Nu är det femte dagen som jag inte kan gå ut och promenera i det härliga höstvädret. Jag är inte riktigt på den nivå att jag tycker synd om mig själv för dit är det ganska långt. Men när jag tittar ut från mina fönster så är det en liten sorg att inte kunna ta mig ut på äventyr. Hade det funkat så hade jag planerat att en sista gång ta mig iväg till fjällen innan snön kommer. Men jag får tydligen nöja mig med att titta ut över den här vyn. Den är inte så dålig men det blir trist i längden.

Som ni kanske förstår är det ljumskarna som fortfarande ställer till det lite. Så här länge har jag inte haft de problemen förut även om jag lite då och då under det senaste året har haft just ont i ljumskarna. Det gör inte lika ont hela tiden nu och det känns inte som om det hugger när jag går men de små utflykter jag har gjort säger mig klart och tydligt att jag ska hålla mig lugn. Jag var tvungen att handla lite eftersom min soygurt var på upphällningen och min frukost är något jag längtar efter varje morgon. Det är bil som gäller för att komma till en butik och att bara gå omkring där inne var tillräckligt. Igår hade jag en bokad tid hos min frissa och även dit fick jag ta bilen i stället för den vanliga promenaden.

Nu ska jag sluta beklaga mig för som alltid så finns det de som har det mycket värre. Det är inte så farligt att behöva hålla sig lugn i fem dagar men nu börjar små illvilliga tankar om att det här kanske är på väg att bli kroniskt dyka upp. De tankarna motar jag snabbt bort och så försöker jag glädja mig åt att jag faktiskt har en fin utsikt från min lägenhet och att alla inte har det så bra. Det har ju trots allt inte gått mer än fem dagar ännu.

Jag var, som jag skrev, hos frissan och nu hade jag bestämt mig för att återgå till den korta frisyr jag hade innan det blev en coronafrisyr. Det är inte första gången jag har gått från långt till kort hår eller tvärtom men nu känner jag att den lite längre frisyren får vara ett minne blott och hädanefter ska jag ha en skön och lättskött kort frilla. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad jag passar bäst i utan det är framför allt bekvämligheten jag tänker på. Aldrig mer hår som flyger in i ansiktet när det blåser och tänk vad lite schampo och balsam det kommer att gå åt. En liten besparing i dessa dyrtider. Jaja, jag vet att det är ett fel i den tanken eftersom jag måste klippa mig oftare. På tal om pengar så har min frissa inte höjt sitt pris sedan jag klippte mig där första gången för 3,5 år sedan och när jag påpekade det sa hon att det är ju bra om något är beständigt när alla priser höjs. Så jag fortsätter att betala 400 kr och det känns väldigt överkomligt.

Här är mitt gamla hårburr och jag saknar det inte ett dugg.

Nu är jag återigen den jag trivs bäst med att vara. Inte helt enligt vad jag hade tänkt mig eftersom det blev lite annorlunda där bak. Jag har tidigare inte haft den längden som gör att huvudet ser ut som en boll utan det har varit mer uppklippt. Men det kom inte min frissa ihåg och jag tänkte inte på det förrän jag kom hem. Men eftersom jag inte är jättenoga så tänker jag att det är helt ok och att jag nästa gång, som redan är bokad om 10 veckor (ja, det får vara tillräckligt ofta), kan ta med mig ett kort på hur hon klippte mig innan corona. Att kanten mellan det väldigt korta och det lite längre ser ojämn ut på sidobilden beror helt enkelt på att jag inte tänkte på att fixa till det innan jag tog selfien.

Jag har faktiskt kommit ut i några minuter idag. Jag gick ända till sophuset och till postfacket i föreningens samlingslokal och det blev nog ca 150 m totalt. Mer vågar jag inte gå av rädsla för att smärtan i ljumsken ska förvärras. Varenda morgon tror jag att det har blivit bättre och det har det faktiskt i den vänstra ljumsken och lite i höger höft. Men än så länge får jag fortsätta med att sitta inne och titta ut på allt det härliga. Men snart så…

Det sägs ibland att man är antingen katt- eller hundmänniska men jag är helt klart både katt- och hundmänniska. Kanske lite mer hundmänniska men katter är underbara varelser också. Vem kan t ex motstå en liten kattunge som förväntansfullt placerar sig i sopskyffeln och väntar på att den ska lyfta? På katthemmet kan man gå in i olika rum eller bås där det finns kattungar och oberoende av varandra har de kommit på denna roliga lek. Kanske är det någon volontär eller ansvarig som går in för att lära dem detta men när jag är där behöver jag inte visa dem hur kul det är. Det vet de flesta av dem ändå. Iband får sopskyffeln lyfta med två små kissekatter samtidigt och kunde de skratta så skulle de nog göra det. Naturligtvis fick den här sötplutten en liten åktur.

Prinsen har fått sällskap i köket. Det här är Tusse och han vill gärna gosa så där har Prinsen fått lite konkurrens. Två andra katter får också gå fritt i köket men de är mer skygga och gömmer sig uppe på taket till ett av båsen. De tycker att de bor där och därför får de också sin mat placerad där uppe. Det är lika bra det eftersom Prinsen är njursjuk och bara får äta specialkost. Tusse får däremot sin mat placerad på någon höjd, antingen på bordet eller någon klätterställning. Prinsen kan inte ta sig upp utan hjälp så det fungerar också bra. Den enda som riskerar att få dela med sig av sin mat är just Prinsen eftersom han får den på golvet. Ja, inte direkt på golvet så klart utan på fat. Nu borde jag nog ha med en bild på Prinsen men ni har sett honom förut. Tusse får representera köksgänget. Tyvärr verkar de inte bry sig särskilt mycket om varandra men de accepterar varandra och får därför den större frihet som köket innebär.

Det här är Flash och honom tyckte jag väldigt synd om förra veckan. Han är ca 4-5 månader gammal och han kom till katthemmet ensam. Han sitter i ett eget bås och kan titta in till ett gäng kattungar som ibland leker vilt med varandra. Förra veckan satt han i sitt bås och jamade efter sällskap och jag satt länge med honom där inne. Den här veckan är han betydligt lugnare och jag hoppas att han snart kan kastreras och sedan få vara med andra katter.

En av de stora personligheterna är Torsten. Men han vill inte ha närkontakt med vare sig människor eller andra katter. Varje gång jag är på katthemmet ligger han i en mjuk korg under bordet i ett av de större rummen. Där har han koll på sin omgivning och så länge ingen stör honom är han lugn. Han tycker att det är helt ok att vi sätter in ett fat med vom och annan mat i hans korg men där går gränsen. Jag har inte sett någon annan katt försöka närma sig så förmodligen visar han att han kan acceptera dem på avstånd men inte i sin korg. Det är lite synd för många av de ensamma, skygga katterna har tinat upp och tagit sig an de andra yngre katterna och delat sovplats med dem. Men alla är vi olika och så är det även med katter.

Men jag är ju även hundmänniska och kanske lite mer än kattmänniska. Jag har tagit några pass på katthemmet tillsammans med den kvinna som ofta hjälper till att rasta Vilde, den superfina golden retriver ni har sett mig med tidigare. Hon berättade att hon hjälper till många dagar i veckan och då sa jag att Vildes matte vet att jag också gärna går ut med honom. Jag gissar att hans matte drar sig lite för att vara besvärlig och be mig om hjälp så jag skrev till henne och föreslog att jag skulle ta en promenad med Vilde på torsdagen, som är idag. Så blev det och både Vilde och jag var lika glada när jag låste upp dörren och gick in. Men efter en lång stunds gosande satte jag på honom kopplet och så gick vi iväg. Höstfärgerna lyser upp överallt men vi hittade något annat som också var färgsprakande. Där poserade Vilde snällt. Han är jätteduktig på kommandona sitt och stanna och dessutom drar han inte alls i kopplet. Det är en förutsättning för att jag ska kunna gå med honom. Kanske har det faktum att han är drygt 10 år med det att göra men han är både pigg och stark så jag tror att han bara är snäll och väluppfostrad. Han drar inte ens i kopplet när vi möter andra hundar. Det kan komma något lite gnäll men han nöjer sig med det.

Vi var ute och gick i ca en och en halv timme och vi passerade Lillsjön. Där hann jag inte med riktigt när han för första gången drog så hårt i kopplet att jag inte hade något att sätta emot. Han skulle helt enkelt bada i den lilla bäck som rinner in till sjön. Inte heller hann jag med att få upp kameran medan han låg platt på magen och njöt men här har han precis rest sig upp och börjar skaka av sig lite vatten. Jag borde ha varit förberedd eftersom han visade samma badglädje vid tidigare tillfällen när vi hittade en sjö eller en bäck. Men då var det varmare ute och inte trodde jag att han var lika sugen nu. Så fel man kan ha.

Efter badet gick han upp på land, tuggade i sig lite gräs och satte sig sedan så här fint och såg ut som den livsnjutare han är.

Vi fortsatte tillbaka hem till honom och han såg så ledsen och ynklig ut när jag hade torkat av honom och skulle gå. Jag satte mig ner med honom på golvet ett tag men jag hade ett ärende att uträtta och kände att jag ville komma iväg. Men jag hoppas att vi ses snart igen. Det kan bli redan i morgon. Jag fick en fråga om jag kunde tänka mig att ta promenaden då också. Tyvärr blev sviterna efter den här promenaden inte så roliga. Jag får ibland väldigt ont i ljumskarna och ena höften och just nu har jag svårt att bara ta mig runt i lägenheten. Jag vill gärna gå ut med Vilde igen men då får det ske ett litet mirakel under natten. Jag får hoppas på det.

Jag har fotat och njutit av så många höstfärger nu och för att få lite variation tänkte jag försöka fokusera på annat under mina promenader. Men jag lyckades väl så där. Inte helt fritt från höstfärger men en viss inblandning av regndroppar, som också tillhör mina favoritmotiv. Jag inbillar mig att man inte tröttnar så lätt på alla dessa färger och snart svämmar nog allas bloggar över att samma sorts motiv. Och då ska jag sitta här och njuta av alla era höstbilder. Det har ju redan börjat hos en del av er.

Här gör jag ett avbrott i höstfärgerna för ett gäng droppar.

Hoppsan, här blev det visst en mix av både höst och droppar.

Jag gav upp mina intentioner och lyfte kameran mot höstmotiven. Det är svårt att låta bli. Där borta ligger fjällen men ibland är de dolda bakom låga moln eller dimma.

På väg ner mot Sommarhagen.

Sommarhagen.

Den här promenaden blev ganska lång och de glipor i molnen, där solen ibland tittade fram, försvann när jag närmade mig mitt hem.

Men så plötsligt sprack det upp lite igen och så har det växlat under resten av dagen.

Det börjar bli dags att fundera på däckbyte. Men jag ser ingen vinter i 10-dygnsprognoserna så lite till kan jag nog vänta. Det är bra att inte vänta till sista stund då alla får panik och i oktober är det en god idé att få det gjort.

Jag har tjatat om min vilja att hitta trattkantareller ett tag nu och igår såg det ut som om dagen skulle bli perfekt för svampletning. Här i Jämtland är trattisarna mest förekommande nära fjällen och eftersom jag hittade en lagom mängd utanför Höglekardalen förra hösten så var det dit jag begav mig. Då och då tittar fjällen fram när man närmar sig. Det var en kylig morgon och dimman låg som ett lock över dalgången längre fram. Jag var i stort sett ensam på vägen så det var inga problem att stanna för att fota genom rutan.

Framme på parkeringen började jag med att swisha de 20 kr det kostar att stå där en dag och sedan tog jag på mig mössa och vantar (premiär för säsongen) och gick iväg. Ett frostnupet blad fick bli höstens första frostmotiv.

Det här är inte en stig jag skulle rekommendera om man vill ha en lättsam promenad och kanske gå i bredd två stycken. Den ser väldigt fin ut i början men snart blir det väldigt stenigt, fullt med rötter, blött och lerigt. Vis av den lärdom jag fick förra hösten, dvs blöta fötter, hade jag tagit på mig stövlar den här gången. Det gjorde promenaden väldigt mycket trevligare. Ländryggen tycker om den här sortens stigar så den var i alla fall glad, eller rättare sagt så var det jag som var glad för att ryggen trivdes. Naturen förändrades emellanåt och det gör ju upplevelsen trevligare. Tar man det lugnt och ser efter var man placerar fötterna så är även den här stigen ett bra val och den bjuder på en del fina naturupplevelser.

Förutom att ha koll på hur stigen såg ut försökte jag även se om det fanns trattisar innan jag kom till ”mitt” ställe. Men jag vet att de här svamparna trivs på en speciell höjd så jag förväntade mig egentligen inte att hitta några innan jag var där. Och där var de. De stod där precis bredvid stigen och väntade på mig. Svamplycka! Att ingen annan hittar dem måste bero på att det är lite bökigt att ta sig dit. Jag hade vadat över både små vattendrag och kärr och det vill nog inte alla.

Jag hittade alldeles lagom många inom ett litet område och eftersom jag blev kall om fingrarna av att gräva i mossan, för att få upp hela svampen, kände jag mig ganska nöjd med att det verkade vara slut på tillgången där. Det är mer än det ser ut att vara på bilden och de fyllde min svamptork två gånger.

Jag var nästan framme vid Storfallet så jag fortsatte den sista biten för få att sitta där och äta min matsäck medan jag tittade ut över forsen och lyssnade på dånet från när vattnet föll ner i ravinen.

Chokladboll som avslutning så klart.

Jag kom tillbaka till parkeringen och mer än så hade jag egentligen inte tänkt göra den här dagen. Jag hade gått ca 5 km och kroppen kändes fortfarande ganska pigg. Jag kunde bara inte åka därifrån utan att ha varit uppe en bit på ett fjäll och njutit av alla höstfärger. Inget är så vackert som fjällen i höstskrud. Men jag ville inte göra en ansträngande vandring ända nerifrån dalen så jag styrde mot Fjällhalsen, som ligger en bit upp och där det finns både restaurang och parkeringar. Vägen upp är rejält brant men min Fuchsia klarade det galant. Härifrån tänkte jag att jag i alla fall skulle ta mig upp på kalfjället och sedan känna efter om jag orkade mer. Mittemot parkeringen ligger Drommen, en av de fjälltoppar jag besegrade i somras.

Det började med en lätt vandring uppför. En väldigt välbekant led eftersom vi under några år hade en liten fjällstuga en bit ner längs vägen.

Jag ångrade inte mitt val att ta mig upp hit.

Där framme syns Västfjället. Under de två år jag väntade på att få en ny lever hade jag som målsättning att ta mig upp på den toppen. Sista stigningen är rent grym men sju månader efter transplantationen tog jag mig upp dit i sällskap av min yngsta dotter och min svägerska. Jag ska erkänna att jag nästan gav upp i den sista backen men med många pauser kom jag till sist upp. Sedan dess har jag varit uppe där två gånger till men den sista stigningen är fortfarande hemsk. I alla fall för mig. Igår valde jag att följa leden till vänster när den delade sig och där var det bara en väldigt svag lutning.

Små bäckar ser man lite här och där och vattnet är så rent att många dricker det som det är.

Även här var det blött. Blötare än jag minns att det har varit vid tidigare tillfällen och kanske har det regnat mycket i fjällen. Jag var i alla fall glad för att jag hade stövlar på mig. Jag fick en kommentar om mina röda stövlar och det var ett positivt ”vilka härliga röda stövlar du har, de passar dig perfekt”. De är inte direkt vandringsstövlar men de är väldigt sköna. Jag har beställt ett par mer robusta stövlar men de kom inte fram i tid och det gick ju bra ändå.

Två gånger fick jag närkontakt med hundar och jag passade så klart på när tillfälle bjöds. Den ena var en podengo, eller podenco som husse och matte sa. Googlar man så finns båda stavningarna. Det enda jag kan om den rasen är att jag som ung lärde mig att den hoppar fyrfota upp i luften om den vill se något över ett hinder. Den här matten sa att deras hund gjorde så och det tyckte jag var kul. Det är även kul att många gärna stannar till en stund och byter några ord när man möts på en led på fjället. I alla fall när vi är så få som den här dagen.

Det var så skönt och jag fortsatte en bra bit. Jag hade en liten tanke om att kanske ta mig upp på Västfjället från den inte så branta baksidan. Här hade jag sett en kvinna komma från andra hållet och därför väntade jag tills hon var i sänkan bakom buskaget innan jag lyfte kameran. Man vet ju aldrig hur folk ställer sig till att bli fotade. När vi sedan möttes sa vi hej, precis som man brukar och precis när vi hade passerat varandra klickade det till i min hjärna och jag vände mig om och utbrast ”Inger”. Då vände sig kvinnan om och sa ”Ingrid…från Vattjom”. Vi bodde i grannbyar utanför Oviken och träffades på byfester och i skolan eftersom vi hade barn i samma klass. Vi möttes även ibland på promenader men vi var aldrig mer än bekanta. Vi flyttade därifrån 2009 så det är minst 13 år sedan vi sågs. Men hon såg ut precis som då och jag hade samma slags frisyr då som det coronaburr jag har nu (har förresten bestämt mig för att återgå till kort frisyr) så när vi väl tittade lite mer noga så var det inte svårt att känna igen varandra. Det blev en jättetrevlig pratstund där på fjället innan vi fortsatte åt varsitt håll igen. Visst är det märkligt och roligt att möten med bekanta kan ske på väldigt oväntade platser.

Det började mulna och klockan närmade sig tre på eftermiddagen. Jag började känna mig ganska sliten och det skulle ta flera timmar att gå upp på toppen och ner igen så jag var klok nog att tänka om. Det fick räcka med att komma upp hit och se alla färger. De milsvida vyerna åt alla väderstreck får jag se en annan gång. Förhoppningsvis nästa sommar. Här vände jag på klacken och påbörjade nerfärden. Hungrig började jag bli också men som tur är har jag oftast med mig en påse med olika nötter, russin och mörka chokladprickar och det är både gott och mättande.

Nästan tillbaka på parkeringen igen.

Klockan var över fem när jag kom hem. Jag satte igång svamptorken, fixade en god svamppasta till middag, tog en varm och skön dusch och sedan orkade jag inte mer. Idag har jag vilat. Det blev en promenad på 25 minuter i duggregnet bara för att jag ville röra lite på mig men för övrigt har det varit en väldigt lugn dag med återhämtning.

Det har hänt mycket med höstens framfört under de dagar jag var hemifrån. Men det ser inte likadant ut överallt och det finns fortfarande många gröna gräsytor och träd. Under två dagar har jag gått olika rundor för att försöka få koll på hösten. Igår följde jag strandlinjen mot Vallsundsbron och jag hittade en hel del höstfärger.

Idag var det dags för ett pass på katthemmet igen och det här var synen som mötte mig när jag kom in i hallen och tittade in i ett av det stora rummen.

Det var faktiskt minst sex katter som hade stenkoll på mig. Men de tittade inte längtansfullt på mig. Möjligtvis hoppades de på att få mat men när jag öppnade dörren fick alla sex katter bråttom att gömma sig. Men jag fick massor av kattmys av mer tillitsfulla kissar i andra rum så jag lät de här katterna vara ifred.

Jag och S, den unga tjej jag volontärade tillsammans med idag, var ganska effektiva så redan klockan tio kunde jag komma därifrån. Jag åkte hem, parkerade bilen och gick sedan ut på ännu en skön höstpromenad. Den här gången gick jag åt andra hållet och kom upp på de stigar jag så ofta vandrar på.

Det var en väldigt seg och sömnig humla som långsamt klättrade omkring för att försöka hitta något gott.

Om väderrapporten visar sig stämma och jag vaknar upp och mår bra så blir det förmodligen en liten svampletartur i skogen i Bydalsfjällen i morgon. Kanske har jag bättre tur med att hitta trattkantareller där.