Det är lustigt att jag alltid tänker på KundBeTjäning när jag skriver, säger eller hör de tre bokstäverna. Men inom bankvärlden var det just det KBT stod för. Det var länge sedan jag var i den världen men det sitter kvar i minnet och spökar. Men nu, när jag behandlas med KBT, har det en helt annan betydelse. Kognitiv beteendeterapi är en behandlingsmetod som jag hade en del fördomar om. Jag frågade min psykolog i dag om vi verkligen bara använde oss av den metoden och så var det. Jag hade fått för mig att KBT bara utgår från symptom och behandlar dem. T ex skulle det i mitt fall kunna betyda att jag pga den stress jag ständigt känner utsätts för det som utlöser den och att inte det som orsakar stressen berörs särskilt mycket. Det stämmer bara till hälften. Jag ska inte i detalj gå in på vad vi gör men jag har verkligen ändrat uppfattning. Nu gillar jag KBT och tror på den behandlingsmetoden.

De hemuppgifter som ingår i KBT kändes väldigt svåra och jobbiga att behöva utföra. Förra sessionen fick jag med mig ett papper med rutor där jag i ena kolumnen skulle fylla i när, var och hur dissociationen utlöstes. I andra kolumnen skulle jag ange känslor, tankar och kroppsliga förnimmelser. Ja, jag reagerade förmodligen likadant som ni gör när ni läser om det. Fruktansvärt jobbigt och bara tanken på att göra det här var stressande. Men jag började lite pliktskyldigt och nästan genast kände jag att det gav mig insikter och att det kändes bra att sätta allt på pränt. Som ett litet forskningsprojekt om mig själv. Jag kände att jag gillade att fylla i rutorna och jag skrev med allt mindre handstil för att få plats. Ändå räckte inte rutorna till. Det här blev till ett väldigt bra underlag under dagens möte. Vi gick igenom allt men min psykolog insåg snabbt vad som var viktigt och ledsagade mig in på områden som min hjärna gjorde motstånd mot att vara i. Jag försökte känna de känslor jag förstod låg undertryckta men mitt huvud ville inte. En helt ny upplevelse för mig. Det blev så tydligt att dissociationen, som är ett flyktmedel från det som är jobbigt, hela tiden försökte leda mig bort från det som jag faktiskt försökte nå fram till. Psykologen såg att jag kämpade men till sist sa jag att jag såg honom alldeles dimmigt och bara ville sova. Då var tiden nästan slut och jag gissar att vi bara är i början av det som har börjat hända.

Jag tror att det här är jättebra och vi gick beydligt djupare in i ämnet än jag hade trott. Jag känner att det händer saker inom mig och nu i början är det lite jobbigt. Sämre sömn bl a. Men nu tror jag på KBT och vet att det är mer än bara behandling av symptom. Förutom att jag tror att det fungerar tycker jag också att det är fantastiskt spännande och intressant att få vara mitt i det här och se hur det går till.

Så här såg det ut på min balkong efter de senaste dagarnas snöande och blåst. Nu snöar det igen så kanske byggs det på ännu mer till i morgon.

Jag har inte varit på katthemmet sedan nyårsdagen och det beror delvis på att min volontärkompis vill ta en paus för att fokusera på bl a studier. Det är klart att jag uppmuntrade honom i det beslutet och kanske kommer han tillbaka så småningom. Eller så gör han inte det och då hoppas jag att han har kommit vidare mot det han drömmer om. Det är lite tråkigt eftersom vi kom så bra överens och jag har inte riktigt orkat ta itu med att meddela i gruppen att jag gärna delar pass med någon annan. Dessutom har jag känt av värken lite extra mycket och huvudet är ju som det är. Värken kan jag nämna och förklara men att säga att jag dissocierar till en ny bekantskap är inte något jag har lust med. Det var så lätt att säga till L att jag var slut i hjärnan och att be honom ta hand om de uppgifter som kräver lite tankearbete. Han visste av egen tidigare erfarenhet vad det handlade om.

Jag hade tänkt ge mig själv lite respit till efter Åreveckan men igår kväll ringde en av de ansvariga och sa att de var desperata och kunde jag tänka mig att hoppa in på morgonpasset dagen därpå. Att få så kort tid på mig gjorde att det bara snurrade till i huvudet. Jag behöver tid att landa i åtaganden men det sa jag inte. Naturligtvis sa jag att jag ställde upp. Hon vet att jag helst inte tar ett pass på egen hand och sa till mig att ge katterna mat och strunta i lådorna. Så funkar inte jag. Även om hon skulle komma senare och fixa resten så kan jag inte göra ett jobb till hälften.

I morse gav jag mig iväg i snövädret, efter att ha läst om att vi här i norr helst skulle hålla oss inne om det inte var nödvändigt att ge sig ut på vägarna. Men det var ingen fara. Lite slirigt och bitvis var det oplogat men det var ju inga småvägar ute på landet jag åkte på. Det är klart att jag tyckte att det var kul att komma in till katterna nu när jag hade sovit på saken och var framme. Prinsen var som vanligt välkomstkommitté och lät mig ta upp honom i famnen en stund innan han tydligt visade att det var matdags. Jag tog det lugnt och varvade matning och lådstädning med kattmys. Många katter är skygga men det finns även många som vill gosa.

Här nedan ser ni Smokey. Han har funnits på katthemmet sedan jag började där för ett år sedan. Då var han en av de modiga, keliga katterna men från i somras har han dragit sig undan och tillsammans med kompisen Smoley har han flyttat in i ett av de större båsen. Jag blev så glad när han var sitt gamla jag i dag och jag vet att han har haft stora problem med tänderna och inflammation i tandköttet. Han har fått ett antal tänder bortopererade och inflammtionen är borta och nu mår han bra. Det märktes genom att han först tittade fram lite försiktigt från en tunnel och sedan klättrade han upp i mitt knä när jag skulle städa kattlådan. Då blir man alldeles varm i hjärtat och det gör inget om det gör lite ont.

• 

• 

Men det fanns fler rum med katter att ta hand om och efter att ha gosat och gjort allt jag skulle hos resten av katterna i köksavdelningen gick jag vidare. Jag vet inte vad den här lilla kissen heter men han låg där och tittade så fint på mig att jag inte kunde låta bli att ta en bild. Men jag och mobilkameran är inte riktigt vänner. Ibland blir det skapligt men nu kunde jag inte ens få till en bra bild av en katt som låg stilla. Men nog syns det att det är en liten sötnos.

• 

• 

Jag hann göra klart allt i karantänavdelningen, där det bl a finns alldeles ljuvliga små kattungar som nyss öppnat ögonen, och ett av de större rummen när jag hörde att det kom någon. Det var den kvinna som hade ringt mig kvällen innan som hade skyndat sig för att hinna komma och hjälpa mig innan jag hade fixat alla kattlådor. Hon skrattade samtidigt som hon sa ”jag sa ju att du skulle låta bli lådorna”. Hon försökte låta lite barsk men lyckades inte så bra. Men det var väldigt skönt att bli avlastad. Jag delade ut mat till resten av katterna och sedan gick jag och diskade alla använda matskålar. Det får jag också ont av men det behöver ingen där veta. Det får inte bli för mycket pjåsk. Nu har jag sagt att jag inte vill ta fler pass förrän vecka 6 och då helst tillsammans med någon. Hon har hand om upplärning av volontärer och visste att några fler vill dela pass. Vi får väl se hur det blir men förhoppningsvis blir jag ihoptussad med någon jag kan trivas med. Och som kan trivas med mig så klart.

Jag gillar båda men när jag tittar på bilderna i det här inlägget känner jag ändå att jag har en klar favorit. Igår var det dimmigt och disigt och ca 20 minusgrader. Jag bestämde mig för att ta en promenad så fort det ljusnade eftersom det var söndagmorgon och då får man ha nästan hela naturen för sig själv. Jag har inget emot att andra också är där samtidigt som jag men ibland är det extra skönt att få vara helt ensam.

I dag var det ett fantastiskt härligt väder med sol från en molnfri himmel och nästan ingen vind alls. Visst, det var lite kallt. Termometern visade -25 grader när jag gick ut men jag frös inte ett dugg. Som vanligt blev händerna så varma att vantarna åkte av perodvis men i övrigt var det skönt att ha täckbyxor, varm jacka och både mössa och luva. En varm stickad schal täckte både hals och halva ansiktet men den åkte ner under hakan efter ett tag. Jag mötte en man med isskägg och jag gjorde mitt bästa för att inte skratta. Min schal och kanterna på luvan såg förmodligen likadana ut så länge jag andades innanför schalen. Det bästa med att kunna ta ner den under hakan var nog att glasögonen inte immade igen av de pustar av min andedräkt som sökte sig uppåt från värmen innanför schalen.

I dag var det en sådan dag som ger mig lyckokänslor utöver det vanliga. Tänk att få ha det så här. Jag vet att alla inte tycker så men jag njöt.

Jag försöker oftast undvika att fota folk framifrån och den här bilden har egentligen ett motiv väldigt mycket till vänster. Men jag beskar bilden hårt bara för att visa att det rör sig en del folk ute i kylan.

Det verkar inte som om min andelsvecka i Åre blir såld i år och det hade jag inte förväntat mig heller. Jag börjar så smått förbereda mig på att det blir en tur dit även i år och det lutar åt att jag får sällskap av min svägerska. I så fall blir det bara vi två och vi ska inte beblanda oss med några andra. Jag beställer mat med hemleverans innan vi åker dit och ingen av oss ska trängas i liftköer eller någon annanstans. Det är nästan två veckor kvar men jag tror inte på någon försäljning i nuläget. Om det blir som jag tror så blir det jättekul att få träffa min svägerska och vandra omkring i välkända trakter.

Jag skrev ju om att min balkongdörr inte går att rubba en cm. Jag har försökt men gav snart upp. Men tanken på att frosta av frysen medan kylan höll i sig släppte inte och inte behöver man en dörr när det finns fönster. Jag har fyra kylväskor i olika storlekar och i dem plockade jag ner nästan alla frysvaror. Tillsammans med en av fryslådorna, täckt med en filt för att inga fåglar skulle bli frestade, ställde jag ut väskorna i snön och där stod de bra tills frysen var avfrostad och hade blivit tillräckligt kall igen. Jag funderade på om jag skulle ta på mig storstövlarna och försöka borsta bort snön från ljusslingorna och plocka bort dem. Men det är så många andra som fortfarande har kvar sina julbelysningar och det är nog inte bara jag som inte kommer åt att ta bort dem. De får vara kvar tills förutsättningarna blir bättre. Det är ju fortfarande fint när de lyser under snön.

Det är inte bara ljusslingorna som lyser fint. Solen, tillsammans med lite dimma i bakgrunden, lyser också upp.

Igår var det 17 minusgrader och ganska soligt men det drog lite och det behövs inte mycket vind för att det ska kännas rejält kallt. Jag höll mig mest inne i skogen. Jag vet inte hur det har gjorts eller vad som har tillverkat jättefina gångstigar i djupsnön men jag var tacksam att jag kunde vandra omkring utan ansträngning.

Värre var det med framkomligheten när jag kom ut ur skogen. Jag trodde att jag skulle kunna gå där jag brukar gå och njuta av sol och fina vyer. Men det syntes hur snön yrde lite och spåren var nästan igenblåsta. Då vände jag och höll mig på de fina upptrampade stigarna i skogen i stället.

I dag är det lika dimmigt ute som i mitt huvud så jag har ingen lust att gå ut. 19 minusgrader är dessutom lite på gränsen för vad som är skönt att vara ute i. En annan dag hade jag nog inte tvekat att gå ut i alla fall men ibland kan det vara skönt att ha något att skylla på.

I alla fall nästan inga problem. Jag slipper röja undan snön och jag har bilen i ett varmgarage. Jag kan alltså bara titta på allt det vita och vara glad. Ett litet problem har jag dock. Jag får inte upp balkongdörren. Igår kväll öppnade jag dörren bara för att fösa unden den snö som hade kommit då och jag trodde att jag skulle kunna göra likadant i morse. Men då gick inte balkongdörren att rubba. Som ni ser har snön yrt in över balkongen, fastnat på de fönster som är åt det hållet och nivån på snön når nästan upp till fönstret i dörren. Det är egentligen inte ett stort problem men jag får nog finna mig i att julgirlangerna får vara kvar ganska länge där ute. Det blir även lite svårt att ställa ut den frysta maten när jag ska frosta av frysen. Men det finns ju fönster. Jag får väl klättra ut den vägen och röja undan lite snö eller så kan jag bara ställa ut fryskorgarna genom fönstret.

Halvnio skulle jag vara hos psykologen och strax efter halvåtta travade jag iväg. I normala fall tar den promenaden en halvtimme men i det här föret ville jag ha lite extra tid på mig. Jag stötte på en granne som med ett stort leende sa att nu är det lite flurigt väder. Tänk att jag fortfarande blir glad när jag hör ord som inte används söderut men som är väldigt vanliga här.

Jag hade kunnat vänta lite med att gå för precis där husen tar slut börjar den gångväg som brukar prioriteras när det gäller snöröjning. Det var inte helt nyplogat men mycket bättre än jag hade befarat.

Det var ett bra och givande besök hos psykologen och jag hade gjort min hemuppgift på ett sätt som verkade göra honom nöjd. Men det är väldigt svårt att beskriva vad och hur man känner och dessutom gradera i olika situationer. Graderingen hamnade högre upp på skalan ju längre in i samtalet vi kom. Men det får mig att tänka efter och någon ny insikt kommer till mig varje gång. Jag är väldigt nöjd med min psykolog. Han sitter där och ser väldigt intresserad ut och kan både skratta med mig och förstå när jag behöver ett seriöst svar. Jag känner mig sedd, bekräftad och värd att bli hjälpt.

När jag gick hem sprack molntäcket upp lite grann och solen tittade fram.

Det är fantastiskt skönt att komma hem och se att det inte ens finns en plogvall att ta bort. Jag tog några tag med piasavakvasten och det är mer än jag brukar behöva göra. Men det blåste rätt in här när snön föll i natt.

Snön smälte långsamt bort från fönsterrutorna.

Men det dröjer mycket längre innan balkongen blir tillgänglig

Läkarsamtalet igår gick också bra. Njurvärdet är lite högt och behöver hållas koll på men det är inte något jag oroar mig för. Det är troligtvis medicinerna som orsakar det och jag ligger alltid lite över riktvärdet sedan min njuroperation. I övrigt mår jag väldigt bra enligt proverna. Och det gör jag ju i verkligheten också.