Jag har knappt varit utanför dörren på fem dagar men i morse bestämde jag mig för att jag måste ut, kosta vad det kosta ville. Ryggen har ett lite envist skov men man kan inte låta ryggen bestämma allt. Värmedynan är väldigt skön och några dagar kan det vara lätt att låta sig övertygas av rygg och värme om vikten av vila. Men det är ju så tråkigt!!!

Efter min vanliga styrketräning (som faktiskt känns bra i ryggen) iklädde jag mig alltså lämpliga ytterkläder och kamera och gick ut. Det var så skönt. I alla fall till att börja med. Ganska snart insåg jag att jag inte skulle komma särskilt långt men jag gick i alla fall nästan lika långt som det jag orkade med som leversjuk. Jag hittade inte mycket att fota. Inte blev bilderna särskilt bra heller. Nu kanske ni tror att ond rygg, brist på motiv och dålig skärpa (som troligtvis bara beror på fotografen) gjorde mig lite nere. Men inte. Jag var ju trots allt ute i skogen och fick andas frisk luft. En talltita ropade glatt åt mig under en lång stund (ja, det var en glad sång. Inget varningsläte) och jag kände mig glad för att jag och min lever firar ett år just idag.

Även om jag inte blev nöjd med bilderna så får de vara med här. De blev bra symboler för nytt liv som spirar och gammalt liv som snart ger upp. Både det nya och det gamla kämpar med förhållandena och båda gör det bra.

Lite pillerabstinensbesvär passar jag på att genomlida när jag ändå mest bara håller mig lugn. Av en slump insåg jag att jag har blivit beroende av mina insomningspiller och det gillar jag inte. Jag bestämde mig för att trappa ner på dem och de senaste kvällarna har jag halverat dosen. I morgon tänker jag prova att vara helt utan. Sedan, när abstinensbesvären (jag är väldigt trött) har försvunnit får jag väl höra med läkare om det finns några alternativ.

Så är alltså läget nu och det här är anledningen till att jag inte är så aktiv på bloggen. Ryggbesvär gör att jag håller mig hemma och inte har något annat att skriva om än att jag packar. Abstinensbesvär gör mig trött, extra snurrig och ofokuserad. Men jag är glad och alla andra problem är väldigt små jämfört med att inte kunna känna glädje.

 

Det var inget stort eller märkvärdigt som hände. Jag hämtade in posten och där, i min brevlåda, låg ett kuvert från min nya elleverantör – Jämtkraft. Hur kan man bli så glad, ja rentav lycklig, för något sådant? I mitt fall visar det hur mycket jag längtar. Det var som om en nära vän välkomnade mig hem. Jaja, jag vet att Jämtkraft inte är en person och jag vet också att ingen där reflekterar över att jag har varit kund hos dem förut. Men trots det och trots att de bara vill tjäna pengar på min elanvändning, så tog hjärtat ett glädjeskutt och jag blev även lite rörd. Nu återvänder jag och som boende i en av ägarkommunerna får jag t o m ett rabatterat pris.

Elen i min nya lägenhet är alltså ordnad och det är även hemförsäkring, adressändring och flyttanmälan till skatteverket. Andra ändringar, som tv- och internetabonnemang, väntar jag med tills jag har träffat de som säljer lägenheten till mig (om några veckor får jag komma dit, mäta lite och ställa de frågor jag har 😀 ). Jag vet inte riktigt hur det fungerar i en bostadsrätt där kontraktet anger att tv och internet ingår i avgiften. Jag har en hel del frågor men nu får jag snart svar. Och det ska bli så roligt att få komma dit en gång till innan flytten. Vilken tur att jag snart är i Åre en vecka och kan både åka och träffa säljarna och fixa alla papper på banken.

Jag och min syster svävar nästan på små moln av glädje över våra blivande bostäder. Vilken lycka att vi båda vill det här och att ingen av oss känner sig övergiven. Det är helt enkelt dags nu. Efter fyra år, då vi av olika anledningar har behövt varandra, är vi nu båda redo att bli riktigt självständiga. Det blir tomt, det är det ingen tvekan om, men nu ska vi båda återvända till respektive födelsestad. Det är jättekul att det blir så för ingen av oss trodde att min syster skulle hamna där hon föddes.

I dag har jag ordinerat mig själv vila. Ingen promenad, bara lite packande varvat med värmedyna. Men det betyder inte att jag inte kan titta ut och njuta av solnedgången. Den här synen är så vanlig utanför mina fönster att jag kanske borde ha slutat förundras. Men jag fortsätter att njuta varje gång och jag hoppas att jag får lika fina kvällsscenarier ut mot Storsjön från mitt nya hem.

Som ni vet har jag av förklarliga skäl varit absolutist i drygt tre år.  De två åren innan dess var det i stort sett likadant med några väldigt få undantag. När jag flyttade från Optand, utanför Östersund, tog jag med mig det som fanns i barskåpet. De flesta sorterna, som whisky, konjak, olika snapssorter och någon okänd och oöppnad polsk sprit, tyckte jag inte ens om men packade ner i alla fall. De kunde ju vara bra att ha och bjuda på, tänkte jag.

Min syster och jag firade vårt nyköpta hus och att vi blev sysbor med lite bubbel, men trots att flaskan var liten ville vi inte ha mer än ca hälften och hällde ut resten. Vid något tillfälle tog vi av kokoslikören i mitt barskåp och gjorde oss varsin pîna colada och det har även mina döttrar fått vid något tillfälle. Min son har någon gång fått en whisky men när han skulle få smaka på konjaken satt korken fast så hårt att flaskan gick sönder när den skulle öppnas. Men vem sörjer en nästan hel flaska konjak? Inte jag i alla fall. Inte heller saknar jag den knappt rörda whiskyflaskan som jag gav till en av de hantverkare som har hjälpt oss många gånger. Han var väl värd den efter att ha slitit rejält och jag var bara glad att bli av med den.

Men alla andra flaskor då, hur ska man tänka? Den halvfulla martini bianco, som tillsammans med sockerdricka kan bli en väldigt god drink, såg konstig ut i färgen så den hällde jag ut i slasken. Hur länge klarar sig ett portvin i en öppnad flaska pch hur länge kan man spara en oöppnad vinflaska? Jag har aldrig gillat snaps men vill inte slänga den O.P. som det finns mycket kvar i. Den konstiga polska spriten är fortfarande oöppnad och det är även två olika italienska spritsorter (inköpta för de fina flaskornas skull). Jag kommer inte att dricka något av allt det här men kanske kan jag använda åtminstone portvinet och rödvinet i matlagning. Nu undrar ni nog varför jag inte bara häller ut allt så att problemet försvinner. Men har man svårt att slänga det som är användbart så har man. Det är ju inte direkt något man ger till en second handbutik. Nu är de i alla fall nerpackade. Beslutet om deras öde är alltså framskjutet. Alla, utom vinflaskan, är minst fem år gamla och en del är ännu äldre. Nu har jag tillåtelse från läkare att ta ett glas vin vid något enstaka festligt tillfälle men det finns ingen som helst längtan efter det.

Om jag hade trott på sagor och magi så skulle jag kanske ha trott att ett rådjur hade blivit förtrollat och förvandlat till ett träd. Jag ser i alla fall helt tydligt rådjurets ansikte mitt i stammen. Men nu tror jag ju inte på sådant så det är nog bara ett av naturens skämt. Ser ni också rådjuret, eller kanske något annat? Vad det än är så är blicken inte särskilt vänlig.

Spritflaskor är inte särskilt kul att lägga ut bilder på men här kommer några bilder från dagens morgonpromenad.

Det var inte de allra bästa förutsättningarna för månfotografering i morse. Men jag ställde upp stativet inomhus och öppnade fönstret. Fönsterhaken kunde jag inte använda eftersom fönstret då skulle ha hamnat mitt i bilden. Det var alltså en liten kamp i snabbhet mellan mig och vinden. Kanske var det Alfrida som tävlade mot mig men hon lät i alla fall stormvindarna husera på andra platser. Jag hann alltså inte med att göra några precisionsinställningar men jag tyckte ändå att det var kul att fånga mån-ekollonet på bild (för visst ser månen ut som ett runt ekollon). Här tror jag att det är Venus som är på samma bild och på nästa bild.

Först när det började ljusna kom jag på att jag har en fjärrkontroll till kameran. Jag har aldrig använt den men kanske vore det läge att göra det när det dels är bra om jag kan stå en bit ifrån, för att t ex hålla upp ett fönster, och dels inte vill ha den lilla rörelse som blir i kameran när avtryckaren används. Jag får skylla på att jag inte hade ätit frukost och var lite hungrig.

Nu är julen bortstädad, nerpackad och placerad bland övriga flyttkartonger. Det enda som återstår är alla röda gardiner. Men de får vara kvar ett tag till eftersom alla andra gardiner redan är nerpackade. Ingen kan säga att jag är sent ute med packandet 😉 Men jag tror att jag nästan har slagit mitt eget rekord i hur tidigt julen blir utschasad. Det är riktigt tomt, men väldigt lättstädat hos mig nu. Inga prydnadssaker och nästan inga ljusstakar är kvar. Snart försvinner de också ner i en kartong.

I morse var det inte samma blöta stigar som dagarna innan. Jag valde att gå årets sista promenad på ”Hälsans stig” i en runda på båda sidor om Svartån. Ryggen gillar inte det underlaget men om jag stannar och fotar ganska ofta så går det bättre. Bäst är det om jag varierar genom att huka, halvligga och stå när jag fotar. Det blev alltså en hel del foton och en del av dem delar jag gärna med er.

När jag tänker tillbaka på mitt år så är det några händelser som sticker ut lite extra.

Naturligtvis betydde min levertransplantation otroligt mycket för mig. Vilken skillnad det har blivit efter den och jag är oerhört tacksam för att min donator ville ge mig den gåvan.

Allt var inte roligt. Min fina hund Kaspers död var inte helt oväntad eftersom han var rejält gammal, drygt 15 år. Men han var väldigt pigg nästan ända in i slutet och därför blev det ändå lite chockartat. Jag saknar min vovve och kompis enormt. När sedan min systers vovve Nalle fick somna in knappt två månader senare, blev det ännu en chock. Det var absolut inte väntat, trots att han inte heller var ung längre. Han betedde sig ju ofta som en valp. Från att ha varit två systrar med varsin hund, som vi hjälptes åt att ta hand om, var vi plötsligt helt utan hundar.

Min och min sons gemensama bilresa genom Europa är bland det bästa jag har varit med om. Vilka upplevelser och vilka fantastiska platser. Jag har fortfarande svårt att riktigt förstå att vi har varit med om allt vi upplevde. Som tur är finns det många foton som påminner mig om hur härligt det var. Det som gjorde starkast intryck på mig var att åka genom Alperna…och naturligtvis att stå högst uppe på en alptopp.

Jag såg ”min” lägenhet på hemnet och efter en del pepp från min syster tog jag tåget upp till Östersund för att gå på visning. Jag återvände hem efter några dagar och deltog i budgivningen. Den var seg men jag vann och jag är överlycklig över att få komma hem snart igen.

Det finns mycket annat att minnas också. Stugor som vi har hyrt och diverse utflykter till olika platser. Resor till mina barn i Uppsala och Örebro och besök hos min rara svärmor i Södermanland. Resan till Östersund i somras, tillsammans med min svägerska, var precis så härlig som jag hade hoppats och längtat efter. Jag hade inte varit där på flera år men nu var orken tillbaka. Det blev en fjälltur, olika vandringar och kyrkogårdsbesök. När min svägerska hade åkt hem stannade jag kvar några dagar och träffade både gamla och nya vänner. Det var ingen tvekan om att det är där jag hör hemma och det märktes nog på mina blogginlägg.

Nästa år väntar nya fantastiska upplevelser. Allt är inte färdigplanerat än men jag vet att flytten sker i andra delen av mars. Innan dess ska jag äntligen, efter två års outnyttjad andel i en lägenhet, åka till Åre. Min svägerska följer med som vanligt. Den traditionen började redan medan min man levde. Om fyra veckor är vi där och plötsligt har det blivit ett himla rännande till Jämtland 😀

Jag har önskat er alla ett gott nytt år flera gånger på olika sätt och nu gör jag det ännu en gång.

Jag önskar alla mina fantastiska bloggvänner ett väldigt Gott Nytt År!