Det var knappt jag trodde mina öron och ögon i morse när jag såg rapporteringen om snön som fallit och faller i Jämtland. Det måste verkligen vara något utöver det vanliga för att det ska rapporteras om ett snöväder där. Det kallas t o m för snöoväder!!! Men  när jag hörde att det var stark blåst och drivbildning så förstod jag bättre. Det kan ställa till det rejält. Men jag kan ändå inte minnas att det brukade bli rubriker i riksmedia ens under de förhållandena. Men det är klart att det är lite annorlunda i städerna, Östersund och Sundsvall (Medelpad). Ute på landet är man tvungen att lära sig ett visst lugn. Går det inte att ta sig fram så väntar man på snöplogen och det är ett accepterat faktum.

Det känns så avlägset med mycket snö. Här är det blött och tråkigt igen. Igår såg jag hur barn byggde snöfigurer och i morse återstod bara dessa sorgliga små varelser. Kasper såg inte ansträngningen bakom byggandet utan tyckte att det var bra med en snöhög att mumsa på. Jag var i alla fall noga med att ingen av hundarna fick lyfta på benet mot snöskapelserna. Det skulle kanske få små barn att brista ut i gråt och det vill jag inte.

 

I dag har jag inga planer alls. Jag ska snart ringa min härliga, fina svärmor och kanske jag senare åker och lämnar in paketet som ska till henne. Annars har jag  en lugn och händelselös dag framför mig. Skönt!

 

Jag är väldigt tidig med alla förberedelser och det har ju sin naturliga förklaring. För att vara säker på att de viktigaste traditionerna kan hållas så satte jag snabbt igång med att ordna det jag kan när jag hade fått beskedet om snar åtgärd. Alla julklappar är nu införskaffade, inslagna och försedda med julklappsrim. Svärmors julklapp är dessutom paketerad och ska snart postas. Jag måste bara först ringa och avkräva henne ett löfte om att vänta till i jul med att öppna. Viss julmat ligger redan och väntar i frysen, bl a revbensspjäll som jag har förkokat så att de bara behöver smaksättas innan de grillas i ugnen. Två gånger den här veckan har jag bakat lussebullar. En vegansk och en ”vanlig” sats.

Det var första gången jag bakade lussebullar utan ägg, smör och mjölk. Smör kan lätt bytas ut mot mjölkfritt margarin och i stället för komjölk kan man använda olika sorters växtmjölk. Jag valde att prova mandelmjölk i mina vegolussebullar. Självklart måste ägget i degen uteslutas och i stället för att pensla bullarna med ägg använde jag smält margarin. Resultatet blev bra. Riktigt bra faktisk. Men inte lika bra som de jag brukar baka. Jag kan inte riktigt säga vad som fattades men det var små skillnader i både smak och konsistens som jag inte blev helt nöjd med. Ytan blev frasigare och det var väl tack vare att jag penslade med margarin. Just det försvinner nog efter frysning och upptining i mikro men jag vet faktiskt inte om jag tycker att frasigheten var en nackdel. Kanske var det bara den annorlunda känslan som inte kändes helt bra. Lussebullar ska smaka som de brukar. Ni ser nog på skillnaden i lyster vilka bullar som är vilka.

Mina barn får väl avgöra vilka som är godast. Ja, i alla fall de två som inte är veganer. Min son är nog bara glad för att jag har bakat ett alternativ som han vill äta.

Jag tror att mina fina ungar kommer till mig första adventshelgen. Min son har för ett tag sedan uttryckt att han vill komma i samband med den helgen och sedan har jag sett att de alla tre har chattat, i vår familjechatt, om att kanske träffas här allihop då. Ingen har tänkt på att säga något till mig och jag tycker att det är ganska kul. Jag älskar att de ser mitt hem lite som sina hem och att de så självklart kan planera att träffas här utan att meddela mig. Naturligtvis vet de att jag har sett deras diskussion men jag skrattar inombords vid tanken på att det är så självklart att de inte känner att de behöver fråga om det går bra. Men de vet att jag blir väldigt glad om och närhelst de kommer.

Jag nämnde något om det för min äldsta dotter och vi fnissade lite åt det. Hon sa att  hon väldigt gärna vill komma men jag sa till henne att hon ska vänta med att bestämma sig till i sista stund när hon vet om krafterna finns. Det är ju några veckor kvar av studier då och utmattningen är fortfarande kvar. Till jul kommer hon i alla fall och om det blir en jul på Sahlgrenska så kommer hon nog dit i stället. Det kanske min son också gör och blir det så så får vi göra det bästa av det. Minstingen i familjen och hennes nyblivna man har, som sig bör, bestämt sig för att fira jul för sig själva i sitt eget hem i år. Det är lite därför mina barn gärna vill träffas en helg innan jul. Vi har alla ett litet behov av att vara lite juliga allihop tillsammans.

I förmiddags såg det ut så här utanför fönstret men det lär snart vara borta igen. Men jag tycker att det är skönt och jag uppskattar varje morgonpromenad då jag inte behöver torka smutsiga hundtassar när vi kommer hem.

Vad skulle ni ge för råd till en blivande mamma som aldrig har sett sig själv som mamma och inte känner sig redo men vars sambo är väldigt ivrig? Det dilemmat hamnade jag i på morgonens promenad. En ung tjej, nära 30 år, som jag ofta byter några ord med när vi träffas med hundarna, berättade att hon är i just den sitsen. När hon väl gav med sig gick det alldeles för fort och efter tre månader var hon gravid. Hon berättade om sina känslor. Lite panik och rädsla blandat med en spirande glädje och massor av oro för hur hon ska klara allt. Hon vet inte ens om hon vill ha barn eller om hon genomgår detta bara för sin sambos skull. Tilläggas ska att de har varit tillsammans i många år.

Jag tänkte att här gäller det att gå försiktigt fram och inte komma med massor av råd om mammarollen. Kanske ville hon inte ens ha råd utan behövde bara få prata om sina känslor och sin oro med någon utomstående. Men något måste jag ju säga och jag började med att fråga om hon ville att jag skulle gratulera. Det ville hon och leendet sa mig att hon nog är mest glad i alla fall. Jag berättade att min mamma sa till mig att ”du blir den bästa mamman för just ditt barn” och att ingen kan säga exakt hur det blir eller hur man ska agera som nybliven förälder. De råd jag ändå gav var att vara lyhörd och respektfull mot barnet och naturligtvis alltid överösa det med kärlek samtidigt som det lite senare är viktigt att sätta tydliga gränser. Den dagliga skötseln lär man sig snart och det jag lärde mig en gång stämmer säkert inte idag. Jag sa att alla nyblivna föräldrar är osäkra men man lär känna sitt barn väldigt fort och snart har man hittat sina egna rutiner.

Vi kom in på hur man ska uppfostra sina barn och hur man bevarar en fin relation till  dem in i vuxen ålder. Hon hade många farhågor om världen som den ser ut idag och allt som kan drabba barn. Precis som alla tidigare generationer. Men man ska inte avfärda någon med att säga att ”så har alla tänkt”. Jag ville inte ge några annorlunda råd än det jag sagt tidigare utan höll fast vid respekt, kärlek och gränser. Jo, jag la till öppenhet och att lyssna också. Att vara öppen för barnens kanske avvikande uppfattningar eller vilja att leva sina liv och att aldrig döma deras livsval (naturligtvis inom lagliga gränser). Att lyssna och acceptera dem som de är. Lyckas man med detta så tror jag att det finns bra förutsättningar till att få en bra vuxen relation med barnen.

Jag har inte lyckats helt perfekt i alla situationer med mina barn men jag har lärt mig längs vägen och nu har jag väldigt bra relationer med dem alla tre. Kanske mycket för att vi har kunnat prata om de missförstånd och problem som har varit. Men jag är glad över den respekt jag alltid har visat dem och över att jag aldrig har varit fördömande eller försökt påverka deras livsval och att jag aldrig har haft svårt för att tala om att jag älskar dem. Det är de sakerna jag gärna ger råd om och delar med mig av. Lite visdom får man genom åren.

Har ni några kloka ord som ni skulle vilja ge till någon i den unga blivande mammans situation?

I dag är det Kaspers dag. Han fyller 15 människoår vilket motsvarar 105 hundår. Jag tror inte att han är medveten om att det är hans födelsedag men man skulle kunna tro att han har full koll. Strax före fem i morse möttes jag av den här synen när jag vaknade 😀

Där satt han och stirrade på mig ungefär som om han undrade varför jag inte kom upp ur sängen och firade honom. Eftersom mobilen alltid är nära mig numera (måste ju vara beredd på att få samtalet) så sträckte jag mig efter den och kunde bevara hans väntan på bild.

Jag gick naturligtvis upp, det är inget konstigt med det för jag brukar alltid vakna och gå upp den tiden. Då började svansen gå på Kasper och vi kramades medan jag tyst sjöng ”ja må du leva” för honom. Han kramades faktiskt tillbaka genom att lägga upp en tass på min axel. För några år sedan skulle han ha väckt mig genom att hoppa upp i sängen, lagt sig tätt intill och buffat med sin nos under min haka. Om inte det hade hjälpt skulle han ha krafsat med tassen och det kunde göra ont så för att undvika det gick jag hellre upp.

Det blev inga paket i dag. Kasper bryr sig inte ett dugg om leksaker längre och godsaker skulle han få tillräckligt av senare. Efter de vanliga rutinerna med frukost, morgonpromenad och lite annat, gjorde jag i ordning två hundbakelser och hämtade sedan Kasper och naturligtvis även Nalle. Kalaset var över på några minuter. De satt snällt och väntade medan jag ställde varsitt fat framför dem. När jag sa ”varsågoda” smaskade de snabbt i sig godsakerna och gick sedan iväg åt varsitt håll. Men de verkade i alla fall tycka att det de bjöds på var väldigt gott. I botten låg en torkad kycklingfilé och på den en klick leverpastej. I den klicken hade jag placerat en halv dentastix och runt om fanns minifrolicar och några makaroner. Inga gräddtårtor här inte. Det tål inte min vovves mage och jag tror inte att det skulle ha varit mer uppskattat.

Medan kalasdeltagarna mumsade stämde jag och min syster upp i ”ja må du leva” igen men ingen av vovvarna hade tid att bry sig. Kasper brukar alltid reagera och bli glad av den sången men det var väl inte det bäst valda tillfället. Vi fick ändra lite i slutet av sången eftersom ”hundrade år” redan har passerats men han märkte nog inte det heller.

Efter det korta kalaset ville födelsedagsbarnet vila en stund innan hans ”moster” tog med honom på promenad.

Ibland kan en person göra eller säga något som värmer lite extra. Efter mitt inlägg om att jag saknar gott tunnbröd fick jag en kommentar som gjorde mig alldeles varm och glad. Skogsnuvan , som är en bloggvän i Jämtland, skrev så rart och beklagade att hon redan hade gett bort det mesta av det tunnbröd hon har bakat. Annars skulle hon ha skickat lite till mig. Hon erbjöd sig att skicka lite till påsk i stället för inte ska jag behöva vara utan tunnbröd, tyckte hon. Tänk så fina människor man träffar i bloggvärlden. Efter mindre än ett års bekantskap via nätet möter jag en sådan vänskap. Och det är inte bara hon som har blivit en vän. Det känns som om jag har träffat flera fina vänner här och jag skulle verkligen sakna er om ni försvinner härifrån ❤

Ja, det är jag som är en sådan och kanske borde jag skämmas så mycket att jag håller det för mig själv. Men jag bjussar gärna på mina vimsigheter och tänker att det är ok eftersom jag har något att skylla på 😉

Det ringde på min dörrklocka och trött och med huvudvärk och feberkänslor skyndade jag mig ner för trappan för att öppna. Där ute stod en hantverkare. Efter ett hej frågade han om det var här vi har problem med avlopp som läcker. ”Nej, det är inte här”  sa jag tvärsäkert. Han sa att han hade fått uppgift om att han skulle till vår gata nr 6A. Min hjärna stod precis på noll och jag kunde inte för mitt liv komma på om jag bor på 6A eller 6B. Jag sa något om han kanske skulle till huset bakom vårt eftersom det bara är bokstaven som skiljer adresserna åt. Han gav sig inte utan sa något mer, jag minns inte vad, och plötsligt började min hjärna fungera igen.

”Jo, men det är ju hit du ska” sa jag. ”Det är hos min syster som läckan finns” försökte jag urskulda min vimsighet med. Sedan gav jag upp och började skratta åt min egen förvirring. Snart skrattade vi båda åt att jag varken visste var jag bor eller att vi har en läcka. Han var snäll och sa att det inte var det vimsigaste han hade råkat ut för.

Jag visade honom vägen och han skrattade glatt igen och sa att det var tur att jag var hemma för han hade aldrig hittat rätt annars. Vi har lämnat ut en nyckel till snickarna och hade han använt den till min systers dörr så hade han hamnat lite närmare men nu fick jag lotsa honom från min ingång, genom syrrans kök och matrum, nerför en liten trappa till hennes entrèhall och sedan nerför ytterligare en trappa till hennes källarvåning där hon har två rum. Taket var uppbrutet av de snickare som tidigare har varit här och efter en snabb koll såg den här hantverkaren, som var rörmokare, var problemet satt. ”Vad finns på andra sidan väggen?” frågade han. Jag var verkligen tvungen att tänka efter ordentligt men till sist kom jag på att där bakom fanns vår gemensamma källare.

Jag visade honom tillbaka till min ingång och sedan nerför trappan till källarplanet. Ännu en stor tankeansträngning krävdes för att tänka ut vilket av alla utrymmen i den 90 kvm stora källaren som gränsade till utbyggnaden i min systers del av huset och hennes källare. Jag lyckades faktiskt och rörmokaren hittade genast rätt rör. Ännu en gång vandrade vi genom hela huset och efter att återigen ha besiktat taket och berättat vad som är fel och vad som ska göras så gick vi tillbaka samma väg igen (ingen av oss tänkte på att det var närmare att gå ut genom min systers dörr).

Helt slut men ändå glad för att hjärnan inte hade strejkat fler gånger sa jag hejdå till rörmokaren och vi hann skratta ännu en gång åt mitt hjärnsläpp i början.

Jag är säker på att de flesta har liknande historier att berätta för alla råkar nog ut för akut minnesförlust någon gång. Ni får gärna skratta åt mig eller skaka på huvudena. Det bjussar jag på 😀

Så här ser taket ut där röret har läckt: