Det snöar och det ska fortsätta snöa ett antal dagar till. Dessutom ska temperaturen nästan hela tiden, de kommande 10 dagarna, ligga på minus. Det är i alla fall vad appen visar och jag hoppas att den har rätt.

Men igår var det inte vinter och jag börjar med promenaden då. Det var inte planerat att jag skulle gå så långt som det blev men plötsligt kände jag att jag hade en hel del energi och massor av tid så jag gick bort till Stocke Titt, en hembygdsgård med café, utsiktstorn, en balans- och hinderbana för barn och en vacker utsikt från tornet. På caféet serveras bara hembakade godsaker. Det fanns en incheckning i Turfångst där och nu har jag med en utsiktspunkt i månadens utmaning. En till behöver jag. Jag har inte varit där och fikat sedan 2014 och innan dess har jag haft förmånen att få se och lyssna till både yngsta dotterns och svärsonens musik och sång i det andra huset från vänster. Det var deras musikinriktade gymnasieprogram som ibland hade konserter där. Många fina minnen.

Stocke Titt har tydligen spelat en roll i ett viktigt internationellt samarbete. Om någon vill veta mer så funkar det (i alla fall med min mobil) att använda QR-koden nedan.

Jag ville så klart klättra upp i tornet och innanför dörren satt den här skylten. Kanske kan jag ha hjälp av den för jag har aldrig tidigare lyckats komma ihåg planeternas ordning.

Tyvärr var det inte bra förutsättningar för att se fjällen men utsikten är ändå fin.

En minnessten med texten ”Till minne av Jämtlands kavalleri 1661 – 1892”.

Bakom minnesstenen har man utsikt över en del av flygplatsen.

Jag vandrade hem igen och nu börjar tydligen säsongen för halos. Eller så har de synts till hela året och det kanske bara är jag som får syn på dem under vinterhalvåret.

I morse var vintern på ingång och det snöade lite grann. Jag tog bussen in till sjukhuset igen och den här gången skulle jag lämna de rutinmässiga proverna. Svaren har redan kommit och allt ser bra ut. Jag hade tänkt promenera upp i områden öster om stan men någonstans från sjukhusentrén till ca 50 m in i foajén tappade jag min ena vante. Jag gick tillbaka men märkligt nog fanns den ingenstans. Jag gick fram och tillbaka flera gånger men vanten ville inte visa sig. Då gav jag upp. Det var en tunn och billig fingervante och jag har flera par hemma. jag ville inte gå i det här vädret med bara en vante så jag tog bussen hem igen, hämtade andra vantar och gick iväg igen.

Det var riktigt halt på vägarna och där snön var tillplattad så i nerförsbackarna tog jag det väldigt lugnt. Men jag njöt och tänkte att nu kanske det blir riktig vinter från första snöfallet. Det är inte vanligt. Snön brukar snabbt försvinna de först gångerna det snöar men det ser annorlunda ut i år.

Jag vet att alla inte håller med mig men jag välkomnar vintern med både glädje och förväntningar.

Strax efter sju igår morse kom rörmokaren och vi gick gemensamt ner i det stora garaget, som är beläget under de hus som är i samma rad. Där lokaliserade vi vilka rör för vatten och fjärrvärme som går till mig för att rörmokaren senare ska kunna stänga av dem för att sätta pluggar. Det behövdes inte direkt eftersom det sitter små kranar på rören i mitt badrum. Vi hann precis upp till min lägenhet igen innan elektrikern kom och efter en stund kom även den snickare som är samordnare och den som jag har haft kontakt med hittills. Oj, vilka jättetrevliga killar de är allihop. Men det måste de nog vara när de ska jobba i privata hem.

Jag hade ingenstans att ta vägen direkt då. Jag hade inte tillgång till övernattningsrummet i min Brf förrän kl 15.00 så det passade väldigt bra att jag strax efter nio gick till bussen för att komma till sjukhuset. Det var dags för ultraljud av njurar och urinblåsa. Där låg jag och blev lite misshandlad, när först en läkare och sedan läkarens handledare skulle göra undersökningen. Min högra njure är illa åtgången sedan många år och de behövde trycka undan tarmarna för att kunna se den förkrympta lilla fulingen. Det gick inte helt bra men jag hoppas att det räcker ändå. Jag lämnade sjukhuset med en öm buk men ändå med en bra upplevelse. Även där var de jag träffade väldigt trevliga. Men några besked fick jag inte.

Jag plockade fram den nya app (turfangst.no) som jag har berättat om och jag såg att det fanns ett antal incheckningar jag kunde göra i närheten och på väg hem. Planen var nämligen att promenera hem. Både för att slippa sitta i en bullrig lägenhet och för att det var ett väldigt skönt väder.

Första incheckningen var vid det rum som är till för ro och bön i sjuhusbyggnaden. Där ville jag inte ta någon bild men jag hittade åtta platser till att checka in på och där fotade jag både med mobilen och kameran.

Tyvärr kunde jag inte checka in vid den här fyren eftersom jag inte kan gå på vatten. Det finns bryggor som går dit men de har låsta grindar så jag stod 92 m från fyren och jag hade behövt komma inom 50 m för att registrera den här platsen. Det är så klart inte lätt att se grindarna på kartan när platserna läggs in i appen så jag blev inte irriterad utan bara en liten aning besviken. Men det finns ju så många fler incheckningar att registrera.

Lite höstfägring finns fortfarande.

Jag blev glad när jag hörde ljudet av små silverklockor och jag såg massor av sidensvansar längs en lång sträcka. Jag höll på att ge upp att få någon av dem att fastna på bild men sedan var faktiskt några av dem så vänliga att de inte bara snabbt flög omkring och ibland satte sig i höga trädtoppar. De här fåglarna landade lite närmare korta stunder och jag lyckades fånga dem något så när med kameran. Visst är det fascinerande att de varierar så mycket i färg. Jag har aldrig sett nästan vita sidensvansar förut. Till viss del kan det vara kameran och det ljus den fångar som ger den här effekten men jag såg även med mina egna ögon att det var så här stor skillnad.

När jag hade lämnat sidensvansarnas område hörde jag hur gässen tutade och kameran riktades upp mot himlen när ett gäng gäss flög förbi

Jag blev glad ännu en gång när tre rådjur visade sig. Jag har inte sett rådjur på länge och jag har saknat dem. Två av dem syntes knappt i gräset men ett av dem stod lite bättre till.

Jag lyckades vara ute så länge att det bara var en timme kvar tills jag kunde gå till mitt tillfälliga boende. När jag kom hem frågade jag snickaren, som var i full färd med att riva kaklet från väggarna, om han ville ha en kopp kaffe. Ja tack sa han men jag fick genast ge upp den tanken eftersom vattnet var helt avstängt. Men snickaren verkade inte ledsen för det och när han gjorde en liten paus fick vi en trevlig pratstund. Som sagt, de flesta hantverkar jag har stött på genom åren har varit väldigt trevliga. Men sedan åkte skyddsmasken på igen och han stängde in sig i badrummet för att avsluta. Han slutade ungefär när jag skulle gå eftersom han skulle hinna med en vända till tippen. Efter en dags arbete, då snickaren först tog tid på sig att noga skydda hela min trappa och hallen ovanför med papp, tejp och någon hårdare skiva, så såg badrummet ut så här.

Nu ska jag bo så här ett tag. Dusch finns i korridoren mitt emot och toan lite längre bort. Det duger bra under den här, förhoppningsvis ganska korta, perioden.

Jag bäddade och fixade lite och sedan gick jag tillbaka hem, värmde på en matlåda i mikron och tog det sedan lugnt i soffan framför tv:n. Jag var otroligt trött och somnade nästan under rapport och förmodligen spelade alla dagens intryck in. I natt har jag sovit väldigt gott men eftersom det var lite kyligt i mitt rum så hade jag både täcke och två överkast för att inte frysa. Nu har jag fått ordning på det extra element som inte ville samma sak som jag igår kväll så nu är det lite dryg 20 grader här. Kanske kan jag sova under bara ett täcke kommande nätter. Jag har med mig en liten kylväska där frukost och lunch huserar och det funkar bra. I kväll går jag hem igen och fyller på med mat i magen och nya kylklampar till min kylväska. Jag har tillgång till ett kök men det är skönt att slippa städa det efter mig varje gång jag använder det. Jag klarar mig bra med hur jag har planerat och det går även bra att diska den lilla disk som blir i handfatet inne på toan. En liten vattenkokare har jag med mig också och den har fått göra nytta både till té och kaffe. Sämre kan man ha det och jag tycker att det känns bra.

Bloggvännen Sognafaret vet att jag gillar stolpjakten genom hittaut.nu och hon har upptäckt en annan app som också går ut på att man ska checka in på olika platser. Hon tipsade mig om den här appen och nu har jag testat den två dagar i rad. Platserna i Turfångst (turfangst.no) kommer från öppna källor som OpenStreetMap, Kartverket, Lantmäteriet och Riksantikvarieämbetet och den kan användas både i Norge och Sverige. Enligt appen är det ett litet, oberoende projekt gjort av en person i Norge på företaget Frich Utvikling. Det tackar jag för. Appen är gratis att ladda ner men det finns en möjlighet att få fler funktioner genom att betala. Jag nöjer mig med gratisversionen för jag behöver inte allt det andra.

En skillnad mot stolpjakten är att det inte finns några fysiska checkpoints som man måste hitta. Det är bara platser utmärkta på en karta och man behöver inte ens vara på exakt plats för att kunna checka in. När man är tillräckligt nära blir inceckningsknappen aktiverad. Nu noterade jag inte exakt hur många meter ifrån jag kunde vara men jag gissar att det var mellan 30-50 m. Vid den första punkten försökte jag komma så nära att det var noll meter kvar men gps:en svajade lite fram och tillbaka så det funkade inte. Då upptäckte jag att det inte var så noga. En rolig detalj när man ska registrera sig i appen är att det finns ett fält att fylla i eventuella hundars namn och ras. Vid varje inchekning får man frågan om man vill ta ett foto och det gjorde jag.

Här är de två höjderna jag checkade in på igår. Två små kullar. Mjällekullen och Öneberget. Ingen vidare utsikt från Öneberget men går man en liten bit till så ser man in mot Östersund. Men jag vände och gick samma väg tillbaka eftersom den andra vägen är både brant och hal när det är lite blött och lerigt.

Halvvägs ner öppnar sig i alla fall en vy mot fjällen, som tyvärr inte syns mer än som svaga skuggor i bilden.

Jag gick ner mot sjön och plötsligt flög en fågel upp framför mina fötter. Den landade i en rönn och där satt den stilla en stund innan den flög en liten bit till nästa rönn. Jag tyckte först att den såg ut som en björktrast men när jag såg den röda färgen under vingen insåg jag att det var en rödvingetrast. Jag undrar varför den var kvar här och helt utan sällskap av andra trastar. Den ska ju flytta söderut på hösten. Men när jag googlar står det att den har november på sig också. Jag hoppas att den hittar kompisar som den kan flytta tillsammans med.

Jag vände kameran mot strandlinjen innan jag gick vidare.

Idag gick jag åt motsatt håll och hade siktet inställt på tre nya incheckningar i appen. Den första fanns vid Peterson-Bergers hus Sommarhagen och även här tog jag en bild att bifoga min incheckning.

Nästa punkt hittade jag vid Frösö kyrka…

…och på andra sidan vägen fanns nästa incheckning, vid Pilgrimscenter. Dagens tre incheckningar ingår inte i den utmaning som jag har november på mig att klara av men det tror jag inte att jag kommer att lägga så mycket vikt vid. Jag tycker bara att det är kul att ha ett eller flera mål under mina promenader.

På väg hem såg jag de här små violerna. Lite trasiga men vackra ändå.

Jag gillar den här appen och det känns bra att inte behöva hitta de fysiska stolpar jag har letat efter förut. Det har hänt att de har varit lite felplacerade eller inte har gått att hitta. Då är ju det här en både enklare och bättre lösning. Om någon blir intresserad och vill registrera sig i appen så ange gärna att inbjudan kommer från ingbod (OBS! inte ibod11) så får vi varsin lott och den här månaden verkar det vara en t-shirt som lottas ut.

Det har blivit en tradition att jag besöker min son på hösten och att vi då gör en dagstur till Örebro för att träffa mina döttrar/min sons systrar, yngsta dotterns man och kattbröderna. Så blev det även den här gången och vi hade bokat biljetter på ett tåg som gick 07.17 igår morse. Innan vi åkte såg Uppsalahimlen ut så här. Ni kanske minns att jag skrev om talesättet som delvis lyder ”röd morgon – våt hatt”. Det visade sig stämma för det småregnade i stort sett så fort vi kom ut och hela dagen även i Örebro. Att det regnade kanske är en lätt överdrift men det var fukt och ibland små droppar i luften och det syntes tydligt på mina glasögon och kändes i håret.

Vi bytte tåg i Västerås och så småningom kom vi till Örebro central. Vi hade bestämt med äldsta dottern att vi tillsammans skulle promenera hem till yngsta dottern och hennes man och vi möttes vid Svartån. Inte kunde vi låta bli att promenera bara för att det duggregnade. Här går dottern framför min son och det blev ju bra att hon inte syns eftersom hon vill ha det så. Men det är hennes vita påse som syns lite och i den fanns alla ingredienser till både en vanlig och en vegansk tiramisù. Hennes syster fyllde år några dagar tidigare och då brukar hon bjudas på just tiramisù. Äldsta dottern har med tiden blivit något av en expert på just det bakverket, kanske är det samma recept som hennes italienska mamma använde under dotterns tid som utbytesstudent på Sicilien.

Det tar ca en timme att promenera i någorlunda rask takt från centralstationen men för oss tog det lite längre tid eftersom vi stannade för att göra några inköp, bl a en krukväxt. Vi gick delvis i naturreservatet Oset och vi stannade till en stund för att de här två kossorna var så gulliga mot varandra. Det syns inte i första bilden hur den främre kon länge tvättar (eller kanske pussar) den bakre kons hals.

Efter en stund fortsatte ömhetsbetygelserna på det här sättet i stället och visst ser de ut att ha en riktig mysstund.

När vi kom fram stämde jag och sonen upp i ”ja må du leva” medan vi överräckte blomman. Det blev ett antal väldigt trevliga timmar när vi alla var samlade och medan äldsta dottern ställde sig i köket för att vispa ihop olika ingredienser till de goda sötsakerna så fixade svärsonen lunch medan vi andra bara hade det bra och umgicks. Vi var samlade så att även de i köket var delaktiga.

Jag satte mig en stund i soffan och jag blev både överraskad och glad när en av kattbröderna svarade på mitt mjau genom att både jama och komma och lägga sig tätt intill mig. Ni vet att jag verkligen njuter när jag får vara nära mjuka, gulliga djur. Jag vågar inte säga om det var Pixel eller Grixis men eftersom Pixel var aningen mer kelig så kan jag gissa att det var han. Hann spann och vände ibland upp magen, precis som en hund och jag bara satt där och mådde bra. Till slut var det jag som var tvungen att resa mig och lämna honom för det var dags för lunch.

Lite senare blev det kaffe och tiramisù och jag tycker att den veganska blev väldigt god. Så god att jag bad om receptet. Nu är det länge sedan jag åt en ickevegansk tiramisù så jag har svårt att göra en jämförelse men det behövs ju inte. Det räcker så bra med att den smakade riktigt gott.

Vi hade egentligen tänkt ta bussen tillbaka till stationen men när vi var redo att ge oss iväg konstaterade vi att vi skulle hinna med att promenera och den här gången utan att stanna till någonstans. Men när vi passerade den här damen slängde jag upp kameran i farten. Jag har ingen aning om vad det är för staty. Det fanns en skylt men den fanns det inte tid att gå fram och titta på. Äldsta dottern gjorde oss sällskap en bit men vek sedan av hem till sig. Självklart blev det kramar både när vi alla träffades och när vi skildes åt för kramas måste och vill vi göra när vi ses. Vi hade hunnit stanna till för att titta på skylten. Men det var länge osäkert hur bråttom det var. När vi kom fram till tåget hade vi dock 10 minuter till godo så det var aldrig någon risk att vi skulle missa det. På hemvägen bytte vi till buss i Enköping och strax efter 18.00 var vi i Uppsala.

Vi åt varsin god matlåda till middag så att min son slapp ställa sig och laga mat och för min del var det samma goda pastarätt med bl a oumph och trattisar som vi hade ätit två dagar tidigare. Det smakade lika bra den här gången. Vi la oss tidigt eftersom min son skulle upp kl 04.00 och gå till jobbet. En arbetsplats som jag fick åka med den första delsträckan på väg till Örebro. Lite kul att kunna säga så. För er som inte vet så är min son lokförare på Mälartåg. Några gånger har jag fått träffa hans trevliga kollegor när vi har åkt med Mälartåg och så blev det även den här resan. Men i loket får ingen åka med så jag har ju egentligen inte sett exakt var han jobbar.

Jag vaknade till när min son gick upp men sedan slumrade jag ett tag till innan jag tyckte att det var dags att vakna. Jag hade gott om tid att äta frukost och göra mig i ordning innan det var dags att gå till mitt tåg. Jag packade ihop mina saker, bäddade i ordning min sovplats och sedan låste jag och la nyckeln i ett kuvert i postfacket. Tåget var fullsatt men jag satt skönt i en singelfåtölj i första klass. När jag bokade skiljde det inte ens en hundring så jag tyckte att det kändes bra att betala den lilla extra kostnaden. Det var ett väldigt bra beslut för det var tyst och lugnt och inte ett dugg trångt. Nu är jag hemma igen och det är också väldigt skönt, som alltid när man har varit bortrest. Hur trevligt det än har varit så är ändå Hemma alltid bäst.

Det var till det naturreservatet vi styrde kosan i morse. Först en kort busstur och sedan gick vi in i dimman. Inte en tät och ogenomtränglig dimma utan en mer stämningsfull och mysig dimma. Om jag jämför hösten här, utanför Uppsala, med hösten hemma i Jämtland så är det inte jättemycket som skiljer dem åt. Träden är inte lika kala här som längre norrut men det ser ut som om de sjunger på sista lövversen.

Gammalt löv möter nya lövknoppar.

Min son försökte fånga några glittrande spindeltrådar mellan grenarna. Inte så lätt att få till det på ett bra sätt.

Jag lyckades inte heller men det var det här motivet vi båda försökte fånga.

Jag vet inte om det här är resterna av en vildmorot eller någon annan växt men den är väl värd att uppmärksammas trots att den är gammal och lite sliten.

Vi såg ett träd som var fullt av olika sorters lavar och medan jag stod och spanade passade min son på att ta en bild.

Spännande fynd på en trädgren.

En glad mamma som trivs med att vara ute på en skogspromenad med sonen.

Vi förväntade oss inte att hitta svamp men vi hoppades att få med oss en del trattkantareller. Och det var precis så det blev. Det blev inga mängder men vi hittade dessutom en hel del taggsvampar och just nu, medan jag skriver det här, kommer det underbara dofter från köket där min son fixar en god middag.

Vi hade både lunch och fika med oss och här hittade vi fina sittplatser där vi åt våra mackor. Senare blev det kaffepaus med goda kanelbullar. Det är inte underligt att man mår bra när man både får vara ute i naturen och får mätta magarna med godsaker.

Vi vägde inte svamparna när vi kom hem till sonens lägenhet men vi uppskattar att det var mer än 1,5 kg. Inte lika mycket som vi har hittat vid tidigare tillfällen men den här dagen var varje svamp en bonus. Nu tror jag att maten snart är klar så nu avslutar jag och ska snart förse mig med allt gott jag ska bli serverad.