Vintern är inte helt färglös

Allt är inte bara vitt och grått även om det har varit mycket av den varan de senaste veckorna. En dag, när solen var på väg upp, var världen utanför mig alldeles rosa.

Senare samma dag var det som vanligt igen men det är inte heller så illa.

Jag ska lämna prover var tredje månad och i kallelsen jag fick blev jag uppmanad att lämna dem under december månad. Det är bra att jag kan välja själv när det passar och i morse kändes det som en bra dag att ta mig till sjukhuset. Jag kan lämna på min hälsocentral, som ligger närmare, men där måste man boka tid och det tar alltid flera veckor. På sjukhuset är det bara att komma och anmäla sig och sedan sitta ner och vänta. Jag blev inspirerad av vännen Anna-Lena, som i sin blogg visade bilder på två av stadens granar och därför parkerade jag där jag ofta ställer bilen och promenerade längs sjön, över gångbron och sedan vidare via Stortorget och till sjukhuset. Klockan var sju när jag började gå så det var mörkt ute. Den första granen passerade jag snart, där den stod vid gångbanan.

Där bron började hade älgen kommit på plats igen. Ni kanske tycker att det här inlägget känns välbekant och då har ni rätt. Jag tänkte själv att det här blev nästan exakt samma promenad och samma motiv som i advent de senaste åren 😀 Men vad gör det? Vi har ju samma julpynt och traditioner varje år så det här får väl kanske också bli en sådan tradition.

Granen på Stortorget har i år samiskt tema. Jag instämmer med Anna-Lena om att den inte är särskilt vacker på nära håll men på lite avstånd är den ganska fin.

I granen håller en flock renar till och de växlar färg i takt med strålkastarnas färgbyten.

Från Stortorget vek jag av mot sjukhuset och där gick allt lika smidigt som det brukar göra. Årsdagen (den femte) sedan levertransplantationen närmar sig och då är det dags för en utökad provtagning. Det blev en himla massa rör och även urinprov och nu kan jag snart ännu en gång konstatera att allt är som det ska. Och det ska jag få veta vid den läkarkontakt som jag ska ha i januari. Det är samma sak varje gång. Jag får veta att allt är bra, vilket jag redan vet eftersom jag kollar i min journal efter varje provtagning, och sedan förnyas recepten. Ibland kommer det någon pekpinne om något annat, typ att jag ska vara försiktig med solande, men det är sällan något nytt de har att komma med. Men jag är otroligt tacksam för den stora förmån jag har i att få alla dessa bevis på att jag mår bra.

När jag var klar på sjukhuset gick jag bort mot rådhuset för att se om det fanns en fin gran där. Den var helt ok och i år har även rådhuset fått lite extra färg.

Gågatan var som vanligt den här tiden på året julpyntad och även här hittade jag en hel del färger

Jag kände mig lite trött i benen så jag vände tillbaka mot Stortorget för att ta mig tillbaka över bron mot Frösön. Nu började det ljusna och då fick det bli ännu en bild med granen i förgrunden och ”min” ö i bakgrunden.

”Far och son” och Frösön är en fin kombo.

Äntligen lite vinterkänsla

Det har inte kommit någon snö men det är lite vitt på marken och träden har återigen smyckats med rimfrost. Ett steg i rätt riktning och nu är det mycket finare ute. I Mjällebäcken bildas is när vattnet skvätter upp mot grenar och fryser till lite i taget.

Frostiga bär lyser röda i skogen.

Det är fortfarande grått men jag vill inte säga att det är trist.

Här gick jag fram försjunken i tankar och det var synd. För hade jag varit lite mer uppmärksam så hade jag fått se en älgfamilj på nära håll precis bakom träden där framme.

Tyvärr hörde jag bara plötsligt hur det dunsade i marken och innan jag hann lyfta kameran var de nästan helt dolda av vegetationen. Det här var den enda bild jag hann ta innan mitt batteri väldigt olägligt tog helt slut. Jag brukar alltid kolla att batteriet är tillräckligt laddat men det hade jag missat den här gången.

När jag kom längre fram såg jag inte bara samma ko med sina två kalvar utan lite längre bort fanns även en annan ko och en kalv. Jag chansade på att mobilen skulle duga men avståndet var alldeles för stort och bilderna blev jättekonstiga. Jag avråder från att klicka på bilderna för att förstora dem för de är egentligen alldeles för dåliga för att publicera. Men jag ville ändå visa vilken naturupplevelse jag fick. Det är andra gången på kort tid som jag ser älgar just här och kanske får jag en ny chans om jag går hit igen. Då ska jag absolut se till att ha ett fulladdat batteri. Det var lite spännande att titta på de två familjerna. Den ena familjen stannade upp och väntade på att den andra familjen skulle vandra iväg innan de själva närmade sig samma plats. Jag vet inte hur älgar förhåller sig till varandra men jag har sett korta avsnitt från ”Den stora älgvandringen” och där är de ju sams. Men kanske är det skillnad när kalvarna fortfarande är ganska unga.

Jag mötte ett par som såg ut att spana upp mot lägdan och jag frågade om de spanade efter älgar. Det gjorde de och de berättade att de hade sett sex älgar där dagen innan och dessutom fem rådjur. Som tur är verkar älgarna inte vara ilskna mot oss människor men jag valde ändå att gå en annan väg än jag hade tänkt. Jag ville inte stöta på ett helt gäng med älgar på nära håll.

Jag måste ju berätta att jag nu har frångått min princip om att inte komma mina grannar så nära att vi ska fika hos varandra. Vad gör man när en väldigt trevlig kvinna, vars balkong gränsar till min, och jag stöter på varandra utanför huset och jag efter en stunds prat får frågan om jag inte kan följa med in en stund? Jo, jag kände faktiskt att det skulle vara trevligt så jag tackade ja och kom in i en lägenhet som är likadan som min men spegelvänd. Hennes man var just då på ett avlastningshem så det var bara jag och den trevliga kvinnan där och det var faktiskt kul. Min granne är nästan 20 är äldre än jag men otroligt frisk och vältränad. Jag skulle inte hänga med i hennes promenadtakt för hon går i den snabba takt jag själv skyndade fram i för 10 år sedan. Jag insåg hur min takt har avstannat när jag för något år sedan blev passerad av henne och efter en stunds prat försvann hon iväg och var snart försvunnen. Och jag går inte särskilt långsamt nu så det är verkligen hon som är snabb.

Hur som helst så var det middagsdags så det blev inget fika den gången men jag ville ju inte vara sämre så jag sa att hon kunde väl plinga på och komma in på en fika någon dag. Två dagar senare hade jag precis kommit hem från en promenad när hon kom och nu blev det kaffe och lussebulle. Väldigt trevligt men jag blev väldigt trött och påverkad så till sist var jag tvungen att ge en kort förklaring till varför. Jag hann i alla fall få höra en del historier om grannar. Inte jobbigt skvaller utan mer anekdoter och information. Men en obehaglig berättelse fick jag också om en kvinna i ett annat av husen som tydligen har utnyttjat sin då 10-åriga dotter och lagt ut bilder i sexuellt syfte på nätet. Jag ryser. Jag vet inte vem denna kvinna är och jag har säkert hejat på henne någon gång. Jag vet inte mycket mer om detta än att barnen nu bor hos pappan men jag undrar varför en kvinna som ingen vill ha med att göra väljer att bo kvar och inte flyttar någonstans där ingen vet vem hon är eller vad hon har gjort. Jag konstaterar att ruskigheter finns överallt och att vi ofta vet väldigt lite om vilka som bor i närheten.

Oinspirerad

Jag har inte sett någonting värt att fota den senaste veckan, förutom finaste Vilde, och då har kameran fått stanna i väskan. Men en ögonblicksbild från en promenad med Vilde har jag i alla fall fått till. Inte världens bästa bild ur någon som helst synvinkel men i alla fall en bild. I onsdags hämtade jag honom hos hans matte, gick en timmes promenad och lämnade honom sedan hos hans lillmatte.

Jag har njutit av mina dagliga promenader trots att jag inte har hittat fotoinspiration och ibland tänker jag tillbaka till min första bloggs innehåll. I början var det sällan någon bild med utan bara texter om olika funderingar och livet. Så småningom, när jag inte hade så mycket ork till aktivitet, blev jag inspirerad av några bloggvänner som alltid hade fina bilder i sina inlägg. Jag köpte min kamera och det gjorde mina korta rundor med de hundar som då fanns i mitt liv mycket bättre. Jag mådde bra av att stanna och fota, göra små pauser som underlättade när jag hade svårt för att gå och andas samtidigt. Framför allt kunde jag inte prata och gå samtidigt. Kameran och fotandet gav mig extra glädje till mitt då ganska enahanda liv och numera bygger jag ofta upp inläggen just kring bilderna.

Men som jag skrev så har det blivit skralt med bilder och därför inget inlägg den senaste veckan. Men ni vet ju att jag inte har någon riktig regelbundenhet i mitt bloggande. Ibland kommer det inlägg varje dag och ibland blir det korta uppehåll. En liten lustighet hörde jag på de lokala nyheterna för några dagar sedan. Minns ni de gamla och sjuka popplarna som grävdes upp i Badhusparken? De sista dagarna i november planterades nya popplar och i inslaget berättade en man med stolthet i rösten att det var jämtlandspopplar. I ett klipp lite senare sa samma man att popplarna kom från Skåne. Det gick inte riktigt ihop tyckte jag men kanske finns det en särskild poppelvariant som heter jämtlandspoppel men som odlas i Skåne 😀

I förmiddags hämtade jag Vildes matte, som har svårt att gå och dessutom inte har tillgång till bil, så att vi tillsammans kunde åka och handla. Hon behövde handla stora saker som inte får plats på hennes permobil, eller promenadscooter som jag ser att det heter när jag googlar. Eftersom jag också behövde fylla på förråden passade det bra att göra det samtidigt som jag kunde vara behjälplig med att få hem allt hon behövde till henne. Trevligt att träffas dessutom men i butiken tog vi varsin vagn och gick skilda vägar eftersom vi var ute efter väldigt olika varor. Jag var bl a ute efter vegansk sill. Det finns olika varianter. Någon som är inlagd svamp kallas ibland svill och det finns olika inläggningar med goda smaker med tofu. Men det märks att det är lite dåligt med kunskaperna hos butikspersonal vad gäller veganska alternativ. I somras möttes jag av ett ifrågasättande skratt när jag frågade efter vegansk sprejgrädde och likadant blev det när jag idag frågade efter vegansk sill. Men när de förstår att jag menar allvar tar de reda på hur det förhåller sig. Grädden fanns på plats men jag blev besviken när jag till sist fick beskedet att någon vegansk sill inte fanns och inte skulle beställas heller. Jag har aldrig tidigare varit med om att det inte finns så det var ett stort minus för Willys i Östersund. Ica och coop har bättre sortiment så jag får välja en av de butikerna nästa gång.

Haha, det var inte meningen att det skulle bli så här mycket text men när fingrarna skriver det hjärnan råkar tänka på så blir det här resultatet. Något pass på katthemmet blev det inte den här veckan heller. Jag konstaterar att en nackkrage är en värdefull hjälp under vissa perioder. Det är bara att vänta ut bättre tider och det är inte så jobbigt som det kanske verkar. Jag mår bra när jag har kragen och kan anpassa mina rörelser efter vad som känns bra. Promenader tar jag dock utan krage och det fungerar väldigt bra. Men nu får jag sluta låta fingrarna löpa över tangentbordet och släppa iväg det här inlägget.

Djur och natur

För mig är det två av de stora glädjeämnena i livet. Jag fick lära mig i ett av morgonprogrammen på tv att vi mår bättre om vi varje dag skriver ner några saker som vi är tacksamma för. Det ska bidra till att vi ser lite mer ljust på våra liv utan att för den delen helt skjuta undan problem och mindre roliga delar. Men jag har inget behov av att göra så. Jag har inga problem med att hitta vad jag är tacksam för och att just få tillgång till djur och natur ger mig väldigt mycket. Jag har hur många små ljus- och glädjeämen som helst i mitt liv och nu kommer jag att tänka på när jag gick hos en psykolog under en kort period och en av uppgifterna jag fick var att skriva en lista över vad jag blir glad av. Min ”gladlista” blev väldigt lång och när jag räckte över den till psykologen satt han med ett stort leende medan han läste. Men det var ju inte för nedstämdhet jag sökte hjälp.

Nu skenade mina tankar iväg lite för det var ju om min promenad med Vilde jag skulle börja det här inlägget. Hans matte är sjukskriven och frågade om jag ville komma och fika. Ni minns kanske att jag och Vildes matte var bekanta för drygt 25 år sedan då vi båda hade ett engagemang i Svenstaviks ridhus. Nu är det väldigt roligt att ha hamnat i närheten av varandra och att återuppta kontakten. Det bästa är att vi båda är lika i det avseendet att vi inte orkar med väldigt mycket socialt liv. Men mig behöver hon inte ge små pikar för att jag ska gå för jag vet precis hur det kan vara. Vi tjattrade på en dryg timme och sedan tackade jag för kaffet och tog med mig Vilde ut. Då hade han legat och tittat bedjande på mig nästan hela tiden och jag tillbringade nog lika mycket tid på golvet hos honom som jag satt på en stol.

Mysiga och fina Vilde. Jag har berättat att han gråter av glädje när jag kommer men jag har förstått att han alltid gör så när det kommer någon han känner igen. Att jag inte är den person han tycker mest om i hela världen fick jag även bevis för när vi kom tillbaka från vår sköna promenad. Då var det matte som gällde och han grät direkt efter henne och sedan var han inte ett dugg intresserad av mig. Självklart är det så det ska vara. Jag är bara en snäll tant som kommer och tar ut honom ibland men hans flock består av min väninna och hennes dotter (dottern är den egentliga ägaren men Vilde bor minst lika ofta hos mamman).

Jag hade tänkt att vi skulle ta oss ner till sjön men det fick vi inte göra. Jag vet att det har varit avstängt längre bort eftersom ett nytt vattenverk ska byggas men tydligen är det ett stort område som berörs. Det är synd eftersom det är ett väldigt populärt område och många saknar att kunna promenera där. 2026 ska det vara klart och då ska även en park anläggas. Vi får väl se hur det blir. Jag har andra stigar att gå på men någon gång ibland har jag tagit mig hit också.

Gångvägen gick upp ovanför järnvägen så vi fick sjöutsikt i alla fall. Långt där borta ligger Frösön.

Rådjuren har bytt de öppna fälten mot skog nu. Förmodligen finns det mer mat där och än så länge är det lätt att komma åt det de vill ha under det tunna snötäcket. Den här rundan gick jag idag efter att först ha bakat lussebullar. Det är tradition att göra det första adventshelgen och den traditionen har jag fortsatt med även sedan ungarna flyttade. Då spelar jag också julmusik för första gången inför julen och det är lika mycket tradition i det. Jag borde kanske ha väntat men med nackkrage och min tens på bröstryggen så gick det skapligt. Promenaden efteråt kändes väldigt bra och hjälpte mig att slappna av och minska på spänningarna.

Idag har faktiskt solen tittat fram i sprickor i molntäcket. Vad bra det känns när man får lite solljus och ser flikar av blå himmel.

Natur och djur var det ju det skulle handla om och här har vi djur nummer tre. Hacke satt lugnt och gjorde det som hackspettar gör. Jag ser dem ofta på stolpar vilket förvånar mig lite. Finns det verkligen så mycket gott att hitta där? Borde det inte vara bättre lycka under barken på ett träd? Jag får väl utgå ifrån att Hacke och hans kompisar vet vad de gör.

Nu har precis mina ljusstakar och adventsstjärnor tänts (jag har timers på allihop) så nu börjar julen. Jag har just druckit mitt eftermiddagskaffe och premiärätit en lussebulle så nu känns det väldigt bra. Men några tomtar väntar fortfarande på utplacering så det ska jag ägna mig åt en stund nu. Under tiden njuter jag av julmusik på låg volym.

Jag önskar er alla en glad och fin första advent 🎄

Novembergrått

Vi har inte fått många snöflingor här i Östersund men det är i alla fall vitt på backen och i vissa områden är träden täckta av rimfrost. Det har lockat fram julkänslan hos mig och nu äntligen har jag fått lust att plocka fram alla pryttlar som ska fram till första advent. Det är en hel del som ska plockas fram och placeras ut men kanske är just den här kommande helgen det bästa med hela advent. Jag älskar att julpynta mitt hem och jag har helt kommit bort från hur det var när jag var barn. Då hade vi en adventsstake med levande ljus och en som var elektrisk. Inget mer under hela advent. När vi barn hade lagt oss kvällen före julafton fixade våra föräldrar så att vi vaknade upp till en julstämning som då kändes magisk. Naturligtvis hade tomten varit där under natten och lagt några små paket i våra julstrumpor och även om jag försökte lyckades jag aldrig hålla mig vaken så att jag fick se honom.

Sedan jag flyttade ihop med min man (1981) anammade jag den tradition som hans familj hade och började julpynta rejält redan första advent. Numera fyller jag huset med tomtar och annat pynt för att sedan kunna mysa och trivas av allt ända till jul. Men när julen är över får jag kämpa mot lusten att röja undan allt innan nyår. Där går min gräns. Jag låter julen vara kvar till nyårsdagen men då kan jag oftast inte hålla mig längre. Och lika roligt som det är att julpynta, lika härligt är det att få undan allt och känna att det blir luftigare och ljusare.

Den här veckan var jag tvungen att avstå från katthemmet eftersom min kropp sa ifrån men i kameran fanns det en bild från veckan innan. Nu är ett gäng på ca 40 katter i fokus och några i taget kommer in i värmen och tryggheten på katthemmet.

Det är, som hos många just nu, väldigt grått och vitt ute. Men jag är glad så länge stigarna är frusna och hårda. Det var en lång period med leriga stigar innan och det är mycket trevligare att slippa halka i geggan.

En dag gick jag runt Ändsjön och där har isen tydligen blivit tillräckligt tjock för att bära en skridskoåkare. Storsjön lär inte bli istäckt än på länge men tids nog slutar det blåsa och minusgraderna kan göra sitt.

Idag har jag strukit en julduk som är tillräckligt stor för mitt köksbord och när den var på plats tänkte jag att det skulle vara en bra idé att plocka fram alla tomtar ur lådorna. Nu får de stå där och ha lite tomtereunion tills det blir dags att sprida ut dem. Men först ska julgardinerna upp, sedan blir det alla ljusstakar och stjärnor som ska ta plats i mina fönster och först då ska tomtarna placeras ut. Jag försökte räkna dem men tappade bort mig varje gång. De är nog inte riktigt så många som hundra stycken men inte långt därifrån. Diverse annat pynt ska också pryda mitt hem och snart sprids doften av lussebullar samtidigt som julmusiken hörs på lite lagom tyst nivå. Härliga tider 🤶🎅🎄

Jag hade tänkt ta mig till julgranständningen inne på Stortorget i kväll men när det började bli dags att åka kändes det mest bara jobbigt att stå där i trängseln och kanske bli kall och trött. Jag går förbi och tittar när det är lugnt någon morgon i stället. Visst, jag missar tomten och kanske en del annat kul men finns inte lusten så känns det bättre att stanna hemma och t ex skriva ett blogginlägg. I morgon ska jag träffa Vilde igen och efter lite fika med hans matte blir det en skön promenad.