I torsdags hade jag en tid hos frissan på morgonen och jag var helt inställd på att det skulle bli en promenad både dit och hem. Det tar knappt 40 min dit i vanliga fall men den här gången tog det lite längre tid. Det snöade och blåste så att snön verkade komma från alla håll utom uppifrån. Ett tag funderade jag på om jag skulle välja bussen i stället men jag peppade mig själv med att jag är ju norrlänning och då får jag tåla lite flurvär. Det var inga problem. Jag valde kläder efter väder och varken frös eller tyckte att det var särskilt jobbigt. Det blir en väldig skillnad bara genom att använda luvan på jackan. Det blir så varmt och skönt där inne och på något märkligt sätt hamnar inte all snö på glasögonen. Kameran tog jag bara fram ur väskan en gång och den bilden får illustrera hur snön yrde.

Vilken skillnad det var idag. En kall (runt -20 grader) dag men nästan helt vindstilla och solen sken från en stundtals molnfri himmel. Eftersom jag såg tecken på att det även den här dagen var en halo på gång så valde jag att promenera in till stan. Hem tänkte jag ta bussen för annars skulle jag bli rätt sliten. Återigen var jag helt rätt klädd och kunde njuta av en superhärlig dag.

Det har varit ett antal dagar med halos än så länge under januari så lika märkvärdigt känns det inte längre. Men det är klart att jag ändå ville vända kameran mot ljusfenomenet.

Men även åt andra håll var det vackert. Ganska disigt men ändå fint. Jag gick under Vallsundsbron och fortsatte förbi Storsjöodjursspaningsplatsen.

Så här ska det se ut när det är vinter. Synd bara att den kom först efter jul. Min frisörska berättade att en av hennes döttrar hade kommit hem till Sverige för att fira jul och det var 11 år sedan sist. Jag förstår att det kändes väldigt trist att det mest bara var barmark och isiga gångvägar när det var en vit jul som önskades.

När jag stod på gångbron till Badhusparken var några vänliga tjejer där och kastade ut mat till fåglarna. Det är synd om alla djur som måste vara ute i kylan.

Halon fanns där hela tiden men den vill liksom aldrig bli riktigt hel.

Förberedelserna för Vinterparken har börjat så smått men det är mycket jobb som ska hinnas med innan den invigs i månadsskiftet.

Jag kollade bussturlistan och såg att min buss skulle gå om en kvart och det passade mig perfekt. Jag gick upp mot Stortorget, där julgranden fortfarande står, och fortsatte mot centrumhållplatsen. Det var otroligt skönt att komma in i bussen och sätta mig tillrätta. Då hade jag varit ute i nästan två timmar och det kändes att det räckte. Men jag insåg snabbt att något var fel för busschauffören startade och stängde av motorn flera gånger, gick ut och fixade något på utsidan två gånger men fick ändå inte igång bussen. Vi fick helt enkelt gå av igen. Det var nästan en halvtimme kvar till nästa buss skulle gå (söndag och en sämre busstäthet) och jag bestämde mig genast för att där kunde jag inte stå och bli kall. Jag tänkte att jag skulle ta en promenad över bron till Frösön och hoppa på bussen där. Resan var dragen från busskortet men inom 70 minuter kostar det inget extra att hoppa på en annan buss.

Det stod en hel del folk och tittade mot halon. Det var nu väldigt disigt och det var inte mycket färg i bågen. Men det var ändå en båge och dessutom en liten ljusklump ovanför själva solen, en s k bisol. Väldigt otydligt alltihop men ändå…

Det här är en speciell bänk och det finns bara tre stycken i Östersund. Jämtkraft har installerat dessa tre bänkar med inbyggd infravärme, ca 38 grader är det som kan värma frusna rumpor en stund. Det är överskottsvärme från fjärrvärmens returledningar och bara en liten del går till bänkarna. Projektansvariga säger att de vill ge något tillbaka till kommuninvånarna eftersom det har varit lite stökigt när fjärrvärmen har byggts ut. Jag slog mig ner en stund på bänken och det var faktiskt en skön värme. En liten pratstund blev det med min bänkgranne och när jag sa att jag skulle fota men inte så att han kom med så sa han att det gjorde inget alls om han blev fotad där på bänken. Så blev det och jag tackade och gick vidare.

Jag vände kameran mot stan och Stora kyrkan innan jag vände upp mot HC där jag hade tänkt ta bussen hem. Men jag hade tagit lite väl lång tid på mig och jag räknade ut att om jag skulle vänta på nästa buss, som skulle komma ca en kvart senare, så skulle det ha gått lite mer än 70 minuter sedan jag betalade biljetten och då skulle jag få punga ut med drygt 25 kr extra. Ingen stor kostnad men tillsammans med väntetiden blev det mer lockande att fortsätta min promenad hela vägen hem. Det skulle ta ca en halvtimme att gå och jag samlade ihop mina sista krafter och med en liten ursäktande tanke till mina fötter gav jag mig iväg igen.

Det gick ganska bra att gå men det blev lite väl långt. Promenerandet varade i totalt 3 timmar och en kvart. När jag kom hem stretchade jag ordentligt och jag hoppas att fötter, ben och ländrygg inte ska vara sura på mig i flera dagar. Men om de bråkar lite med mig så gör det inget för jag var faktiskt inte särskilt snäll mot dem och nu ska jag låta dem vila i flera dagar. Nåja, nästan i alla fall. Det blir nog några mil på motionscykeln för det är ju viktigt att inte bli helt stillasittande.

Jag hann precis hem i tid för att få se systrarna Öberg hamna på prispallen båda två och sedan tittade jag även på herrarnas stafett. Jag hade lyckats undvika att få veta hur det hade gått och även där blev det ett bra resultat. Tre pallplaceringar alltså och en väldigt lyckad tävlingsdag för det svenska skidskyttelandslaget.

Någon kanske undrar om jag tänker kontakta regionen för att få tillbaka pengarna för den busstur som inte blev av. Men jag orkar helt enkelt inte bry mig. Jag tänker att eftersom betalautomaterna har varit trasiga och jag har sluppit betala 5 gånger så kan jag stå ut med att bli av med den här lilla summan.

Nu får ni acceptera att det blir som kaka på kaka för jag hade svårt att väja ut bara en eller två bilder. Termometern visade -28 grader i morse så jag bestämde mig för att det fick bli en städ- och laga matdag. Samtidigt kunde jag ha koll genom fönstren om det hände något där utanför. Det var ganska dimmigt men jag anade tecken på en halo genom slöjorna. Så småningom skingrades dimmorna och jag gick ibland ut på balkongen för att föreviga skådespelet. Det blev ingen hel halo men närmare än så här kanske jag inte kommer en sådan. Men jag får nog vara nöjd över det jag fick se under några timmar idag.

Solen flyttade sig (ja, jag vet att det är jorden som snurrar) men det syns inte jättemycket i bilderna eftersom jag ställde mig på olika positioner på balkongen. Det är ingen liten grej och det förstår ni nog när ni ser några skridskoåkare i en bild. De stannade till och beundrade ljusfenomenet på sin väg västerut.

I några bilder kan man ana hela bågen uppåt men jag vet inte om det är hjärnan och ögonen som fyller i det som inte syns tydligt. Så kan det ju bli i andra sammanhang så det vore inte underligt om det hände här. Den nedre bågen kan ju inte bildas eftersom det är is i vägen. Det finns nog bättre platser att se en hel halo på. Från stan t ex för där vet jag att en sådan har synts. Där är det mer öppet så det är nog där man ska vara.

Någonstans i min kamera sitter något som ger fläckar i bilderna. De här bilderna är tagna med två olika objektiv så det måste finnas damm eller fukt, eller något annat, längre in. Jag ska se efter om jag behöver putsa lite där jag kommer åt för det är ju synd att fläckarna ska vara där.

Dagens matresultat blev en portion för i dag och sju matlådor i frysen. En väldigt god kikärtsgryta där även linser, morötter, broccoli, vegoprinskorv, hackad lök, vin, krossade tomater och kokosmjölk hamnade. En hel del kryddor också så klart. Ris som tillbehör. Nu måste jag bara fundera ut vilken sorts kakor jag ska baka med den aquafaba som blev över, ca 4 dl. Kanske kärleksmums. De brukar bli väldigt goda. Kanske kan det bli någon pannkaka till middag någon dag också. Jag växer aldrig ifrån att gilla pannkakor men det är inte ofta jag gör sådana nu för tiden.

Snön kom och hos mig var inte snöovädret Anna ett oväder utan mer ett vanligt snöfall. Jag gillar ju vinter som ni vet så jag blev glad. På eftermiddagen den 2:a januari såg jag små tecken på att is började bildas på sjön. Jag vågade inte hoppas för mycket eftersom det bara krävs lite vind för att vågorna ska svepa bort den is som är på gång att bildas. Men under natten frös den till ordentligt och på morgonen såg det ut så här. Exakt samma datum som förra året. Jag tänkte att jag inte skulle bli förvånad om jag snart skulle få se skridskoåkare där ute men tack och lov så verkade det som om de ville vänta åtminstone ett dygn. Men isen blir tjock ganska snabbt när minusgraderna är många.

I morse var det ännu kallare, ca 16 minusgrader, och precis i soluppgången sköt solen iväg en stråle rakt upp. Jag förstod att om bara rätt förutsättningar skulle finnas senare så skulle det bli en fin halo.

Jag väntade till efter elva på förmiddagen innan jag gjorde mig i ordning och gick ut. Tyvärr var det lite för mulet söderut för att den där tjusiga halon skulle ha en chans. Men ni kan ana att den gör små försök. Kanske blev den mer synlig någon annanstans. Jag väntar fortfarande på att den ska visa sig för mig någon gång. Jag har sett en hel halo två gånger men då har den varit nästan helt vit och inte så stor.

Jag njöt ändå av min promenad i mitt vackra vinterlandskap. I en backe var en familj ute och åkte pulkor och åkmadrasser. Jag stannade snällt för att låta dem komma förbi utan att behöva väja. Mamman och jag konstaterade att nu är det fint ute. Vi är många här i trakten som tycker om när det blir riktig vinter.

Jag kom ner till sjön och solen försökte fortfarande att med hjälp av iskristaller i luften få till väderfenomenet. Isen ser alldeles knottrig ut men det har sin förklaring.

Små frostrosor har bildats över nästan hela isen. Tyvärr fick jag inte till någon jättefin närbild men ni ser i alla fall vad det är som täcker stora delar av isen.

Jag kunde inte motstå att fota isformationerna från stenarna. Det är ju också något jag gillar med vintern.

Jag trodde länge att skridskoåkarna fortsatte att vänta på tjockare is men här kom årets första tappra person. Han höll sig ganska nära land och hade förmodligen en del kunskap om isar men jag tycker ändå att han borde ha haft med sig någon som sällskap, bara utifall något skulle hända. Isen är ca 1,5 dygn gammal men verkar hålla bra. Jag väntar som vanligt på att skotrar eller den traktor som snöröjer Medvinden ska vara där ute innan jag vågar mig dit.

Jag fick hundpussar av både en schäfer och en liten lurvig vovve när jag fortsatte hemåt. Ännu en trevlig detalj under min promenad.

Nu är julen nästan helt utstädad hos mig. Det som återstår är julgardiner i två rum och ljusslingorna på balkongen. Nu är det så fint på balkongen med snö på den ena ljusslingan så den får vara kvar åtminstone januari ut. Men gardinerna hinner jag nog plocka ner i morgon. I morgon eller i övermorgon ska även frysen frostas av för det ska bli ännu några grader kallare. Då är det perfekt att kunna ställa ut maten på balkongen så länge. Det blir t o m kallare än i frysen. Kanske kan jag någon av de kommande dagarna hoppas på att den där halon äntligen ska få alla förutsättningar som behövs. Det vore kul men det finns så mycket annat fint att uppleva förutom väderfenomen.

Som vanligt blir det ett omfattande årsinlägg och var och en tar till sig det enligt eget önskemål eller kanske sin egen ork. Det är ju som så att jag, precis som en del andra som ägnar sig åt tillbakablickar, skriver mest för min egen skull för att det är kul att påminna mig om hur året har varit. Första halvan av året präglades mycket av min hälsporre och av mitt försök att vila bort problemet kombinerat med fotträning. Det gick så där. Lite bättre har det blivit. Tillräckligt för att jag nu struntar i problemet och går ut och går när jag känner för det. När det inte blir promenader blir det ett antal mil på motionscykeln och det går också bra även om det är tristare.

Januari

Det var en fin början på året. Isen hade nyss lagt sig och den lågt stående solen kom fram över Annersia några timmar de dagar den alls visade sig. Den skarpögda kan se en liten regnbågsliknande pelare långt till höger och så brukar det se ut när en halo inte blir hel utan bara visar sig som just en sådan liten pelare. Det fanns förmodligen en likadan åt andra hållet men den syns inte i den här bilden.

Ivriga långfärdsskrinnare gav sig ut på den relativt nya isen.

Jag tog bilen den 11:e januari till några platser där jag kunde njuta av en härlig vinterdag.

Det blev töväder under en period. Det är väl så vintrarna kommer att se ut hädanefter. Men det ordnade till sig till slutet av Janurari då min svägerska kom och hälsade på. För första gången blev det inte en vecka i Åre eftersom jag till sist lyckades sälja min andel i en lägenhet. Men det spelade ingen roll för min svägerska gick ut på ett antal promenader i krokarna här omkring i stället. Jag vilade ju foten så jag stannade hemma. Sista januari satt jag på balkongen och solen gjorde så att det droppade lite långsamt från istapparna.

De här bilderna på Medvinden och Vinterparken är från året innan. Jag kom ju inte ut och kunde fota. Men det såg ungefär likadant ut.

Februari

Jag och svägerskan bestämde oss för att ta bilen in till Vinterparken när den invigdes. Det var ett fantastiskt väder och många passade på att njuta av dagen.

Pärlemormoln började bildas.

Min svägerska ville promenera över isen och hem till mig men jag satte mig i bilen och tog en extra tur till Frösötornet på Östberget. Därifrån såg jag ut över Ändsjön och fjällvärlden. Jag kunde nästan se hem till mig också.

Jag kom hem och från balkongen kunde jag fota pärlemormolnen igen.

Ibland bjöds jag på den här utsikten när jag tittade ut men det varade ofta bara någon dag. Så var det här. Bilden är tagen i mitten av februari och dagen efter var all rimfrost borta. Morgonsolen gav ett rosa sken.

Mars

Mars var en händelsefattig månad men jag såg en fjäril på min balkong den 21:a mars och den 30:e såg jag några tidiga små tussilago.

April

4:e april var en kylig och blåsig dag men på samma plats som jag tidigare hade hittat tussilago fanns det nu några blåsippor. Tänk att man kan bli så glad av dessa fina vårtecken.

Samma dag sjöng bofinken fint för mig. Ännu ett trevligt vårtecken.

8:e april fick jag en impuls att göra en liten bilutflykt förbi Andersön och mot färjeläget där färjan går mot Isön. På en åker gick det här tranparet omkring och som tur var fanns det en liten ficka vid vägen som jag kunde stanna på.

Isen gick upp rekordtidigt, ca 13 dagar tidigare än det tidigare rekordet.

Men fortfarande fanns det isrester där färjan gick fram och tillbaka över sjön.

Maj

Jag hade planerat en liten roadtrip söderut för att hälsa på barn, annan släkt och vänner men jag fick omarbeta planerna eftersom min fina svärmor somnade in några veckor tidigare och datum för begravning fick bli det jag utgick från. Jag åkte hemifrån 6:e maj och efter en dryg timme stannade jag till hos goda vänner i Svenstavik. När vi satt och fikade hade vi ett gäng fåglar utanför fönstret. Jag var ju tvungen att fota lite och några av dem fastnade på bild, bl a steglits, domherre och hackspett.

Jag fortsatte till Uppsala där jag övernattade hos min son och morgonen efter åkte vi till Strängnäs. Det är en välkänd stad eftersom vi har bott där i varierande antal år. Varierande för att alla tre barn är födda där men jag bodde i Strängnäs kommun i fjorton år. Domkyrkan får representera både staden och begravningen, som vi hade i ett kapell en bit därifrån.

Mina döttrar hade tagit tåget från Örebro men efter begravning och efterföljande samling med förtäring och dryck återvände min son hem med tåg medan jag följde med döttrarna till örebro. Jag sov i soffan hos yngsta dottern och svärsonen och delar av natten fick jag fint sällskap av bröderna Grixis och Pixel.

Morgonen därpå fortsatte jag mot Vadstena för att hälsa på hos min lillasyster och hennes Rocky. Det var ju bra att jag tog mig för att besöka dem då för bara några månader senare insåg min syster att den lägenhet hon hade bott i sedan årsskiftet inte var optimal för henne. Hon ville ha ett hus igen och nu hoppas jag att hon har hittat rätt plats som kommer att vara hennes hemma länge. Det var en fin lägenhet men jag förstår att hon stördes av alla ljud runt omkring och av airbnb-gäster i våningen under. Kul att jag i alla fall har fått se den. Hon bor fortfarande i Vadstena men inte lika centralt utan i ett lugnare villaområde.

Jag blev Rockys tillfälliga favorit de här dagarna. Tydligen älskar han de som kommer på besök mest men om hans favoritperson, min systers son, kommer så är han alltid den största favoriten.

Min syster ville visa mig de centrala delarna i Vadstena och allt som finns där. Jag ville så klart gärna få en guidad rundtur. Jag har varit i Vadstena några gånger förut men aldrig fått så mycket ny information som den här dagen. Jag gjorde avsteg från min tanke om att foten skulle vilas frisk. Det blev inte jättemånga steg och vi gick inte särskilt fort så foten återhämtade sig ganska snabbt. Det blev en väldigt skön och trevlig promenad. Här kommer ett litet axplock av det vi såg.

Efter några dagar hos min lillasyster fortsatte jag min roadtrip och nästa besök var hos en av mina äldsta vänner och hennes man. Vi bodde bara knappt en halvtimme från varandra när jag bodde i Mjölby. Vi blev kompisar när jag flyttade från Halmstad till Linköping och började i åttan. Jättekul att vi har en så bra kontakt. Självklart ägnade jag en hel del av min tid åt Nova och Pepsi och även lite åt Nisse.

Så småningom åkte jag vidare och jag hade bestämt tid och plats för att träffa min storasyster i Norrköping. Också väldigt trevligt. Jag övernattade utanför Skärblacka och nästa morgon for jag vidare mot Finspång där jag besökte goda vännen, och även bloggvännen, Anki och hennes mysiga vovve Muffin. Muffin älskar alla som vill ha hans kärlek och ni vet ju att jag inte är svårflirtad när det gäller djur.

Jag fortsatte mot Strängnäs…igen. Alldeles i närheten av där vi byggde vårt första hus bor nu väldigt goda vänner. Vi har hållit kontakten och det händer att jag hälsar på när jag är i närheten. Här finns det också härliga hundar att få närkontakt med och då trivs jag alltid. Jag och deras matte har planerat en resa in i Norge i sommar och det ska bli väldigt roligt. Här bjöds jag på en supergod vegansk lunch och efter några trevliga timmar åkte jag vidare mot nästa mål.

Jag hade ett bokat airbnb i Falun och där bor en annan god vän och bloggvän, Paula. Jag tittade först in en stund i hennes nya lägenhet och sedan fortsatte vi till Bergsmansgården i Staberg. Inne i den här byggnaden, där Paula är en blomma bland andra blommor, upptäckte jag att jag är väldigt förtjust i Kålpudding. Minnen från skoltidens kålpudding har fått mig att vägra äta kålpudding…ända till det här tillfället. Det var det som erbjöds som veganskt alternativ och jag tog mod till mig och smakade. Det var så fantastiskt gott så att jag blev inspirerad att själv försöka. När jag var hemma igen gjode jag två olika recept och båda smakade väldigt bra. En ny favorit.

Juni

Jag hade en del ärenden på stan och jag började med provtagningen på sjukhuset. Pojken med skottkärran hade fått både halsduk och mössa av någon omtänksam person.

På väg hem stannade jag till vid Ändsjön och gick upp i det södra fågeltornet. Det var lite för sent på säsongen för att få se små duniga fågelungar men de vuxna fåglarna är ju också trevliga att titta på.

Vi fick ett celebert besök, nämligen av en Krushuvad pelikan.  Den är normalt hemmahörande i sydöstra Europa och Asien så det är ganska märkligt att den nu har synts i Storsjön. Bilden visar inte en Krushuvad Pelikan utan är en AI-bild och det enda som stämmer är nog att det just är en pelikan. Många fågelskådare vallfärdade hit men så småningom gick det rykten om att den stora pippin hade synts i Finland. Jag hoppas att den hittade hem till slut.

Ett litet blomstergalleri med några flygande gäster.

Sista dagen i juni gav jag och min yngsta dotter oss iväg på en efterlängtad resa till Stora Sjöfallets nationalpark. Några gånger fick vi fint sällskap på vägen och det är alltid trevligt. I alla fall när man inte har bråttom.

Juli

Jag hade tidigare bestämt mig för att foten fick bära eller brista under den här resan. Vila och träning hade hjälpt en del men helt bra blev det inte. Här tänkte jag inte låta det problemet bestämma.Efter en övernattning i Arvidsjaur fortsatte vi mot slutmålet. Det pirrar alltid i mig när jag kommer in i fjällvärlden och har vyer som den här omkring mig.

Vi var för tidiga för att kunna checka in i den lägenhet vi hade bokat så vi stannade till vid Naturum. En byggnad som smälte fint in i naturen.

Vi gick in och tittade på utställningarna och utanför ingången möttes vi av två renar som stod helt stilla vid fotograferingen.

När vi hade checkat in tog vi oss till leden mot Stora sjöfallet. Leden var spångad nästan hela vägen så det var en väldigt lätt promenad.

Lätt ända tills vi kom till de stora klippblocken och stenarna. Men vi tog oss fram och jag satte mig tacksamt ner en stund när vi såg fallet från ovansidan.

Min dotter vågade sig lite längre ner och närmare fallet och jag fick använda hennes bild. Sjön och fallet har genomgått reglering i fyra omgångar så det som förr kallades Nordens Niagara är nu kraftigt decimerat. Men det är fint ändå och ligger i en natur som är min absoluta favorit. Kargt och med fjäll runt omkring.

Vi tog oss tillbaka till den spångade delen av leden och i lägenheten blev det sedan en middag bestående av stuvade makaroner och vegobollar. Mums!

Dagen därefter blev det en liten fjällvandring. Inte upp på en topp men leden till Soldalen bjöd ändå på vackra vyer och dessutom hade vi tur med vädret. Lite kyliga vindar stundtals men soligt och bra sikt.

Att ta sig tid till att njuta är viktigt. Man kan t ex lägga sig ner en stund, när man har fått så många fina intryck, och bara uppskatta att få vara där man är. Min dotter gjorde mig sällskap och där låg vi, blundade och mådde bra. Vi tog många små pauser, nödvändiga vilopauser och en del andäktiga pauser. Precis så tycker jag att en härlig dag i fjällmiljö ska vara.

Men vi kunde ju inte stanna kvar där hur länge som helst så vi började nerfärden efter en stund.

Dagen efter var våra kroppar ganska stela och min protesterade på flera sätt. Vi bestämde oss för att ta bilen så långt vi kunde för att följa en stig till det som återstår av den nedre delen av Stora sjöfallet. Det blev en fin och ganska kort promenad.

Vattnet har gått genom turbiner under jord och när det blir synligt är det mer som en fors än som slutet av ett fall. Lite besviken var jag men älskar man den här naturen så blir upplevelsen väldigt fin ändå.

Vi tog bilen en bit till för att få se Tvillingfallen, även benämnda Greven och Grevinnan. Namnen är inte officiella men de är välkända bland lokalbefolkning och isklättrare.

Nästa dag var det dags för hemresa men vi körde inte hela sträckan utan övernattade en bit söder om Blattniksele.

Vi såg inga renar alls uppe bland fjällen men längs vägen såg vi flera även på hemresan. Den här resan gjorde gott och efter att ha varit försiktig med foten så länge så var det härligt att ge sig ut på lite längre vandringar igen. Foten återhämtade sig bra efter varje äventyr och då bestämde jag mig för att hädanefter gå ut när jag känner för det och när det inte frestar att gå ut så kan jag cykla på motionscykeln i stället. Så har jag gjort resten av året och med hjälp av diverse stöd i skor och runt foten så funkar det bra.

Juli bjöd på en hel del fina dagar och i mitten av månaden kom min son hit och tillsammans for vi till Gräftåvallen för lite skön fjällvandring. Vi började i en slalombacke och sedan var det lättare en bit innan det gick uppför igen. Men sedan var det inte mycket lutning utan bara en fantastisk dag. Vi tog det lugnt och njöt lika mycket som jag och dottern gjorde när vi gick till Soldalen. Sist jag var här såg jag massor av renar men det var förmodligen för varmt den här dagen. De höll sig säkert i skugga lite längre ner i dalen.

En av mina grannar har också bott i Optand tidigare och när vi pratade en stund en dag så kom vi på idén att göra en liten rundresa runt södra delen av Brunfloviken (en vik i Storsjön). Vi hittade det perfekta fikastället på en lugn, vacker plats där en hammock var utställd. Vi for vidare upp mot Brunflo kyrka och kastalen, där jag vandrade upp för trätrapporna för att få lite utsikt. Min grannes man ligger begravd på kyrkogården där så vi gick ett varv där också. En väldigt fin kyrkogård. Vi tittade till både min grannes hus och mitt f d barndomsparadis som senare blev mitt vuxenparadis. Det var inget paradis längre. När vi bodde där var det strikta regler om strandskydd och bygglov. Något har verkligen förändrats för en alldeles för stor byggnad var på gång alldeles för nära det hus som jag har älskat sedan barndomen. På ett sätt var det nästan skönt för nu försvann all längtan tillbaka. Min granne ville bjuda mig på lunch som avslutning och här på Frösön, restaurang Hos Andreas, var det buffé med en vegansk gryta som ett av alternativen. Gott och trevligt!

Det var bra att jag passade på med allt detta innan juli tog slut för sista dagen i månaden gick leasingperioden för min bil ut. Jag lämnade tillbaka den och tog bussen hem. Det kändes väldigt bra att ha tagit beslutet att inte ha en ny bil.

Augusti

Augusti började med ett väldigt trevligt besök av yngsta dottern och svärsonen. De var i Jämtland några dagar och jag blir alltid lika glad för att de klämmer in mig i allt de ska göra när de är här.

Den 12:e augusti for den här lite ovanliga och i mitt tycket imponerande molnbanken fram i snabb takt och ganska snart upplöstes den.

Dagen efter var det återigen dags för provtagning och då passade jag på att hoppa av bussen redan på Frösön så att jag fick en skön promenad över bron och till sjukhuset.

Förvandlingen av bostadsrättsföreningens alla hus startade i början av månaden och när augusti nästan var slut hade renoveringen kommit så här långt. Jag är glad över att mitt hus var först ut och nu slipper jag allt oväsen och ingen tittar in till mig genom fönstren. Men fint tycker jag att det blev och de jag pratade med var alla väldigt trevliga. Om fem år beräknas alla hus vara förvandlade.

Det blev en hel del promenader och jag förevigade massor av blommor, insekter och natur men jag kan inte ha med allt som händer i naturen varje månad. Men svampen vill jag ända ha med. Jag fick med mig en liten skörd då och då.

September

6:e september bestämde jag mig för att ta tåget till Åre för att återigen få vara lite i fjällmiljö. Min vandring började vid stationen och sedan gick det uppför genom Åre centrum och vidare upp mot Tott, uppför slalombacken och sedan en något snällare lutning fram till sista biten upp på Totthummeln. Där lutade det återigen ganska rejält men inte så lång väg.

Det var nog på gränsen att kalla den här toppen för en fjälltopp men jag kom faktiskt upp ovanför trädgränsen. Fin utsikt fick jag åt flera håll och som ni förstår så njöt jag verkligen där jag satt en lång stund, åt en del av min matsäck och sedan gick runt lite för att se allt.

Vilken dag och vilken lycka att fortfarande ha så pass bra hälsa att jag kan ta mig upp på höjder och kunna ta in allt det som jag älskar när det gäller natur.

Jag hade dumt nog bokat ett tåg med god tidsmarginal. Lite för stor marginal och när jag kom ner från Totthumeln beslöt jag mig för att gå en extra runda för att slippa vänta nere i byn väldigt länge. Det hade varit bättre att inte boka alls utan ta det tåg eller den buss som passade bäst. Men nu har jag lärt mig något.

Jag satte mig på en bänk nedanför Holiday Club. Det var så skönt att sitta där och äta sista mackan och det var trevligt att samtidigt kunna titta på alla skärmflygare. Så småningom var det ändå dags att gå till stationen och ta tåget till stan. Därifrån blev det buss och jag tycker att det funkade väldigt bra (bortsett från min miss att boka i förväg). Jag kände att jag inte saknade bilen ett dugg.

Den 8:e september skullle vi få se en blodmåne. När månen kom inom synhåll från min balkong hade den redan börjat förflytta sig ur den position där jorden skymmer den från solen. Som jag förstår det bryts solens strålar genom jordens atmosfär och det gör att månen ser röd ut.

Jag kom hem från mina promenader med små fynd och till slut hade jag fått ihop 1,4 liter lingon och en hel del svamp.

Det finaste svampfyndet var den här koralltaggsvampen (namnet fick jag hjälp med från Anki). En rödlistad svamp men jag fick veta att så länge jag inte skadar mycelet eller växtplatsen så kunde jag försiktigt skära loss en del av den goda matsvampen. Det gjorde jag.

Höstfärgerna satte fart.

Oktober

I början av oktober plockades byggställningarna bort. Då var taket bytt och nya fönster monterade och all fasadfärg var på plats. Det som fortfarande saknas är att våra ytterdörrar ska antingen målas eller bytas ut. Jag gissar på att de ska bytas ut eftersom målarna inte ägnade sig åt dem när de målade resten av huset.

Oktober bjöd på många höstfärgade träd och buskar.

Jag har turen att kunna se många vackra soluppgångar från min balkong. Men bara den period då solen går upp så pass sent på morgonen att den dyker upp längre söderut.

Men jag gick så klart ut på promenader också för att få se både höstfärger och någon tidig soluppgång.

Kurre dök också upp framför min kamera.

En domherre var snäll och poserade.

Regn lämnar droppar efter sig.

Den 29:e oktober var en härligt frostig dag och lite snö hade lagt sig på topparna i Oviksfjällen.

November

Sista dagen i oktober satte jag mig på tåget för att åka till min son i Uppsala. Den resan får hamna i november eftersom det bara var ca två timmar kvar av oktober när jag kom fram. Redan dagen efter, alltså 1:a november, tog vi först buss och sedan tåg till Örebro för att träffa mina döttrar och svärsonen. Vi promenerade från stationen genom stan och mötte äldsta dottern vid slottet. Då hade vi passerat den här festliga ankan som är gjord av bildäck.

Vi gick hem till min yngsta dotter, hennes man och deras två katter. Det blev väldigt trevliga timmar med kattgos, lunch och fika och så klart kramar. Jag och min son följde med äldsta dottern hem till henne där vi träffade de två katter som för tillfället var jourhemsplacerade hos dottern. De har nu fått sina riktiga hem där de båda verkar trivas. Första bilden är en av kattbröderna och de andra två är jourhemskatterna.

Vi tog en promenad till en kyrkogård där min dotter tände ett ljus för i första hand sin pappa, min man. Vi satt på en bänk en stund och tittade på alla ljus för att sedan återvända till dotterns lägenhet.

Snart var det dags för mig och sonen att gå till tåget och vi passerade den här installationen. Enligt AI-sammafattningen är de ”lysande skallarna” sju gigantiska färgstarka dödskallar inspirerade av den mexikanska högtiden Día de los muertos (de dödas dag) Dessa installationer brukar finnas i Slottsparken under höstlovet som en del av evenemanget Spökstaden. De är sex meter höga och lyser upp parken med vackra mönster, ofta från skymningen. 

Det blev ännu en ganska sen ankomst till sonens lägenhet men på förmiddagen dagen därpå var vi redo för en skogspromenad. Vi tog bussen till ett fint skogsområde och visst fanns det tankar om eventuella svampfynd. Men vi trodde inte jättemycket på att vi skulle hitta särskilt många svampar så vi hade inte med oss något särskilt att plocka i. När trattkantarellerna började visa sig använde vi först en vanlig liten plastpåse som jag hade min macka i och när allt fler trattisar dök upp använde vi även den nylonpåse som alltid finns med i min väska. Vilken tur att vi inte behövde lämna allt det goda i skogen.

5:e november tog jag bussen till Folkets hus där jag fick influensa- och covidvaccinationer. Därefter tog jag en promenad till Lillsjön och där träffade jag några fina krabater. Tyvärr hade jag inget att erbjuda i matväg så de tröttnade snart på mig.

Det var en skön dag med helt blankt vatten.

10:e november kom första snöfallet men det smälte undan ganska snart.

19:e noveber var det lättande dimma över sjön.

Den dagen hittade jag även en hel del isformationer från grenar och i vattendrag.

Där dimman hade nått träden gjorde kylan att fukten frös fast i träden.

Dagen efter var det ännu kraftigare dim- och kanske även rimfrost.

Jag träffade familjen rådjur. Det var i och för sig på ganska långt avstånd men vi tittade i alla fall ganska intensivt på varandra

27:e november såg det ut så här på mitt nya sovrumsfönster när jag drog upp rullgardinen.

Ett bokat sjukhusbesök gav mig anledning att ännu en gång ta bussen en bit och sedan promenera över bron och till sjukhuset.

Dagen innan första advent bakade jag lussebullar, precis enligt tradition.

December

Snön kom och följdes av töväder flera gånger.

Jag tog mig till Jamtli för att se Jämtlands Lucia med följe och när Lucia bjöd in barnen att komma och sjunga med i sångerna så blev plötsligt tåget större. När Lucia och tärnorna tågade iväg tog de varsitt barn i handen och barnen följde snällt och villigt med. I alla fall en bit för sedan återvände de till sina föräldrar, som tur var.

Jag hann gå en kort promenad innan det var dags att kliva på bussen.

När det fryser på, töar och fryser på igen så bildas is av olika slag. Förut har jag fotat lite större isformationer men den här dagen (17:e december) letade jag efter droppar och andra små isbildningar.

22:a december hade jag turen att få se den här häftiga synen. Den blev dubbelt så fin tack vare det spegelblanka vattnet.

Lättande dimma och morgonljus är en fin kombination.

Dagen innan julafton kom först min son med tåget. Han valde att promenera hem till mig. Så gör han oftast och den här gången mötte jag honom ungefär halvvägs.

Min äldsta dotters tåg kom några timmar senare och när det plingade på dörren fick vi en stor överraskning. Min yngsta dotter hade inte berättat för någon av oss att hon också skulle komma. Hon gick fram till sin syster på tåget och frågade om platsen bredvid var ledig och ingen av dem avslöjade i sin kontakt med mig och deras bror att vi skulle samlas hela familjen. Det blev så klart stor glädje och varken sängplats eller mat var något problem. Det finns alltid marginaler hos mig. Efter middagen klädde vi granen samtidigt som julmusik spelades. Efter väl uträttat förvärv poserade mina barn så snällt framför granen. Döttrarna lite anonymiserade.

Det blev promenader, spel (den här julen blev det många omgångar spingo), mat, godis, fika och nötter. Men mestadels bara umgicks vi och hade det mysigt. Precis som det alltid blir när vi samlas.

När alla mina barn hade tagit sig hem, trots stormen Johannes, gick jag en runda och såg att många träd har blåst omkull. Men jag slapp strömavbrott eller andra problem som har drabbat många andra. Nu är vi mitt uppe i ovädret Anna men här ser det inte ut att bli någon fara. Snön faller men det vill jag ju att den ska göra. Ingen vind att tala om än så länge. Återigen är det på andra platser, och tyvärr där de redan var hårt drabbade av Johannes, som det värsta kommer.

Igår, på nyårsafton, brydde jag mig inte om att hålla mig vaken till 12-slaget. Jag var trött och jag tog mitt sömnpiller bara en timme senare än vanligt. Kanske var det tack vare det och att jag använde öronproppar som jag inte hörde några raketer.

När jag ser tillbaka på mitt 2025 så är det mest med positiva minnen och tankar. Nu hoppas jag att 2026 ska bli ett minst lika bra år. Då tänker jag bara på min snäva lilla värld men jag hoppas så klart på stora förbättringar även internationellt och på många plan.

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År 2026!

Stormen Johannes gjorde så att det dånade när vinden tog tag i hus och träd och nere på sjön var vågorna stora och med skumtoppar som yrde iväg i blåsten. Det såg ut som rök som steg upp från sjön och for iväg med en väldig fart. Vi stannade inne i tryggheten i min lägenhet och tittade ut över vattnet och över allt som böjdes i vindarna. Jag förberedde mig till viss del på att det kunde bli strömavbrott och fyllde på vatten i diverse kärl. Men hittills, under de snart sju år som jag har bott på Frösön, har jag aldrig haft något strömavbrott. Kökslampan blinkade till snabbt en gång i lördags men det gick så snabbt så att vi inte var helt säkra på att vi hade sett rätt.

Vi som var här var jag och min äldsta dotter. Mina tre barn kom alla hit med tåg och ni vet ju att tågtrafiken påverkades. Min yngsta dotter hade sin hemresa bokad till fredagen, dagen innan Johannes kom. Men båda mina två äldsta fick sms om att de behövde boka om. Min son lyckades hitta en resa fredag kväll men min äldsta dotter skulle till Örebro på lördagen och den resan blev så klart inställd. Hon hade flera operatörer men hon kunde avboka allt och hittade en resa på söndagsmorgonen. Hon tjänade faktiskt någon hundralapp på det. Lite strul blev det även på den resan med en ersättningsbuss som gjorde att hon inte hann med det bokade tåget. Men hon kom i alla fall hem med ett tåg som redan var fullbokat och där nu min dotter och många andra resenärer också skulle klämmas in. Min dotter lyckades ändå hitta en sittplats.

Min yngsta dotter berättade om en kompis som åkte tåg på en annan sträckning och även där fick många passagerare dirigeras om till ett redan fullbokat tåg. Han hade visat en bild där han från tågets dörr såg ut över hur många helt enkelt hade slagit sig ner på golvet med packning och även en hund. För många fanns det nog inga andra alternativ än att försöka ta sig hem men det kan inte ha varit särskilt positiva upplevelser.

Jag behövde inte bekymra mig för min egen del utan jag stannade inne och väntade ut stormen. Visst blåser det fortfarande men inte några stormbyar. Jag gick ut en runda i förmiddags. Inte för att det såg skönt ut men för att jag längtade ut och för att jag ville se om det var någon förödelse i mina områden.

Det blåste kallt men jag var ordentligt klädd så det gjorde inget. Om ni tittar mot de mörka granarna så ser ni att det föll en del snö men allt blåste undan och hamnade någon annanstans. Trist med isiga stigar och snöfria fält men det ser bättre ut i prognoserna längre fram.

Det var här det blev bråttom. Efter att min mage hade strejkat sedan före jul började den just här ge ifrån sig tecken på att nu behagade den vilja komma igång igen. Kanske finns det fler med IBS, och kanske andra magåkommor, som känner igen sig i det. Det var inget att fundera på. Vis av tidigare erfarenheter förstod jag att jag måste ändra planeringen och skynda hem. Det var en bit att gå och jag är tacksam för att min träning även inkluderar knipövningar samtidigt som jag gör andra rörelser. Jag kan starkt rekommendera alla att vara noga med dessa knipövningar för att slippa stora problem när mage eller urinblåsa ger tydliga tecken ifrån sig.

Jag valde den snabbaste vägen genom skogen och där hade många träd fallit under helgen. Jag lyfte kameran lite snabbt mot några som jag passerade men jag såg många fler vindfällen längre in i skogen. Det var inte läge att försöka dokumentera mer. Jag gick så fort jag vågade på den isiga stigen medan jag knep och försökte få hjärnan att tänka på annat. Det kan faktiskt hjälpa.

Jag hann hem utan några missöden och alla som har haft liknande upplevelser förstår vilken lättnad det blev när jag kunde sluta knipa.

Jag hoppas att ingen har tagit illa vid sig av denna beskrivning. Jag har ju faktiskt inte ens nämnt de ord som kanske inte är så trevliga. Dessutom finns det väl inte mycket som är mer vardagligt eller mänskligt än just liknande situationer. Och återigen, jag vill verkligen trycka på att alla borde träna med knipövningar.

Hade jag väntat någon timme till med att gå ut så hade jag sluppit det här bekymret och jag hade dessutom fått sol. Molnen sprack upp och försvann och solen spred sina strålar över Frösön. Men jag hade ingen lust att ge mig ut igen. Det får bli en annan dag.