Vid två tillfällen den här veckan har jag gått till Ändsjön och hoppats på att få se småttingarna till alla de skäggdoppingar jag såg för ett tag sedan. I tisdags såg jag inga andra fåglar än några skrattmåsar på håll så det fick bli blommor i fokus i stället.

Att daggkåpans blad är bra på att samla på sig vattendroppar har jag visat och skrivit om tidigare men även själva blomman kan fånga och smycka sig med dessa droppar.

I morse gjorde jag ett nytt försök och fick faktiskt syn på en av alla de skäggdoppingar jag tidigare såg. Men i övrigt var det väldigt tyst och tomt vid det södra fågeltornet. Förmodligen kläcks alla olika slags fågelungar när jag är bortrest och då får jag hoppas att jag kan se dem när jag kommer hem igen till midsommar.

En viol. De kan ha många utseenden och den här är lite blek i jämförelse med många andra. Men den är fin i alla fall.

Jag kom till den del där spången delade sig och jag följde den spång som ledde till det norra fågeltornet. Inga fågelungar där heller och nästan bara skrattmåsar som syntes. Jag såg några andra fåglar men de var alldeles för långt bort för att fota. Det var bara för mig att ta mig ner för den lite läskiga trappan igen.

Jag gick vidare och fick leta upp andra fotomotiv i stället.

Det är ju inte bara fåglar som flyger och från Frösöns flygplats, som egentligen heter Åre Östersund flygplats, lyfter det ett antal plan varje dag.

Mörka moln närmade sig. Det syns inte i bilden men det var regn på gång.

En av alla de fina brevlådor jag ibland ser på mina promenader. Jag fotar aldrig de som är precis vid ingången till hus för det skulle inte kännas bra att rikta kameran in mot huset.

Både hägg och syrener blommar för fullt och nu är det snart dags även för rönnarna. En del har nästan slagit ut men här är det än så länge bara knoppar.

Förgätmigejen är så söt.

Nästan hemma i mitt område och här lyfts pallar med takpannor upp på ett av husen längre ner i området. Nu går det undan och femte huset är nu på väg att få ny fasadfärg, nytt tak och nya fönster. Skönt att det är klart och fixat där jag bor.

I morgon kväll tar jag nattåget söderut och någon gång mellan kl åtta och kl nio på lördag morgon är jag framme hos min dotter och hennes man i Örebro. Min andra dotter kommer självklart också dit och vi har blivit lovade hemgjord glass 😀 Det ska bli väldigt spännande att få se deras nya hus, krama alla och att få mysa lite med kattbröderna. På söndag kväll fortsätter resan med ännu fler fina möten och kul upplevelser.

Det är det jag känner när den här dagen kommer varje år. Men det är också en fin dag och om jag är hemma så brukar jag ta mig till minneslunden för att i tanken berätta för min man om hur våra barn har det och säga att jag saknar honom. Tolv år har gått och det känns både som nyligen och som väldigt länge sedan.

Jag tog bussen i morse vid halvåtta och jag hade privatchaufför ända in till stan. Inte många som vill ut och åka buss en söndagsmorgon. Jag hade planerat att leta upp några stolpar under min promenad till minneslunden och då passade det bra att gå genom campus. Medan jag gick fick jag morsdagshälsningar från alla mina tre barn och jag berättade så klart att jag skulle besöka deras pappa. Den lite läskiga statyn, som ser ut att föreställa en halv flicka på en blodig badboll, är inte någon favorit. Tvärtom känns den både bisarr och otäck. Det fanns ingen skylt om konstnären och inte heller finns den med på listan över alla konstverk i Östersund. Kanske för att den är just otäck.

Betydligt mycket trevligare är den lilla dungen där några små stugor huserar. Jag har passerat här många gånger men aldrig lagt märke till kanonerna. Inte heller har jag funderat över vad stugorna används till. Tydligen är det lite militärhistoria som visas här. Området fungerar som en samlingsplats för att vårda minnet av det nedlagda regementet A 4 (avvecklat 1997). Medlemmar ur kamratföreningen träffas här regelbundet för att bevara traditioner, hålla föredrag och sköta om området

Långt ute på en äng satt den här stiliga katten. Han ser lite bister ut men de blå ögonen är otroligt vackra.

Jag kom till kyrkogården och stannade till vid en plantering med väldigt vackra tulpaner.

Eftersom min man inte hade mycket till övers för blomsterbuketter gjorda av proffs utan hellre njöt av naturen och allt som den bjuder på så plockade jag i förrgår ihop en liten bukett. Liljekonvaljerna är inte alls utslagna men några blad fick utgöra basen och sedan fyllde jag på med gullvivor, knoppar av midsommarblomster och en del annat. Buketten slokade betänkligt när jag placerade den mellan vackra rosor och andra fina blommor men det är ju tanken som räknas. Just när jag satte ner buketten så kom det ett par och då blev det genast väldigt trevligt. Men hej L och L sa jag och när de kände igen mig blev det stora famnen. Två goda vänner från Optand. Kvinnans mamma dog dagen efter min man så de har för vana att besöka minneslunden på mors dag.

Det var så roligt att träffas. När jag flyttade hit för sju år sedan bjöd jag dem och andra vänner på middag . Vi hörde av oss till varandra några gånger men sedan rann det ut i sanden, som det så lätt gör. Nu fick vi en fin stund med ganska mycket prat och jag skrattade gott när de berättade att när de hör storspoven så säger de att ”där är Kenneth” (min man). De är inte ensamma om att tänka på honom när storspoven kommer. Två andra par brukar höra av sig och berätta att nu är han här. Naturligtvis sa vi till varandra att vi skulle ses och jag tror att vi alla menade det. Men min hjärnas dimmighet när jag kom hem och den trötthet jag kände var ett tydligt tecken på att det inte är så lätt. Märkligt! Det var ju ett kul möte med personer jag gillar. Men jag gissar att orsaken till varför vi möttes vid minneslunden spelade in.

Jag satt kvar en stund på en bänk för att få den där stillheten och för att få vara för mig själv med mina tankar, som jag försökte förmedla till min man. Medan jag var där kom solen fram ur molnen och det blev en väldigt skön promenad där jag hittade ännu fler stolpar. Det är förresten inte stolpar i det här området utan små dekaler som placeras ut. Första året jag upptäckte hittaut.nu så var det svårt att hitta vissa stolpar här och jag hörde av andra att ungdomar hade ryckt upp dem och flyttat dem. Kanske är det därför de ser annorlunda ut nu. Totalt kunde jag registrera 15 stolpar och sedan kom jag till centrum alldeles lagom för att gå på bussen hem.

Lärkens kottar har kommit lite längre i sin utveckling nu.

En del syrener är på god väg att slå ut. Så nu blommar både hägg och syrener.

Vad det här är vet jag inte men färgen bröt av lite mot allt det andra gröna.

När jag kom hem blev det havregrynsgröt med lingonsylt till lunch, mums, och sedan satte jag mig en stund på balkongen och njöt innan det blev lite för varmt.

Det finns mycket fint och kul att titta på ute i naturen, inte minst fåglar. Den finaste upplevelsen den här dagen var inte de fåglar jag såg utan den storspov jag hörde. Det har hänt några gånger att någon enstaka storspov passerar över Frösön och någon gång har den landat en kort stund. I alla fall som jag vet om. Det kan ju hända att några av de fina fåglarna bor på andra sidan och dit kommer jag aldrig. Som alltid när jag ser eller hör storspoven så kände jag hur mungiporna åkte upp och tankarna for iväg. Ja, ni vet ju vart och varför.

Men de fåglar jag såg i Ändsjön var också fina och från det södra fågeltornet såg jag ganska många skäggdoppingar. En man berättade att han hade räknat till 16 stycken och det finns säkert många fler inne i vassen.

Inte så lätt att se dem tydligt men man kan ana att de ligger där i sina bon och ruvar på ägg. Jag måste gå hit varje vecka nu för jag hoppas få se ett gäng söta små skäggdoppingungar. Men har jag otur så dyker de upp just när jag är på resande fot.

Från det norra fågeltornet såg jag en hel del fåglar men de var alla alldeles för långt bort för att det skulle bli bra bilder. Men jag lyckades fånga en krickas snabba helomvändning när en svarthakedopping plötsligt dök upp ur vattnet. Var den kom ifrån såg varken jag eller krickan men förmodligen hade den dykt ner i vattnet från en plats i vassen och dök sedan upp helt plötsligt.

Kossorna hade kommit ut och visserligen var några av dem nyfikna på vem jag var men ingen av dem vågade komma så nära att de kunde äta det gräs jag försökte muta dem med.

En annan runda gick jag idag. Jag började med en promenad till min frisörska där vi båda konstaterade att mitt hår börjar få ännu fler grå skiftningar. Det har gått väldigt långsamt och jag hade nog trott att jag skulle bli lika silvergrå som min mamma någon gång efter att jag fyllde femtio. Det är på gång och det är absolut inget jag har något emot. Men helt grå blir jag nog inte än på ett tag.

På en gren hängde några garnfigurer och bakom dem hängde även den repstege de kanske hade klättrat upp för 😀 Kul med små installationer i skogen.

Senare i dag fick jag besök av en snickare som ska ge mig en offert på badrumsrenoveringen. Jag har varit i kontakt med även en annan firma och fyllt i deras formulär på nätet. Jag fick ett trevligt svar där de tackade för att jag ville veta mer om deras tjänster och de skulle höra av sig snart. Efter två veckor har jag inte hört någonting från den firman så just nu är det bara en spelare med i spelet. Jag fick ett väldigt bra intryck av honom och av hur han samarbetar med auktoriserade elektriker, rörmokare, mattläggare och kanske någon mer. Han skulle ta kontakt med ordföranden i min bostadsrättsförening för att allt ska bli rätt. Det kommer inte att hända något före hösten men jag har ju funderat och tvekat i sju år så några månaders väntan gör ingenting.

Jag blev både full i skratt och lite paff när jag blev omkörd av det här ekipaget. Vovven ser ut att ha det bra där i plastlådan och det finns säkert en väldigt bra anledning till det här arrangemanget. Kanske har de redan promenerat och ska ta sig till en plats ganska långt hemifrån. Om labradoren då är lite äldre eller har något medicinskt problem så är det här ett fiffigt sätt att låta den följa med. De swishade förbi ganska snabbt så det finns säkert en bra säkerhetsanordning i hemmabygget och hunden har nog blivit van vid att transporteras på det här sättet. Hur som helst så bevisar det att det finns en lösning på det mesta. Jag hann precis lyfta kameran innan de försvann ur sikte. Huset i bakgrunden har för övrigt varit med i ett avsnitt av ”vem bor här”.

Men jag ska börja från början av dagen. När jag drog upp rullgardinen vid sextiden på morgonen så sken solen över det nästan spegelblanka vattnet och Annersia. Jag hämtade kameran för att försöka få med speglingen.

Sommartemperatur väntade och jag valde att gå ut redan vid sjutiden eftersom jag föredrar att promenera i svalare väder. Ni minns kanske att jag för ett tag sedan hittade lundvivor bredvid röda gullvivor och i morse hittade jag massor av gula gullvivor. Det är nog inte bara jag som tidigare har tagit fel och trott att lundvivor är gullvivor och för de som vill veta skillnaden så lägger jag ut båda bilderna.

Plötsligt kom en raket, en väldigt snabb kisse, springande ifatt mig och stannade framför mina fötter. Ja, nu känner jag ju igen Vandrar-Sune och naturligtvis hukade jag och fick en rejäl stund med gos. Jag förstår att han ger sig iväg på äventyr eftersom han är så ömhetstörstande. Jag ville inte att han skulle följa med mig eftersom jag skulle gå en bra bit och passera minst en väg. Jag har sett på fb att han ofta blir hämtad av sin husse så det var inte av oro att han skulle gå vilse som jag helst inte ville ha honom som sällskap. Han gjorde som sist och stannade till ibland men kom sedan farande som en raket igen. Rätt som det var dök en man med ett barn upp och gick åt motsatt håll och då var de som tur var mer spännande. Jag såg hur de stannade och klappade Sune och jag skyndade mig iväg åt mitt håll.

Sjön låg fortfarande spegelblank när jag kom en bit längre.

Jag kände doften av hägg och nu har blomningen börjat.

Det här är fortfarande min drömstuga. Det är några år sedan jag hörde att den har ärvts av två syskon och att de tänker sälja den. Men än så länge ser den oanvänd ut. Jag kan alltså fortsätta att drömma om att få sitta i uterummet på baksidan eller vid stranden med fötterna i vattnet medan jag ser ut över vyerna. Jag gissar att den som kanske någon gång köper fastigheten kommer att riva stugan och bygga något miljonbygge. Jag skulle bara vilja renovera det som behöver renovering. Det finns en liten gässtuga också och förmodligen är det ett utedass som gäller. Jag kommer aldrig att ha råd med en stuga i det här läget så jag får fortsätta drömma.

Skogsnävan (midsommarblomster) slår snart ut.

Åkersenapen är redan i full blomning.

Det här med näthandel är inte alltid så lätt. Jag ser ibland hur väldigt billiga alternativ till det jag letar efter säljs av Temu, Shein och andra företag som jag vet finns i Kina. Det har kommit larmrapporter om gifter i produkterna och urusel kvalitet. Ja, det finns många anledningar att undvika de näthandlarna. Men hur ska man veta när det inte framgår var varorna hämtas från?

Jag har tänkt ett tag att jag vill ha en baddräkt. Min bikini duger fortfarande men jag känner att nu är det dags för en hel baddräkt. Både för att det är bekvämt och för att den kan hålla ordning lite mer på diverse valkar. Men jag har inte kunnat uppbåda någon lust eller ork till att gå på stan för att leta och prova ut någon så jag satte mig vid datorn och tänkte att jag skulle chansa utan att prova. Naturligtvis kom diverse oönskade butiker upp i skärmen men jag hittade en baddräkt hos en butik som heter Hanson mode. Det låter ju svenskt. Dessutom stod det att den skulle skickas två dagar senare. Men just det där ordet ”skickas” är tydligen en luring. Jag läste lite snabbt och min hjärna tolkade det som ”levereras”. Så fel jag hade. När varan var beställd och betalningen gjord så fick jag besked om att leverans skulle ske ca tre veckor senare. När jag sedan följde min beställnings status så stod det tydligt att den kommer från Kina. Suck!!!

Nåja, nu har den kommit och eftersom den passar så kommer jag att använda den. Om det blir något bad i sommar, för det kan inte garanteras. Jag får hoppas att den inte är supergiftig eller att den vittrar sönder så fort jag badar för det vore ju lite pinsamt. Jag vet inte om jag lärde mig något av det här men kanske kommer jag inte att gå på det där ordet ”skickas” någon mer gång. Då kommer mina varningsklockor att ringa. Nu har jag sett att Andersson mode säljer likadana baddräkter för samma pris så svenska efternamn kanske också borde få varningsklockorna att ringa.

Jag hade en lite bättre dag igår så jag gav mig i kast med att leta upp stolparna på Öneberget. Ett lagom högt berg som inte kräver alltför mycket av den som vill ta sig upp. Kartorna i hittaut-appen beter sig lite underligt i min mobil så det var inte helt enkelt hela tiden. När jag zoomade in på kartan så delade sig kartan på ett mystiskt sätt i två delar och de nya checkpoints jag ville hitta fanns plötsligt delvis på den del av Frösön där jag redan hade hittat alla stolpar och en bensinmack hade lyckats placera sig på toppen av Öneberget. Kartan stämde inte alls med verkligheten. Men jag tänkte att det löser sig nog när jag kommer närmare och när den blå gps-pricken, som visar var jag är, har hamnat i orienteringskartan. Till slut blev det rätt men jag märker att samma fel uppstår när jag tittar på andra delar av Östersund med omnejd. Vid Bynäset blir det en skugga av näset i sjön och där hamnar prickarna ibland. Men så plötsligt visas kartan på rätt sätt nästa gång jag testar. En extra utmaning alltså men utmaningar är ju till för att övervinna.

Jag gick naturligtvis fel i början och i stället för att gå tillbaka och göra rätt så valde jag att hasa ner för branta sluttningar utan stigar för att komma rätt. Men det fanns gott om grenar jag kunde hålla mig i så att inte fötterna skulle fara iväg under mig. När jag var på rätt plats gick resten lätt och så småningom kom jag upp till den här stigen med trappsteg i sten och med ett räcke att ha som stöd.

Jag gillar den här stigen med det som känns som lagom mycket klättring och bergsbestigning. Jag går hellre uppför än nerför här så jag valde att gå rundan motsols. Trapporna fortsätter en bra bit till…

…men så småningom kom jag upp till den enda plats där kameran kunde leta sig fram mellan träden och fokusera på Östersund. När jag kom hit hade jag hittat alla stolpar så resten av promenaden kunde jag stoppa ner mobilen och bara njuta av väder och natur.

Här är platsen för den numera obefintliga Mjälleborgen. En gång i tiden var det säkert fin utsikt åt alla håll härifrån men skogen har mer och mer tagit över.

Jag gick ner på andra sidan berget. En mycket jämnare och mer lättgången stig. Från den här sidan bjuds man på den här vyn in mot de centrala delarna av Frösön och med en viss fjällutsikt.

Nu har liljekonvaljbladen kommit upp och faktiskt så hittade jag knoppar bland alla blad. Väldigt outvecklade knoppar men om några veckor sprids doften av massor av liljekonvaljer på många platser. Jag tror att jag hinner njuta av det innan jag ger mig iväg på äventyr.

En stor humla hade fullt upp i de här maskrosorna.

De här penséerna har nog spritt sig från en närbelägen trädgård. Så är det med många växter och då är det fritt fram att fota. Jag brukar undvika att fota i trädgårdar men jag tittar och beundrar dem när jag går förbi. Det finns så mycket fint att titta på.