Lilla tussilago🎶

Jag blev så glad när jag såg den. I en slänt, där solen hade smält bort all snö, tittade den fram och lyste upp min dag. Årets första tussilago här uppe hos mig. I alla fall den första jag har sett.

DSC_0002

Hela vägen hem gick jag i takt till en sång som envist gick på repeat i mitt huvud. En sång jag lärde mig som barn och som alltid dyker upp just när jag hittar vårens första tussilago.

Lilla Tussilago, lilla Tussilull,
har du målat kjolen din med solens klara gull?
Då du ler emot mej uppå dikeskant,
lyser det som våren själv så gult och nytt och grant.
Lilla Tussilago, vill du lära mej
sprida lite´ solsken, söka likna dej?

Tyra Macfie, ur Nu ska vi sjunga

Våren känns avlägsen

Igår på eftermiddagen satte snöandet igång och på kvällen kom även blåsten. Den kastade den kladdiga snön mot fönsterna och när jag gick och la mig var det svårt att se ut. I morse fanns bara lite isrester kvar på mina fönster. Ganska dekorativt.

0001DSC_0002

Jag vet att många har fått snö det senaste dygnet men kanske smälter den undan ganska snabbt lite längre söderut. Här är det minusgrader i några dagar till och det är faktiskt ganska fint ute. Jag kände mig redo att möta våren men det gör inte så mycket att den dröjer.

Det var en isande vind ute och jag valde att gå i skogen för att få lä. Jag hörde en stackars bofink sjunga och jag tyckte att det lät lite sorgset. Sista tonen saknades i varenda trudelutt. Enligt den statistik min man förde över flyttfåglarnas ankomst hit, är den inte tidig. Jag tog fram anteckningarna och såg att den brukar komma till Jämtland i månadsskiftet mars/april. Men det här är nog inte det mest välkomnande vädret för små bofinkar.

DSC_0005DSC_0007

Jag kom ut ur skogen och funderade på att fortsätta en bit över lägdan. Men det blåste kallt genom mössan och in i mitt onda öra så då valde jag att vända.

DSC_0008

Mitt öra fortsätter att värka men som tur är hjälper alvedon. Läkarbesöket var lite annorlunda. Jag fick gå in bakvägen och fördes direkt till ett rum med skylten ”infektionsrum”. Det dröjde inte länge innan dörren öppnades och läkaren kom. Han stannade i dörren, sa hej och sedan fick jag det gladaste och finaste leende jag sett på länge. Han stod där och log stort en stund och jag kände hur jag reagerade med ett lika stort leende. Kul inledning på läkarbesöket. Efter en stund frågade han ”är du förkyld?”. Jag svarade att jag bara har lindriga besvär i luftrören och lite hosta förutom öronvärken. Då tyckte han att jag kunde följa med till ett vanligt undersökningsrum i stället så det är nog inte så väldigt noga med smittskydd överallt. Det var tomt på folk överallt och det kanske spelade in.

Läkaren kunde inte se att någonting var på tok i mitt öra. Han funderade, kollade in de senaste rönen på nätet och ställde frågor. Jag var mest bara förvånad över att jag kan ha så ont utan att det är något fel. Plötsligt avslutade han en mening med ”…om det inte är en tumör”. Jag hoppas att min reaktion inte syntes för inom mig skrattade jag till lite bittert. Jag och mina systrar har nästan väntat på att någon av oss ska få ett cancerbesked eftersom vår mamma hade ett antal canceromgångar. Vi brukar skämta om att i så fall är det nog jag som får det eftersom all annan skit drabbar mig. Jag tror att läkaren förkastade tumörteorin genom de frågor han ställde men när jag kom hem googlade jag i alla fall på vilka symptom man kan ha och jag har varken svårt att svälja eller viktnedgång. Jag gick från läkarbesöket med rådet att testa en kortisonnässpray men det lät inte som om det förväntas hjälpa. Jag köpte nässprayen och åkte hem. Nu har jag haft rejält ont i örat i en vecka men det är inget fel. Kortisonnässprayen har jag använt två kvällar men märker ingen skillnad.

Jag behöver i alla fall inte tänka på att hålla avstånd till andra pga öronvärken men luftrören är fortfarande, efter tre veckor, inte helt ok. Läkaren sa att jag ska fortsätta undvika sociala kontakter tills jag är helt besvärsfri så det är bara att fortsätta som vanligt.

Hamstring – kanske bra till viss del.

Jag har skrattat lite åt den hamstring som sker men nu inser jag att den kanske är motiverad. I alla fall till viss del. Jag har inte handlat sedan 9:e mars, alltså för drygt tre veckor sedan, och jag har ingen aning om hur länge till jag måste vänta. För min del har det inte varit fråga om hamstring. Jag har alltid ett rejält förråd med mat, både i frys och skafferi, och jag har inga färskvaror med kort hållbarhet. Den havredryck jag använder klarar sig ca ett år och jag fyllde på precis lika mycket som jag brukar sist jag handlade. Det är alltså inte ovanligt att jag handlar bara var tredje eller var fjärde vecka. Skillnaden är att i vanliga fall beror det på att jag tycker att det är skönt att slippa handla oftare och nu är jag glad för det. Min framförhållning gör att jag inte har haft några problem med att hålla mig borta från butiker. Men har man inte vanan att ha välfyllda förråd kan det vara förståeligt och bra att tänka annorlunda nu. Det är nog bra att folk ser till att ha förnödenheter för några veckor hemma och jag skrattar inte lika mycket åt det längre.

Jag trodde att mina relativt lindriga luftrörsbesvär skulle gå över på några veckor och att jag sedan skulle vara fri från den infektionen. Men då började ena örat värka och när det inte gick över och inte resulterade i en sprucken trumhinna googlade jag för att läsa vad för råd som ges nu för tiden. Jag har varit med om olika direktiv genom åren. Jag läste att om en vuxen person har öronvärk i mer än ett dygn så ska vården kontaktas.  I söndags ringde jag alltså 1177 och fick beskedet att jag måste träffa en läkare men om det inte blev värre under kvällen och natten så kunde jag vänta tills hälsocentralen öppnade. Som jag förstod det spelade de envisa luftrörsproblemen och immunnedsättningen roll i det rådet. Morgonen därpå lyckades jag komma fram till min HC på morgonen och fick rådet att testa med nässpray och alvedon och återkomma om två dygn om det inte hjälpte. Enligt sköterskan är det troligt att det kan vara coronavirus och att det fanns i regionen när jag kan ha blivit smittad.

Nu har jag gjort precis som jag blev tillsagd och läget är detsamma. När jag ringde HC i morse fick jag en tid sent i eftermiddag och jag ska bli insläppt genom en bakdörr. Jag vet egentligen inte varför jag ska dit. Om det är som sköterskan tror och det inte är bakterier utan ett virus, då finns det ändå inte mycket att göra. Det känns bra att det blir kontrollerat men jag gissar att jag blir hemskickad med beskedet att jag ska avvakta och fortsätta med nässpray (jag har inte varit snuvig under hela den här perioden och inte haft halsont heller). Förmodligen ska jag fortsätta med avstånd till andra och vänta tills jag mår bra.

Jag och min lillasyster hade planerat en bilresa till Nordkap i slutet av sommaren men i dessa dagar måste resplaner ändras eller skjutas på. Tyvärr kommer vi inte dit i år men kanske kan vi hoppas på att vi kan ta oss till Norges nästan nordligaste klippa  nästa år i stället.

norway-2611903__340

En resa som däremot ska bli av är en tripp till Örebro i slutet av Maj. Min äldsta dotters flytt kan inte skjutas upp och jag vill vara där för att hjälpa. Men det blir ändå en rejäl förändring. Jag hade tänkt passa på att resa runt lite i södra Sverige men inser att det inte vore helt bra. Jag begränsar mig till några dygn i Örebro och kanske, om både jag och min syster mår helt bra, kan jag hälsa på i Motala några dagar också. Om jag visste att jag redan har haft coronaviruset och blivit immun skulle jag kanske tänka lite annorlunda. Men jag räknar inte med att någon provtagning slösas på mig.

Sköna dagar

Plötsligt blev det nästan vårvärme här hos mig. Jag plockade fram en tunnare jacka och walkingskor ur garderoben och gick ut i solen. Mössa och fingervantar följde med men inte på mig utan i fickorna. Det var sååå skönt och jag kryssade mellan vattenpölar, isfläckar och asfalt med mycket grus. Jag gick på gång- och cykelvägar åt ena hållet och när det var dags att vända tillbaka testade jag hur mina lågskobeklädda fötter skulle klara att gå på isen.  Det var ett väldigt bra underlag att gå på. Inte särskilt halt eftersom det hade kommit ett tunt snölager på den tidigare blöta och hala isen. Så såg det i alla fall ut där jag började min vandring tillbaka hem.

DSC_0001

Vad jag inte tänkte på var att jag gick ut på isen där det var skugga och ganska snart kom jag ut i solen. Jag kan konstatera att jag inte hade rätt sorts skor. Om jag höll mig nära land hade solen ännu inte tinat upp översta islagret men jag var tvungen att runda en hel del bryggor och det tog inte lång stund innan mina fötter och strumpor badade i dyngsura skor. På vissa platser såg det ut som om snön skulle hålla men jag sjönk ofta igenom både snölager och det översta islagret. Jag var inte rädd för att isen inte skulle hålla. Jag visste att den fortfarande är rejält tjock men det var inte en särskilt behaglig promenad. Men jag är envis och att vända tillbaka var inte ett alternativ. Det gick inte att gå upp på land där jag befann mig och likadant var det nästan hela vägen tills jag ändå skulle avvika från isen. Jag bestämde mig för att inte bry mig om ifall jag trampade ner i blötan och för att bara njuta av värmen och solen. Det funkade faktiskt. Om fötterna redan är blöta spelar det ju inte någon större roll.

DSC_0004

Hemma var flera av grannarna ute och där satt de på sina små uteplatser och vände näsorna mot solen. Kul att se lite folk igen nu när solen lockar fram oss alla. Alla de grannar jag hittills har träffat hör till riskgruppen 70+ och vi höll ett bra avstånd till varandra. Men att prata med några meters avstånd går också bra. Jag gick in till mig och ut på min balkong där jag satte upp stolar och bord. Det var dags för årets första balkongfika. ”Hej” hörde jag hur min balkonggranne ropade och det var kul att få en liten pratstund där också. Vi har en hög vägg mellan oss men jag böjde mig lite ut över staketet så att vi såg varandra. Men även där höll vi avstånd. Trevligt att se att alla mådde bra.

Det är lite synd att översta plankan på balkongen förstör utsikten. Men jag ser ju den vyn så mycket jag vill i alla fall.

DSC_0008

Även dagen därpå tog jag på mig lågskorna och vandrade iväg åt ett annat håll. Återigen fick jag inse att det nog inte är riktigt dags för den sortens fotbeklädnad ännu. Det började väldigt bra eftersom sol och plusgrader hade gjort gångarna ännu mer gåvänliga.

En ekorre sprang snabbt in bland träden i den nästan snöfria skogen. Jag var snabb med kameran men inställningen blev helt tokig. Men den sitter där och det ser man i alla fall.

DSC_0003

Sulor som inte är gjorda för halka gjorde inte den här delen av promenaden särskilt lätt. Jag halkade omkring och spände både ben och fötter för att ta mig fram. Det gick ganska bra bitvis men återigen fick jag plocka fram min envishet. Det var tur att jag gick åt det håll där det lutar lite uppför. Jag mötte ett par som hade betydligt knepigare att gå. Vi skrattade lite åt varandra och beklagade oss över att vi hade valt bort dubbskorna i tron att det var vår 😉

DSC_0007

Efter ett tag kom jag ut på vägar där solen hade smält underlaget och jag kunde vandra utan att gå med den löjliga gångstil man får när det är halt.

Jag känner mig nästan bra i luftrören nu men i stället har jag värk i ena örat. Jag försöker intala mig att det beror på att det blåste lite in i örat igår och kanske är det precis så. Men det är så pass besvärligt att jag inte har lust att gå ut i blåsten och därför håller jag mig inne i dag. För att sysselsätta mig bestämde jag mig för att baka bröd. Minns ni att jag av misstag beställde mjöl av röda linser? Det tog jag fram och blandade en del av det med torrjäst, durumvetemjöl och vanligt vetemjöl, skar soltorkade tomater i bitar och blandade dem med mjölet. Några vitlöksklyftor pressade jag också i och lite timjan och salt. Sist hällde jag på 37-gradigt vatten och knådade ihop allt. Mums, vad gott det färdiga resultatet blev. I kylskåpet hade jag redan en vegansk skagenröra som jag gjorde för några dagar sedan. Det blev en farligt god kombination och jag är rädd för att den kombinationen nog blir både lunch och middag några dagar framöver. En av de få fördelarna med att vara ensam i hushållet är att jag kan göra precis som jag vill och vill jag äta dessa smörgåsar varje måltid ett tag så kan jag göra det.

Jag skulle egentligen ha sällskap av min svägerska några dagar nu men det är mycket som inte blir som planerat i dessa dagar.

Jag klarar krisen bra

Jag sitter i min egen lilla karantänbubbla och tänker på hur bra jag ändå har det jämfört med stora mängder drabbade människor. Hos mig märks krisen inte mer än just att jag undviker närkontakt med folk och att jag har någon slags infektion. Jag har ingen ångest över att min inkomst plötsligt ska försvinna eller känner rädsla för att jag själv eller någon nära anhörig ska drabbas hårt av viruset. Jag har ett hem och behöver inte fundera över om det tänkta natthärbärget ska stoppa mig pga förkylningssymptom. Framför allt ser jag att det finns en stor portion mening med livet och behöver inte överväga att göra slut på det. Jag har inga anställda som jag måste delge beskedet om att de blir arbetslösa och jag behöver inte konstatera att just min branch nu blev av med alla affärsmöjligheter för lång tid framåt. Trots att jag tillhör gruppen orättvist utförsäkrade ur sjukförsäkringen är jag inte i samma fruktansvärda situation som otroligt många sjuka som redan tidigare blivit berövade sin inkomst och inte har någon annan försörjningsmöjlighet.

I mina mörkaste tankar har jag däremot stora farhågor om hur det ska gå för både Sverige och omvärlden. Jag vet att det finns en stor förtvivlan bland t ex enmansföretagare som ser hur allt de har kämpat för att uppnå nu raseras. Hittills har inget stödpaket kunnat utnyttjas av dem. Samma förtvivlan finns hos mängder med andra grupper – allt från storföretag till hemlösa.

Ja, jag har det fantastiskt bra och tack och lov är vi många som faktiskt har det bra. Jag tror också att vi tar oss igenom det här och långsamt återhämtar oss. Men priset och konsekvenserna av coronapandemin slår alltför hårt i många fall och jag tror att det tar lång tid innan vi kan lämna krisen bakom oss.

Jag tar små promenader nästan varje dag och det är inte svårt att hålla avstånd till andra. Det tar fortfarande emot i luftrören när jag går. Lite påminner det om hur jag kände när levern tog stor plats och hindrade mig från att gå och prata samtidigt. Men när jag inte gör något ansträngande känner jag inte mycket av de problemen. Jag går långsamt och njuter av att vi ännu så länge får vara ute och ta promenader. Jag stötte på familjen rådjur och det är alltid lika roligt.

DSC_0004

En flock sidensvansar förgyllde också min promenad. De sjöng inte med sitt karakteristiska läte utan de var helt tysta och ägnade sig åt att stoppa magarna fulla med de godbitar som bjöds.

DSC_0018DSC_0019DSC_0016

Nu har jag haft den här infektionen i drygt en och en halv vecka och den borde försvinna snart. Jag hade ett annat ärende som jag behövde ta upp med sköterskorna på mag/tarm och då passade jag på att säga som det var. Att jag inte kan lämna de prover jag ska pga den envisa infektionen. Jag fick rådet att fortsätta hålla mig isolerad, ta promenader och vänta med provtagningen till två dygn efter att symptomen är borta. Ingenting sas om att testa för coronavirus och då nämnde jag det inte heller. Det kändes skönt att slippa krångla med det.