Det är en dryg vecka sedan jag kom hem från resan till Norge och eftersom bloggandet har handlat om den resan fram till nu så blir det nu ett sammelsurium av bilder från den gångna veckan. I mångdags hade jag en tid hos frissan och det var efterlängtat. Jag brukar klippa mig var 10:e vecka men nu blev det 12 veckor. Först var hon på semester och sedan var jag bortrest. Nu är jag snaggad igen och det känns otroligt skönt. Jag promenerade både till och från frisören och under den promenaden blev det bara en bild. Jag tycker om hur de här bladen har tydliga skiftningar mellan sommar och höst.

I tisdags var det dags för provtagning. Jag åkte buss in till sjukhuset men promenerade hem. Det var kallt och blåsigt, under 10 grader, så fotolusten uteblev helt. Men jag ville ha lite sallad så jag tog en sväng runt Ica och där utanför stod en stackars kvinna och sålde kantareller och blåbär. Hon var väl påbylsad och såg inte ut att lida och när jag frågade om hon hade plockat allt själv så svarade hon att hon och hennes familj hade hjälpts åt. Hon berättade var de hade hittat all svamp men nu har jag glömt var det var. Jag minns i alla fall att det var någonstans i den närmaste fjällvärlden. Två kg kantareller och ett kg blåbär köpte jag och svampen är förvälld och fryst. Blåbären delade jag också upp i några burkar och frös in. Jag kollade priset på kantareller på Willys och där var de 20 kr dyrare/kg. Inte så mycket kanske men de var dessutom importerade. Jag känner mig nöjd med att ha plockat mina svampar utanför min närmaste matbutik. Det är nog min enda chans att hitta några.

En kväll för några dagar sedan kastade jag en blick ut och såg den här himlen. Jag gick ut på balkongen och bara njöt. Sedan kom jag på att visst ja, jag ska väl fota när det ser ut så här. Kontrasterna mellan det väldigt mörka längst bort (nästan längst ner i bilderna) och den brinnande himlen med lite ljusare molntussar framför var otroligt vackert. En liten aning om hur det var kan ni få här nedan. Det var så klart solnedgången i väster som gav molnen i öster den här glöden.

I växternas värld är det verkligen både sommar och höst samtidigt. Nu kanske någon tänker att en hund passar väl inte riktigt in bland växtbilderna men den springer fram i en klöveräng. Fin som den vackraste blomma är den dessutom.

I dag kom jag på att visst ja, det finns nog svamp i skogarna nu. Jag stoppade ner några påsar och en svampkniv i väskan för säkerhets skull och det var bra. Det blev en liten men fin skörd av blodriskor, taggsvamp, koralltaggsvamp (som jag var väldigt försiktig när jag tog en bit från. Den är ju rödlistad.) En liten sopp som kanske är en Karl Johan, och en del röksvampar. Allt ligger just nu i svamptorken.

Minns ni att jag i förra inlägget visade hur någon eller några hade pyntat i skogen. Jag gick på samma stig idag och antingen missade jag de här figurerna då eller så har de kommit dit nyligen. Tydligen heter de Sara och Semlan och vi är alla välkomna till dem i Trollskogen.

Det har varit en bra vecka med varierande väder. Jag tänkte igår att det nästa jag har att se fram mot är att mitt badrum blir renoverat men så ringde min svägerska och vi bestämde att hon ska komma hit om ca tre veckor. Jättekul! Omständigheterna har gjort att hon inte har kunnat komma till mig på några år men nu funkar det och det ska bli så roligt. Nu hoppas jag bara att byggaren inte meddelar att de ska komma och renovera just de dagarna men jag är nästan säker på att det dröjer till oktober-november någon gång. Nu ska jag gå och skifta plats på de olika brickorna i svamptorken.

Jag har i många år tyckt att det vackraste ord som finns är hemma. Och då menar jag där man riktigt ordentligt känner att man är hemma. Det kan vara en plats eller en människa eller kanske något annat. Men för mig är det just där jag bor nu som är mitt hemma. Min man var också ett hemma för mig och det blev ett dubbelhemma när vi bodde i Optand. Nu är jag ändå väldigt nöjd med att ha en så stark känsla för mitt nuvarande hem som jag har. Jag längtade dock inte hem en enda gång under den här resan men som vanligt så var det otroligt skönt att gå in genom min dörr, efter att ha lämnat av packningen och sedan ha lämnat tillbaka hyrbilen.

Så här såg vår resväg ut den här sista dagen.

Vi åkte inte många minuter innan vi hade passerat Vemdalsskalet och svängde in mot Storhogna. Vi parkerade vi hotellet, där det även finns ett fint spa. Men vi var inte ute efter något spa utan vi skulle gå en liten fjällrunda här. Jag visste att det var lätt att gå här och att vi kunde gå bara en kort tur. Ni kanske minns att jag för några år sedan hade varit i Fulufjällets nationalpark tillsammans med min yngsta dotter och att jag även den gången stannade till här för att det var så fint väder. Den gången följde jag den spångade led som går i en vid sväng upp på det ganska platta fjällområdet.

Den här gången ville både Karin och jag i stället gå lite brantare upp på fjället och gick upp i en slalombacke. Med lagom takt och med en del pauser för att se oss omkring så gick det bra.

Högst uppe på det relativt låga fjället (vi startade på 755 möh), som ändå var ett kalfjäll, blåste det så pass mycket att luvorna kom till användning.

Men vi kom snabbt ner till en nivå där det var mer behagligt och nästan lugnt.

Där borta syns Vemdalsskalet.

Kanske kan jag kalla den här sortens natur för ett slags hemma också. Det är i alla fall här jag känner att jag trivs bäst.

Vi träffade bara en person den här morgonen och han hade sin fina vovve med sig. Lite hundgos säger jag som bekant alldrig nej till. Vi var snart nere där vi startade igen.

Men innan vi kom fram passerade vi Plupps bro och gick sista biten på Plupps stig. Ni minns väl Plupp?

Vi gick in på hotellet för att låna toan och där inne är det mysigt ordnat med mycket växtlighet, ja hela träd faktiskt.

Vi hade gott om tid innan bilen skulle lämnas tillbaka så vi tog en extra sväng in till stan och till Rusta. Jag behövde handla lite, bl a färg och spackel och till det handelsområdet går inte min buss direkt utan jag måste byta buss om jag vill handla där. Skönt att få det gjort när jag hade tillgång till bil. Sedan ville Karin gärna åka upp till Frösö utsiktstorn så det gjorde vi också. Det var inte den allra bäste sikten och inte något bra fotoläge. Men vi såg i alla fall ganska mycket och fick lite extra motion genom att gå både uppför och nerför trapporna. Ingen hiss för oss inte.

Som jag skrev i början så var det väldigt skönt att vara hemma igen. Jag gjorde det lätt för mig och tog fram en lasagne (hemgjord) ur frysen som vi åt till middag. Till den fixade jag en god sallad och när vi var mätta och nöjda ville vi båda ta en promenad. Det händer lite titt som tätt att jag hittar trevligt pynt i de olika skogsområdena och kan man bli annat än glad när man önskas välkommen till Önsketrädet, kan titta in till familjen Sten och sedan får syn på en tomte. Men kanske känns det inte jättebra att tomten är bunden vid trädet. Han ser inte helt nöjd ut med situationen.

På förmiddagen dagen efter åkte Karin hem till sig. Som alltid så blev det tomt när ett omtyckt sällskap ger sig av men ganska snart kändes det bra igen och jag hade en hel del att sysselsätta mig med. Nu har jag varit hemma i drygt en vecka och det har varit kul att gå igenom alla bilder och få ordning på alla blogginlägg. Tack till er som har orkat ta er igenom allt. Det har varit ganska omfattande inlägg. Men jag vill ha det på det sättet för att jag själv ska få ordning på allt och för att kunna gå tillbaka och minnas. Tack även till mitt trevliga, roliga och lättsamma resesällskap, Karin. Vilken bra idé du fick den där gången för flera år sedan.

I Alvdal stod badankorna uppställda på badkarskanten. Jag lät dem stå där ifred och använde i stället duschen, som fanns i samma badrum.

Den här dagen korsade vi gränsen och hamnade till slut i Vemdalen. Nästan hemmatrakter för mig för trots avståndet (drygt 12 mil, nästan hemma med andra ord) så har jag många gånger passerat, stannat till och ibland stått med husvagn i närheten.

Det var nästan skönt att inte behöva ha koll på massor av höga fjäll när vi for vidare. Visst fanns det en del lite lägre fjäll men de blev färre och färre och det blev ganska lugnt på fotofronten. En kyrka kom dock med även den här gången. Det kommer föresten en till i slutet av inlägget och en i Røros.

Ingen av oss har varit i Røros tidigare. I mitt fall kan jag nog inte vara helt säker på att det stämmer eftersom jag åkte med mina föräldrar en del i Norge. Kanske har jag passerat Røros när jag var på husvagnssemester med man och barn men i så fall så gick vi i alla fall inte omkring här. Nu har jag och Karin med glädje tagit oss an att upptäcka en del av vad orten erbjuder. Och det är mycket.

Ortsnamnet Røros får mig att associera till forbönder som varje år, i mars, kommer med sina hästar och slädar till Östersund och Gregoriemarknaden (som numera heter Gregorieveckan). Det finns mycket att berätta om forbönder, både historiskt och hur deras resa från Klövsjö till Røros och sedan hela vägen till Östersund hålls vid liv idag. Men det här inlägget blir tillräckligt omfattande utan några stora mängder fakta om det.

Det verkade finnas bara en gågata med många trevliga och spännande butiker. Det fanns så klart lite försäljning på gårdar och vid sidan av den här gågatan också men det mesta såg ut att vara koncentrerat här. En utomjording har de här också. Titta lite till höger i bilden så får ni se. Hon/han/den/det syns bättre i nästa bild.

Tanken var nog att få folk att stanna till och titta in genom porten där många keramikhantverk var uppsatta. Kanske borde vi ha gått in där men det fanns så mycket att titta på så det blev inte mer än så här.

Vi fortsatte på gågatan och snart kom kyrktornet fram.

Nu är det jul igen. Nåja, det är fortfarande ganska långt dit men fyra månader går snabbt.

Vi gick in i en del butiker och Karin letade specifikt efter en fin stickad tröja till en liten tvååring. Men den skulle ha lite färg och mönster. Hon hittade en påse med garn och beskrivning till en jättefin tröja men beskrivningen var på norska så den vågade hon sig inte på. Även om vi förstår våra grannar i väst så finns det en hel del fackord som kan vara annorlunda. Även vardagliga ord kan förbrylla men då brukar jag förstå det mesta av sammanhanget. Det finns även vissa likheter med jamska.

Røros kyrka. Nu i efterhand undrar jag varför vi aldrig gick in i den. Det såg ut som om folk gick in genom porten men kanske var det något evenemang på gång där inne eller så måste man betala inträde. Jag tror på det sista men som sagt, jag minns inte riktigt. Det är ju en hel vecka sedan vi var där 🤪😉

Vi gick upp för backen vid kyrkan för att få en bättre överblick och kom upp till en större del av kyrkogården. På skylten till det här minnesmärket står det:

Till heder for de gamle bergmenn 1644 – 1946 Røros Kobberverk

Det fanns alltså ett kopparverk och vi började förstå vad det var för högar vi skymtade bakom husen. Slaggprodukterna samlades på hög och nu är även de en turistattraktion.

Det här är en stad jag borde ha besökt tidigare för om man gillar gamla stadsdelar med timrade hus, och de dessutom är välbevarade och i många fall såg bebodda ut, så är Røros en självklar plats att stanna till på om man är i närheten.

Klockstapeln står en bit från kyrkan och jag borde ha förstått att jag skulle gå en bit till och tittat på den från en annan vinkel. Då hade jag fått med det motiv som finns på massor av turistgrejer. Det motivet kan ni se lite längre ner på den kylskåpsmagnet jag köpte. Förutom två pussel den enda souvenir jag fick med mig hem.

Statyn som visar den ren, som i sin dödskamp (hemsk tanke) sparkade undan mossa från marken och därmed frilade kopparmalm där under, fick i alla fall hamna i samma bild som kyrkan. Så kan gruvverksamhet bli en del av området men jag gissar att kopparen hade upptäckts så småningom i alla fall.

Jag har själv svårt att fokusera på fakta men vill ändå ge er lite sådan (det finns mycket mer att läsa på nätet för den som är intresserad).

Røros kopparverk var ett historiskt svenskt-norskt bergverk i Norge som grundades år 1644 efter att kopparmalm hittats i området. Verksamheten var igång i 333 år, från 1644 fram till 1977 och den bestod av ett stort antal koppargruvor och smältverk i regionen kring Røros. Kopparverket gick slutligen i konkurs och driften upphörde vid årsskiftet 1977/1978. Staden och områdena runt the Circumference (verksringen) blev uppsatta Unescos på världarvlista år 1980 tack vare den unika gruvhistorien och den välbevarade trädstaden.

Jag tycker att det var fascinerande och även överraskande att vi hade tillträde, utan kostnad, till det här området. Som ni ser så går människor omkring bland och på slagghögarna.

En vacker vy men lite läskigt ser det ut med rasrisk, kanske vid en eventuell naturhändelse. De här husen har dock stått där ett tag så jag hoppas att de får vara kvar där länge.

På den stora byggnaden står det Rørosmuseet, Smelthytta, Verdensarvsenter. I området finns det fler besöksmål som har med gruvverksamheten att göra men vi nöjde oss med det här. Jag visste inte ens om att allt fanns eftersom jag inte kan fokusera på faktaskyltarnas texter. Som vanligt försöker jag få åtminstone en liten uppfattning i efterhand när jag kan ta det pö om pö.

Ni vet ju nu att jag har för vana att fota skyltar för att senare kunna läsa och försöka ta in en del av vad jag har sett. Därför blev det inte helt perfekt när jag fotade husen som beskrivs nedan. Jag berättar inte mer utan låter den som vill veta mer läsa texten nedan. Lite suddig men man kan välja info på norska eller engelska så de flesta av er förstår nog det här.

Här hade jag ingen tanke på vad som stod på skylten men jag hade turen att få med alla de tre första husen (tre små hus i rad hitom det större ljusbruna huset)

Det här är hus nummer fyra. Hus nummer fem hade byggnadsställningar omkring sig så det fotade jag aldrig.

Sleggveien fortsätter med andra hus som säkert också har en spännande historia. Men till vänster kom hus nummer tre med igen och här syns det något bättre.

Det här lilla huset ser ut att ha hamnat lite på sniskan.

Vi fortsatte ner mot bilen för våra magar började kurra. Hela tiden blandades gamla timmerstugor med lite nyare hus.

Vi satte oss på en bänk bredvid det här paret.

Det kändes inte rätt att slå oss ner på veteranbänken men bänken bredvid var nog precis lika bra.

Vi fick ny energi när vi åt vår matsäck så vi letade lite till bland butikerna som kunde tänkas ha stickade små tröjor. Men i stället för en sådan slutade det med att vi gick in på en outlet och där hittade vi båda en del grejer vi gillade. Jag köpte två fleecetröjor, relativt tunna sådana, och en sweatshirt och Karin hittade en fin jacka och en liten fleecetröja som fick duga i brist på stickade tröjor. Men den här tröjan var väldigt fin och säkert riktigt skön så det blir nog bra.

Innan vi korsade gränsen till Sverige fick vi äntligen se en ren. Kanske är det inte jättebra att de befinner sig på vägen men det hör liksom till att få se renar i fjällområden.

Gränsen markerades både med en skylt och med annan färg på vägens mittmarkering.

Här fanns det fler renar

Vi kom fram till vårt fräscha och fina boende i Vemdalen och efter middagen, bestående av veganska burgare med bröd, massor av margarinstekta kantareller (karin köpte dem i ett stånd i Røros), sallad, dressing, ketchup och senap (gott!), gick vi en liten runda och kom fram till Ica och Vemdalens kyrka. Statyn heter Nybyggarna, tillverkad av Lars Widenfalk 1990.

Så här borde jag ha fotat klockstapeln i Røros men det är mycket man borde som man inte vet om förrän det är för sent. Nu pryder den här magneten min frys så jag fick ändå med mig motivet hem.

Det kändes väldigt hemtamt och trevligt när två avbildningar av Storsjöodjuret stod i ett fönster. Den här varianten, som är den vanligaste, känner ni nog igen nu.

Det här var den sista övernattningen under vår resa och nästa inlägg kommer att visa hur vi går en liten fjällrunda i Storhogna.

Jag funderade på om jag skulle dela upp den här dagen i två inlägg men kände att jag dels vill bli klar med inläggen från den här resan och dels vill jag ha allt samlat i samma inlägg för min egen skull. Man får vara lite egoistisk i sin egen blogg 😀

Ålesund rekommenderar jag er att besöka om någon av er skulle ha vägarna förbi. En fint belägen ort som ibland kallas för Norges vackraste by. Det kan inte jag avgöra och jag har varit i många väldigt vackra byar runt om i Norge. Men vacker och mysig är den absolut. Synd bara att vi inte hann gå omkring i själva byn så länge innan regnet kom. Vi parkerade intill Ålesundet och tittade på fina båtar, kanotister som gjorde sig i ordning för en tur och vi kollade även in byggnader, stora passagerarfärjor, statyer och annat fint. Högst upp på berget i bilden ligger Fjellstua, en restaurang och utsiktsplats som vi senare upptäckte är välbesökt av turister. Kanske kan ni svagt se den trappa som leder upp dit.

Jag zoomade in på trappan. Den syns inte hela vägen ner men jag blev förvånad över hur många som faktiskt valde att gå upp för de 418 trappstegen uppför Akslaberget. Men jag ska vara ärlig och säga att jag nog hade velat göra detsamma. Men det fanns inte riktigt tid för det och vi fick se mycket fint längs en stig från parkeringen där uppe till Fjellstua.

Men innan vi åkte upp dit fanns det mer att se vid Ålesundet och längre in i byn.

Sildekona är namnet på den vänstra statyn men jag hittade ingen skylt som angav namnet på pojken. Det är en riktig mås på hans huvud.

När vi hade kommit en liten bit från Ålesundet började det regna. Jag hade lagt ner två paraplyer i min ryggsäck men glömt att ta på mig den. Vi drog upp luvorna och sökte skydd under ett litet tak vid kyrkan. Men regnet såg inte ut att sluta snabbt så vi skyndade oss tillbaka till bilen och valde att i stället ha lite sightseeing i den.

Vi kom över på en av de andra öarna, Hessa, och tog en runda runt berget Sukkertoppen. På väg tillbaka konstaterade vi att sikten inte var så bra över själva Ålesund.

Vi körde dock upp mot utsiktspunkten på Akslaberget, parkerade och där slutade det regna. Vi visste inte om vi fick köra den sista biten, drygt en km, så vi följde vägen till fots. Det är ju alltid skönt att röra lite på sig när man sitter i bilen långa stunder. Som ni ser hade sikten blivit mycket bättre och som flera gånger tidigare under resan sa vi att vi hade en väldig tur.

Vi skulle ta en selfie och då kom en trevlig ung man och frågade om han skulle ta bilden åt oss. Jag räckte snabbt fram min mobil och jag tyckte att han såg lite konfunderad ut. Kanske för att jag så lättvindigt lämnade ifrån mig mobilen (det ska man kanske inte göra) eller kanske för att han såg min riktiga kamera som hängde över axeln. Jag tänkte inte alls på det då utan det var bara en reflex att lämna fram mobilen. Men kameran var det nog säkrast att jag behöll hos mig själv. Karin var inte sämre hon utan hon lämnade snabbt fram sin mobil också och bad honom ta ett foto med den också.

När vi gick längs vägen blev vi omkörda av flera sådana här tåg och vi mötte även flera. Alla verkade vara rejält fyllda med turister och självklart är det här ett populärt turistmål. Men vi behövde inte trängas nästan någonstans.

Här kommer ett spänstigt gäng upp efter att ha valt trapporna upp. En av dem gjorde nästan ett segervrål och visade med all tydlighet att han var nöjd med bedriften.

Vi valde en trevligare väg tillbaka till parkeringen. En fin stig, delvis i en björkskog där björkarna ser ut ungefär som fjällbjörkar.

Det fanns flera utsiktsplatser längs stigen och vi stannade till en stund på några av dem.

Rundskue utsiktsplats.

När vi lämnade Ålesund styrde vi kosan in i fjällvärlden. Karin fortsatte att köra medan jag nästan vred huvudet ur led på passagerarsätet för att se allt och ibland fota genom vindrutan och även åt sidan.

Ni får ha i åtanke att de två följande bilderna och även bilderna i galleriet därefter är tagna under färd och att det inte var lätt att hålla kameran helt stilla när bilen skumpade.

Sista bilden i kollaget, den som blev stor, är en del av Trollveggen.

Norrmännen verkar gilla troll för i alla souvenirbutiker och på många andra platser säljs troll i olika storlekar och utföranden. Kanske spelar det in att det finns diverse geografiska platser med ordet troll i sig. Trollveggen, är en känd bergvägg på fjället Trolltindan i Norge. Trollväggen ligger i Romsdalen i Rauma kommun i Møre og Romsdal och är Europas högsta lodräta bergvägg, 1700 m ö h. Jag visste inte att det finns alper även i Norge men nu fick jag veta att bergskedjan heter Romsdalsalpene. Det kan jag förstå för de är både höga och spännande.

The golden train går på Raumabanen, utsedd till Europas mest natursköna tågresa av Lonely Planet.

Tågvagnen vid Trollveggen (även kallad ”gullvogna”) visar historien om den dramatiska guldtransporten under andra världskriget. Vagnen är en gammal trävagn från norska statsbanorna (NSB) och den användes för att evakuera 48,8 ton guld från Norges Bank i Oslo när Tyskland ockuperade Norge i april 1940. Vagnen har restaurerats och står nu som ett museum vid Trollveggen station

Fler bilder från den fortsatta bilresan. En liten kyrka fick jag med också och på kartan heter den Kors Kyrkje. De höga, smala vattenfallen var rikligt förekommande under alla resdagar.

Vi såg en annan lite mindre turistfälla, en bro över en bäck och med en pryttelbutik alldeles intill. När vi gick ur bilen kände jag igen mig. Här har jag varit med min man, två barn och en hund för många år sedan. Vi kuskade runt med husvagn, som vi så ofta gjorde. Jag vet att vi hade varit i Optand, vi bodde i Strängnäs då, och därifrån fortsatte vi in i Norge.

Som jag skrev, trollen finns överallt.

Nästa stopp blev vid Dovrefjell, där jag så klart ville stanna och titta till Dovregubben. Jag har besökt honom vid minst tre olika tillfällen och han har sett olika ut varje gång.

När jag var två år såg han ganska läskig ut och dessutom såg han rätt så fallfärdig ut. Här poserar min storasyster, vår mamma och jag framför gubben. Undrar om min sura uppsyn beror på att gubben var läskig eller på om jag var hungrig. Jag har fått höra att jag älskade mat och att jag blev lycklig när jag fick äta. Vi stannade också till här under den resa med husvagn som jag skrev om här ovan. Sonen och dottern (vi hade bara en av varje då) fick köpa varitt gosedjur och det kanske de minns mer än själva gubben.

Fjällen blev lägre ju längre vi kom men det var fortfarande vackert.

En bit fram på vägen klev en älg ut men han stannade inte utan tog ett rejält skutt över ett staket och fortsatte över en öppen yta. Jag rekommenderar inget klickande på de här bilderna för både bilen och älgen rörde sig och jag var tvungen att zooma in ganska mycket. Suddiga bilder blev följden.

Huset Aukrust i Alvdal är ett museum och kulturcentrum tillägnat författaren och konstnären Kjell Aukrust, känd för karaktärer som Solan, Ludvig och uppfinnaren Reodor Felgen. Byggnaden, invgdes 1996 och är ritad av stjärnarkitekten Sverre Fehn. Här finns originalkonst, Reodor Felgens månerakett och interaktiva miljöer inspirerade av Flåklypa Grand Prix.

Mig säger alla de här namnen ingenting men någon kanske vet mer och då kan det kanske vara kul att få veta fakta.

Vi kom fram till ännu ett fint boende. Flera gånger har utsidan sett lite ruffig ut på våra olika airbnb men på insidan har de alltid varit fina och fräscha. Några har sett väldigt nyrenoverade och moderna ut. Finast tyckte jag att den timrade lilla stugan var men där fick vi inte bo.

Det blev nog fler bilder än vanligt men jag blir ju så lyrisk av vacker natur och vill både visa er och ha kvar i inlägget för min egen del. Det här var näst sista boendet och dagen efter gjorde vi Röros och sedan for vi in i Sverige där vi passerade Tännäs och Funäsdalen innan vi kom fram till stugan i Vemdalen.

Det var inte särskilt konstigt att det bara var det vägavsnittet som blev vårt mål den här dagen. Dels hade vi en ganska lång resväg till nästa boende och dels fanns det inte så mycket att se eller fota under kvällspromenaden. Jag fick gosa med en jättemysig hund men det förevigades inte. Inte heller under morgonpromenaden blev det mycket fotograferande. Vyerna såg ni i förra inlägget. Vi hörde ett kraftigt muller när vi gick iväg på promenaden men ingen av oss fattade först att det var åska. Men snart tornade väldigt mörka moln upp sig och då var det tydligt var mullret kom ifrån. Här är vi tillbaka på gården och ni ser ju hur mörka moln det var. Kvinnan på förstukvisten är inte en levande kvinna utan en skyltdocka.

Det här var vår resväg och vi for genom många tunnlar, åkte med två färjor och över minst en större bro, förutom alla broar på Atlantkustvägen. De är duktiga på att bygga tunnlar i Norge och så var det redan när jag var barn. Det sa i alla fall mina föräldrar när vi åkte omkring i vårt grannland.

När vi åkte med den första färjan var det vackert väder åt ena hållet…

…och lite mörkare åt det andra. Ett tag bildades en svag regnbåge men den var så svag att den nästan inte syntes i bilderna.

Det var växlande molnighet men vi hade uppehåll ända tills vi hade varit en stund på Atlantkustvägen.

Första skymten av dagens huvudattraktion.

Det finns inte mycket att berätta så här låter jag bilderna tala för sig själva.

Vi tyckte att måsarna hade bosatt sig på lite läskiga platser. Men de verkade trivas där och om de skulle ramla ner så är de ju både sim- och flygkunniga. Några trutar vilade en stund på ett staket tillsammans med några måsar.

Till vänster i bilden syns något slags minnesmärke, eller kanske det bara är ett stenröse, men trots att vi vandrade dit så glömde jag se efter vad det var för något. Jag hittar inte heller något genom en snabb googling. Inne i berget finns både restaurang och WC-avdelning. Måsar har installerat sig på alla pelare under den här bron.

Vy från en av de högsta punkterna på väg norrut. Här ser man hur gallergången går runt kullen.

Vy från en höjd på väg tillbaka söderut.

Ni förstår nog att det inte är jag som är fotograf här. Men jag passade på att fota en stor översiktsbild inne i restaurang- och WC-byggnaden.

Det regnade till och från när vi var här men vi tyckte att vi hade tur som mestadels hade uppehåll.

Jag avslutade förra inlägget med att vi skulle åka till Ålesund, och visst, vi bodde strax utanför den natten. Men inlägget om Ålesund kommer lite senare.