Jag, och säkert ni också, ser ofta hur blommor varierar ganska mycket i färg. De jag brukar lägga märke till i första hand är blåsippor som kan variera i färg från vit till mörkaste lila och däremellan rosa och blå i många olika varianter. Jag hade med en del av de färgvariationerna i ett inlägg tidigare i vår och det har nog varit ett återkommande inslag hos mig. Men det finns så många andra blommor som varierar på samma sätt. Några av dem har jag samlat här och det finns säkert många fler. Säkert finns det även många fler färger hos de exempel jag har hittat. Jag har inte letat aktivt utan när tanken kom att jag ville dokumentera så hade jag redan ett antal bilder som visade olikheterna hos samma sorts blommor. Då lät jag blicken svepa lite mer fokuserat över markerna där jag gick och under två promenader fick jag ihop de bilderna. Ni har säkert minst lika många exempel.

Jag börjar med midsommarblomster (skogsnäva).

Syrener finns i otaliga variationer och de vanliga bondsyrenerna verkar vara i minoritet. I alla fall där jag har promenerat de senaste dagarna. Jag har inte fått med mig någon bild på blå syrener men jag vet att det finns många av dem. Jag har bara inte varit på rätt plats.

Bergklint.

Flox verkar också vara en växt som finns i hur många olika färger som helst. Men när jag tänker på flox så är det just de här två sorterna, som brukar växa vilt, jag ser framför mig.

Aklejsläktet är ett växtsläkte i familjen ranunkelväxter. Det finns omkring 70 till 80 arter i släktet och de är alla perenna växter som ursprungligen växer på ängar, i lundar och i bergstrakter på norra halvklotet/ Wikipedia.

Jag skulle kunna gå omkring och bara leta aklejor och få ihop massor av bilder med olika utseenden och färger. Men det får räcka med de här, som jag såg inom ett litet område. Jag gillar aklejor och kanske är det för att de finns i så stor variation.

Men det finns ju också växter som oftast ser ut precis som man tänker att de ska se ut. Det finns många olika sorters vicker men då är de ju inte kråkvicker, som syns i första bilden. Ibland ska man låta bli att googla och bara fortsätta att tro att man vet något. Jag trodde att ormrot bara kunde se ut som i den andra bilden men en googling visar att så är det inte. Det finns t o m en bild på blåeld där det anges att det är en ormrot. Men jag håller nog fast vid att det är just blåeld. Fibblor finns det massor av och de flesta är gula. Men jag gillar rödfibblorna lite mer och därför får de vara med i de sista bilderna i det här galleriet. Den femte bilden, som är en för mig okänd växt, fick jag syn på en bit ute på ett fält och bilden är tagen på långt avstånd.

Men allt fint är inte växter utan det finns ju annat, som t ex djur. De här hästarna stod med huvudena nere i växtligheten en lång stund innan en av dem la märke till mig. Det blev en lite oväntad reakton. Den svarta hästen satte först full fart och blev så ivrig att den glömde tugga i sig det gräs den hade i munnen. Sedan tvärstannade den och inväntade kompisen. Så blev det bråttom igen innan den kom tillbaka till kompisen och där stod de en stund och bara tittade på mig. Gräset hängde fortfarande kvar i munnen. Lite läskigt var det faktiskt när den först stormade rakt mot mig. Men sedan förstod jag att den nog var ganska osäker och kanske funderade den på om jag var någon den kände och gillade. Sedan såg den kanske att jag var en helt okänd person och då ville den inte komma närmare.

På väg hem trodde jag först att jag såg Vandrar Sune men när jag tittade närmare så såg jag att teckningen, det vita i ansiktet, inte var riktigt som på Sune. Det finns tydligen en kisse till med samma färg och med gps om halsen. Den här låg bra där i solen och visade inga tecken på att vilja komma fram och gosa eller följa med mig. Då blev jag helt säker på att det här inte var Sune. Jag undrar om det på något sätt kan ligga i generna hos gingerfärgade katter att vandra iväg eller om det bara är tillfälligheter att så många gör så. Jag känner till minst fem gingerkissar som beter sig så. Eller nu kom jag på en till så minst sex kissar med den färgen har en vandrargen.

Den tanken måste jag ju självklart kolla upp lite. Det står en hel del om röda eller gingerfärgade katter men jag har inte hittat att de har en vandrargen. Men lite annat värdelöst vetande kan jag dela med mig av:

Gingerfärgade (röda) katter är kända för sin unika genetik och sitt ofta livliga temperament. Den orangea färgen styrs av pigmentet feomelanin. Ungefär 80 % av alla gingerfärgade katter är hanar. Detta beror på att den orangea genen sitter på X-kromosomen.

Det finns inga helröda katter utan mönster. Alla röda katter har agouti-genen som ger dem ränder i form av tigré, makrill, spotted eller klassisk teckning, ofta med ett distinkt ”M” i pannan.

Många kattägare upplever att gingerfärgade katter är extremt sociala, pratiga, nyfikna och keliga. De har kärleksfullt kallats ”kardborrebandskatter” Det finns dock inga vetenskapliga belägg för att pälsfärgen direkt styr personligheten, även om de ofta beskrivs som riktiga karaktärer, fulla av självförtroende.

Ökad vokalisering är ett annat beteende som ofta tillskrivs orangea katter. Många ägare beskriver sina katter som ”pratsamma” och använder en rad ljud som jamande, kvittrande, drillande eller utdragna läten för att kommunicera med sina människor. Detta vokala beteende tolkas ofta som socialitet eller en önskan om interaktion.

Jag tror att det får räcka så här. Jag ifrågasätter nog lite grann en del av det här. Särskilt det där med pratsamma katter. Jag har träffat katter med andra färger som också gillar att prata och allt det här får nog vara upp till var och en att tro på eller inte. Däremot så är nog det här med genen som gör att de flesta gingerfärgade katter är hanar korrekt och även att de alla är mönstrade på något sätt.

När jag kände mig helt återhämtad efter den härliga, vackra men lite jobbiga fjällturen gick jag ut för att se vilka förändringar som hade skett sedan jag reste iväg mer än två veckor tidigare. Jag tänkte att nu kanske det fanns fågelungar att titta på i Ändsjön så dit styrde jag stegen. Lungörten växer på många platser och brer ut sig rejält. Den räknas tydligen inte som invasiv dock.

Framme vid det södra fågeltornet spanade jag länge men förutom den här skäggdoppingen med en enda unge var det väldigt lugnt. Jag såg en del fåglar men de var alldeles för lång bort för att det skulle bli något mer än suddiga fläckar i bilderna. Men både sothönor och krickor kunde jag urskilja ändå.

När jag stod där i tornet och tittade rakt ner i vattnet såg jag i stället en del fiskar. Inte bara de små som brukar komma simmande i stim nära land utan det här var större fiskar. Vilken sort det var vill jag egentligen inte försöka mig på att gissa men jag anar röda fenor vid buken och även själva buken ser lite röd ut. Kanske var det rödingar som simmade omkring där nere. Den sorten är en av de vanligaste i Storsjön och kanske har några tagit sig till lilla Ändsjön. Men den där munnen får jag inte riktigt att stämma med röding. Jag är dock inte särskilt fiskintresserad, även om jag blir ledsen när jag ser stora fång med fisk kvävas ihjäl på någon båt eller när de ska leva alldeles för trångt i stora fiskodlingskassar. Men jag ska inte förvandla min blogg till någon djurrättsblogg så jag lämnar ämnet och återgår till mina vanliga, vardaglia reflektioner.

Det finns en hel del svampar i skogarna nu men inga sorter som jag vågar plocka. Det dröjer nog lite till innan de visar sig.

Från det norra tornet var det inte många fåglar som syntes. Måsarna höll till ute på sin ö och förmodligen fanns det en och annan måsunge där. Men jag gav upp fotandet och fortsatte att bara njuta av en skön promenad.

Nu har jag fått godkänt av både HSB och styrelsen i min BRF till badrumsrenoveringen och de har dessutom godkänt att de ska stå för den del som rör golvbrunn, värmeledningar och lite annat. En kostnad på drygt 15.000 kr som jag slipper betala. Det tackar jag för. Det blir tillräckligt kostsamt ändå. Men jag har en förmåga, att när jag väl har bestämt mig och pengarna är plockade ur fonderna och sitter på ett sparkonto, då är det som att pengarna inte spelar någon roll längre för varför ska de bara vara kvar på fonderna i stället för att jag ska få glädjas åt vad de kan ge mig medan jag är tillräckligt ung 😀 (eller i alla fall inte för gammal) för att uppskatta och uppleva det. De har vuxit ganska bra genom åren och det kan nog bli en köksrenovering nästa år också. Jag har bara mig själv att tänka på och varför då inte prioritera min egen trivsel?

När vi kom med tåget till Östersund så valde jag att vänta på bussen hem medan min son, som vanligt, ville ta en promenad. Det brukar ta ca en timme för honom att gå de drygt 6 kilometerna och min buss tar vanligtvis ca 20 minuter. Jag hade flera ganska tunga väskor så att promenera hem var egentligen inte ett val för min del. Men jag fick vänta en stund och bussen var dessutom lite försenad så jag hann inte mer än att ta mig in genom dörren och ett toabesök så kom min son in med ett glatt hej. Jag tog fram en gryta ur frysen, bara för att göra det enkelt efter en lång tågresa, och efter en fika gick jag iväg till Ica och köpte en del färskvaror. Jordgubbar och glass så klart plus färskpotatis (5 kr/kg) och en burk senapsmarinerad tofu. Det var ju midsommarafton dagen efter så en liten känsla av den högtiden ville vi ha. Lite annat kom också med hem, t ex färska grönsaker och gott bröd till matsäck som vi skulle ha med oss dagen efter.

Vi kom iväg tidigt nästa morgon och var på stationen strax före kl sju. Som ni ser var vi glada och förväntansfulla inför vårt fjälläventyr. Ja, ni har nog redan förstått att det var en dag i fjällen vi ville ha.

Vi hade tidigare, vid flera tillfällen, pratat om Mullfjället och att det vore kul att komma upp på den toppen. Men jag var lite tveksam till om jag rent fysiskt skulle orka med den vandringen. Därför valde vi en, som vi trodde, lite enklare led och den skulle ta oss till Lillskutan och sedan ner via Totthummeln. Jag märker att jag återigen har varit lite otydlig men ni har varit med mig i Åre så många gånger så ni känner nog igen er från bilderna. Det är lättast att ta sig till området vid Åre eller Duved med tåg eller buss jämfört med t ex bydalen/höglekardalen, men det finns många leder att utforska.

Precis som när jag förra sommaren tog mig hit för att gå upp på och runt Totthummeln så kom vi för tidigt för att någon lift, inkl bergbanan, skulle vara öppen. Bergbanan var dessutom stängd för något slags arbete så det alternativet fanns ändå inte. Vi började alltså stigningen redan utanför stationshuset och här har vi kommit upp till Hotell Tott. Det är Mullfjället som syns längre bort till höger i bilden och jag har inte helt avfärdat tanken på att någon gång ta mig upp till toppen där.

Nästa delmål var Fjällgården, där slutstationen för bergbanan är. I stället för att följa vägen upp valde vi att gå in på Trollstigen. Den såg mycket mer inbjudande ut där den gick bredvid en bäck. Som ni inser så gick vi nerifrån och upp men för att få med skylten och lite info så får några foton från den övre ingången på den här stigen ta plats redan här.

Här är alltså början på stigen uppe från högre höjder och de hängande dekorationerna ska nog föreställa regnbågen Bifrost, som det står om i texten.

Det fanns mycket att se och upptäcka som egentligen inte fanns där naturligt men som ändå var trevligt att uppleva. Det är nog barn som är målgruppen men vi tog god tid på oss och det blev en trevlig och långsam promenad uppåt. Det här är bara en liten del av allt vi såg där.

Vi hade konstaterat tidigare att vi hade väldigt gott om tid och att vi inte hade någon anledning att skynda oss. Det tåg som passade bäst för hemresan skulle gå 6,5 timmar efter att vi kom till Åre så vi tog det lugnt, vilket var väldigt bra för min del. Från Fjällgården fortsatte vi färden uppåt och uppåt och lite mer uppåt.

Vi gick under flera liftar.

Leden varierade en hel del. Lättgånget ibland och lite bökigare ibland. Men jag tyckte att det gick väldigt bra tack vare pauser. I början var de pauserna lite glesare och min son sa att han var förvånad över hur bra jag orkade. Men senare var jag tvungen att ta lite tätare vilostunder. Inte alls konstigt.

Fortfarande väldigt glada och förväntansfulla vandrare.

Vår led korsade en cykelled och där hade en gångbro byggts för oss fotgängare. Varför vet jag inte för vi korsade cykelleder flera gånger och då var det bara skyltat vad som gällde.

Men kanske var det för att vi som vandrar skulle ha möjlighet att sitta på den bänk som fanns på bron och titta på de våghalsiga och modiga cyklisterna.

Vädret varierade en hel del. Det fanns risk för regn och vi hade varsin regnponcho med oss, men de behövdes aldrig.

Vi såg flera skärmflygare som såg ut att starta från Åreskutans topp.

När mina fina bloggvänner Anki och Paula besökte mig för några år sedan tog vi två liftar upp här i Åre och kom till Mörvikshummeln, den plats där jag och min son tog en längre vilopaus medan vi såg hur skärmflygarna sjönk ner mot byn och ibland lyftes upp igen av vindarna. Det såg härligt ut men jag skulle inte vilja testa. Då, när vännerna var här med mig, startade många skärmflygare från just Mörvikshummeln och flera av dem gjorde tandemflygningar, där folk betalade för att få hänga med på det här äventyret.

Det var här jag och min son insåg att vi hade gått en annan led än den vi hade planerat. Vi skulle ha gått en kortare sträcka som var svartmarkerad men missade var den vek av och fortsatte i en mycket vidare sväng på en rödmarkerad led. Kanske var det bra men där gick det åt ganska mycket tid. Men än så länge kände vi att vi hade gott om den varan.

När mina bloggvänner var här med mig såg trapporna upp mot nästa höjd helt nya ut och Paula var lite sugen på att gå uppför dem. Det blev inte av den gången men min son och jag följde den led som tog oss just den vägen. Nu är de mer inbäddade i grönska och syns inte lika väl på håll.

Det tog en del på krafterna att gå både i traporna och kliva upp på stenar mellan de ibland ganska branta trapporna. Jag satte mig ner ett tag och såg ut över vyerna. Ni förstår nog att de var mer storslagna än vad fotona visar.

Min son förevigade mig och de vackra omgivningarna under min lilla paus.

Jackan åkte på ibland och av när vi kom mer i lä och solens strålar nådde oss.

Kullen där i mitten av bilden är Totthummeln. Kanske minns ni min tripp till Åre förra sommaren och att jag kom upp på den toppen. Härifrån ser den inte så imponerande ut men jag hade fin utsikt därifrån också. Vår plan den här dagen var att så småningom börja vår nerfärd och komma ner till och även gå runt Totthummeln.

Det ser ut som om vi är väldigt nära Kabinbanans toppstation och vi kom ännu lite närmare innan vi svängde av åt ett annat håll. Men det är inte lika lätt att gå dit som det kanske ser ut som. Det är väldigt brant på vissa delar av leden och vi var nöjda med att ha nått en slags platå där vi kunde gå ganska obehindrat. Jag kan medge att senare tänkte vi tanken att det hade kanske ändå varit lättare att gå upp dit och åka ner med en kabin.

Påfyllning av vatten.

Det var dags att börja nerfärden och att det nästan inte blev några fler foton för min del säger kanske en hel del om hur det kändes. Efter bilden nedan tog jag bara ett foto till och det var när vi hade kommit ner till grusvägen vid Totthummeln.

Vi hade sedan ett tag insett att det skulle bli lite snärjigt att hinna med tåget hem och vi ville helst inte vänta på nästa tåg. Vi skippade planerna på att runda Totthummeln och jag föreslog att vi inte heller skulle följa den kortare leden ner utan i stället gå så rakt ner som möjligt för att kanske hinna i tid. Till saken hör att här var jag nästintill oförmögen att gå ordentligt så det var ändå tveksamt om tiden skulle räcka till. Min gulliga son peppade mig och sa bl a att ”vilken kämpe du är” och sedan sa han vid ett tillfälle att ”nu sätter vi oss på den här bänken och tar en kopp kaffe för du behöver vila”. Nej, sa jag, då hinner vi inte. Men jag gav med mig när jag förstod att vi hade lite mer tid än jag trodde.

Med myrsteg i de branta backarna tog vi oss långsamt ner. Vi träffade på ett norskt par med en hund och dumt nog satte jag mig ner på huk för att gosa med den fina vovven. Sedan kom jag inte upp. Min son fick dra mig upp och jag skrek nästan till för att det gjorde så ont i musklerna. Den vänliga norska mannen sa att de kanske kunde erbjuda skjuts. Jag måste ha grimaserat rejält när jag fick hjälp upp. Men jag sa att nej tack, det behövdes inte. Är man envis och lever efter parollen ”kan själv” så får man ta konsekvenserna.

Vi hann och vi hade t o m 10 minuter till godo. Jag har nog aldrig varit så glad över att sjunka ner i en fåtölj på ett tåg. Bussen stannade nära stationen och sedan var det bara sista biten hem kvar. Jag stretchade redan på stationen men jag förstod att det skulle bli konsekvenser. Det blir ju alltid det i någon mån när jag ger mig ut på liknande äventyr men det är såå värt det. Dagen efter kunde jag knappt röra mig, dag 2 försökte jag mig på en stund på motionscykeln men det var helt kört, dag tre kunde jag cykla lite och dag fyra var jag mig själv igen.

Tror ni att jag är helt avskräckt från fler fjälläventyr nu? Den här vandringen blev 13,5 km och det är ganska mycket i den här typen av fjällmiljö. Jag och min son var eniga om att den där turen upp på Mullfjället är ju bara ca 8 km så den tar vi nästa gång. Man måste leva lite och så länge jag kan återhämta mig så vill jag göra fler härliga fjällturer. För det är just att det var härligt som blir det bestående minnet 😀

Dagen efter vår vandring i Årefjällen skulle det bli regn på eftermiddagen och min son ville gärna komma ut på en löptur på förmiddagen. Han kände så klart ingenting av ansträngningen vi hade gjort. Han fixade en runda på drygt 13 km. För min del var det soffan som gällde och lite matlagning. Alldeles lagom mycket ansträngning. På söndagen åkte min son hem till sitt liv i Uppsala och jag återvände så småningom till mitt vanliga liv.

Vädret blev bättre för var dag som jag var hos min son i Uppsala. På onsdagen var det soligt och alldeles lagom varmt för en skön promenad längs Salstaleden. Min son föreslog att vi skulle ta tåget till Skyttorp och sedan vandra de sju kilometerna till Vattholma. Det lät som en väldigt bra idé och när jag förstod att vi kunde fika eller äta på Salsta slott, som ligger på leden, så var det ett bra tillfälle att bjuda min son på en lite för tidig födelsedagslunch där.

Det här var en riktig njutardag och vi gick genom ett landskap med stora ekar, rullstensåsar, dödisgropar (död-is-gropar) och annat som nog är intressant. Men jag tänker inte skriva om det utan i stället bara fokusera på hur vi upplevde naturen och slottet. En del av bilderna får tala för sig själva.

Fyrisån slingrade sig genom landskapet och flera gånger korsade vi den.

Jag kan lova att det doftade gott om alla de rosenbuskar vi såg.

Salsta slott. Ganska tjusigt tycker jag. Vi gick in genom dörren rakt fram och längst ner och när vi hade beställt gick vi ut i solen på baksidan.

Det fanns veganska tunnbrödsrullar med oumph (köttsubstitut), stompad potatis, picklad rödlök och sallad. I min hamnade så klart en vegansk dressing medan min son valde en annan sort. Det var verkligen väldigt gott och mätta blev vi.

Vi flyttade ut lite närmare trädgården när vi tog kaffe efter maten. Där fläktade det lite mer och det kändes väldigt skönt.

När vi var redo att forsätta ville min son först springa upp för trappan och ställa sig mitt i hjärtat.

I den nordiska mytologin har Oden en häst med åtta ben och hästen heter Sleipner. Jag valde att ta en ridtur på den kända hästen i stället. Vi kom dock inte så långt.

Vi gick vidare och när vi förstod att vi skulle komma väldigt tidigt till nästa tåg så gick vi en liten omväg in på området vid en golfbana. I kanten fanns en hage där kossorna stod och tittade nyfiket på oss.

Vi kom precis lagom för att få se en familj med sothönor komma upp ur en damm. Jag blev lite bekymrad för en av ungarna. Den var så liten, väldigt mycket mindre än de andra, och den verkade inte orka gå omkring. Den låg där i gräset och ibland lyfte den lite på huvudet. Jag gissar att den inte klarar sig särskilt länge. Så kan det vara i naturen.

Det var kul att åka tåg och se min son möta kollegor och även sin körlärare från sin utbildning till lokförare. Det är ju de här tågen han kör så det är klart att han träffar trevliga tågvärdar där. Lokföraren höll sig som tur var i loket och tog oss lugnt och fint tillbaka till Uppsala.

På morgonen dagen därpå var det dags för oss båda att kliva på tåget för att åka hem till mig på Frösön och där blev det, inte helt oväntat, en fjälltur.

Jag kom till Uppsala på söndagskvällen och på måndagen sa väderprognosen att det kunde bli en del regn. Vi väntade tills vi trodde att det värsta var över och sedan tog vi bussen till en vandringsled vid Ekoln, som är en del av Mälaren. Det finns många naturområden i närheten av Uppsala och vi har besökt ett antal av dem. Det här var nytt och vi såg fram mot en skön promenad. Det småskvätte lite när vi väntade på bussen och när vi åkte iväg med den men precis när vi gick av hade det slutat regna. Men glädjen blev kort för strax efter så öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Men vi gick vidare och hoppades på en kort skur. Jag hade ett paraply i ryggsäcken men min son blev ganska blöt. Den här bilden tog jag med mobilen eftersom jag ville skydda min kamera från regnet.

Efter en stund slutade ändå regnet och då blir man så här glad.

Humöret steg och även om vi hade skrattat lite småbittert åt vår otur tidigare så försvann alla negativa tankar och allt kändes bra.

Vinbergssnäckorna hade möte.

Någon i området verkar tycka om att karva i träd och vi såg diverse figurer längs stigen.

Sådana här sittgrupper har börjat dyka upp på olika platser och jag har sett dem i Skåne, här och hemma i Jämtland.

Vitplister.

Det fanns många pampiga ekar här men den här var nog den mest imponerande.

På kvällen tog jag det lugnt medan min son gav sig iväg på ett träningspass. Under de tre kvällar som var kvar tills vi skulle åka hem till mig så ledde han ett pass med step up på Friskis och Svettis, gav sig ut på en löprunda och deltog i en kompis träningspass, som jag tror var cirkelfys, men nu är jag osäker på vilken kväll han gjorde vad. Jag är bara så glad för att han kan eftersom träningen betyder mycket för honom.

För ett tag sedan bröt han ett ben under ett av sina egna pass men eftersom det var ett litet ben i foten, som leder till lilltån, behövde han ingen särskild åtgärd utan skulle bara vara försiktig. Han kunde använda foten hela tiden om han gick på rätt sätt men att springa eller köra step up var inget han kunde eller borde göra. Sedan ett tag tillbaka känner han ingenting av fotproblemet längre och han har faktiskt klarat av att delta i en del träningspass där foten inte belastades på ett sätt som inte var bra. Nu kan han köra på så mycket han vill igen. Det kan också nämnas att när han bröt det där lilla benet så fortsatte han passet ändå tills det var klart.

På tisdagen föreslog min son att vi skulle ta bussen till ett annat område och det blev ännu en fin dag i naturen. Stora tickor på ett träd.

Vi hamnade på en grusväg och gick mellan flera hästhagar. Jag hade nog inte valt det här namnet på stallet men lite humor kan ju lätta upp.

De hästar vi såg var fina och alla hade fina mular. Det ser ut som om den första bara har små benstumpar men det var faktiskt en sänka just där.

Kossor såg vi också och vår stig gick genom den här hagen.

Vi hade sett att det finns ett antal stolpar att registrera så vi tog fram kartan i mobilen och lät den leda oss tills vi hade hittat stolparna i området.

Klätterlusten hos min son har inte försvunnit än trots att han når den mogna åldern av 40 år snart. Han hävde sig upp och såg igenom grenens cirkel men det hann jag inte fota. Men någon klättring blev det inte den här gången. Vi vandrade vidare genom fin skog och tog bussen från en annan hållplats än där vi började gå. Precis som dagen innan.

Efter en god middag blev det ännu en lugn och skön kväll för mig och när min son kom hem blev det en trevlig avslutning på kvällen, precis som varje kväll.