I morgon ska jag lämna in bilen på verkstaden för att få bucklan åtgärdad och därför ville jag tvätta bilen i dag. Jag tänkte att det var bra att vara tidig för att undvika kö men när jag kom dit halvåtta i morse möttes jag av en stängd tvätthall och även macken var stängd. Jag hade bara tagit för givet att en mack öppnar senast 07.00 men inte tänkt tanken att det kan vara annorlunda en söndag. Jag fick snabbt planera om min förmiddag.

Efter tvätten var det meningen att jag skulle ta en promenad genom centrum och kanske längs sjön mot Lugnvik. Det skulle jag väl ha kunnat göra i alla fall men plötsligt kom impulsen att jag skulle fara till Forsaleden i stället. En led i vacker natur och med mycket vatten. Jag hade dricka med mig och jag räknade inte med att jag skulle behöva äta något innan jag kom hem så jag kände mig tillräckligt utrustad. Hemifrån mig är det ca fem mil till Forsaledens norra parkering och jag ställde in GPS:en dit. Jag har inte varit där sedan jag lämnade Jämtland 2014 men har tänkt flera gånger att jag vill åka dit igen. Men jag har aldrig kört när vi har varit där och därför var jag inte helt säker på hur man tar sig dit. GPS är en fantastisk uppfinning.

När jag lämnade bilen och började vandra fick jag snart syn på en festlig blomma. Jag vet inte vad det är för sort och jag vet inte vad jag ska googla på för att få veta det. Kanske någon annan vet och kan ge mig besked.

På klipporna längs leden kan det vara ganska fullt med sol- och badsugna människor när det är rätt väder för sådana aktiviteter. Jag har aldrig varit där i det syftet eftersom jag alltid har haft badmöjligheter på närmare håll. I dag var jag så tidig och temperaturen var inte särskilt hög så jag fick vara nästan helt ensam på min vandring. Det är välordnat längs leden. Här är en värmestuga där man kan värma både sig själv och lite mat om man vill det. På ett antal platser finns vindskydd och grillplatser färdigställda och det är bara där man får tända eldar. Även en del utedass finns strategiskt utplacerade. Leden är bara 7 km lång men har ändå utrustats med allt detta.

Vid det här vindskyddet brukade vi stanna och grilla korv. Hundarna var så klart alltid med och det hände att vi fick med oss något av barnen eller någon annan.

Det är inte konstigt att det här trädet har fallit när det har blåst. Det är mer underligt att det över huvud taget har kunnat växa på den här stenhällen och att det har lyckat bli så pass stort.

Jag letade en lång stund efter dessa hällmålningar men jag hittade inga.

Ännu en okänd växt.

Forsaleden bjuder på mycket fint men tyvärr går den bara från en punkt till en annan. Man måste alltså vända tillbaka samma väg om man inte vill försöka hitta en egen väg genom snåren. Det gjorde jag och min man en gång med följden att vi kom till flera raviner där branta järntrappor hade ställts upp. Det var inga problem för oss människor men båda våra två hundar, Rex och Kasper (båda nära 30 kg), vägrade att gå på de gallertrappsteg som erbjöds. Min man fick helt enkelt lyfta dem, en i taget, nerför de trapporna och efter det gick vi alltid snällt på den stig man ska gå på.

För ett bra tag sedan fick jag en fråga i en kommentar om vad som har hänt med marken där Frösö Zoo låg. Jag har glömt att åka förbi och titta när jag har varit ute med bilen men i dag tog jag vägen förbi när jag var på väg hem. Skylten säger inte så mycket men det är väl troligtvis så att inget har förändrats och att anläggningen fortfarande är till salu.

Jag glömde inte bort bilden och den fick en välbehövlig tvätt när jag kom tillbaka till Östersund.

Farbrorn i lägenheten under min hör lite dåligt. Det har jag märkt när jag har pratat med honom och måste tänka både på att artikulera och höja rösten ett snäpp. Det gör jag så gärna och inte heller stör det mig att ljud från tv och radio låter väldigt högt hos mig när han tittar och lyssnar på något. Det är alltid tyst i god tid innan sovdags. Men vi har inte samma musiksmak. Det har jag konstaterat efter att ha fått lyssna på gammeltjo i två dagar. Dragspelsmusik och den sortens dansmusik är inte en musikvariant jag brukar lyssna på. Däremot älskar jag att dansa gammeldans och när jag hör musiken nerifrån min grannes lägenhet, då rycker det i tårna och mina fötter vill dansa schottis, snoa, polka, vals och allt annat de har dansat förut.

Efter bugg kommer gammeldans i min lista över favoritdanser. Jag har nog aldrig haft lika kul som när jag har dansat de danserna och jag önskar att jag kunde få återuppleva det. Det började när jag gick i högstadiet och det fanns något som hette ”fritt valt arbete” på schemat. Jag kommer inte ihåg vad detta hette när mina barn gick i skolan men det fanns i alla fall inte tillnärmelsevis samma valmöjligheter för dem. Det handlade mest om att kanske ha extratimmar i ett ämne man behövde mer tid i eller så var det några få, inte särskilt inspirerande val de kunde göra. På min tid (nu är jag riktigt gammal känner jag) valde jag ämnen som ”novisen vid spisen” (matlagning), hundkunskap (praktiska och teoretiska övningar med hundar), och olika sorters dans. Det var där jag lärde mig gammeldans och insåg att det var bland det roligaste man kan syssla med. Man skrattar lika mycket som man dansar. Det var så roligt så jag och en av mina bästa kompisar anmälde oss till en annan gammeldanskurs och jag lockade även med mina föräldrar. De var jätteduktiga när det gällde dans men de kunde behöva lite mer på fötterna för att det skulle bli ännu roligare. Tänk att jag som tonåring tittade med stolthet på mina föräldrar när de dansade. Det måste ha varit ganska ovanligt.

Det slutade med att mina föräldrar fick uppdraget att leda kvällskurser i gammeldans och om någon av dem hade förhinder fick jag följa med som lärarvikarie. Jag kommer ihåg att jag vid ett av de tillfällena fick snabblära mig mazurka. Det gick bra och jag hjälpte gärna till. Och, med risk att vara tjatig, det var så himla kul.

Tyvärr tog det stopp för den typen av dans när jag flyttade hemifrån efter gymnasiet. Jag bytte ort och flyttade ihop med min blivande man och det blev andra sorters danser i stället. Jag gick en buggkurs tillsammans med ett gäng kompisar men min man gav upp efter första tillfället. Många år senare, när vi bodde i Optand, lyckades jag övertala honom att göra ett nytt försök och den här gången blev han rejält biten. Oj, vad mycket kul vi hade när vi var ute och buggade på olika dansbanor och på finlandsfärjorna.

Som ni kanske kommer ihåg längtade jag efter att bugga igen när jag hade blivit ensam och medan jag väntade på min nya lever. När jag äntligen mådde bra och började på en buggkurs kände jag den där lyckan igen. Och alla vi som var med kämpade med turerna medan vi skrattade oss halvt fördärvade åt misstagen. Lika glada miner var det när vi lyckades och fick beröm av ledarna. Tyvärr fixade inte min rygg mer än tre tillfällen och jag måste erkänna att jag sörjer förlusten av dansen lite. När jag nu påminns om hur roligt det var och känner hur det rycker i tårna och spritter i benen, kommer längtan efter att få dansa men samtidigt kan jag känna glädje över alla roliga minnen.

Så länge jag kan promenera kan jag acceptera att jag inte kan allt annat roligt. Kameran gör ofta promenaderna ännu roligare och den här årstiden hittar jag nästan alltid något att fota. Några sorters växter som verkar sprida sig extra bra i den jämtländska naturen är rosbuskar, vinbärsbuskar och brandliljor. De här brandliljorna hittade jag i ett skogsbryn.

Inne i skogen träffade jag en nyfiken ekorre. Jag blir alltid glad när en ekorre sitter relativt stilla och låter mig fota. Men det var tydligen inte kul att posera för ganska snabbt pep den till och sprang uppför stammen.

Vad roligt det var att äntligen få komma tillbaka och vara med alla fina katter. Visserligen var det bara några få jag kände igen men oj, vilka söta kissemissar jag har träffat i dag. En av alla söta kattungar, lilla Myra, får representera hela kattgänget.

Ett gäng väldigt små kattungar får inte visas upp pga sekretess men tänk er ett myller av små kroppar som precis har börjat öppna ögonen. De kröp omkring på och runt varandra och ibland la sig mamman och diade sina små bebisar. Det var svårt att inte ta i dem men de är i karantän och ska inte hanteras utan anledning.

För någon vecka sedan blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att ta ett pass och jag svarade att det gör jag gärna men av medicinska skäl behöver jag ha hjälp av någon mer. Då fick jag tipset att höra av mig till en annan volontär, som inte heller hade varit aktiv på länge. Han svarade ja på frågan om att ta ett gemensamt pass och i dag hjälptes vi åt. Vilken lyckträff det blev. Denne unge man, mitt emellan mina barn i ålder, visade sig vara en väldigt intressant, trevlig och lättpratad person. Jag hade trott att vi skulle ha ett trevligt men ganska ytligt samtal medan vi tog hand om katterna men ganska snart använde han ord som fick mig att inse att han förstod och kunde väldigt mycket om ämnen som berör mig. Ämnen som jag inte kan prata med andra än mina närmaste om. Mycket på grund av att ingen förstår vad orden betyder. Vi hade så intressanta samtal så att katterna ibland nästan kom i andra hand. Men bara nästan. För självklart är det omöjligt att motstå alla fina, ibland skygga och ibland mer tillgängliga, katter.

Samtalen handlade så klart också mycket om katter och även där visade min volontärkollega upp stora kunskaper. Han kan mycket mer än jag om katters vanor och beteenden och hur man ska tyda olika miner, kroppshållningar och andra tecken. Inte underligt att det blev en så givande förmiddag när jag både fick träffa katterna och göra en så kul ny bekantskap. Vi kom överens om att boka fler pass ihop.

På promenaden igår gick jag halva vägen längs med Storsjön och jag hade nog lite tur. Kameran var nerstoppad i min väska men jag hann ändå få upp den innan det här paret försvann alldeles för långt ut från land. Trots mina försök att googla fram vad för sorts fåglar det är har jag inte hittat svaret.

Uppdatering nr 1: jag har fått hjälp av flera bloggvänner och det här är helt klart lom. Oklart dock om det är stor- eller smålom.

Bara någon minut senare kom familjen storskrake simmande en liten bit ut. När jag tittade på mina bilder efter promenaden insåg jag att jag angav helt fel namn på två fåglar i mitt förra inlägg. Det är nu fixat och jag är nästan helt säker på att både de och de här fåglarna är just storskrakar.

De reagerade inte ens när en snabb motorbåt passerade dem.

De simmade inte så långt utan vände snart tillbaka mot sin skyddade plats vid land. Jag trodde att de mörka molnen skulle innebära regn lite senare men det kom inte en droppe.

När familjen försvann utom synhåll för mig gick jag vidare. Men då hade jag tur igen. Jag gick ovanför en liten brant och där nere simmade en annan storskrakefamilj. Eller kanske det var samma fåglar som nu återförenades med ännu fler ungar. Jag hann bara snabbt lyfta kameran och knäppa två bilder innan de dök allihop och sedan försvann bakom ett snår.

Det blev inga fler foton den dagen men i dag gick jag en annan runda. Jag valde promenaden runt Ändsjön och en bit in i skogen skymtade jag två fåglar tätt ihop, den ena matandes den andra. När jag närmade mig stannade mamma rödhake kvar på sin gren medan hennes unge flög ner till en annan gren där den försökte gömma sig. Den lyckades inte helt med sin föresats men jag skyndade mig att ta några bilder och lämnade dem ifred sedan.

• 

• 

Inlägget skulle handla om fåglar men en trollslända får ändå vara med. En sjöflickslända, enligt forskning.se Där kan man även läsa att trollsländor är i toppen av de ryggradslösa djurens näringskedja och att de äter många olika insekter. Kosten liknar många fåglars diet. Tänk vad man får lära sig när man söker.

Jag kom lite för nära en ensam sothöneunge och den fick väldigt bråttom ut till resten av familjen. Skrikande satte den fart och en av föräldrarna skrek också ut varningsläten tills den var i säkerhet en bra bit från mig.

• 

• 

• 

Till sist en fågel vars namn jag hade i bakhuvudet men inte var helt säker på. Jag var ganska säker på att det var en lom men om det var en storlom eller smålom var jag tvungen att kolla upp. Efter att ha jämfört bilder på nätet är jag nu relativt säker på att det är en smålom. Som vanligt, när det gäller växter och djur, blir jag tacksam om jag blir rättad när jag anger fel namn.

Uppdatering nr 2: Enligt melkerlarsson.wordpress.com är detta en storlom och eftersom han kan det här med fåglar litar jag helt på honom.

Dagen efter bestigningen av Åreskutan var benen rejält påverkade men efter en stund minskade stelhet och ömhet och jag och min son bestämde oss för att göra en utflykt till Bynäset. En mindre krävande vandring utan backar. Min son har aldrig gått den rundan och jag upptäckte Bynäset först när jag återvände hit till Jämtland förra våren. Sedan dess har jag gått runt den vackra halvön ett flertal gånger och det har blivit en ny favorit. Tack vare att vi kom dit tidigt på morgonen fick vi vara ganska ostörda på vår söndagsutflykt. Så småningom började fler personer dyka upp men det blev aldrig så många möten längs stigen som jag förväntade mig en vacker söndagsförmiddag.

En av oss tog ett bad…och som synes var det inte jag. Jag badar om jag blir så varm att ett svalkande dopp lockar. Så var det inte här.

Men det fanns fler som gärna tog sig en simtur. Två fina storskrakar försökte undvika att hamna på bild men de lyckades inte helt.

De var lite sega i starten men sedan sprang de iväg på vattnet för att till sist lyfta och försvinna. I bakgrunden skymtar lördagens utflyktsmål.

Stigen runt Bynäset går omväxlande uppe på branta partier och, som här, längs stränder eller precis vid vattnet. Som jag har skrivit om tidigare är inte de inre delarna tillgängliga eftersom det är ett tidigare militärt övningsområde. Inte bara potentiellt farliga rester från skjutövningar finns där utan även giftiga ämnen från brandsläckningsövningar. Det är sådant som ska saneras men eftersom det tydligen inte finns några ekonomiskt försvarbara alternativ nu så får gifterna ligga kvar och sippra ut i vattnet. Inte så kul. Det är inte så stora mängder att allmänheten varnas men det känns ändå lite olustigt. Det är inte sådana tankar man vill ha när man vandrar runt på denna fina plats.

Att få sitta här och i tystnad ta in och bara njuta av stillheten, det är något att vara tacksam för.

Ibland ser man något som inte ser ut att riktigt stämma.

Naturligtvis blir det några blombilder också. Det är ofrånkomligt när jag är ute i naturen under sommaren.

Jungfru Marie nycklar.

Linnea, en liten och väldigt söt blomma. Smålands landskapsblomma.

Stormhatt. Jag var först väldigt tveksam men den ser ut som stormhatt förutom till färgen. Jag har bara sett blå varianter förut men en snabb googling visar att den kan ha den här färgen också. Kanske är det som med midsommarblomster, att i natur nära fjällen blir en del exemplar vita. Det är bara en gissning och inget som jag har läst mig till.

Sent på eftermiddagen tog min son tåget hem och jag bestämde mig för att jag behövde minst en dags vila. Det kunde inte ha passat bättre rent vädermässigt eftersom dagen efter regnade bort. Nu idag är både väder och mina ben i bättre skick och snart ska jag ta en promenad i närområdet. En skön promenad i lite svalare väder efter regnet.