Myspys och Mums-Bums

Vad är nu detta för något? Jo, ni minns kanske att jag fick en årsprenumeration på té i födelsedagspresent och nu har de olika svarta téerna börjat dyka upp i mitt postfack. Min prenumeration började egentligen i juli men något gick fel och det kom aldrig något paket. Efter att min son hade påpekat detta för företaget kom snart det första paketet med téerna myspys och tropicana. Två väldigt positiva smakupplevelser enligt mig, som gillar svart té med olika sorters smaksättning. Igår kom även augustitéerna pride och mums-bums men de får vänta i sina påsar tills jag har gjort slut på julitéerna.

Min son har smakat te smaksatt med chokladarom tidigare och han är lite tveksam till den smaken. Jag ska försöka att inte påverkas av det och i stället göra en egen bedömning. Pridetéet luktar gott men jag undrar vad det är för slags arom som ingår. Det står bara arom och det kan ju vara vad som helst. Men om det smakar som det luktar så är det gott. Varje påse innehåller 70 g och det låter inte som särskilt mycket men om man följer instruktionen så ska det räcka till 28 koppar. Jag väger inte tebladen innan jag använder dem så kanske tar jag lite mer än 2,5 g. Jag dricker vanligtvis två koppar om dagen så förmodligen räcker varje månadspaket inte en hel månad. Jag är hittills väldigt nöjd med min present. Spännande att öppna varje paket och se vad jag får för gott och vilka namn innehållet har fått.

Det har inte blivit någon hjortronskörd än så länge i år och jag tänker inte ge mig ut och leta. Men jag kom på att jag hade en burk med de gyllene bären i frysen och eftersom jag har glömt bort dem i två år tyckte jag att det var dags att nu ta fram dem och koka sylt.

Det blev inte särskilt mycket men jag äter inte sylt ofta. Jag får väl göra pannkakor någon dag och kanske köper jag vaniljglass nästa gång jag handlar. Vaniljglass med varm hjortronsylt, det är en smaksensation.

Ännu en topp(en)tur

Jag vet inte varför jag aldrig ens har funderat på att utgå från Gräftåvallen när jag ger mig ut på en fjälltur. Under några år hade vi en liten fjällstuga i Fjällhalsen, Bydalen och då var det naturligt att vi gick i de närmaste fjällen. Gräftåvallen är nog lite som en lillebror till Bydalen och grannanläggningen Hovde men jag tittade lite på en vandringskarta och såg att det finns massor att upptäcka om man startar i Gräftåvallen. Man kommer in i samma fjällområde men från ett annat håll, från söder.

Jag läste på hemsidan att man kan köpa ett märke om man med selfies visar att man har varit uppe på de tre topparna Västfjället, Drommen och Östfjället. Eftersom jag har bildbevis från de två första kändes det lockande att klara av även den tredje. Märket bryr jag mig inte så mycket om. Det är ett gult tygmärke som man kan sy fast på t ex jackan eller ryggsäcken. Men för min egen skull vore det kul att ha klarat av ”tre toppar”, som bedriften kallas. Enligt infon skulle det vara 7,6 km till Östfjället från Gräftåvallen och igår tog jag itu med den vandringen. Jag försökte tänka att jag inte behövde gå hela vägen om det blev kämpigt men jag visste från start att det skulle mycket till för att jag skulle ge upp.

Jag stannade till för att få en avståndsbild på det fjäll jag skulle ta mig upp på. Jag är inte helt säker på att det är toppen på Östfjället som syns eftersom det är möjligt att den ligger dold bakom det som ser ut att vara högsta punkten. Men jag tror att det är den som syns lite till vänster om det som ser ut att vara högst. En synvilla eftersom den ligger längre bort.

Strax innan jag kom fram till Gräftåvallen stötte jag på Gräftåtrollet.

Precis som när jag besteg Drommen började jag i skidbacken. Som ni ser är det en härlig, solig dag men temperaturen var ca 10 grader när jag startade och med tanke på stigningen var det perfekt. En t-shirt och en fleecejacka var ett bra val.

Några växter på vägen upp.

Jag följde en led en bit men jag visste att den leden skulle svänga av åt fel håll lite senare och att det inte finns någon iordninggjord led dit jag skulle. Men det är ett lättgånget fjällområde med låg vegetation så det skulle inte bli något problem.

En led vek av mot några vattenfall och jag tyckte dels att det var skönt att slippa uppförslutet ett tag och dels kanske fallen skulle vara värda att ta en omväg för.

Fallen var inte särskilt märkvärdiga men det rinner säkert mer vatten här under snösmältningsperioden.

Jag började vandra uppför igen. Jag hade en karta med gps i mobilen och det räckte för att jag skulle veta vilken riktning jag skulle hålla.

Ibland stötte jag på en stig. Oklart om det är människor eller renar som har trampat upp stigar. Jag följde i alla fall den här stigen i en bättre riktning än att gå rakt uppför. Jag går hellre lite längre än brant uppför.

Som ni ser svängde både stigen och jag upp mot toppen efter ett tag men i en lättare lutning. Men här sa vi hejdå till varandra eftersom stigen upphörde.

Här klättrade jag faktiskt rakt upp och det tog sin lilla tid.

Jag kom upp till en platå med en liten pöl.

Jag fortsatte uppför i långsamt tempo och belöningen fick jag varje gång jag vände mig om…och det gjorde jag ofta.

Jag trodde inte att det var toppen jag skulle nå efter att ha tagit mig uppför här men en liten del av mig hoppades. Det är längre än det ser ut och mer kuperat bitvis än man kan tro.

Här mötte jag dagens första ren.

Den blev rädd och sprang iväg. Både den och personerna där borta syns dåligt men som ni kanske ändå ser är jag inte helt ensam på fjället. Men det här var sista gången jag såg några andra människor innan jag nästan var nere vid parkeringen igen.

Renar såg jag dock lite då och då. Alla små bilder är klickbara om man vill se dem i större format.

Det dök upp en del moln, helt enligt prognosen, men underligt nog hade jag sol nästan hela tiden.

När benen var så darriga att jag behövde en lite längre paus och när jag dessutom var hungrig satte jag mig ner i den mjuka vegetationen, lutade ryggen mot en sten och vilade fötterna mot en annan sten. Mattermosen kom fram och efteråt mumsade jag på min chokladboll. Jag har alltid gott om kall dryck när jag är ute på fjälläventyr och det går åt. En ganska fin matplats och jag satt väldigt skönt.

Toppen!!! Äntligen!!! Det måste väl ändå vara toppen.

Men nej, pricken på kartan visade tydligt att jag inte var framme än. Jag tröstade mig genom att blicka bakåt och nu förstod jag att de 7,6 km som angavs var enkel väg. Jag som hade tänkt att det var en lagom strecka för mig att klara av. Men jag tänkte inte ens på att ge upp än

Det gick lite nerför innan det började gå uppför igen

Men det där är väl ändå toppen.

När jag nästan var uppe dök nya fjäll, på längre avstånd, upp.

Jag svängde av mot toppen och var nästan där när jag fick för mig att ta fram mobilen för att få bekräftat att jag var framme. Ååh nej, jag hade svängt av åt fel håll när jag gick mot den här toppen och just då funderade jag faktiskt en kort stund på att vända tillbaka. Men då plockade jag fram envisheten och jag tänkte att i värsta fall får väl räddningstjänsten skicka en helikopter efter mig. Med ett lite bittert men målmedvetet inre skratt lyckades jag hitta nya krafter. Det syns inte så bra på bilden men det är en ganska djup fåra i dalen och jag hade ingen lust att gå ner där för att sedan klättra uppför igen. Jag sneddade alltså bort mot slutet av fåran och där var det även lättare att ta sig upp på nästa höjd. Kunde det vara toppen? Toppar var de visserligen allihop men inte rätt topp. Långt där borta skymtar även de fjäll jag vandrade omkring i för drygt en vecka sedan.

Nu fick jag nya vyer och kunde inte längre se ner mot utgångspunkten.

Uppför igen.

Det här var inte heller rätt topp men jag bjöds på skådespel i form av renar och vyer.

I fjällen rakt fram ligger Drommen, den topp jag besegrade senast, till höger och i mitten och längre bort ligger Västfjället, som jag har varit uppe på ett flertal gånger. Nu till ett litet mysterium. Ser ni att det ligger något på en liten sten bredvid det stora klippblocket? I nästa bild har jag beskurit bilden ännu mer men det är för otydligt för att se vad det är. Hade jag sett det då så hade jag naturligtvis gått dit och sett efter vad det var. Nu har jag alla möjliga hemska tankar om att det är något sjukt, skadat eller dött som ligger där. Det ser i alla fall inte ut som en människa och kanske är det bara stenen som har det utseendet. Vad tror ni?

Jag såg på min karta att jag var väldigt nära nu och nästa topp var helt klart Östbergets topp. Pricken hamnade precis mitt i symbolen. Gissa om jag var nöjd med mig själv. Jag stannade kvar och njöt ett bra tag och riktigt gottade mig i allt jag såg åt alla håll. Jag önskar att kameran kunde göra det rättvisa men ni får tänka att det är ännu bättre än det ni ser.

Det började bli dags för återfärden. Det hade tagit drygt tre timmar hit men jag räknade med att kunna ta mig tillbaka mycket snabbare än så. Där borta är en av de toppar jag passerade.

Jag funderade lite på vilken väg jag skulle ta tillbaka och bestämde mig för att gå snett neråt i en lite rakare väg tillbaka. Det fanns ju ingen led så det var bara att börja gå där det kändes bra. Kanske kunde jag runda de olika topparna och hålla mig i dalen.

Men efter att ha rundat den första toppen blev jag lite orolig att jag skulle hamna alltför långt bort och i stället vände jag snett tillbaka tills jag återigen hade rundat fåran där nere…men nu i motsatt riktning.

Ännu en ren kom springande förbi mig.

Jag tog mig över och förbi resten av topparna i en rakare riktning än förut. Så småningom hamnade jag på leden igen (med gps:ens och kartans hjälp) och då var det inte långt kvar. Märkligt nog började vänsterbenet krångla igen nästan precis när jag hamnade på leden, samma smärta som förra gången jag gick nerför ett fjäll. Jag kom på att om jag inte böjde på det utan gick med en konstig stil och hela tiden höll vänsterbenet rakt, så kunde jag ta mig ner på egen hand. Det var en skärande smärta som satt på utsidan av benet under knät. Säkert en slemsäck som bråkar. Ett bra namn på något som inte är särskilt trevligt (de finns dessutom på riktigt och kan ställa till problem).

Här kan ni se hur jag gick. De vitare partierna är höjder jag passerade. Jag vet inte varför det står Österfjället på kartan när det överallt annars heter Östfjället. Olika höjdangivelser finns det också och jag har sett både 1170 och 1166 men här står det 1205. Den nedre gröna pricken är parkeringen men jag glömde stänga av mätningen direkt när jag satte mig i bilen. Därför syns lite av den streckan också. Jag kommer säkert att komma hit igen och vandra på någon av de leder som faktiskt finns.

Godsaker i skogen

Den här tiden på året är vi många som hittar ätbara godsaker i naturen. Vad vi plockar varierar från person till person och jag är just nu mest intresserad av svamp. Här har det ömsom regnat och ömsom varit sol så svamp finns det gott om. Inte de sorter jag helst vill ha men jag lyckas ändå få med mig en liten skörd nästan varje promenad. Jag går inte omkring och letar utan jag går längs min planerade rutt och det brukar räcka för att hitta lite av det som skogens skafferi bjuder på. I morse gjorde jag dock en liten extra sväng bort från stigen in till den plats där jag vet att det växer hjortron. Jag har inget stort behov av att hitta de gyllene bären eftersom jag redan har en del i frysen men just hjortron är kul att plocka i lagom mängd ändå. Någon annan hade varit där före mig och länsat området på bär men jag fick ihop några stycken på kort tid och de åkte direkt in i munnen. Gott!

Jag tog min svamppåse (det är sällan jag hittar så mycket svamp att jag orkar bära med mig en korg eller väska avsedd för svamp) och fortsatte ut ur skogen och in på en grusväg som ledde mig en bit hemåt.

Jag har alltid med mig en svampkniv och rensar så mycket som möjligt på plats där jag hittar svamparna. Men lite skräpar de ner varandra och det sköljer jag av vid slutrensningen. Det blev en alldeles lagom skörd av taggsvamp blodriskor, kremlor och röksvampar. Jag hade läst på lite om olika kremlor innan eftersom jag vill våga plocka någon mer sort än bara tegelkremla. Allt fastnade inte men jag tyckte mig minnas att gulkremlor är ätliga. Det var kul eftersom jag såg dessa gula kremlor nästan hela vägen och det är klart att jag plockade med mig ett gäng. Men jag var lite osäker och testade nästan varenda exemplar genom att nypa av en liten bit och tugga en stund på den. Jag hade läst att alla kremlor med mild smak är ätliga och även om man råkar få med någon som har en skarp smak så är de inte farligare än att de kan ge en del övergående magbesvär, dvs man dör inte eller blir allvarligt sjuk. Det var lugnande men jag vill så klart inte ha några sådana svampar med hem i alla fall. När jag kom hem kollade jag upp gulkremla lite mer och flera detaljer gjorde att jag kände mig säker. Den här gången ville jag inte plocka jättemånga eftersom jag inte var helt säker på att det var just gulkremla. Men nu vet jag var de växer.

Tillsammans med svamp från tidigare promenader, finhackad lök, vegobacon och lite broccoli blev det en god fyllning i en paj. Jag blandade ut med havrefraice och toppade med riven vegoost. Nu har jag ätit en stor portion till middag och förhoppningsvis mår jag bra i magen i morgon. Jag planerar nämligen ännu en fjälltur i det finväder som väntar och på fjället vill man inte ha magproblem.

Bilder från dagarna som gått

Jag har gått ett antal promenader och här buntar jag ihop dem till ett inlägg. Omslingrade par ser jag lite här och där i naturen och även om det inte är kärlek så ser det ganska gulligt ut.

En vädd av något slag.

Jag blev glad när jag hittade säsongens första blodriska. När jag såg mig omkring hittade jag ett fåtal till och även några små, fina röksvampar. De fick följa med hem och hamna i den dagens middag.

Jag har varit övertygad om att det här är cikoria men för något år sedan såg jag ett nyhetsinslag om en växt som liknade den här väldigt mycket och den beskrevs som invasiv. Nu är jag inte alls säker längre så jag låter det vara osagt.

Kanske stor vit blåklocka.

En dag gick jag på upptäcktsfärd och svängde in på en väg jag inte brukar följa.

Jag mötte två gulsparvar men tyvärr ville de inte sjunga för mig.

Efter att ha letat mig fram på olika stigar och grusvägar kom jag plötsligt fram till Frösö kyrka. Då var jag nästan inne på mina vanliga promenadstråk igen.

Och där borta skymtade de fjäll jag besökte för några dagar sedan. Det var väldigt disigt i fjällen så man såg bara blå skuggor på avstånd. Men nu vet ni att jag var uppe på den rundade toppen i mitten.

Tyvärr är Frösövallens café inte öppet den här sommaren. Det är synd för det var ett populärt utflyktsmål med en fin utsikt över sjö och fjäll.

Nu har jag inte långt kvar innan jag är hemma.

I morse var det dags igen för ett pass på katthemmet och jag och C blev lite överraskade när vi kom in i Prinsens revir i köket. Där satt en annan katt och ville ha uppmärksamhet och massor av gos. Jag har inte läst något om att Prinsen har en ny kompis som också får vara ute i köket men jag såg att mat var placerad där Prinsen inte kan nå den och då förstod jag att det inte var någon rymling jag såg. Prinsen har specialmat för sin njursjukdom och får inte smaka annan mat. Då är det ju bra att han inte klarar att hoppa upp och leta någonstans ovanför golvnivå.

Efter passet tog jag och C en promenad vid Lillsjön. I den lilla pöl som finns strax innan man kommer till Lillsjön hade sothönsens ungar växt till sig rejält. Förmodligen är det gräsandsungar som gör gemensam sak med sothönsen och simmar mot oss för att se om vi har något gott att ge dem. Eller så är det vuxna änder. Svårt att se skillnad när ungarna börjar bli stora.

De kom upp på land, insåg att vi inte hade något att bjuda på och simmade sedan ut i vattnet igen.

C är inte ett dugg intresserad av svamp men han fick snällt vänta när jag hittade några fina blodriskor. Jag hade säkert hittat fler om jag hade letat men det är bättra att återkomma när jag kan leta i lugn och ro utan att någon vill gå vidare. Kul att svampsäsongen är igång igen.

Drommens topp

Vilken dag det blev igår. En härlig, fantastisk, skön, nästan perfekt men väldigt ansträngande dag. Vädret var en del av det perfekta. Ca 11 grader när jag kom fram till mitt mål i Hovde, Bydalen, och solsken med bara en del tunna moln på himlen. Det kan inte bli mycket bättre när en stor del av dagen går ut på att vandra uppför branta backar. Jag hade bestämt mig för att jag skulle upp på Drommens topp. Ett fjäll i Oviksfjällen, eller om man vill vara mer specifik, i Bydalsfjällen.

Jag börjar från början, dvs när jag gav mig iväg hemifrån. 06.58 körde jag ut ur garaget, i god tid för att hinna med färjan mellan Isön och Norderön 07.30. Det tar längre tid att ta den här vägen med två färjor men jag sparar i stället in på bensin för ca fem mil tur och retur. Eftersom jag är som jag är så kom jag nästan en kvart för tidigt. Men hellre det än att precis missa färjan och vänta ytterligare en halvtimme.

En kvart efter att färjan åker mot Norderön åker nästa färja från andra sidan Norderön mot Håkansta på fastlandet. Det är precis att man hinner ta sig över ön och köra ombord på färjan innan den lägger ut. Här hann jag ändå sakta ner och fota de fjäll jag var på väg mot. Drommen är det rundade fjället och ni känner nog igen siluetten vid det här laget.

I Hallen tar man av mot de här fjällen och då och då kan man se topparna. Jag skulle gå upp mellan de två fjäll ni ser, vandra längs Dromskåran, runda Drommen och fortsätta upp mot toppen från baksidan.

Längst där nere, där skidbacken börjar, parkerade jag och vandrade sedan upp för den led ni ser vid sidan av backen. Jag har insett att jag aldrig kommer att få tillbaka den kondis jag hade innan leversjukdomen. Flåset blir inte ett dugg bättre trots att jag försöker hålla igång. Jag får alltså kämpa rejält för att ta mig upp och här, precis i toppen av skidbacken, har jag redan stannat för att hämta andan ett antal gånger. Men jag hade ingen tid att passa och en dag som denna ska man inte skynda sig utan pausa och se sig omkring för att inte missa något. Kameran är också till god hjälp med att ge mig skäl att stanna till en stund ibland (ganska ofta).

En bit upp dyker andra fjäll upp långt borta. De syns inte bakom all skog när man är nere i dalen men ju längre upp man kommer desto mer får man se av omgivande fjäll.

Eftersom jag gick ensam den här dagen får jag se till att själv fixa fotobevis på att jag faktiskt var här.

En fin fikaplats, men jag återhämtar mig väldigt snabbt när jag stannar en stund eller när marken är planare och jag kände inte något behov av att sätta mig.

I stället tog jag itu med nästa etapp. Det gick uppför och uppför och ännu mera uppför.

Jag lämnade den märkta leden för att kunna gå så nära Dromskåran som möjligt. Det syntes att jag inte var ensam om att göra så för det fanns en väl upptrampad stig där.

Dromskåran är den mest kända av de geologiska sevärdheterna i Bydalsfjällen. Den skapades vid inlandsisens avsmältning, när väldiga vattenmassor forsade fram i passet mellan Drommen och Falkfångarfjället. Kanjonen är av typen sadelskåra och är cirka 70 meter djup , 150 meter bred och nästan en kilometer lång./ bydalsfjallen.se

Under varningsskylten står det ”branta stup”. Jag skulle inte vilja gå här med barn som nyfikna springer omkring nära kanten.

Plötsligt tar skåran slut och vandringen blir väldigt mycket enklare…ett tag.

Hoppsan, här kom jag visst också med i bilden.

Jag gjorde som personerna framför mig och följde leden till andra sidan av Drommen.

Jag mötte en del andra vandrare och utbytte några ord med alla men det här paret och jag möttes flera gånger. Ibland stannade jag till och tittade på något och då passerade de mig. Ibland var det tvärtom och just här satt de på en så fin plats att jag inte ville missa tillfället. När jag frågade hade de inget emot att vara med i fotot.

Jag fortsatte på leden som nu gick uppåt igen. Det syns inte men paret sitter fortfarande kvar på stenen långt där nere. Jag vet inte om de vände eller fortsatte längs en annan led men jag såg dem inte mer.

Plötsligt blev det lite dramatik på fjället. Hade jag sett renkalven lite tidigare så hade jag gått en omväg men nu var det för sent och i stället stod jag stilla för att inte skrämma den mer än nödvändigt. Klicka på bilderna om du vill se dem i större format.

Klockan hade hunnit bli ca 11 och jag kände att jag behövde lite energipåfyllning. Jag tog fram min mattermos, med gräddig (havregrädde så klart) pasta med svamp och soltorkade tomater. Den var fortfarande varm och smakade ännu bättre än vanligt. Till dessert åt jag min obligatoriska chokladboll. När jag går ensam släpar jag inte med mig kaffe. Onödig vikt helt enkelt. Men chokladboll kan man äta även utan kaffe.

Jag kom upp till en liten dal där jag kunde se ut över Storsjön och mot mina hemtrakter.

En stig ledde mot Västfjället, som jag också har bestigit. Flera gånger faktiskt men tillsammans med andra personer. Jag vet inte vart stigen egentligen leder eftersom det finns flera hinder ivägen mot nästa fjäll. Visst blir jag nyfiken men jag hade ju ett mål och det ville jag nå.

Jag skulle ta mig uppför den här sluttningen. Jag hann bara gå en liten bit innan min yngsta dotter ringde och då fick jag slå mig ner på en sten och vila en stund. Jag log lite inom mig åt att det nu har blivit lite omvända roller. Jag fick lova att skriva när jag hade kommit hem ordentligt och så ville hon se bilder. Självklart gjorde jag som hon ville för hon ska inte behöva vara orolig i onödan.

Nu var det inte långt kvar. Där uppe dök det upp ännu en renkalv med sin mamma.

Jag fortsatte inte rakt upp utan valde att gå en omväg i en lite snällare lutning. Det var så lättgången terräng och det var nog skonsammare att ta den omvägen än att streta på i en brant backe. Långt där borta syns Åreskutan och ännu längre bort några fjäll som jag inte vet vilka de är.

Jag vet inte vilka fjäll som syns här heller men jag vet i alla fall var jag själv var, och det var ju tur.

Efter många korta etapper kom jag till sist upp till Drommens topp.

Filmen jag tog med min kamera blev så dålig så här visar jag i stället den film jag tog med mobilen och som jag skickade till vår familjechatt. Titta på den om du vill men ha inte jättehöga förväntningar.

Jag satte mig ner på en sten uppe på toppen och rätt som det var kom en ren springande. Men den här gången såg jag ingen kalv. Den här renen verkade inte ens märka att jag satt där.

Ännu en ren dök upp och den här gången hade jag lite tur. Den finaste renen ställde sig och poserade mitt i den här vackra vyn.

Vi tittade på varandra en stund innan den vandrade iväg.

Det var dags att börja vandra neråt mot utgångspunkten igen och jag fortsatte att följa leden.

Jag mötte ett gäng som var på väg upp och jag önskar att de hade berättat hur leden såg ut längre ner. Men de sa bara att det fanns en rastplats vid bäcken där nere och sedan pratade vi om väder, vyer och lite annat. Jag önskar också att jag hade vetat att jag skulle ha fortsatt ner till början av Dromskåran där nere och gått samma väg ner som jag gick upp. Men jag visste inte det och fortsatte alltså på den stig jag var på, glad att det nu inte var mera uppförslutningar att kämpa i. Jag har varit vid Dromskåran några gånger förut men fortsatt mot Falkfångarfjället i stället.

Här syns Dromskåran och man ser även en del av den branta vägen upp.

Den här stigen är nog inget problem för någon som lätt skuttar fram och inte har några problem med kroppens rörelseapparat. Men bara att gå nerför branta sluttningar medför en del problem för främst mina ben och på många avsnitt såg det betydligt värre ut än här. Men då tänkte jag inte på att lyfta kameran utan hade fullt upp med att hitta grenar att hålla mig i eller att hasa ner med händerna i backen. Höga kliv och ibland grus som rullade iväg under fötterna. Att jag klarade mig ner utan mer än några skrubbsår är lite av ett under.

Men ner kom jag till slut trots att jag knappt längre kunde stödja på vänsterbenet. Allra sista biten ner haltade jag långsamt fram, glad över att just vänsterbenet inte används när man kör en automatväxlad bil.

Jag hade med mig en liten hink ifall jag skulle hitta hjortron men de var inte mogna än så hinken kom hem lika tom som den kom dit.

Dagen blev inte förstörd av den jobbiga vägen ner. Jag ångrar absolut inte att jag gjorde den helt fantastiska fjälltoppsturen och trots att jag trodde att mitt ben skulle vara obrukbart några dagar så kunde jag efter en god natts sömn gå ut på en timmes morgonpromenad utan mer än lite obehagskänsla. Jag är sällan så lycklig som när jag står uppe på en fjälltopp så upplevelsen var absolut värd besväret.