Fönstervägen fungerar också bra

Jag skrev ju om att min balkongdörr inte går att rubba en cm. Jag har försökt men gav snart upp. Men tanken på att frosta av frysen medan kylan höll i sig släppte inte och inte behöver man en dörr när det finns fönster. Jag har fyra kylväskor i olika storlekar och i dem plockade jag ner nästan alla frysvaror. Tillsammans med en av fryslådorna, täckt med en filt för att inga fåglar skulle bli frestade, ställde jag ut väskorna i snön och där stod de bra tills frysen var avfrostad och hade blivit tillräckligt kall igen. Jag funderade på om jag skulle ta på mig storstövlarna och försöka borsta bort snön från ljusslingorna och plocka bort dem. Men det är så många andra som fortfarande har kvar sina julbelysningar och det är nog inte bara jag som inte kommer åt att ta bort dem. De får vara kvar tills förutsättningarna blir bättre. Det är ju fortfarande fint när de lyser under snön.

Det är inte bara ljusslingorna som lyser fint. Solen, tillsammans med lite dimma i bakgrunden, lyser också upp.

Igår var det 17 minusgrader och ganska soligt men det drog lite och det behövs inte mycket vind för att det ska kännas rejält kallt. Jag höll mig mest inne i skogen. Jag vet inte hur det har gjorts eller vad som har tillverkat jättefina gångstigar i djupsnön men jag var tacksam att jag kunde vandra omkring utan ansträngning.

Värre var det med framkomligheten när jag kom ut ur skogen. Jag trodde att jag skulle kunna gå där jag brukar gå och njuta av sol och fina vyer. Men det syntes hur snön yrde lite och spåren var nästan igenblåsta. Då vände jag och höll mig på de fina upptrampade stigarna i skogen i stället.

I dag är det lika dimmigt ute som i mitt huvud så jag har ingen lust att gå ut. 19 minusgrader är dessutom lite på gränsen för vad som är skönt att vara ute i. En annan dag hade jag nog inte tvekat att gå ut i alla fall men ibland kan det vara skönt att ha något att skylla på.

Snö – inga problem för mig

I alla fall nästan inga problem. Jag slipper röja undan snön och jag har bilen i ett varmgarage. Jag kan alltså bara titta på allt det vita och vara glad. Ett litet problem har jag dock. Jag får inte upp balkongdörren. Igår kväll öppnade jag dörren bara för att fösa unden den snö som hade kommit då och jag trodde att jag skulle kunna göra likadant i morse. Men då gick inte balkongdörren att rubba. Som ni ser har snön yrt in över balkongen, fastnat på de fönster som är åt det hållet och nivån på snön når nästan upp till fönstret i dörren. Det är egentligen inte ett stort problem men jag får nog finna mig i att julgirlangerna får vara kvar ganska länge där ute. Det blir även lite svårt att ställa ut den frysta maten när jag ska frosta av frysen. Men det finns ju fönster. Jag får väl klättra ut den vägen och röja undan lite snö eller så kan jag bara ställa ut fryskorgarna genom fönstret.

Halvnio skulle jag vara hos psykologen och strax efter halvåtta travade jag iväg. I normala fall tar den promenaden en halvtimme men i det här föret ville jag ha lite extra tid på mig. Jag stötte på en granne som med ett stort leende sa att nu är det lite flurigt väder. Tänk att jag fortfarande blir glad när jag hör ord som inte används söderut men som är väldigt vanliga här.

Jag hade kunnat vänta lite med att gå för precis där husen tar slut börjar den gångväg som brukar prioriteras när det gäller snöröjning. Det var inte helt nyplogat men mycket bättre än jag hade befarat.

Det var ett bra och givande besök hos psykologen och jag hade gjort min hemuppgift på ett sätt som verkade göra honom nöjd. Men det är väldigt svårt att beskriva vad och hur man känner och dessutom gradera i olika situationer. Graderingen hamnade högre upp på skalan ju längre in i samtalet vi kom. Men det får mig att tänka efter och någon ny insikt kommer till mig varje gång. Jag är väldigt nöjd med min psykolog. Han sitter där och ser väldigt intresserad ut och kan både skratta med mig och förstå när jag behöver ett seriöst svar. Jag känner mig sedd, bekräftad och värd att bli hjälpt.

När jag gick hem sprack molntäcket upp lite grann och solen tittade fram.

Det är fantastiskt skönt att komma hem och se att det inte ens finns en plogvall att ta bort. Jag tog några tag med piasavakvasten och det är mer än jag brukar behöva göra. Men det blåste rätt in här när snön föll i natt.

Snön smälte långsamt bort från fönsterrutorna.

Men det dröjer mycket längre innan balkongen blir tillgänglig

Läkarsamtalet igår gick också bra. Njurvärdet är lite högt och behöver hållas koll på men det är inte något jag oroar mig för. Det är troligtvis medicinerna som orsakar det och jag ligger alltid lite över riktvärdet sedan min njuroperation. I övrigt mår jag väldigt bra enligt proverna. Och det gör jag ju i verkligheten också.

En ovanligt fullspäckad vecka

För alla som arbetar eller av andra anledningar har fullt upp om dagarna ter sig nog min kommande vecka som rena sömnpillret. Men jag brukar inte ha mer än en tidsbestämd aktivitet per vecka och det handlar oftast om ett pass på katthemmet. Nu väntar flera tidsbokade möten det tre kommande dagarna. I morgon har jag telefonmöte med en läkare om min lever. En för mig okänd läkare som jag hoppas kan något om levertransplanterade. Jag vill gärna ha ett svar på om jag tillhör en riskgrupp eller inte. I övrigt behöver hon bara kunna förnya mina recept och svara på om min nivå av B12 är tillräckligt hög. Egentligen var en ultraljudsundersökning planerad redan i somras men det är en av alla inte nödvändiga vårdinsatser som skjuts upp nu. Det gör mig ingenting. Jag mår bra och behöver inte den rutinundersökningen. Det är bara skönt att jag slipper ta mig till sjukhuset när det går lika bra med ett telefonsamtal.

På tisdag är det psykologbesök och på onsdag ska frissan få försöka göra något åt mitt hår. Det är nästan exakt 11 månader sedan jag klippte mig och nu är det inte särskilt fint. Helst skulle jag vilja klippa det lika kort som innan pandemin men när jag har kommit så här långt, i mitt försök att spara ut håret, vill jag inte ge upp riktigt än. Kan hon fixa till det så att det ser åtminstone ok ut så får det växa ett tag till. Men jag gissar att jag klipper det riktigt kort igen till sommaren.

Efter besöket hos frissan kan jag koppla av och pusta ut. Jag ser egentligen fram mot alla tre möten och när jag väl är där är det inga problem. Men det är stressande att ha så mycket inplanerat. Tänk så det kan bli. Jag som en gång i tiden ansåg mig vara väldigt stresstålig.

Gårdagen var en lika härlig dag som många av de gångna dagarna. 15 grader kallt och helt lugnt. Solen sken ikapp med alla glada människor som åkte skidor, sprang, cyklade eller var ute och gick med hundar eller för sig själva.

Jag mötte många fler än de som hamnade i bilderna. En del hundar ville och fick hälsa och jag är inte svårövertalad när det händer. Den allra finaste lilla valpen var en 4-månaders mudi, en ursöt ungersk vallhund. Jag satte mig på knä i snön och den klättrade upp och la tassarna på mina axlar och gav mig en rejäl rengöring av ansiktet. Jag kramade tillbaka och såg till att ha munnen stängd. Ni kanske tror att jag desperat försöker få gosa med alla hundar jag möter men det är faktiskt bara en bråkdel av alla hundar som det blir så med.

Men på morgonpromenaden i dag var det ganska svårt att motstå en liten långhårig schäfervalp. Just de långhåriga schäfrarna är sååå fina. Denna lilla valp sprang mot mig tills kopplet tog slut och där stod den och viftade på hela sig och gläfste några gånger. Men när jag frågade, som jag alltid gör, sa ägarna att de helst inte ville låta hunden lära sig att den ska hälsa på alla. Men de skrattade och sa att jag gärna fick titta så mycket jag ville. Men det var nästan plågsamt att se den urgulliga valpen som ville fram till mig och inte kunna gå den till mötes. Lite senare mötte jag en annan fin hund, vet inte vilken ras, och den la sig framför mina fötter och visade upp magen. Hussen och jag skrattade tillsammans åt hans glada hund och där var det liksom ingen tvekan. Jag behövde alltså inte gå hem från den promenaden utan lite hundmys.

Morgon i stan

Prick klockan åtta i morse parkerade jag vid Badhusparken och jag var, som jag alltid är, i god tid för att hinna till min bokade tid hos tandhygienisten tjugo minuter senare. Jag hann ta en bild av Thomée med Frösön som bakgrund. Nu ligger hon fastfryst vid kajen till islossningen i vår.

Nu är jag rengjord och polerad i munnen och behöver inte komma förrän om tidigast ett år. Det är en förmån att få subventionerad tandvård så ofta. Tandvårdsbidraget förnyas varje halvår men det finns ingen anledning att gå så ofta när inga problem finns. Men en rutinundersökning en gång om året känns bra.

På min promenad tillbaka till bilen passerade jag stortorget och kunde naturligtvis inte låta bli att ta en vintrig bild på granen (även den med mitt Frösön i bakgrunden). När jag fotade granen innan jul var det helt snöfritt och nu är den mycket finare.

Det kryllar av smågranar utanför butiker längs gatorna och i dem kan man se att det har varit en del töperioder. Olika slags isbildningar blir till extra prydnader.

Det var skönt väder ute så jag fortsatte min promenad längs sjön. Det var nästan helt ljust när jag kom så här långt och jag tycker att det märks en liten skillnad både morgnar och eftermiddagar. Nu börjar det gå undan.

Innan jag vände såg jag en kvinna med en stor och jättefin hund komma mot mig. Den glada hunden visade att den ville hälsa men jag brukar alltid fråga ägaren om det går bra innan jag närmar mig en hund. Hon blev väldigt tacksam för att jag frågade för hon var van vid att många bara rusar fram och kastar sig över hennes hund. Jag fick inte hälsa men vi stod och pratade en stund och jag blev alldeles varm när jag såg in i det vackra och glada hundansiktet. En fantastisk blandning av alaskan malamute, husky, schäfer och varg. Den var bara 9 månader och redan mycket större än en schäfer. Stor och fluffig i pälsen. Vi hade precis pratat färdigt om rasen alaskan malamute när en kvinna med en golden kom från andra hållet. Då flyttade jag mig en bit och sedan blev det naturligt att ropa hejdå och gå vidare. Nu går jag här och funderar på hur det kan vara varg med i blandningen och hur det påverkar. Jag skulle ha velat veta mycket mer.

Resten av dagen har mest handlat om olika skidtävlingar.

Julen utstädad

Jag brukar alltid vara rejält trött på allt som har med jul att göra efter nyår. I år är den känslan inte riktigt lika stark och förmodligen beror det på att det aldrig blev något firande. Julen kom aldrig på riktigt och då kunde jag inte tröttna på den. Men det är ändå skönt att nu ha mina vanliga lampor, ljusstakar och gardiner. Inte en tomte så långt ögat når. Jag borde har räknat mina tomtar och jag ska försöka komma ihåg att göra det nästa jul. Jag gissar att jag har närmare hundra stycken.

När jag gick ut mötte jag den granne jag oftast möter. Hon har ofta något ärende i området eller någon annanstans och den här gången skulle hon ta sparken till stan. Men hon bedyrade att hon inte skulle ta isvägen, även om många redan åker både skridskor och skidor där. Jag blir lite avundsjuk men det går snabbt över. Det är roligt att åka spark och bra motion ger det också men min kropp klarar varken den statiska ställningen eller sparkandet. Men gå kan jag och det är också väldigt trevligt.

I dag har det varit mulet och ett lätt snöfall. Nu är det alltså både dimfrost och ett lager snö på det. Trädens grenar börjar tyngas ner men än så länge klarar de sig bra.

Jag tar för givet att det här är björktickor eftersom de växer på en björk. Nu har de fått snömössor som prydnad.

I morgon ska jag till tandhygienisten för den årliga rutinundersökningen. Det brukar aldrig vara något som behöver åtgärdas men ändå känns det lite nervöst. Jag är nog inte den enda som är lite extra noga med rengöringen någon vecka innan tandläkarbesöket 😉