Det är vad som gäller när jag får tillfälle att träffa min yngsta dotter och hennes man. Det blir inte många tillfällen vi kan vara tillsammans per år men när det händer får man göra det bästa av det. De hann inte med allt och alla den här gången men jag och svärsonens mamma konstaterade att vi är lyckligt lottade som hör till de som prioriteras. Ca kl 13.00 ringde det på min dörrklocka och där stod de och såg härligt glada ut. Jag såg nog minst lika glad ut när jag såg dem och när vi kramades. Det blev en väldigt trevlig och mysig eftermiddag och kväll med mycket prat, fikande och middagsätande. Svärsonen hade ett besök till att hinna med så han gav sig iväg några timmar innan jag skjutsade min dotter till tågstationen vid halvniotiden. Där väntade vi tills svärsonen kom, skjutsad av sin mamma, och sedan sov de i egen kupé tills de kom fram nästa morgon. Om de sov gott vet jag faktiskt inte men jag vet att de kom hem till sina katter tidigt på morgonen.

Jag somnade i alla fall lite tidigare än vanligt och sov gott, med bara ett kort uppvaknande mitt i natten, till strax efter fem i morse. Jag åt frukost och tog det lugnt ett tag men vid sjutiden bestämde jag mig för att ta bilen till en plats lite närmare stan och gå en runda innan det ljusnade. Som så många gånger förr parkerade jag vid storsjöodjursspaningen och gick längs sjökanten fram till gångbron till Badhusparken. I år har de belysning i en av de stora granarna längs gångvägen igen. Förra året saknade jag den fina ljusslingan men nu finns den av någon anledning där igen. Granen syns på långt håll och gläder säkert många.

Det känns lite som en repris från en av mina promenader för ett år sedan. Älgen mellan Frösön och Badhusparken har kommit fram igen men har hittat en bättre plats att spana ut över sjön från. Kanske känner den sig lite tryggare bland några träd än på den helt öppna plats där den stod förut.

Granen på Stortorget har i år pyntats i Jämtlands färger:

Blått	den stora, blåa himlen över Jämtland
Vitt	de snöklädda, vita fjällen
Grönt	de gröna ängarna och skogarna

Jag fortsatte promenaden längs gågatan då plötsligt…

…klockan hade blivit åtta och rådhusklockorna spelade ”nej se det snöar”. Jag hann inte med i svängarna och hann bara filma och få med en liten snutt. Jag tror att alla känner igen den sången men om inte så kan ni lyssna på Agnethas och Lindas version här https://www.youtube.com/watch?v=1xbWt1pfzSE

För snart ett år sedan brann det lilla rosa huset, som stod på den här platsen, ner. Huset var nästan 200 år gammalt och många var ledsna för att det inte fanns mer. Huset har nu fått nytt liv genom den målning som visar hur det såg ut och nu har Tomtens stuga tillfälligt fått låna platsen. Tomten var dock inte hemma i morse men han kanske visar sig vid något annat tillfälle (ja, jag tittade naturligtvis in genom fönstret för att vara säker på att han inte var där).

Fint pyntade hus ser man lite överallt.

Jag kom så småningom tillbaka till hamnen och Badhusparken och tittade ut över Frösön. Om ni tittar noga ser ni den lysande granen som jag passerade tidigare.

Varje gång man går eller cyklar här får man ett tack och det känns ju bra.

För någon dag sedan hade isen lagt sig på ”min” del av sjön men med hjälp av små vågor från öster har isen snart fått ge vika helt. Jag trodde att det var en väldigt tidig isläggning i år men jag borde ha vetat bättre.

För den som undrar kan jag berätta att jag har för vana att döpa mina bilar. Min förra bils regnr började med LGK och min första tanke när jag såg det var Lilla GulleKlossen. Det kanske inte var ett namn jag skulle ha valt om jag hade tänkt efter lite mer men nu fick det namnet hänga med i de tre år som privatleasingkontraktet varade. Min son tog också till sig det namnet när Lilla Gulleklossen tog oss med på en resa genom stora delar av Europa. Den resan och det lite barnsliga namnet gjorde att jag fick lite extra starka känslor för den bilen. Det är inte ovanligt att jag får känslor för döda ting men inte så starka.

Några månader efter vår resa löpte leasingkontraktet ut och då kom i stället ODD in i mitt liv. Eftersom bokstäverna på registreringsskylten redan bildade ett namn så fick min nya, blåa bil heta just Odd. Nu är det bara några veckor kvar tills det skulle vara dags för bilbyte igen och jag var ute i väldigt god tid med min beställning av ny bil. Jag kan följa min nya bils resa från beställning till färdig produkt och leverans via hemsidan men sedan augusti har statusen inte ändrats från att beställningen har nått fabriken. Därför ringde jag upp försäljaren igår för att få besked om hur lösningen ska se ut. Han fick egentligen inte berätta hur prognosen ser ut i detalj (väldigt underligt) men han sa ändå att leveransdatum hoppar fram och tillbaka. Ibland ser det ut som om det är mars nästa år som gäller och ibland blir beskedet att det blir ännu längre fram.

Jag blev lovad att få ha kvar Odd tills den nya levereras. Han får körförbud den 30:e december om han inte besiktigas men det fixar bilfirman och jag fick genast en tid för det hos dem. Från tillverkaren hängde en vagnskadeförsäkring med men den försvinner också nu. Självklart förlänger de även den utan kostnad för mig. Vägassistensförsäkringen fortsätter också att gälla på deras bekostnad. Vad som gäller om jag skulle överskrida det avtalade maxantalet mil vet jag inte men jag är flera tusen mil ifrån den gränsen så det brydde jag mig inte om att ta reda på. Nu när jag vet att Odd får vara kvar hos mig till samma kostnad som förut spelar det mig ingen roll att nästa bil dröjer. Jag tycker faktiskt att det blir bättre att ha bytesdag på våren i stället för vid nyår. Nu fortsätter alltså min fina relation med Odd ett tag till 😀

Lite senare samma dag fick jag ett samtal från bilfirman i Mjölby, där Odd är köpt. De ville veta om jag hade beställt ny bil och avtalat om återlämning. Jag visste sedan förut att de gärna skulle velat få tillbaka Odd till sig men jag hade ingen lust att köra ner dit för det. 70 mil enkel resa och sedan tågresa hem någon gång mellan jul och nyår fanns inte på kartan. Bra att det går att fixa så här i stället.

Här har det kommit ett lätt snöfall och det syns i träden och på marken. Det blev en väldigt skön promenad i morse medan mörkret övergick i ljus.

Jag skulle tro att många av er vaknade upp till en vit värld i dag, eller så kom snön lite senare. Här var det nästan ingen vind och inte några andra kaosskapande förhållanden heller. Jag hoppas att ni inte får stora bekymmer i era delar av vårt land.

I morse anlände min yngsta dotter och hennes man till Jämtland och det är bara att ställa sig i kö för att få träffa dem. Min tur kommer på lördag och det är klart att jag längtar. Det är inte jättelänge sedan jag träffade dem. Jag besökte både min son i Uppsala och mina döttrar och svärsonen i Örebro i början av september. Tre månader är kanske lång tid för en del men med de här avstånden får det räknas som tillräckligt ofta.

Visst finns det många duktiga personer som kan skupltera fram de mest fantastiska former och figurer i is men jag föredrar ändå naturens egna konstverk. Tillsammans med vatten och en gren eller en sten kan minusgrader långsamt forma dessa vackra formationer och vi kan helt gratis ta del av dem. De förändras ständigt och om det skulle bli plusgrader så bidrar även de till att smältande is bildar nya konstverk.

Vatten som rör sig blir en del av förändringen och det syns i det här motivet. Här har en liten våg just dragit sig tillbaka…

…och här kom en ny liten minivåg. Det var inte mycket kvar av de små vågorna när de nådde in hit.

Allt sevärt är inte iskonst och jag låter den här pyntade cykeln ta lite plats också. Den påminner mig om de blomsterprydda cyklarna vid kanalerna i Amsterdam och även den här har haft några blommor som pynt i somras. Kanske kommer inspirationen just från Amsterdam eller så ville de helt enkelt inte göra sig av med cykeln. Återbruk är ju bra.

Från en sten hänger de här isformationerna. Kan de kallas istappar när de ser ut så?

Uppe på samma sten såg det helt annorlunda ut.

Vid ”min” strand fanns det rester från nattens isbildning. Men den isen är snart helt borta och det krävs fler dagar med riktig kyla och svag vind för att isen ska lägga sig. Om jag får önska så kommer det först snö och sedan en lång period med kyla utan snöfall. Då blir isen bäst.

De som gillar skidskytte är nog fullt medvetna om att världscuppremiären har skett här i min stad under helgen. Förra säsongen bröts traditionen med en start i Östersund pga corona. I stället för att besöka alla de vanliga orterna koncentrerades tävlingarna till ett fåtal platser. Det var helt publikfria tävlingar dessutom. Men nu har det vrålats och hejats från läktarna på skidstadion här och visst är det mycket roligare med den detaljen. Det var även en stor publik på stortorget i fredags då invigning kombinerades med hyllning av våra duktiga skidåkare. Jag har inte deltagit i festligheterna på plats. I stället har jag promenerat på morgnarna och sedan placerat mig i min soffa framför tv:n och haft det varmt och skönt. Det har inte bara varit mer bekvämt utan jag har även sett mer och bättre. Ni som vill veta vet nog redan hur tävlingarna avlöpte. Misslyckanden, men ändå med bra besked om formen, på lördagen och succé idag med vinst både i dam- och herrtävlingarna.

De isiga gångvägarna var inte lika hala de senaste dagarna som det jag skrev om sist. Ett väldigt tunt lager snö eller frost har lagt sig ovanpå isen och på vissa ställen är det även grusat. Igår morse gick jag österut och idag bar det av västerut. Igår passerade jag två eldar. Den första stod mitt ute på en öppen yta och inte en enda människa i sikte, bara en hund som var bunden vid ett träd. Hunden hälsade med några glada skall, eller var det vaktskall kanske.

Den andra elden fanns utan för hälsocentralen och där fanns även en gran med en ganska ynklig belysning. Men den lyste fint trots sin ynklighet.

Dagens promenad var fin trots täta moln. Den fuktiga luften har smyckat träden med rimfrost och även det höga gräset har fått ett lager frost.

Jag glömde helt bort att tända det första adventsljuset i morse men nu lyser det och det får bli en avslutande bild då jag önskar er alla en glad första advent 🕯

Det var 25 år sedan vi sågs och jag hade nog inte känt igen den kvinna som kom in på katthemmet i morse om inte hon direkt hade utbrustit ”dig känner jag ju”. Då klickade det till i min hjärna och för en gångs skull funkade den bra när jag behövde den. Jag hade några ledtrådar. Dagen innan hade denna kvinna skrivit i volontärgruppen på fb och presenterat sig som praktikant. Hennes namn och att hon hade bott i Svenstavik sa mig inte något förutom att jag snabbt snuddade vid tanken att vi kanske har mötts. Jag blev glad när jag direkt efter hennes första ord kom på vem hon var och att det var jag som först konstaterade att vi båda hade haft uppdrag på samma ställe. Hon som styrelsemedlem och delaktig i verksamheten och jag på kontoret.

När jag och min familj var nyinflyttade i Vattjom, en liten by utanför Oviken, var jag arbetslös. Jag fick praktik (ALU, ArbetsLivsUtveckling, hette det då men jag vet inte motsvarigheten idag.) på kontoret på Svenstaviks ridskola. Lite kuriosa om hur regler inte följdes kan jag bjuda på. När man hade ALU någonstans fick man inte ha ansvar för någonting utan skulle hela tiden ha en mentor tillgänglig. Jag kan ärligt säga att jag är glad för att den regeln inte följdes. Jag kom dit på en tvåtimmars introduktion en kväll och sedan förväntades jag på egen hand sköta bokföring och allt annat kontorsarbete. Det var utvecklande och roligt på många sätt. Jag hade tidigare bara bokfört för hand i den tidens stora (jättestora), röda bokföringsdagböcker och nu fick jag två instruktionsböcker och ett bokföringsprogram i datorn att fixa utan någon att få hjälp av. Datorvana hade jag fått genom några års arbete på bank och sedan egen dator så den var jag i alla fall inte främmande för.

Jag läste böckerna samtidigt som jag använde programmet och snart tyckte jag att det var himmelriket att bokföra på det sättet. Oj, vad mycket enklare det var att hålla ordning på siffrorna. Efter min tid på ridhuset sitter den 18:e i varje månad inetsad i mitt medvetande och än i dag tänker jag alltid ”uppbördsdeklaration” när de datumen infaller (om jag har koll på vilket datum det är och det har jag inte alltid). Det ingick i mina uppgifter att fixa den också varje månad och sedan jaga någon med rätt att underteckna det jag hade räknat ut. Det fanns även en hel del tid till att umgås med hästar och någon gång ibland fick jag rida tillsammans med alla de anställda i stallet. Instruktören kom aldrig med någon kritik mot mig när det gällde min ridning men det beror nog mest på att jag var med bara för att det var kul. Ingen mening att anmärka på någon som inte behöver kunna mer 😀 Båda mina döttrar har tagit lektioner där så under en period i mitt liv kändes det som om jag bodde på ridhuset. Mestadels fina minnen som jag inte kunde låta bli att dela med mig lite av. Efter det halvår jag var på ridhuset tog det bara en vecka innan jag fick ett ”riktigt” fast kontorsarbete och det var så klart bättre.

Det här blev en lång utläggning när jag egentligen bara skulle skriva om att jag och kvinnan, som kom till katthemmet, har den gemensamma bakgrunden och att vi då hade en hel del med varandra att göra. Nu har hon också en smärtproblematik och problem med fk. För hennes del innebär det att tvinga sig till att via Samhall jobba mer än hon egentligen orkar och nu ska hon vara på katthemmet. Jag hoppas att det ska fungera bra. Återigen tänker jag att jag är privilegierad som kan klara mig utan att behöva tvinga mig till mer än jag klarar och att jag slipper vara så slut varje kväll att jag inte orkar de allra enklaste hushållsgöromålen. Jag är så glad för att jag slipper ha med fk att göra något mer och att jag har den möjligheten. Det jag egentligen ville komma fram till var att det var jättekul att träffa henne igen men fingrarna ville skriva mer.

När jag satte upp ljusgirlangen på balkongen på morgonen i förrgår var det, som vanligt, ett väldigt vackert sken på himlen. Ljusen tänds inte förrän tidigast i morgon kväll och kanske väntar jag till på lördag kväll.

Igår förmiddag såg alla gångvägar ut så här. Jag har aldrig förr varit med om att sandningen har varit så sen men det fanns säkert en anledning. Jag var i alla fall nästan ensam om att gå på de här isbanorna och dubbarna på skorna fick jobba hårt. Jag fick även vara lite snäll mot en äldre kvinna med problem att gå. Hon hade parkerat sin bil i ett nerförslut och skulle ta sig till sin dörr ca 50 m bort. Hon stod utanför bilen med stavar i händerna och dubbskor men hon vågade inte röra sig. Det var ju lägligt att jag just då kom förbi och kunde ta ett stadigt tag under hennes arm och långsamt ta ett steg i taget bort till säkrare mark. Undrar hur många ben- och höftbrott det blev den dagen.

Jag lämnade isbanorna så småningom och följde stigar i skog och över öppen mark i stället. Som ni ser har den plöjda marken inte avskräckt folk att gå där de alltid har gått. Snart är stigarna väl upptrampade igen och jag hoppas att de inte plöjs bort i vår igen.

Idag, efter passet på katthemmet, tänkte jag att det var en bra dag för att tvätta bilen. Två minusgrader och med väntad kyla lång tid framöver gör sannolikheten för att bilen ska få vara ren ett tag kändes stor. Här i stan saltas det nämligen inte så det trista saltstänket slipper vi. Det blev en promenad i området nära biltvätten innan jag åkte hem och lite vintrigt ser det faktiskt ut. Det är inte bara is överallt utan även en del snö.

Att min nygamla bekantskap kände igen mig så snabbt berodde säkert på min coronafrisyr. Så såg jag nämligen ut på den tiden. Hade jag haft min väldigt korta frisyr kanske det hade varit annorlunda.