Skogsbada eller titta på mossa.

Jag vaknade och kände mig sjuk. Jag var frusen, hade feberkänsla och var tung i huvudet. Men nu känner jag igen de tecknen och vet att det är dissociation och inget annat. Jag ville helst bara ligga kvar i sängen och dåsa men det var länge sedan jag kunde göra så. När sömntabletten har slutat verka och värken gör sig påmind är det bara att ta sig upp och påbörja dagen. Något jag för det mesta gör med glädje.

Jag bestämde mig ändå för att jag behövde komma ut i friska luften och jag vet ju att naturen oftast har en positiv effekt på måendet. I morgonstudion på tv pratades det om att japanerna går ut och tittar på mossa för att må bättre och kanske är det en annan variant av att skogsbada. Att skogsbada kom som ett nytt ord för några år sedan och innebär att man badar sina sinnen i skogen och får en terapeutisk verkan. Jag har läst att även det begreppet och vad det innebär kommer från Japan. Min syster har också använt sig av den termen i en av sina böcker. Jag tänkte att jag kanske skulle må bättre av att skogsbada och kanske titta lite extra på mossa och när det började ljusna gav jag mig iväg.

Solen hade gått upp men gav ändå ett rosaviolett sken runt månen.

Att stanna upp och lägga märke till små detaljer i skogen brukar påverka mig positivt.

Jag vet inte om det här är mossa eller en lav men jag stannade och tittade på den en stund. Satte mig på knä för att komma lite närmare och försökte förstå vad som är så speciellt med att titta på mossa. Jag kände ungefär samma sak som när jag ser andra fina växter i skogen och konstaterade att mossan får bli en del av mitt skogsbadande.

Jag blir underligt nog påverkad fysiskt av dissociation på så sätt att jag förutom sjukdomskänsla även får mycket mindre ork i uppförsbackar. Det är som om jag faktiskt har en infektion i kroppen. Jag valde därför att undvika de brantaste och längsta backarna och jag gick inte heller lika långt som jag brukar. Jag kom att tänka på ett inlägg jag skrev medan jag väntade på levern. Någon har nyligen läst det och när jag såg det gick jag också in där och läste. Rubriken var ” febrig overklighetskänsla”. Precis så är det men då var jag helt säker på att min hjärna försökte övertyga mig om att jag behövde mer starka smärtstillande piller och att det var abstinensbesvär. Så fel jag hade men vad skönt att jag nu vet mer.

Jag gick förbi en av campingens stugbyar. Den med de minsta stugorna.

När jag vände mig om såg jag hur solen knappt tog sig upp över ”Annersia”.

Där vände jag och gick hemåt igen. Inne i skogen skuttade plötsligt några rådjur över stigen framför mig. De stannade upp en kort stund och tittade på mig innan de skuttade vidare. För det var just skutta de gjorde.

Det hjälpte inte ett dugg med skogsbad i dag men jag kom i alla fall ut en stund och det var ju bra. Det är inte så att jag har varit fri från dissociation under en period men den har varit mildare och då kommer det som en chock när den plötsligt blir starkare. Det började egentligen för några dagar sedan och kulminerar förhoppningsvis i dag. Igår gick all min kraft till att besöka sjukhuset två gånger. Först för att spruta in något slags medel i blodet och efter fyra timmar för att mäta hur mycket njurarna hade renat blodet. En rutinundersökning inför årskontrollen av min ”nya” lever.

Jag skulle precis avsluta det här inlägget när det ringde och jag fick besked om att jag redan på fredag ska få komma och prata med en psykolog. Spännande! Jag lyckades nästan med uppgiften att skriva in rätt dag och tid i almanackan. Som tur var kom jag snabbt på att jag, i det vimsiga tillstånd jag befinner mig, först skrev på helt fel ställe. Jag tror inte det märktes i det korta samtal vi hade.

Från mörker till ljus

När jag vaknade var det både mörkt och dimmigt men det hindrade mig inte från att följa planeringen. Jag gillar dimma i vissa sammanhang och tillsammans med rejält med frost och ca fem minusgrader brukar det vara fint. Att det var vindstilla var inte heller så dumt.

Kvart i sju i morse var jag på plats på samma parkering som igår kväll. Innan dess hade jag tänt första adventsljuset och lyssnat på julmusik till frukosten. Det var riktigt ordentligt mörkt när jag påbörjade min promenad men gångvägen var upplyst. Till en början insåg jag att jag var tvungen att använda blixten för att inte en lång slutartid skulle förvanska bilderna.

De stackars änderna var frostiga på vingarna. Skärpan är inte tillräckligt bra för att ni ska se det men jag blev lite orolig för att de skulle förfrysa. Sedan insåg jag att de brukar klara betydligt hårdare vinterväder än så här och medan jag stod där reste de flesta sig upp och verkade må bra.

Granen lyste så fint och med de röda hjärtan, som hängde på grenarna, spred den julstämning.

När jag gick tillbaka mot bilen började det långsamt ljusna. Men dimman lättade inte och enligt mig gav det morgonen en fin, lite mystisk inramning.

Väl tillbaka vid Storjöodjursspaningen satte jag mig i bilen och åkte hem. Klockan var inte ens nio på förmiddagen när jag kom hem och eftersom just den här dagen är lussebullsbakardag behöll jag TENS:en på och satte igång baket. Första advent ska det bakas lussebullar och spelas julmusik och trots att jag förmodligen är ensam i jul vill jag hålla på vissa traditioner. Min son och yngsta dottern funderade på att komma hit och baka med mig men det var innan pandemin blev värre igen. Så här blev resultatet och de blev väldigt goda.

Det är en väldig massa skidtävlingar att hålla reda på och jag hann nästan färdigt med bakandet innan herrarnas skidskyttesprint startade. Jag gräddade bullar samtidigt som jag försökte ha koll på tv:n och lyckligtvis glömde jag ingen plåt i ugnen.

Det tog lång tid för dimman att försvinna men plötsligt sken solen in genom fönstret och det här var vad jag såg.

Lite senare hade dimman lättat helt och den lågt stående solen spred sitt ljus över frostiga träd. Mörker – dimma – solljus. Tillsammans gjorde de min dag fin.

Inte som jag hade tänkt

För några veckor sedan såg jag i fb-gruppen ”Östersundare” att granen på Stora torget skulle invigas i dag kl 15.00. Jag skrev genast in det i almanackan, en av papper som hänger på väggen, men jag hade mina funderingar om ifall det verkligen skulle bli av. Naturligtvis blev det andra besked och i morse såg jag att invigningen skulle ske digitalt på kvällen i stället. Men jag såg även en bild på den tända granen och trodde att den skulle invigas lite i efterhand.

Lite osäker på om granen skulle vara tänd redan vid femtiden i dag var jag men eftersom det var en skön eftermiddag/kväll chansade jag. Jag parkerade på samma parkering jag brukar använda när jag vill kombinera ett besök i centrum med en promenad. Då ser man Östersund från Frösön och jag konstaterade för mig själv att det hade varit bra med ett kamerastativ och teleobjektiv. Nu blev det en något suddig bild där månen ser ut som en skarp lampa. Men det var vackert att se i verkligheten och det var inte bara jag som stannade till och försökte fota. Lite senare såg jag en proffsbild från förmodligen en höjd där en skarp måne syns bakom rådhusets torn. Så skulle jag vilja kunna fotografera. Men jag är för lat för att lära mig och har inte heller tillräckligt mycket tålamod. Då får man nöja sig med hur det blir och sedan njuta av bättre bilder i ”Östersundare”.

Vid sidan av gångbron mellan Frösön och Östersund lyser älgen, som vanligt, upp tillvaron för oss förbipasserande. Det vita på marken är årets första riktiga frost här. Vi har haft två omgångar med snö men frosten kom först nu.

Redan innan jag lämnade Frösön såg jag att granen på Stortorget inte var tänd. Det var ju synd eftersom det var den jag ville se. Jag gissar att den bild jag såg på den lysande granen måste ha tagits under en provtändning. Men jag fortsatte min sköna promenad och hittade en del annat som lyste. Bl a de små träden runt torget.

Många smågranar utanför olika butiker var fint pyntade…

…och utanför Rådhuset var en stor gran tänd.

Som alltid i adventstider har affärsgatorna pyntats med lysande dekorationer och glödlamporna i den fasta belysningen har bytts ut mot röd- och grönfärgade.

Det var en härlig kväll och en skön promenad men jag fick inte se det jag ville…den lysande granen på Stortorget. Kanske tar jag en morgonpromenad innan det har ljusnat i morgon. Jag har sett den digitala invigningen och nu ska granen lysa.

Före och efter soluppgången

Jag missade soluppgången men jag var inte ledsen för det. Jag kom till Bynäsets parkering ca 45 minuter innan solen skulle visa sig och planen var att få en skön promenad i morgonskenet. Det där härliga skenet som förgyller naturen med guldfärgade och rosa toner. Det var precis det jag fick uppleva. Någon snö har vi inte längre och inte ser prognoserna särskilt lovande ut men temperaturen ska i alla fall hålla sig på minussidan framöver. Jag får nöja mig med det.

Strax innan soluppgången vände jag ryggen åt den och vandrade mot fjällen. Jag har många gånger passerat det här döda trädet utan att fota det men det är något som fascinerar med det.

Lång där borta i det rosa diset ligger Åreskutan.

Lite längre fram dök Oviksfjällen upp när Andersön inte längre dolde dem. Solen hade varit uppe en stund här men den står väldigt lågt hela dagarna. Kanske är det därför den bjuder på det här rosa skenet så länge efter uppgången.

Nästan tillbaka vid utgångspunkten fick jag ett fint avslut på min supersköna morgonpromenad.

Magparasiten…10 år sedan

Det är 10 år sedan ca 40 000 personer drabbades av den elaka tarmparasiten cryptosporidium här i Östersund. Det uppmärksammas rejält i de regionala nyheterna och jag såg att t o m riksnyheterna hade ett reportage om det inte så trevliga jubileet. Många blev riktigt ordentligt sjuka och nu visar det sig att olika kroniska tarmsjukdomar har ökat mer än normalt i Jämtland efter utbrottet.

Vi klarade oss från det här eländet. I alla fall nästan. Parasiten hade av någon anledning hamnat i Storsjön där kommunen tar sitt dricksvatten. Vi, och många andra med egen vattenförsörjning längs stränderna, hämtade också dricksvattnet från sjön. När vi flyttade till Optand permanent och installerade vatten hörde vi oss för och fick höra att vattnet i Storsjön var så rent att ingen hade mer än ett fint filter och att det räckte. Men efter några år blev den då blivande svärsonen och sonens flickvän magsjuka vid olika tillfällen tätt inpå varandra när de besökte oss. Jag minns inte om något av våra barn blev sjuka men jag och min man hade nog långsamt vant vår bakterieflora vid det som fanns i vattnet eftersom vi inte märkte av problemet. Vi mådde lika bra som alltid. Men när svärsonen blev drabbad en gång till tog min man tag i saken och installerade ett infrarött ljus som skulle ta kål på det som var orsaken. Då visste vi inte att cryptosporidium så sakteliga hade påbörjat sin invasion av sjön och som tur var blev ingen hos oss lika sjuk som många under det stora utbrottet.

När det var som värst och kommunen hade misslyckats med att ta reda på varifrån parasiten hade kommit, installerade även Östersund infrarött ljus och det tog så småningom död på magsjukeskaparen. Men det räckte inte med det utan även alla ledningar måste spolas rena. Det var ett långt, flera månaders, rent h-e för många och det kokades vatten som aldrig förr samtidigt som hyllorna gapade tomma i affärerna där flaskvatten brukade stå. Tänk er ett samhälle där ca två tredjedelar av befolkningen drabbas och vad oro och sjukdom gör med alla dessa människor. Jag minns särskilt berättelser om hur föräldrar till väldigt små barn våndades och kämpade. Konstigt nog har jag inga minnen av hur sjukvården drabbades men det var förmodligen väldigt körigt där med både drabbade patienter och personal. Jag har även glömt hur samhället påverkades. Troligtvis var påverkan stor eftersom sjuktalen var väldigt höga. Men vi hade vid det stora utbrottet inga parasiter i vårt vatten tack vare min mans initiativ och det var vi väldigt tacksamma för. Vi levde i vår egen lilla bubbla utan större bekymmer än att tänka på att inte dricka vatten någon annanstans än hemma.

Det finns inga gratisbilder som föreställer cryptosporidium men den här elakingen får representera den lika elaka tarmparasiten.

Bild av geoffreylt från Pixabay