Min kompis Karin kom med tåget från Strängnäs på kvällen i förrgår och det blev en trevlig stund innan det var dags för sängen. Jag gav mig på utmaningen att bjuda på en vegansk viltgryta. Det var en liten utmaning, och jag tyckte det var en rolig sådan, eftersom hennes man är jägare och ”riktiga” viltgrytor är något hon är van vid att tillaga och äta. Min gryta fick klart godkänt, så pass mycket att hon gärna ville ha med resterna för att ha som middag även när vi kom fram till Trondheim dagen efter. Men jag tror nog ändå att de olika köttsorter hon är van vid inte riktigt går att jämföra med det jag bjöd på.

Två glada resekompisar hämtade hyrbilen på morgonen, handlade lite och åkte hem till mig för att packa in allt i bilen och ta en kopp kaffe innan vi gav oss iväg. Vi hade inte bråttom eftersom det skulle regna i stort sett hela dagen, men strax före elva lämnade vi Frösön.

Vi turades om att köra och när jag satt på passagerarsätet försökte jag fota en del av det lilla vi såg genom regn och dis. Men de bilderna blev inte alls bra och det kommer förhoppningsvis många fler tillfällen att fota fin natur.

När vi kom fram till vårt bokade airbnb hade det slutat regna. Vi kunde parkera rakt utanför våra fönster i lägenheten på bottenplanet. Vår värdinna bodde i samma hus och hon mötte oss i porten och visade oss var vi skulle gå in. En liten men ändå fullt tillräckligt stor lägenhet med allt som kan behövas.

Från fönstren kunde vi se upp till Kristanstens fästning. Jag berättar inte här om hela historien bakom denna fästning men kan ändå nämna att här avrättades ett trettiotal norska motståndsmän av tysk ockupationsmakt under andra världskriget. Efter andra världskriget användes fästningen som förvarings- och även avrättningsplats för norska krigsförbrytare. Därefter har fästningen framför allt fungerat som museum och en renovering i detta syfte genomfördes 1997 under staden Trondheims 1000-årsjubileum.

Vi bestämde oss för att ta vara på ett bättre väder än vi hade under resan hit och innan middagen promenerade vi upp till fästningen. En lagom liten utflykt den här dagen.

Nidarosdomen i diset där borta. Den ska vi ta oss en närmare titt på idag.

Ett fint café fanns det på området men det var stängt.

Jag vet inte vad det säger om oss två när vi spekulerade om ifall det här kunde ha varit något slags stall och att hästarna kunde titta ut genom gluggarna. Kanske visar det på vår lite naivt positiva inställning till livet och historia 😀 Sanningen är så klart en helt annan och det här var förvaringsplatsen för de norska fångarna. Avrättningsplatsen fanns där också och nu har det ordnats en minnesplats för de som sköts där.

Vi var nöjda med vår korta utflykt och min mage skrek lite av hunger när vi kom tillbaka till lägenheten. Det gick fort att värma upp maten och grytan smakade lika bra den här dagen.

Nu har vi båda sovit gott och snart ska vi ge oss iväg på en lite längre promenad till de mer centrala delarna av Trondheim.

Båda de alternativen kan pigga upp personer och kanske höja glädjenivåerna hos en del. För mig är det tveklöst promenaderna som ger mig de effekterna. Jag har flera i min närmaste omgivning som säger att de blir pigga av kaffe och kanske t o m behöver minst en kopp för att orka hålla igång en hel dag. Jag känner absolut ingenting av det som de beskriver. Jag har egentligen inga bra orsaker till varför jag dricker kaffe mer än att det känns trevligt. Så himla gott är det faktiskt inte och utan en rejäl skvätt havredryck i koppen så smakar det ganska illa. Ändå dricker jag oftast kaffe två gånger per dag…0m jag är hemma eller hos någon som bjuder på kaffe. Jag tar aldrig med mig kaffe om jag gör någon dagsutflykt för det känns bara onödigt att bära på den extra tyngden. Då vill jag bara ha kall dryck med mig och gärna något som smakar mer än vatten (typ Fun light).

Jag saknar inte kaffe när jag inte har tillgång till det och under flera år (ganska länge sedan nu) drack jag inte kaffe alls. Jag tröttnade helt enkelt på smaken och min man tyckte nog att det var ganska trist att jag inte ville dricka kaffe tillsammans med honom. Efter ca två år var vi ute på en lång bilresa och då lyssnade vi på ett radioprogram om kaffe, kaffebönor och olika rostningar och sätt att dricka den ädla drycken på. Då blev jag faktiskt sugen eftersom de fick det att låta så gott. Jag började dricka kaffe igen. Men det har aldrig egentligen varit så gott som jag tyckte att de fick det att verka i det där radioprogrammet.

Att jag kom in på de här tankebanorna beror på att jag de senaste veckorna verkligen har känt hur glad och pigg jag blir av att gå ut och promenera. Förmodligen har det att göra med var jag väljer att gå men jag tror faktiskt att en promenad i stadsmiljö påverkar mig nästan lika positivt som naturupplevelser. Vädret har varierat en hel del senaste tiden och jag har behövt pusha mig själv lite för att komma mig för att gå ut. En liten tröskel är att jag behöver ta på mig tensen innan och det är egentligen bara en dum och onödig ursäkt. Det tar bara några minuter och är inte särskilt krångligt. Och när jag väl har kommit ut har jag verkligen känt den där rejäla glädjen som jag ju faktiskt vet kommer när jag är ute i naturen. Jag har bara glömt bort att notera den och bekräfta att det är så. Men nu har jag börjat tänka mer på hur jag känner och på hur alla glädjehormoner strömmar till. Extra kul blir det om jag träffar någon vovve som vill hälsa på mig och som ni vet händer det lite titt som tätt. Jag skriver inte om det varje gång så vovvemötena sker lite oftare än jag berättar om här.

I morse såg jag de här minisolrosorna. Jag tror i alla fall att det är någon sorts solrosor men helt säker är jag inte.

Här samsas Lungörten med Malvan.

Som ni ser så var det en fin morgon.

Nu har de vitkindade gässen tagit över den här piren. En mås har fortfarande bästa utsiktsplatsen men måsungarna syns inte till längre.

Jag var inte särskilt välkommen och hela gänget valde att fly från mig.

En liten humla i en Cikoria.

Det här är bara några exempel på allt som får mig att må bra och verkligen känna glädje ute i naturen. Jag är ganska säker på att många av er känner ungefär samma sak men kanske kan ni inte uppskatta det riktigt innan ni har fått dagens första kopp kaffe. Kanske borde rubriken vara: Kaffe och/eller promenader. Båda kanske är lika uppiggande och glädjegivande för många.

Jag behövde handla och tog bussen till Willys. Men innan jag gick in där ville jag ta en promenad och eftersom Minnesgärde finns bara en liten bit därifrån så blev det ännu en gång en fin runda där. Jag började med att följa stigen nära sjön och när jag kom ut ur skogen valde jag att gå på grusvägen tillbaka. Bilderna visar en del av vad jag såg den här sköna morgonen. För det var en skön morgon även om molnen var täta och vinden tog i lite ibland.

Kan någon förstå varför man tar med sig en kundvagn hit och ställer den i vattenbrynet? Kanske tycker några att det är roligt att skjutsa varandra en bit i vagnen och sedan är det lättare att ställa ifrån sig den här än att gå tillbaka med den. Inte ens som ung tyckte jag att sådant var kul. Men jag hade nog inte sagt ifrån för vem vill anses som tråkig i den åldern?

En relativt nyfallen tall.

Någon sorts kornell.

Längst ut på en brygga hade en hund och medföljande matte placerat sig. En väldigt fin spaniel av någon sort som såg otroligt snäll ut.

Undrar hur sjövärdigt det här hemmabygget är.

T o m årorna, eller paddlarna, ser ut som ett hemmabygge. Kanske lite för små för att vara riktigt effektiva.

Det blåste lite för mycket för att få till bra bilder av blommorna men jag gjorde ändå några försök.

Nu är kylskåpet välfyllt och även skafferi och frys har fått påfyllning. Det är alltid skönt när jag vet att jag klarar mig upp till en månad till nästa storhandling. Två av mina grannar stod ute och pratade när jag kom hem och jag stannade också till för en stunds uppdateringar. Alltid kul med lagom mycket kontakt och jag tycker ju att mina grannar är trevliga.

Jag hade en väldig tur i morse som råkade komma rakt ner till den plats vid sjön där mamma storskrake satt och höll utkik för att hennes sju ungar skulle vara trygga. Jag höll på att skriva så att hennes sju småskrakar… men det hade ju blivit helt fel eftersom småskrakar är en annan sorts fågel.

Men innan jag såg den familjen så gick jag och njöt av allt som växer och blommar. Det tar aldrig slut och så kommer det att fortsätta långt in i augusti.

Kardborren vill man helst inte gå i närkamp med och hundägare gör bäst i att hålla sina vovvar på avstånd. Jag har varit med om att försöka ta loss kardborrar ur mina hundars pälsar och det är snudd på omöjligt utan att ta fram saxen. Det är så klart samma sak för andra djur också och katter är ofta svårare att ha koll på. Men jag tror att de här blommorna ska vara överblommade och kanske på väg att vissna innan de lossnar lätt och ställer till det.

Någon hade varit vänlig nog att röja upp en liten stig ner till sjön där det vanligtvis inte är lätt att komma ner. Jag ville så klart se varför det var röjt och jag kom rakt ner till en fd stenpir (många stenpirar går sönder med tiden pga stormar och andra väderförhållanden). När jag såg storskraken hade jag ett ganska stort avstånd till henne och jag var så fokuserad på att få till en bild på henne att jag inte såg ungarna. Men som ni ser så ligger två av dem långt ner till vänster i bilden och övriga fem ser man bara huvudena på längst ner till höger. Vilken tur att jag fick med alla i samma bild, även om några bara syns delvis.

Jag tog även den här bilden utan att se ungarna men jag beskar den lite mer än bilden ovan.

Jag tog några steg för att komma aningen närmare men då fick jag den här blicken av mamman.

Jag ville inte störa alltför mycket så jag stannade men mamman kallade på sina småttingar, som inte är så små längre, och genast hoppade alla fem som låg på stranden ner i vattnet och simmade mot sin mamma.

Mamman tog sig också ner i vattnet och då ville de två som låg på stenpiren inte vara sämre och snart simmade hela familjen iväg från mig. Lite synd att jag störde dem men jag stod stilla en bit ifrån dem och de verkade inte stressa utan gav sig iväg i lugn takt.

När de var långt bort tog jag mig ner till vattnet och fick en sista bild bort mot fjällen och fågelfamiljen var då bara några svarta klumpar. Jag såg att de var på väg in mot land igen och förhoppningsvis fick de vara ifred där. Men kanske återkom de till den plats som kanske var deras revir lite senare.

Jag gissar att det här är två olika sorters lokor.

Jag måste rätta till ett misstag som jag förmodligen har gjort flera gånger. Jag har kallat båda de här klockväxterna för Hässleklockor men jag såg i ett gammalt inlägg att jag trodde att jag hade fotat en Nässelklocka. Det fick mig att fundera. Den vänstra bilden tror jag fortfarande visar Hässleklockor men jag är inte helt säker. Det kan även vara Nässelklockor men jag tycker inte att bladen, som inte syns här, stämmer. Den högra bilden är jag nu ganska säker på är Knölklocka. Den blir 20 till 90 centimeter hög med hängande, lite mer långsmala violetta blommor som sitter på ena sidan av stängeln. Det finns säkert fler sorter men jag ska aldrig mer vara säker på att det är Hässleklockor jag ser. Men Knölklockor tror jag inte att jag blandar ihop med de andra klockorna nu.

Ett väldigt tidigt hösttecken.

Vid den igenvuxna stigen, den där jag blev så blöt långt upp på jeansen när jag gick där efter ett regn för ett tag sedan, finns den här brunnen och pumpen. Någon vänlig person har ställt dit en vattenskål och fyllt på med fräscht vatten till förbipasserande hundar. Ja, kanske även till andra djur.

Det är svårt att fånga på bild men här har vita klöver tagit över hela ängen.

En kråka satt och filurade mitt i klöverängen.

En sista blick mot fjällen innan jag lämnade det här området.

Tänk att nu är det bara 10 dagar kvar tills det är dags för nästa lilla resa. En resa in i Norge tillsammans med en god vän från Strängnäs. Om ni tror att jag redan har börjat förbereda viss packning så har ni helt rätt 😀

Jag kom på att jag kanske kunde ta mig till Andersön med buss, nu när jag inte längre har en bil. Att jag inte har tänkt på det tidigare. Det är bara ett år sedan jag valde att inte ha någon bil men jag har ändå känt en liten saknad efter vissa områden som jag brukade åka till. Inte så mycket så att jag funderar på att leasa en bil igen. Jag är väldigt nöjd med att inte ha den kostnad och de besvär som det medför. Men de där platserna, som är så starkt förknippade med fina minnen, vill jag ändå ha möjlighet att ta mig till.

Jag kollade i bussappen och visst skulle det fungera. Jag skulle vara tvungen att börja min promenad längs en lång, asfalterad raksträcka men sedan skulle jag komma till finare platser. De här landsbygdsbussarna går dock inte så ofta och ännu sämre är det med turer när skolorna har lov. Det som passade mig bäst var att åka hemifrån några minuter före sju på morgonen och med ett byte vid Vallsundsbron skulle jag vara vid vägkorsningen mot Andersön fyrtio minuter senare. Lite trist var det att det fanns två alternativ för hemresan och det alternativ som jag kunde tänka mig gav mig bara nästan två timmar att först ta mig till själva Andersön och sedan gå en bit där. Men det andra alternativet innebar att jag skulle behöva vandra omkring i ca tre timmar till och det hade jag ingen lust att göra. Turerna på eftermiddagen var ännu sämre för mina planer.

Igår stoppade jag ner vätska, en macka (som jag inte åt förrän jag kom hem), halstabletter och lite andra bra-att-ha-grejer i en liten ryggsäck. Kameran hade jag i den axelväska jag alltid har med mig. Det är lättare att ta fram kameran ur den väskan än att ha den i ryggsäcken. Det var en skön, solig och sval dag även den här dagen. Resan och bussbytet gick smidigt och efter den lite trista raksträckan kom jag fram till Sunne kyrkoruin, som ni har sett så många gånger förr hos mig.

I gräset vid ruinen landade en fjäril framför mig. Den ville inte fälla ut sina vingar förrän den snabbt flög iväg.

Här står jag mitt emellan ruinen och Storsjöodjursspaningsplatsen. Lite roligare är det att gå på vägen när det är vatten på båda sidorna.

Den här varianten av Storsjöodjuret är fortfarande lika ful och inte stämmer den heller ett dugg med hur de flesta av oss här tänker oss utseendet. Jag skriver det igen: en snigel med katthuvud.

Det var nästan spegelblankt på vissa delar av sjön där det var lä.

Åt andra hållet såg jag siluetterna av fjällen.

Här svängde jag in mot Andersöns naturreservat. Men jag kom inte ända fram dit utan jag fick nöja mig med att gå en liten bit in på den långa halvön.

Den här ön har jag visat förut men då har sjön legat helt spegelblank och resultatet blev mycket finare.

Här vände jag och gick över till andra sidan för att följa den stigen tillbaka.

En liten pöl med speglingar.

När jag hade kommit ut på vägen igen lyfte jag kameran mot den nuvarande Sunne kyrka (1835).

Ett bi jobbade flitigt för att få ihop lite nektar.

Jag kom i god tid tillbaka till busshållplatsen och kvart i tio var jag återigen vid Vallsundsbrons norra brofäste. Där tog jag beslutet att använda apostlahästarna hela vägen hem och ca halvelva var jag hemma igen. En väldigt skön och fin förmiddagsutflykt. Nästa gång jag får för mig att åka till Andersön så kanske det går fler bussar så att jag kan komma lite längre. Eller så tar jag det helt enkelt så lugnt så att jag orkar vandra omkring i tre timmar till så att den senare bussen funkar.