Min lägenhet har så länge jag har bott här hållt värmen bra men jag tror att de nya fönstren isolerar ännu lite mer. Jag har ett enda element igång, i vardagsrummet och mer behövs inte. I köket och sovrummen och även i den nedre hallen finns det också element men de är alla helt avstängda. När jag vaknade i morse var det -29 grader ute men termometern i köket visade att det var 22 grader inne och den termometern var inte påverkad av elementet i vardagsrummet. Det är ju bra för bostadsrättsföreningen att inte alla element är igång och särskilt om andra lägenheter håller värmen lika bra. Men för min del spelar det ingen roll för värme och varmvatten ingår i avgiften. Men kanske gör det skillnad på lite längre sikt om avgiften inte behöver höjas på ett tag.

Det har varit bra förutsättningar för halos i vinter och här kommer ännu en.

Jag ville inte gå ut så länge det var under -25 grader men jag kunde inte heller vänta för länge eftersom det var spännande OS-tävlingar mitt på dagen och under eftermiddagen. Termometern visade exakt -25 när jag gick ut och enda delen av mig som var lite kall var ansiktet. Men då drog jag upp min halsduk över nedre halvan och andades långa stunder genom den.

I fb-grupper från min del av Frösön har det skrivits ganska mycket om att älgar har synts till i bostadsområdena. Både bilder och filmer har visats och även ovanför samlingslokalen i mitt område har de varit. Jag har dock inte sett dem men idag tänkte jag att jag skulle gå ut och spana lite efter dem. Det har ibland varit 4 älgar tillsamman och ibland 3. Jag mötte en kvinna med en hund och vi pratade en liten stund. Hon sa att älgarna ofta syns i ett litet skogsparti och jag visste precis var hon menade. Men dit går det ingen stig eller gångväg utan den lilla skogen ligger mellan två bilvägar som går ihop åt ett håll och åt andra hållet är det staket. Kanske är det där de håller till dagtid och när mörkret kommer så vågar de sig in mellan husen och mumsar på diverse träd och buskar. Jag fortsatte i alla fall att spana och jag valde att gå där jag vet att älgarna har varit. Jag såg spår efter dem men tyvärr var det allt jag fick se. Jag får väl vara glad över att jag faktiskt har sett en hel del älgar tidigare…men mycket vill ha mer. Några rådjur såg jag i alla fall men det gör jag ju väldigt ofta.

När jag lämnade tillbaka min leasingbil och hade beslutat att inte ha någon ny bil så var det delvis med tankar om att nu har jag sett det mesta i Sverige från Treriksröset allra längst upp i norr till Smygehuk allra längst ner i söder. Jag har kuskat runt längs både västkusten, där jag även har bott, och östkusten och jag har besökt många orter och naturområden även i inlandet. Jag kände att det inte fanns så mycket mer att upptäcka och att det nog var dags att minska ner resandet rejält. Självklart finns det mängder av platser som jag inte har sett men jag kände ändå en mättnad och därför var det inte svårt att bestämma mig för att inte ha en bil. Det finns ju andra färdmedel när jag vill hälsa på hos t ex mina barn.

Men jag insåg att jag inte alls är färdig med resandet och nu har jag två väldigt spännande resor att se fram emot i sommar. Jag har redan berättat om att jag och en kompis ska iväg på en roadtrip in i Norge i augusti. Nu är en annan resa också till stora delar färdigplanerad och den ska jag göra med två väldigt trevliga bloggvänner. Vi har träffats flera gånger tidigare så vi har lärt känna varandra ganska bra och vet att vi trivs tillsammans. Vilka det är och vart vi ska åka väntar jag lite med att berätta om. En av mina blivande reskamrater har berättat lite kryptiskt om den här resan i sin blogg och eftersom hon håller igen lite på informationen så vill jag också vara lite hemlig. Ni som har oss båda, och kanske även den tredje reskompisen, som bloggvänner förstår säkert snart vilka som så småningom ska ut på äventyr tillsammans.

Jag trodde att det var slutrest men i stället har jag nu två inplanerade resor med vänner jag tycker mycket om och till resmål som jag vet kommer att bjuda på mängder av natur, minst en större stad och en hel del mysiga små orter. Det finns mycket att se fram emot och jag vet att det kommer att bli kul.

Rimfrosten kom tillbaka och gjorde min värld otroligt vacker igen. Men det är nog bara för en dag för nu väntar molnigare dagar med kanske en del snö. Det är också fint och snö i träden är inte alls fel. Men i förmiddags gick jag ut och stornjöt av att det både var vackert och dessutom bara -16 grader och ingen vind.

Jag kan inte låta bli att vända kameran mot fjällvärlden. Den är ju en stor del i att jag älskar att bo här och att jag längtade hem hit när jag bodde i Mjölby. Där hade jag å andra sidan en mycket större och finare skog alldeles i närheten och en väldigt fin gemenskap med min sysbo. Men det är de öppna vidderna och fjällen som är min favoritmiljö.

Solen lyste så fint genom lite näver som hade lossnat från trädstammen.

Dagarna fylls med både OS och reseplanering. Det är lång tid kvar tills jag och en fin vän ska åka en runda in i Norge men ju tidigare vi bokar boende och hyrbil desto större är utbudet. Det är ju dessutom så himla kul att komma igång med planerna. Men det här med att hyra bil är inte helt lätt. Det finns olika alternativa uthyrare men den billigaste har så många ”om och men”. Jag måste helt enkelt ringa för att få klarhet i vad den slutliga kostnaden blir. Det löser sig men det bästa är att prata och ställa frågor direkt via ett telefonsamtal.

Jag kan välja vilka dagar jag vill gå ut. I alla fall om jag inte har något bokat vårdbesök. Jag stannar helst inne om det både är riktigt kallt och blåsigt men idag ville jag ut och njuta. Det var -23 grader när jag gick iväg vid halvelva men när jag kom hem hade temperaturen stigit till hela -20 grader. Det märks faktiskt att solen värmer en liten aning för det var bara när jag gick i skuggiga partier som det kändes lite kallt.

Det här börjar bli lite tjatigt och ändå har jag inte sett alla halos eller ens visat alla jag har sett. När det ljusnade i morse såg det ut så här.

Några timmar senare så här och då gjorde jag mig i ordning för en härlig promenad. Tre lager på benen och likadant på överkroppen. Varm stickad halsduk som jag kunde dra upp över munnen om det blev jobbigt att andas in den kalla luften och både mössa och luva. Dubbskorna är alltid på när jag går ut på vintern. Det går inte jättesnabbt att komma iväg men jag hade ju inte bråttom.

Halon bleknade mer och mer och efter en stund var det inte mycket kvar av den.

Men det finns ju annat att titta på och av alla de rådjur jag såg var det ett som stod stilla en stund. De andra var dels inne i skogen och dels skuttade de snabbt iväg när de såg mig. Man får vara glad för det lilla.

Jag kom ner till sjön och nu har Medvinden plogats upp ända till Härke.

Det är inte bara naturen runt omkring som bjuder på mycket att titta på. Även isen är spännande. Det är svårt att se på bilderna eftersom de inte är i 3D men det är ganska fascinerande att se hur isen har rejäla spår efter hur den har packats ihop med sprickbildning och olika mönster som följd. Sprickbildning låter läskigt men de här gör inte isen ett dugg svag. Däremot kan man se att isen är minst några dm tjock. Det runda hålet ser nästan ut som ett öga men jag gissar att någon har satt ner en stav där och att det sedan har frusit till. Jag såg en hel del liknande ”ögon”.

Jag var helt ensam trots att klockan var ca halvtolv. Folk jobbar ju och kanske många väntade på att temperaturen skulle stiga några grader.

Efter ett tag mötte jag dock en skidåkare och när jag närmade mig den plats där jag skulle lämna isen så såg jag att det började dyka upp fler personer.

Kanske har det här varit en fin snögubbe men nu har den dessvärre krympt ihop till något annat.

Små videkissar kämpar redan för sin överlevnad.

Jag fick ett brev från min läkare på hälsocentralen om att de fått en remiss om att följa upp mitt blodtryck. Jag uppmanades att mäta trycket i hälsorummet på HC eller mäta på annat sätt och rapportera in resultatet. Jaha, till vem ska jag rapportera och ska det ske till HC eller mag/tarm? Jag tror jag struntar i det. Jag mäter hemma och om det ser ok ut så berättar jag det nästa gång jag träffar läkare. I sommar någon gång. Jag vill ha klara besked och inte behöva gissa.

Jag har för mig att det tidigare år har varit en invigning och för några år sedan kom både Birger och två snötroll dit för alla barns skull. Birger hade fullt upp med att krama alla barn medan snötrollen både skrämde och lekte. Det stora snötrollet gick på styltor och det lilla lekte i snöborgen med alla som ville vara med och som var i samma storlek som trollet. Men de två senaste åren har det bara hetat att vinterparken öppnar och om Birger och snötroll har visat sig så har jag missat dem. Jag hade nog gärna kramats lite med Birger jag också men jag ska ju vara vuxen så jag höll mig på behörigt avstånd.

Det var inte lika skönt ute som dagarna innan. Trots halvering av minusgrader så blåste det lite och allt det vackra, glittrande vita i träden hade blåst bort. Jag frös inte men luvan åkte upp för att hålla den bitande vinden borta. Det hjälpte bra. Jag gick ut på isen och började gå i det breda spår som är till både för skidåkare och gående. Det funkade bra ett tag och som ni ser i bilden så gjordes försök att hela tiden hålla spåret välpreparerat.

Men innan jag kom till Vallsundsbron så gick jag över till själva Medvinden. Tack vare dubbade skor var det inga problem att gå där.

Vinden gjorde att snöröjarna måste åka fram och tillbaka för att ploga undan den snö som hela tiden drev in över isspåret. Precis som i bilden så syns ofta skridskoåkande personer som skjuter barnvagnar framför sig. Inte de vanliga med fyra hjul utan de med tre hjul. De fungerar förmodligen bättre i det här fallet för jag har bara sett sådana och de är ganska många.

Ju närmare stan och Vinterparken jag kom desto fler ovana skridskoåkare mötte jag. Den här gruppen tog sig i alla fall framåt på ett stappligt men ändå hyfsat säkert sätt. Men det var många som nog gav upp ganska snabbt. Jag såg en man som verkligen kämpade. Han såg länge ut att vara på väg att ramla men i en framåtlutad stil och med flaxande armar lyckades han få stopp på sig själv precis framför mig. Han stod framåtlutad med händerna på knäna och pustade ut och sedan tittade han upp på mig och gav mig ett blixtrande leende. Ja, han skrattade faktiskt till högt också. Jag skrattade så klart också, gav honom tummen upp och kände att jag var mycket tryggare i min framfart. De som åker lite längre är oftast personer som är vana vid långfärdsskridskor

Det fylldes på med folk på isen, både nära Vinterparken och längre ut. Förmodligen tar folk det lite lugnt på helger och kommer inte ut förrän efter lunch.

Det finns all möjlig utrustning att hyra och sparkar och skridskor fanns det gott om.

Ett måste på evenemang här i Jämtland är ofta kolbullar och här stektes de över öppen eld och i gjutjärnspannor.

Den här bilden blev väldigt oskarp men det är den enda jag har som visar att det finns grillplatser tillgängliga. Ni som bor lite längre söderut kanske kan svara på om folk är lika tåliga och gör bistra vinterdagar till utflyktsdagar med fika eller grillning. Jag är inte lika härdad så jag vill helst röra på mig för att inte frysa. Däremot skulle jag kunna sitta på ett sittunderlag och fika om det var runt -20 grader, vindstilla och sol.

Gustavsbergsbacken är också öppen och ett fåtal skidåkare valde att åka där. De kanske blev fler senare.

Det finns ännu fler möjligheter att roa sig och bl a i vinterbadet finns det vedeldade badtunnor, bastu och ibland även isvak att doppa sig i. Inget för mig. Men jag tog en sväng till Vintergalleriet där foton hade gjorts till stora planscher. Där blev jag fast en stund och beundrade de i mitt tycke fantastiska bilderna.

Fotografen Marléne Lavenlay är också modell i bilderna och efter att vi hade pratat en liten stund ställde hon snällt upp vid en av sina bilder. Jag tänkte ganska direkt att jag hoppades att hennes päls var en fukspäls men självklart sa jag inget om det. Hon berättade om hur hon hade frusit i flera av bilderna men ändå ställt upp stativet med kameran och lyckats få så här bra resultat.

Bilden i mitten har Marlénes sambo fotat och alla känner nog igen motivet. Jag tänkte i alla fal direkt på John Bauer och Prinsessan Tuvstarr. Namnet kom jag inte ihåg men google finns ju alltid till hjälp.

Ni minns kanske att jag flera gånger har skrivit om att min yngsta dotter och hennes man skulle flytta hit till Östersund. Det är nog minst fem år sedan de berättade att de planerade den flytten men att det var en långtidsplan och att det inte var läge än på ett tag. De var ganska säkra på sin sak och när jag senare fick veta att flytten skulle ske inom ett år så blev jag så klart väldigt glad. Precis som svärsonens mamma. Min dotter ringde för knappt två veckor sedan och efter lite annat prat sa hon att nu hade hon och hennes man pratat och insett att de ville vara kvar i Örebro. De har blivit så rotade och har så många sammanhang där. Min dotter har sitt företag med en kompanjon och nu har min svärson även han nyss startat ett företag tillsammans med en kompanjon. Inte på heltid dock och han är även involverad i min dotters företag. De kan arbeta på distans men känner att de hellre har sina kontor, vänner och andra delar av livet precis där de är nu. De hade dessutom hittat ett hus som de fallit för och visningen var bokad.

Min dotter undrade om jag blev ledsen men även om jag så klart kände att det var tråkigt att inte få ha dem här så kan jag ju inte vara ledsen när mitt barn och hennes man har förstått var de hör hemma och trivs bäst. Jag vet ju hur viktigt det är. Jag kan ju dessutom absolut inte begära att de ska flytta hit för min skull. När dottern sa att du får ju gärna flytta närmare så sa jag att nej, jag vill bor här. Som sagt, jag vet hur det är att vara hemma. Några dagar senare gick de på visning och nu har de skrivit kontrakt. Jag känner bara glädje över deras lycka och jag längtar efter att få komma dit och hälsa på i deras nya hem. Ett jättefint hus med många rum och med ett naturreservat som granne. Det måste bli en liten resa söderut i vår eller sommar och då vill jag hälsa på både hos de nya husägarna och sedan även min lillasyster som också har flyttat till ett nytt hus. Nu har hon bott där i snart ett halvår så helt nytt är det inte men ganska. Jag hoppas kunna stanna till hos sonen också. Äldsta dottern bor ju i Örebro så henne får jag säkert träffa där.

När barnen mår bra och är glada så är jag också glad och mår bra 😀

Det tog ett tag innan solen orkade skingra alla moln och dimmor. Hela förmiddagen var det helt igenmulet och jag trodde inte att det skulle bli annorlunda på eftermiddagen. Men när jag var klar med min styrketräning och klockan närmade sig halvtvå såg jag att något var på gång. Jag snabbade på med stretchingen, tog på mig tensen och alla lager kläder (tre lager på benen och även på överkroppen för det var kallt) och gick ut. Kameran var med i väskan och halstabletterna hade jag sett till att fylla på med. Ingen vind förstörde upplevelsen och jag njöt, åh vad jag njöt. Det här är verkligen ett av mina favoritväder.

Ser ni månen där borta? Den kunde jag inte låta bli att försöka få till ett skapligt foto av. Men det tog jag senare och bilden kommer lite längre ner.

En del av Frösö campings stugor.

Jag ville ta mig ner till sjön för att se om jag kunde gå på Medvinden hem. Den är tydligen inte plogad hela vägen åt väster heller. Jag såg ju för några dagar sedan att den inte var iordninggjord in till Vinterparken. Kanske är det därför det var så få som gick, åkte spark eller långfärdsskridskor den här dagen. Kylan brukar inte vara ett hinder. Lite längre in mot land var även ett brett spår för skidåkning preparerat. Inget tydligt skidspår utan mer som en led för fristilsskidåkning. Isen sjöng och smällde lite men hur otäckt det än låter så vet jag ju att den låter så när det är riktigt kallt.

Där uppe bor jag och när jag kom hit längtade jag riktigt mycket efter att komma in i värmen i mitt hemma, där jag trivs så otroligt bra.

En sista blick bort mot fjällen. Disigt och med en dimbank så de syntes inte så tydligt. Det kommer bättre fjällspanardagar senare.

Ni vet ju hur jag tar alla chanser när det kommer en vovve som visar att den vill hälsa. Men det är bara då jag frågar hussar eller mattar om det är ok. Den här dagen fick jag den stora glädjen att bli riktigt kärleksfullt gosad med av först en liten ettårig pudel och senare en åttaårig jämthund. Lika gosiga båda två men jämthunden satte sig lugnt ner framför mig (jag hukade) och pussade lite försiktigt och därefter vände han på sig och tryckte hela sig mot mig. Då föll jag lite extra men jag var ju tvungen att låta honom och hans matte fortsätta sin promenad. Men de båda hundmötena bidrog till att min promenad blev så härlig som den blev.