Ja, det var den kommentar jag fick från flera av de personer jag mötte igår. Jag kunde så klart bara hålla med och någon gång var det jag som kom med den kommentaren.

Det blev en väldigt fin lördag med klarblå himmel där solen verkligen lyste upp min del av världen och så gott som vindstilla. Just att det inte blåste är lite ovanligt när minusgraderna bara var ca sju och där termometern stadigt vandrade upp mot plusgrader. Jag gick ut vid niotiden eftersom jag föredrar att promenera när det inte är så varmt och jag ville dessutom hinna se den rimfrost som hade bildats under natten. Den brukar försvinna snabbt när solen, eller vinden, gör sitt. I skuggiga partier stannar frosten så klart kvar lite längre.

Jag har gett upp hoppet om att få se älgarna och det kanske är lika bra att försöka undvika de platser där de har setts till. Jag nöjer mig med de mindre skrämmande och väldigt fina rådjur jag stöter på ibland. Jag fick se två stycken och det känns bra att de nu slipper den allra värsta kylan.

Ett stråk av dimma bildades längs sjökanten på Annersia.

Jag vände ner mot sjön och jag njöt av den härliga förmiddagen.

Jag valde att gå på Medvinden hem och det var en hel del folk som också ville ta vara på den här dagen. Men de flesta väntade till efter lunch och jag såg att det senare var som en mindre folkvandring, som tog sig fram på olika sätt och med olika hjälpmedel.

En hel del hundar fick också följa med och de gillade förhoppningsvis att kunna sträcka ut och springa tillsammans med sina skidåkande eller skridskoåkande människor.

Men alla hundar var inte ute och motionerade utan gick en lugnare promenad innan det blev en stunds vila på stranden.När jag kom in till land träffade jag en pumi, vid namn Figo, och hans husse och matte. Han var lite reserverad och ville inte ha mer kontakt med mig än några sniffanden på min hand men som den vallhund han är så hade han full koll på sin flock. Inga problem att ha honom lös för han vet vilka han hör ihop med och är inte särskilt intresserad av andra. En fin vovve som verkade trivas med livet.

Idag är det inte riktigt lika lockande att gå ut och det passar ju bra när det är Vasaloppssöndag. Jag vill även hänga med i nyhetsrapporteringen idag med allt som händer i världen så jag växlar lite mellan kanalerna. Men jag sitter inte klistrad framför tv:n utan pysslar med lite annat när det t ex är reklamavbrott eller när det inte händer något intressant på ettan eller fyran. Omvärlden är ganska skrämmande just nu och osäkerheten stor men jag känner ingen oro. Varken för min eller andras skull. Jag vill bara hänga med och få information. Kanske är det här ännu en fördel, bland alla nackdelar, av att min hjärna blockerar de flesta negativa känslor som den anser vara farliga för mig. Men om jag ser en hund, en katt eller ett barn som lider, då kan inte ens min hjärna stoppa känslorna.

Det är fortfarande vinter och en hel del snö men träden är helt befriade från rimfrost. Lite snö ser jag på grenar här och där men efter ganska många härliga dagar med tjock rimfrost känns det mindre lockande att fota vinterlandskapet när träden nästan är kala. Men då får man leta efter annat och varför inte i stället visa på en del små detaljer i naturen. Bilderna är från några promenader under veckan som gått. Det dröjer nog innan det släpps pollen här, även om isen runt om hängena snart smälter bort. Kanske har det redan hänt eftersom det har varit några plusgrader idag.

Det här är en riktig halovinter och de verkar inte sluta visa sig. Inte en jätteskarp halo den här dagen men i stället en hel cirkel.

I morse chattade jag lite med Anki om vår gemensamma resa i början av sommaren och medan vi väntade på att vännen Paula, som ingår i resesällskapet, skulle vakna så gick jag ut på en promenad. Jag skrev i chatten att jag skulle gå ut på en härlig promenad i solsken och någon plusgrad men jag hann inte gå långt innan molnen tog över. Det var ändå en skön promenad.

Fler detaljer i naturen.

Undrar varför den här björken delvis är så röd.

När jag var på väg hem igen såg jag att det började spricka upp bland molnen västerut och när jag hade varit hemma en stund var det en molnfri himmel och en sol som fick termometern att gå upp ett antal grader.

Jag spanar fortfarande efter älgarna men har inte haft turen att se dem. Jag mötte en ung schäfertik som ville hälsa och då fick jag en pratstund med hennes Husse. Han hade sett älgarna ett flertal gånger men han var lite bekymrad över de tecken de visar. Jag sa att jag hade trott att de är så vana vid folk att det inte är någon fara att stöta på dem. Men mannen sa att det är precis tvärtom och att han, som är väl bekant med älgar och deras beteende och kroppsspråk, har sett att de inte alls är att leka med. Om jag får syn på dem någon dag så får jag väl hoppas att det blir på ett visst avstånd. Men självklart har jag alltid respekt för dessa stora och ståtliga djur även om jag inte är särskilt rädd.

När jag kom hem var även Paula aktiv i vår chatt och nu är allt utom hemresan och hyrbilen bokat.

Temperaturen steg så pass mycket igår att det räckte med två lager kläder på benen. Det ska bli ännu mildare och, som det ser ut nu, även en hel del snö. Därför ville jag passa på att gå ut i solskenet och jag valde att följa Medvinden in mot stan. Jag hade en tanke om att ifall orken räckte till så skulle jag svänga av innan jag nådde Vinterparken och försöka ta mig in till land lite närmare Willys. Om det kändes ok så skulle jag passa på att fylla på förrådet av bl a den sorts havredryck som är lite fetare och som är gott att ha i kaffe. Står det ikaffe eller barista på förpackningen så är det rätt sort men man får se upp så att det inte är en med vanilj- eller chokladsmak man får med sig hem. Det har hänt men det blev chiapudding då och det blev så gott att jag nu köper smaksatt havredryck ibland.

En ryggsäck med en extra påse i fick hänga med och när jag kom hit till vägskälet på isen så kände jag att det fanns en hel del krafter kvar. Men självklart skulle jag ta bussen hem. Isvägen jag vek av in på går en bit in i Brunfloviken, jag tror att den börjar/slutar någonstans vid Ope. Jag lämnade alltså den ganska snabbt och hoppades på att snön inte skulle ge mig alltför stora problem. Det gick bra och det var en del skare som gjorde att jag knappt sjönk ner alls. Hemifrån mig tog det ca en och en halv timme att komma till Willys och så länge genvägen över isen finns så kan jag gärna ta den promenaden igen.

En blick tillbaka mot Vallsundsbron.

Uppe på land följde jag en gångväg nära sjön och jag stötte på något sorts byggnadsverk. Antingen är det så gammalt att det har varit med om plusgrader eller så ser den precis ut som det var tänkt. Kanske någon slags variant av Storsjöodjuret med pucklar på ryggen.

Från andra hållet ser jag ett tydligt djur, oklart vad för sort, till höger. En lång nos har den så kanske är det en tapir.

Här läcker det nog ut en del värme eftersom itapparna är så många. Eller så har solen varit inblandad. Men det första alternativet verkar troligare eftersom det har varit rejält kallt och det var bara just här istapparna fanns.

Jag kom fram till butiken och fyllde på så mycket jag orkade bära i ryggsäck och i kasse. Sedan var det väldigt skönt att sätta mig i en nästan tom buss. Söndagar är bra ur det perspektivet. Jag kom hem en kvart efter att damernas 5-mil hade startat och sedan blev det en spännande OS-eftermiddag. Jag växlade en del mellan kanalerna och fick uppleva två fantastiska tävlingar med guld som resultat. Stort grattis till Ebba som tog guld i längdskidor och till lag Hasselborg som vann guldet i curling. Vilket bra OS det har varit och vad roligt det har varit att följa en hel del tävlingar. Men nu är det skönt att allt återgår till det normala och att allt inte styrs av när tävlingarna är.

Det verkar som om den ihållande riktiga kylan nu är på upphällningen men minusgraderna ger inte helt upp. Det är precis som jag vill att det ska vara. I de sydligaste delarna av landet verkar det bli lite vårkänsla men det kommer jag inte att längta efter förrän om några veckor. Först hoppas jag på en fin vårvinter med sol, några minusgrader och dagsmeja och sedan kommer längtan efter vårtecken att hitta till mig också. Men än så länge njuter jag av mina vinterpromenader och i förmiddags, eller kanske i morse enligt de flesta, började jag med att gå ut på isen.

Jag gick på Medvinden västerut och efter att ha varit ganska ensam där ute så fick jag syn på ett gäng som samlades lite längre bort. Bilderna är tagna på långt avstånd för jag tycker inte att det känns riktigt bra att lyfta kameran mot folk på nära håll. Ibland gör jag det ändå men det tar emot lite.

Jag förstod att det var en skola som hade friluftsdag eller kanske var det dags för skridskoveckan, som åtminstone en av mina barns skolor hade och som kanske fortfarande lever kvar i en del skolor. Skidvecka var också ett stående inslag och jag har för mig att det blev en runda med skidor varje dag den veckan. Men oj, vad länge sedan det var. Det är nog ca 20 år sedan nu. För en del barn var det efterlängtade veckor men alla var inte överförtjusta. Här såg hela gänget i alla fall redo ut och det gladde mig att se att allihop, även lärarna, hade hjälm.

Jag lämnade isen och gick upp på land och jag frågade en lärare om det rörde sig om en skolaktivitet. Jag fick till svar att så var det och att det var Vasaskolan, den skola som ligger närmast mig, som var ute på utflykt den här dagen.

Här ger de sig iväg med olika stilar och hastighet. Jag såg att någon ramlade och flera kompisar verkade stanna och antingen frågade de om det hade gått bra eller så skrattade de åt den stackare som låg där och kanske kände sig dum. Den bilden raderade jag.

Jag hoppas att de fick en mysig dag och jag fortsatte åt andra hållet uppe på land. Det är inte en mörkblå himmel som syns i kommande bilder utan mörkare moln. Solen trängde igenom lite bakom mig medan bakgrunden i fotona blev mörka. Kontrasten var större i verkligheten.

När jag nästan var hemma igen kom en man med en jämthund gående på andra sidan vägen. När de var mitt emot mig fick hunden plötsligt ett infall och drog målmedvetet med sig sin husse över till mig. Det var ingen tvekan utan han skulle komma och hälsa på mig. Jag hann inte ens fråga om det var ok. Men eftersom Husse inte sa något så satte jag mig på huk och fick en liten mysstund. Jag kände inte igen ägaren men jag tror att jag hälsade på den här jämthunden för någon vecka sedan. Enligt hans husse så var det förmodligen så för så här brukade inte hunden göra. Jag har förut konstaterat att jag är alla hundars vän och kanske utstrålar jag det 😀

Även i morse var det kallt men inte i närheten av gårdagens morgontemperatur. Det var bara -19 när jag gick ut och jag tänkte att det är nog bäst att passa på för snart blir det mildare och då brukar även vinden dyka upp. En söndagsmorgon är det nästan folktomt ute. En och annan hundägare brukar kunna synas men i morse var jag länge helt ensam ute på isen.

Någon har lånat en spark i Vinterparken och bara lämnat den här. Kanske var planen att åka tillbaka med den vid ett annat tillfälle men det är nog inte meningen att det är så man ska göra. Där hade jag kunnat sätta mig en stund för att njuta av morgonljuset men då hade nog kylan tagit sig in i skor och på andra ställen så jag tyckte att det var bättre att njuta medan jag höll mig i rörelse.

Jag gick lite längre innan jag vände mig om och då var himlen och fjällen alldeles rosa. Såå fint.

Jag gick en liten bit till och då dök det upp en skidåkare. Jag vände mig om ganska många gånger för att få se det här skenet och då fick även skidåkaren vara med i en bild. Han hade stannat och säkert tyckte han precis som jag att det var en magisk morgon. Ett gult sken där solen var på väg upp och ett rosa sken åt motsatt håll.

Men jag ville ju hålla mig i rörelse så jag slet blicken från fjällen och precis när jag tänkte vände in mot land gick solen upp. Inte så dumt med den här färgskalan heller.

Jag spanade efter älgarna även den här morgonen och jag gick t o m in i ett litet skogsavsnitt mitt emot den plats där de har synts till flera gånger. Jag fick pulsa fram lite i snön innan jag kom in på en ganska bra upptrampad stig. Jag kom fram till vägen framför älgarnas påstådda tillhåll men jag gick inte över utan jag stod där och spanade en stund. Jag såg ingen rörelse och inte heller några stora figurer som låg ner så jag gick tillbaka till gångvägen. Jag gjorde i alla fall ett försök. I stället fick jag nöja mig med skator i trädtoppar.

En ensam kråka hade också hittat en fin utsiktsplats i solen.

Jag gick in på Ica för att köpa några varor som inte finns på Willys. Som vanligt när jag kommer in dit så gick jag ett varv för att jämföra en del priser och det är inte en liten prisskillnad. Det lönar sig absolut att betala för att åka buss till Willys för att handla. Men ett fynd gjorde jag. Kanske inte billigt men gott. En vetelängd, eller som det stod på den påklistrade innehållsförteckningen, en semmellängd. Helt vegansk och jodå, jag smakade en bit till kaffet när jag kom hem. Den var väldigt god. Kalles veganska kaviar hamnade också i min varukorg och så några förpackningar av ett av Icas egna temärken. Sedan var jag nöjd.

Hemma satt jag och gladdes med både Martin Ponsiluoma och Sara Hector när de så framgångsrikt kämpade sig till sina OS-medaljer.