I dag kändes det som om jag och Nalle var just det – tvillingsjälar. Plötsligt, på vår promenad, såg vi båda den lilla isbelagda vattensamlingen. Det var ingen tvekan i våra steg. Vi styrde målmedvetet mot den lilla pölen och medan Nalle ivrigt började försöka gräva och hoppa sönder isen kunde jag inte motstå att trampa lite i kanterna. Det är jag som har trampat hål i isen framför Nalle och han har lyckats hoppa sönder isen vid sin baktass. Kasper följde först med fram till isen och luktade lite förstrött på den. Sedan gick han iväg mot mer intressanta lukter. Men Nalle och jag, ungdomarna i sällskapet (Kasper är ju snart 105 år, Nalle är ca 73 år och jag ”bara” 55 år), roade oss en stund till med isen.
Men sedan tog våra handlingar och behov olika vägar. Jag hade ingen större lust att dricka av det framhoppade vattnet men Nalle fick den belöning han var ute efter och drack sig otörstig och belåten. Han har haft en del otur med sår på sina tassar under sommar och höst så jag var lite orolig för att allt detta hoppande, sprättande och grävande i isen skulle resultera i nya skador. Men han klarade sig från det och så småningom lämnade vi denna roliga plats för att ta oss hemåt.
Gårdagens ruskväder, med ömsom snöfall och ömsom ösregn i kombination med kalla vindar, har efterlämnat en del konstverk i naturen. Det ser nästan ut som om någon har klippt mönster i vit plast och sedan lagt ut den i gräset. ”Plasten” har följsamt format sig efter underlaget och jag ångrar nu att jag inte testade om det gick att lyfta upp bitar av den. Förmodligen skulle den falla sönder i smådelar. Jag blev fascinerad av dessa halvsmälta och sönderregnade snörester som såg så annorlunda ut mot vad jag har sett förut. De fanns lite överallt efter vår promenad.
Jag har ett enda stressmoment inför det som väntar mig medicinskt. Min fina och härliga men samtidigt ganska gamla Kasper börjar få problem med att ta sig nerför trappan från vårt våningsplan. Det är värst när han har legat en stund och stelnat till. Då är det som om bakbenen bara ramlar utan styrsel efter honom och det ser läskigt ut varje gång han halvramlar nerför trappstegen. Samtidigt är han väldigt pigg och glad och orkar fortfarande hänga med på min systers lite längre och snabbare promenader. Visst är han lite vinglig och rätt som det är kan han snubbla till och ramla ihop. Men han är väldigt snabbt uppe igen och låtsas som om ingenting har hänt.
Tänk om något händer med min kompis under den tid då jag inte är tillgänglig. Jag försöker skjuta de tankarna ifrån mig men jag märker att jag har lite extra koll på min vovve och hans beteende nu. Skulle det värsta hända under min bortavaro eller karantänstid efter operationen så löser det sig men jag har väldigt svårt att tänka mig att någon annan ska ta det ansvaret. Både för att jag inte vill skyffla över det på någon annan och för att jag vill att min bästis ska veta att jag är med honom in i det sista.
Kasper är så pigg och frisk i övrigt så egentligen är det nog inget jag behöver fundera på. Men han är faktiskt gammal och det märks. Detta är det enda som oroar och stressar mig och det hjälper inte att jag vet att han är väl omhändertagen när jag inte är här. Alla som har eller har haft en fin djurvän förstår nog mina tankar.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Ja fy ja, förstår dina tankar om Kasper så väl. Mina tankar skulle gå åt samma håll helt klart. Jag hoppas det löser sig till det bästa för er hur det än blir!
GillaGilla
Jag har börjat förbereda mig mentalt för att den dagen kommer då det är dags men det skulle vara jättejobbigt att inte kunna följa honom hela vägen. Som tur är så är han otroligt frisk i övrigt så jag tror innerst inne att han klarar sig länge till 🙂
GillaGillad av 1 person
Ja det är en resa det där också. Så svårt och jobbigt. Men en del av livet med våra kära djur. Förstår dock att det blir lite extra stressande för dig just nu.
GillaGillad av 1 person
Jag förstår din oro för fyrbenta vänner är speciella. Men det kommer att gå bra.
GillaGilla
Ja, det kommer att ordna sig men det är ändå stressande att inte veta om jag kan vara med honom om något händer. Han har det väldigt bra med sin moster och Nalle när jag är borta så det är jag inte orolig för. Det är himla skönt att han kan vara kvar hemma hos sig själv 🙂
GillaGilla
Det är det som är det värsta med hundar. När dom blir gamla och när ska man låta dom sluta för man vill ju inte att dom ska ha ont och plågas heller. Usch förstår att det känns svårt så det är bara att hoppas på det bästa och att han inte blir sämre medan du är borta. Lycka till med alltsammans
GillaGilla
Det är ett svårt dilemma att bestämma när det är dags att säga farväl till sin vän. Än så länge mår Kasper alldeles för bra för ett sådant beslut och han verkar inte ha ont, han är bara stel innan han har kommit igång. Men den dag han inte alls klarar av trappan längre så måste det kanske vara dags. Jag hoppas att det dröjer en bra bit in på hans sextonde levnadsår (eller efter 110 hundår). Men jag tänker inte låta honom lida och ha ont.
Tack för lyckönskning 🙂
GillaGilla
Fina bilder! Jag förstår dina tankar mer än väl. Man har ansvar för sina djur och vill bara att dom ska må bra. När dom inte mår bra ligger ansvaret på oss att fatta beslut. Men jag tror inte du ska oroa dig. Även om han är gammal så orkar han säkert tills du är på benen igen. Hur funkar det efter transplantationen? Kommer du att ligga på sjukhus ett tag? Och kanske inte träffa människor på ett tag?
Kram
GillaGilla
Tack!
Det är de tankarna som snurrar runt ganska mycket just nu men jag tror nog att han ska orka vara med ganska länge till 🙂
Om allt går riktigt bra så får jag åka hem från sjukhuset efter en och en halv till två veckor. Sedan är det täta kontroller på mitt hemsjukhus och provtagningar varje vecka en lång period. För att motverka avstötning måste jag ta flera immunnedsättande mediciner och eftersom jag då är så känslig ska jag träffa så lite människor som möjligt de närmaste tre månaderna. Vartefter medicineringen minskar ökar mitt immunförsvar men viss medicinering ska jag ha resten av livet och jag kommer alltid att behöva vara extra försiktig med mycket. Men det är det absolut värt 🙂
Något alternativ till att det går bra finns inte i min tankevärld 😉
Kram
GillaGilla
Du har verkligen rätt inställning, klart att allt kommer att gå bra. Får du träffa dina närmaste? Eller det handlar om att alla måste vara friska för att träffa dig? Inga förkylningsbaciller. Vad bra att du har din syster som kan ta hand om Kasper! Jag märker att min ena katt inte mår bra när jag försvinner iväg en tid. Jag hade ju kattvakt som kom hem hit varje dag. Mina katter är nio och tio. Men jag kommer inte att planera någon längre semester nu.
Kram
GillaGilla
Jag är inte en orolig person och jag brukar tro att de mesta löser sig 🙂
Du har helt rätt i att det är smitta från sjuka personer jag ska hålla mig undan ifrån. Men även baciller i allt möjligt annat, typ jord, mat, djur etc. Helst ska jag undvika kontakt med djur men det är ju omöjligt för mig 😉 Men jag får träffa min familj om de är friska och de får komma och hälsa på mig på sjukhuset 🙂 Lite lustigt är det att jag ska sitta i väntrum på sjukhus vid läkarbesök och provtagningar. Där finns det ju en del baciller 😉
Det är helt perfekt att Kasper får vara kvar i sitt hem där han är trygg. Min syster har backup från andra personer också om det behövs för hon är ju ute och flänger en del i arbetet. Har man djur måste man anpassa sig och våra hundar är med på det mesta 😀
Kram
GillaGilla
Jag förstår dina tankar och funderingar … alla som haft älskade hundar och/ eller andra djur känner igen sig – för visst vill man finnas där för dem under hela deras livsresa. Hoppas och tror att allt ordnar sig till det bästa.
Härliga bilder från er promenad – Nalle verkar nöjd att få hoppa på isen och smaka på det kalla vattnet 🙂
Kram
GillaGilla
Ja, jag tror att han kommer att finnas hos mig en bra bit in på nästa år så det ordnar sig nog 🙂 Men jag kan inte riktigt mota bort tankarna på att det faktiskt kan hända något med honom när som helst. Men han älskar sin moster och hon får vara stand-in.
Nalle ser jätterolig ut när han försöker hoppa sönder isen. Ungefär som en räv som hoppar för att skrämma fram sorkar under snön 🙂 Han är inte purung han heller men har massor av energi och leklust fortfarande.
Kram
GillaGillad av 1 person
Åh började med att fnissa när jag ste men det övergick till lite magont. Älskade djur. ❤
GillaGilla
De ger så mycket glädje men det är svårt när det börjar närma sig ett avsked. Jag hoppas och tror att det dröjer länge än men tankarna kommer ibland.
Kram
GillaGilla
Jag med hoppar på fruset tunn is. Fyller 62 i slutet av detta år.
Naturen ger varje dag som t.ex plastbitarna av snöis som du skriver om.
Inte kul med Kasper och hans ålder och begynnande krämpor. Men så länge livsglädjen finns i hans ögon så är han med. Visst ska det finnas någon tablett att ge för hans välmående eller …
/kram
GillaGilla
Haha, lusten att spräcka nyis har nog inte så mycket med ålder att göra utan mer med hur man är 😉
Man kan aldrig bli helt mätt på naturen i sin omgivning. Man tror att man har sett allt efter ett tag men hela tiden dyker det upp nya små naturfenomen 🙂
Kasper är otroligt frisk och pigg för sin ålder. Han verkar inte ha ont någonstans, det är bara stelhet innan han har kommit igång. På promenader är han väldigt pigg, förutom i uppförsbackar men vem skulle inte vara det i den åldern 🙂 Jag tror inte att några piller skulle göra så stor skillnad. Åldern kan man inte göra så mycket åt, tyvärr.
Kram
GillaGillad av 1 person
Du kommer att se när det är dags för Kasper så njut av er tid tillsammans *hjärta*
GillaGillad av 1 person