Alla onda ting är tre. Jag ändrar lite i uttrycket så att det passar de närmaste dagarna i berättelsen om den här resan. Men å andra sidan är de goda tingen så många fler och tack och lov löser sig det mesta.

Dagen började i alla fall bra. Efter ca 20 minuters bilresa från vårt boende kom vi till Stonehenge och det blev ett självklart stopp. När vi hade passerat kassan och fått våra armband, som bevis på att vi hade betalat, började vi med att gå in i muséet. Min son laddade ner information att lyssna på i mobilen men jag har ju bristande koncentrationsförmåga så jag nöjde mig med att titta och försöka läsa små stycken om den här märkliga platsen. Den här stenen är en exakt kopia av sten 60, en av stenarna i cirkeln. Originalstenen väger ca 28 ton.

Så här tror man att de som byggde och använde Stonehenge bodde.

Från muséet kunde man välja att åka med en av bussarna eller promenera bort till själva sevärdheten. Många valde bussåkande men vi funderade inte ens på det alternativet. Det var en promenad på några km och trots att regnet hängde i luften så var det en skön dag. Vägen till stenarna var rak, asfalterad och ganska trist men den tog oss dit vi ville och det var huvudsaken.

I stället för att jag skriver en faktatext så kan ni, om ni har lust, läsa informationen nedan.

Ett välbesökt turistmål men det var inga problem att komma fram till avspärrningen och få fri sikt. Stigen gick runt hela platsen så vi kunde titta från alla håll.

Det här är originalentrén till Stonhenge och den är bäst bevarad. Om jag minns rätt var de extra noga när de byggde den här delen och lite slarvigare med de delar som nu har rasat.

Ännu en fejkad och ihopklippt bild som vi senare försökte efterlikna.

Vi valde en annan mycket finare väg tillbaka.

En liten bit kvar till besökscentret och vi hade en liten tanke om att kanske äta mat där.

Men vi vände nästan direkt innanför dörrarna för vi orkade inte trängas. Det var helt enkelt inte värt besväret.

Vi bestämde oss för att åka ut mot kusten men det var synd att vi tog det beslutet. Här ser vägen ganska skaplig ut men fruktansvärt dåliga vägrenar kom med jämna mellanrum. Då menar jag otroligt dåliga och misskötta vägrenar med vassa och höga asfaltskanter med någon eller några dm djupa, ojämna och steniga avsnitt bredvid. Vi körde lugnt men bakom en kurva kom en mötande bil lite väl snabbt och för att undvika en krock hamnade vi tyvärr i ett av de värsta hålen. Det blev så klart punktering och när vi stannade till lite längre fram var däcket helt tomt.

Här hamnade vi och konstaterade att nu tog vi oss inte längre. Jag tror inte att några relativt nya bilar har reservdäck med sig, och det finns inget i min bil heller, så här förstod vi att vi skulle bli stående ett tag. Som tur är ingår vägassistans i leasingkontraktet och det gäller även i många andra länder än Sverige. England är ett av de länderna.

Jag ringde numret för assistans utanför Sverige och fick ett väldigt fint bemötande. Men vilket krångel och vilken tid det tog när Toyota Eurocare Utlandsjour skulle ordna allt via sin engelska motsvarighet. Det blev både till viss del fel och tog lång tid. Här var vi fast i drygt fyra timmar och då hade vi under den tiden fått ett besök av en servicebil, en vanlig personbil, vars förare trodde att han skulle hjälpa oss att byta däck. En väldigt trevlig kille som, precis som vi, skakade på huvudet och konstaterade att med tre parter inblandade så blir det lätt fel. Det bolag han representerade trodde att vi hade ett reservdäck men det hade jag varit tydlig med att vi inte hade.

Här satt vi och väntade…och väntade…och väntade.

Att ringa från England kostar skjortan sedan Brexit, och efter de första samtalen med bolagen i båda länderna övergick vi till att skriva meddelanden. All kontakt mellan Toyota Eurocare och det engelska bolaget skedde tydligen via mail och det tog tid innan vi äntligen fick hjälp av den bärgare, som faktiskt hade bokats från det engelska bolaget,. Alla vi pratade med var fantastiskt trevliga och ville hjälpa och så var det även med killen med bärgaren. Han hjälpte oss inte bara med att bärga bilen utan hade även kontakt med det engelska bolaget, som under tiden hade bokat ett hotellrum åt oss. Först fick vi besked om att en taxi skulle komma för att köra oss till vårt nästa boende och sedan bestämdes det att vi skulle få en hyrbil att köra dit med. Det fanns inga lediga hyrbilar så till sist bestämdes det att det var bättre att vi bodde på hotell i Honiton, där bilen skulle fixas. Det var många turer fram och tillbaka och det var skönt att bärgaren tog beslutet att vi skulle åka med honom till hotellet i stället för att vänta på en taxi.

Det var tur att vi hade både smörgåsar och dryck under den långa väntan på att få hjälp och vi lyckades båda hitta varsin plats där vi lite undanskymt kunde lätta på blåsan. Det var absolut inget fel på allas vilja att hjälpa oss men vi hade förmodligen kunnat fixa allt betydligt snabbare själva. Tyvärr var det bankholiday den dagen. Jag vet inte vad det innebär men tydligen var det mesta stängt. Bärgaren lämnade därför först av oss vid vårt hotell och tog sedan bilen till en uppställningsplats någonstans. Enligt honom borde ett nytt däck vara på plats redan nästa dag så att vi skulle kunna åka vidare. Riktigt så blev det inte och dessutom dök ett annat lite chockartat problem upp morgonen därpå.

När vi äntligen kom till hotellet checkade vi in och gick sedan ut för att ta en kvällspromenad och titta lite på Honiton, den stad vi inte alls hade planerat att stanna till i. Vi hade meddelat vårt bokade airbnb om att vi inte skulle komma men eftersom vi just där hade två nätter bokade hoppades vi på att kunna bo där den andra natten. Vi somnade gott med hopp om att våra planer inte skulle behöva ändras alltför mycket. Det var ju trots allt bara ett däckbyte det handlade om.

Jag började med inlägget med att alla onda ting är tre. Det här var nummer ett. De två följande dagarna kom nummer två och nummer tre.

Färjan från Calais till Dover gick 08.05 och vi behövde vara på plats minst en timme innan avgång. Självklart var vi i hamnen i god tid innan den incheckningstiden. Vi fick visa våra pass flera gånger och svara på ett antal frågor men i tullen viftades vi förbi.

Sedan var det bara att vänta men i god tid före avgång kunde vi köra ombord.

Någon vecka innan vi gav oss av visade väderappen regn, regn och ännu mera regn men allt det försvann vartefter vi reste. Vi fick en rejäl regnskur över oss i något av de tre länder vi passerade på väg till Calais men då spelade det ingen roll eftersom vi mest bara satt i bilen. Som ni ser var det en fantastisk morgon för en båtfärd. Att vi valde färjan i stället för tunneln var i första hand en kostnadsfråga. Men vi konstaterade att det var ett klart mycket bättre alternativ att få se och uppleva den sköna och fina överfarten med båt.

Kanske känner ni igen tornen från förra inlägget.

I tunneln hade vi inte fått se Dovers vita klippor.

Även här hade min son i förväg gjort en målbild för dagen. En gammal bild av oss två som monterades in i en bild från båten. Den högra bilden skulle bli så lik som möjligt men kanske lyckades experimentet bättre i förra inlägget.

Det var jag som körde av färjan när vi kom fram och jag upprepade, som ett mantra i mitt huvud, vänstertrafik, vänstertrafik, vänstertrafik. Det gick förvånansvärt lätt att komma in i att köra så. Visst blev det några krockar i huvudet ibland i rondeller, högersvängar och på de tre- till fyrfiliga motorvägarna där det var mycket att hålla koll på och lite bökigt att se bilarna i omkörningsfilerna till höger om oss när vi ville byta fil. Men som tur var stannade krockarna i huvudet och vi lärde oss snabbt. Vi har turats om att köra och stöttat varandra.

Vi hittade ett område med vandringsleder och stannade till för att få röra på oss lite. Det blev inte en lång vandring men en skön promenad vid rapsfält…

…och genom en bokskog med bluebells (det engelska namnet på blomman).

Det fanns även andra blommor men bara den här fastnade på bild.

Under tidigare resa runt i Europa åkte vi ibland på vägar som gick fram som i en trädtunnel. Jag har aldrig sett träd som går ihop med varandra över vägar i Sverige men kanske finns de där jag inte har varit.

Vi hann med ännu ett besök och kom till Sydöstra Englands näst högsta topp 😀 ,Leith Hill (296 möh).Mulet väder men ändå en trevlig liten vandring.

När vi kom ner från kullen så hamnade vi i en rhododendronskog. Vackert!

Vi bodde i ett väldigt fint airbnb-boende och den här dagen blev precis som planerad. Dagen därpå blev lite mer problematisk och det ska jag berätta mer om när tid och möjlighet kommer nästa gång. Ni förstår säkert att jag ligger efter rejält med inläggen och att det jag nu skriver om hände för ett antal dagar sedan. Så småningom kommer jag ikapp och även om vi utsattes för en del prövningar så har de senaste dagarna kompenserat mer än väl för det.

Från hamnen i Travemünde åkte vi mot dagens etappmål Calais, en resa på ca 80 mil. Märkligt nog har jag inte en enda bild från den resan och inte min son heller. Vi stannade så klart ett antal gånger för att tanka, äta och sträcka på benen men jag tror att vi var för fokuserade på målet för att tänka på att fota och dessutom åkte vi nästan bara på motorvägar. Vi var nog helt enkelt inte inspirerade utan ville bara komma fram. Och fram kom vi ca 19.00. Så fort vi hade packat in våra väskor i lägenheten gick vi ut för att upptäcka i alla fall en del av Calais. Det vi i första hand ville se var stadshuset och dess torn. Alla som har varit i Calais känner säkert igen sig här.

En skön kväll och vädret kunde vi absolut inte klaga på.

Min son fick för sig att han skulle ta tidigare bilder på oss två och klippa in i motiv från platser vi senare skulle besöka. Sedan skulle vi försöka återskapa bilderna på riktigt och det första försöket blev så här. Om ni inte direkt ser vad som är äkta och inte äkta så kan jag avslöja att den första bilden inte är från vårt besök här. Det är svårt att få placeringar och miner exakta men det behöver ju inte alltid vara perfekt.

Vi promenerade lite planlöst men med en tanke om att ta oss ner till hamnen.

Min son ville göra de två statyerna sällskap och plötsligt blev han ganska liten.

Jag gillar palmer, kanske för att de är väldigt sällsynta i mina hemtrakter. Faktiskt så gott som obefintliga utomhus.

Den lågt stående kvällssolen förändrade färgskalan en del. Det är inte den svenska flaggan som vajar högst upp utan en blå och vit flagga, Calais flagga.

En fyr, en bit upp på land men kanske syns den ändå från havet.

På väg tillbaka till lägenheten passerade vi de här bistra männen igen. Jag krokade arm med en av dem men han såg inte gladare ut ändå. Inte mer bister heller.

Ni förstår nog att vi var väldigt trötta när vi kom tillbaka och efter en kopp te och några mackor var det snart dags för sängen. Dagen därpå var det dags att ta färjan över till Dover.

Dag 2

Den här dagen började i Ljusdal och slutade i Uppsala hos min son. När jag åker den här vägen stannar jag oftast i Tönnebro för att få röra på mig lite och för ett toabesök. Det finns en liten naturstig, alldeles lagom lång för att bara få igång rörelseapparaten och mota bort stelheten.

När jag kom till Uppsala sken solen fortfarande och jag fick njuta en stund av en vacker körsbärsblomning.

Min son bjöd på en supergod gryta, som även räckte till att fylla mattermosen dagen därpå. Efter middagen ville vi båda ta en promenad och då hade molnen börjat tätna. Vi har gått många promenader i Uppsala och det finns massor av fint att se men den här gången blev den nya bron över Fyrisån det huvudsakliga målet.

Det finns en hel del skogs- och naturområden centralt och vi båda tyckte att tystnaden här var väldigt skön. Helt tyst var det så klart inte. Fåglarna sjöng så fint för oss men det gjorde de under hela stadspromenaden också.

Dag 3

Vi kom iväg ca kl åtta på morgonen och dagens mål var att nå färjehamnen i Trelleborg. En lång dagsetapp alltså, drygt 70 mil. Färjan gick 22.00 så vi hade god tid på oss och vi hade även planerat in ett besök i Glotternskogens naturreservat, lite utanför Norrköping. En skön dag med en värmande sol och en fin stig. I alla fall i början. Det här är en urskog och då får oftast de träd som fallit ligga orörda. Den stig som fanns närmast sjön var röjd och med bra framkomlighet. Lite senare blev det värre.

En livrädd kopparödla som inte vågade röra sig när vi kom för nära.

Ja, ni har ju lärt känna min son via bloggen och vet att han gärna hoppar, klättrar eller gör balansövningar när han känner för det och när ett bra tillfälle dyker upp.

Men ibland står han också helt stilla och bara tar in det han ser.

Harsyra.

Mattermosen kom fram och grytan smakade om möjligt ännu bättre.

Stigen svängde bort från sjön och till att börja med var det bra framkomlighet. Ibland dök det upp något enstaka fallet träd men det kändes helt ok. Tills vi hade klivit över eller tagit oss under så många träd att vi plötsligt stod mitt i ett område där inget håll såg genomträngligt ut. De här bilderna visar inte de värsta platserna. Vi kröp, klättrade över och trängde oss igenom snåriga och trånga områden och efter ett tag började vi titta på klockan med en liten aning oroskänsla. Klockan tickade snabbt iväg och vi var ju tvungna att ta oss framåt.

Efter ett tag skrattade jag till och sa att snart ser vi nog ut att ha varit i slagsmål med vilda katter och just då tittade jag till på min arm och såg att flera rivsår blödde ganska bra. Fram med en pappersnäsduk för att hejda blodflödet (som inte var jättestort) och sedan var det bara att fortsätta med forcerandet av moder natur. Till sist kom vi fram till sjön igen och gissa om det var skönt att kunna gå som vanligt på en fin stig.

Jag kan inte avgöra om det här är en padda eller en groda men den är ganska söt i all sin fulhet. Den satt mitt på vägen och jag hoppas att den inte blev överkörd. Förhoppningsvis skuttade den iväg när vi hade försvunnit. Kanske trodde den att vi inte skulle se den om den satt helt stilla.

Vi hade inte lika mycket tid på oss som vi hade räknat med när vi for vidare men vi hann i alla fall med ett fikastopp utanför Mjölby. Det kändes extra kul att stanna till där, vid en stad där jag bodde i fyra år och var sysbo med min lillasyster. Det är en fin rastplats men jag har ju aldrig haft anledning att stanna där förr.

19.30 var vi på plats i kön för att få åka ombord på Akka, den färja som skulle ta oss till Travemünde.

Det tog ett bra tag innan nästan alla långtradare hade kört ombord och då var det dags för oss med personbilar. Vi hamnade längst fram på det nedersta bildäcket och fick köra in i ett trångt utrymme. Vi förstod att vi skulle få vänta länge på vår tur att lämna färjan morgonen därpå och att få backa ut hela vägen. Men först skulle vi sova gott i vår hytt.

På morgonen satte vi oss i bilen och var beredda på en lång väntan. Men plötsligt öppnades taket och vi blev först, på det här bildäcket, att få köra iväg. Vilken väldigt trevlig överraskning.

Som förväntat hinner jag inte med bloggande eller bloggläsande i den vanliga takten men när jag får lite tid över kommer jag på besök eller skriver ett inlägg.

Dags för avfärd och ca 13.00 kom jag iväg från Frösön. Incheckning i mitt bokade airbnb var fr o m 17.00 och effektiv restid beräknades till tre timmar. Det fanns en uträkning med att åka med god marginal eftersom bensträckare behövdes. Eller kanske snarare ryggsträckare. Mellan Kårböle och Ljusdal finns det ett antal fina platser att stanna på och strax utanför Kårböle stannade jag en stund vid Kårböle skans, enligt skylt en medeltida rastplats men som först på 1400-talet nämndes i skriftliga källor. Hur som helst, en fin plats för en paus från bilkörandet.

Vägen både före och efter Kårböle är bitvis lite spöklik. De stora skogsbränderna lämnade kvar mängder av svarta träd och aska och nu har man huggit ner alla träd. Stora grå och bruna områden längs vägen där det förr var skog och överallt sticker det upp svarta små stubbar. Men på somliga håll börjar det faktiskt spira lite grönska igen.

På en skylt fanns det mycket att läsa om dessa kanoner men jag bryr mig inte om att berätta mer än att de anskaffades under 1880-talet men att de här kanonerna inte har försvarat just den här platsen. De placerades här för att hedra det regemente som rustade och bemannade Kårböle skans när Sverige var i krig med Danmark/Norge 1644-1645.

En gammal och en lite nyare skylt.

Det finns ett litet skogsområde vid rastplatsen och stigarna går kors och tvärs. Jag gick mot Ljusnan, som passerar här, och såg ett litet hus längre bort. Dit bestämde jag mig för att gå.

Där fick jag tänka om. Det var helt klart inte meningen att jag skulle ta mig dit.

Jag for vidare och nästa stopp blev vid Lassekrog. Tidigare en välbesökt rastplats och vi har stannat till här med husvagnen otaliga gånger. Nu är toaletterna stängda och det som finns kvar är en fin kojby som visar hur skogsarbetare levde förr. En soptunna finns också och det är ju bra.

Strax efter fem var jag framme i Ljusdal och fick ett fint välkomnande. Först hejade jag på min värdinna, som var ute och fixade i trädgården. Hon sa att jag hade kunnat komma mycket tidigare men står det att incheckning är en viss tid så förhåller jag mig till det. Sedan kom Traktorn gående och ville hälsa på i min stuga. Ja, det är en katt som heter så och jag har för mig att jag har hört det namnet på ett djur förut. Jag minns bara inte vem jag har hört det från. Värdinnan sa att han brukade gå och hälsa på alla i närheten och att han fick gå in i gäststugan. Gärna för mig och här kommer en mix av kamera- och mobilbilder. Mycket gos med den spinnande Traktorn blev det också.

Jag hade ätit en rejäl lunch så jag åt bara några mackor innan jag gav mig ut på en skön promenad runt Kyrksjön.

Motljus ger bilderna en lite annan färgskala.

Efter att ha rundat sjöns södra spets kom jag fram till mer centrala delar.

Jag hörde ett plaskande och tyvärr slutade svandansen innan jag hade fått syn på dem och lyft kameran. Även här ställer motljuset till det lite. Solen sken rakt mot både mig och svanarna.

Men när de simmade en bit åt sidan och jag förflyttade mig åt andra hållet så blev färgerna mer normala.

När jag kom tillbaka var det nästan dags för rapport och jag har en stor tv i stugan som jag tänkte få igång. Men utan fjärrkontroll fungerade det dåligt och jag gav upp och tittade på svtplay i min lilla resedator i stället. Efter en skön sömn är jag nu snart redo för nästa etapp, mot Uppsala och en natt hos min son innan det riktiga äventyret börjar.