I mitten av april brukar Storspoven komma till Jämtland och idag åkte jag iväg till Optand för att få möta den och skicka en hälsning till min man. Jag ska inte tjata mer om vad storspoven betyder för mig för det vet ni redan. Ni vet också att jag inte tror på att den är ett sändebud från eller till min man men det känns ändå bra att tänka att den kan vidarebefordra min hälsning. Det var en kall morgon med ca 8 minusgrader och eftersom jag har tvättat och lagt undan mina vinterkläder, även långkalsongerna, så väntade jag tills termometern visade 0,2 plusgrader. Jag har låtit en mössa och tunna fingervantar vara kvar framme och de fick följa med till mitt barndomsparadis i Optand.

Innan jag åkte hemifrån monterade jag objektivet som är 70-300 mm på min kamera eftersom jag visste att jag inte skulle komma jättenära de eventuella storspovarna. Det är väldigt annorlunda att fota med det och något jag inte alls är van vid. Både färger och vad som ryms i bilden blir en utmaning men det var samtidigt kul att testa.

Jag hann inte mer än parkera bilen och gå några få steg när jag såg en kvinna komma gående från det håll jag skulle gå. Strax bredde stora leenden ut sig över båda våra ansikten och vi möttes i en varm kram. En av våra fina grannar från tiden då vi bodde här. Vi har träffats några gånger sedan jag återvände till Jämtland men vi har båda medicinska skäl att skylla på för att vi är lika dåliga på att höra av oss. Hon skrattade medan hon berättade att hon hade hört och sett storspovar på det vanliga stället och att hon mött en bekant och sagt att nu måste hon ta kontakt med en tidigare granne (dvs mig) och berätta att det var dags att komma hit. Och så kom jag gående strax efteråt. Det är välkänt att storspoven är viktig för mig. Vi pratade en stund och jag fick lova att höra av mig när jag blir sugen på att sitta på deras altan och ta en kopp kaffe i solen. Det är klart att jag vill det men samtidigt vet jag att det inte alltid är läge. Då är det jätteskönt att veta att vi båda kan säga precis som det är.

Jag blev lite förvånad över att en skidåkare vågade sig ut på isen. Förhoppningsvis har personen koll på att den är tillräckligt tjock. Hittills hade jag bara hört en storspov på avstånd men inte sett någon. Jag fortsatte en liten bit till innan jag tyckte att det var dags att vända.

En av alla bäckar som rinner ut i Storsjön.

Skum som piskats upp av det virvlande vattnet.

Och så var det dags igen. Alla dessa isformationer som bildas i bäckar och där vatten och minusgrader samverkar. Jag fascineras alltid och kan inte låta bli att fota. Det gick skapligt trots att jag hade teleobjektivet på. Men jag fick hålla ett visst avstånd för att få med det jag ville.

Det här är inte ett av alla iskonstverk i bäcken utan en smältande snöfläck.

När jag kom tillbaka till storspovarnas fält pirrade det av lycka i mig när jag både hörde och såg dem. De höll ett rejält avstånd till mig och teleobjektivet behövdes absolut. Men det är inte lätt att hålla kameran så stilla att det blir bra bilder ändå. Trots det är jag nöjd med att det syns att det är storspovar. Här går hanarna och bevakar sina revir och väntar på att honorna ska komma och bilda familj med dem. Honorna flyttar snart igen och låter papporna ta hand om barnen.

Bakgrunden blev väldigt märklig men det kanske beror på att det är land på andra sidan sjön som har zoomats in. Det är en storspov som flyger i mitten av bilden och om ni tittar noga kanske ni ser att näbben är öppen. Den sjöng så fint för mig och jag vill gärna tro att det var en hälsning från min man.

Jag kan ju inte komma hit utan att fortsätta promenaden bort till den stuga som har varit en central och viktig punkt från det jag föddes och tills jag blev änka. Tänk att det är 10 år sedan om en dryg månad. När jag kom till vägen som går ner dit blev jag lite förvånad. Det växte en klump i magen och den spred sig upp genom bröstkorgen och upp i halsen. Det gjorde fysiskt ont och det kändes rejält. Jag tänkte på Gunnar och på att jag måste kunna berätta för honom att jag verkligen hade försökt hålla kvar och identifiera känslorna.Det är inte ofta känslorna är så starka att de tränger igenom mitt försvar och jag insåg att det var läge att verkligen försöka klura ut vad som hände. Jag kände att jag inte bara var ledsen utan riktigt upprörd. Om jag var arg eller bara väldigt ledsen vet jag inte men ordet varför dök upp flera gånger. Det var så märkligt att känna att jag verkligen ville gråta, högt och intensivt, men jag lyckades så klart inte få fram några tårar. Det är första gången jag har haft en så stark upplevelse av att vilja och behöva gråta. Kanske var den upprörda känslan just en frustration över att inte lyckas. En kort stund önskade jag att Gunnar kunde vara där med mig och elda på mina känslor. Det är han bra på. Vi får väl se om vi kan återskapa det här när vi träffas nästa gång.

Där nere bodde vi våra sista fem gemensamma år. En stuga som mina farföräldrar byggde och som har fått flera olika tillbyggnader genom åren. Mitt barndomsparadis som blev mitt vuxenparadis…tills det tog slut.

Familjen rådjur hade full koll på mig när jag passerade dem på väg mot bilen. Jag vinkade till en annan bekant från tiden här när hon kom åkande i sin bil men jag var glad för att hon inte stannade. Det tog lång tid för den fysiska smärtan och klumpen att försvinna. Något jag faktiskt var glad för. Det är skönt att kunna känna känslor.

Min bloggvän Anna-Lena, som bor här på Frösön och som blev en vän även i verkligheten, har länge haft en hemlängtan och det är något jag förstår väldigt väl. Precis som jag längtade hem till Jämtland under mina år i Östergötland, har hon känt samma sak för det hon kallar hemma, lite längre norrut vid kusten. Nu är det bara några veckor kvar tills hennes flyttlass går och det är klart att jag är jätteglad för hennes skull. Självklart lämnar hon ett tomrum efter sig men vi ses igen. Hon har två döttrar med familjer här så hon lär komma farandes lite då och då. Har hon då någon gång lite tid över så kanske vi kan ta en promenad tillsammans igen. Tilläggas kan att precis som jag ändå trivdes i Östergötland så har Anna-Lena trivts här på Frösön. Men hemma är alltid bäst och nu önskar jag henne lycka till i sitt nya, spännande kapitel i livet.

Vi ville träffas en sista gång innan flytten, ta en promenad och sedan fika någonstans i stan. Solen sken på oss och trots att det inte var många grader så värmde solen skönt. Vi passerade Stortorget och fortsatte mot vårt planerade fikastopp.

Hamngatan 12 Interiör & design – Café & Bistro. Ett långt namn på ett lite undanskymt ställe där det finns allt möjligt. Men vi var ute efter kaffe och något gott till det och det fanns det en hel del av. Jag räknade inte hur många veganska bakverk det fanns men minst 4 olika sorter minns jag. Gott kaffe var det också. Det var lä ute på gården och det var ett självklart val att sitta där ute och njuta av sol, gofika och trevligt sällskap. Vi turades om att fota varandra och då erbjöd sig en tjej vid bordet intill att fota oss tillsammans. Det var ett snällt erbjudande och med Anna-Lenas mobil blev det så här. Anna-Lena blev väldigt fin men jag…jaja, vi ser i alla fall båda väldigt glada ut.

Vi satt där och mådde finfint en bra stund men reste oss till sist för att gå tillbaka över bron och till det som snart inte är Anna-Lenas hem längre. Jag överlämnade en liten hejdå-present och efter en kram och ett lycka till från mig gick hon in och jag satte mig i bilen för att åka hem till mig och mitt hem, som det inte är minsta tvekan om är precis rätt plats för mig. Visst är det härligt att det finns så många ”hemma” och att dessa kan finnas på så många olika platser. Alla vi som har hittat rätt kan skatta oss lyckliga och därför är jag så glad för min väns skull.

Att det kommer snö här i mitten av april är inte ett dugg ovanligt. Det snöar ofta en bit in i maj också. Det är alltså inte någon fara för oss som vet att vinterdäcken bör sitta kvar lite längre än lagen säger. Det var ett inslag igår på de lokala nyheterna där en polis sa att inte ens deras bilar har sommardäck än. Men längre söderut har många redan bytt däck och nu varnas det för nya rejäla snöfall. Jag hoppas att folk är försiktiga om de absolut måste ut just då och där. Mina dubbdäck sitter kvar till 30:e april, dagen innan resan söderut börjar.

Bilden är tagen på morgonen igår men det tog inte lång tid innan snön försvann från träden. På marken blev det bara blött.

Som vanligt passade jag på att promenera på Östersundsidan av sjön både innan och efter mötet med Gunnar. Ett gäng strandskator trippade omkring en bit bort men de ville inte låta mig komma för nära. Ännu ett vårtecken. Jag såg dem visserligen på långt håll redan förra veckan men då lyckades inte kameran fånga dem.

Det är precis två veckor kvar till vår resa och ingen av er blir väl förvånad om jag säger att jag redan har börjat packa. Jag har dessutom skrivit ut en lista på våra boenden och ska komplettera den med diverse uppgifter för hand. T ex in- och utcheckning, adresser och andra bra-att-snabbt-få fram-uppgifter. Min erfarenhet är att det går snabbare än att öppna mobilen och klicka fram de uppgifterna. Kopia på pass, körkort och de två betalkort som ska följa med finns också med i mappen och så klart bokningsbekräftelserna på de två färjorna. Pass måste tas med, inget annat duger, och ett EU-kort gäller för eventuell sjukvård även efter Brexit.

Inte nog med det. Jag har även skrivit ut en jämförelse mellan svenska och engelska vägskyltar och läst på lite om vad som gäller i trafiken. T ex att det trots vänstertrafik är högerregel som gäller. Även i rondeller, vilket är ganska givet. Det fick mig att inse att vi i Sverige faktiskt har en motsvarande vänsterregel i rondeller. Något som bara har gått automatiskt och som jag inte har tänkt på förrän nu. Det gäller också att vara försiktig i alla interaktioner med cyklister och fotgängare för det råder någon slags ordning i trafiken där störst ska ta hänsyn till mindre. Det varnas för att det kan ske incidenter avsiktligt bara för att kunna få pengar i ersättning och helst ska man ha en kamera monterad i bilen för att kunna motbevisa sådana anklagelser. Ojojoj, mycket att tänka på. Det går inte att tänka så hela tiden utan vi får helt enkelt hålla hastigheter och försöka ta hänsyn till alla. Apropå hastigheter så har jag självklart även koll på de vanligaste hastigheterna i miles och vad de motsvarar i km. Det är tydligen noga för fartkamerorna är många.

Än har jag inte kollat vilken utrustning som krävs i bilen. När vi reste genom många länder i Europa var det många olika krav och dessutom behövde jag beställa miljödekaler från Tyskland och Frankrie. Det tror jag inte behövs nu för vi ska inte in i London. Där har vi redan varit, inte tillsammans men vi tycker att vi vill se annat nu.

Låter det jobbigt? Det tycker inte jag. Det ger mig någon slags tillfredsställelse att ha koll på mycket och det är dessutom både spännande och intressant att jag får lära mig något. Men det får bli i omgångar om hjärnan ska hänga med. Jag svävar fortfarande på moln uppe i det blå av glädje 😀

Ibland går det undan men det kan bli väldigt bra ändå och det blir det absolut den här gången. Men mer om det lite längre ner. Jag har haft så fullt upp med att tänka roliga tankar att jag nästan har glömt att lägga märke till, och fota, vad som händer i naturen nu. Men igår blev det två bilder på den ystert forsande Mjällebäcken och på hur bred den just nu är lite längre uppströms. Snösmältningen gör stor skillnad.

Idag gick jag åt andra hållet i det sköna vädret och ni ser ju att det händer mycket. Jag började gå i kanten av den blöta stigen…

…men vände när jag kom hit. Visserligen är det inte halt men med lågskor hamnar mycket av snön innanför skorna och det är inte jätteskönt. Jag gick hem i stället för att fortsätta med det som plötsligt och lite impulsivt har sysselsatt mig några dagar.

Det började med att min son ringde mig i förrgår (i lördags). Jag visste sedan tidigare att han tack vare ett byte av arbetsgivare är ledig lite extra i maj och vi har pratat om att han ska komma upp hit och att vi kanske kan ta oss upp på en fjälltopp. Fråga mig inte hur det gick till, för det vet jag inte riktigt, men jag vet att min son började säga något om att eftersom det troligtvis är för mycket snö i fjällen för en topptur så funderade han på en tågresa någonstans. Jag minns inte ens hur långt han kom i den funderingen innan jag utbrast ”jaaaa” och på den vägen är det. Först pratade vi om att ta tåget ner mot Grekland, kanske via Italien och vidare med båt till Grekland. Sedan hamnade vi en kort stund i att vilja återuppleva Alperna. Men även om det var fantastiskt så har vi redan gjort det. Jag tror att det var min son som först kom fram till att en rundresa i England, Wales och Skottland vore kul och jag föll genast för den idén. Vi har båda varit i London tidigare men vi vet att det finns otroliga naturupplevelser att vara med om utanför London.

Vi bestämde oss för att Storbritanien får det bli. Därefter skulle vi besluta om vi ska göra den här resan med tåg eller med bil. Vi funderade på varsitt håll och kollade upp olika alternativ. Igår bestämde vi att det blir en roadtrip med bil. Det har vi ju gjort förut genom Europa och det gick väldigt bra. För enkelhetens skull och för att vi snabbare kommer fram till Calais, där vi bokade en färja över till Dover, tog vi beslutet att precis som vid Europaresan boka en hytt på en av båtarna som trafikerar Trelleborg-Travemünde. En god natts sömn på båten blir en bra början. Sedan tar vi närmaste vägen via Tyskland, Holland och Frankrike till Calais. Resten av vår planerade resväg ser ni på kartan här. Två dagar tar det att resa från Uppsala till Calais, 11 dagar (10 nätter) reser vi runt i Storbritannien och sedan tar det två dagar hem igen med en repris på resväg. Nu har vi även bokat alla boenden så nu är det helt klart.

Som sagt, vi är båda pigga på äventyr och vi vet att vi har kul och trivs med att resa tillsammans. Då är det inte särskilt svårt att vara impulsiva. Visst blir det dyrt men jag resonerar som så att jag vet inte hur länge jag orkar med dylika äventyr och då tycker jag att det är värt att nalla på fonderna för att få den här upplevelsen. Jag har ju bara mig själv att ta hänsyn till. Nu är det bara ett litet bekymmer…det är ju vänstertrafik på den stora ön. Helst skulle jag vilja öva på det men jag kan ju inte ge mig ut i den svenska trafiken och köra på vänster sida. Nåja, det löser sig nog ganska snabbt och vi får båda ta det lugnt i början.

Vad mycket kul jag har att se fram emot. Den här resan, som vi ger oss iväg på om lite drygt två veckor, en vecka på Gotland med min syster och i september blir det troligtvis några dagar vid Fulufjällets nationalpark. Det är bara att hoppas på att kroppen hänger med och att även huvudet orkar med. Jag utgår från att det ska bli bra.

Ibland går det undan. Det måste vara så att förberedelserna för de små skönheterna påbörjas redan under snötäcket och så fort det smälter undan så skyndar sig först tussilagona och sedan blåsipporna att sträcka sig mot solen. Jag hade inte förväntat mig att hitta blåsippor redan men på två platser längs min promenadrunda idag stod de där och gjorde sitt bästa för att synas.

Varje vår, när jag hittar de första blåsipporna, går barnvisan om hur de står i backarna på repeat i mitt huvud och naturligtvis måste jag gå i takt till den. Om och om igen sjöng jag tyst de tre verserna medan jag höll takten. Jag hade nog kunnat bryta in med något annat för att få slut på det men jag brydde mig inte. Det blev ingen jättelång promenad så jag hade gärna den visan med mig, med undantag för när det blev en stunds gosande med två jaktlabradorer.

I hörnet av en trädgård lyste även ett gäng gula krokusar mot mig och då fick de också vara med. Jag kan ingen visa om krokusar så jag fortsatte med blåsippsvisan i huvudet och det fortgick tills jag kom hem.

En helt underbar dag med 10 plusgrader och solsken. Jag premiärinvigde mina walkingskor och var väldigt noga med att välja snöfria underlag. Tänk att man ena dagen kan sjunka drygt en meter ner i snön med ena foten och dagen därpå gå i lågskor och njuta av vårblommor. Det är Jämtländsk vårvinter det. Än så länge har vi inte fått meteorologisk vår här men chansen finns att den snart är här.