Jag behövde proviantera och tog bussen till Willys. Men innan jag gick in där tog jag en promenad till Minnesgärde och följde Kärleksstigen längs sjön. Den här vyn är väldigt lik de ni brukar se hos mig men den här dagen var jag på andra sidan Vallsundsbron, i de södra delarna av Östersund.

Första delen är parkliknande men sedan övergår stigen till att bli mer en vanlig skogsstig.

Den smältande isen såg märklig ut och förmodligen är det vindar och rörelser i vattnet under den tunna isen som har åstadkommit det här mönstret.

Jag hade en liten förhoppning om att kanske få höra Storspoven. Den brukar ju komma i mitten av april. Men om den har kommit så håller den sig nog borta i Optand där den trivs bra och kommer tillbaka till varje vår. Kanske tar jag bussen dit någon dag. Om jag inte vill promenera några timmar så är det bussbyte och dyrare biljett som gäller men det kan det absolut vara värt.

Här har jag precis vänt tillbaka. Kanske hade jag fortsatt lite till om jag inte hade känt ett begynnande skavsår, men det blev ändå en väldigt skön promenad längs Brunfloviken. Jag gick samma stig tillbaka. Förr har jag valt att gå på grusvägen tillbaka men den är lite tristare.

Jag såg en hel del hundar med sina mattar och hussar och det ser inte helt fel ut att sitta här en stund med sin fyrbenta kompis. Det finns flera grillplatser och bänkar längs stigen men vill man komma nära vattnet och låta kompisen blöta tassarna så är det här en bättre plats. I alla fall tills vattenståndet har återgått till det på sommaren normala.

Jag fick syn på en liten tibast.

Och nu kommer det ett gäng bilder på strandskator. Ja, de fanns även på den här stranden och eftersom jag gillar dem så får ni stå ut med bilder på dem i det här inlägget också.

Jag har nu sett eller hört nästan alla de vårfåglar som är med i den statistik jag för. Sädesärlan såg jag i förrgår och koltrasten hörde jag den här dagen. Först ut var ringduvan följd av bofinken, svanar och sedan tranor. Nu fattas bara storspoven, den viktigaste av dem alla. Listan har minskat sedan det var min man som förde statistik. Han var kunnigare än jag när det gäller fåglar så jag nöjer mig med de vars sång jag känner igen. Jag känner igen sången från en del stannfåglar också men de är inte med i någon statistik.

Jag handlade det jag hade på min lista och det blev ganska tungt. Jag fördelade det i en ryggsäck och två kassar och då funkade det bra att bära allt till bussen och sedan från min hållplats och hem. Det var en hel del folk på bussen så jag slog mig ganska snabbt ner på en plats där sätena var vända mot varandra. Snett emot mig satt en kvinna och log när jag stuvade in en kasse under sätet och kanske pustade ut lite när jag var på plats. Det blev en trevlig bussresa. Först sa vi bara de vanliga artiga fraserna om härligt väder och sedan försökte vi undvika att titta på varandra för att inte tränga oss på. Men det funkade inte länge. Hon skulle också hänga med förbi centrum och en bra bit till och snart var samtalet igång. Jag är så glad för att hostan inte stör mig när jag pratar och att jag faktiskt kan föra ett samtal utan problem. Vi var så inne i samtalet att kvinnan helt glömde att plinga när hon skulle av. Så kan det bli och hon fick en lite längre promenad än hon tänkt till en av de personer hon som koordinator hjälper till arbete eller annan sysselsättning. Det var intressant att höra om det arbetet och jag kunde inte låta bli att vara lite frågvis. Hon verkade tycka att det var kul att berätta och då är det lätt att tappa fokus på annat. Men att det här blev så trevligt innebär inte att jag kommer att börja prata mer med folk på bussen. Det är ganska skönt att få sitta och bara vara i min egen lilla värld medan bussen tar mig dit jag ska.

Ja, oj vad tiden går och nu är det vår. Det var inte meningen att det skulle bli ett rim men nu blev det så. Kanske är jag påverkad av alla de rim jag använder för att träna rösten. Jag tycker att det är kul att flera av er har gjort de röstövningar jag la ut i ett inlägg och att ni har känt i magen att det är en riktig träning. Jag pratade med en kompis från högstadiet och hon konstaterade ganska snabbt att hostan nästan är borta och att min röst låter klarare. Så är det säkert men efter att ha pratat en bra stund, ca en halvtimme, var jag ganska ansträngd i halsen. Men det kom bara någon enstaka hostning.

När vädret är så ljuvligt som idag så måste jag bara ut. Jag kom till den del av sjön där jag såg Östersund och valde där vägen som går under Vallsundsbron och nära vattnet hela vägen hem.

Det kan inte dröja många dagar nu innan isen går upp över hela sjön.

Det är verkligen lågvatten nu, precis som det brukar vara när det är vår. Så småningom försvinner hela stranden under vattnet. I alla fall nästan.

Jag höll utkik efter strandskatorna som brukar hålla till här och visst hade de hittat hit igen. Ett av många vårtecken som har dykt upp här nu.

Skrattmåsar fanns det också en hel del av och plötsligt blev det lite osämja mellan två par. Lite spännande att de delade upp sig så att de kivades två och två. De höll inte på länge och snart verkade de kunna samsas om ytan igen. Eller kanske var det inte att någon kom för nära någon annan som var problemet. Kanske försökte någon stjäla den andras partner. Jag vet inte vad måsar bråkar om men det var skönt att det avslutades snabbt utan någon synbar skada på någon av dem.

Grannen under mig har fått en vattenläcka och har fått flytta till en liten lägenhet i stan medan sanering och renovering pågår. Tänk så fint han kommer att få det i sin lägenhet sedan. Ny parkett och nya tapeter bl a. Men jag tror nog att han hellre hade velat kunna bo hemma och sitta ute i solen de här dagarna. Vi brukar skämta om att han flyttar ut på uteplatsen när våren kommer och där sitter han oftast när vädret tillåter. Men jag hoppas att han snart kan flytta hem igen.

Under gårdagens promenad såg jag något inne bland träden som såg ut som både blå- och vitsippor tillsammans och självklart kröp jag in under grenarna. Men det var inte vitsippor jag såg utan både vita och blå blåsippor. Tillsammans med de gröna bladen blev det Jämtlands färger och det är ju alltid fint. Lite senare dök ett gäng blåsippor med en helt annan färg upp. Jag skulle säga att det går åt det rosa hållet men kanske någon annan hävdar att de är mer ljuslila. Hur som helst så är det kul med variation. Det finns väldigt många olika blå nyanser också , från väldigt ljusblått till marinblått.

Har ni, som jag, svårt att bestämma er för om ni vill skriva blå eller blåa när det är plural. Jag brukar kolla upp tveksamheter men av någon anledning har jag inte gjort det i det här fallet tidigare. Men nu googlade jag och svaret är: Pluralformen av adjektivet blå är blå eller blåa. Båda formerna är korrekta, men ”blå” anses ofta ha en något högre stilnivå.

Jag väljer att använda den form som anses ha en något högre stilnivå 😀

Nu lämnar jag sipporna och kommer till fåglarna. Jag fick en impuls och svängde in till Ändsjön. Jag trodde inte att jag skulle få se något mer än is och kanske några skator och kråkor. Men när jag kom till det södra fågeltornet stod en kvinna där och riktade sin kamera (med ett rejält stort objektiv) mot en annan del av sjön. Jag tittade dit och där var det lite öppet vatten och där simmade en svan tillsammans med en hel del sothönor. Ännu ett ord med oklar pluralform. Jag kollade så klart även sothöna i plural och nu vet jag att det heter sothönor och inte sothöns. Jag såg att även sothöns fanns men SAOL och flera andra pålitliga källor visar att det heter sothönor. Se där. Nu blev det en liten språklektion också och kanske har någon mer än jag lärt sig något.

Svanen såg ensam ut och jag hoppas att en partner så småningom dyker upp. Under tiden får den nöja sig med sothönor och jag tror att det även var några brunänder inne i vassen. Men de där sothönorna kan nog vara ganska irriterande och rätt som det var fick svanen nog och sa ifrån.

Kvinnan i tornet sa att jag precis hade missat några tranor som lyfte och flög iväg. Det var ju synd men ibland har man tur och ibland inte. Jag gick vidare för att se om det var is- och snöfritt hela vägen runt sjön och det var det nästan. På några skuggiga delar av stigen fick jag gå ute i terrängen för att slippa halka. Det var dessutom väldigt lerigt bitvis och jag såg att stora delar av spången var bortplockad och att nya plankor låg och väntade på att komma på plats. Men trots lera och en del is så gick det bra att gå hela rundan. Några änder hade hittat en privat badplats. Lite längre bort simmade en knipa.

Jag kom till det norra fågeltornet och även där fanns det en svan. Den här svanen hade en partner och efter en promenad uppe på isen tog den sig ner till sin väntande partner.

Innan jag kom fram till tornet hörde jag hur tranor skrek en bit bort och jag hoppades att jag skulle hinna fram innan de försvann. De var kvar men med långt avstånd och solen i samma riktning som tranorna så blev resultatet mer som en skuggbild.

Jag fortsatte och när jag lite senare hade solen i ryggen och sikten var fri en liten sträcka så fick jag lite bättre bilder. Fortfarande är avståndet stort och jag hade inget att stötta armarna mot. Men där är de och det verkade som om två av dem höll ihop medan den tredje var lite utanför.

En väldigt skön vårpromenad med mer att titta på än jag hade förväntat mig.

Jag har haft föreställningen att logopeder hjälper personer, oftast barn, med diverse talsvårigheter som t ex att uttala vissa bokstäver eller bokstavskombinationer. Därför hade jag inga direkta förhoppningar om att logopeden skulle kunna hjälpa mig med mina problem. Jag har pratat så länge jag minns och jag har aldrig haft svårt att artikulera eller uttala vissa ljud. Men jag har fått inse att det är dumt att ha fördomar om den kompetens som finns hos den här yrkesgruppen.

Jag har redan berättat om mitt första besök i den långa, röda byggnaden som ser så mysig ut. Jag fick i uppdrag, eller snarare tips om, en del övningar att ta till och trots att jag var lite skeptisk så har jag verkligen fått in rutiner på att göra allt detta. När jag återigen träffade ”min” logoped för några dagar sedan kunde jag glatt berätta att nu hostar jag nästan inte längre. I alla fall inte samma sorts torrhosta som satte igång så fort jag pratade. Men i och med att jag försöker hindra harklingar genom att svälja så byggs det upp en annan slags hosta. En hosta som hostar upp det som harklingarna inte längre får ta hand om. Jag är väldigt duktig på att försöka svälja harklingarna eftersom de är mer ansträngande för stämbanden än att hosta. Jag har inte lyckats sänka min talhastighet men i stället har jag sänkt tonläget och det verkar hjälpa. Ibland glömmer jag så klart men oftast kommer jag på mig själv ganska omgående och försöker hamna rätt igen.

Tyvärr är det bara hostan som har minskat och även om det är ett bra resultat som gör att jag inte är lika begränsad längre så är luftvägsproblem och tryck i mage och bröst när jag promenerar inte bättre. Men logopeden kan bara försöka hjälpa till med röst och stämbandsproblem. Jag får en del flashbacks till åren innan jag fick min nya lever. Då orkade jag inte gå långa promenader och jag kunde absolut inte gå och prata samtidigt, inte ens på plan mark i långsam takt. Känslan av hur min växande lever tryckte på och gjorde det svårt att orka påminner till viss del om hur det är nu. Men det är inte alls en lika stark känsla nu och jag vet ju att jag inte kan få tillbaka samma sjukdom eftersom den här levern är frisk. Men kanske ska jag ändå lyfta frågan med min leverläkare vid nästa läkarkontroll. Det finns ju andra organ som kan få många cystor och växa. Men det är en förklaring jag egentligen inte tror ett dugg på.

Den här gången blir det inte en bild på den fina röda längan utan i stället bifogar jag en bild från en annan del av campus.

Nu samarbetade fingrar och hjärna lite mer än jag hade tänkt och som vanligt så låter jag det hända. Jag skulle bara skriva om att jag faktiskt har blivit hjälpt och att jag hostar väldigt lite jämfört med tidigare. Jag blir lika påverkad i halsen ändå bara av att prata och det känns som om jag ständigt är på väg att få en förkylning som startar med halsont. Men det är något jag kan stå ut med och hantera. Smärta i olika former är jag ju van vid.

Men kanske kan även de här problemen fixas. Jag och logopeden la händerna på våra magar och gjorde några nya övningar. Det såg ganska kul ut när logopeden gjorde samma sak eftersom hon är gravid i 9:e månaden men hon sa att bebisen där inne inte reagerade på de här övningarna. Nu hade jag hjälp av att jag en gång i tiden har sjungit i kör och kan hitta magstödet, dvs diafragman. När man säger ord, fraser eller uppmaningar så gäller det att med en relativt kraftig stöt dra in magen samtidigt. Jag har fått tre A4-sidor med olika saker jag ska öva att säga samtidigt som jag gör det här. Jag konstaterar att det märks att de har mest med barn att göra men jag läser alla meningar samtidig som magen snabbt trycks in. Men jag börjar med enstaka ord och uttryk innan jag kommer till den här sidan. Jag gör en hel del styrketräning och även magen inkluderas i den träningen men jag kan lova att det känns i magen när jag har gått igenom alla tre papper med alla magindragningar.

Jag frågade om logopeden tror på att det här kan hjälpa mig att bli av med det halsonda och hon lät ganska säker när hon sa att det tror hon. Då bestämde jag mig för att jag också ska tro på det. Nu ska hon gå på föräldraledighet men om ca ett år ska hon höra av sig för att vi ska göra ett avslut. Jag hoppas verkligen att det inte ska behöva ta så lång tid. Men å andra sidan så har det redan gått två år sedan de här konstigheterna började.

Det har varit några soliga och sköna dagar, när väl minusgraderna har övergått i varmare temperatur. Idag satte sig en nässelfjäril på sidan av stigen och där satt den en stund och njöt av solen. Men vinden tog tag i vingarna då och då så jag kämpade ett tag innan kameran och den vackra modellen lyckades något så när. Fjärilen verkade gilla att få uppmärksamhet för när jag gick vidare flög den om mig och satte sig en bit framför mig igen. Så gjorde den flera gånger innan den gav upp.

Det är inte mycket som påminner om vinter längre. Jo, isen på sjön så klart men den ligger nog inte länge till.

Kommer man in i områden där snön har legat djupare och där skuggan stannar kvar lite längre om dagarna så kan det dock se ut så här.

Jag kom ut på öppna fält igen och när jag vid ett tillfälle vände mig om såg jag några hästar och deras ryttare. Bilden är tagen på väldigt långt avstånd . Plötsligt vände de om och i full galopp tog de sig uppför den långa sluttningen.

I förrgår kokade jag för första gången torra kikärtor. Först låg de i blöt över natten och på morgonen kokade jag i två omgångar. Ja, jag tänkte att det var lika bra att koka allt i påsen när jag ändå var igång. Jag har frusit in en del och använt en del på olika sätt. Jag tänkte att jag måste prova att använda kokvattnet så som man kan använda spadet till de färdigkokta kikärtor man köper på burk. Det blev väldigt mycket vatten så jag satte genast igång. Först gjorde jag ett test med pannkakor och de blev faktiskt både bra och goda. De höll bra ihop i stekpannan dessutom. Idag har jag bakat en kaka och jag blev väldigt tveksam när jag såg att det inte blev vitt och pösigt när jag vispade spadet tillsammans med socker. Men jag testade ändå och konstigt nog blev det en god kaka. Kanske för att jag smetade ut kokostosca överst och gräddade en stund till. Jag får väl se till att baka några fler kakor och kanske testa att göra en ugnspannkaka. Jag har några liter kvar att testa med.

När jag vaknade strax före sex på morgonen såg det ut så här. Första impulsen var att strunta i frukost och i stället göra mig i ordning för en tidig morgonpromenad. Men så kom jag ihåg att jag ger foten några dagars välbehövlig vila just nu och att jag har tvättat alla vinterkläder utom en mössa och tunna fingervantar. Även vinterkängorna är undanstoppade. Termometern visade -6 grader så jag nöjde mig med att fota från lägenheten.

Först ett rosa sken från en sol som nästan kommit upp över horisonten.

Efter frukosten hade skenet blivit gult och en del strålar träffade Annersia.

Det tog inte lång stund innan även min omgivning träffades av solens strålar och då var allt det rosa och gula borta och i stället var det en väldigt blå himmel med en liten aning dis i söder.

Skatorna har hållt på hela vintern med sitt förbättringsarbete och jag har många gånger sett hur de kommer med kvistar som de kompletterar bygget med. Det gör mig glad att tänka att samma skatpar (hoppas och antar jag) fortfarande håller ihop och snart ska producera nya små skator.

När jag vände blicken lite mer åt väster såg det ut som en vacker vinterdag. Ser ni kråkan högt upp i björken?

Det började mulna på och på eftermiddagen satte snöandet igång. Temperaturen har pendlat runt nollan så det mesta blev bara blött när det träffade marken men nu har det faktiskt blivit vitt på både gångbanor här utanför och på gräsmattor och tak. Snö har det kommit i stora delar av vårt land de senaste dagarna så vi här i Jämtland är i gott sällskap. Men jag är väldigt tacksam över att stormen Dave inte verkar nå upp hit. Jag hoppas att alla ni som bor i stormområdet klarar er bra utan några tillbud.

Kanske blir det ingen promenad i morgon heller men sedan ser det ut som om solen ska göra ett försök att värma upp oss lite. Jag hoppas det för jag vägrar plocka fram vinterjacka, kängor och överdragsbyxor igen. Långkallingarna får också stanna kvar i sin låda.