Jag hade en väldig tur i morse som råkade komma rakt ner till den plats vid sjön där mamma storskrake satt och höll utkik för att hennes sju ungar skulle vara trygga. Jag höll på att skriva så att hennes sju småskrakar… men det hade ju blivit helt fel eftersom småskrakar är en annan sorts fågel.

Men innan jag såg den familjen så gick jag och njöt av allt som växer och blommar. Det tar aldrig slut och så kommer det att fortsätta långt in i augusti.

Kardborren vill man helst inte gå i närkamp med och hundägare gör bäst i att hålla sina vovvar på avstånd. Jag har varit med om att försöka ta loss kardborrar ur mina hundars pälsar och det är snudd på omöjligt utan att ta fram saxen. Det är så klart samma sak för andra djur också och katter är ofta svårare att ha koll på. Men jag tror att de här blommorna ska vara överblommade och kanske på väg att vissna innan de lossnar lätt och ställer till det.

Någon hade varit vänlig nog att röja upp en liten stig ner till sjön där det vanligtvis inte är lätt att komma ner. Jag ville så klart se varför det var röjt och jag kom rakt ner till en fd stenpir (många stenpirar går sönder med tiden pga stormar och andra väderförhållanden). När jag såg storskraken hade jag ett ganska stort avstånd till henne och jag var så fokuserad på att få till en bild på henne att jag inte såg ungarna. Men som ni ser så ligger två av dem långt ner till vänster i bilden och övriga fem ser man bara huvudena på längst ner till höger. Vilken tur att jag fick med alla i samma bild, även om några bara syns delvis.

Jag tog även den här bilden utan att se ungarna men jag beskar den lite mer än bilden ovan.

Jag tog några steg för att komma aningen närmare men då fick jag den här blicken av mamman.

Jag ville inte störa alltför mycket så jag stannade men mamman kallade på sina småttingar, som inte är så små längre, och genast hoppade alla fem som låg på stranden ner i vattnet och simmade mot sin mamma.

Mamman tog sig också ner i vattnet och då ville de två som låg på stenpiren inte vara sämre och snart simmade hela familjen iväg från mig. Lite synd att jag störde dem men jag stod stilla en bit ifrån dem och de verkade inte stressa utan gav sig iväg i lugn takt.

När de var långt bort tog jag mig ner till vattnet och fick en sista bild bort mot fjällen och fågelfamiljen var då bara några svarta klumpar. Jag såg att de var på väg in mot land igen och förhoppningsvis fick de vara ifred där. Men kanske återkom de till den plats som kanske var deras revir lite senare.

Jag gissar att det här är två olika sorters lokor.

Jag måste rätta till ett misstag som jag förmodligen har gjort flera gånger. Jag har kallat båda de här klockväxterna för Hässleklockor men jag såg i ett gammalt inlägg att jag trodde att jag hade fotat en Nässelklocka. Det fick mig att fundera. Den vänstra bilden tror jag fortfarande visar Hässleklockor men jag är inte helt säker. Det kan även vara Nässelklockor men jag tycker inte att bladen, som inte syns här, stämmer. Den högra bilden är jag nu ganska säker på är Knölklocka. Den blir 20 till 90 centimeter hög med hängande, lite mer långsmala violetta blommor som sitter på ena sidan av stängeln. Det finns säkert fler sorter men jag ska aldrig mer vara säker på att det är Hässleklockor jag ser. Men Knölklockor tror jag inte att jag blandar ihop med de andra klockorna nu.

Ett väldigt tidigt hösttecken.

Vid den igenvuxna stigen, den där jag blev så blöt långt upp på jeansen när jag gick där efter ett regn för ett tag sedan, finns den här brunnen och pumpen. Någon vänlig person har ställt dit en vattenskål och fyllt på med fräscht vatten till förbipasserande hundar. Ja, kanske även till andra djur.

Det är svårt att fånga på bild men här har vita klöver tagit över hela ängen.

En kråka satt och filurade mitt i klöverängen.

En sista blick mot fjällen innan jag lämnade det här området.

Tänk att nu är det bara 10 dagar kvar tills det är dags för nästa lilla resa. En resa in i Norge tillsammans med en god vän från Strängnäs. Om ni tror att jag redan har börjat förbereda viss packning så har ni helt rätt 😀

Jag kom på att jag kanske kunde ta mig till Andersön med buss, nu när jag inte längre har en bil. Att jag inte har tänkt på det tidigare. Det är bara ett år sedan jag valde att inte ha någon bil men jag har ändå känt en liten saknad efter vissa områden som jag brukade åka till. Inte så mycket så att jag funderar på att leasa en bil igen. Jag är väldigt nöjd med att inte ha den kostnad och de besvär som det medför. Men de där platserna, som är så starkt förknippade med fina minnen, vill jag ändå ha möjlighet att ta mig till.

Jag kollade i bussappen och visst skulle det fungera. Jag skulle vara tvungen att börja min promenad längs en lång, asfalterad raksträcka men sedan skulle jag komma till finare platser. De här landsbygdsbussarna går dock inte så ofta och ännu sämre är det med turer när skolorna har lov. Det som passade mig bäst var att åka hemifrån några minuter före sju på morgonen och med ett byte vid Vallsundsbron skulle jag vara vid vägkorsningen mot Andersön fyrtio minuter senare. Lite trist var det att det fanns två alternativ för hemresan och det alternativ som jag kunde tänka mig gav mig bara nästan två timmar att först ta mig till själva Andersön och sedan gå en bit där. Men det andra alternativet innebar att jag skulle behöva vandra omkring i ca tre timmar till och det hade jag ingen lust att göra. Turerna på eftermiddagen var ännu sämre för mina planer.

Igår stoppade jag ner vätska, en macka (som jag inte åt förrän jag kom hem), halstabletter och lite andra bra-att-ha-grejer i en liten ryggsäck. Kameran hade jag i den axelväska jag alltid har med mig. Det är lättare att ta fram kameran ur den väskan än att ha den i ryggsäcken. Det var en skön, solig och sval dag även den här dagen. Resan och bussbytet gick smidigt och efter den lite trista raksträckan kom jag fram till Sunne kyrkoruin, som ni har sett så många gånger förr hos mig.

I gräset vid ruinen landade en fjäril framför mig. Den ville inte fälla ut sina vingar förrän den snabbt flög iväg.

Här står jag mitt emellan ruinen och Storsjöodjursspaningsplatsen. Lite roligare är det att gå på vägen när det är vatten på båda sidorna.

Den här varianten av Storsjöodjuret är fortfarande lika ful och inte stämmer den heller ett dugg med hur de flesta av oss här tänker oss utseendet. Jag skriver det igen: en snigel med katthuvud.

Det var nästan spegelblankt på vissa delar av sjön där det var lä.

Åt andra hållet såg jag siluetterna av fjällen.

Här svängde jag in mot Andersöns naturreservat. Men jag kom inte ända fram dit utan jag fick nöja mig med att gå en liten bit in på den långa halvön.

Den här ön har jag visat förut men då har sjön legat helt spegelblank och resultatet blev mycket finare.

Här vände jag och gick över till andra sidan för att följa den stigen tillbaka.

En liten pöl med speglingar.

När jag hade kommit ut på vägen igen lyfte jag kameran mot den nuvarande Sunne kyrka (1835).

Ett bi jobbade flitigt för att få ihop lite nektar.

Jag kom i god tid tillbaka till busshållplatsen och kvart i tio var jag återigen vid Vallsundsbrons norra brofäste. Där tog jag beslutet att använda apostlahästarna hela vägen hem och ca halvelva var jag hemma igen. En väldigt skön och fin förmiddagsutflykt. Nästa gång jag får för mig att åka till Andersön så kanske det går fler bussar så att jag kan komma lite längre. Eller så tar jag det helt enkelt så lugnt så att jag orkar vandra omkring i tre timmar till så att den senare bussen funkar.

Visst var det soligt och väldigt skönt att promenera i skapligt rask takt. Men bilderna säger nog inte hela sanningen för det var 9 grader när jag gick hemifrån och där det inte var lä bet vinden i lite. Det var alltså jacka på som gällde men jag har inget emot det. Skönt att inte bli svettig av att promenera i värme.

Men innan jag gick iväg ringde jag och sjöng för min son som fyller 40 år idag. Jag frågade tidigare om han ville att jag skulle komma ner i samband med hans födelsedag (han har jobbat hela dagen idag) men han tyckte att det räckte med att vi firade lite när jag var nere hos honom för en månad sedan. Presenterna var i alla fall på plats och jag hoppas att han blev nöjd. De var inte öppnade när vi pratade medan han var på jobbet i morse.

Här ser det väldigt lugnt och skönt ut och visst känner man skillnad i solen när man är i lä från vinden.

Det har handlat ganska mycket om måsar i min blogg den senaste tiden och så även den här gången. Jag såg några ungar på långt håll men nu har de tydligen blivit så stora att de både kan flyga och ge sig ut på längre simturer. Men två vuxna måsar satte sig på en gren en bit från mig och de hade en liten konversation där de faktiskt inte pratade i mun på varandra. Artiga och trevliga måsar.

Men när de hade sagt vad de ville så bestämde de sig för att vara tysta. Kanske var det lite osämja eller så ser de bara ut så här naturligt. Lite bittra och missnöjda.

Äntligen blommade även den vita krolliljan.

Undrar om det har blivit en trend i att bygga små stentorn i vattnet eller om det är en person som har tyckt att det är så kul så att det har blivit ett antal längs den här gångvägen.

Den här stenfiguren är i alla fall ett riktigt konstverk och nu vet ni alla att det här är Storsjöodjuret.

När jag närmade mig gångbron till Badhusparken så såg jag att det med jämna mellanrum fanns små badstegar fastsatta i stenarna. Det är nog bra för det kan säkert vara besvärligt att ta sig upp här efter en simtur.

Närmare stan finns det planteringar med odlade blommor. De är ju också fina som omväxling till alla vilda växter jag brukar se och uppskatta.

På den lilla ön i mitten av gångbron låg ett stort gäng vitkindade gäss och deras ungar och hade det skönt i solen.

Jag höll ett visst avstånd och jag tror inte att jag skrämde dem. De hade nog tänkt resa sig upp och börja beta ändå. De såg helt lugna ut.

En blick tillbaka mot gässen och med Frösön i bakgrunden.

Lite längre fram fanns ett ännu större gäng vitkindade gäss och här verkade det som om alla var barnlösa. Antingen har de inte hittat partners och skaffat ungar eller så är det infertila fåglar som håller ihop här. Det kan också vara så att mammorna (förmodligen) är med ungarna medan papporna bara har sig själva att ta hand om.

Det stora vita tältet är bara ett av många tält som nu byggs upp till det krogstråk som alltid finns här inför och under Yran (Storsjöyran).

Alla gäss stälde sig på kanten, beredda på att hoppa i vattnet om jag kom för nära. Det fick mig att tänka på gamla badfilmer med Esther Williams, där ett gäng baddräktsklädda kvinnor hade konstsimuppvisningar och började med att stå på led varefter de snyggt i en ström dök ner i vattnet efter varandra. Men så välkoordinerade är nog inte de här gässen. Jag höll mig på den andra sidan muren så att de inte skulle känna sig tvingade att bada.

Det måste bli några måsbilder som avslutning också. Ungarna är så stora att de inte har några problem med att förflytta sig på olika sätt. Men den här ungen blev kvar ett tag. Jag tog mig ner till andra sidan av muren och satte mig på den långa bänken.

Då tyckte den nog att jag var lite påträngande och den tittade förnärmat på mig.

Sedan flög den skrikande iväg. Om den skrek åt mig eller ropade på hjälp vet jag inte men den var nog inte helt nöjd.

Jag tittade på klockan och såg att jag ganska precis skulle hinna upp till en busshållplats och kunna gå ombord på bussen hem. Jag stoppade ner kameran i väskan och jag hann med två minuters marginal till bussen. En väldigt skön morgonpromenad med en perfekt avslutning med en bussresa tillbaka.

Vi har inte haft samma hetta här som många av er har varit med om. Som mest visade min termometer 28 grader i skuggan och då stannade jag inomhus. Tack vare att jag har vädrat hela nätterna blev det aldrig mer än lite drygt 22 grader inomhus. Jätteskönt. Men igår blev det svalare och efter lite regn gick jag ut i morse och kände att det var väldigt skönt att det bara var 10 grader. Att ta på mig en tunn jacka och kunna vara lagom varm hela promenaden gillar jag. Som så många gånger förr konstaterar jag att det finns många skäl till varför jag trivs så bra här.

Det var mulet när jag gick och först frampå eftermiddagen tittade solen fram lite då och då mellan molnen. Det verkar bli flera fina och soliga dagar framöver men temperaturen kommer att stanna på behagliga nivåer.

Jag hittade så klart inte alla blommor på samma plats men det är enklare att visa alla i ett galleri. Bitvis var stigen inte lätt att se och gräset var fortfarande blött efter regnet. Men vatten tål jag så jag gick där och fungerade som en handduk till växterna.

Inne i skogen blev det lite rejälare stig.

Det här är en väldigt dålig bild och jag kan absolut inte beskära den mer än så här. För då blir det bara en suddig klump som sitter där på grenen. Pippin stannade bara till en väldigt kort stund och det här är den enda bild jag hann knäppa och inga inställningar hann komma på plats. Jag vet inte vad det är för fågel. Min första tanke var att det kanske kan vara en gärdsmyg men jag tycker inte att det stämmer riktigt. Det spelar kanske ingen roll men lite kul är det att veta vad jag har sett.

När jag kom ut ur skogen hamnade jag på en ännu mer osynlig stig med massor av blöt växtlighet. Men jag behövde ju i alla fall inte vara rädd för fästingar.

Lite blöt blev jag och längst ner på jeansen hade jag nog kunnat vrida ur lite vatten. Men det brydde jag mig inte om.

Jag valde att gå hem längs grusvägen och längs stora delar av den såg det ut så här. Blommorna varierade lite i sorter men blomningen var riklig och det surrade av humlor och andra insekter.

Jag mötte ett gäng med ungdomar och en kvinna närmare min ålder. Mitt i gruppen av människor gick en lagotto som jag vet att jag har träffat tidigare. Utan den hade jag inte känt igen kvinnan och så är det ofta. Det är hundarna jag har koll på. Vi stannade och pratade en stund och ungdomarna var allihop från Stockholm. Jag vet inte om de höll med när jag och kvinnan pratade om vad skönt det är att vädret är som det är här i krokarna. Visst kan vi vara lite avundsjuka på sommaren längre söderut ibland men den här morgonen njöt vi båda av svalkan. Efteråt kom jag på att jag inte har en aning om vad det var för ungdomar men det behöver jag ju inte veta heller.

Jag skrev i förra inlägget att jag väntade en leverans av något väldigt speciellt. Igår gick jag iväg i gassande sol och värme till postombudet, jag kunde så klart inte vänta till idag, och nu hänger canvastavlan på min vägg. En del av er känner nog igen den från Annas (Anna Forsberg i Portugal) inlägg för ett tag sedan. Jag skrev en kommentar om vilken läcker bild jag tycker att det är och att jag gärna skulle ha den som tavla. Men jag hade ingen tanke på att det skulle bli verklighet.

Nästa morgon fanns det ett mail från Anna i min inkorg och jag blev både glad och förvånad över att hon erbjöd sig att fixa ett original av bilden så att den skulle passa de mått jag ville ha. Hon skrev att hon inte ville ha betalt och att hon bara tyckte att det var roligt att jag vill ha den på min vägg. Vad glad jag blev och självklart tackade jag ja till det generösa och vänliga erbjudandet.

Färgerna stämmer inte helt med de som är på tavlan och inte heller stämmer tavlans färger helt överens med hur de såg ut när jag såg bilden hos Anna. Men jag vet att min skärm visar ljusare bilder än en del andra skärmar så det är nog där eventuella skillnader ligger. Därför har jag länkat till Annas inlägg där jag såg bilden första gången och kanske stämmer tavlans färger mer överens med de färger ni ser på era skärmar. Hur som helst så är jag jättenöjd och den är en färgklick i mitt väldigt blå vardagsrum. Väggarna ska målas om så småningom men de är inte så gulaktiga som i bilderna, mer åt det ljusgröna faktiskt.

Nu är Annas bild upphängd på min personliga vägg, där jag har egna bilder och nu en väns bild. Ni känner nog igen bilden längst till höger. Den har jag ju som header i bloggen. Den stora tavlan är en samling bilder från Optand. När jag sålde huset där och flyttade till Östergötland ville jag ha med mig en del av den plats jag älskade så jag valde ut några olika bilder till en tavla för att ha som minne. Nu är jag tillbaka i Jämtland och tavlan fyller inte riktigt samma funktion längre men trots att det är lite pixliga mobilbilder så gillar jag den. Den får vara kvar och fortsätta ge mig stunder av minnen. På väggen mitt emot har jag ”riktiga” tavlor.

Jag har inte varit ute och promenerat sedan jag fick se måsövningarna så det var ju bra att det fanns något annat att berätta om. Dels behöver min kropp några dagars lugn och dels passar jag på att stänga in mig och stänga ute värmen när det är lite högre temperatur än jag mår bra av. Men om några dagar ser det ut att bli väder som passar mig bättre. Till dess så är jag väldigt glad över att jag kan ha öppna fönster och balkongdörr hela nätterna och att inga tropiska nätter har tagit sig hit.