Jag sov väldigt gott och vaknade upp till en solig morgon i Örebro. När jag var klar och påklädd gick jag ner en trappa och fixade min frukost och lite senare kom min svärson ner och frågade om jag ville ha kaffe. Ja tack sa jag och det är så jag brukar göra. Först frukost och kaffe lite senare. Min dotter sov lite längre och när hon var klar ville vi båda (svärsonen hade då gett sig iväg på andra aktiviteter) gå ut i det sköna vädret och promenera i Oset, det naturreservat som de bor granne med.

Oset har en lite speciell historia och som tur är blev det bra till slut. Från att ha varit en del av sjön Hjälmaren där sedan vattennivån sänktes för att ge mer odlingsmark och när det inte blev bra blev det militärt övningsområde som övergick till att bli en soptipp. 1990 restaurerades området och nu är det ett naturskönt naturreservat. Lite mer detaljer kan ni få i texten nedan. Den är fotad från en skylt i området.

Jag behöver inte skriva så mycket utan jag låter bilderna till största delen tala för sig själva.

Grågäss med ganska stora ungar.

Natt och dag eller Lundkovall. En spännande blomma som ser ut att vara två olika som på något sätt har växt ihop.

En grillplats vid Hjälmaren.

Området är mycket större än så här och en annan del visade jag i förra blogginlägget.

På eftermiddagen kom min äldsta dotter och det blev så klart fler kramar och kul gemenskap innan hon gav sig iväg hem igen. Efter middagen var det dags även för mig att säga hejdå och ta min packning och gå till busshållplatsen där bussen kom och tog mig till stationen. Några timmar innan nattågets avgång var jag på Stockholms central och där mötte jag Paula. Kul att träffas igen och tiden flög iväg när vi snabbt fick igång samtalet. Så småningom låg vi i våra sängar i kupén och jag lyckades sova ganska bra. Lite sämre sömn tror jag att det blev för Paula. Vi kom fram till Malmö och eftersom det dröjde några timmar innan vår reskompis Anki skulle komma så lämnade vi bagaget i en box och gick ut på en promenad. Men mer om det kommer i nästa inlägg. Som ni nog förstår så kommer inläggen med försening eftersom annat prioriteras nu. Även bloggläsande skjuter jag på tills jag får tid. Men så småningom ska jag titta in till er och se vad ni har haft för er.

Det var en helt ok resa med nattåget till Stockholm. Jag hade sängen närmast taket och det är både för- och nackdelar med en sådan placering. Lite jobbigt att få med sig den del av packningen som jag behövde där uppe men samtidigt den mest avskilda platsen i kupén. Så länge jag kan klättra på en stege så funkar det. Jag sov från och till och gissningsvis blev det mellan 4 och 5 timmars sömn innan jag vaknade vid halvfemtiden. Tåget var framme i Stockholm 05.05 men det var ingen brådska att gå av. Men mitt tåg mot Örebro gick 06.14 så i god tid innan dess vandrade jag iväg och följde skyltarna mot rätt spår. Det är väldigt lätt att hitta rätt på Stockholms central. Många spår och vägar att välja bland men så välskyltat att det aldrig är några problem.

På nästa tåg hade jag en hel vagn för mig själv största delen av resan. På en av de sista stationerna gjorde en ung man mig sällskap och när han inte hittade något uttag för att med USB ladda sin Iphone erbjöd jag honom att låna min adapter där han kunde ansluta sin sladd. Det fanns bara vanliga elkontakter. Han tackade och sa att det är inte vanligt i Sverige att vi hjälper varandra (han kom från Turkiet). I Östersund, där jag bor, är vi ofta hjälpsamma svarade jag. Sedan blev det ett trevligt samtal och han kände väl till Östersund genom många resor för det företag han ägde tillsammans med sin bror. Det blev ett lagom långt samtal, precis ett sådant som jag uppskattar, innan vi var framme i Örebro. Jag fick tillbaka min adapter med ännu ett tack och sedan gick vi åt olika håll. Jag letade upp den busshållplats varifrån bussen till min yngsta dotter och hennes man avgick. När jag gick av bussen blev det en liten promenad och sedan välkomnades jag med kramar och pratiga och gosiga katter.

Nu har jag äntligen lärt mig hur jag ska se skillnad på kattbröderna. Pixel gillar att tugga lite på sin svanstipp så där är det inte mycket päls kvar. Grixis har mer hår på sin svans. Pixel får man lyfta upp och hålla i ett tag men han är inte den som söker mest närhet. Grixis vill inte bli upplyft, i alla fall inte av mig, men han har hittills nästan hela tiden hållt sig nära mig. När jag gjorde iordning min säng hjälpte han till och sedan har han legat där titt intill mig varje gång jag landar där en stund. Ibland visar han tydligt att han vill bli klappad och buffar gärna med huvudet mot mig. Men han vill inte bli fasthållen.På bilderna är det den här gången bara Grixis jag har lyckats fånga med kameran.

Min mamma brukade säga att det bästa man har sätter man på bordet. Som jag minns det så menade hon oss barn. Här är det en Grixis som själv har placerat sig där.

Efter fika och husesyn i deras fina hus så tog vi en promenad i det närbelägna naturreservatet. Där finns det mycket att se och många gångar att gå på. I stolen där borta har det hamnat en liten figur.

Och ja visst, det är ju jag som är den figuren.

Min dotter gav sig på både att gå på lina och att hänga i romerska ringar men, som ni vet vid det här laget, så vill hon inte kunna identifieras i min blogg så det får ni inte se. Men en blåklint och en humla i en kärringtand bjuder jag på i stället.

Efter lunch ville vi vila en stund allihop så jag och Grixis hamnade i gästrummet. Jag slumrade nästan till en stund men väckte mig själv genom att hosta. Då gjorde jag hela mitt träningsprogram på en matta bredvid sängen och ibland blev det kelpaus med en nyfiken kisse.

På ett bord bredvid gästsängen har min dotter placerat en nalle och nallen har fått överta den mössa jag virkade när dottern var bara något år gammal. Hon älskade den här mössan och på dagis sa de att hon var väldigt noga med att alltid ha på sig den när de gick ut under sommarhalvåret. Nu är den sedan många år alldeles för liten för hennes huvud och förmodligen skulle hon inte vilja ha på sig den bland folk heller. Men hon har inte glömt bort den och här passar den ju bra.

I morgon kommer min äldsta dotter hit en stund och det ser vi alla fram emot. På kvällen fortsätter sedan min resa mot nya mål.

Vid två tillfällen den här veckan har jag gått till Ändsjön och hoppats på att få se småttingarna till alla de skäggdoppingar jag såg för ett tag sedan. I tisdags såg jag inga andra fåglar än några skrattmåsar på håll så det fick bli blommor i fokus i stället.

Att daggkåpans blad är bra på att samla på sig vattendroppar har jag visat och skrivit om tidigare men även själva blomman kan fånga och smycka sig med dessa droppar.

I morse gjorde jag ett nytt försök och fick faktiskt syn på en av alla de skäggdoppingar jag tidigare såg. Men i övrigt var det väldigt tyst och tomt vid det södra fågeltornet. Förmodligen kläcks alla olika slags fågelungar när jag är bortrest och då får jag hoppas att jag kan se dem när jag kommer hem igen till midsommar.

En viol. De kan ha många utseenden och den här är lite blek i jämförelse med många andra. Men den är fin i alla fall.

Jag kom till den del där spången delade sig och jag följde den spång som ledde till det norra fågeltornet. Inga fågelungar där heller och nästan bara skrattmåsar som syntes. Jag såg några andra fåglar men de var alldeles för långt bort för att fota. Det var bara för mig att ta mig ner för den lite läskiga trappan igen.

Jag gick vidare och fick leta upp andra fotomotiv i stället.

Det är ju inte bara fåglar som flyger och från Frösöns flygplats, som egentligen heter Åre Östersund flygplats, lyfter det ett antal plan varje dag.

Mörka moln närmade sig. Det syns inte i bilden men det var regn på gång.

En av alla de fina brevlådor jag ibland ser på mina promenader. Jag fotar aldrig de som är precis vid ingången till hus för det skulle inte kännas bra att rikta kameran in mot huset.

Både hägg och syrener blommar för fullt och nu är det snart dags även för rönnarna. En del har nästan slagit ut men här är det än så länge bara knoppar.

Förgätmigejen är så söt.

Nästan hemma i mitt område och här lyfts pallar med takpannor upp på ett av husen längre ner i området. Nu går det undan och femte huset är nu på väg att få ny fasadfärg, nytt tak och nya fönster. Skönt att det är klart och fixat där jag bor.

I morgon kväll tar jag nattåget söderut och någon gång mellan kl åtta och kl nio på lördag morgon är jag framme hos min dotter och hennes man i Örebro. Min andra dotter kommer självklart också dit och vi har blivit lovade hemgjord glass 😀 Det ska bli väldigt spännande att få se deras nya hus, krama alla och att få mysa lite med kattbröderna. På söndag kväll fortsätter resan med ännu fler fina möten och kul upplevelser.

Det är det jag känner när den här dagen kommer varje år. Men det är också en fin dag och om jag är hemma så brukar jag ta mig till minneslunden för att i tanken berätta för min man om hur våra barn har det och säga att jag saknar honom. Tolv år har gått och det känns både som nyligen och som väldigt länge sedan.

Jag tog bussen i morse vid halvåtta och jag hade privatchaufför ända in till stan. Inte många som vill ut och åka buss en söndagsmorgon. Jag hade planerat att leta upp några stolpar under min promenad till minneslunden och då passade det bra att gå genom campus. Medan jag gick fick jag morsdagshälsningar från alla mina tre barn och jag berättade så klart att jag skulle besöka deras pappa. Den lite läskiga statyn, som ser ut att föreställa en halv flicka på en blodig badboll, är inte någon favorit. Tvärtom känns den både bisarr och otäck. Det fanns ingen skylt om konstnären och inte heller finns den med på listan över alla konstverk i Östersund. Kanske för att den är just otäck.

Betydligt mycket trevligare är den lilla dungen där några små stugor huserar. Jag har passerat här många gånger men aldrig lagt märke till kanonerna. Inte heller har jag funderat över vad stugorna används till. Tydligen är det lite militärhistoria som visas här. Området fungerar som en samlingsplats för att vårda minnet av det nedlagda regementet A 4 (avvecklat 1997). Medlemmar ur kamratföreningen träffas här regelbundet för att bevara traditioner, hålla föredrag och sköta om området

Långt ute på en äng satt den här stiliga katten. Han ser lite bister ut men de blå ögonen är otroligt vackra.

Jag kom till kyrkogården och stannade till vid en plantering med väldigt vackra tulpaner.

Eftersom min man inte hade mycket till övers för blomsterbuketter gjorda av proffs utan hellre njöt av naturen och allt som den bjuder på så plockade jag i förrgår ihop en liten bukett. Liljekonvaljerna är inte alls utslagna men några blad fick utgöra basen och sedan fyllde jag på med gullvivor, knoppar av midsommarblomster och en del annat. Buketten slokade betänkligt när jag placerade den mellan vackra rosor och andra fina blommor men det är ju tanken som räknas. Just när jag satte ner buketten så kom det ett par och då blev det genast väldigt trevligt. Men hej L och L sa jag och när de kände igen mig blev det stora famnen. Två goda vänner från Optand. Kvinnans mamma dog dagen efter min man så de har för vana att besöka minneslunden på mors dag.

Det var så roligt att träffas. När jag flyttade hit för sju år sedan bjöd jag dem och andra vänner på middag . Vi hörde av oss till varandra några gånger men sedan rann det ut i sanden, som det så lätt gör. Nu fick vi en fin stund med ganska mycket prat och jag skrattade gott när de berättade att när de hör storspoven så säger de att ”där är Kenneth” (min man). De är inte ensamma om att tänka på honom när storspoven kommer. Två andra par brukar höra av sig och berätta att nu är han här. Naturligtvis sa vi till varandra att vi skulle ses och jag tror att vi alla menade det. Men min hjärnas dimmighet när jag kom hem och den trötthet jag kände var ett tydligt tecken på att det inte är så lätt. Märkligt! Det var ju ett kul möte med personer jag gillar. Men jag gissar att orsaken till varför vi möttes vid minneslunden spelade in.

Jag satt kvar en stund på en bänk för att få den där stillheten och för att få vara för mig själv med mina tankar, som jag försökte förmedla till min man. Medan jag var där kom solen fram ur molnen och det blev en väldigt skön promenad där jag hittade ännu fler stolpar. Det är förresten inte stolpar i det här området utan små dekaler som placeras ut. Första året jag upptäckte hittaut.nu så var det svårt att hitta vissa stolpar här och jag hörde av andra att ungdomar hade ryckt upp dem och flyttat dem. Kanske är det därför de ser annorlunda ut nu. Totalt kunde jag registrera 15 stolpar och sedan kom jag till centrum alldeles lagom för att gå på bussen hem.

Lärkens kottar har kommit lite längre i sin utveckling nu.

En del syrener är på god väg att slå ut. Så nu blommar både hägg och syrener.

Vad det här är vet jag inte men färgen bröt av lite mot allt det andra gröna.

När jag kom hem blev det havregrynsgröt med lingonsylt till lunch, mums, och sedan satte jag mig en stund på balkongen och njöt innan det blev lite för varmt.

Det finns mycket fint och kul att titta på ute i naturen, inte minst fåglar. Den finaste upplevelsen den här dagen var inte de fåglar jag såg utan den storspov jag hörde. Det har hänt några gånger att någon enstaka storspov passerar över Frösön och någon gång har den landat en kort stund. I alla fall som jag vet om. Det kan ju hända att några av de fina fåglarna bor på andra sidan och dit kommer jag aldrig. Som alltid när jag ser eller hör storspoven så kände jag hur mungiporna åkte upp och tankarna for iväg. Ja, ni vet ju vart och varför.

Men de fåglar jag såg i Ändsjön var också fina och från det södra fågeltornet såg jag ganska många skäggdoppingar. En man berättade att han hade räknat till 16 stycken och det finns säkert många fler inne i vassen.

Inte så lätt att se dem tydligt men man kan ana att de ligger där i sina bon och ruvar på ägg. Jag måste gå hit varje vecka nu för jag hoppas få se ett gäng söta små skäggdoppingungar. Men har jag otur så dyker de upp just när jag är på resande fot.

Från det norra fågeltornet såg jag en hel del fåglar men de var alla alldeles för långt bort för att det skulle bli bra bilder. Men jag lyckades fånga en krickas snabba helomvändning när en svarthakedopping plötsligt dök upp ur vattnet. Var den kom ifrån såg varken jag eller krickan men förmodligen hade den dykt ner i vattnet från en plats i vassen och dök sedan upp helt plötsligt.

Kossorna hade kommit ut och visserligen var några av dem nyfikna på vem jag var men ingen av dem vågade komma så nära att de kunde äta det gräs jag försökte muta dem med.

En annan runda gick jag idag. Jag började med en promenad till min frisörska där vi båda konstaterade att mitt hår börjar få ännu fler grå skiftningar. Det har gått väldigt långsamt och jag hade nog trott att jag skulle bli lika silvergrå som min mamma någon gång efter att jag fyllde femtio. Det är på gång och det är absolut inget jag har något emot. Men helt grå blir jag nog inte än på ett tag.

På en gren hängde några garnfigurer och bakom dem hängde även den repstege de kanske hade klättrat upp för 😀 Kul med små installationer i skogen.

Senare i dag fick jag besök av en snickare som ska ge mig en offert på badrumsrenoveringen. Jag har varit i kontakt med även en annan firma och fyllt i deras formulär på nätet. Jag fick ett trevligt svar där de tackade för att jag ville veta mer om deras tjänster och de skulle höra av sig snart. Efter två veckor har jag inte hört någonting från den firman så just nu är det bara en spelare med i spelet. Jag fick ett väldigt bra intryck av honom och av hur han samarbetar med auktoriserade elektriker, rörmokare, mattläggare och kanske någon mer. Han skulle ta kontakt med ordföranden i min bostadsrättsförening för att allt ska bli rätt. Det kommer inte att hända något före hösten men jag har ju funderat och tvekat i sju år så några månaders väntan gör ingenting.