Jag kan välja vilka dagar jag vill gå ut. I alla fall om jag inte har något bokat vårdbesök. Jag stannar helst inne om det både är riktigt kallt och blåsigt men idag ville jag ut och njuta. Det var -23 grader när jag gick iväg vid halvelva men när jag kom hem hade temperaturen stigit till hela -20 grader. Det märks faktiskt att solen värmer en liten aning för det var bara när jag gick i skuggiga partier som det kändes lite kallt.

Det här börjar bli lite tjatigt och ändå har jag inte sett alla halos eller ens visat alla jag har sett. När det ljusnade i morse såg det ut så här.

Några timmar senare så här och då gjorde jag mig i ordning för en härlig promenad. Tre lager på benen och likadant på överkroppen. Varm stickad halsduk som jag kunde dra upp över munnen om det blev jobbigt att andas in den kalla luften och både mössa och luva. Dubbskorna är alltid på när jag går ut på vintern. Det går inte jättesnabbt att komma iväg men jag hade ju inte bråttom.

Halon bleknade mer och mer och efter en stund var det inte mycket kvar av den.

Men det finns ju annat att titta på och av alla de rådjur jag såg var det ett som stod stilla en stund. De andra var dels inne i skogen och dels skuttade de snabbt iväg när de såg mig. Man får vara glad för det lilla.

Jag kom ner till sjön och nu har Medvinden plogats upp ända till Härke.

Det är inte bara naturen runt omkring som bjuder på mycket att titta på. Även isen är spännande. Det är svårt att se på bilderna eftersom de inte är i 3D men det är ganska fascinerande att se hur isen har rejäla spår efter hur den har packats ihop med sprickbildning och olika mönster som följd. Sprickbildning låter läskigt men de här gör inte isen ett dugg svag. Däremot kan man se att isen är minst några dm tjock. Det runda hålet ser nästan ut som ett öga men jag gissar att någon har satt ner en stav där och att det sedan har frusit till. Jag såg en hel del liknande ”ögon”.

Jag var helt ensam trots att klockan var ca halvtolv. Folk jobbar ju och kanske många väntade på att temperaturen skulle stiga några grader.

Efter ett tag mötte jag dock en skidåkare och när jag närmade mig den plats där jag skulle lämna isen så såg jag att det började dyka upp fler personer.

Kanske har det här varit en fin snögubbe men nu har den dessvärre krympt ihop till något annat.

Små videkissar kämpar redan för sin överlevnad.

Jag fick ett brev från min läkare på hälsocentralen om att de fått en remiss om att följa upp mitt blodtryck. Jag uppmanades att mäta trycket i hälsorummet på HC eller mäta på annat sätt och rapportera in resultatet. Jaha, till vem ska jag rapportera och ska det ske till HC eller mag/tarm? Jag tror jag struntar i det. Jag mäter hemma och om det ser ok ut så berättar jag det nästa gång jag träffar läkare. I sommar någon gång. Jag vill ha klara besked och inte behöva gissa.

Jag har för mig att det tidigare år har varit en invigning och för några år sedan kom både Birger och två snötroll dit för alla barns skull. Birger hade fullt upp med att krama alla barn medan snötrollen både skrämde och lekte. Det stora snötrollet gick på styltor och det lilla lekte i snöborgen med alla som ville vara med och som var i samma storlek som trollet. Men de två senaste åren har det bara hetat att vinterparken öppnar och om Birger och snötroll har visat sig så har jag missat dem. Jag hade nog gärna kramats lite med Birger jag också men jag ska ju vara vuxen så jag höll mig på behörigt avstånd.

Det var inte lika skönt ute som dagarna innan. Trots halvering av minusgrader så blåste det lite och allt det vackra, glittrande vita i träden hade blåst bort. Jag frös inte men luvan åkte upp för att hålla den bitande vinden borta. Det hjälpte bra. Jag gick ut på isen och började gå i det breda spår som är till både för skidåkare och gående. Det funkade bra ett tag och som ni ser i bilden så gjordes försök att hela tiden hålla spåret välpreparerat.

Men innan jag kom till Vallsundsbron så gick jag över till själva Medvinden. Tack vare dubbade skor var det inga problem att gå där.

Vinden gjorde att snöröjarna måste åka fram och tillbaka för att ploga undan den snö som hela tiden drev in över isspåret. Precis som i bilden så syns ofta skridskoåkande personer som skjuter barnvagnar framför sig. Inte de vanliga med fyra hjul utan de med tre hjul. De fungerar förmodligen bättre i det här fallet för jag har bara sett sådana och de är ganska många.

Ju närmare stan och Vinterparken jag kom desto fler ovana skridskoåkare mötte jag. Den här gruppen tog sig i alla fall framåt på ett stappligt men ändå hyfsat säkert sätt. Men det var många som nog gav upp ganska snabbt. Jag såg en man som verkligen kämpade. Han såg länge ut att vara på väg att ramla men i en framåtlutad stil och med flaxande armar lyckades han få stopp på sig själv precis framför mig. Han stod framåtlutad med händerna på knäna och pustade ut och sedan tittade han upp på mig och gav mig ett blixtrande leende. Ja, han skrattade faktiskt till högt också. Jag skrattade så klart också, gav honom tummen upp och kände att jag var mycket tryggare i min framfart. De som åker lite längre är oftast personer som är vana vid långfärdsskridskor

Det fylldes på med folk på isen, både nära Vinterparken och längre ut. Förmodligen tar folk det lite lugnt på helger och kommer inte ut förrän efter lunch.

Det finns all möjlig utrustning att hyra och sparkar och skridskor fanns det gott om.

Ett måste på evenemang här i Jämtland är ofta kolbullar och här stektes de över öppen eld och i gjutjärnspannor.

Den här bilden blev väldigt oskarp men det är den enda jag har som visar att det finns grillplatser tillgängliga. Ni som bor lite längre söderut kanske kan svara på om folk är lika tåliga och gör bistra vinterdagar till utflyktsdagar med fika eller grillning. Jag är inte lika härdad så jag vill helst röra på mig för att inte frysa. Däremot skulle jag kunna sitta på ett sittunderlag och fika om det var runt -20 grader, vindstilla och sol.

Gustavsbergsbacken är också öppen och ett fåtal skidåkare valde att åka där. De kanske blev fler senare.

Det finns ännu fler möjligheter att roa sig och bl a i vinterbadet finns det vedeldade badtunnor, bastu och ibland även isvak att doppa sig i. Inget för mig. Men jag tog en sväng till Vintergalleriet där foton hade gjorts till stora planscher. Där blev jag fast en stund och beundrade de i mitt tycke fantastiska bilderna.

Fotografen Marléne Lavenlay är också modell i bilderna och efter att vi hade pratat en liten stund ställde hon snällt upp vid en av sina bilder. Jag tänkte ganska direkt att jag hoppades att hennes päls var en fukspäls men självklart sa jag inget om det. Hon berättade om hur hon hade frusit i flera av bilderna men ändå ställt upp stativet med kameran och lyckats få så här bra resultat.

Bilden i mitten har Marlénes sambo fotat och alla känner nog igen motivet. Jag tänkte i alla fal direkt på John Bauer och Prinsessan Tuvstarr. Namnet kom jag inte ihåg men google finns ju alltid till hjälp.

Ni minns kanske att jag flera gånger har skrivit om att min yngsta dotter och hennes man skulle flytta hit till Östersund. Det är nog minst fem år sedan de berättade att de planerade den flytten men att det var en långtidsplan och att det inte var läge än på ett tag. De var ganska säkra på sin sak och när jag senare fick veta att flytten skulle ske inom ett år så blev jag så klart väldigt glad. Precis som svärsonens mamma. Min dotter ringde för knappt två veckor sedan och efter lite annat prat sa hon att nu hade hon och hennes man pratat och insett att de ville vara kvar i Örebro. De har blivit så rotade och har så många sammanhang där. Min dotter har sitt företag med en kompanjon och nu har min svärson även han nyss startat ett företag tillsammans med en kompanjon. Inte på heltid dock och han är även involverad i min dotters företag. De kan arbeta på distans men känner att de hellre har sina kontor, vänner och andra delar av livet precis där de är nu. De hade dessutom hittat ett hus som de fallit för och visningen var bokad.

Min dotter undrade om jag blev ledsen men även om jag så klart kände att det var tråkigt att inte få ha dem här så kan jag ju inte vara ledsen när mitt barn och hennes man har förstått var de hör hemma och trivs bäst. Jag vet ju hur viktigt det är. Jag kan ju dessutom absolut inte begära att de ska flytta hit för min skull. När dottern sa att du får ju gärna flytta närmare så sa jag att nej, jag vill bor här. Som sagt, jag vet hur det är att vara hemma. Några dagar senare gick de på visning och nu har de skrivit kontrakt. Jag känner bara glädje över deras lycka och jag längtar efter att få komma dit och hälsa på i deras nya hem. Ett jättefint hus med många rum och med ett naturreservat som granne. Det måste bli en liten resa söderut i vår eller sommar och då vill jag hälsa på både hos de nya husägarna och sedan även min lillasyster som också har flyttat till ett nytt hus. Nu har hon bott där i snart ett halvår så helt nytt är det inte men ganska. Jag hoppas kunna stanna till hos sonen också. Äldsta dottern bor ju i Örebro så henne får jag säkert träffa där.

När barnen mår bra och är glada så är jag också glad och mår bra 😀

Det tog ett tag innan solen orkade skingra alla moln och dimmor. Hela förmiddagen var det helt igenmulet och jag trodde inte att det skulle bli annorlunda på eftermiddagen. Men när jag var klar med min styrketräning och klockan närmade sig halvtvå såg jag att något var på gång. Jag snabbade på med stretchingen, tog på mig tensen och alla lager kläder (tre lager på benen och även på överkroppen för det var kallt) och gick ut. Kameran var med i väskan och halstabletterna hade jag sett till att fylla på med. Ingen vind förstörde upplevelsen och jag njöt, åh vad jag njöt. Det här är verkligen ett av mina favoritväder.

Ser ni månen där borta? Den kunde jag inte låta bli att försöka få till ett skapligt foto av. Men det tog jag senare och bilden kommer lite längre ner.

En del av Frösö campings stugor.

Jag ville ta mig ner till sjön för att se om jag kunde gå på Medvinden hem. Den är tydligen inte plogad hela vägen åt väster heller. Jag såg ju för några dagar sedan att den inte var iordninggjord in till Vinterparken. Kanske är det därför det var så få som gick, åkte spark eller långfärdsskridskor den här dagen. Kylan brukar inte vara ett hinder. Lite längre in mot land var även ett brett spår för skidåkning preparerat. Inget tydligt skidspår utan mer som en led för fristilsskidåkning. Isen sjöng och smällde lite men hur otäckt det än låter så vet jag ju att den låter så när det är riktigt kallt.

Där uppe bor jag och när jag kom hit längtade jag riktigt mycket efter att komma in i värmen i mitt hemma, där jag trivs så otroligt bra.

En sista blick bort mot fjällen. Disigt och med en dimbank så de syntes inte så tydligt. Det kommer bättre fjällspanardagar senare.

Ni vet ju hur jag tar alla chanser när det kommer en vovve som visar att den vill hälsa. Men det är bara då jag frågar hussar eller mattar om det är ok. Den här dagen fick jag den stora glädjen att bli riktigt kärleksfullt gosad med av först en liten ettårig pudel och senare en åttaårig jämthund. Lika gosiga båda två men jämthunden satte sig lugnt ner framför mig (jag hukade) och pussade lite försiktigt och därefter vände han på sig och tryckte hela sig mot mig. Då föll jag lite extra men jag var ju tvungen att låta honom och hans matte fortsätta sin promenad. Men de båda hundmötena bidrog till att min promenad blev så härlig som den blev.

Nu har jag åkt buss samma tid två dagar i rad och jag är glad att jag bor i början av linjen. Bara några hållplatser senare är det ståplats som gäller och sedan är det lite trassel om man, som jag, vill lämna bussen innan den har nått nästan fram till centrum. Så fullt har det inte varit på någon buss jag har åkt med tidigare så om jag har möjlighet kommer jag inte att åka den tiden igen. Kanske vore det läge att sätta in en extra buss när det blir så trångt. Men jag kan ju oftast anpassa mig till bättre bussturer så jag är fortfarande positiv till att ha blivit kollektivtrafikanvändare.

Läkarbesöket på mag/tarm var ett rutinbesök. Jag kallas två ggr per år och lämnar massor av prover minst 4 ggr per år. Ännu en gång fick jag träffa en ny läkare, en överläkare från Sahlgrenska. Det spelar inte så stor roll eftersom jag aldrig har några problem. Förmodligen är det därför jag är bortprioriterad från min huvudsakliga läkares patientlista. Han brukar dock vara delaktig ibland med att signera provtagningar och jag har förstått att han även planerar mycket av min vård. T ex bestämde han att jag borde göra en extra njurfunktionsundersökning för några månader sedan, oklart varför.

Läkaren jag träffade igår var inte bara en ny bekantskap utan hon var även väldigt bra på att gå igenom allt och förklara en del samband. Som vanligt blev första frågan ”hur mår du” och som vanligt svarade jag att levern mår bra och vi trivs tillsammans. Då kom hon in på mina luftvägsbesvär och hostan. De flesta jag träffar är ganska nyfikna på vad som händer där och det syns i den del av min journal som de har tillgång till att jag har haft många besök på olika mottagningar. De märker ju dessutom att hostan kommer. Jag berättade att jag hade varit hos en logoped dagen innan och läkaren sa att även hon fick lära sig något nytt när jag berättade varför det är bättre att hosta än att harkla sig. Jag trodde att det var något som de flesta läkare känner till men tydligen är det mest bara specialister som har den kunskapen.

Jag hade, också det som vanligt, förberett mig inför besöket genom att skriva upp en veckas blodtrycksmätningar. En aning för högt tyckte hon att det är så nu har jag höjt dosen blodtryckssänkande. Så mycket mer fanns det inte att prata om så efter en kort undersökning och några receptförnyelser tackade jag för mycket bra information och började min promenad hem. För jag hade bestämt mig för att promenera hela vägen och tanken var att jag skulle gå på Medvinden. Men den var inte iordningställd från Badhusparken och när det varken fanns en plogad isväg och inte heller ledmarkeringar längs den led som går snett över till Frösön så fanns inget annat val än att gå över bron och sedan följa gångvägen längs sjön. Kanske kunde jag ändå ha gått på isen för jag tvivlar inte på att den är tjock. Men jag chansar aldrig så det får bli en annan dag.

När jag passerade statyn ”far och son” såg jag att någon har lämnat blommor där. Riktiga blommor som var rejält frusna. Jag undrar vad som har hänt. Någon har förmodligen råkat riktigt illa ut för det fanns fler blommor, några i plast eller tyg, och en krans runt omkring. Även ett gravljus. Jag ska inte påstå att jag blev ledsen för den känslan förtränger jag ofta. Men visst påverkade det mig genom en stresskänsla i magen.

Det var runt 20 minusgrader även den här dagen så det gällde att hålla sig i rörelse. Tack vare att det var vindstilla så var det inga problem. Det skulle ha varit en strålande solskensdag men dimmor och dis lyssnar inte alltid på prognoserna.

När jag kom till värmebänken satte jag mig där och det var så skönt både för rumpa och rygg att jag stannade ca fem minuter. Mitt emot såg jag rådhuset och även om det var lite disigt så syns både rådhus och Thomée ganska bra. Det började kännas lite väl varmt om ryggen så jag reste mig från den sköna sittplatsen och fortsatte hem.

Idag är det en sådan vacker och solig dag som det skulle ha varit igår men jag behöver en dags vila känner jag. Men om det fortsätter så här så blir det nog en promenad på den del av Medvinden som är plogad utanför mitt område i morgon.

Jag måste erkänna att jag inte hade några som helst förväntningar inför det här besöket. Men det vore ju dumt att tacka nej till något som minst två olika läkare har nämnt och som jag även fick en remiss till. Men det kändes lite som ett sista desperat försök.

Bussarna går ca var 20:e minut men om jag tog den som vid en första anblick såg ut att vara den bästa så skulle det bli ganska snärjigt. Ca två minuter till godo enligt google maps. I stället tog jag en buss som gick tidigare, kl 07.44. Min bokade tid var nästan exakt en timme senare. Det var en skön men kall morgon, ca -18, och jag klädde mig för att kunna promenera över bron från Frösön. Det blir nog så jag gör de flesta kommande vårdbesök också för det är skönt att veta att jag har marginaler och en promenad är ju sällan fel. Det var inte en färgsprakande himmel men ganska fint ändå.

Snöborgen är på god väg att bli klar och det är nog inga problem att få den färdig till invigningen av Vinterparken den 31:a. Förra veckan såg jag hur Medvinden plogades upp på isen så även den delen är avbockad.

Logopedmottagningen ligger inte i sjukhusbyggnaden utan på Campus. Den här längan, som ser ut som en ombyggd, lång lada, ser så mysig och inbjudande ut och där finns bla a folktandvård, frisör, fotvård och logopedmottagning. När jag kom in blev jag lite förvånad över hur stort, modernt och rymligt det var. Det var inte alls den känsla jag fick när jag stod utanför. Jag har många gånger passerat här men aldrig haft anledning att gå in.

Jag fick sitta ner och vänta en stund och då hamnade blicken på den här lilla trion.

Vad ledde då besöket till. Jo, vi var ganska eniga om att efter att jag har blivit undersökt på längden och tvären och att det inte fattades någonting att undersöka så hade nog läkaren på Öron/näsa/hals rätt i att det förmodligen är funktionella besvär. Det finns ju orsaker till att det kan anses vara så. Jag skrev ganska mycket om vad det innebär i ett tidigare inlägg så det ska jag inte upprepa. Kontentan är att eftersom min hjärna, mycket pga att jag dissocierar, blockerar känslor som borde komma fram när jobbiga situationer uppstår så yttrar det sig i stället i fysiska besvär. Det har jag flera andra exempel på och den trevliga logoped jag träffade idag tyckte inte alls att det var konstigt att det kan resultera i luftvägsbesvär och hosta.

Luftvägarna ingår inte i hennes kompetensområde men det gör däremot stämbanden och rösten. Hon förklarade varför jag inte bör harkla mig i stället för att hosta, vilket jag trodde var bättre. När jag hostar slås stämbanden ihop i två korta stötar men när jag harklar mig gnids de mot varandra en längre stund. Tydligen inte bra. Jag ska försöka svälja när jag känner att jag vill harkla och försöka samma sak även när jag vill hosta. Gärna genom att dricka vatten. Jag lyckades faktiskt hindra flera harklingar när jag var där. Jag ska helst prata något långsammare och göra en paus för att svälja om det behövs.

Det är även viktigt att andas rätt. Den andningen kan jag och jag vet att den är bra men ofta hamnar jag ändå i den ytliga andningen uppe i övre luftvägarna. Så är det nog för många. Det är också något jag ska träna på att få till oftare. Djupa andetag in genom näsan, för att det renar och fuktar inandningsluften. Hur utandningen sker är inte lika viktigt. Det funkar bra att andas ut både genom munnen eller näsan. Vid inandning ska magen märkbart buktas ut och vid utandning ska magen återgå. Den fylls ju med luft när man andas in och töms vid utandning. Många av er kan så klart det här men jag vet att många gör fel. Jag har själv i ungdomen insett att jag på något märkligt vis drog in magen vid inandning och tvärtom. Det vi ska göra kallas bukandning och det andra är bröstkorgsandning. Om ni inte har testat förut så lägg handen på magen och gör bukandningsövningar. Jag tycker att det känns skönt att andas så men när man inte är van kan det bli lite som att blåsa upp ballonger. I alla fall blev jag lite yr när jag försökte göra rätt under hela besöket. Man måste börja med korta teststunder.

Det finns fler sätt att försöka få hjärnan, för det är den som krånglar, att fatta att den ska sluta vara dum. Men det här får räcka för stunden och om ca en månad ska vi göra en utvärdering. Ännu mer att träna alltså. Jag tränar fötter, händer och gör styrketräning för hela kroppen och det är något jag mår bra av. Självklart ska jag ge det här en riktig chans också.

Så nästa gång jag pratar med någon i telefon så får de vara med på att jag ska prata långsammare och ta många små pauser för att svälja i stället för att harkla mig eller hosta. Samtidigt ska jag andas på rätt sätt. Logopeden sa att jag inte behöver hålla ut med allt det här under långa samtal men jag ska helst göra det i korta perioder. Det ska bli väldigt spännande att få se om det hjälper. Enligt henne har ju kroppen vant sig vid det här beteendet i mer än ett och ett halvt år så det kan bli lite lurigt att få till det.

I morgon är det ännu ett läkarbesök på gång men det är bara rutin och förmodligen pratar vi mest mediciner och konstaterar att levern mår bra.