Ännu en jämtländsk pärla

Det finns mycket fint att se och upptäcka överallt i vårt land och idag kom jag till en, för mig, ny jämtländsk pärla. Jag blev medbjuden på lunch på Höglunda gård i Skanderåsen, strax utanför Svenstavik. En vän som nyligen fyllde år valde att ta med man, barn och barnbarn…och även mig till denna vackra plats för att fira. Förra sommaren, när jag besökte dem, satt vi där borta på andra sidan och åt lunch så området är inte helt obekant. Berget ni ser är Hoverberget och byn heter Hoverberg.

DSC_0002

Det här är restaurangen men vi hade tur med vädret och satt ute och åt. Runt omkring oss tornade mörka moln upp sig men hos oss sken solen en stor del av tiden. Vi var tio stycken och alla verkade gilla både maten och platsen.

DSC_0015

Jag ringde restaurangen på förmiddagen för att höra om det fanns något veganskt alternativ. De hade inget sådant på menyn men jag blev lovad att de skulle fixa något. Det är alltid lika spännande när man inte vet vad man ska bli serverad och jag tror inte att jag någon enda gång har blivit besviken. Det blev jag inte den här dagen heller. För att inte ha något veganskt sortiment tycker jag att de lyckades väldigt bra. De övriga i sällskapet åt börtnanfisk (ett begrepp i de här trakterna som innebär rökt fisk från Börtnan, i det här fallet regnbågsfilé) eller lättrökt fläskfilé med tillbehör. De minsta barnen fick våfflor.

DSC_0005

Vi var på en gård och det fanns en del djur. Mitt hjärta smälte lite när gårdsägaren blev förföljd av den här sötnosen. Ett lamm, uppfött med flaska, som tydligt visade att mannen framför var ”mamma”.

DSC_0007

En frigående höna såg jag men förmodligen fanns det fler.

DSC_0010

Jag spanade in de jättefina hundarna redan när jag kom men ville fråga ägarna om lov innan jag gick fram och hälsade. Efter mat och kaffe blev det äntligen dags och oj, vad glada de blev för uppmärksamheten. De kröp nästan in under mitt skinn av glädje och jag borrade in näsa och händer i deras mjuka päls och jag njöt. Härliga varelser!

DSC_0020

Den här fina grisen och hans kompis (Humle och Dumle) lät jag däremot bli. Visst var de väldigt söta men de är lyckliga grisar som får böka omkring och rulla sig i lera. Lite för smutsiga med andra ord, för att jag skulle vilja bli närmare bekant med dem.

DSC_0027

På en del av gården finns en teaterscen. Här spelas Emil i Lönneberga vissa dagar och den röda lilla byggnaden är naturligtvis snickerboa. Den lilla snutt jag såg på de lokala nyheterna såg lovande ut och de i mitt sällskap som har sett föreställningen var nöjda.

DSC_0024

När vi var mätta och nöjda och hade sett oss omkring for vi hem till mina vänners hus. Där fortsatte firandet med kaffe, kakor och tårta och med sång för jubilaren. En väldigt trevlig dag som jag är jätteglad för att jag fick vara en del av.

Efterlängtat besök

Så blev det då äntligen min tur att få besök av yngsta dottern och svärsonen. Jag är inte en lättrörd person men när jag kramade om min dotter kom det nästan en tår av glädje. Det är inte tätt mellan våra möten men kvalitet är ju bättre än kvantitet. Det blev fika, mycket prat, promenad på mina favoritstigar och slutligen blev jag bjuden på en väldigt god middag, som de fixade i mitt kök medan jag gjorde ingenting. Ingen av dem vill vara med på bild här men det finns ju annat att visa. Nu blommar rallarrosorna för fullt.

DSC_0001

I kväll tar de tåget hem igen och kanske behöver de vila upp sig några dagar efter en intensiv vecka.

I dag planerade jag inte min promenad utan lät impulser bestämma vägen. Jag började med att gå förbi en väldigt rar tant för att att fråga om hon ville komma ut på en promenad. Hon kan inte ta många steg ens med rollator och vågar inte ge sig ut på egen hand med elrullstolen. När jag för några dagar sedan frågade om hon skulle vilja att jag följer med på en runda ibland, blev hon väldigt glad. I dag orkade hon dock inte och då kunde jag tänka om och inte bara gå på asfaltsgångvägar. Jag gick mot Ändsjön, fågelsjön en bit från där jag bor. Jag följde stigen en bit men inte tillräckligt nära sjön för att se några fåglar. Men andra djur fanns det där. Ett gäng kvigor låg och vilade i sin inhägnad.

DSC_0010

I älggräset satt en filur som jag tror är en blomfluga.

DSC_0037

En annorlunda färg på midsommarblomster. Bredvid denna växte en blå variant så det är förmodligen inte marken som är orsaken.

DSC_0020

Jag kom fram till en stigkorsning och valde på måfå en annan väg än den som går runt sjön. Kul att se vart den leder tänkte jag. Efter ett tag tog jag fram mobilen för att kolla med gps:en var jag var och hur jag kunde komma hem igen. Det blev en fin promenad med ännu en valmöjlighet för kommande vandringar.

Kav lugnt och vita gäss

Jag tycker väldigt mycket om att ha vatten att titta på men det är inte alltid sjön som bjuder på det mest spännande skådespelet. Igår kväll var det inte riktigt fullmåne men inte långt därifrån.

DSC_0033

Jag har tagit en paus i letandet efter checkpoints. I stället vandrar jag på lite närmare håll. Ibland med utgångspunkt från min ytterdörr och ibland tar jag bilen en kort sträcka innan jag börjar gå. I dag tog jag mig ännu en gång till Bynäset, halvön som har en smal förbindelse med Frösön och som tidigare var ett militärt övningsområde.

En del blommor uppmärksammar man inte för att de är vackra utan mer för att de är lite märkliga. Någon slags tistel, kanske en kardborre, gissar jag.

DSC_0048

Jag gick en annan runda än sist och i början av min promenad var det orkidéerna, till största delen Jungfru Marie nycklar, som dominerade.

DSC_0053DSC_0058

När man vandrar i Jämtland är det ganska vanligt att stöta på just den här sortens lilja i naturen. Min storasyster och jag har skrattat åt att vi under hela vår uppväxt har trott att det är så här kejsarkronor ser ut. Farmor kallade alltid sina brandliljor, som jag tror är rätt namn, för kejsarkronor och det är inte särskilt många år sedan vi kom underfund om att det var fel. Likadant var det med farfars favoritblomma som han kallade läkeväcka. Jag har alltid sagt det namnet, för man litar ju på sina farföräldrar. Av någon anledning kollade jag den växten på nätet och upptäckte att det inte finns någon växt som heter läkeväcka. Det korrekta namnet är besksöta. Jag har ingen bild så ni får googla om ni är intresserade. Lärdomen är att man aldrig ska lita på någon utan helst kolla upp allt själv 😉

DSC_0090DSC_0046

Halva promenaden gick jag på läsidan och det var väldigt lugnt och skönt. Men här kan ni se, om ni tittar noga, att sjön blir lite mörkare en bit bort. Där börjar vinden sätta fart på vattnet och snart dånade det av blåst och och vågor som slog mot stranden.

DSC_0118DSC_0156

Jag kände hur mycket jag gillar det här. Lite dramatik i naturen men inte så mycket så att det blir besvärligt. Jag hade en luva på jackan som jag drog upp över huvudet och jag njöt av scenariet.

DSC_0186

När jag kom till den stig som vek av från vattnet, kändes det ändå ganska skönt att det blev mycket tystare och att jag kunde dra undan luvan. Sista biten var det åter blommorna som drog till sig min uppmärksamhet.

DSC_0210DSC_0212

I morgon kommer min yngsta dotter och min svärson hit. De ska bl a laga mat till mig och det är både uppskattat och spännande.

En plats som för alltid är ”hemma”

Tänk att få återkomma till en plats som har varit den fasta punkten genom hela uppväxten och långt upp i vuxen ålder. Att där träffa personer som känner till min historia och att någon t o m berättar anekdoter om mina farföräldrar och om andra personer som levde för 30-40 år sedan. När den personen dessutom har gått igenom samma sak som jag, mist sin livskamrat, och när vi båda vet precis vad den andra personen har kämpat med, då kan ni föreställa er min dag i Optand.

Men naturligtvis var det inte bara detta det handlade om när jag blev bjuden på våffellunch hos tidigare grannar. Varma, trevliga personer som bor där permanent.  I huset mellan dem och ”vårt” hus finns det en sommarstuga, som också har gått i arv i flera generationer, och där bor den kvinna som också plötsligt blev änka, tre år efter att jag blev det. Hennes man var också alldeles för ung och det kom lika chockartat för den familjen. Vi hade mycket att prata om och hon berättade något som jag har glömt. När vi träffades vid ett tillfälle min sista sommar där hade hon sina hundar med sig. Hon sa att hon inte visste vad hon skulle säga men den ena av hennes hundar gick fram till mig och tryckte sig mot mitt ben. Då sa jag ”men han vet”. Det här är helt borta ur mitt minne men det stannade kvar hos henne och den hunden visade sig vara väldigt känslig för olika sinnesstämningar. I dag visste vi båda precis vad som behövde sägas och även om jag har pratat med många i familjen och släkten så är det något speciellt att byta erfarenheter med någon som vet precis hur det är, utan förklaringar.

Jag tror att mina fina f d grannar visste precis vad de gjorde när de bjöd oss båda samtidigt. Naturligtvis var de också inkluderade i samtalet och lika självklart pratade vi om mycket annat också. Våfflorna var veganska och väldigt goda och till dem serverades det diverse goda tillbehör. Mätt, nöjd och väldigt glad satt jag där på deras altan och tittade ut över den välbekanta vyn. Visserligen inte riktigt den utsikt som vi hade men väldigt lik.

DSC_0003

Jag gick ner till sjön, tittade bort mot vår brygga och kände inte alls att jag ville flytta tillbaka. Den tiden är förbi och även om det är den plats jag älskar mest av alla platser jag har varit på så är den inte min längre. Men det lugn och den frid jag känner bara av att vara nere vid sjön, hos goda vänner, det kommer alltid att vara speciellt för mitt paradis i Optand.

DSC_0004

Blöta fötter, svettig och anfallen av mygg och flugor

Så kan det bli när man ger sig ut i varierande skogsmark. Men som tur är var det inte så hela tiden under förmiddagens vandring. Jag begav mig till Rödön, den plats som någon kanske minns att jag besökte tidigt i våras och hittade en gravkulle med en stol högst upp. Men den här gången såg jag inga storslagna vyer och det var dåligt med sjöutsikt. Men ändå, trots brist på sjö, fick båda mina fötter bada i ett vattenfyllt hål när jag försiktigt skulle ta mig över ett kärr. Men det var inte hela världen och jag vandrade glatt vidare. Det klafsade lite i skorna men jag hade just då fullt upp med att värja mig mot diverse surrande insekter och brydde mig inte om det mindre akuta.

Men innan dess var det betydligt skönare. Jag började på en fin stig som så småningom utvecklades till knappt synliga spår genom en blomsteräng. Härligt.

DSC_0008

De som har placerat ut det här områdets checkpoints har inte gjort det lätt för oss som letar. Snart syntes inga stigar alls och jag fick leta mig fram genom skog och över flera hyggen. Rätt som det var snubblade jag på det ojämna underlaget och kunde inte hejda fallet. Jag vred till samma fot som jag stukade för någon månad sedan och jag tänkte för en kort stund att jaha, här sitter jag och vågar inte testa om foten håller. Medan jag satt där och småskrattade åt min situation såg jag en stubbe med lite kul svampar (tror jag) precis bredvid mig. Den hade jag missat om jag inte hade varit så klumpig. Efter fotografering tog jag mig upp och kände att foten höll även om den ömmade.

DSC_0011

Jag fick syn på de här två figurerna i varsin prästkrage. Undrar om de utmanar varandra. Det ser nästan ut så. Den här blomman är mitt revir, kom inte hit.

DSC_0030

Jag kom till ännu ett stort hygge och försökte vara lite mer försiktig med var jag satte fötterna. Vid den stora stenen fanns den checkpoint jag sökte och jag stod där och funderade på hur jag lättast skulle ta mig till nästa punkt. Då ringde mobilen och det var min yngsta dotter. Jag satte mig på stenen lite till höger i bilden och pratade en stund med henne. Hon och hennes man kommer upp till Östersund i mitten av nästa vecka och vi pratade om när vi skulle ses. De bor i lånad lägenhet och har mycket att göra och många att träffa. Inte underligt när båda är uppväxta här och min svärson dessutom har mycket släkt här. Jag sätter ingen press på dem utan är glad för de stunder jag får med dem.

DSC_0027

Det var en skön och välbehövlig vilopaus och samtidigt som jag pratade satt jag och beundrade utsikten, vitmåran och de nästan färdiga smultronen som växte precis vid min sittplats.

DSC_0020DSC_0023

Jag vågar nästan inte berätta hur klumpig jag var ännu en gång. Men eftersom det gick bra kan jag erkänna att jag ramlade en gång till, den här gången rätt på rumpan. Jag gjorde inte illa mig som tur var men även denna gång hamnade jag precis bredvid en  stubbe med roliga figurer. Jag har sett sådana hos andra bloggvänner och jag tror mig minnas att det är någon slags lav, men helt säker är jag inte.

DSC_0040

Även denna gång tog jag mig upp och vandrade vidare genom stiglösa marker. Det var nu jag kom till kärret där jag badade fötterna. Med plaskblöta skor och fötter, trött och svettig och med mygg och flugor omkring mig gick jag i en snårig skog (utan stig) och just då ringde det igen. En f d granne i Optand skrattade gott åt mig när jag berättade om min belägenhet och åt att jag  inte kunde ange riktigt var jag var. Tack och lov för att mobilen har gps. Jag fick frågan om jag ville komma på fika tillsammans med en del andra grannar nästa vecka och självklart vill jag det.

Jag tog mig ut ur den snåriga skogen och kom fram till något som då kändes som himmelriket. En stor öppen plats med massor av blommor. Där borta i utkanten av dungen fanns nästa checkpoint. Här stannade jag en stund och drack mig otörstig. Dumt nog hade jag ingenting att äta den här gången men vätska är ju det viktigaste. På väg mot dungen blev jag flera gånger attackerad av måsar, som förmodligen hade ungar där någonstans. Jagad även här alltså.

DSC_0042

Härifrån kunde jag följa en fin stig och allt kändes plötsligt mycket bättre. En liten fjäril  (tror det är en blåvinge även om det är svårbestämt här) stannade till en kort stund och jag fick en halvbra bild.

DSC_0052

För att komma fram till den sista checkpointen fick jag gå en rejäl omväg. Jag var nära att strunta i den men när det bara är en kvar känns det väldigt retligt att lämna den oregistrerad. Jag hade sett på kartan att jag skulle kunna gena på ett lämpligt ställe men på hela den sträckan var det staket uppsatt. Jag var tvungen att gå förbi bilen (det kändes tungt) och gå en bra bit för att nå kontrollen. Jag mötte en kvinna några gånger på olika platser och vi hejade och peppade varandra. När jag äntligen var klar möttes vi igen och jag fick ett väldigt leende och ett grattis och sedan fortsatte hon att leta medan jag fick sätta mig i bilen och åka hem.

En liten glimt av sjö och fjäll fick jag också.

DSC_0054