Något jag saknar här nere i södern, när det drar ihop sig till jul, är ett riktigt gott tunnbröd. Jämtlänningar äter skinkstut och risgrynsgröt till jul och så är det bara. Som tilltugg vid julfester i skolor och vid många andra julsammankomster är det just det som serveras och det ska vara ett gott tunnbröd. Helst hembakat. Om man vill så finns det alltid tillgång till en bakstuga med riktig vedeldad bakugn att hyra. Annars kanske man kan hoppas på att få några påsar av någon annan som har bakat. Det finns även olika bagerier runt om i bygderna som tillhandahåller gott tunnbröd. Inte minst på Jamtli kan man både se hur brödet bakas och sedan köpa det.

Jag har aldrig bakat ”äkta” tunnbröd själv, bara testat en variant som man bakar i stekpanna. Men vi hade turen att under ett antal år bo grannar med personer som bakade och gärna delade med sig. Senare träffade yngsta dottern en pojke, numera hennes man, vars mamma några gånger har bjudit oss på hembakat tunnbröd. Det är lycka att få den gåvan. När vi inte hade tillgång till hembakat tunnbröd köpte vi alltid en särskil sort. Det var en kryddad variant som fanns i alla mataffärer, ofta med lockpriser eftersom den var så populär. Detta tunnbröd har varit nästan omöjligt att hitta någonstans här. Första året hade jag turen att hitta det vid två tillfällen men sedan dess har jag bara sett tråkiga, smaklösa varianter som bara har fått duga i brist på annat. Jag tror att jag skrev om denna saknad inför förra julen också men i år kanske lyckan har vänt.

Just den sorten blir det inte. Jag frågade i den lokala ica-butiken om jag möjligtvis kunde beställa ett antal påsar genom dem. Den snälla, serviceinriktade tjejen lovade att ta reda på det och sedan ringa mig. Jag hann inte ens komma ut ur affären innan hon letade upp mig och sa att tyvärr tillverkas inte det brödet längre. Hon pratade varmt om att hon har varit mycket uppe i Jämtland och blivit bjuden på skinkstut vid ett flertal tillfällen. Hon förstod precis mina känslor över de tråkiga sorter som låg på brödhyllan. Men det hjälpte ju inte mig att få ett gott bröd.

Någon timme senare ringde hon och sa att hon inte hade kunnat släppa tanken på ett gott tunnbröd. Hon hade själv blivit så sugen. Hon hade hittat en annan kryddad sort som ica norrut brukar köpa in. Det kunde hon beställa. Inte bara för min skull utan för att även ha ett lite lager i frysen och lägga fram några påsar i taget. Hon sa att om jag vill så kan jag komma dit i början av nästa vecka och hämta det antal påsar jag vill ha. Det är bara att säga till så tar de fram dem. Mitt hopp om en jul med goda skinkstutar väcktes och jag tackade så mycket för att hon var så hjälpsam. Det är sådant bemötande som gör att man fortsätter handla i samma butik.

Bageriet som bakar detta bröd ligger i Stöde, på vägen mellan Östersund och Sundsvall. På en lada vid vägen finns denna text: ”Hade du bott i Stöde hade du varit hemma nu”. Det är en slogan som många känner till och refererar till. Jag har åkt förbi många gånger och ibland har vi stannat och gått en runda med hundarna. Vi har även provianterat där när vi har varit på väg med husvagnen men bageriet har jag aldrig besökt. Nu hoppas jag att deras bröd är riktigt gott så att jag och mina barn kan få riktigt goda skinkstutar till jul. Bilden är från deras hemsida.

Mina feberkänslor vill inte ge med sig och i morse hade jag inte någon större lust att gå ut på promenad. Men det fanns inte mycket att välja på och när jag väl kom ut var jag ändå glad för det. Vilket härligt gryningsljus! Jag hade bara mobilen att fotografera med men den återger vyerna ganska ok.

Först skymtade jag bara den rosa himlen mellan träden men den syntes bättre när vi kom till mer öppna ytor. Då började, tyvärr, själva himlen återgå till sin normala färg  men molnen lystes fortfarande upp underifrån.

Promenaden blev ändå, trots det motstånd jag hade känt, ganska skön. November har hittills bjudit på ovanligt många fina morgnar med härliga frostlandskap. Inte alls som det kan vara ibland med en hel månads gråväder med ständigt duggregn.

När vi kom hem från promenaden satte jag mig i soffan med en kopp kaffe och vilade en stund. Sedan var det dags för en ny kraftansträngning. Min bil indikerade att lufttrycket inte var som det skulle i däcken och jag såg att det var punka på ett av bakdäcken. När jag upptäckte det kändes det som ett helt oöverstigligt problem. Jag orkade bara inte tänka på det och på allt krångel. Det var i fredags och jag bestämde mig för att ignorera problemet över helgen. I går tog jag fram mitt problemlösarfokus och började med att läsa vad assistansdelen i försäkringen innebär. I nyare årsmodeller börjar det bli vanligt att reservhjul saknas, förmodligen för att lämna mer utrymme för annat. Därför kunde jag inte byta ut det trasiga däcket och ta med det till en däckverkstad (ganska skönt faktiskt att slippa det slitet). Försäkringen skulle ge hjälp med att antingen byta till reservdäck och om inte det finns fylla på det trasiga däcket med skum (däck på burk). Ett sådant skumfyllt däck kan inte köras så länge så då skulle ett nytt däck behöva köpas.

Jag la undan försäkringspapperna, ingen hjälp där tyckte jag, och ringde närmaste däckverkstad i stället. ”Du kan absolut inte köra hit med ett punkterat däck” fick jag veta. Jag frågade om något mer än däcket kan gå sönder om jag kör väldigt långsamt de 1,5 km till verkstaden. Svaret var nej och då var det ju inte så mycket att fundera på. Utan reservdäck, inte ens sommardäcken är här utan på ett däckhotell, kunde jag välja på att förstöra däcket genom att spruta skum i det och sedan åka till verkstaden eller att åka dit med punktering och chansa på att däcket inte skulle förstöras helt. Min logik sa mig att det andra alternativet var det som gav bäst odds.

Jag kämpade mig ur soffan och körde min bil väldigt långsamt och försiktigt till verkstaden och där satte jag mig i en väldigt skön fåtölj och väntade. Efter ca 20 min kom en stort leende man emot mig och sa att mitt däck inte hade tagit skada av resan och att kostnaden för lagningen bara blev 325 kr. Jag kände mig ganska nöjd, tackade för snabb och bra service mitt i däckbytartider och styrde hemåt igen. Nu är det soffan som gäller fram till nästa hundpromenad. Men den blir inte lång och det får de klara sig med. Min syster är ute och föreläser på annat  håll men i kväll kommer hon hem igen och i morgon får hundarna lite längre och sköna promenader.

I år har jag inte riktigt hängt med i hur fort tiden går. Om några veckor är det första advent och sedan är det bara tre veckor kvar till jul, hur har vi redan kommit hit?

Som en följd av det hoppingivande samtalet från Sahlgrenska fick jag lite bråttom när det gäller julstöket. Det handlar inte om maten för det fixar sig alltid och vi behöver inte ha så mycket traditionell julmat. Inte heller är det jätteviktigt med pyntning eller julklappar men jag vill ändå förbereda det som går att förbereda. Jag kan inte gärna börja julpynta redan. Möjligtvis kan jag ta fram alla backar med tomtar och andra dekorationer (här brukar det pyntas ordentligt) men sedan får de komma på plats när möjlighet finns. Jag tror att jag som vanligt kommer att kunna sysselsätta mig med det runt första advent.

Det jag kan förbereda är julklappar. Vi har inte väldigt påkostade paket under granen men jag tycker att det skulle vara tråkigt utan julklappsutdelningen. Därför har jag de senaste dagarna roat mig med att ”klicka hem” diverse bra och kul saker från nätet. I alla fall tycker jag att jag fick ihop en ganska bra samling blivande julklappar och sedan får väl framtiden utvisa om mina ungar, svärson och svärmor tycker likadant. Nu är alla inköp på väg hem till mig och det känns väldigt skönt att det är ordnat. När de är här ska jag snarast slå in dem, skriva rim (det är ett måste) och förbereda de paket som ska skickas så att det bara är att lämna in dem några dagar före jul.

Mer än så kan jag inte förbereda nu och jag känner ingen stress över det. Resten får bli som det blir. Min äldsta dotter har redan förklarat hur hon tycker att julen ska vara. Jag kopierade hennes meddelande för jag tycker att det låter som en ganska trevlig jul.

”Du ska vara opererad och klar i jul och så ska du sitta och bli ompysslad av oss och ha det bra. Jag ska göra skinkmacka till dig och krama dig och tala om hur mycket jag älskar dig och så ska du tindra med ögonen när jag och Magnus klär granen och dansar och sjunger julsånger”.

I dag kändes det som om jag och Nalle var just det – tvillingsjälar. Plötsligt, på vår promenad, såg vi båda den lilla isbelagda vattensamlingen. Det var ingen tvekan i våra steg. Vi styrde målmedvetet mot den lilla pölen och medan Nalle ivrigt började försöka gräva och hoppa sönder isen kunde jag inte motstå att trampa lite i kanterna. Det är jag som har trampat hål i isen framför Nalle och han har lyckats hoppa sönder isen vid sin baktass. Kasper följde först med fram till isen och luktade lite förstrött på den. Sedan gick han iväg mot mer intressanta lukter. Men Nalle och jag, ungdomarna i sällskapet (Kasper är ju snart 105 år, Nalle är ca 73 år och jag ”bara” 55 år), roade oss en stund till med isen.

Men sedan tog våra handlingar och behov olika vägar. Jag hade ingen större lust att dricka av det framhoppade vattnet men Nalle fick den belöning han var ute efter och drack sig otörstig och belåten. Han har haft en del otur med sår på sina tassar under sommar och höst så jag var lite orolig för att allt detta hoppande, sprättande och grävande i isen skulle resultera i nya skador. Men han klarade sig från det och så småningom lämnade vi denna roliga plats för att ta oss hemåt.

Gårdagens ruskväder, med ömsom snöfall och ömsom ösregn i kombination med kalla vindar, har efterlämnat en del konstverk i naturen. Det ser nästan ut som om någon har klippt mönster i vit plast och sedan lagt ut den i gräset. ”Plasten” har följsamt format sig efter underlaget och jag ångrar nu att jag inte testade om det gick att lyfta upp bitar av den. Förmodligen skulle den falla sönder i smådelar. Jag blev fascinerad av dessa halvsmälta och sönderregnade snörester som såg så annorlunda ut mot vad jag har sett förut. De fanns lite överallt efter vår promenad.

Jag har ett enda stressmoment inför det som väntar mig medicinskt. Min fina och härliga men samtidigt ganska gamla Kasper börjar få problem med att ta sig nerför trappan från vårt våningsplan. Det är värst när han har legat en stund och stelnat till. Då är det som om bakbenen bara ramlar utan styrsel efter honom och det ser läskigt ut varje gång han halvramlar nerför trappstegen. Samtidigt är han väldigt pigg och glad och orkar fortfarande hänga med på min systers lite längre och snabbare promenader. Visst är han lite vinglig och rätt som det är kan han snubbla till och ramla ihop. Men han är väldigt snabbt uppe igen och låtsas som om ingenting har hänt.

Tänk om något händer med min kompis under den tid då jag inte är tillgänglig. Jag försöker skjuta de tankarna ifrån mig men jag märker att jag har lite extra koll på min vovve och hans beteende nu. Skulle det värsta hända under min bortavaro eller karantänstid efter operationen så löser det sig men jag har väldigt svårt att tänka mig att någon annan ska ta det ansvaret. Både för att jag inte vill skyffla över det på någon annan och för att jag vill att min bästis ska veta att jag är med honom in i det sista.

Kasper är så pigg och frisk i övrigt så egentligen är det nog inget jag behöver fundera på. Men han är faktiskt gammal och det märks. Detta är det enda som oroar och stressar mig och det hjälper inte att jag vet att han är väl omhändertagen när jag inte är här. Alla som har eller har haft en fin djurvän förstår nog mina tankar.

Efter många turer och misslyckanden att skicka bilder på transportskador till det företag jag beställde möbler från, kom vi äntligen fram till en lösning. Jag vet inte varför de inte fick mina bilder. Hos mig stod det klart och tydligt att de hade blivit skickade men de kom inte fram till mottagaren. Tre misslyckade försök krävdes innan jag fick en annan mailadress att skicka dem till. Då fungerade det och jag fick snabbt besked om att nya möbler, i sin helhet, ska skickas till mig. De vill inte ha de gamla i retur så helt plötsligt har jag dubbelt upp av byrån och tv-bänken.

På byrån är skadorna placerade på undanskymda ställen så det är inget som stör. På tv-bänken däremot syns ett avskavt hörn väldigt tydligt i framkant och en del sprickor sitter också väl synliga även om de är ganska små. Men i stället för att göra som företaget föreslog och kassera de skadade möblerna, byggde jag ihop dem och nu får de stå där det var tänkt tills de nya kommer. Hur jag gör sedan vet jag inte. Byrån får stå där den står och den nya ska jag försöka hitta en annan plats till. Tv-bänken är ett större, men ändå angenämt, problem. Kanske kan jag bygga ihop den nya utan fötter och placera ovanpå den jag redan har. Då döljs den värsta skadan. Men jag vet inte om det blir bra med en så pass hög tv-möbel. Jag får klura vidare på det och i värsta fall hamnar den skadade bänken i källaren. Jag ska i alla fall smeta dit lite färg och se om det blir lite bättre.

Nu har jag ett mycket mer enhetligt vardagsrum med soffbord, en stor och en liten tv-bänk och en byrå i samma färg (om nu vit är en färg, det finns delade meningar om det). Jag är nöjd trots att det står ett stort vitrinskåp i ljus ek i en del av rummet och att en fåtölj med delar av björk står bredvid skåpet. De stör inte så mycket och nu får det vara som det är.

Ett glädjande besked kom idag. Jag är nu bland de prioriterade på listan och troligtvis, utan att kunna garanteras, är min väntan slut innan årsskiftet.