Vilken stark och väldigt oväntad känslostorm jag hamnade i i går kväll. Innan jag skulle sova kollade jag lite på fb och hittade ett inlägg där de som köpte vårt hus i Optand var taggade. Jag fick väldigt bra kontakt med dem och vi blev fb-vänner men de brukar inte lägga upp bilder från tomten. I det här inlägget hade någon skrivit att de var bjudna till bords i självaste paradiset hos ”namnen på de nya ägarna”. En av bilderna visade den vy som jag kände så väl igen. Den utsikt jag hade från huset ner mot sjön.

Jag kände ilska. Det här har varit mitt paradis sedan jag var barn och det får inte vara någon annans paradis. Den vyn är MIN! Jag blev så upprörd så att det tog en lång stund innan jag kunde somna. Ilskan blandades med en klump i halsen och jag började nästan gråta, men bara nästan.

Jag insåg självklart att mina känslor var helt ologiska även om de också var väldigt lätta att förklara. Jag är egentligen väldigt glad för att det är just de som köpte mitt paradis. Vi träffades mycket under en kort period och kom nära varandra. Jag blev hembjuden till dem och de kom till mig lite då och då, bl a för att laga min gräsklippare. Jag gav dem en fotobok där jag berättade om husets historia i ord och bilder, ända sedan min farmor och farfar byggde sin sommarstuga 1936 och tills vi renoverade och flyttade dit.

Men det hjälpte inte att tänka så. Jag tror att det var just ordet ”paradis” som framkallade reaktionen. Bara bilden skulle ha gjort mig vemodig men troligtvis inte arg. Jag har så länge sagt att det var mitt paradis så känslomässigt blev det svårt att plötsligt i skrift se att det nu är någon annans paradis.

Så småningom gick ilskan över men i dag har jag tittat på många foton från det ställe som alltid var min fasta punkt under barndom, uppväxt och vuxna liv. Jag trodde att allt var bearbetat men det kanske det aldrig blir. Allt jag hade finns i de bilderna. Mina farföräldrar, mina föräldrar, min man och mitt liv. Det här blir en dag med längtan men i morgon ska jag sitta och titta ut över en annan sjö och skapa fina nya minnen.

Att vara granne är inte alltid så lätt.  Att veta hur mycket man ska prata med varandra och på vilken nivå samtalet ska ligga beror på så mycket och det är nog klokast att läsa av området och sina nya grannar innan man bufflar sig fram. I alla fall trodde jag att det var så. Men kanske är vi ganska lika varandra oavsett var och hur vi bor. Jag har börjat inse att det överallt finns samma blandning av människor. En del är nyfikna på andra och en del struntar fullkomligt i vilka som bor runt omkring. Men de flesta är i alla fall vänliga och pratar gärna bort en liten stund om man inte är alltför påträngande. Jag tror t o m att de flesta gärna hjälper till om behovet finns.

Ute på landet, där husen inte ligger så tätt och man blir mer beroende av varandra, vet alla snart det mesta om sina grannar. Kanske inte på djupet men man känner till familjeförhållanden, ursprung, sysselsättning och ganska mycket annat. Kanske beror det på att det ofta finns någon slags förening, typ byförening, vägsamfällighet eller vattenförening. Då är man tvungen att prata om gemensamma ärenden. Det ordnas dessutom ofta någon eller några gemensamma fester varje år och det stärker bygemenskapen. I båda de byar jag bodde i uppe i Jämtland hade vi självklart en surströmmingsfest varje år och ibland någon annan fest också. Den gemenskap som detta förde med sig gjorde att det inte kändes konstigt att be varandra om hjälp. Det har hänt lite då och då att jag har gått in hos någon för att fixa något eller att jag själv har bett en granne att gå in hos oss och hjälpa till med något. Det kändes inte underligt att berätta var nyckeln, som alla hade ute någonstans, var gömd. Att be någon om hjälp med rastning eller matning av husdjur var inte heller konstigt.

När jag flyttade till min lilla tillfälliga lägenhet i markplan i en Östgötsk liten ort, trodde jag inte att jag skulle få kontakt med någon. Det var ett litet hyreshus med åtta lägenheter. Bakom huset fanns en skog och framför ett villaområde. Men i denna lilla ort kände alla till varandra och de var vänligt nyfikna på den nya kvinnan, som ofta promenerade med sina två hundar. Alla hejade, jag blev ofta stoppad för en pratstund och snart hade jag en promenadkompis och många andra att byta några ord med. I den väldigt lilla icabutiken kände jag mig snabbt som en av alla andra och småpratade glatt om allt möjligt. När vårvärmen kom satt jag ofta utanför min lägenhet med en kopp kaffe och hundarna liggandes bredvid. Då kom grannar i samma hyreshus och satte sig för en pratstund och snart blev det en liten samlingsplats utanför min dörr. Konstigt eftersom de sa att de inte tidigare brukade göra så. Kanske var det min vana att alltid erbjuda fika när någon kommer och pratar, som underlättade.

När det efter sju månader i den lägenheten blev dags att flytta ihop med min syster i vårt gemensamma hus, hade min cystlever börjat ge mig större problem igen (jag mådde skapligt i 8-9 månader efter en operation). Jag hade då slutat gå långa promenader med min nya promenadkompis och jag började känna att jag inte hade lika mycket ork med att vara social. Kanske är det därför som jag upplever att det är väldigt annorlunda i ett villaområde i en småstad. Vi presenterade oss för grannarna här när vi råkade träffa dem ute men sedan blev det aldrig mer än hälsningar och kanske någon klämkäck kommentar om väder eller liknande. Jag jämförde med hur det har varit tidigare och konstaterade att här finns det ingen att vända sig till om det krisar. Tänk om min gamla hund plötsligt faller ihop i skogen. Jag har inte ens ett telefonnummer till någon i närheten och om min syster är ute och far i landet så vet jag inte hur det skulle lösa sig. Eller om samtalet från Sahlgrenska kommer när jag är ensam några dagar med hundarna. Förut har jag vetat att en person skulle släppa allt och resa hit men omständigheterna har förändrats och det finns ingen som kan släppa allt för att bo här, kanske i flera dagar. Jag har funderat och tankarna är inte alltid roliga. Ska det t o m kanske vara så att jag måste låta min fina, gamla kompis somna in. Jag kan inte lämna honom hos någon annan för då blir han så stressad så att han kräks.

Men så hände något. Jag skulle ta ett nappatag med ogräsen på infarten (ja, det är dags att börja om från början) men när jag kom ut med min stora korg stod en granne på andra sidan gatan och hade precis spolat av sin släpkärra. Som vanligt hejade vi och jag sa något om trädgårdar som inte sköter sig själva. Då fortsatte vår granne prata om allt arbete de lägger ner på sin trädgård och jag satte ner min ogräskorg och gick över gatan för att slippa stå och skrika. Det resulterade i ett långt samtal med en granne som visade sig vara väldigt trevlig och rejält pratsugen. Han berättade om arbete, renoveringar, en hund de hade haft och allt möjligt annat och jag svamlade på en hel del jag också. Plötsligt slog det mig att jag hade chansen att kanske få lite hjälp. Jag tog mod till mig och berättade om mitt medicinska problem och frågade om vi kanske kan få vända oss till dem om det blir svårt att ordna för hundarna när samtalet kommer. Jag hann inte prata färdigt innan han med ett stort leende sa att självklart ville de hjälpa. De var ju vana vid hundar och hade varit tvungna att avliva sin hund precis innan jag och min syster flyttade dit. Jag fick hans telefonnummer och sedan pratade vi på en stund till, ända tills jag var så trött och snurrig i huvudet att jag knappt orkade stå upp längre. Då tackade jag för att han så snällt vill hjälpa, tog min ogräskorg (ogräset får vänta till en annan dag) och gick in och kraschade i min systers soffa en stund innan jag fortsatte upp till min egen.

Jag hade fått för mig att i sådana här områden håller sig folk på sin kant och vill inte lära känna sina grannar. Så kanske det är till viss del, jag vill inte heller ha ett intensivt umgänge, men vänligheten och hjälpsamheten finns och det gör den säkert överallt. Nu känner jag mig mycket lugnare. Min syster löser hundpassningsfrågan med hjälp av snälla grannar och jag kan lägga undan alla hemska funderingar. Såååå skönt. Det är på det viset att min syster kan alltid lämna bort sin hund om det krävs men hon vill, så långt det är möjligt, se till att lösa det även för Kasper. Men ibland blir det svårt att få det att fungera och då behövs en extra hjälp.

Det här blev lite svamligt. Det var meningen att det skulle handla om grannrelationer men jag är så lättad över att få hjälp med min hund så mina tankar styrde mitt skrivande i den riktningen. Jag kan i alla fall konstatera att man ska inte ha förutfattade meningar. Människor är i grunden vänliga och hjälpsamma och ofta dessutom intresserade av sina grannar.

Nu slår det mig att det här är det första inlägget utan någon bild sedan jag började skriva på min nya blogg. Det var vanligare i min gamla blogg. Fotolusten har kommit av sig. Men på måndag åker jag och Kasper iväg på vår lilla minisemester och då kanske inspirationen kommer tillbaka.

Som jag skrev i förra inlägget så var det en underbar dag när min dotter och hennes fästman blev äkta makar. Jag var så uppspelt och full av adrenalin och glädje så jag glömde allt som inte var lika roligt och sprang omkring på molnfluff och mådde bra. I alla fall nästan hela dagen. När vi kom hem till brudparets lägenhet var jag väldigt trött och kanske syntes det, för jag blev beordrad till divandelen av den nyinköpta, sköna soffan. Där satt jag med en filt över benen och blev serverad både bubbel och kaffe. Tårta hämtade jag själv i alla fall. Min dotter frågade omtänksamt, och kanske lite oroligt, om jag verkligen skulle klara att köra genom stan till natthärbärget. Men jag försäkrade att det skulle gå bra och sa att det var hennes dag och att  hon inte fick känna ansvar för mig just den dagen. Min son hade druckit några glas vin så det fanns inget alternativ. Han frågade mig innan, för så gullig är han.

Jag satt där och tittade på alla trevliga människor. Det unga paret har verkligen haft turen att hitta riktigt fina vänner. Den familj jag nu nästan är släkt med består också bara av trevliga, fina personer. Jag tror inte att det någonsin kommer att bli några problem mellan vare sig svärmödrar och svärson/svärdotter eller andra tråkigheter. Respekt och omtanke genomsyrar vår lilla krets. Visst låter det äckligt idylliskt men det är precis så det känns. Jag hoppas att jag har rätt.

Jag funderade både då och nu på mina egna reaktioner, eller kanske brist på reaktioner, den dagen. Under vigselakten såg jag i ögonvrån hur flera personer torkade sig i ögonen och att många var rörda. Jag registrerade det och konstaterade att ja, här sitter jag och bara känner mig lycklig och ser säkert oförskämt lycklig ut också. Inte en tår i sikte och inga sorgsna tankar. Jag bestämde mig för att inte tänka för mycket utan bara fortsätta att vara lycklig. Konstigt nog blev det så.

Visst saknade jag min mans arm att slingra ihop min arm med när vi promenerade genom stadsparken och visst skulle jag ha velat ha honom vid min sida och varit lycklig tillsammans med honom, säga till varandra hur vi kände och jämfört med vårt eget bröllop. Saknaden kom också då men jag släppte inte riktigt fram den. Jag sa naturligtvis några ord om honom i mitt tal till brudparet och det blänkte lite i några ögon då också. Men inte i mina. Inte heller när vi tittade på den film jag hade satt ihop, där min man/brudens far både hördes och syntes lite, kom det någon reaktion från mig. Jag bara fortsatte att vara i ett lyckorus.

Jag undrar vad det är för ämnen som utsöndras i hjärnan när det blir så här. Jag hade väldigt mycket mindre ont i kroppen än vanligt och jag mådde otroligt bra mentalt. Den mentala biten och de uteblivna tårarna kanske kan förklaras med att jag långt i förväg hade börjat bearbeta känslor och tankar. När jag skrev mitt tal och började öva in det hade jag ibland en klump i halsen och många känslor. Men efter att under några veckor ha gått och repeterat mitt tal på varje hundpromenad försvann både klumpen och svåra tankar. Jag är inte förvånad över att jag bara blev glad när jag såg honom skymta fram på någon filmsnutt för jag tittar ofta på foton och ser många fb-inlägg med min man och även om de väcker saknad så är det mest bara glädje jag känner när jag ser dem. Min riktiga sorgeperiod är sedan länge över. Jag är väldigt glad för att det är så mycket glädje i att minnas och att det inte längre väcker så tunga känslor. Men visst är det underligt att både fysisk och psykisk smärta håller sig undan, eller kanske maskeras av någon kemisk substans i hjärnan, en sådan här dag.

Nu, i dag, känns det desto mer fysiskt. Men det gör ingenting för jag kan krascha så mycket jag vill och bara ta det lugnt.

På morgonen efter bröllopet gick jag ut och tittade hur det såg ut där vi bodde. Precis utanför slingrade sig Svartån och jag tänkte på hur fel jag hade när jag för några år sedan trodde att det var samma Svartån som rinner genom min lilla stad. Det kändes bra att tänka att denna å var som en länk mellan mig och mina döttrar. Så småningom tog min svärson mig ur den villfarelsen och numera vet jag att det finns flera (fyra stycken tror jag) åar med samma namn. Innan jag och min son åkte iväg fotade jag både ån och några blommor. Det är i alla fall inte samma slags blommor som jag alltid ser i skogen här hemma så lite omväxling blev det.

Jag smyger med några bilder från vår trädgård också.

Avslutningsvis får Nalle vara med och just nu är han inte en lika lycklig hund som han brukar vara. Det är inte alls kul att ha tassen i paket. Men nu har hans matte bestämt att han slipper förbandet när han är hemma. Det åker på igen på promenader men Nalle är en väldigt duktig hund som lyder sin matte när hon säger att han inte får slicka på sin trasiga trampdyna. Tack vare att han är så förståndig kan såret få läka bättre utan att stängas in i kompresser och bandage.

Vilken fantastiskt underbar dag det var. I går var det den dag då två familjer blev till en när min yngsta dotter och min nyblivna svärson vigdes i rådhuset i Örebro. Det var en relativt enkel men väldigt vacker ceremoni där brud och brudgum höll varsitt tal till sin älskade, och det var kärlek i orden de gav varandra.

Efter vigseln promenerade vi alla tillsammans genom stadsparken bort till Wadköping där vi åt en väldigt god trerätters middag. Under promenaden stannade vi till för fotografering några gånger och det knäpptes flitigt med många kameror. Brudparet ställde glatt och villigt upp på att inta alla möjliga poser och hela tiden strålade de av lycka.

Mina barn och jag ❤

Jag och brudgummens mor strålade säkert nästan lika mycket när vi stolta och glada fick uppleva att våra barn sa ”ja” till varandra. Äntligen kan jag kalla min svärson för just svärson och behöver inte krångla till det med ord som mågaspirant eller svärsonsämne. Nu är det verklighet och det är en väldigt underlig men härlig känsla.

På övervåningen i detta hus i Wadköping åt vi den goda middagen och tillbringade några väldigt mysiga och roliga timmar tillsammans. Vi var ett ganska litet sällskap, bara 14 personer, och det var ganska skönt för mitt huvud som inte behövde hålla isär så många ansikten.

Till förrätt fick vi chevre chaud. En ny bekanstskap för mig men det var fantastiskt gott. Både kött- och fiskätare fick denna förrätt men den veganska varianten såg lite annorlunda ut.

Vi köttätare åt oxfilé med potatisgratäng, smörad konjakssås, pancettaharicots verts och körvel. Det var riktigt mums. De som åt bookmakertoast med inkokt färsk laxfilé, brynt smör, färskpotatis, färskriven pepparrot, primörer och citron var minst lika nöjda med sin mat. Extra roligt var det att det veganska alternativet, hemgjord falafel, färskpotatis, primörer, riven pepparrot och het tomatsås blev en stor positiv överraskning.

Till dessert åt vi chokladfondant med hallonsorbet och bär. En perfekt avslutning.

Det lyckliga, nygifta paret är mätta, glada och kanske en liten smula salongsberusade. Men medge att de är ett väldigt vackert par 😀

Efter middagen, med tal och en ihopklippt kombination av filmsnuttar och foton, tog vi oss till brudparets nya lägenhet för avslappnat umgänge medan vi drack lite bubbel följt av kaffe med en helt underbar tårta till. En vän till brudparet hade erbjudit sig att baka tårtan och det var en smaksensation. Jag önskade nästan att middagen inte hade tagit så mycket plats i min mage för tyvärr fanns det inte tillräckligt mycket utrymme kvar för denna mumsiga tårta.

Glada, mätta och väldigt trötta (i alla fall jag) återvände jag och min son till vårt boende. Jag lyckades sova i nästan tre timmar och efter att ha legat och vänt och vridit på mig i några timmar gav jag upp strax efter fyra i morse och gick upp. Jag var fortfarande mätt efter alla godsaker i går men nu, två timmar senare, har jag lyckats få i mig en banan till frukost och en kopp te väntar. När jag har skjutsat min son till järnvägsstationen om några timmar ska jag ta mig hem till min egen, väldigt sköna säng där jag ska sova väldigt gott i natt.

Det här var vårt hem för en natt.

 

 

Sedan några dagar är ordningen återställd och flocken samlad. Nalle och hans matte har återvänt från sin husbilssemester bland fästningar och klippor i Bohuslän. De har haft härliga dagar och jag har fått se många fina bilder på natur och en Nalle med glädjefnatt. Han är som en valp trots sina 11 år. Men han var nog lite oförsiktig för det slutade med att han skar upp en trampdyna och sedan dess går han med bandage och är lite olycklig. Nu följer han i alla fall med på promenader och verkar tycka att det är roligt trots att ena tassen är omlindad.

Här hemma händer det ingenting. Några nya blommor i buskarna bara men jag har börjat tröttna lite på att fotografera blommor. Nu vill jag fota vyer och brudpar. Vilken tur då att jag ska få göra just det i helgen 🙂 Skrivarlusten är inte riktigt som den brukar vara så det blir lite magert med blogginlägg. Men jag kommer nog igång igen senare.