Sommaren är inte slut än men kvällarna är ändå så mörka att tända stearinljus lyser upp. Det är en väldig skillnad mellan norr och söder, det märkte jag efter min hemkomst från Östersund. Jag uppskattar att det skiljer ungefär en timme i dagsljus och det är här det är mörkast. Snart är det tvärtom. När det är som mörkast är dagen flera timmar längre här nere. Jag börjar komma i höststämning, en skön stämning då livet till stor del består av koftor eller tröjor och många tända ljus. Vid det här laget vet de flesta av er att jag trivs med årstidsförändringar. Alla årstider har sina fördelar men just nu trivs jag med höstkänslan, även om det kanske är lite för tidigt att känna så nu.

Igår morse när jag vaknade och var på väg mot badrummet tittade jag ut genom ett fönster och såg det här. Badrummet fick vänta en stund och fram kom kameran. Men det gick väldigt snabbt. Den lilla solglimt, som samarbetade med regnet, försvann snabbt och regnbågen bleknade väldigt fort. Jag hann knäppa några bilder och sedan var det nästan ingenting kvar. Synd att jag inte såg den lite tidigare.

Igår var två raska pojkar här och förberedde vår husfasad inför målningen. Det regnade men vad gjorde det när de ändå skulle tvätta hela huset med högtryckstvätt och blev plaskblöta från den. Jag och min syster kom på att det vore bra att plocka bort trätrallsgolven från våra balkonger så att de kom åt med tvätten ordentligt.

Det var välbehövligt och jag tror inte att ens förra ägaren hade städat där. Det var ett himla slit bara att bända loss de ca 25×25 cm stora fyrkanterna från varandra, borsta bort all smuts som satt fast på undersidan och sedan få bort det tjocka lager av sand, spindelväv, löv, puts och massor av nyckelpigor som hade samlats därunder. När jag fick en liten hostattack av allt damm kom jag på att jag inte får utsätta mig för byggdamm. Inte mycket att göra åt det som redan hade blivit men jag gick direkt och plockade fram munskydd och kände mig väldigt duktig som gjorde det. När jag fick ordning på det så att inte andedräkten gjorde glasögonen alldeles immiga kändes det faktiskt riktigt behagligt att slippa andas in all skit som yrde omkring.

Jag har sorterat det som fanns på min balkong så att jag vet i vilken ordning det ska sättas tillbaka sedan men förmodligen kommer jag att åka till tippen med allt i stället. Min syster tänker likadant. Ska vi nu få snygga, nymålade balkonggolv så kanske det räcker att lägga dit en plastmatta i stället. Det blir betydligt mer lättstädat och kanske även snyggare. Aldrig mer vill jag tänka på hur det skulle se ut under trätrallen efter ett tag igen. Jag tänkte aldrig på hur fruktansvärt smutsigt det kunde vara under ett sådant golv.

Nu ska jag göra mig en kopp gott té och fortsätta mysa med tända ljus och en filt om benen.

 

Kvart i sju på söndagen lämnade jag hotellet och gick med mina väskor till bilen. Centrum var helt folktomt, en ganska märklig känsla att gå genom en öde stadskärna när det är ljust ute. Thomée låg på sin plats vid kajen så jag fick med den på bild innan jag åkte hem. Jag vet att jag kommer tillbaka inom en snar framtid så det kändes inte särskilt svårt att lämna ”min” stad.  Men jag hade gärna stannat någon dag till. Fast då hade nog min dotter hunnit längta ihjäl sig efter kattbröderna där hemma.

 

Vallsundsbron, som 1998 ersatte färjetrafiken mellan Frösön och det fastland som vissa kallar ”Annersia” (andra sidan) och de som bor där kallar ”Bettersia” (bättre sidan). Bron blev så lång att de var tvungna att bygga en konstgjord ö en bit ut att stödja den på.

Jag säger hejdå till Jämtland med några bilder som min dotter skickade till mig. De är  från vår dag på fjället. Som människa är man ganska liten i den här miljön.

Jag var nog tröttast av oss tre vid det här laget.  Undrar hur länge jag kan skylla på leverstransplantationen. Men upp kom jag 😀

17.30 var jag hemma i vårt hus igen. Vilken konstig känsla det var att inte mötas av en Nalle som ivrigt hade sprungit mellan dörrarna för att inte missa mig när jag kom in. Inga hundpussar och ingen nos som nyfiket kördes in i allt jag kom med. Jag hade en påse tunnbröd som han säkert hade velat lukta länge på. En ledsen lillasyster fanns där i stället och jag blev nog mer storasyster än jag brukar vara. Det var ju hennes stora sorg som var den mest akuta just då. Min Kaspersorg har övergått i en mer lugn saknad och även om jag också sörjer Nalle så var det hans ”mamma” som var hans allt. Vi satte oss och pratade en stund men sedan gick jag upp till mig för att packa upp.

I morse visste jag inte riktigt hur jag skulle göra. Skulle jag gå ut som vanligt tidigt på morgonen eller vänta till lite senare? Det var bara knappt tio grader ute så jag bestämde mig för att vänta någon timme, men ut skulle jag. Vid åttatiden gjorde jag mig i ordning för att gå ut men då hade min syster vaknat och skulle äta frukost. Jag väntade tills hon var klar och sedan gick vi tillsammans, utan hundar och utan bajspåsar. Väldigt märkligt. Mitt under promenaden ringde den målare som förra sommaren gav oss en offert på att fixa fasaden och utsidan av alla fönster. Det som vi har väntat på så länge ska äntligen bli av. I morgon börjar de tvätta alla nedre delar, även på garaget och utbyggnaden. Om några veckor har vi ett förhoppningsvis mycket finare hus. I alla fall inte med trasig puts hängande och fula avskavda målerier.

Halvnio på lördagsmorgonen lämnade jag hotellet för ett spännande besök hos bloggvännen Anita, som bor långt ute på den jämtländska landsbygden. Med blomma och lite fikabröd kom jag fram till den vackert belägna släktgården vid tiotiden och ut kom en välbekant person. Välbekant från bilder på bloggen för vi har aldrig träffats i verkligheten. Det kändes kul direkt och välkomstkramen var varm.

Vi gick in i köket och Anita satte på kaffepannan. Hon och hennes bror har varsitt hus på gården och efter en liten stund kom även han in för en fika- och pratstund. Jättetrevligt! Jag blev väldigt glad när Anita sa att det hördes att jag kom från trakterna. Det brukar nog inte höras i vanliga fall men kanske kommer det tillbaka lite när jag träffar folk där uppe.

Jack följde med sin Husse och gladare vovve får man leta efter. Hans svans vispade runt hela tiden där han gick omkring och stolt visade upp sin boll. Den fick ingen ta ifrån honom för den ville han bära på. Men han ville gärna bli klappad och det ställde jag gärna upp på.

I huset bor även Morris. Jag har förstått att namnet har han fått för att han morrar, bl a åt ekorrar. Han ville helst vara ifred så jag trängde mig inte på mer än för att få några bilder. Man ska respektera andra varelsers gränser.

Jack bytte, för en stund, ut bollen mot en något söndertuggad gris. Den fick jag faktisk ha lite dragkamp om med honom.

Anita pysslar med allt möjligt och ute på tomten finns det lite här och där små arrangemang med olika figurer. Kul att titta på och jätteroligt för besökande barn att upptäcka.

Jag har någon gång skrivit om att vissa träd inte förekommer i Jämtland och till dem hör Ek. Gissa om Anita är stolt över att hon har lyckats få den här eken att ta sig och  trivas i det här klimatet. Jag blev lika imponerad som hon är stolt.

Under Eken bor en liten hustomte som verkar ha koll på saker och ting.

Anita tyckte att det blåste mycket men det gjorde inte mig något. Det är så det ofta är här uppe och då  tar man på sig en jacka. Vi vandrade ner mot sjön, mellan krusbärs- och vinbärsbuskar. Jack var med och han åt av båda bärsorterna. Han var lika försiktig med läpparna som mina hundar var, när de plockade krusbär.

Visst var vädret lite dramatiskt men nere vid sjön är det ändå alltid vackert. Här står Anita utanför en liten stuga som används till lite allt möjligt. Allt från övernattande barn till en viloplats när man vill komma in från värme eller regn.

Kom och bada med mig, eller kasta åtminstone något i vattnet så att jag får leka.

När jag vände mig åt andra hållet kom den söta lilla bastun i blickfånget. Möblemanget har blåst omkull men där ligger det bra tills blåsten har gett med sig. I förgrunden, till vänster, ligger det plåtbadkar som Anita ibland häller upp ett bad åt sig i.

Vi vandrade på en stig längs med sjön och kom bort till hennes brors sommarställe (ja, han har två hus nära varandra). Ett fantastiskt vackert gammalt hus nära sjön. Där skulle jag sitta varje morgon på trappan och dricka mitt morgonkaffe om det var mitt.

Efter en stund inne i den fina stugan började jag känna att det kanske var dags för mig att ge mig iväg igen. Man vill ju inte tränga sig på och stanna för länge när man inte vet hur värdfolket tänker. Men då kom den jämtländska gästfriheten fram och jag fick höra att det skulle serveras mat. Panerad, filéad och stekt abborre med gosås, potatis och sallad till. Abboren hade fiskats av Anitas bror och självklart tackar man inte nej till ett så gott erbjudande.

Det var verkligen jättegott och jag åt mer än jag egentligen orkade. Men det gäller att passa på när man serveras mat som man inte har ätit på väldigt länge. Efter kaffe på maten kände jag att det började bli dags att åka vidare om jag skulle hinna med resten av planerna för dagen. Klockan var halvtre på eftermiddagen och jag hade en middagsinbjudan till halvsex. Med en dryg timmes bilväg började det kännas som om det var läge att säga hejdå till mina nya vänner. Det är lite kul att bror och syster bor nära varandra och oftast äter tillsammans här eftersom jag bor i samma hus som min syster. Det finns syskonkärlek lite överallt.

Jag tänkte att jag skulle hinna titta in till Döda fallet också. Det skulle bli totalt en halvtimmes omväg så en snabbtitt ville jag få. Här rinner Indalsälven så fint, precis som den ska göra…

Men här har Magnus Huss, som senare blev Vildhussen, ställt till det så att älven ändrade riktning med en tömd sjö och översvämningar som följd. Han var inte populär. Det var så Döda fallet kom till och lite mer information kan ni få av texten under den här bilden. Om ni tittar noga så ser ni trägångarna som går runt området.

Det här har blivit en riktig turistattraktion och mycket arbete och många slantar har lagts ner på att bygga dessa trägångar runt hela området. Nu är det väldigt lättillgängligt och dessutom till stor del handikappvänligt.

Här spelas det även sommarteater. Den stora scenan kan snurras runt och  ge föreställningen ganska häftiga effekter. Tyvärr har jag aldrig sett någon föreställning men det blir nog i framtiden. I sommar har t ex Dunderklumpen spelats.

Längre än vad bilderna visar hann jag aldrig gå. Men jag kommer tillbaka hit och vandrar runt. Det finns även stigar utanför själva fallområdet.

Jag började känna att det var lite bråttom för att hinna med mitt schema så jag åkte mot Östersund igen. Jag hade trott att jag skulle ha gott om tid mellan besöken men då hade jag inte räknat med en sådan gästfrihet hos Anita. Jag hann bara med en sväng upp på hotellet för att hämta nästa blomma, svara på några kommentarer på bloggen och sedan bar det iväg igen. Den här gången till väldigt goda vänner i Optand. Jag hade inte berättat i förväg att jag skulle upp till Östersund men när jag skickade ett meddelande dagen innan blev jag genast ditbjuden på middag, en trerätters middag med härliga smaker. Jag blir som en välgödd gris här uppe 😉

Jag och min man lärde känna Lars och Liz när vi flyttade till Optand och möttes på en hundpromenad. Då var det bara Liz och deras fina, ganska unga schäfertik Raya som vi stannade och pratade med. Vi fick god kontakt och snart började jag och Liz ta långa morgonpromenader tillsammans med våra hundar. Tvåtimmarspromenader var inte ovanliga. Så småningom behövde de hjälp med hundpassning och jag blev gärna dagmatte åt Raya. Jag och min lilla flock på tre hundar hade mysigt hemma hos oss och Raya blev lite som min extravovve. Jag såg fram emot att träffa även henne.

Tiden gick så fort. Det var så härligt att träffa dem igen. Det är längesedan jag har fått så många varma kramar som den här veckan. Inte underligt att jag längtar tillbaka till både natur, mentalitet och till att ingå i den gemenskapen. Speciellt roligt är det att här uppe känner de mig som jag var när jag var en av ett par. De kan min historia och jag behöver inte förklara något. Plötsligt var det dags att lämna dessa fina vänner och åka till hotellet för att packa ihop inför hemresan. Det känns vemodigt att lämna Jämtland men eftersom jag vet att jag snart kommer tillbaka så är det inte så tråkigt som det kunde ha varit. Jag trivs ju faktiskt i mitt hem i Mjölby också och jag skulle helst vilja ta med mig syrran när jag en dag flyttar.

Men nu verkar det ha gått troll i hundvärlden. Jag missade Raya med några dagar. På torsdagen, dagen efter Nalles plötsliga insjuknande, blev även Raya så dålig i sin artros så att hon fick somna in. Tre av de mest betydelsefulla hundarna i mitt liv försvann på knappt två månader. Jag hann inte träffa henne och säga hejdå men jag har så många fina minnen att tänka på.

Jag letade fram några bilder på alla mina, och delvis mina, underbara vovvar som inte finns längre. Tyvärr hade jag bara denna kvalitetsmässigt välidigt dåliga bild tillgänglig på vår första hund Elton, här 14 år gammal och nyfiket inspekterad av en liten Kaspervalp.

Elton blev nästan 15 år. Något år senare kom Rex till oss och han och Kasper var redan kompisar.

Raya blev snabbt en del av vår flock. Hon fick gärna låna en korg när hon kände för det. Hon växlade mellan deras korgar och hittade även andra sovplatser.

Och så Nalle. Fina, rara, väldigt speciella Nalle som jag kom så nära sedan vi flyttade in i samma hus.

Ännu en dålig bild men den enda bild där Nalle, Rex och Kasper är samlade. Till höger ser ni även Kaya (inte Raya) men hon lever fortfarande i allra högsta grad hemma hos sin husse.  Och ja, det är jag och min lillasyster som är med hundarna på bilden.

En av mina vänner här uppe i Jämtland bodde först i samma by som vi, Vattjom som jag skrev om i förra inlägget. Hon och hennes familj köpte en goldenvalp men av olika anledningar kunde de inte ta hand om honom och hon bad oss ta över honom för att han skulle få finnas kvar. Det var så Rex kom till oss och jag har inte ångrat det beslutet en enda dag. Han valde mig som sin favoritmänniska och jag fick massor av glädje av honom. Kasper hade redan valt sin husse som favorit så det blev en liten uppdelning även om alla var viktiga för varandra.

Min väninna flyttade så småningom till Järpen och började ett nytt liv med en ny man. Nu arbetar hon på kontoret på Arvemuseet i Arvesund, en väldigt vackert belägen by på en udde i den nordliga delen av Storsjön. Strax innanför gränsen till Åre kommun.

Vi sågs senast jag var uppe i Åre, för två och ett halvt år sedan, så det här återseendet var lika roligt som att få träffa vännerna dagen innan. Jag fick en gratis guidning bland alla gamla pryttlar och maskiner och jag måste säga att jag blev imponerad av samlingarna. Det var svårt att sålla bland bilderna och, som så ofta, blev de alldeles för många. Jag har aldrig tidigare varit i Arvesund. Jag hade hört namnet och visste att ångaren ”Östersund” har sin hemmahamn här. Hon är numera den enda ångbåten som trafikerar Storsjön eftersom den mer kända ”Thomée” trots alla protester har fått en dieselmotor.

Närmast syns en potatismjölskvarn, sedan en sågklinga som fälls upp med en pedal, efter den kommer en hyvel och mot väggen står en maskin som gör takspån.

En gammal kvarn.

Det här är ett kylskåp där man fyllde på med is överst. När jag öppnade luckorna kändes det faktiskt kallt inne i skåpet även utan is.

Till vänster en maskin som pressar vattnet ur tvätten och till höger en tvättmaskin. Kläderna stoppades ner i lådan med vatten och något slags tvättmedel  och sedan vickades den fram och tillbaka tills allt var färdigtvättat.

Hos tandläkaren.

En skördetröska.

OBS! Skämt. Enligt min väninna tror många på skylten.

Inte svengelska men kanske jamskelska 😉

 

Hos skomakaren.

Min fina väninna, som inte ville vara med på bild, bjöd mig på fika inne i cafét där utsikten kan vara fantastisk vid klart väder. I bakgrunden syns fjäll om inte molnen är i vägen. En riktig skinkstut hamnade i min mage och gott kaffe till den.

 

Efter smaskigt fika och en mysig pratstund fick jag se sista delen av utställningarna.

 

Hela dagen föll regnet och självklart var det välkommet även om det förstörde vyerna lite. Men jag fick träffa en god vän och det var den största behållningen med dagen.

Tillbaka på hotellet kände jag att krafterna var på upphällningen. Även om jag mår väldigt bra så är jag inte van vid så mycket aktivitet. Jag uppbådade i alla fall tillräckligt mycket kraft för att gå en liten runda på stan. Det var inte alls kul och jag kände ingen lust att shoppa. Jag köpte mig en vegansk pastarätt, färsk tortellini med svamp och tomatsalsa, och sedan gick jag tillbaka till hotellrummet. Jag kontaktade en bloggvän, som bor en bit härifrån, och några goda vänner i Optand och det blev bestämt att jag skulle besöka dem dagen därpå. Men de besöken skriver jag om i nästa inlägg när jag är hemma i Mjölby igen. Nu är klockan läggdags och i morgon bitti blir det hemfärd.

Jag trodde att sex dagar skulle räcka till att göra allt jag tänker på när jag tänker på Jämtland. Men jag har fått inse att jag måste begränsa aktiviteterna lite och prioritera ganska hårt. Så länge min svägerska var kvar här valde vi natur, promenader, god mat och naturligtvis Optand. Nu börjar jag i stället prioritera människor jag vill träffa. Men det ena utesluter inte det andra som ni får se i de kommande inläggen.

Min svägerska tog tåget hem igen igår men innan dess hann vi med både en promenad till kyrkogården och en god lunch.

Vi började morgonen med att ta med våra ljus, en blomsterbukett från min svärmor och en liten bukett vilda blommor som min svägerska hade plockat i Optand. Hela Östersund lutar antingen upp från sjön eller ner mot sjön beroende på utgångsläge. Vi promenerade i uppförsbacke upp till kyrkogården och fortsatte mot minneslunden. Där finns min man, hans pappa, och mina farföräldrar. Även här har torkan medfört att uppsatta lappar bad oss att inte placera ljus någon annanstans än i de ställningar som var avsedda för det. När ljus och blommor var utplacerade satte vi oss på en bänk vid den lilla fontänen. Där satt vi länge, helt ensamma, och lät tankarna vandra.

Så småningom kände vi oss redo för att återvända till hotellet. Där packade vi våra väskor. Min svägerska för att hon skulle åka hem till sig och jag för att jag skulle byta till ett enkelrum. När vi var klara frågade jag i receptionen om jag kunde ställa mitt bagage någonstans i väntan på nästa rum. ”Du ska bo kvar i samma rum” sa receptionisten glatt. Jag får tänka att det var bra att sortera allt och få ordning på mina saker, inte att jag hade packat allt i onödan. Så nu har jag ett dubbelrum, alldeles för mig själv, till priset av ett enkelrum.

Vi hade bestämt oss för att äta i Arctura, ett vattentorn med en restaurang i toppen, som står precis bredvid skidstadion där världscuppremiären i skidskytte brukar hållas.

Buffén där är alltid god och vällagad. Det är tur att vi inte har en våg med oss. Det är nog ingen risk att någon inom vården ska klaga på att jag har gått ner i vikt. Utsikten är något alldeles extra där uppifrån och det är svårt att slita blicken från vyerna och ägna sig åt det som ligger på tallriken. Vissa måltider håller jag mig inte alls till min nya kosthållning men om det finns bra veganska eller vegetariska alternativ så försöker jag välja det. Här var det svårt, men det var väldigt gott.

Direkt efter lunchen skjutsade jag min svägerska till stationen och sedan gav jag mig iväg på ännu en nostalgitripp för att träffa väldigt goda vänner i Svenstavik. Svenstavik ligger i Bergs kommun och där finns även Oviken, där jag och hela min familj bodde i 13 år. Jag valde att åka vägen som följer Storsjön i stället för att ta lite större vägar. Mitt emot Oviken stannade jag till och fotade. Man ser inte mycket av Oviken. Bara nya kyrkan och delar av Oviksfjällen i bakgrunden. Denna lilla ort har två kyrkor. När vi bodde där höll gamla kyrkan öppet sommartid och nya kyrkan på vintern. Men skolavslutningarna hölls i den större, nya kyrkan eftersom uppslutningen är så gott som mangrann bland släktingar till skolelever.

Lite utanför Svenstavik väntade mina fina vänner. Ingen av er, kanske med undantag av ”Skogsnuvan”, skulle förstå många ord av vad de säger. Här är det verkligen jamska som gäller. Jag är glad att kunna säga att jag fortfarande förstår nästan allt. Det är massor av värme och stora kramar som möter en när man kommer hit. Kaffe och nybakade kakor blev det också och när vi hade haft trevligt ett tag ville de bjuda med mig till båthamnen i Hoverberg för en matbit.

Där sitter man och äter eller fikar till den här utsikten åt ena hållet…

…och åt andra hållet ser det ut så här. Det var skönt ute men ibland kom en lite kylig vindpust. Inga problem, jag som inte hade någon jacka med mig tog bara en filt från utlåningshyllan.

Jag kan inte säga att jag var särskilt hungrig efter lunchen på Arctura och gott fikabröd till kaffet. Men det smakade väldigt bra med en lagom stor smörstekt toast med skagenröra. Det var så roligt att sitta där med härliga vänner och jag känner att jag mer och mer vill tillbaka. Just de här vännerna har ända från början varit övertygade om att jag kommer att flytta hit igen. Det verkar som om de får rätt.

Till sist var det dags att åka åt varsitt håll. Jag valde en annan väg än den jag hade kommit på och fortsatte mot Oviken för att göra nostalgitrippen komplett. Jag stannade till för att fota Hoverberget. Där, på andra sidan av berget, satt vi nere vid båthamnen och åt. Om ni någon gång åker förbi här så besök gärna Hoverbergsgrottan, Skandinaviens största klyftgrotta.

När jag kom till Oviken svängde jag in på vägen mot Vattjom (som betyder ”god jord”). Det finns ett Vattjom även utanför Sundsvall men det här hör till Oviken. På grusvägen mot mina gamla hemtrakter ser man bort mot Oviksfjällen. Det var där borta vi vandrade för några dagar sedan.

I Vattjom tog jag vägen förbi det hus vi bodde i mellan 1996-2009. Det är sista huset i byn innan sjön och vi köpte det för otroligt låga 450 000 kr. Sådana priser kan man hitta på jämtländska landsbygden. Vi fick visserligen lite mer när vi i vår tur sålde det men det var fortfarande väldigt billigt.

Längst ner, på ångbåtsbryggan, har byföreningen (dvs alla medlemmar oss inberäknade) byggt en gemensam bystuga. Många fester har hållits och hålls säkert fortfarande där. Det finns gott om föreningar ute i byarna. Här hade vi byförening, vattenförening, väglyseförening och den övre vägen hade även en vägsamfällighetsförening. Alla dessa föreningar ska ha sin styrelse och det var knappt att de boende räckte till. När vi flyttade sa jag att jag aldrig mer ville bo på en plats med så många föreningar. I optand hade vi en vägsamfällighetsförening och det räckte.

Jag var ordentligt trött när jag stannade till här men jag tänkte ändå att jag skulle titta in till våra forna grannar om de var hemma. De har ju hälsat på mig i Mjölby så det vore kul att titta in till dem. Men det var tomt hos dem så jag åkte vidare till Östersund och hotellet. Nästan prick åtta på kvällen var jag i mitt rum, slut i både kropp och huvud. Jag ringde till min syster för att höra hur det var och jag skrev ett blogginlägg (det förra) Sedan somnade jag gott.