Jag har sett ordet ”Östersundspulsen” vid några tillfällen men då förstod jag inte riktigt vad det står för. Det är faktiskt tack vare Katthemmet som jag nu vet mer om vad som försiggår i min stad. När jag först började fundera på att anmäla mig som volontär ville jag först höra med min läkare om det är lämpligt, eftersom jag direkt efter transplantationen blev tillsagd att hålla mig borta från kattlådor. Innan jag kunde få besked kom jag på ett annat sätt att stödja Djurskyddet och framför allt katthemmet här. Dels blev jag medlem och betalar en årsavgift och dels har jag gått med på att få diverse marknadsundersökningar mailade till mig och för varje enkät jag besvarar får jag och den valda föreningen (katthemmet) en liten summa var. Det är inte särskilt kul men det var i alla fall något jag kunde göra.  Igår dök det upp en undersökning som handlade om hur Östersund marknadsförs och där fick jag information om Östersundspulsen. Det var fösta gången som mitt intresse väcktes av en av alla marknadsundersökningar.

Så här står det på Östersundspulsens hemsida:

Tänk att få stå där uppe på toppen av Gustavsbergsbacken och se detta fantastiska skådespel över Östersund. Den här bilden använder jag gärna för att visa upp det bästa härifrån men naturligtvis vore det en större lycka om jag själv fick chansen att se och fota något liknande. Jag har sett ett antal norrsken tidigare men på den tiden var fotointresset inte väckt. Vi bara njöt utan att tänka på att det skulle bli fina bilder.

Det var en fantastisk dag igår och många passade på att vara ute i det vackra vädret. Solen sken, temperaturen låg runt nollan och det var vindstilla. För första gången sedan de sista varma dagarna i höstas, träffade jag mina grannar som stod samlade vid en grannes uteplats, och jag fick en liten pratstund med dem. Jag fick en fråga som jag log lite inombords åt. Min närmaste balkonggranne frågade ”men du, dricker du kaffe –  du som är vegan?”. Jag lyckades låta bli att skratta och bekräftade att jag dricker kaffe men inte med vanlig mjölk. Jag fick en inbjudan att någon dag, för just då skulle de iväg och göra något annat, komma in till dem och fika. Men jag får ta med min egen havredryck. Kul och visst skulle jag gärna göra det. Men jag tycker att det känns lite jobbigt att bara ringa på och säga att nu är jag här. Det får nog bli någon gång när vi sitter på varsin balkong eller när vi träffas ute igen.

Jag vandrade iväg i det sköna vädret och njöt lite extra av att solen faktiskt värmde lite. Här ser ni att det inte är mycket snö att skryta med på vissa platser…

…men på många av gångvägarna ser det ut så här. Stor variation med andra ord.

Om någon av er känner starkt för en viss förening och vill ge stöd utan att det kostar för mycket, kan jag rekommendera att via Sponsorhuset (det här är inte sponsrat) dels ta emot och besvara marknadsundersökningar och dels få rabatter som ger pengar till den valda föreningen genom att handla på nätet. Väldigt många butiker är anslutna till den här tjänsten och jag har installerat en liten app som frågar mig om jag vill dela rabatten med katthemmet varje gång jag handlar från en ansluten butik. Enkäterna kan man strunta i om man vill.

Det lär nog bli ett återkommande tema det här med alla fina katter jag får nöjet att hjälpa till att sköta om. Antalet katter på katthemmet ändras hela tiden men ca 4o katter uppskattade jag, och den kvinna jag gick tillsammans med, att det finns där just nu. Min läroperiod varade i hela två tillfällen och nu anses jag beredd att ta egna pass. Jag har fått veta att varje ny volontär är väldigt välkommen och det förstår jag när jag tittar på schemat. Det är inte ett schema med fasta pass utan var och en fyller i när man kan vara på katthemmet. Vissa personer finns uppsatta väldigt ofta och andra lite mer sällan. Jag har begränsat mig till att vara där ett pass i veckan. Det är tungt att städa alla kattlådor, diska alla matkoppar, sopa där det behövs och alla övriga småsysslor. Jag får ont men det gör inget om jag vet att jag hinner återhämta mig. Av erfarenhet vet jag att återhämtningen fungerar bra om det inte blir mer än en gång per vecka. Jag skulle egentligen gärna ställa upp mer, för det här är riktigt kul, men det skulle troligtvis inte sluta bra.

Den här veckan bjussar jag på en fruktansvärd bild till 50% men det är figuren som tittar fram i bakgrunden ni ska titta på. Visst är han ganska söt och han gillar att krypa upp precis så här. Han börjar med att buffa lite i ansiktet för att sedan sätta tassarna mot den person som just då ger honom uppmärksamhet och sedan smyger han sakta upp och runt nacken. Där vill han gärna sitta och då är det lätt att få ett fånflin av glädje över hela sig 😀 Om jag minns rätt heter den här fantastiskt härliga kissen Samson, men jag är inte helt säker på det.

Det finns ett gäng svarta katter och här är en av alla de sötnosarna. Nästan alla de svarta katterna är väldigt skygga och det syns nästan i ögonen på den här ljuvliga lilla varelsen att det finns en stor portion rädsla. Även om jag älskar att få mysa med vissa katter så ömmar jag lite extra för de katter som inte litar på oss människor. Jag vet inte vad de har råkat ut för men jag önskar att jag kunde svinga ett trollspö och få dem att inse att många människor är snälla och vill dem väl. I dag lyckades jag komma nära en av de svarta, skygga katterna och efter en stund låg den och spann medan jag fick klappa den. Stor lycka! Jag närmade mig väldigt försiktigt och la först min hand en bit ifrån innan jag i små steg förde handen lite närmare och närmare. Till sist nådde min hand tassen och då blev det lite otäckt. Han ryckte till men flyttade sig inte. Jag väntade lite till medan jag pratade med den andra volontären och plötsligt låg min hand på den skygga kattens rygg och det kändes som en stor vinst. Jag ska väl erkänna att det inte var den mest skygga katten men ändå…det kändes bra. Kan ni begripa varför svarta katter ratas i stor utsträckning? Men så är det och när jag ser in i ögonen på den här kissen kan jag inte för mitt liv förstå varför.

Igår fick jag komma till ”Nationellt Vintersportcentrum” i Östersund, ett forskningscentrum där det förutom forskning bedrivs produktutveckling och test- och träningsverksamhet för A-lagen i längdskidåkning och skidskytte. Man kan ju undra vad jag hade där att göra men när jag fick kallelsen dit förstod jag att regionen sparar pengar genom att anlita dem som konsulter eftersom de har modern utrustning för en del medicinska undersökningsmetoder. Det var dags för min årliga bentäthetsmätning och jag måste säga att det var en helt annan klass på utrustningen än den jag undersöktes med i Linköping. Och sjukhuset i Linköping är ändå ett universitetssjukhus. Den här apparaten kunde mäta mycket mer än bara bentäthet men i mitt fall var det bara just det som var målet. Jag satt i väntrummet och tittade på massor av inramade foton av diverse kända skid- och skidskytteåkare. En del skiddräktsklädda personer passerade men ingen jag kände igen och förmodligen är alla man känner igen nere i Alperna just nu. Tyvärr fick jag inte veta resultatet av mätningen eftersom det inte var en läkare eller specialistsköterska som skötte denna high tech-apparat. Det skulle vara kul att få veta om medicinerna har fått benskörheten att minska eller om det ligger kvar på samma nivåer. Nåja, svar kommer så småningom.

Nu kan jag kalla mig volontär. Jag har gjort ett första pass på katthemmet och jag har blivit medlem i volontärernas fb-grupp och fått tillgång till schema och information.  Klockan 07.00 möttes jag av en van katthemsvolontär och tillsammans gick vi igenom de olika avdelningarna och mötte massor av fina katter. De flesta är skygga och jag försökte  inte ens klappa de som såg rädda ut. Jag vill ju inte skrämma dem mer än nödvändigt när jag ska ge dem mat och vatten och städa kattlådor. Jag nöjde mig med att gosa lite med de katter som visade att de ville det. Det fanns även en grupp som nyfiket lät mig komma lite närmare men där jag inte vill röra dem innan de själva inbjuder till det. Jag beter mig ungefär som med hundar och barn, dvs jag tvingar mig inte på någon utan väntar tills de tar kontakt. Jag behövde inte vara ledsen för att inte få mysa med katter. Tillräckligt många kom och strök sig mot mig och buffade mig i ansiktet med både nosar, pannor och små tassar. Hur mysigt som helst.

Kameran var inte med och de mobilfoton jag tog blev inte särskilt bra. Den här är dock tillräckligt ok för att vara med och just den här katten var väldigt kelig. När jag strök den över ryggen rullade den helt enkelt ner från ställningen och ner i min hand. Som tur var hann jag få dit även den andra handen och fånga upp den. Det hade säkert inte varit någon fara i alla fall. Den är ju katt 🙂

Jag var hemma igen vid 11-tiden och efter lunch ville jag ut i friska luften. Det ryker ganska rejält om kattsanden och därför kändes det extra skönt att andas in den sköna luften. Det har varit en fantastisk skridskois på Storsjön i några veckor nu och jag tror att många tycker att det är helt ok att det inte snöar. Det ger möjlighet till sköna långfärdsturer på skridsko. Det är ingen trängsel men jag ser skridskoåkare nästan varje gång jag tittar ut. Även detta är en mobilbild.

I dag tog jag inte heller med mig kameran och det fanns inte heller något särskilt att fota. Men jag fick känna mig lite medmänsklig och det känns alltid bra. Jag gick på en gångväg som lutade uppåt i min riktning. Längre fram såg jag någon i en rullstol och den stod helt stilla. När jag nästan var framme såg jag att det var en man i rullstolen och innan han såg mig började han långsamt rulla sig framåt. Det såg väldigt jobbigt ut och han rörde sig inte mycket. Det är lite svårt att veta hur man ska bete sig i en sådan situation. Risken finns att man får ett irriterat bemötande om man erbjuder hjälp eftersom många vill klara sig själva. Men jag kunde inte bara gå förbi och ignorera honom. Jag hejade, frågade om det gick bra eller om han ville ha hjälp och fick ett stort leende tillbaka. ”Ja, jag behöver nog lite hjälp” fick jag till svar.

Jag är nog inte den som är bäst skickad att skjuta en rullstol i uppförsbacke med lite knöligt underlag. Jag kände av mitt kattskötande från dagen innan och förstod att jag skulle få ännu mer värk av en sådan här ansträngning. Men det kan man ju inte säga och jag vet samtidigt att jag inte förstör något utan jag får bara ont. Jag började skjuta på och mannen hjälpte till med att jobba med hjulen. Vi tog oss fram lite i taget och på lite flackare delar klarade han av att ta sig fram själv. Då passade vi på att prata lite och det var faktiskt lite lustigt, även om det inte var kul, att han berättade att hans fru har en jättestor cysta på sin lever. Jag berättade om alla mina hundratals cystor som jag nu inte har kvar längre och han ville ha råd eftersom hans fru nu har stora besvär. En cysta, även om den är stor, betyder inte att hon har samma diagnos som jag hade men har man besvär ska man naturligtvis söka vård. Han undrade hur jag hade gjort och jag berättade. Till slut var vi uppe där han kunde klara sig själv och med ett tack från mannen och en glad känsla inom mig gick jag vidare hem för att titta på alla dagens skidtävlingar.

Vad gäller volontärarbetet med katterna så är jag uppsatt på onsdag morgon igen och då ska jag försöka komma ihåg all information och göra rätt. Även då kommer jag att ha hjälp av samma kvinna men jag hoppas att hon håller sig i bakgrunden och bara har koll på att jag inte missar något. Det här känns kul och jag tror inte att jag kommer att ångra mig. Det kommer fler kattbilder längre fram men kanske nöjer jag mig med att presentera en fin kisse i taget.

Innan jag berättar om min dag vill jag visa ännu fler bilder på vad som har utspelat sig uppe i skyn den senaste veckan. Pärlemormolnen, som ska vara så sällsynta, har visat sig ett antal eftermiddagar och kvällar men nu tror jag att de har gett upp för den här gången. Jag vet att nästan alla har sett vackra himlar och jag har sett en hel del finfina bilder på både soluppgångar och solnedgångar. Nu lämnar jag också ett bidrag i den kategorin

På förmiddagen i dag hade jag ett bokat besök hos min nya leverläkare. Det finns nog ingen sådan titel men eftersom det handlar om min lever får han den benämningen av mig. Den läkare jag tidigare hade har slutat och i stället fick jag träffa denna väldigt trevliga och intresserade/nyfikna läkare. Han har inte tidigare stött på någon med min diagnos (som jag inte har längre) som har blivit transplanterad och han ville höra hela berättelsen från början. Han såg att jag hade gjort en fenestrering av alla cystor här i Östersund 2014 men sedan flyttade jag och fler uppgifter hade han inte tillgång till förutom det som tillkommit efter min flytt tillbaka.

Jag började berätta och jag började med att alla cystorna kom tillbaka igen ca åtta månader efter fenestreringen.  Jag upptäckte att jag hade lite svårt att komma ihåg alla svårigheter som min stora, cystbelamrade lever gav mig. Jag mår ju bra nu och har säkert förträngt mycket av det jobbiga. Men jag tänkte efter och lyckades få fram det mesta om hur jag inte kunde ligga ner pga smärtor, bara kunde gå korta och långsamma promenader och då inte ha tillräckligt med luft för att prata samtidigt, inte orkade prata mer i telefon än ca 20 minuter innan jag nästan somnade, fick en stor gravidmage som gjorde att jag helst inte ville visa mig ute sommartid (drygt 50 och gravid drar blickar och frågetecken till sig).

Han fortsatte ställa frågor samtidigt som vi gick igenom mina provsvar och när vi kom till njurfunktionen frågade han om jag hade några cystor på njurarna, vilket är vanligare än på levern. Jag sa att ja, en stor på ena njuren men inget som någon hade oroat sig för.  Men, fortsatte jag,  jag har haft problem med andra njuren och gått med en nefrostomi (slang från njuren, ut genom ryggen och ner i en påse fastsatt på benet) i åtta månader några år tidigare. Till sist beslöts det att jag kunde ha kvar den njuren men förträngningen opererades. När jag hade kommit så långt såg jag den där blicken, tycka-synd-om-blicken och den vill jag inte se. När han senare upptäckte att jag har diverse värkproblem kom även ett oj, följt av en bekymrad min. Han visste redan att jag är änka och alla de här sakerna tillsammans får kanske folk att bli lite medlidsamma. Men jag har en förmåga att lämna jobbiga saker bakom mig och särskilt som jag nu inte har de problemen längre, ja förutom att jag fortfarande har värk och är änka så klart.

När någon ser på mig med den blicken och det ser ut som om de ska säga någonting tröstande, då får jag oftast bråttom att prata på om något annat och det gjorde jag även denna gång. Jag frågade om jag fortfarande måste vara lika försiktig med allt som kan ställa till det pga mitt nedsatta immunförsvar eller om jag kan anmäla mig som volontär på katthemmet här på Frösön. Efter en liten föreläsning om vilka risker bett från katter kan ställa till med tyckte han att jag mycket väl kan ta hand om katter, med viss försiktighet och noggran handhygien.

Som avslutning, efter att ha konstaterat att allt såg bra ut, frågade han vilken läkare jag har haft i Linköping och det visade sig att min läkare där har varit denne läkares examinator. Jag fick höra att min f d läkare var väldigt väl ansedd och jag tror att han sa att det gällde även internationellt. Jättekul, för jag tyckte väldigt mycket om honom och ännu mer tyckte jag om min kontaktsköterska där.

Jag hann hem och äta lunch innan det var dags för nästa inbokade telefonmöte, denna gång med en handläggare på arbetsförmedlingen. Jag hade bestämt mig för att vara ärlig och säga precis hur det förhåller sig. Handläggaren sa att de har märkt en trend med liknande ärenden och det är inte omtyckt på AF. Han sa att jag väljer själv om jag vill fortsätta vara inskriven, skicka ansökningar till olika arbetsplatser och lämna månatliga rapporter till AF varje månad eller göra ingenting och till slut inte få stå kvar som arbetssökande. Jag har inte varit med i en A-kassa på många år så ekonomiskt spelar det ingen roll. Ingen kan heller ge svar på om vilket som är bäst när det gäller mitt SGI eller en ev återgång till FK. Jag tog ett beslut och bad honom avregistrera mig. Jag orkar inte hålla på att låtsassöka arbeten eller kämpa på med rapporter och att hålla mig ajour med platsbanken. När samtalet var slut kom lättnaden. Det är så skönt att ha tagit det beslutet och inte ens om jag kunde få de ca 3000 kr/mån som jag tror är möjligt, skulle jag ångra mig. Jag känner mig fri och snålar hellre. Nu är det bara att vänta på resultatet i förvaltningsrätten och till dess klarar jag mig. Kanske börjar jag ta ut från min egen pensionsförsäkring och även ber om att få tjänstepension utbetald och om drygt fem år kan jag ta ut pension vid 63 års ålder.  Handläggaren var väldigt vänlig och trevlig och önskade mig lycka till.

Efter ett långt samtal med min ena dotter kom jag äntligen ut på en promenad i ett väldigt skönt väder. Jag berättade om läkarens reaktion och vi konstaterade att det är kanske inte så underligt när man får allt presenterat för sig på en gång. Ändå vet han inte allt och det fanns det ingen anledning till heller.

Men nu vill jag återvända till katthemmet för nu har jag nyss ringt och frågat om de vill ha mig som volontär och jag möttes av glädje och ett stort välkommen. På fredag morgon ska jag göra mitt första pass i sällskap med en van kattmänniska och det ska bli jättekul.

Texten hämtad från lagen.nu

En kort sammanfattning som inte omfattar alla eventuella omständigheter men det tror jag inte ni har behov av att ha koll på: Om man äger svin och även råkar äga en del av en ollonskog föreskriver lagen att alla ägare tillsammans måste komma överens om hur många svin var och en får släppa in i ollonskogen. Att släppa in för många svin ger de andra ägarna rätt att med våld avlägsna svinen och få en mark per svin i böter. (En mark motsvarar ca 1000 kr.)

Det är viktigt att det inte finns för många svin i ollonskogen. Man kan ju undra hur utbredningen av vildsvinsstammen påverkar lagen i dag 😉 Den här lagen gäller, som jag skrev längre upp, fortfarande och jag har ibland funderat på om den gör det bara för att juridikstuderande ska få något kul att lätta upp det hårda pluggandet med.

Jag har bara två grisbilder i mitt mediabibliotek, den första en riktig gris som jag stötte på i somras och den andra potatisgrisen i en rondell i Mjölby. De får tillsammans illustrera de svin som släpptes ut i ollonskogen.