Egentligen ska det vara den som söker han finner men eftersom jag identifierar mig som kvinna så ville jag så klart ändra till hon. Det är ursprungligen ett bibliskt citat ofta använt för att uppmuntra uthållighet i sökandet efter kunskap, sanning eller andlig vägledning. . Det är en del av Jesus bergspredikan där det fullständiga citatet lyder: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas”.

Jag är en tvättäkta atteist så jag ser det mest som en kul grej att veta ursprunget. Sedan får var och en tro vad den vill om ifall det är Jesus ord eller om någon har hittat på det och skrivit in det i Bibeln.

Det jag sökte efter var blåsippor och mycket riktigt så hittade jag sådana. Ganska många faktiskt men jag nöjde mig med att fota de första jag såg. Precis som med tussilagon så är det rekord med några dagar sedan jag flyttade till Frösön. Men i Optand lyste blåsipporna mot mig redan i slutet av mars några år.

Idag gläds jag väldigt med min yngsta dotter och hennes man som nu har fått nycklarna till sitt hus. Jag kommer inte dit och hälsar på förrän om ca två månader och det är nog skönt för dem att hinna komma i ordning lite innan. Men jag har naturligtvis kollat in både huset och omgivningarna via google maps och jag ser fram emot att både se huset och promenera i naturreservatet alldeles intill.

Det besöket blir början på min resa där jag och två bloggvänner tillsammans ska uppleva Österlen. Jag börjar alltså i Örebro och träffar båda mina döttrar, svärsonen och kattbröderna. Sedan blir det en tågresa till Malmö där vi har bokat en hyrbil och med den ska vi ta oss runt och titta på diverse sevärdheter. När det blir dags att säga hejdå till Österlen fortsätter jag med tåg till min lillasyster i Vadstena och även där har det skett en förändring i boende sedan sist. Nu bor hon och Rocky i ett hus, lägenheten hade en del brister, och det ska bli så kul att träffa även dem. Självklart fortsätter jag sedan till Uppsala för att stanna några dagar hos min son. Glädjande nog följer han sedan med hem till mig och planen är så klart en tur till något fjäll. Om det blir en topp eller bara en vandring i fjällmiljö får väder och dagsform avgöra.

Ja, som ni förstår så blir det en intensiv och otroligt rolig resa från min del av Sverige till sydligare delar. Jag längtar till alla delar av den. Sedan blir det en och en halv månad med lugn och återhämtning innan det återigen är dags för äventyr. Norge tillsammans med en god vän. Inte hade jag räknat med så mycket kul när jag bestämde mig för att inte längre ha en bil.

Jag fortsätter med förra inläggets tema eftersom jag hade turen att stöta på andra sorters djur den här dagen. Att hönans fötter heter just hönsfötter är nog ingen överraskning. Men det var nytt för mig att de lätt drabbas av sjukdomar som fotskabb (kalkben) och bölder (bumblefoot). Håller man efter deras fötter noga och ger dem ett bra underlag att vistas på så kan man undvika de problemen. De här tre hönsdamerna sprang från andra änden av sin bur när jag stannade till några meter från dem. De kanske trodde att jag hade mat med mig till dem.

Alla vet också att katter har tassar. Jag är så inne på djurfötter nu så jag googlade även kattens tassar. Det finns massor att läsa men jag går inte in på allt det nu utan det hoppas jag att alla kattägare har koll på. Jag såg flera fina katter under den här promenaden men det var bara den här pälsfluffen som ville posera.

När jag kom till en myrstack började jag så klart att fundera på deras fötter. Har de ens fötter och hur ser de i så fall ut? Jo, de har faktiskt fötter längst ut på benen. Myrfötter, som kallas tarsi, har fem ledade segment, där ändsegmentet har ett par klor. Klorna är formade som en katts och kan gripa tag i ojämnheter på väggar. Det finns massor att läsa om alla djur men eftersom jag själv har svårt att fokusera på fakta så får det räcka så här. Men inte kunde jag tro att djurfötter skulle fascinera mig så pass mycket.

Mjällebäcken porlar och gör sitt bästa för att komma ut i Storsjön.

Jag kände på långt håll att det luktade brasa. Jag gillar den doften. Jag stannade till en stund hos det här paret och när jag frågade om jag fick fota deras mysiga fikastund vid brasan så sa de att det fick jag gärna göra.

Inne vid Badhusparken har jag sett att mycket av isen är borta men den är förmodligen fortfarande tjock på andra platser. Men den ger vika där bäckar rinner ut och här skulle jag inte våga ge mig ut. Jag såg ingen annan på isen heller.

Isen börjar se rejält mörk och rutten ut. Kanske blir det ett nytt islossningsrekord i år. Tyvärr går vi ju mot kortare vintrar och isperioder.

Jag har spanat efter tussilago ett tag nu men de verkar inte bry sig om den tidiga våren utan följer sina egna invanda rutiner. Idag såg jag såg inga exemplar på de platser de brukar vara tidiga på heller så jag trodde att jag skulle få vänta några dagar till. Men så plötsligt lyste något gult i en slänt och det var nog det bästa med den här promenaden. Jag tänkte att det måste vara ett rekordtidigt fynd. Eftersom jag för statistik över de vanligaste vårtecknen så var det lätt att kolla. Sedan jag flyttade till Frösön har jag inte sett tussilago så här tidigt. Rekord med två dagar blev det. Men om jag tittar tillbaka till när vi bodde i Optand så var både 2012 och 2014 år då de gula små solarna lyste tidigare mot mig. Jag brydde mig inte om någon statistik när jag bodde i Mjölby. Dels hade jag ingen lust eftersom jag sörjde och det var min man som började med den här statistiken och dels var det ju helt andra förutsättningar så mycket längre söderut. Tre små yrvakna tussilago, inte helt utslagna, men tänk så mycket glädje de ger.

Nu är det blåsippor jag ska spana efter och kanske kan de visa sig redan om en vecka.

Nej, jag har fortfarande inte sett till gänget med älgar och kanske har de vandrat iväg någon annanstans. Jag har inte heller träffat någon hund idag. Men det finns ju andra djur och i förmiddags gav jag mig iväg på stigar som det var ett tag sedan jag gick på. Rådjuren, som är de som har klövar, stöter jag på ganska ofta och så även idag. På en del platser var det fortfarande hårt packad snö och is och med mina låga trekkingskor ville jag inte halka omkring där. Då blev det en annan riktning och mer promenerande längs landsväg än jag hade tänkt. Men det visade sig vara bra för då fick jag träffa både fina hästar och ett gäng alpackor.

Hästarna (som alla vet är de som har hovar) rörde sig inte ur fläcken och var inte ett dugg intresserade av att hälsa på mig men några av alpackorna var väldigt intresserade. Jag sträckte fram handen och de nosade lite på den. Jag har sett i ett tv-program att alpackor inte gillar att bli klappade på huvudet. Kanske var det bara de i programmet som inte gillade det men jag testade inte. Jag nöjde mig med att låta dem lukta lite på mig. Jag ville inte irritera dem och riskera en eller flera spottloskor mot mig. De har ett intressant utseende. De är jättefina och samtidigt lite lustiga med tänder som får mig att associera till gnagare. Jag funderade på om de har tänder i överkäken och google svarade att det har de inte. De har bara framtänder i underkäken och i överkäken har de i stället en kluven överläpp och en tandplatta, en mjuk yta som de trycker sina undertänder mot för att äta gräs, hö och andra växter och maler sönder det i munnen. Jag trodde att alpackor har klövar men det stämde inte alls.  De är partåiga djur med mjuka trampdynor och två tår som slutar i klor. Dessa klor behöver klippas regelbundet med en klotång.

Jag fick alltså se tre olika slags djur med olika slags extremiteter. Jag tänkte först skriva att de har olika slags fötter men det är nog inte helt korrekt 😀

Jag träffade de här djuren under olika delar av min promenad men det kändes bra att klumpa ihop dem i början. Jag njöt av ett skönt vårväder. Det var bara några plusgrader men solen värmde och snart åkte både mössan och fingervantarna av. Jag har fortfarande kvar problemen i luftvägarna som försämrar orken och idag var det en av de sämre dagarna. Vilken tur då att den här bänken står så bra placerad efter en rejäl uppförsbacke. Jag satt här en stund och bara tog in det som omgav mig. Det är väl det som kallas mindfulness. I alla fall en variant av det.

Jag försöker att inte alltid ha med fjällbilder men någon gång ibland hamnar de här i alla fall. Åreskutan syns långt där borta.

Smältande snö/is.

Oviksfjällen fick också vara med i det här inlägget. Åkern är redan plöjd och kanske är det ovanligt tidigt. Jag kan inte särskilt mycket om när det brukar ske men snön måste ha försvunnit och det har den gjort tidigare än normalt.

Det var bra att jag kom ut på förmiddagen för nu regnar det och ska göra så resten av dagen.

Den meteorologiska våren kom hit till Östersund/Frösön redan 10:e mars och sedan har små tecken smugit fram vartefter. Det är väldigt passande att jag just idag, när det är vårdagjämning, hörde ringduvan för första gången i år och plötsligt fick jag syn på de här snödropparna i en slänt. Det var tussilago jag spanade efter men det här är också ett väldigt fint vårtecken.

Några dagar har jag nu gått omkring i lågskor och det känns väldigt bra. Vissa stigar måste jag undvika, för det är fortfarande isigt här och där, men nu smälter snön i rasande fart. Det känns lite fel och jag blir väldigt förvånad om det inte blir minst ett rejält bakslag med ganska mycket snö. Men det gör inget om det uteblir. Isen håller säkert fortfarande men idag har jag inte sett någon där ute och eftersom termometern visar 9 plusgrader så börjar nog isen bli ganska mjuk.

Här syns det att vattennivån har sjunkit ganska mycket under vintern.

I bäckarna forsar vattnet nu fram för att komma ut i Storsjön.

Huvudet känns ganska mycket bättre nu men jag märker att hjärnan är lite känsligare för intryck fortfarande. Men vad gör det när livet känns så fint och våren lockar fram glädjen i mig. Jag är i och för sig glad för det mesta men vid varje årstidsskifte blir jag lite extra förväntansfull och ser fram mot det som väntar.

För ett tag sedan kom det en kallelse till ett informationsmöte här i min bostadsrättsförening och jag kände att jag gärna ville gå till samlingslokalen och ta del av vad som ska hända framöver. De senaste liknande mötena har jag tyvärr varit bortrest och har fått nöja mig med att fråga mina grannar om vad som hade sagts. Igår kväll var det dags.

Dagen började med en promenad till frissan och det var andra dagen utan dubbskor. Bitvis skulle de ha varit bra att ha men det var mestadels isfria gångvägar. Dagen innan bestämde jag mig för att det inte var försvarbart att slita på dubbarna längre och då var det ingen idé att ge mig ut på isen. Ja, ni ser ju att snön på isen har blivit blank och hal av att smälta och frysa i omgångar.

En pappa med sina tre fiskeintresserade barn. Pimpelfiske är det många som sysslar med men de få gånger jag har försökt har jag tröttnat ganska snabbt.

Jag njuter hellre av att promenera i solskenet och när jag tittade upp dök de här videkissarna upp mot den blå himlen. De växte alldeles för högt upp för att jag skulle kunna ta en närbild så det får bli någon annan gång.

Men det var ju mötet jag skulle skriva om. På eftermiddagen kändes det som om jag fick ge upp tanken på att sitta tillsammans med många andra personer. Hjärnan sa ifrån rejält, på ett sätt som det var länge sedan den gjorde, och det är inte optimalt att vara på ett möte om man känner sig som en zombie. Onaturlig trötthet, hjärndimma, frossa och feberkänsla var vad min dissocierande hjärna bjöd mig på. Men märkligt nog försvann alla de symptomen någon timme innan mötet skulle starta så jag gjorde mig i ordning och gick dit.

Det var inga problem alls och jag kunde t o m ställa en fråga och ta till mig svaret. Jag orkade hänga med i allt de sa och då och då skrattade jag tillsammans med de andra och deltog i spontana applåder. Det kändes väldigt bra. Men när det sedan var dags för fika, med bullar som såg supergoda ut, valde jag att gå hem. Det var inte fikabröd som passade min kosthållning och kaffe vill jag inte ha på kvällen. Att mingla är inte heller min favoritsyssla. Jag fixade en kopp té hemma i stället. Men då kom en reaktion.

Oftast blir det ingen reaktion i efterhand utan den brukar uppstå mitt i det som hjärnan upplever som farligt och som den vill skydda mig från. Jag kände mig riktigt sjuk och om jag inte hade känt igen känslan så hade jag varit övertygad om att jag hade fått rejält med feber. Jag frös och huvudet var både dimmigt och värkte och jag orkade knappt hålla ögonen öppna. Så här har jag inte känt sedan jag var så påverkad under flera veckor att jag tog kontakt med Gunnar (psykoterapeuten). När vi slutade träffas var jag inte fri från dissociation men episoderna kom mer sällan och var både kortvariga och inte lika kraftiga. Ja, förutom den ständiga lilla påverkan som jag numera ser som mitt normala tillstånd.

Jag behövde mer hjälp än en sömntablett för att kunna sova och efter att ha konstaterat det gick jag upp och tog även två citodon. Inte rätt anledning för starka smärtstillande men de hjälpte och det kändes som det viktigaste. I morse hade jag samma sjukdomskänsla men efter att ha varit uppe ett tag mildrades det lite. Nu går det lite i vågor och jag passar på att skriva i de bättre stunderna. Det blir alltså ett inlägg skrivet i omgångar. Jag hoppas innerligt att det här inte ska bli långvarigt och jag konstaterar lite bittert att jag ska nog hålla mig borta från möten och andra liknande sammankomster. Synd, för det var trevligt. Som jag har skrivit om tidigare så är jag social men hjärnan vill inte att jag ska vara det. Det är ju tur att jag även trivs med att bara ha mig själv som sällskap. Tack och lov så går det bra att träffa bara några få personer och helst de som känner till min konstiga hjärna.

Jag ska inte helt ge upp. Det var ju ett trevligt möte och kanske går det bättre nästa gång. Men jag har ett ännu värre exempel från ett volontärmöte när jag var kattvolontär på katthemmet. Då kom hela zombiereaktionen under mötet och jag kunde inte göra annat än att lidande sitta och vänta tills jag obemärkt kunde lämna.