Tillbaka till Motala

Vi hade valt rätt dag för att sitta i bilen ett antal timmar. Kallt och blåsigt jämfört med hur det varit tidigare men det hindrade oss inte från att stanna vid Osaby naturreservat, en liten bit väster om Vetlanda, för att få lite luft och en promenad. Men vad tror ni vi möttes av när vi kom till parkeringen? Ja, det är nog inte så svårt att gissa att vi var tvungna att gå genom en kohage innan vi kom fram till själva leden. Det var nära att vi vände och struntade i promenaden men min systerson läste noga på alla informationsblad på anslagstavlan och tyckte att de uttryckte att korna inte var i just den hagen. Efter en del velande bestämde vi att systersonen skulle gå först och speja och sedan skulle vi snabbt gå efter med Roddy för att så snart som möjligt komma ut på andra sidan. Ni får gärna skratta åt oss men har man hört från flera håll att kor inte gillar hundar så är man försiktig.

Vi har sett så många stora, vackra gullregn och här vid parkeringen fanns det också några sådana.

Jag lyfte kameran i farten för att försöka fånga glimten av sjön och den lilla ruinen bakom blomster- och kohagen.

Vi såg inte till några kor och efter en stund var vi ute ur hagen och hittade stigen vi ville följa. På några ställen kom vi ner till en sjö och det gillade Roddy.

Han är ganska duktig på att posera.

Jag har aldrig sett röd ängskovall förut men här såg jag dem på flera platser. Jag kan inte helt säkert säga att det inte är en annan sorts kovall. Det är fullt möjligt men de växte bland de gula som ser likadana ut i övrigt.

Det var skönt att komma hem till min systers hus i Motala där även jag känner att jag kopplar av på ett helt annat sätt än när vi är ute och ska hinna med massor av aktiviteter. Efter en lugn kväll och förmiddag dagen efter tog jag bilen till en av mina bästa vänner från högstadiet. En vän som jag fortfarande är väldigt nära och gärna vill träffa när tillfälle ges. En halvtimmes resa senare körde jag in på hennes familjs garageinfart och när jag öppnade bildörren kom en av familjens senaste medlemmar fram och ville hälsa. När jag satte mig ner på knä i gruset hade jag genast en söt, spinnande kisse i knät.

Bara en liten stund senare kom två härliga golden retrievers ut och överöste mig med pussar. Det hade jag inget emot och jag passade på att kramas lite. Det var Pepsi, som var valp när vi nyss hade flyttat in i Mjölby, och så det andra nytillskottet i familjen, Nova. Chili, gamlingen i skaran, fick stanna kvar hemma medan jag, min kompis och två hundar tog våra bilar bort till en fin plats i den skog som familjen äger. Vi promenerade, pratade, ropade på lösspringande hundar och fikade. De har två små berg (eller kanske snarare kullar) på sin mark, morgonberget och kvällsberget och vi hamnade till sist på kvällsberget där de hade ställt en egentillverkad fin träbänk. Där värmde solen oss alldeles lagom och vi satt där och fortsatte prata om allt möjligt. En av de vänner, jag har turen att ha, som aldrig ställer krav eller tycker att jag borde höra av mig oftare. När vi träffas eller någon gång ringer är det jättekul men ingen av oss känner att vi måste ha kontakt med ett visst intervall. Sådana vänner är guld värda och jag har flera stycken.

Vad roligt de här två har med varandra och vad mycket spännande de hittar på i skogen. Rätt som det var dök båda två ner och doppade sig helt och hållet i ett dike med lersörja. Min kompis tog det med ro och vi gick vidare tills hon visade med handen och sa till sina hundar att springa och doppa sig i en liten sjö. Vi såg inte ens sjön men hundarna sprang glatt iväg och efter en stund kom de lika glatt springande tillbaka mycket renare.

Aklejor är fina och jag hittade både vita och blå under vår promenad.

Till sist, efter ca tre timmar, var det dags att åka åt varsitt håll och jag kramade om hundarna och vinkade hejdå till vännen. Det var en jättetrevig eftermiddag men det var skönt att komma hem till min syster igen och bara slappa i soffan.

Saxemara och Ronneby

I söndags började vi dagen med en morgonpromenad i Saxemara och den här gången valde vi att leta oss fram till den andra stranden.

Själva stranden var inte mycket att hurra för i jämförelse med de fantastiska stränder vi besökte på Österlen och jag tror att de flesta badar från badbryggorna för att slippa gå i bland hala och sjögräsbevuxna stenar. Men om man inte tänker bada är det trevligt att promenera runt och titta på vyerna.

Den här tiden kan man även få syn på olika fåglar och deras ungar. Jag vet inte vad för sorts sjöfåglar detta är men det kanske någon kan hjälpa mig med.

Saxemara verkar vara en plats där kaniner trivs och på hemvägen lyckades jag fånga en på bild.

När vi kom tillbaka till stugan gjorde vi oss i ordning för ett besök i Ronneby. Min systerson letade upp ett naturreservat på ”Naturkartan”. Brunnsskogen lät som en trevlig skog att besöka. Min syster kände till Ronneby sedan tidigare och föreslog att vi att vi skulle börja med att gå en runda i Brunnsparken, som ligger alldeles bredvid. Det lät som en bra plan och återigen kan jag konstatera att vi gjorde den här trippen precis rätt period. Vilken blomsterfägring vi fick uppleva. Den första bilden är tagen från parkeringen och min första reaktion var att ”oj, vad länge syrenerna blommar här”. Men det här är inte syrener och det såg vi när vi kom lite närmare.

Brunnsparken bjöd på fantastiskt stora rododendronbuskar på många platser och att få se dem i full blom var inte så dumt.

Det fanns så klart en hel del annat att titta på också.

Bäckahästen är inte en särskilt trevlig figur. Han är vanligtvis i mörker och vatten eftersom han då är osynlig. Han lockar upp barn på ryggen och ju fler barn som sitter upp desto längre blir hans rygg. Sedan försvinner han ljudlöst ner i vattnet och tar barnen med sig. Under den tid vi var i närheten såg jag två barn som fick hjälp att sitta upp och jag hoppas att föräldrarna inte berättade om myten för barnen. Det kan säkert ge mardrömmar senare.

Från parken fortsatte vi in i Brunnsskogen och i början bokskog.

Vi kom till doftträdgården men just den hade inte kommit igång ännu.

Det finns även en japansk trädgård.

Vi passerade en golfbana och hörde ett antal ”fore” innan stigen förde oss åt ett annat håll.

Roddy ville bli kompis med ett lodjur men fick inte så mycket respons på sina pussar.

När vi kom tillbaka till parken kom vi förbi detta spännande hus.

Direktörsvillan uppfördes för brunnsdirektören Ernst von Heidenstam 1884 och är ritad av en arkitekt som till våra dagar tyvärr är okänd. Villan kom bland annat att nyttjas av de orkestrar som var knutna till brunnen på 1950-talet. Den stod därefter tom i ett par decennier, och renoverades i början av 1980-talet. Sitt nuvarande utseende fick byggnaden 2013 – 2014 när utsidan målades om i historiskt korrekta kulörer./ronneby.se

Min syster har berättat att hon har sett röda kastanjeblommor och även här fanns det ett sådant träd.

Här inne står själlva Ronneby brunn. På den lilla vita skylten som hänger utanför står det ”gamla källan”. Jag undrar om den nya källan finns under den gröna lite simplare pumpen.

Det är inte lätt att få ett bra foto av själva pumpen inne i huset. Fönster åt alla håll och massor av speglingar gör det svårt

På kvällen tog vi oss till Järnaviks naturreservat. Eller det var i alla fall planen. Naturligtvis gick leden genom en kohage och vi hade ingen lust att utsätta Roddy, och i förlängningen oss, för eventuella attacker från kor. Vi åkte i stället en kort bit till hamnen bredvid Pensionat Järnavik. Där fanns inte heller några alternativ att välja mellan. Den stig vi gärna hade velat gå gick genom ett fågelskyddsområde och där fick inte Roddy föja med. Det blev bara en liten kort promenad fram och tillbaka i hamnen och sedan stannade vi till vid den lilla glasskiosken utanför pensionatet. Jag frågade om de hade någon vegansk glass som inte var sorbet. ”Javisst” sa den glada och trevliga tjejen i kiosken. ”Vi har en sort som är som mjukglass”. Jag köpte en sådan men såg direkt när jag fick den att det var sorbet och inte god och mild glass. Men jag har svårt för att göra andra ledsna så efter att först ha påtalat att det blev lite tokigt gick jag fram till luckan igen efter att ha smakat och sa att min glass i våfflan var god. Det var en ren lögn men jag ville inte förstöra hennes dag. Knäppt, eftersom hon faktiskt hade fått mig att köpa något jag inte ville ha. Jag slängde det mesta av glassen och åt upp våfflan och den var i alla fall god. Min syster och min systerson var däremot nöjda med sina glassar.

Efter att ha suttit och tittat ut över båtarna i hamnen medan vi åt våra glassar gjorde vi ett nytt försök att hitta en fin led att gå. Bakom Järnaviks camping såg det ut att finnas nya möjligheter och det började bra. Vi kom upp på en hög klippa och såg ut över en del av Järnaviks skärgård. Det var en skön kväll och vi tyckte att vi hade hittat en bra led. Men strax efter att vi hade lämnat den här vyn kom vi återigen fram till en hage med färska koblajor. Då gav vi upp och konstaterade att vi i alla fall hade sett fina platser även om det inte blev som vi hade tänkt.

Som avslutning störde jag ett kärlekspar men de verkade inte bli alltför påverkade av att jag var lite närgången med kameran.

Att kvällspromenaden blev annorlunda än vad vi hade planerat gjorde inte så mycket för totalintrycket av dagen. Vi hade fått se och uppleva väldigt mycket fint och promenerat i vackra omgivningar. En bra dag helt enkelt.

Från Stenshuvud till Saxemara

Igår var det dags att lämna stugan vid Stenshuvud och fara vidare mot nästa bokade stuga i Saxemara, utanför Ronneby i Blekinge. Men innan vi packade in oss i bilen gick vi en promenad och tog vägen förbi Knäbäckshusen. Den lilla byn ligger alldeles i närheten av vårt boende och jag vet faktiskt inte varför vi inte har passerat där tidigare. Det var inte planerat nu heller och jag hade inte kameran med mig eftersom jag tänkte att jag hade fotat allt redan. Men jag har en alldeles ny mobil (den gamla började bit för bit falla sönder) och jag blev faktiskt ganska nöjd med de bilder jag tog med den.

Byn Knäbäckshusens historia är speciell. Knäbäck var en fattig fiskeby i en sänka vid Haväng. När området förvandlades till försvarets skjutfält flyttades alla invånarna. Vissa hus monterades ner och byggdes upp på nytt där byn ligger i dag, alldeles sydost om fritidsbebyggelsen Rörums strand. Ganska snart efter att korsvirkeshusen uppförts utbröt en eldsvåda som ödelade samtliga hus utom ett. Allt byggdes upp på nytt och är i dag en trivsam idyll i böljande terräng med fruktodlingar, enebackar, nationalparken Stenshuvud i norr och havet i öster./Österlen.se

Alldeles i närheten av de fina husen hade någon gjort ett fint hjärta och det var förmodligen väldigt grönt och fint när det var nygjort.

Lupiner är vackra även om de inte är önskvärda och tillsammans med prästkragar blir det extra vackert.

När vi kom tillbaka från promenaden la sig Roddy vid väskorna och såg ut att tänka ”jag placerar mig här så att jag inte blir kvarglömd”. Sötplutten, klart han inte glöms bort.

Vi kom iväg till slut och stannade till efter en stund vid Vittskövle slott. Slottet är privatägt och inte öppet för allmänheten men besökare är välkomna in i parken och det är helt gratis. Det blåste halv storm den här dagen men det var ändå en skön dag.

I parken växte ett träd som höll på att tas över av en annan slingrande växt. En ganska kul kombination men säkert inte så bra för det ursprungliga trädet. Vi har sett många varianter av träd och slingerväxter men det här är nog det festligaste paret.

Vi kom fram till vårt mysiga, men tyvärr inte så välstädade, hus i Saxemara. Det var inte värre än att vi kan leva med det men vi tänker inte göra någon storstädning när vi ska lämna huset i morgon.

Vi gick en promenad för att upptäcka omgivningarna och vi hittade bl a en liten hamn.

Det finns två badplatser och den ena hittade vi igår.

Alldeles intill växte konstiga saker på några ekar. Min syster sa att det är något slags svampangrepp och det stämmer säkert.

Våra närmaste grannar är de här fina hästarna. Vi har bara sett dem under några timmar igår men då fick vi se hur söta de var tillsammans.

Dagens utflykter får jag berätta om vid ett senare tillfälle för nu är det sovdags och i morgon ska vi ta oss hem till min systers hus i Motala.

Ale stenar, Sandhammaren och Brantevik.

Sista heldagen på Österlen for vi en bit söderut genom det vackra landskapet. Vi började med ett besök vid Ale stenar, Sveriges största och bäst bevarade skeppssättning vid byn Kåseberga. Vi hade fortfarande tur med vädret och kunde promenera i värme med skönt svalkande vindar och genom ett lanskap delvis fullt av blommande vallmo.

En ladusvala landade på en skylt och satt snällt kvar en stund.

Det finns två gångvägar upp till Ale stenar och den ena utgår från hamnen i Kåseberga. Den är lite kortare men det var inte därför vi valde den utan det var helt enkelt dit vi kom.

Det tog en liten stund innan vi upptäckte korna som gick bortanför skeppssättningen och då vände min syster tillbaka med Roddy. Har man fått veta att kor kan vara aggressiva mot hundar så vill man inte chansa. Jag och min systerson stannade kvar en liten stund och såg oss omkring.

Plötsligt svängde en skärmflygare in över korna men de verkade inte bry sig så mycket. Förmodligen är de vana.

Vi fortsatte mot Sandhammaren, en strand som anses vara Sveriges finaste med en vit, finkornig sand som sägs sakna motsvarighet. Men Roddy är inte välkommen dit och det har han väldigt svårt att förstå. Skylten säger tydligt att hundar inte får vistas på stranden men Roddy kan inte läsa och han kände doften av hav.

Vi vandrade i stället bland sanddynerna en bit bort och vi tänkte att inte många skulle orka gå så långt med sina badväskor och stolar. Det var inte inte alls fullt på någon del av stranden men vi ville i alla fall slippa orsaka att någon blev sur. Kanske inte helt enligt reglerna men att ha en fantastisk strand som sträcker sig väldigt långt åt båda hållen och att nästan inte se en enda människa någonstans, det fick oss att känna att där kunde ingen störas av att vi, och Roddy, var där.

Någon vill väldigt gärna komma till vattnet.

Glädjen var stor när han fick som han ville.

Min syster fotade mig medan jag…

…fotade de små vågrörelser som fanns den dagen.

Vi promenerade en stund längs stranden innan vi vände tillbaka. Vi åt vår medhavda matsäck och fortsatte sedan mot Brantevik, ett fiskeläge söder om Simrishamn. Där strosade vi omkring en stund och hade det skönt. Min syster visade var hon och hennes band hade uppträtt några år tidigare och som ni ser är det alltid hamnarna i de små orterna som drar oss till sig.

Ett vackert blommande blåregn.

På kvällen var vi nöjda med att ta en relativt kort promenad ner till havet och den plats som en fastboende person hade sagt var ok för hundbad. Visserligen helt inofficiellt men ändå en bit av stranden dit lokalbefolkningen går med sina hundar. Den här gången fick Roddy sällskap av min systerson men jag och min syster kände inget badsug. Kallt i vattnet och en strand i skugga gjorde valet lätt.

Vattenfall, backar, Kivik, dös och strand

Vi var väldigt effektiva igår och ändå var vi hemma till lunch (en ganska sen sådan) och gav oss inte av igen förrän efter middagen. Vi hade fyra olika mål som alla låg inom lagom räckvidd för att med bil hinna med allihop. Vi började med Hallemölla vattenfall och på väg dit passerade vi Rörums kyrka. Den ligger så vackert i allt det gröna så den måste fotograferas.

Hallamölla vattenfall är Skånes längsta vattenfall med en fallhöjd på 23 meter. Fallet är en del av Verkaån, vars lopp är skyddat som naturreservat. Namnet kommer från den kvarn som funnits på platsen sen 1400-talet. /Wikipedia.

Fallet är uppdelat i flera sektioner med en stig som leder förbi dem, även om framkomligheten var lite svår vid något tillfälle. En fin plats att besöka.

Min syster tar kort på mig…

…och ungefär samtidigt fotar jag henne och Roddy.

Den gamla kvarnen.

Vi stannade till vid Brösarps backar och tog en liten promenad uppe på dem. Det Österlenska landskapet är vackert på så många olika sätt.

Havet skymtar långt där borta.

Vi fortsatte till Kivik och både där och vid Brösarps backar har jag fina minnen från en härlig husvagnssemester med min man. Kul att komma tillbaka och känna igen sig. Liksom vi gjorde då drog vi oss nu ner mot hamnen och havet.

Vi gick över en liten bro ut till en udde utanför hamnen.

Där fick vi syn på diverse fåglar och nu vill jag visa skillnaden mellan mig (som är en riktig amatörfotograf) och min systerson (som är mycket duktigare på fotografering och dessutom orkar bära med sig olika objektiv). De följande vänstra bilderna är tagna av mig och de högra har jag lånat, med tillåtelse, av min systerson för att visa hur det kan bli när man är mer engagerad i sitt fotograferande och inte bara höjer kameran och knäpper. Men jag är ändå nöjd med att det i alla fall syns att det är fåglar 😀

På väg tillbaka till bilen kom plötsligt en flock svanar flygande över oss.

Jag har inga problem med att bjussa på mig själv och ibland visa upp inte så vackra bilder eller att berätta om hur jag kan vimsa till det. När vi kom hem hade min systerson ett inbokat möte via länk och jag och min syster lovade att hålla oss utomhus under tiden. Det var inget han bad om men jag tror att det var uppskattat. Ute på gräsmattan finns en stor studsmatta och den var vi naturligtvis tvungna att testa. Ingen av oss har hoppat på studsmatta tidigare men här bjuder jag på mitt första och förmodligen enda försök, filmat av min syster.

Vi hade en plats till att besöka och efter ett tips av bloggvännen Miemarie http://wwwime-mittliv.blogspot.com bestämde vi oss för att vi skulle åka till Haväng där det finns en hel del att se. Tack för det tipset 😀

Vi kom iväg vid 19-tiden och det var behagligt svalt att ta en kvällspromenad och njuta av allt det fina. Från parkeringen gick vi först mot Havängsdösen. En liten förklaring om vad en dös är kanske är på sin plats.

Dösen är den äldsta formen av megalitgrav i Norden. Typen anlades under en del av bondestenåldern runt 3600–3350 f.Kr. och ersatte på sina håll i Danmark och Skåne den tidigare typen långhög som bara ibland är byggd av stenblock. Wikipedia

I mina ögon påminner den mycket om en skeppssättning (typ Ale stenar, som är med i nästa inlägg) men så är det tydligen inte.

Överallt ovanför stranden växte dessa roliga, fransiga blommor. Jag har inte orkat ta reda på vad de heter men man kan ju titta på dem ändå.

Roddy får ju inte vara på de flesta stränderna men här kom vi väldigt nära när vi följde stigen och den gick över en bro just här.

Havängs strand verkar vara en omtyckt plats bland svanar. Kvällssolen lyste så fint på dem och jag gick ner på stranden för att komma riktigt nära.

Längs till vänster ser man Stenshuvud, nationalparken vi besökte dagen innan.

Medan jag fotade svanar från stranden stod min syster en liten bit upp och fotade mig.

Alla dessa upplevelser tar på krafterna, både mentalt och fysiskt, men det är ju så roligt att få göra dessa utflykter tillsammans med personer jag gillar. Men mitt huvud hänger inte alls med om någon försöker berätta fakta eller ber mig att kolla upp något. Så länge mitt sällskap tycker att det är ok att jag ibland säger att jag inte registrerar vad de säger eller att de får sköta kartor och annat så går det i alla fall bra och emellanåt vilar jag hjärnan. Jag har upptäckt att det är avkopplande för hjärnan att fixa och redigera foton och även att blogga så det är en syssla jag gärna ägnar mig åt. Och jag njuter verkligen av den här resan även om jag är som jag är .