Den här bäcken korsar jag eller går längs med ganska ofta under mina promenader. Den här dagen tog jag mig ner för en brant för att komma lite närmare den lite vildare delen av bäcken. Det syns att det är många som har gått där för det finns upptrampade stigar lite här och där. Många spanar efter lekande harrar den här tiden och jag tittade också lite extra noga. Men någon harr såg jag inte.

Däremot växte det massor av kabbelekor och de flesta såg jag när kom upp i solskenet igen och till en lugnare del av bäcken.

Efter en regnig söndag har det nu varit två sköna dagar med mycket solsken. Lite kyligt på morgnarna och eftersom jag har bestämt mig för att mössa och vantar inte längre ska användas så har jag väntat till efter lunch innan jag har gått ut. När termometern visar minst 8 grader är det alldeles lagom att gå ut. Fler och fler växter har dykt upp.

I morgon planerar jag att ta en tidig morgonbuss till stan för den rutinmässiga provtagningen. Om det inte är för kyligt då så passar jag på att ta en stadspromenad. Eller så söker jag mig upp till något naturområde. Jag skriver att jag söker mig upp eftersom hela Östersund ligger i en sluttning.

Under veckans promenader har jag sett en del tecken på att våren fortskrider. Ett säkert vårtecken är att det blir stora mörka fläckar i fjällen där snön har försvunnit.

Vitsippor finns på flera platser. Inga stora bestånd som är som mattor i naturen men ett fåtal tillsammans är ju inte heller så dumt. Den sprider sig mer och mer och de där vitsippsmattorna kanske jag får se här om några år.

Pärlhyacinten kan nog knappast räknas in i kategorin vilda vårblommor men när den växer i en slänt en bit från närmaste villaträdgård så får den räknas in bland de vilda blommorna.

Här är jag lite osäker men jag gissar att de gula vivorna är lundvivor. De röda är jag dock ganska säker på att de är gullvivor.

Vid Ändsjön hittade jag en del kabbelekor.

Där såg jag även någon slags rovfågel som cirklade runt sjön innan den försvann.

Det dröjer ett tag innan alla fågelungar simmar omkring här och förutom skrattmåsar var det glest mellan fåglarna. Två hankrickor tog sig ett bad medan honorna var kvar på land. Kanske ruvar de redan på ägg eller så var de trötta och ville vila.

Båda hanarna återvände till sina partners efter en stund. Honorna är väldigt lika gräsandshonor så utan hanarna är det inte lätt att se skillnad på långt håll.

I området har det jobbats på med olika sysslor idag. Jord har spridits över de gräsmattor där stora containrar var utplacerade förra hösten och i jorden har sedan gräsfrön såtts. Det blir nog fint om någon månad. Byggjobbarna är i full gång med tak- och fönsterbyte och fasadmålning på andra hus och jag är väldigt glad för att det redan är klart här där jag bor. Det blir fint när alla hus har blivit ompysslade och som nya.

Jag bestämde mig för att gå till Valborgsfirandet på Frösövallen och det var betydligt mycket skönare denna tidiga kväll än det var på förmiddagspromenaden. Det var 15 grader när jag gick hemifrån och solen värmde skönt. Som ni ser så börjar det så smått att grönska både i gräset och i träd och buskar.

En fin kisse kom springande mot mig och helt orädd började han stryka sig mot mig. Då kan jag inte stå emot så jag satte mig på huk och fick en fin mysstund med den stiliga katten. Jag ångrade mig nästan lite eftersom han sedan följde med mig ganska länge. Men jag såg att han hade en gps om halsen så jag var inte orolig för att han skulle gå vilse långt hemifrån. Däremot så förstod jag att det skulle bli problem om han ville följa med in i den kyrkobyggnad där det skulle bjudas på skönsång. Som tur var mötte vi en lite tjej och hennes pappa och kissen bestämde sig för att stanna hos dem. Då var jag nästan framme så jag blev lite lättad.

Senare på kvällen, när jag kom hem, satte jag mig en stund vid datorn. I en lokal fb-grupp såg jag en liten filmsnutt med denna kisse där hans husse hämtar hem honom. Tydligen är det en liten rymmare och likt Luffarlasse har denna Vandrar-Sune ett eget fb-konto. Det kändes bra att han har den vanan och att det inte var mitt fel att han kanske hamnade på avvägar. Sune är en van vandrare som verkar ty sig till alla han stöter på. Lite läskigt tycker jag ändå att det är. Alla är ju inte jättesnälla. Men det har gått bra hittills och så får vi hoppas att det fortsätter.

När jag kom till Frösövallen var det redan ganska fullt med folk både ute och inne. Men jag kunde klämma in mig till en ståplats. Det var nog skönare utomhus men jag ville gärna både se och höra. Det här gänget har inte sjungit ihop förut. Dirigenten la ut en förfrågan någonstans om ifall någon ville vara med och sjunga vid det här eventet och responsen blev som synes bra. De har träffats och repeterat vid två tillfällen innan så jag tycker att de är imponerande.

De sjöng ett antal sånger men jag valde ut Vintern rasat och Glad såsom fågeln till det här inlägget. Vill ni se och lyssna så är det bara att klicka.

Efter skönsången gick vi alla ut i det sköna vädret och många hade fika med sig. Korv med bröd fanns att köpa för de som ville det. Jag satte mig ner på en sten en stund men kom snabbt fram till att den pyttelilla rishög, som skulle bli en brasa, inte var värd drygt en timmes väntan och dessutom skulle det då hållas flera tal. Kanske skulle brasan tändas ännu senare.

Uppe på verandan har man bra utsikt mot fjällen och ännu bättre vy får man uppe på taket.

När jag närmade mig sjön såg jag en brasa på Annersia. Jag såg rök från flera andra brasor också men den här var den enda där det brann med synliga lågor. Det räckte bra för min del. Jag hade fått höra både skönsjungande män och fått en liten glimt av en brasa.

Senare på kvällen tittade jag ut och såg fullmånen. Jag försökte få till en bra närbild men den här gången lyckades jag inte.

För några timmar sedan fick jag beskedet att min svåger, på min mans sida, har somnat in efter en tids sjukdom. Jag tänker så klart på hans familj och jag är tacksam för att de har varandra i allt det svåra.

Det känns som en väldigt tidig lövsprickning för björkarna och en googling bekräftar att så är fallet. Kanske inte väldigt tidig jämfört med förra våren och inte heller de närmaste vårarna innan dess. Även om det varierar från år till år, sker lövsprickningen ofta under första hälften av maj i Jämtland, men extremt tidiga vårar kan det börja tidigare. Medan det för hundra år sedan var normalt att björkarna slog ut kring valborg i södra Skåne, sker lövsprickningen nu ofta upp till 50 mil längre norrut vid samma tidpunkt. Om jag frågar google maps hur långt det är från Frösön till någonstans mitt i Skåne så är svaret drygt 90 mil och som ni ser så är lövsprickningen redan igång här.

Lärkträdens små blivande kottar i olika stadier.

Gammalt och nytt tillsammans.

Knoppar i häggen.

Daggkåpor är väldigt bra på att fånga och ha kvar droppar. Den här gången är det inte dagg i kåpan utan en liten rest från en regnskur igår.

Det har varit en kall period med både regn och hagel. En del snöflingor singlade också ner. Vilken perfekt timing för min kropp att protestera mot den långa promenaden för drygt en vecka sedan. Men nu är ordningen återställd, både vädermässigt och fysiskt för mig, så idag kom jag ut på en skön promenad. Solen hade inte lyckats skingra molnen än men det var i alla fall 8 grader och det var ett steg i rätt riktning.

Jag är i valet och kvalet om ifall jag ska ge mig iväg till en brasa där det även ska bjudas på skönsång. Det är ca en halvtimmes promenad till Frösövallen, där brasan ska tändas. Sjungandet innan ska vara inomhus och jag gissar att den lilla lokalen snabbt fylls med folk. Solens strålar flödar just nu och temperaturen är lite högre än under min promenad tidigare. Det vore nog en fin upplevelse att vara på plats men jag vet ju hur jag fungerar och förmodligen väljer jag att stanna hemma och nöja mig med att se brasorna på Annersia från min balkong. Sången börjar om en timme så kanske ska jag ändå ta en liten promenad åt det hållet och sedan får vi se om det känns bra.

I helgen fick jag rapport om att storspoven hade hörts i Vålbacken och när den är där brukar den även ha kommit till Optand. Igår bestämde jag mig för att ta vara på det vackra väder som utlovats dagen efter och på förmiddagen idag tog jag bussen till stan för att där byta till Brunflobussen. Jag hoppade av i Optand, några hållplatser innan den som är närmast det hus vi bodde i. Jag hade ingen som helst längtan efter att titta till mitt barndoms- och även vuxenparadis efter att för ett år sedan ha sett hur det ser ut där nu. Det är bättre att plocka fram de minnen jag har av hur det såg ut förr. Jag promenerade ner mot sjön på den välbekanta vägen där vi har gått otaliga hundpromenader. På de här fälten brukar oftast flera storspovar slå sig ner.

Jag varken såg eller hörde att de fanns där så jag fortsatte över järnvägen och lät blicken svepa fram och tillbaka medan jag lyssnade efter deras speciella sång. Jag trodde att jag skulle få ge upp när jag plötsligt hörde hur en storspov sjöng längre bort och då blev jag så otroligt glad. Förra våren var jag inte här eftersom foten inte skulle ansträngas så nu är det två år sedan jag skickade en tanke och ett hej till min man via storspoven. Jag tänkte att det förmodligen inte skulle bli mer än så men det fanns ju en del annat att rikta kameran mot.

Jag dröjde mig kvar på den här platsen i hopp om att kanske få höra sången någon mer gång. Plötsligt såg jag något genom staketen vid rälsen. Där stod det en storspov men jag kunde inte se den tydligt och absolut inte fota genom två staket. Det fanns ingen möjlighet att se över staketen och det var ingen mening med att fota genom en ruta i det närmaste staketet. Kameran fokuserade bara på det andra staketet så jag gav snabbt upp det försöket. Jag var på väg att ge upp och gå vidare men så kunde jag ju inte göra när jag faktiskt såg att den fanns där. Jag gick tillbaka till järnvägsövergången och gick ut på lägdan i ett par hjulspår. Det är nästan omöjligt att komma så nära storspovar att jag kan få bra bilder men jag är nöjd med att det syns att det är just storspovar. Två stycken var de och kanske har honan redan hunnit sammanstråla med hanen här. Han brukar alltid komma först och vänta på honan. Som ni ser är de ganska väl kamouflerade så jag är glad för att jag lyckades se dem. Om ni förstorar bilderna så syns fåglarna inte bättre utan då ser ni bara hur suddiga bilderna är.

När de tyckte att jag kom för nära lyfte de och flög iväg och det var nog bra för det är då de sjunger. Den lilla klumpen i halsen visade tydligt att det fanns en hel del dolda känslor inom mig men det blev inte mer än så.

Bussen tillbaka hade en väldigt märklig sträcka under några timmar. Jag skulle behöva ta bussen ända till Brunflo för att där byta till tåg mot Östersund och sedan gå en bit för att ta min buss hem. Jag hade varken lust att åka så eller att vänta flera timmar på en buss som skulle gå raka vägen till Östersund så jag chansade på att jag skulle orka promenera så långt att jag kom till stadsbussarnas nät. Det var ju en skön dag och jag hade ingen tid att passa. En liten talgoxe var en mycket bättre fotomodell än storspovarna.

Jag gick inte så långt innan jag kom till den här bänken. Jag satte mig ner en stund bara för att njuta. Då kom två storspovar till flygandes medan de sjöng för mig. Förmodligen var det inte mig de sjöng för men jag fick ändå ta del av deras sång. Om ni tittar väldigt noga så kan ni nog se Åreskutan svagt där borta bakom Frösön.

Jag fortsatte min promenad och än så länge var det välkända vägar jag gick på. Jag började känna mig hungrig och gick ner till stranden. På den här stora stenen satte jag mig och åt min macka. Storspovarna håller sig oftast borta i Optand och på andra sidan sjön så några fler sådana såg eller hörde jag inte. Men det gjorde inget för jag var otroligt nöjd med min dag.

Enligt google maps gick jag ca 12 km och det var inga problem. Jag har aldrig gått hela den här sträckan förr eftersom jag skulle orka ta mig hem igen och på senare tid har jag haft bilen med mig och då har jag varit tvungen att vända om innan jag kom så här långt. Ännu en fördel med att åka buss i stället. Det var en fin sträcka längs sjön. Jag passerade många fina hus men även öppna platser. Om jag hade orkat hade jag kunnat gå ända till Minnesgärde, som jag skrev om i förra inlägget. Men halstabletterna behövs fortfarande och det är ju en himla tur att jag kom på att de hjälper. Lite trött i benen var jag när jag kom till busshållplatsen men det var inte värre än vanligt. Det var väldigt skönt att det var just ”min” buss, den som tar mig ända hem, som kom till den här hållplatsen