svamp på vägen upp. Jag velade fram och tillbaka ett tag men till slut stålsatte jag mig och bestämde mig för att den här gången blir det ingen bestigning av fjäll utan en svampletarrunda i skogen. Det blev ganska bra det också.

Morgonens frost lämnade fortfarande spår efter sig.

Den här bron leder vidare mot den skog jag planerade att gå i.

Jag hade ingen färdig plan för hur jag skulle gå (väldigt olikt mig) utan började med att bara kliva in i stiglös skog. Jag hann inte gå långt innan jag kom fram till den här leden. Sommarled stod det på en skylt och det lät ju bra. Jag kollade en karta i mobilen och såg att den verkade lagom lång. I början var det en väldigt fin och lättgången stig.

Även om jag inte kom upp på en fjälltopp så skymtade jag några sådana lite då och då.

Den jämna och fina stigen växlade snart mellan att vara lerig, stenig och sank. Några små vattendrag skulle passeras och som ni ser har någon lagt ut en väldigt fin liten pinne som hjälpmedel. Jag höll i mig i björken och kände försiktigt med foten på pinnen. Den var hal och ostadig så jag samlade krafter och tog ett litet skutt över i stället. Något jag brukar undvika för rygg och höfters skull. Men det gick bra. Direkt efter skuttet hamnade jag i sankmark och ganska snart konstaterade jag att blöt om fötterna var något jag skulle vara under den här utflykten.

Där har vi Drommen och Tjeknippen igen.

Och där borta ligger Hovdehögen.

Jag hade inga höga förväntningar på att hitta den svamp jag letade efter. Det växte massor av olika svampar längs stigen men ingen som jag ville ha. Men det var inte lätt att ha koll på något utom på var jag satte fötterna så kanske missade jag mycket. Men så plötsligt, precis vid stigen, såg jag de första små trattisarna. Vilken lycka. Jag plockade de jag såg och ställde mig sedan upp för att se mig omkring. Då såg jag ännu fler och lite längre bort skymtade jag fler ändå. Här stannade jag nog minst en timme för jag rensar medan jag plockar och då tar det lite tid. När jag så småningom inte såg fler trattisar från där jag stod avstod jag från att leta mer och fortsatte min vandring. Svampen var tung av vatten och svampväskan var ganska tung att bära. Jag fick ihop så att det gott och väl räcker i ett år och säkert mer än så och då är det lika bra att sluta när det inte är uppenbart att det finns fler trattisar att plocka.

Ibland växer det någon annan liten svamp bland trattisarna och då gäller det att se upp så att den inte kommer med av bara farten. Jag vet inte vad det här är för sort men den är säkert inte bra att äta.

Jag kom fram till Storforsen i Storån och där la jag mitt sittunderlag på en sten och åt min lunch. Resterna av gårdagens hemgjorda pizza. Ihopvikt blev den som en extra god lunchmacka och att den var kall gjorde inget.

Vid Storforsen tog leden slut och det var bara att traska tillbaka samma väg igen. Mina fötter hade börjat torka men snart var de lika blöta igen. Men inte gjorde det mig något. Jag hade haft en otroligt skön dag och dessutom hittat det jag var ute efter. Ja, i alla fall delvis. Vanliga kantareller såg jag inte skymten av så kanske måste jag ge mig ut på svampletartur igen. Men kanske går jag hellre upp på en topp då.

När man kommer körandes ner mot Hallen, den ort som ligger precis där man tar av in mot de här fjällen, så är det en vidunderlig och lite hisnande känsla. Helt omöjligt att visa i en bild eftersom synintrycket är så mycket vidare och större. Synd bara att det inte finns fjäll åt det hållet också.

Min skörd som jag är väldigt nöjd med.

Jag plockade fram min svamptork, som jag inte har använt sedan jag flyttade hit. Nu är den i full färd med att torka den första omgången trattisar och under tiden får resten ligga och torka på en tidning.