Efter morgonpromenaden och den sedvanliga koppen kaffe tog jag itu med den sista delen av garageinfarten. Visserligen är bilden suddig eftersom jag bara hade mobilen till hands men har ni någonsin sett en så snygg och välrensad grusinfart? Det har ni säkert men jag har inte sett en sådan hos oss sedan vi flyttade hit. När jag var klar konstaterade jag lite trött att nu är det dags att börja om från början längst in. Men det ser inte lika illa ut som när jag började och jag ska inte titta på de nya ogräsen än på några dagar. Jag kan ju få känna mig nöjd ett litet tag först.

I går kväll, precis innan jag la mig för att sova, kollade jag lite snabbt på fb. Jag såg att våra grannar från byn Vattjom (Oviken i Jämtland), där vi bodde i tretton år innan vi flyttade till Optand, befann sig vid Bergs slussar och skulle hälsa på sin dotter i Linköping. Lite snabbt slängde jag iväg en kommentar om att Mjölby ligger ganska nära och att det finns kaffe här. Snart kom en fråga: bor du där? Då sov jag nästan så jag svarade bara ”ja” och la till en glad gubbe. Sedan hände inget mer men strax före kl 11 i dag ringde det på dörren och där stod de. Så glad jag blev. Tyvärr hade jag precis tagit mina starka piller så efter ett tag sluddrade jag lite och hade svårt att hålla mig vaken men det var ändå himla kul att få träffa dem igen. Vi har inte setts sedan begravningen för drygt tre år sedan. Det blev en stund med diverse uppdateringar, lite skvaller från hemtrakterna och annat trevligt prat. Trots att jag var så trött så gav det mig en energikick och ett litet lyckorus. Så härligt att få höra lite jämtländska tonfall och ord igen.

Lite senare kom min syster och gav mig en bajspåse med några små, söta kantareller (bajspåsar är jättebra till mycket). Jag har själv plockat två stycken förut och de är torkade och väntar på att bli fler. Kanske kan de bli tillräckligt många för att räcka till en svampmacka så småningom. Några fler ska väl någon av oss kunna springa på någon gång innan vintern.

I dag har vi ätit blåbär, jag och vovvarna. Jag har inte fått behålla så många själv för om jag stoppar in dem i min egen mun så tittar Kasper förebrående på mig. Han tycker att jag ska hjälpa honom i stället och som den väluppfostrade matte jag är så plockar jag åt både honom och Nalle. När jag slutade serva dem med blåbär insåg de att om de ville ha fler så fick de minsann nosa upp och plocka dem själva. Det var de sysselsatta med en stund medan jag fotade.

När jag såg de  här blommorna så tänkte jag ”luktärt”. De växer i en glänta i skogen och jag vet inte om de kan växa vilt eller om någon har slängt ut dem från en trädgård. Jag vet faktiskt inte ens om det är luktärt men någon slags ärtväxt är jag ganska säker på att det är.

Jag har fått en ny favorit. Jag har haft med den förut men inte helt utslagen och jag visste inte vad det var. Jag kände inte alls igen den och nu vet jag att det inte är så konstigt. Den växer inte norrut. Efter lite googlande vet jag nu att det är vildmorot. Jag är inte så fascinerad av själva blomman (eller den stora mängden små blommor). Det är bladen, som först omsluter knoppen och sedan finns under själva blomställningen, som är det som fångar mig.  Eller det är nog helheten, för utan blomman skulle den inte vara lika fin. Ett litet konstverk som jag är glad att ha upptäckt.

Tack vare två bloggvänner, Anneri och Anki, så vet jag nu att det här är en luktgräsfjäril. Det är så kul att ha likasinnade att dela bilder och kunskaper med (ja, jag insuper mer kunskap än jag delar med mig av än så länge).

Tistel, vet inte vilken sort men det skulle kunna vara åkertistel.

Blåklocka, kanske stor blåklocka.

Jag vet inte varifrån namnet Malva dök upp (förutom att jag tänkte på den jättehärliga lilla tjej i släkten som heter Malva). I alla fall så inbillade jag mig att det här är en sorts Malva men efter lite googling är jag nu osäker. Vad den än heter så är den ganska fin.

Det här är en Renfana. Ett ganska ynkligt exemplar men den växer nog inte med de bästa förutsättningarna (i springan mellan en trädgårdsmur och asfalten på en trottoar).

Något som har blommat färdigt men som inte alls för den skull är fult.

Nu ska jag ägna en liten stund åt att kolla upp campingstugor inom ett lagom avstånd härifrån. Jag känner att jag måste ha lite luftombyte. Jag kommer inte att företa mig något (om jag hittar någon bra stuga). Bara gå små promenader med Kasper. Men det vore lite roligt att i alla fall göra en liten semestertripp. Kanske en parodi på semester men bara för att komma bort lite. Vi får väl se hur det blir.

Jag har inte egentligen funderat särskilt mycket på varför jag längtar så väldigt tillbaka till Jämtland. Varje dag dyker det upp bilder i mitt huvud och tankarna på allt jag hade och allt vi gjorde där väcker saknad. Det känns ibland som om hela min kropp gråter av längtan och jag måste tvinga mig själv ur den känslan. Jag har tidigare  använt liknelsen ”som en hund som skakar av sig obehaget och börjar om” och det är så jag hanterar det.

Plötsligt i dag stod det klart för mig varför det är så. Det är så självklart. Det var där jag levde. Nu bara väntar jag.

Det är tre år sedan min man dog och sedan dess har jag inte levt, bara existerat. Det beror inte på sorgen. Den fick mig att tappa en del av livslusten under en period men efter det har jag varit begränsad av medicinska orsaker. Jag har alltså aldrig haft chansen att börja leva ett nytt liv och skapa nya minnen. Det vore fel att säga att jag inte har haft glada upplevelser här också, för det har jag. Men jag har inte gjort något. Från att ha varit van att alltid ha något äventyr på gång så har jag, förutom två flyttar, inte gjort nästan något på tre år. Jo förresten, jag har utnyttjat min andelsvecka i Åre en gång men det tog hårt på krafterna och jag har inte ens funderat på att göra om det.

Att jag inte har förstått detta tidigare. Det är klart att jag skulle ha längtat och saknat i alla fall men samtidigt skulle jag ha startat ett liv här också. Det här får mig att undra om jag verkligen är säker på att jag en dag ska flytta tillbaka. Kanske är det bara saknaden av ett liv som får mig att tro på det. Kanske kan ett nytt liv här, ett liv där jag lever, få mig att tänka om. Tills jag vet det kan jag bara fortsätta att vänta, och längta efter att leva.

Några trädgårdsbilder. Återigen får krolliljan vara med, bara för att jag tycker så mycket om den. Lite längre ner syns praktlysing (som jag alldeles nyss har lärt mig av Anki  att den heter) och två andra växter som jag ännu inte orkat ta reda på namnen på. Längst ner har jag ännu en hundbild. Men den här gången var det Nalle som höll sig framme.

När bilderna hopas i kameran och jag vill ha med allihop i min blogg, då är det inte lätt att gallra. Jag har gjort ett tappert försök och har fått ner antalet till ett ganska ok antal. Men sedan kom min syster och gav mig några fler bilder och jag kan inte låta bli att ta med dem också. Glädjen i dem går inte att ta fel på och då måste de få plats.

Jag börjar med några foton från i går kväll. Då upptäckte jag att en ganska tråkig krukväxt äntligen har börjat blomma igen. Det är en dendrobium, en orkidé som jag har varit i valet och kvalet om ifall jag ska slänga eller inte. Jag har tre stycken, två vita och en rosa, och alla tre har stora knoppar så det är ju tur att jag har varit så velig.

 

Lite senare, när det var dags att släcka och somna, såg jag att kvällshimlen såg ut så här. Då fick kameran jobba ett tag igen.

 

I morse kändes det i luften att det skulle bli en riktig sommardag. Det har inte varit många sådana hittills. Men i dag måste många människor ha blivit väldigt glada för värmen kom och blåsten höll sig borta. Bara en liten skön fläkt som inte störde alls. Jag gjorde små upptäckter på morgonpromenaden och ibland tycker jag att det, som inte är helt utvecklat, faktiskt är vackrast. Den här blomman är okänd för mig. Men vad gör det. Den behöver inget namn när den ser ut så här.

Inte lika vackert men ändå lite fascinerande, är detta utblommade grässtrå.

En växt, som först såg ganska skräpig ut, men som vid lite mer närgånget beskådande inte var så ful.

Prästkrage utan kryp…

…och prästkrage med kryp.

En vädd med ett likadant kryp.

Krolliljorna växer lite överallt. Här hittade jag dem på en ganska undangömd plats i skogen.

En väldigt grön grankotte.

Gulmåra, smällglim och rödklöver. En svensk sommaräng, men jag tycket att det fattas en del växter. Jag har ännu inte hittat en riktigt artrik sommaräng här i södern, där alla sorter har samlats på samma yta.

Kasper har en viss förmåga att hamna framför kameran. Men enligt mig förgyller han alla bilder så han får gärna vara med.

Jag gillar nostalgi, det kanske ni har märkt. Därför började jag leta efter en bild på en jämtländsk sommaräng. Någonstans har jag sådana bilder men på den här datorn hittade jag bara ett foto som visar blommorna längs med grusvägen där jag oftast gick min morgonpromenad. Det är inte riktigt den blomsterprakt jag menar när jag skriver om jämtländska sommarängar men den visar hur dikena i Optand såg ut på somrarna.

När jag kommer dit igen ska jag krypa omkring i höggräset på någon äng och låta min kamera jobba för fullt. Och inte behöver jag tänka på fästingar där heller. Ljuva tanke. I går kom min syster hem från en skogspromenad och hon plockade bort femton (15)!!! fästingar som kröp på hennes hund. Trots att han har blivit behandlad med fästingmedel. Jag vågar inte ens tänka på hur många av de äckliga små krypen som finns i pälsen på min Kasper. I hans svarta päls är det mycket lättare för dem att gömma sig. Det blir ransonering på kramar ett tag framöver och en väldigt uppmärksamhet på om det kryper något på mig när jag har haft närkontakt med honom.

Men kanske försvann de flesta av fästingarna när min syster var snäll och tog med båda hundarna för att bada. Min gamla vovve är lite stapplig och vinglig ibland men i vattnet lever han upp igen. Vilken tur att hans moster har ork och energi till att åka och bada med honom och hans kusin Nalle. Det här är lycka för badtokiga hundar.

 

I dag hade jag ett rutinbesök inbokat igen på Motala lasarett. Ännu en ultraljudsundersöknng. Varje gång jag får kallelsen så tänker jag att jag skulle vilja ta en tripp förbi det område min familj bodde i när jag var mellan tre och sex år. Hittills har jag aldrig riktigt orkat. Jag blir både trött och känner mig misshandlad efter undersökningen så jag brukar bara vilja komma hem så fort som möjligt. I dag frågade läkaren hur jag kände det och när hon förstod att hela undersökningen gör ont, att det gör ont bara att ligga platt på rygg eller sida, då var hon så lätt på handen och dessutom ovanligt snabb. När vi var klara kände jag att äntligen hade jag energi nog för en nostalgitripp.

Jag var, som sagt, sex år när vi flyttade från Motala men jag har mängder av minnen från Lustigkullevägen, där vi bodde. Riktiga minnen, inte bara sådana som någon har berättat för mig. Därför kände jag igen mig när jag kom fram (tack för att det finns GPS). Jag kände inte igen hyreshuset men jag kom ihåg var det låg och ungefär hur det såg ut runt omkring. Jag ställde mig på parkeringen utanför och satt en stund och mindes. Där var balkongen där jag satt och lekte med mina kulor och hade sådan otur så att kulorna ramlade ner i springan mellan golv och räcke. Jag var livrädd för elaka pojkar på gården, de jagade oss tjejer med klibbiga flugfångare och hopprep, så jag vågade inte gå ner och hämta mina kulor. Vilken sorg. Jag kommer inte ihåg om någon annan hämtade kulorna, bara att jag inte vågade.

Längre bort syns den underbara skog som jag älskade så mycket. Den var det enda jag verkligen saknade när vi hade flyttat. Jag har väldigt många roliga minnen från den skogen. Men den var även lite läskig. Bland oss barn spreds ryktet om att ”svarta mackadam” smög omkring där. Nu undrar jag om det ryktet uppstod ur vuxnas prat om asfaltering någonstans i närheten och att något barn tolkade det på ett mer fantasirikt sätt. För de ungdomar, som kanske aldrig har hört ordet mackadam, rekommenderar jag en googling 😉

Jag gick i Mulleskola i den skogen. Tillsammans med min bästa kompis, Mattias, upplevde jag roliga äventyr med Mulleskolan. Höjdpunkten var på avslutningen då självaste Mulle kom och träffade oss. Som ni ser på bilderna så var jag lite avvaktande inför den mystiska varelsen (jag är tjejen i röd kofta) medan min kompis var lite modigare och stod strax framför mig. Men efter en liten stund var det en liten tjej som tog mod till sig och hamnade väldigt nära Mulle. Jag tror t o m att jag la min hand i hans.  I min lilla väska, som vi kallad bag (väldigt internationellt), hade jag en mulletidning. Det var en hopvikt dagstidning i en plastpåse. Väldigt bra som sittunderlag.

Jag tyckte att Mulle var så spännande så jag ville gärna träffa honom fler gånger. Min snälla mamma ville inte ta ner mig på jorden så hon packade en matsäck och följde med mig ut i skogen. Där gick vi länge och ropade på Mulle och jag kommer ihåg min besvikelse när han aldrig kom och ville fika med oss. Men skogen var stor så jag trodde att han var långt borta i någon annan del av den. Mamma och jag fick äta upp vår matsäck själva och det var säkert mysigt. Men det kommer jag inte ihåg.

Däremot kommer jag ihåg lekplatsen nere i stadsparken. Att den hette stadsparken står skrivet under kortet i albumet men jag minns att vi var där och åkte karusell ibland. Här är det jag, min storasyster och min kompis Gunilla. Vår lillasyster fanns inte ännu men förmodligen var hon på gång 😉

Jag har ingen bild på min lillasyster från när vi bodde i Motala men däremot hennes babysitter. Där sitter inte hon utan i stället passar vår hund Ludde på. Han älskade verkligen att kura ihop sig där och sova. Ludde var en blandning av tax, drever och spets. Vilken sorts tax eller vilken sorts spets vet jag inte. Jag minns att när min pappa fick frågan om ras så svarade han att Ludde var en byrack (med uttalet bajrack). Pappa tyckte att det var jättekul att folk trodde att det fanns en sådan ras. Då fattade jag inte det roliga men nu kan jag le lite åt det.

Jag hann fylla sex år innan vi flyttade från Motala. Jag var redan van vid att flytta. Först från Östersund och sedan från Örebro. Nu var det Halmstad som väntade på oss och vi hamnade i området Kärleken (omsjunget av Per Gessle).

Min lillasyster föddes i Motala men eftersom jag inte har något foto med henne därifrån tar jag med den första bild jag har där hon är med. Här är vi tre systrar samlade. Om ni undrar varför jag ser ut som om jag precis har upptäckt något så är det för att jag här slutade tro på tomten. Tomten var alldeles uppenbart min storasyster och både jag och Ludde kände väl igen henne. Men jag undrar hur det förhöll sig med vår lillasyster.