Packar väskan

Jag kan inte låta bli att börja i god tid. Den här gången beror mitt tidiga packande delvis på att jag vill veta hur stor väska, utöver en ryggsäck, som behövs. Här är det inte lika lätt att ta sig till tåget som det var i Mjölby. Där tog jag min packning och vandrade iväg. Efter ca sju minuter stod jag på perrongen. Här måste jag åka buss in till centrum och sedan antingen byta buss eller gå någon kilometer. Jag vill inte kånka på en väldigt stor resväska när jag tar bussen och därför vill jag testa om jag kan klara mig med en lite mindre väska. Det verkar ganska lovande. Om två veckor är vi på Island och har sovit där en natt. Det känns helt fantastiskt att det snart är dags.

Jag hinner ut och promenera också men det är inte mycket nytt att redogöra för. Jag har bl a gått runt Ändsjön igen. Det är en trevlig promenad men det är inte många gånger man ser själva sjön trots att stigen går ganska nära. Vassen har tagit över stora delar av sjön och det är nog bra för fåglarna. Nu syns inte många fåglar längre och det hörs inget väsen från skrattmåsar.

DSC_0005

Jag klättrade upp i fågeltornet men det var inte mycket mening med det, i alla fall inte för att se fåglar. Men det var skönt att sätta mig på en bänk och vila en stund. Underligt nog fick jag ingen svindelkänsla av att stå vid staketet och titta ut över sjön. Däremot blev det lite jobbigt när jag skulle gå ner för trappan. Jag tog två steg, gick upp igen och tog sedan stadiga tag om båda räckena och det gick ganska bra. Underligt att jag inte har känt av det när jag har varit där förut. Kan det bero på att jag inte var ensam då och att jag blev distraherad?

DSC_0010DSC_0012

Dagen efter FK:s beslut, om att inte godkänna min sjukskrivning för senaste perioden, sjukanmälde jag mig igen på deras hemsida. I dag har jag träffat en underbar läkare, tydligen min områdesläkare. Vilken otur att han inte hade någon ledig tid när jag behövde sjukintyg förra gången. Han lyssnade, frågade, gjorde en liten undersökning för att testa min styrka i olika lägen och betedde sig så som en bra läkare ska göra. Han lovade att han ska skriva ett riktigt bra intyg och skicka två kopior till mig. Detta för att jag ska kunna se om allt är ok innan jag sedan postar ett ex till FK.

När jag pratade med min handläggare på FK satt det långt inne innan han erkände att jag kunde göra så för att behålla min SGI (sjukdomsgrundande inkomst). Innan dess verkade det som om mitt enda alternativ var att anmäla mig som arbetssökande, söka arbete aktivt och sedan återgå till sjukförsäkringen. Jag har nu även skickat in en begäran om omprövning av beslut. Jag påtalade att en slutsats hade blivit helt fel eftersom den som läste läkarintyget inte hade vänt blad och läst fortsättningen på en mening. De fick det till att min ländrygg är helt återställd men meningen löd …”återställd efter levertransplantationen”.

I beslutsunderlaget stod det även att artrosen bekräftades av en läkare men i motiveringen, på nästa sida, stod att problemen i ryggen hade läkt ut. Ett uttryck som den inkompetenta första läkaren skrev utan något som helst belägg. Han lyckades inte heller få med i intyget den diagnos han själv hade fått svar om från Röntgen. I verkligheten gick det till så att jag hade en diagnos men den bekräftades inte av en annan läkare. Jag hade inte ork att kämpa i det läget och därför fick ryggvärken ingå i fibromyalgidiagnosen. Nu finns det röntgensvar som utan tvivel bekräftar artros. Det har aldrig varit något som har läkt ut. Bara en felaktig diagnos som nu har bytts ut mot en som är rätt. Haha, det var inte meningen att skriva en hel uppsats om detta men fingrar och huvud ville ha det så 😉 Det finns mer att anmärka på och jag ångrar att jag inte skrev något om att personer med makt att ta bort sjuka människors inkomst, åtminstone borde vara noggranna med fakta innan de slarvar iväg ett beslut. Men lite syrlig var jag när jag kommenterade de slarvfel som gjordes. Jag kunde inte låta bli.

Lååång väntan på mobilglas

Fyra månader, så lång tid tog det för butiken att få hem glaset till framsidan till min mobil. Efter två månader ringde jag och fick besked om att den var beställd och att de skulle höra av sig när den kom. Jag har många gånger tänkt att jag ska gå in i butiken och fråga vad som har hänt men det har inte blivit av. Men nu,  efter fyra månader , är min mobil helt fri från sprickor…på framsidan. Baksidan är däremot som ett spindelnät av sprickor nu. Tydligen var den lite trasig i kanten och när reparatören lossade på den sprack den upp ännu mer. Jag blev lovad att få en baksida till inköpspris och gratis montering. Den stackars killen såg så ledsen ut men jag förstod ju att det inte var hans fel. Men jag tog emot hans erbjudande, under förutsättning att det inte blir dyrt (han hade ingen prisuppgift ännu). För min del är det inga problem. Min mobil fungerar bra och med ett fodral blir baksidan skyddad.

Jag passade på att gå en liten promenad. De besökare jag hade tidigare hade sett ett storsjöodjur som jag har missat. Bredvid lekparken i Badhusparken står den här figuren och det är fritt fram för att leka med och på den.

DSC_0001

Några trötta måsungar som knappt reagerade när jag satte mig på huk framför dem.

DSC_0007

Östersund fick vara med på nationella nyheterna och det för att en man har gripits, misstänkt för stämpling till terroristbrott. Här…i vår lilla stad! Nu har säkerheten stärkts i de centrala delarna men det verkar vara mest i lugnande syfte. Ingen ökad hotbild.

Dagarna som gick…

Nu är det tomt igen efter att först ha haft min son här och sedan ett besök av min mans systerdotter med man och dotter (hädanefter kallar jag dem familjen L). Himla kul har det varit och jag hade gärna haft alla här längre. Mellan besöken gjorde de här två sötnosarna ett försök att också få komma in till mig. Men jag höll fönstret ordentligt stängt och jag tror att både de och jag har det bäst där vi normalt brukar vistas.

Familjen L har haft ett fullspäckat program och vädret har inte varit så dåligt som prognoserna spådde några dagar innan. Lite regn men mest uppehåll. Innan de kom till mig bodde de några nätter på hotell och gjorde det som många gör när de besöker Östersund. De tillbringade två dagar på Jamtli och där kan man gå runt länge och roa sig om man vill. Skådespelarna i de olika gårdarna är duktiga på improvisation och familjen L hälsade på i alla möjliga tidsepoker och deltog i aktiviteter.

Tre nätter stannade de hos mig men på dagarna gjorde de diverse roliga utflykter. Fru L har vistats mycket i de jämtländska fjällen under sin uppväxt och ett mål med vistelsen här var att få mannen och dottern att falla för Bydalen i Oviksfjällen. Det verkade som om det blev ett lyckat resultat. Jag gick mina promenader här på Frösön och på morgnar och kvällar hade jag väldigt trevligt sällskap. En av dagarna blev jag bjuden på god mat på en restaurang inne i stan (de hade rekat tidigare för att veta vart de kunde ta med mig). En bukett med vackra rosor fick jag också och nu pryder de mitt hem och ska tydligen kunna göra det i ca tre veckor. Det sätter lite press på mig och min hantering av blommor men jag ska försöka komma ihåg att fylla på vatten om de dricker upp det de redan har fått.

DSC_0018

I morse släppte jag av familjen på stationen och eftersom det var en skön dag, sol och ca 12 grader, hade jag packat min lilla ryggsäck och for direkt iväg på en utflykt. Jag har inte letat checkpoints på länge men nu börjar det kännas lockande igen. Sist jag var på Andersön lämnade jag kvar tre ouphittade checkpoints. De låg lite otillgängligt till och jag orkade inte leta mer just då. Dessa tre planerade jag att hitta den här dagen. Jag började i närheten av den långa stranden men drog mig snart in mot mitten av ön.

DSC_0003

På kartan ser det ut som om det är helt fritt från stigar där de här stolparna är utplacerade. Det var två svarta och en röd (olika svårighetsgrader där de här är de två svåraste). Men när många människor har följt Gps och tagit raka spåret mot den på kartan utmärkta punkten, då blir det stigar. Det var inte ett dugg svårt att hitta dessa checkpoints. Här står jag på en upptrampad stig och fotar stolpen och den stigen ska inte finnas enligt orienteringskartan. När jag gav upp sist hade jag ännu inte kommit på att jag kunde använda mobilens Gps. Annars hade jag nog kämpat på lite mer. En del kanske tycker att det är lite fusk men syftet med allt det här är att folk ska komma ut och röra på sig och det syftet uppfylls.

DSC_0016

Ibland öppnades skogen upp och jadå, fjällen var där som de alltid är.

DSC_0007

Nu ska jag samla en del kraft för att ta itu med att överklaga Fk:s beslut. Ett beslut med en motivering som innehåller både fel och är så motsägelsefull att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta åt eländet. Men det spelar förmodligen ingen roll för de behöver inte vara sakliga eller rättvisa. Låter jag lite bitter? Ja, förmodligen och det är nog för att det är just det jag är.

Förkylt

Jag har inte haft en ordentlig förkylning sedan våren 2015 Men nu är det dags och jag kan väl inte klaga när det sker så sällan.  Några dagars snuva upplevde jag några månader efter transplantationen men det blev inte mer än så. Som tur är höll jag mig på rätt sida av febergränsen där jag måste kontakta vården. Den går vid 38 grader och min temp stannade på 37,9. Inte mycket men påverkad blev jag. Det var lite synd att min enda feberdag sammanföll med min sons ankomst. Jag meddelade honom om förkylningen så att han skulle kunna välja om han ville utsätta sig för smittorisken. Svaret blev att det inte var någon fara och att det var väl bara bra om han kunde komma och ta hand om mig om jag blev dålig. Min fina, omtänksamma son ❤

I dag vaknade jag upp feberfri och efter lunch kände jag att jag gärna ville prova att gå ut och visa min son min finaste promenad. Det gick bra men var lite kämpigt på slutet. Det var i alla fall skönt att komma ut och få frisk luft.

DSC_0002

Min son åker hem i morgon och dagen efter får jag ännu ett roligt besök. Min mans systerdotter med familj kommer och ska bo hos mig några dagar. Jättekul ska det bli. Då räknar jag med att vara både smittfri och må helt bra. Vädret verkar bli lite si och så men om jag känner den här familjen rätt så hindrar det inte dem från att ge sig ut på aktiviteter. Det ser i alla fall inte lika illavarslande ut som för några dagar sedan.

Min systers fina, nya hund.

Det har gått drygt ett år sedan både jag och min syster förlorade våra älskade vovvar. Med knappt två månaders mellanrum fick de somna in. Min hund Kasper (den svarta) pga ålder, 15,5 år, och min systers hund Nalle (den vita) pga sjukdom. Det blev tomt och ödsligt och saknaden är fortfarande stor (jag och min syster delade ett tvåfamiljshus och hundarna blev ett gemensamt ansvar). Men jag hade redan innan bestämt mig för att Kasper fick vara min sista hund. Min syster däremot, visste att hon så småningom skulle vilja ha en fin hundkompis igen.

 

007

DSC_0153DSC_0636

Nu har Rod flyttat in hos min syster och de haft några dagar på sig att lära känna varandra. Rod, som är en blandning mellan bordercollie och något mer, är räddad från ett inte särskilt roligt liv på Irland och är ca tre år. En härlig hund som gillar både människor och andra hundar. En del problem har han pga sina erfarenheter. Bl a kryper han ihop om min syster gör en lite för snabb handrörelse när hon vill klappa honom. Han tvekade inför att gå in i huset och måste lära sig att han är trygg i hela huset och med sin nya matte. Men med all den kärlek han får fr o m nu är han snart en väldigt lycklig och trygg vovve som kommer att älska sin matte.

Lite kul är det att Rod ser ut som en blandning av Kasper och Nalle 😀 Finare kan en hund inte vara.

img_20190805_162428_522514389140529901258.jpg

Det är klart att jag är avundsjuk och att jag önskar att jag också kunde ha en hund. Men jag har inte ändrat min åsikt om att ska man ha en hund så ska man orka aktivera den och dessutom ha backup om det behövs. Jag får nöja mig med att hälsa på andras hundar och så småningom ska jag se till att få lära känna Rod.