Det kom en fråga i en kommentar om jag kan göra ett inlägg om det som var mitt paradis, Optand,  och vårt hem där. Det gör jag så gärna och med stor glädje. För er som har följt mig ett tag, kanske ända sedan jag bodde i detta paradis, kan det bli lite tjatigt men om ni tycker att ni har läst tillräckligt om Optand redan så hoppa över det här inlägget.

Berättelsen om stugan i Optand började 1936 då mina farföräldrar vandrade längs Storsjöns strand och pratade om att de skulle vilja bygga en stuga just där. Som av en slump kom markägaren gående från ett annat håll och de började prata. På frågan om han kunde tänka sig att sälja en bit mark svarade han ja och så småningom skrevs kontraktet på.

Min farmor och farfar bodde i en lägenhet i Östersund men började med att bygga en liten bod att bo i medan de byggde sin stuga. Jag vet inte hur mycket hjälp de hade och om den lilla boden bara var övernattningsstuga ibland men när stugan var färdig att ta i bruk blev boden en redskapsbod och vägg i vägg byggdes utedasset. Hela somrarna bodde de i sin sommarstuga tillsammans med sin son, min pappa. När pappa träffade mamma och de bildade familj tillbringade alla mycket tid i stugan i Optand. Det är jag som kramar min mamma på bilden och bredvid sitter min storasyster och farmor står vid sidan om. Vi hade då flyttat söderut men återkom ofta till denna plats. Jag och min storasyster fick så småningom ensamma ta tåget upp till Jämtland för att bo hos farmor och farfar på somrarna. Jag har massor av fina minnen av hur kul det var och vi barn var förvånansvärt fria att göra som vi ville. Men det var naturligtvis under stort ansvar och med klara regler. Särskilt när vi var ute med roddbåten. Började det blåsa, och det blåste upp snabbt, så rodde vi in till land där vi befann oss och gick hem därifrån.

När jag hade gift mig och fått barn hälsade vi på i stugan nästan varje sommar. Som tur var föll min man för platsen och trivdes bra med mina farföräldrar. Min yngsta dotter, på mattan i gräset, får symbolisera våra besök.

Stugan skrevs så småningom över på min pappa och när han dog ärvde min mamma den. Då hade jag och min familj flyttat upp till Jämtland. När mamma fick beskedet att hon inte hade mycket tid kvar föreslog min storasyster att jag skulle få ärva stugan i Optand eftersom jag bodde där uppe. Min lillasyster höll genast med om att det vore bra. Ingen av oss systrar var intresserade av att dela på ägandet men jag blev glatt överraskad av mina systrars generositet. Men på det sättet fick de tillgång till stugan och det var nog enda sättet att ha kvar den i släkten.

Vi hade precis flyttat till ett hus i närheten av Oviksfjällen. Det var också ett fint hus med närhet till sjön från andra sidan. Optandsstugan blev vår sommarstuga men vi trivdes så bra så vi åkte dit många vinterhelger också. Det var lite ruggigt men vi eldade rejält och ingen klagade. När vår yngsta dotter slutade mellanstadiet föreslog min man att vi skulle göra upp en långsiktig plan för att flytta till Optand när hon hade gått färdigt högstadiet. Jag minns så väl min lycka den stunden och jag vet precis var vi var. Vi var ute på promenad och min man hade varit lite fundersam en stund innan han kom med förslaget. Förmodligen hade han tänkt på det en längre tid. Självklart ville jag det och jag var så uppfylld av lycka över att han ville det lika gärna.

De tre kommande åren renoverade vi. Vi rev väggar, som var isolerade med sågspån och råttskit, och hela planlösningen gjordes om. Vi byggde ut lite men det var många restriktioner så huset blev inte större än 73 kvm när det var klart. Det räckte gott och väl åt oss. Dottern fick det bästa sovrummet och vi hittade andra lösningar tills vi hade byggt ett litet rum åt oss. När våra andra barn eller andra gäster kom fick de plats i gäststuga, husvagn och även i vårt isolerade uterum. Efter tre år på gymnasiet flyttade även vår yngsta dotter och vi tog över hennes sovrum. Trots den relativt lilla ytan kunde vi husera upp till 10 gäster utan problem. Det var bra för på somrarna ville många komma till oss.

När hösten kom plockade vi hjortron några km bort och lingon fanns i stora mängder på vår egen tomt. Storsjön är en reglerad sjö och vattnet brukar sjunka ganska mycket på senhösten. Men när det stormade innan vattnet hade sjunkit så var alla bryggor i farozonen. På de här bilderna blåste vår yttersta bryggdel bort och en del av grannens brygga låg tvärs över vår morgonen efter stormen.

Vintervädret kunde variera mycket. Ibland kom snön tidigt och tinade sedan bort. Då blev det ofta is av den tillplattade snön på vägarna. Självklart behövde vi dubbade vinterdäck och fyrhjulsdrift för att ta oss upp från vårt hem. Broddarna satt ofta på skorna när vi gav oss ut och våra stackars vovvar halkade omkring trots att de spände ut klorna. Den fina extra vovven på en del bilder är Raya, som jag var dagmatte åt.

I norr har man fem årstider. Vårvintern är enligt många den bästa årstiden och när den är som finast är det sant.  Sedan kommer våren och det blir fart på allt – både människor, djur och natur.

Jag älskade alla årstider i mitt älskade Optand och jag tänkte ofta med lycka att jag hade det otroligt bra som fick bo där. Jag ångrar inte att jag sålde och flyttade närmare familj och släkt. Jag har det väldigt bra nu. Men minnena av åren i Optand är väldigt speciella och helt klart var det den absolut lyckligaste tiden i mitt liv – av många anledningar.

Ja, det är ett ord. Att nännas –  ha hjärta att förstöra något eller att skada någon; förmå sig, kunna med 

Jag vet inte hur vanligt det ordet är bland de yngre men vi, som är mitt i livet, känner nog alla igen preteritumformen (tidigare imperfekt).

Han nändes inte ta betalt av den fattiga gumman.

Etymologi: Av fornsvenska nænnas, besläktat med isländska ”nenna”.

Jag blir ibland så förundrad över ord och då måste jag dela med mig. Jag använde ordet ”nändes” och började fundera på infinitivformen. Nu vet jag och det känns bra. Men fortfarande är den roligast böjning jag hittat den som komparerar adjektivet ”få”.

Få – färre – färst

I min nördvärld är det jättekul 😀 Det är ganska bra att vara språknörd för det finns så mycket att skratta åt och jag är nog ganska lättroad 😀

Jag tror att hundarna gillar att jag har med Nikon på promenaden. Det blir en hel del stopp då de kan nosa omkring i lugn och ro. Ibland blir de ändå lite otåliga och de var inte helt förtjusta i att bli tillsagda att sätta sig och posera för fotografering. Det kanske syns. Kasper ser helt förtvivlad ut och Nalle vänder sig demonstrativt bort. Men de sitter snällt där de har blivit placerade.

Det sägs att det inte finns något att fota nu när det mesta är lite trist i naturen. Det sa jag också till min syster för en vecka sedan men hon sa med ett skratt att ”du hittar alltid något”. Så rätt hon hade. På något lustigt sätt dyker det upp små motiv som i alla fall jag tycker är fina eller kul nog för att de ska få hamna på bild. Särskilt dagar som idag då frosten har tagit sig lite längre upp än bara till marknivå. Här och där kan man se något kämpande bär eller någon liten frukt hängande från i övrigt bara grenar. Det är också motiv som talar till mig.

Nu har jag så många frostbilder i mitt arkiv så jag hoppas att det snart blir dags för en annan sorts bilder. Härliga vinterbilder med snötyngda grenar och synliga spår efter alla djur i skogen. För tre år sedan, när jag nyss hade flyttat ner till Östergötland, närmare bestämt till min tillfälliga lägenhet i Bestorp, hade snön kommit den här tiden. Den låg förmodligen inte länge men jag minns min glädje över att det faktiskt kunde bli vinter här också. Det var troligtvis ovanligt tidigt men jag tänkte att alla vädergudar var med mig när det var som jobbigast. Min sista sommar ”hemma” var den varmaste och finaste som någon där uppe kommer ihåg och min första vinter här nere började väldigt fint. Precis som om någon ville göra mig lite gladare. Ni ser, jag kan tänka så trots att jag inte tror på det 😉

Känner ni igen de här bilderna? De fanns med i ett inlägg för några dagar sedan och jag spekulerade om ifall det kunde vara svampangrepp eller någon annan sorts parasit.

Jag fick hjälp med förklaringen till vad det är av duktiga Anki som besitter väldiga kunskaper när det gäller mycket i naturen och speciellt om svamp. I en kommentar gav hon mig de svar jag inte hade tidigare och sedan dess har jag småskrattande repeterat namnen för mig själv när jag har passerat och sett dessa underliga fläckar.

De vita angreppen på trädstammen är en svamp som heter ”piggplätt” 😀 Jag har inte kunnat släppa det namnet. Jag har fnissande försökt hitta sammanhang då det kan stoppas in i en mening. ”Pigg som en piggplätt” eller ”pigg som en plätt” var det första jag tänkte på. Sedan dök ”lätt som en piggplätt” upp i mitt huvud. På frågan ”hur mår du” kan man svara ”som  en piggplätt”. Det är helt enkelt ett ord som i min hjärna låter väldigt glatt och positivt. Plötsligt dök lite mer makabra betydelser upp hos mig, typ ”död som en piggplättsfläck”. Fråga mig inte var det kom ifrån för det finns ingen logisk förklaring. Man styr inte sina tankar helt enkelt.

Sedan kom jag på att ”pigg” inte behöver betyda livlig, glad eller uppspelt. Det kan syfta på det lite taggiga (piggiga) mönstret i fläckarna. En plätt med piggar. Inte lika glatt och positivt utan något som kan skada. En ”surpiggplätt” eller ”bitterpiggplätt” med taggar som vapen. Kanske något man kan hota med. ”Om du inte är snäll så kastar jag piggplättar på dig”. De plättarna kan borra in sina piggar i huden och sprida sina sporer så att offret blir full av kliande, piggplättsutslag.

Att vara pigg på något är att vara sugen på något. Kanske kan man säga ”jag är som en piggplätt för/på/gällande rabarberpaj” (lite osäker på prepositionen). Det kanske blev lite långsökt men i tankarna är ingenting omöjligt.

Som ni märker kan mina tankar ta konstiga vägar ibland och om någon ser mig, med ett stort flin eller kanske ett starkt ogillande uttryck i ansiktet där jag går ensam med hundarna, måste de undra hur jag är funtad. Jag kommer inte ihåg allt jag tänkte om ordet ”piggplätt” men det kan användas i många sammanhang och det är ett kul ord på en ganska kul svamp.

Fläckarna på de gula lönnlöven heter ”tjärfläcksvamp”. Ett helt logiskt namn som låter precis som fläckarna ser ut. Där vandrade inte mina tankar iväg på samma sätt utan jag har bara repeterat namnet för mig själv för att komma ihåg det. Ett bra sätt för att komma ihåg det till nästa höst.

Ni kanske tycker att jag är helt knäpp som fastnar i ett ord så här. Möjligheten finns att någon av er börjar fantisera vidare om detta ord. Då kan vi vara knäppiggplättar tillsammans 😉

Så är helgen förbi och jag har inte sett, hört eller på annat sätt känt av några helgon. Kanske är det bara jag som är okänslig och det kan t o m vara så att jag är lite inskränkt när det gäller olika väsen och oförklarliga förnimmelser. Jag vill inte tro att de finns där och jag tänker ofta på orden min äldsta dotter sa: ”jag vill inte att det ska finnas ett liv efter döden för jag vill inte att pappa ska veta att han är död”. Han var visserligen inte ett helgon men tanken på att han skulle kunna se oss känns inte lockande. Visst pratar jag med honom ibland och visst önskar jag att han kunde ge mig ett tecken på att han har hört men jag tror inte på det och jag vill egentligen inte alls att det ska vara så. Väldigt motsägelsefulla känslor och tankar.

Om det, mot all förmodan, finns några slags väsen eller vålnader där ute så hade de en väldigt fin avslutning på helgen och en vacker återkomst till var de än bor. Jag säger hejdå för den här gången och önskar att jag aldrig får veta om jag har rätt.

Jag har ägnat en del av helgen åt min släktforskning. Inte för att jag forskar så mycket. Det kommer hela tiden nya tips från andra källor och när jag får lust brukar jag kolla om uppgifterna stämmer med de jag har i mitt träd och sedan kopiera över nya uppgifter. Jag är alldeles för snål för att betala för att kunna leta i register eller för att kunna föra över nya uppgifter med bara ett knapptryck. I stället tar jag mig tid att skriva in de nya uppgifterna genom att läsa och skriva samma uppgifter i mitt träd. Jag har inte tillgång till så mycket men lite kan jag se i andra träd.

Det är inte bara uppgifter om tidigare generationer som ska in i trädet. Nyss har jag lagt in bilder och en berättelse om bröllopet mellan min yngsta dotter och hennes man. Jag gjorde det lätt för mig och kopierade vissa delar ur ett blogginlägg så att jag slapp författa en ny berättelse. Inga bilder eller berättelser om nu levande personer kan ses offentligt. Bara de som har tillgång till trädet genom inbjudan från mig kan se de uppgifterna. På så sätt bryter jag inte mot några personuppgiftslagar. Jag tror i alla fall inte det men jag måste nog höra med min juristdotter. Det är hennes specialområde så det vore dumt att inte ta expertråd från henne.

Nu börjar ögonen gå i kors så det är dags för en liten slummer i soffan. Jag avslutar med att ännu en gång säga farväl för den här gången till alla helgon. Hejdå!