I morse kände jag mig redo för att ta bussen till Folkets hus och bli vaccinerad mot covid och influensa. Det har inte varit någon kö här något av de senaste åren och det är väldigt skönt. Jag var tvungen att börja besöket med att gå in på damernas och det var väldigt fint ordnat där. Visserligen är jag inte så mycket för guld som utsmyckning men handfaten var så fint mönstrade i botten och det såg påkostat ut. Men ännu viktigare var att det var rent och fräscht.
Jag fick berätta att jag tillhör en riskgrupp, för jag har ju inte fyllt 65 år än, och sedan fick jag mina två sprutor. En i vardera armen. Nästa år slipper jag säga att jag är levertransplanterad för då har jag åldern inne. Sköterskan tittade i skärmen och sa att det är dags för påfyllnad även av vaccin mot lunginflammation. Jag trodde att jag var så välfylld med det vaccinet att det skulle räcka livet ut men icke sa Nicke. Numera ska man få den sprutan vart tredje år. Men eftersom de inte kan ge fler än två sprutor vid samma tillfälle så får jag komma tillbaka i mitten av december. Så jag var helt enkelt inte klar än.
Jag hade planerat att gå från Folkets hus till Rusta och köpa på mig ett antal sköna tofflor. Jag använder tofflor så gott som varje dag trots att min lägenhet är varm. Jag blir lätt kall om fötterna och då sprider det sig upp i benen och gör så att jag får värk. Därför köper jag billiga tofflor som är mjuka, varma och sköna.
På väg till Rusta gick jag förbi och registrerade tre incheckningar.
MarielundskyrkanStenläggareTors hammare
Jag tänkte att jag skulle göra några fler registreringar på väg till centrum och busstationen när jag var klar.
I en rondell springer den här figuren omkring. Han ser ut att ha en väldig fart men han kommer aldrig någonstans. Jag har ofta åkt förbi men att stanna bilen i en rondell och fota är inte så lycket. Men nu promenerade jag förbi och kunde fota från tre olika håll.
Jag hade en liten tanke om att även gå runt Lillsjön innan jag kom till Rusta men det blev bara ett besök i utkanten av den rundan och sedan tyckte jag att det räckte.
Lite färg finns det allt i allt det vita och grå.
Om någon tror att jag kunde låta bli att köpa mer än bara tofflor så tror ni fel och då känner ni inte mig. Det är ju massor av jul i butiken och jag kunde inte motstå några kuddfodral, några söta djurtomtar och så lite annat som behövde fyllas på. Diskmedel och hudlotion t ex. Det hamnade visst några veganska chokladkakor med mandelmassa i korgen också och i farten ryckte jag till mig en påse cascewnötter. Jag brukar vara bra på att hålla mig till listan, om jag har en sådan. Men här tog habegäret över lite. Nötterna fick jag byta mot en likadan påse med kort datum i kassan. På drygt två veckor tar den påsen slut och jag tror inte att de blir dåliga just den dagen. Sex par tofflor för 49:- paret hamnade i korgen och det var ju dem jag i första hand var ute efter. Nöjd och glad tog jag bussen direkt utanför handelsområdet. Den tog mig inte ända hem men det gick bra att gå från Valla centrum, ca 10 minuters promenad. Det blev alltså inga fler registreringar för jag hade skaffat mig lite för tung packning för en promenad ner till busstationen. Men dem kanske jag klarar av när nästa spruta ska tas.
Och illa vore det ju annars. I morse ringde först rörmokaren och en stund senare snickaren. Rörmokaren hade ett tips som jag ska kolla upp. Jag har haft en väldigt bra handdukstork i mitt badrum. Jag har aldrig förstått vad det är som gör att den ibland blir varm men den har räckt som värmekälla i det begränsade utrymmet och eftersom den på något sätt var kopplad till vattnet så kostade den mig ingenting. Nu hade rörmokaren sett att den var kopplad till dricksvattnet (fråga mig inte vilket annat vatten den kunde ha varit kopplad till) och det fanns en risk för legionella att bildas. Det vill jag ju inte råka ut för.
Han rekommenderade en elektrisk och senare fick jag ett förslag på en som var i samma storlek som min förra handdukstork. I morse hade han fått en tanke om att jag borde höra med bostadsrättsföreningen om de kan stå för omdragning av el och kanske även själva torken. De bekostar nämligen flytt av golvbrunn och det som hör till, dvs den fjärrvärme och andra ledningar som berörs. Jag är helt bortkommen när det gäller det här så eftersom jag inte riktigt förstår så är det inte lätt att förklara. Hur som helst så har den här förändringen också med fjärrvärme och vatten att göra så kanske kan jag lämpa över den kostnaden på föreningen. Man kan ju i alla fall höra med dem.
Snickaren ville egentligen bara berätta att han har lämnat över sin nycket till mattläggaren, som ska börja sitt jobb nu och beräknar vara klar på fredag. Men eftersom snickaren är så trevlig och lättpratad så blev det prat om en massa ovidkommande saker också. Till slut sa jag att jag frös om handen och måste ta på mig vanten och då avslutade vi. Jag var nämligen ute på ännu en skön vinterpromenad.
Någon eller några i mitt bostadsområde har passat på när det var kramsnö och här är resultaten. Igår var det några plusgrader så kanske var de ännu tjusigare förut. Nu ser ingen av dem riktigt glad ut. Tack och lov så återkom minusgraderna och i morgon ska det dessutom komma lite mer snö.
När jag var uppe och klättrade på Östberget så missade jag en incheckning och det har skavt lite i mig. Jag bestämde mig i morse för att börja med en annan incheckning som jag hade svårt att komma åt när det snöade som mest, nämligen det norra fågeltornet vid Ändsjön. Jag ville inte gå den vanliga rundan eftersom jag tycker att vissa spångar över ganska djupa diken är lite läskiga när det är snö och halt. Därför valde jag att följa en grusväg så att jag kom till sjön bakvägen. Här är jag på väg ner mot sjön och den blå pilen visar platsen för den incheckning jag missade. Det var ju där jag fick ett så trevligt möte och då föll tankarna på den registreringen bort. Jag visste inte om jag skulle orka gå ända dit med så långa uppförsbackar men jag ville i alla fall inte riktigt slå bort tanken.
En snökatt låg och hade full koll på mig när jag passerade. Eller är det en solkatt?
Det är spångat även ut till det här tornet och jag tänkte att jag inte skulle behöva gå över den läskigaste delen, den med vatten under sig, eftersom jag kunde stanna femtio meter innan för att göra registreringen. Men det var inte alls halt så jag tog mig ända fram. Jag hade dubbskor så klart men hala spångar är ändå inte en favorit.
När jag gick vidare och kom fram till vägen, som skulle ta mig upp till toppen av Östberget, så förvånade jag mig själv genom att faktiskt känna efter hur kroppen signalerade. Jag valde att avstå den ansträngningen och gick i stället ner mot mina lite mer vanliga promenadstråk. Då kom jag på att det hade tillkommit en incheckning på Öneberget och den skulle jag i alla fall orka ta mig till. Det var upptrampat på stigen så det gick bra. Här är dagens andra incheckning.
Snickaren kund ge mig ett troligt slutdatum och nu vet jag att jag blir kvar i det här övernattningsrummet till onsdag nästa vecka. Åååh, vad jag längtar efter att kunna flytta hem igen. Jag gör ju små besök där men det är mest bristen på toa som gör att jag inte kan vara där jättelänge. Igår var jag faktiskt hemma och städade lite. Det var ett tjockt lager byggdamm över allting i köket och vardagsrummet eftersom det inte går att stänga några dörrar dit. Som tur är insåg jag att dörrarna till båda sovrummen behövde stängas. Jag kunde inte städa så noga eftersom jag inte har vatten tillgängligt där men jag hade med mig några flaskor med vatten från mitt tillfälliga boende och tillsammans med våtservetter kunde jag i alla fall få bort det som var i delar av köket och jag dammsög även golv, köksstolarnas stoppade sitsar och soffan. Det får duga så länge. Alla gardiner och dukar ska ju i alla fall tvättas och bytas ut mot julvarianterna till fösta advent.
Igår gick jag en lite kortare promenad. Jag hade först tänkt åka och vaccinera mig men efter den värsta vurpan dagen innan så hade jag värk från nacken och i hela vänsterarmen ner till handen. Jag behövde inte den extra värk som sprutorna brukar ge mig så jag bestämde mig för att vänta några dagar. I stället gick jag till det södra fågeltornet vid Ändsjön. Det snöade fortfarande och sikten var inget vidare så det här blev den enda bilden. Det är skillnaden mellan den här bilden och hur det såg ut i morse, när jag gick ut, som rubriken syftar på.
Jag tog bussen vid halvåtta och gick av på Frösösidan av gångbron till Badhusparken. Där tog jag den första bilden i gryningsljuset.
När jag gick förbi älgen och vände mig åt andra hållet var färgerna helt annorlunda.
Jag hade så klart en del incheckningar i sikte och jag började med den fyr som jag inte kom tillräckligt nära förra gången jag var här. Turfångst har fixat till det lilla problemet så nu kunde jag lätt registrera den. Sedan var det en ganska lång sträcka att gå till nästa incheckning.
Här är Frösön i sin vanliga färgskala.
Så småningom började min ö skifta i lätt rosa toner.
Drommen i vinterskrud och i ett rosa sken.
Solen gick upp 08.19 i morse.
När solen fortfarande färgade allt omkring sig i gyllene toner och sjöröken steg från sjön så blev det ett antal bilder. Jag kunde inte riktigt välja vilken jag ville ha med här så det blev tre stycken. Naturen är som alltid bäst av alla på att få till vackra konstverk.
Nu hade även Frösön blivit förgylld.
Jag kom till nästa incheckning, som var en brygga vid en badplats. Sjöröken bjöd fortfarande på vacker dans.
Själva bryggan syns nedan tillsammans med flera andra av dagens registrerade incheckningar. Saknas gör Gamla teatern, som jag trodde att jag fotade men tydligen gjorde jag inte det. Totalt blev det 10 registreringar och det blev perfekt att sedan gå till bussen som kom efter två minuters väntan.
Södra MinnesgärdeKatrinelundenSödertorg. I det gula huset i bakgrunden bodde mina farföräldrar i mer än 50 år.Utsikten från Stora kyrkans trappa får representera kyrkan, Österängsparken och Östersunds central. De ligger i den här vyn.Nordsvensk med hovslagare, lite dold av snön.Sjunken tärning
Kanske är någon intresserad av resultatet av ultraljudet av njurarna. Jag kände aldrig att jag var orolig (tack dissociationen) men tydligen hade jag ändå varit det eftersom det blev en väldig lättnad när jag läste i journalen. Min läkare har inte ens vidimerat remissvaret så det lär dröja innan han hör av sig…om han gör det. I journalen stod det: ingen ökad cystbildning. Den enda cystan på vänster njure har vuxit från 4 till 6 cm sedan 2014 och ser fortfarande benign ut. Den högra njuren är liten och svår att se men den har ett flöde. Ingen hydronefros. Urinblåsan är väl utspänd och normalkonfigurerad.
Hydronefros var det som ställde till det för min högra njure för ganska exakt 15 år sedan. Det innebär att den var förstorad och svullen pga att urin samlades up i njurbäckenet och njurens samlingssystem eftersom det fanns ett flödeshinder i njurbäckenet. Det gjorde att urinet inte kunde rinna normalt vidare ner till urinblåsan.
Det var alltså de två frågeställningarna som jag nu fick svar på. Inga fel alls och kanske är mitt försämrade njurfunktionsvärde att anses som normalt under de omständigheter jag befinner mig i. Så efter både påse med slang från höger njure under åtta månader och efter att ha blivit levertransplanterad pga polycystisk leversjukdom, var det väldigt skönt att den sjukdomen inte hade uppstått på njurarna. Det är nämligen vanligt att både lever och njurar drabbas. Jag är otroligt frisk enligt alla undersökningar jag har gjort de senaste åren 😀
Det fortsätter att snöa och det gillar jag. Jag bestämde mig för att checka av några platser i turfångst (jag skriver det svenska namnet även om webbplatsen heter turfangst.no). Under min app står det faktiskt turfångst och all text är på svenska. Jag hade ingen tanke på att det skulle vara särskilt halt så jag tog de vanliga vinterkängorna. Men ganska snart halkade jag till och hamnade på alla fyra. Då blev jag mer försiktig och det var värst där det var nyplogat. Här rinner Mjällebäcken fram i vinterlandskapet.
Jag försökte hålla mig i kanterna där det inte såg lika hårt och halt ut men jag halkade ändå till lite då och då. Men jag höll mig i alla fall upprätt. Några röda bär hade fått snömössor.
Första incheckningen var vid Frösödalsparken. Jag vet inte om jag skulle kalla det för park för det är inte mycket mer än som syns i bilden. Men det finns nog inga bestämmelser om hur stor en park ska vara.
Sedan gick det uppför. Jag hade kunnat svänga av på en väg lite längre upp mot berget men då hade jag missat Frösödalsparken. Här har jag gått hela vägen upp från så långt ner ni kan se. Det var kämpigt ska jag säga men av någon märklig anledning så hjälper ju halstabletterna. Jag konstaterade att uppför är det inte lika lätt att halka men jag höll mig ändå borta från däckspår och upptrampade spår.
Nästa mål var vid Frösögrottan och jag kom in på en liten stig.
Jag hade först tänk lägga in bilder på terrängen på väg hit upp men jag bestämde mig för att bara beskriva med ord. Det var väldigt brant. Grottan ligger nära slalombacken (Gustavsbergsbacken) och jag gick uppför i ungefär likadan lutning. Det var dessutom en hel del snö som dolde stenar, rötter och annat och många träd hade blåst omkull och begränsade vägvalet upp till grottan. Incheckningen kunde jag göra 50 m längre ner men envis som jag är så ville jag komma upp och se grottan. Sista biten fanns det ett tjockt rep på marken som jag kunde ta tag i och dra mig upp. Det kändes mycket tryggare. Och ja, jag kom upp hit.
Men sedan skulle jag ta mig ner igen. När jag tittade åt höger och vänster så var det massor av vindfällen och dessutom ännu brantare. Det var bara för mig att sätta mig på huk med händerna i ett rejält tag om repet och sedan hasade/gled jag ner för backen. När repet tog slut fortsatte jag på samma sätt men med även händerna nere i backen. Fleecevantarna höll emot ganska bra så att jag inte blev blöt om händerna. Till slut var jag nere och kände mig väldigt nöjd med att faktiskt ha sett grottan.
Om ni vill kan ni klicka för större bilder.
Nu skulle jag ta mig till en utsiktspunkt uppe på berget (Önstaberget). Där har jag varit många gånger förr men jag har aldrig kommit den här vägen. Det började med en fin stig som gick uppför en bra bit och sedan svängde och planade ut. Jag såg i mobilen att jag närmade mig så det kändes bra. Ända tills jag kom till en ny brant vid ett stängsel. Jag vägrade vända och envis som jag är så greppade jag krampaktigt staketet och drog mig uppåt. Som tur var klarade staketet av min tyngd. När jag nästan var uppe såg jag att jag kom till ett annat staket, som jag borde ha varit på andra sidan av. Jag blev lättad när jag längre bort såg en öppning och även om det nu inte gick uppför längre så var det lika brant och jag fortsatte att hålla hårt i staketet för att inte halka ner för branten. Till slut var jag på rätt sida och sedan gick det lätt att komma till utsiktsplatsen. Tyvärr gjorde snöandet att sikten inte blev särskilt bra.
Åh, vad skönt det var att sedan gå på ett fint elljusspår. Här kände jag igen mig och visste var jag skulle komma fram. Jag hade egentligen tänkt gå ner på samma sida av berget som jag kom från och ta bussen hem men det fanns inte på kartan att jag skulle ta samma lite farliga väg tillbaka. Här kände jag mig trygg men jag hade mina funderingar på om jag verkligen skulle orka gå hela vägen hem.
Men så mötte jag McCartney och hans matte. En väldigt fin och mjuk kille, en australian shepherd. Jag var trött efter en uppförsbacke och stannade till för att andas lite och då stod de där och det blev naturligt att börja prata. Jag fick så klart hälsa på McCartney medan hans matte berättade hans historia. Vi skulle åt samma håll så vi gjorde sällskap. När vi lite senare skulle åt olika håll stannade vi och fortsatte prata och när jag tänkte att jag skulle gå ville McCartney följa med. Nu är du medlem i flocken sa hans matte och då kunde jag ju inte gå iväg. Vi fortsatte prata om allt möjligt och det framkom att även hon var på väg att bli vegan, var ifrån Östersund men hade bott söderut och nu flyttat tillbaka hem tillsammans med sin mamma. Det blev tydligen en bra vilopaus för jag kände att krafterna återkom. Innan vi gick åt varsitt håll sa McCartneys matte att vi kommer och hälsar på dig för nu vet jag var du bor. Det hade framkommit att jag bor granne med en god vän till hennes mamma. Ja, gör det sa jag och ta med dig din mamma. Jag gissar att mamman är närmare mig i ålder men vad spelar ålder för roll när man kommer bra överens. Vi får väl se hur det blir men jag vill gärna ha besök av den här fina vovven och hans familj.
Resten av vägen bar det av nerför och det låter ju bra när man säger det. Men det var riktigt svårt att gå utan att halka. Jag gjorde några små piruetter och vid ett tillfälle for benen iväg, trots att jag var försiktig, och rätt som det var hamnade jag på rygg och slog i bakhuvudet i backen. Första tanken var förvåning och att jag måste komma upp. Sedan fnissade jag åt tanken åt att jag borde ha haft hjälm. Det gjorde ont både i huvud och kropp ett tag men det blev snart bättre. Jag konstaterade att det inte var någon hjärnskakning i alla fall för jag mådde inte illa, var inte yr och huvudet kändes ganska bra efter ett tag. Jag var nästan nere vid Frösö skidlek och där visste jag att det gick en stig in mot Ändsjön. Jag gick uppe i snövallarna för att inte halka mer och det gick bra. Vid Ändsjön tog jag närmaste vägen hem och inga fler missöden skedde.
Det var så skönt att komma in i mitt övernattningsrum. Jag stretchade och fixade sedan lite lunch, bestående av té och en macka. Det blev 17000 steg och det är mer än jag vanligtvis går. Men jag fördrev nästan fem timmar och det var ju bra. Efter en dusch och en stunds vila gick jag hem för att äta middag. Hantverkarna har jobbat till efter 17.00 varje dag och enligt dem så blir det så när man är egen företagare. Den här dagen hann de iväg innan jag kom. Jag har fortfarande inget vatten hemma och det är byggdamm precis överallt, förutom i sovrummen där jag har stängt dörrarna. Efter några timmar vill jag inte vara där längre för andningen känns ansträngd av allt damm. Jag åt min matlåda och diskade upp med vatten från en medtagen flaska. Sedan såg jag på efter fem medan jag gjorde mitt träningsprogram på mattan. Det känns viktigt att göra min träning för efter alla långa promenader protesterar rygg och andra kroppsdelar lite. Nu sitter jag här i mitt tillfälliga boende och är glad för att luften är skön att andas.
Jag kom på att jag gärna vill berätta om den senaste kissen som min dotter är jourhem åt. En väldigt fin katt som var dräktig och som fyra dagar efter att hon kom till min dotter födde sju ljuvliga små mjuka ungar. Kattmamman skötte sig exemplariskt och tar hand om sina små. Hela tiden medan ungarna föddes låg hon och spann.Hon låter min dotter ta dem och väga dem varje dag. Det var första gången för min dotter men hon behövde inte göra någonting för mamman skötte allt själv. Jag vet inte om jag får berätta storyn bakom att hon hamnade hos min dotter så det låter jag bli. Men huvudsaken är ju att hela familjen nu har det väldigt bra. Men några dagar före jul måste någon annan förbarma sig över dem för då ska min dotter komma hit.
Det snöar och det ska fortsätta snöa ett antal dagar till. Dessutom ska temperaturen nästan hela tiden, de kommande 10 dagarna, ligga på minus. Det är i alla fall vad appen visar och jag hoppas att den har rätt.
Men igår var det inte vinter och jag börjar med promenaden då. Det var inte planerat att jag skulle gå så långt som det blev men plötsligt kände jag att jag hade en hel del energi och massor av tid så jag gick bort till Stocke Titt, en hembygdsgård med café, utsiktstorn, en balans- och hinderbana för barn och en vacker utsikt från tornet. På caféet serveras bara hembakade godsaker. Det fanns en incheckning i Turfångst där och nu har jag med en utsiktspunkt i månadens utmaning. En till behöver jag. Jag har inte varit där och fikat sedan 2014 och innan dess har jag haft förmånen att få se och lyssna till både yngsta dotterns och svärsonens musik och sång i det andra huset från vänster. Det var deras musikinriktade gymnasieprogram som ibland hade konserter där. Många fina minnen.
Stocke Titt har tydligen spelat en roll i ett viktigt internationellt samarbete. Om någon vill veta mer så funkar det (i alla fall med min mobil) att använda QR-koden nedan.
Jag ville så klart klättra upp i tornet och innanför dörren satt den här skylten. Kanske kan jag ha hjälp av den för jag har aldrig tidigare lyckats komma ihåg planeternas ordning.
Tyvärr var det inte bra förutsättningar för att se fjällen men utsikten är ändå fin.
En minnessten med texten ”Till minne av Jämtlands kavalleri 1661 – 1892”.
Bakom minnesstenen har man utsikt över en del av flygplatsen.
Jag vandrade hem igen och nu börjar tydligen säsongen för halos. Eller så har de synts till hela året och det kanske bara är jag som får syn på dem under vinterhalvåret.
I morse var vintern på ingång och det snöade lite grann. Jag tog bussen in till sjukhuset igen och den här gången skulle jag lämna de rutinmässiga proverna. Svaren har redan kommit och allt ser bra ut. Jag hade tänkt promenera upp i områden öster om stan men någonstans från sjukhusentrén till ca 50 m in i foajén tappade jag min ena vante. Jag gick tillbaka men märkligt nog fanns den ingenstans. Jag gick fram och tillbaka flera gånger men vanten ville inte visa sig. Då gav jag upp. Det var en tunn och billig fingervante och jag har flera par hemma. jag ville inte gå i det här vädret med bara en vante så jag tog bussen hem igen, hämtade andra vantar och gick iväg igen.
Det var riktigt halt på vägarna och där snön var tillplattad så i nerförsbackarna tog jag det väldigt lugnt. Men jag njöt och tänkte att nu kanske det blir riktig vinter från första snöfallet. Det är inte vanligt. Snön brukar snabbt försvinna de först gångerna det snöar men det ser annorlunda ut i år.
Jag vet att alla inte håller med mig men jag välkomnar vintern med både glädje och förväntningar.