Nu ska ni få hänga med på fotokurs. Bli inte oroliga. Jag ska inte försöka lära er sådant som många av er redan kan och inte heller vill jag att det ska bli för faktaspäckat. Men jag tänkte bjuda på några bilder som visar vad vi sysslar med. En del av dem är fotografiskt totalt misslyckade och ingen är perfekt. Men totalt sett är jag ändå ganska nöjd med hur jag börjar förstå sambandet mellan slutare, bländare, och ISO. Det är så långt vi har kommit i kursen nu och innan vi går vidare är det träning och åter träning som gäller. Jag måste erkänna att jag efter första kurstillfället inte kände mig jätteengagerad men nu är det roligt.

Efter att, som vid varje kurstillfälle, har börjat med att visa oss några duktiga och välkända fotografers verk och berätta om dem var det dags för vår första uppgift. Vi skulle gå ut i en stor hall och leta efter kontraster att fota. Med så stor bländare som möjligt skulle vi anpassa ISO och slutare för att få skapligt ljus. Här lärde vi oss att högt ISO ger brusiga bilder. Det här är bara ett exempel av allt jag fotade.

Efter nästa genomgång kom äntligen de omtalade tennisbollarna fram. De bollar som vi ska träna på varje gång vi ses och gärna göra samma sak hemma. Nu skulle vi använda våra stativ, ställa in kort slutartid och försöka fota en tennisboll som rullade förbi. Bländare fick vi ställa in efter hur vi tyckte att det skulle se ut och vår lärare talade om vilket ISO vi skulle använda.

Det blev lite mer avancerat när vi skulle göra samma sak med studsande tennisbollar. Just de personer som syns i bild hade inga stativ med sig men vi andra hade kamerorna stadigt placerade och väntade på att bollen skulle studsa förbi.

Sedan ställde sig vår lärare vid ett bord och puttade tennisbollarna över kanten.

Nu skulle vi skapa rörelseoskärpa och ställa in en lång slutartid (1/10 sek. Som jämförelse är kortaste slutartiden på min kamera 1/4000 sek). Bländare fick vi själva anpassa och om inte det räckte till för att få nog med ljus fick vi ändra på ISO. Avsikten var att den rullande tennisbollen knappt skulle synas, men ändå anas, medan golvet var relativt skarpt.

Slutligen skulle vi panorera och fota mitt i bollens rörelse (förut höll vi kamerorna stilla) och då skulle golvet bli suddigt medan skärpan hamnade på bollen. Så kanske det hade blivit om jag hade lyckats sätta fokuspunkten mitt på bollen 😉

Jag är väldigt stolt över att jag efter varje omgång fick fint beröm (han såg och lät nästan överraskad ut, hur nu det ska tolkas). De bilder jag nästan skämdes över att visa upp var tydligen väldigt bra för ett första försök. Jag sög i mig och kände att jag nog inte är så trögfattad när det gäller det här som jag trodde. Så tänk på det när ni bedömer bilderna. Min lärare säger att de är bra 😀

I morse hade jag en tidig tandläkartid så det blev ingen skogspromenad. I stället packade jag ner kameran i en liten ryggsäck, satte tensen på ryggen och planerade en liten stadsfotorunda efter tandläkarbesöket. Det var inget akut utan bara ett rutinbesök som vården har tjatat på mig om. Pga min immunnedsättning är miljön i munnen väldigt viktig att ha koll på. Bakterier finns i både karies, tandsten och annat och därför får jag ett tandvårdsbidrag på 600 kr varje halvår.

Jag fick beröm även här. En stort leende tandläkare kom in och sa att det var inte ofta han såg så fina tänder. Han fortsatte att ösa beröm över mig och jag blev riktigt generad och svarade att jag har väl haft tur. Jag hade varit lite nervös eftersom det var tre år sedan senaste besöket men det fanns knappt ens någon tandsten. Det var nästan skönt när tandläkaren gick och lämnade över till sköterskan. Hon var lite mer sansad och kunde prata om annat än hur lite som hade blivit gjort i min mun genom åren. Men innan tandläkaren gick frågade han om jag led av muntorrhet och lite har jag faktiskt känt så sedan jag började med alla mediciner. Jag fick munskölj på recept så nu ska även det avhjälpas. Även muntorrhet kan tydligen inverka negativt på bakteriefloran. Alla har ett tandvårdsbidrag på 300 kr från försäkringskassan och tillsammans med mitt andra bidrag blev det väldigt billigt. Ingen kostnad alls faktiskt. Det var ju bra men lite orättvist känns det mot alla som har svårt att få pengarna att räcka till tandläkarbesök.

Jag fortsatte till polisstationen för att hämta ut mitt pass. Inget särskilt kul foto men det syns att det är jag på bilden. Sedan tog jag vägen förbi apoteket och hämtade ut min flaska munskölj. Några minuters promenad senare var jag nere vid ån och fotade fontänen. Med helt manuella inställningar blev det första fotot väldigt underexponerat (för lite ljus som träffade ljuscensorn, har jag lärt mig). Men jag gillar effekten av mina felaktiga inställningar. Jag skulle ha kunnat låtsas att jag var ute efter att få det att se ut som natt men så var det inte. Det var fullt dagsljus och solen sken för fullt, t o m lite motljus. Inte illa att själv kunna bestämma vad det ska se ut att vara för tid på dygnet.

Bilderna från den sidan av ån blev bättre sedan men det är ju inte särskilt kul att visa. I stället får ni se min första bild från andra sidan ån men med samma fontän som motiv. Här blev det helt andra ljusförhållanden och mitt första foto blev i stället väldigt överexponerat. Enligt mig också ganska häftigt. Jag har lärt mig att det är fotografen som bestämmer när det blir bra så även här skulle jag ha kunnat påstå att jag fick det foto jag var ute efter. Men det är ju inte sant utan det blev så här av ren okunnighet.

Här blev det nästan som jag ville. Fokus på vattnet och en mindre viktig bakgrund. Lite mer skärpa på vattnet så hade det varit ganska bra.

Som avslutning fick de intresserade änderna vara med på ett hörn. Det fotot blev inte alltför illa. Eller var det så att jag ville ha ett skapligt foto och ställde kameran på automatik? Jag kommer faktiskt inte ihåg men det är fullt möjligt 😉 När man själv tycker att en bild är för bra för att inställningarna kan ha varit manuella, då är man medveten om vilken amatör man är.

Nu hade det blivit förmiddag och solen värmde rejält. Dags att gå hem och fylla på vätskenivån lite. Sista anhalten innan jag kom hem var på pressbyrån där jag hämtade ut mina buggskor. Tyvärr en storlek för små så det blir ett byte. Efter att jag hade beställt dem på nätet såg jag att butiken ligger i Linköping så jag svänger nog förbi där i morgon innan nästa buggkurstillfälle.

Tänk att det finns sådana här ställen. Jag förstår att min syster drömmer om att kunna bo vid havet. Jag kommer gärna hit ibland men mitt drömboende finns fortfarande någon annanstans.

Lördagen började med regnskurar och en igenmulen himmel. Vi bestämde oss för att avvakta med promenad eftersom det väntades bättre väder senare. Jag roade mig lite med att fota vatten genom fönstret. Jag har till uppgift från fotokursledaren att experimentera lite med manuell inställning med bländare och slutare och att gärna fota just vatten. Det blev väldigt många misslyckade bilder. De flesta blev helt vita eller väldigt mörka eller suddiga. Jag stod i rummet med min kamera på stativet och jag bytte till teleobjektivet. Jag gissar att det blev svårare tack vare teleobjektivet men annars hade avståndet varit lite för stort. Tyvärr vet jag inte om jag lärde mig så väldigt mycket för jag kommer inte alls ihåg vilka inställningar som fungerade något så när tillsammans. På de här bilderna tror jag att jag lät kamerans automatik sköta bländaren och att jag ställde in slutaren men helt säker är jag inte. Det blev i alla fall bilder där man kan se vad motivet är 😉

 

 

Vi åkte in till Ängelholm och köpte oss något att äta till lunch och sedan såg vädret mycket bättre ut. Det blåste rejält men den här gången verkade vindarna komma rakt in från havet. Vi hade alltså inte riktig motvind åt något håll. Vi bestämde oss för att gå innanför sanddynerna först och sedan promenera på stranden tillbaka till hotellet. Långt därborta syns Kullaberg och Kullen där Kullamannen sägs ha levt (många kommer nog ihåg tv-serien).

Vi gick i kanten av den vindpinade skogen. Ännu en av alla fantastiska naturtyper i Sverige.

Här infann sig en känsla av att vi gick på en stäpp, mellan hav och skog. Det var nästan så att vi höll utkik efter en giraff eller elefant.

Tillbaka till havet. Vi hade varken hört bruset eller känt mycket av vindarna bakom sanddynerna (ja, jag vet att jag skrev dynorna i förra inlägget men efter påpekande från min lika språknördiga syster fick jag bråttom att ändra det misstaget. Tack för att du sa till  ❤ ).

Snart tillbaka på hotellet och på vägen dit plockade vi på oss en del snäckor.

Vi gick ut en bit på den långa bryggan vid hotellet men det blåste så mycket att vi stannade halvvägs. En syster och lite motljus kan bli så här.

Jag skrattade när jag kom in på rummet och såg mig i spegeln. Nu kommer jag ihåg en av anledningarna till att jag inte vill bo nära havet. Håret var alldeles stelt och spretigt av vindar, salt, vågstänk och sand. Jag minns så väl hur risigt mitt långa hår ofta var när jag bodde i Halmstad. Nåja, det fixade sig genom en dusch och efter en stunds vila var det dags för dagens middagsöverraskning. Jag blev inte besviken. Enligt servitrisen hade kocken sagt att han kände sig lite nervös inför mitt omdöme men jag var bara väldigt glad och tacksam för hans ansträngning och vilja att göra mig nöjd. Smakerna var lika fantastiska och välkomponerade som dagen innan och jag blev både väldigt mätt och glad. Min syster åt pluma iberico och hon var lika nöjd. Men hon slängde först några avundsjuka blickar på min tallrik. Det är svårt att få samma upplevelse genom att se en bild utan att känna dofter. Men jag kan lova att det gömde sig mycket gott där.

 

Vi hade turen att få uppleva en solnedgång över havet när solen gick och la sig bortanför Kullaberg.

 

 

På morgonen såg himlen ut så här. Solen gick upp i helt motsatt väderstreck men måste ändå ha påverkat färgerna i väster. Både solnedgång och morgonljus är fotade från mitt rum.

Mina snäckor som förmodligen hamnar i någon glasbehållare, kanske med ett ljus.

Det händer så mycket roligt i mitt liv nu och det är knappt att jag själv hänger med i svängarna. I går började buggkursen och jag har inte skrattat så mycket på länge. Härligt med människor i varierande åldrar som alla bjussar på sig själva. I dag åkte jag och min syster iväg till Klitterhus havsbadshotell, utanför Ängelholm. Det har varit planerat ett tag för att fira min systers 50-årsdag lite i efterskott. Vädret har inte varit det allra bästa idag men det spelar inte så stor roll. Vi klarade oss undan regnskurarna på vår vandring längs stranden och uppe bland sanddynerna. Och det kan vara ganska fint med lite dramatik i både himmel och hav.

Alla rum är olika både i storlek och möblering. Det slumpade sig så att jag fick hotellets minsta rum medan min syster fick det största. Men återigen, vad spelar det för roll när jag kan sitta i sängen och titta ut över havet? Jag har märkt ut mitt fönster med röd markering. Jag tror att min syster har de två fönsterna till höger om mitt men planlösningen är lite svårtydd så jag är inte helt säker.

När jag var barn och bodde i Halmstad, hittade vi ofta maneter eller resterna av dem på stranden. Jag är inte säker men jag gissar att den här geléklumpen är just en sådan rest.

Vi lämnade stranden för att ta oss tillbaka till hotellet på stigar bland sanddynerna. Först kom vi längre ifrån stranden än vad vi hade tänkt oss men vi letade oss snart tillbaka.

Men först tog jag en liten vilopaus. Ärligt talat var det inte alls lika bekvämt som jag försöker få det att verka så jag satt inte där så lång stund.

Vi åt middag i hotellets restaurang och det ångrar vi inte. Vid incheckningen frågade jag om möjligheterna att få ett veganskt alternativ och fick ett löfte om att kocken skulle fixa något. Det här blev resultatet. När jag fick höra att min middag skulle bli rostad blomkål blev jag inte jätteimponerad men det här var något otroligt gott. Faktiskt bland det godaste jag har ätit. På bilden syns inte sparrisen och lite annat gott som ligger gömt under blomkålen. En väldigt smakrik och mättande måltid och jag ser redan fram emot vad kocken ska hitta på till mig i morgon.

Min syster blev också väldigt nöjd med sin torsk.

Efter middagen var vi båda väldigt trötta och drog oss tillbaka till våra respektive rum. Lite som hemma faktiskt. Vi umgås så mycket vi vill och sedan trivs vi bra med lite ensamtid.

Nu säger jag godnatt och i morgon hoppas jag att solen tittar fram åtminstone en liten stund. Tänk om vi kunde få se en fin solnedgång över havet.

I dag har jag sett min skog genom bloggvännen Ankis  ögon. Vi hade tidigare bestämt att vi skulle ta en gemensam svampletarpromenad någon gång i höst och i dag blev det av. Anki kom till mig strax före nio på förmiddagen, med en väldigt fin bollkrysantemum och god choklad 😀 , och strax därpå traskade vi iväg till skogen. Vi kom inte långt den första halvtimmen. Överallt tittade stolta fjällskivlingar fram och vi plockade dem glatt i början. Men till sist bestämde vi oss för att nu fick det räcka med den sorten. Det kan faktiskt bli lite för mycket av det goda. Jag plockar säkert ett gäng i morgon också men om de ska fortsätta att ploppa upp i den här omfattningen så blir det svårt att ta hand om alla.

Anki i full svamprensarkoncentration.

Vilken kul promenad det blev. Jättetrevligt sällskap och massor av nya lärdomar för mig. Jag kan omöjligt minnas allt men jag försökte verkligen ta in så mycket som möjligt. Några nya svampsorter har jag lagt till i min kunskapsbank och hädanefter vågar jag nog plocka snöbollschampinjoner när jag ser dem. Fram till nu har jag alltid ignorerat vita svampar som på något vis påminner om flugsvamp. Jag har alltid hört att de ska vara så svåra att artbestämma men nu tror jag att jag klarar det. Tack för det Anki!

Men idag visar jag inte matsvamparna var för sig i skogen. I stället kommer de i en samlingsbild längst ner. En annan slags svampar, som är tunna som skinn, kan man hitta på en trädstam.

 

Ett riktigt spännande fynd, som jag aldrig hade upptäckt på egen hand, var dessa pyttesmå svampar på en liten pinne. Det är svårt att se storleken på de här bilderna men pinnen hölls lätt upp mellan tumme och pekfinger. Jag minns inte riktigt vad Anki kallade dem men det var något ord med bröd och svamp i. Det kan t o m ha varit brödsvamp 😉 Det roligaste med de små, ganska oansenliga svamparna, är att om man skär av ovansidan så ser det ut som på nästa bild…

…en brödkorg full med små frallor. Den som vill veta det riktiga namnet kanske hittar det på Ankis blogg. Hon skriver förmodligen också om dagens fynd.

Jag har nu fått veta att namnet är brödkorgssvamp. Ganska logiskt faktiskt.

Några andra små fynd gjorde vi också. En liten näva och en pensé.

 

Men det var i första hand alla svampar vi var intresserade av och här är det som hamnade i min svampväska. Några av Ankis nejlikbroskskivlingar och kantareller hamnade också hos mig. Som ni ser har jag skrivit små minneslappar till mig själv. Jag resonerar som så att om jag tittar på dem tillräckligt många gånger innan allt rensas så kanske namnen fastnar. Rabarberskivlingen känner jag absolut igen nu och de andra ska jag nog förhoppningsvis också snart ha lagrade i hjärnan.

Rättelse: det korrekta namnet på rabarberskivlingen, som jag var så säker på, är rabarbersvamp (så nu glömmer vi skivlingen på slutet).

Efter ca tre timmar i skogen var vi tillbaka hemma hos mig. Lite kaffe och några mackor gjorde gott i magen då och det var faktiskt rätt så skönt att sätta sig ner en stund också. Nu har jag haft glädjen att träffa två av mina bloggvänner (faktiskt är den riktiga siffran tre men det var så länge sedan jag lärde känna den första) och det har varit lika lättsamt båda (alla tre) gångerna. Vi känner ju redan varandra genom bloggarna 😀 Ni som följer både mig och Anki får läsa samma berättelse två gånger men vinklat ur två olika perspektiv.

Jag är av den uppfattningen att teknik är bra och ska användas. Men jag vill inte tvingas krångla med den för att den ska kunna användas. Undantagen är få – min mobil och min kamera, som jag trots mitt tidigare gnäll faktiskt vill lära mig hur de fungerar.

Som en del av reseförberedelserna har jag under tre dagar ägnat stor del av tiden åt att skicka efter två små klistermärken. Miljödekaler från Tyskland och Frankrike. Naturligtvis från två olika sajter på nätet. I båda fallen skulle bild på registreringsbeviset bifogas. Min skrivare är inte så märkvärdig men den går att ansluta till vårt nätverk och styras från både mobil och dator. Så var det i alla fall tänkt. Men tror någon att jag förut har orkat fixa sammanlänkningar och nätanslutning så tror ni fel. Jag har använt en USB-kabel när jag har velat skriva ut något och det är bara vanliga utskrifter och vanlig kopiering den har haft som uppgift att sköta.

Jag försökte skanna in reg. beviset till datorn just via USB-kabeln men det funkade inte alls. Efter tillräckligt många felmeddelanden gav jag upp och fotade med mobilen i stället. Det blev tillräckligt bra tyckte jag och försökte skicka iväg min första ansökan, den till Frankrike. Nehej, bilden var alldeles för stor. Jag vidhåller att jag är en teknisk idiot (men kanske lär jag mig något av allt krångel) för jag kom inte på något annat sätt att minska bilden än att göra det i mediahanteraren till bloggen. Jag fick ner den till lagom storlek och äntligen skulle ansökan skickas. Men först skulle betalningen göras och genom att klicka mig vidare skulle den säkra betalningssidan komma upp. Som ni redan gissat så gjorde den inte det. I stället kom startsidan på den franskspråkiga varianten av samma sajt upp och sedan var det omöjligt att göra någonting. Det var i förrgår.

Igår började jag om från början. Hela proceduren gick lekande lätt och betalningen skickades som den skulle. Jag fick t o m  ett kvitto i mailen. Jag var både förvånad och glad och gick genast in på den tyska varianten. Döm om min förvåning när det gick lika smidigt där. De skickade två bekräftelser, både på beställningen och på att betalningen kommit fram. Då trodde jag att allt var klart och fixat.

I dag kom ett vänligt mail från den tyska miljödekalsinstansen. De tackade men bad mig skicka reg.beviset eftersom det var oläsligt. På den bifogade filen såg jag att de hade helt rätt. Det var bara att börja fundera på en ny lösning. Jag kom på att när jag köpte skrivaren så laddade jag ner en app som kunde kopplas ihop med skrivaren via Wifi. Naturligtvis hade jag inte tagit itu med det direkt så det var bara att börja försöka förstå och följa instruktioner. Det tog sin tid men så småningom fick de kontakt och jag kunde skanna in bilden på reg.beviset till mobilen. Men inte sjutton hittade jag den bilden någonstans där jag tyckte att den skulle vara. Nu ska jag inte ge er alla detaljer men efter flera försök att hitta bilden och även att göra om skanningsproceduren igen, hittade jag den till sist. Ett tag var jag övertygad om att jag var tvungen att registrera ett konto på en viss molntjänst för att bilden hamnat där. Jag lyckades aldrig med den registreringen och det var ju tur (ibland är det en fördel att vara teknisk idiot) för bilden fanns i det moln jag redan använde. Det hade nog bara tagit lite tid för den att laddas upp där.

Nu är allt klart och jag hoppas innerligt att det inte kommer ett (eller två) mail i morgon med fler problem. Den här veckan har verkligen gått i teknikstrulandets tecken för mig. Kan någon begripa hur någon som jag kan ha tre väldigt intelligenta barn, varav den yngsta nyligen har blivit medlem i Mensa. Det är ju bra att ingen av dem brås på sin virriga och teknikokunniga mor.

Så här vill jag aldrig ha det 😉