Jag vill börja med att berätta om ett fynd som jag gjorde tack vare Anki. Ännu en gång har hon hjälpt mig med att identifiera en växt och berättat om dess användningsområde. En bild i mitt förra inlägg visade en för mig okänd växt men jag fick lära mig att den heter löktrav och att den är god att använda på olika sätt i matlagning. Jag googlade efter mer information och fick veta att den smakar vitlök och senap – två smaker som jag verkligen gillar.

Nästa promenad repade jag av bladen från ett gäng av den löktrav jag hittade. Väl hemma igen sköljde jag den väl (det är extra noga för min del nu), hackade den och tänkte att jag skulle torka den. Som tur var googlade jag även på att torka löktrav och det ska man inte göra. Mycket av smaken försvinner. I stället blandade jag ner en del av den i ett veganskt smör (inte margarin) och bredde på båda skivorna av ett dubbelt bröd. Jag la på tomatskivor som jag kryddade med lite bruschettakrydda och grillade min macka en stund i kontaktgrillen. Mums! Det smakade verkligen mycket vitlök och jag har hittat en ny favoritväxt. Kanske lägger jag även på en skiva soyabaserad ost nästa gång.

Resten av min hackade löktrav la jag på två brickor och frös in. Jag ville inte att det bara skulle bli en klump av allt och det blev det inte när jag spred ut allt vid frysningen. Senare kunde jag fylla några burkar och nu väntar de i frysen på att jag ska använda dem i någon slags matlagning. Jag är väldigt glad för hjälpen att förstå möjligheterna med denna jättegoda växt.

Det blommar så mycket överallt att jag har svårt för att veta var jag ska fästa blicken. Högt och lågt, i trädgård, i skog och i parker. Här kommer ett potpurri av bilder från igår och idag.

Från trädgården:

Från skogen:

Även den som är utblommad kan vara vacker. En ringduva spatserade helt obesvärat framför mig och hundarna en lång stund.

I parken:

Det finns mycket mer men någonstans måste man ju sätta gränsen 😉

Det är märkligt hur annorlunda man tänker när kroppen inte riktigt orkar det som den normalt orkar. Under flera år har jag varit i en slags dvala socialt sett. Jag blev så fort trött bara av att prata och därför undvek jag att träffa vänner. Konstigt nog var det inte ett problem för mig. Jag orkade inte och därför saknade jag det nästan inte alls. Lite kontakt via skriftliga meddelanden och en del telefonsamtal har jag haft med olika vänner men för övrigt  har jag varit nöjd med att vara något av en enstöring (förutom några väldigt få, korta besök och min syster, som jag delar hus med). Mina närmaste har naturligtvis alltid varit efterlängtade och välkomna men de har fått acceptera att jag var som jag var och det gjorde de med en stor förståelse.

Det tar lite tid att vänja sig vid att plötsligt orka igen. Mina första steg i den sociala samvaron blev, ganska självklart, till min släkt. Precis som om jag ville testa min förmåga innan jag sträckte mig lite längre. Jag vågade mig på att hälsa på ett par goda vänner när jag var på min rundresa bland släktingar och det försöket föll så väl ut att  det gav mersmak.

Av speciella skäl kom jag av mig och föll tillbaka i invant beteende men, precis när det behövdes, hörde en av de vänner jag inte orkat med av sig. Hon och hennes sambo var på dans i min lilla stad och stod med sin husbil bara några km från mig. Jag tvekade inte utan frågade om de hade tid över till att komma förbi på en fika och det hade de.

Men innan detta var jag som vanligt ute på en morgonpromenad i en skog fylld av kvarblivna regndroppar. Under en skur i går kom det ca 25 mm och nu tror jag att naturen klarar sig en stund. Daggkåpan har inte samlat dagg utan har fullt upp med det regn som föll över den. I alla tallar hängde droppar från barren. Jag kunde inte fånga det bra på bild men tänk er att solen blänkte i massor av små glaspärlor både i tallar och i låg vegetation. Det var en förunderlig känsla att vandra igenom det landskapet.

Jag gillar knoppar. Det är som om de för med sig löften om liv och hopp om en ljus framtid. I naturen återuppstår mycket av det som dör. Jag vet inte om jag skulle önska detsamma för oss människor men tanken lockar i vissa fall.

Jag kan inte påstå att jag gillar snytbaggar men den här råkade finnas på plats vid knoppar som börjat spricka upp.

En del av det som har dött gör sitt bästa för att vara kvar.

Så småningom kom mitt fina besök. När jag bodde utanför Östersund fick jag en bloggvän som bor i en stad inte långt ifrån där jag bor nu. När jag flyttade hit och vi blev ”stadsgrannar” träffades vi lite då och då. Min forne bloggvän, som nu är min vän i verkliga livet, är en av de vänner som tålmodigt har hållit sig lite på avstånd under min sociala dvala. Hon har varit här en gång tidigare men det är längesedan, två eller tre år. Det har blivit en del telefonsamtal och meddelanden men nu, äntligen, orkade jag med stor glädje träffa henne och hennes sambo. Hon placerade sin stol i solen medan jag och hennes sambo valde att sitta i skuggan (jag kände mig väldigt duktig som höll mig undan från solen). Vilken tur att jag bakade rabarberpajer i förrgår så att jag nu kunde bjuda på det till kaffet.

Några timmar i skuggan av äppelträdet tillsammans med omtyckt besök gjorde väldigt gott. Jag har inte orkat försöka öka min lilla vänkrets sedan jag kom hit. De två tålmodiga vänner jag har här är dels min fina fd bloggvän och en vän från högstadie- och gymnasietiden. Övriga vänner finns i Jämtland och Södermanland. Det finns någon mer att kanske kontakta från den tid i tonåren då jag bodde i Linköping och kanske gör jag det. Men än så länge är jag ganska nöjd med att jag orkar med de få vänner som har orkat med min brist på energi. Vem vet, det kanske t o m finns en ny bloggvän i närheten som kan bli en vän i verkligheten så småningom. Jag vill förtydliga att jag inte känner mig ensam. Två systrar med familjer och mina barn kommer alltid att vara mina finaste vänner. Jag får plötsligt ett minne av en liten text som någon skrev till mig:

Att många vänner ha, ej aldrig är så bra.  Välj därför några få, som du kan lita på.

Kommer ni ihåg att jag skrev om att ”dissociera”, ett ord jag hade lärt mig och fascinerades av? Man avskärmar sig från sina upplevelser och tränger undan jobbiga känslor. Jag inser att det var det jag gjorde under mitt lyckorus under förra veckan. Nu har verkligheten hittat tillbaka (inget nytt har hänt, jag har bara slutat dissociera) och jag har ingen lust att skriva ett glatt inlägg. Jag vill ändå dela med mig av det jag såg i skogen i morse för just då blev det en stunds distraktion.

Vi är många som har uttryckt det på olika sätt. Naturen exploderar av plötslig vår och ibland sommartemperaturer. Det är klart att allt inte kommer på en gång men det känns nästan så. Som tur är har vi mycket kvar att glädjas åt framöver. Kameran måste med på minst en promenad varje dag. Ändå känns det som om jag missar massor. Men då får jag hitta det nästa vår och sommar i stället.

Det här är en del av det som blommar i trädgården just nu. En del är fortfarande bara knoppar men jag gillar även det stadiet. Nya små under som snart spricker upp och förvandlas till ännu större skönheter.

 

Jag har tidigare berättat att det förbereds för att bygga villor i utkanten av skogen. I morse hittade jag nya pinnar utsatta på för mig märkliga ställen i närheten av byggplatsen. Ska de förstöra en fin promenadstig också? Något ska troligen ske för varför sätter de annars ut pinnar här? Det här gillar jag inte.

Men det här gillar jag desto mer. En skog som ser ut som en skog ska se ut. En stor bonus är att det finns otaliga stigar att utforska och variationen på våra promenader är stor.

Vildkaprifolen är på gång…

…och likaså blåbären. Här, i min skog, blir det stora mängder blåbär i år (om inte frostnätter dödar dem).

Ett kul fynd på en trädstam. Någon slags svamp och kanske dyker det upp info om vilken sort det är bland kommentarerna. Har man, som jag och några av er andra, turen att ha en duktig svampkännare i vänkretsen så får man ibland svar 😀

Svaret kom från hjälpsamma Anki och nu vet jag att det är en klibbticka. Jag har även lärt mig att dropparna undertill inte är vatten utan klibb från tickan. Tänk så mycket både glädje och nytta man har av bloggvänner.

Ni vet vid det här laget att jag älskar vattendroppar och därför kommer här en närbild på dropparna under svampen.

En av mina favoriter, liljekonvaljen, är i startgroparna.

Här står någon och spänner musklerna, beredd på att ta plats efter vinterns dvala.

Som det ofta blir, såg jag inte den lilla besökaren när jag fotade. Det blev en överraskning när bilden blev större.

Ett träd med ett spännande växtsätt. Plötsligt bildas en grön klump av blad på en kal gren och därifrån kommer det nya små skott av något som jag gissar blir nya grenar. Jag har ingen aning om vad det här är men jag tar gärna emot information.

Ännu en gång tackar jag  Anki för att hon är snäll och delar med sig av sina kunskaper. Nu vet jag att det här är en alm.

Det är extra roligt när jag hittar saker jag inte visste fanns. Till viss del beror nog de nya upptäckterna på att jag inte  har haft tillgång till hela denna flora där jag bodde förut. Men, som jag har skrivit flera gånger förut, mycket är kamerans förtjänst. Nu letar jag efter motiv och är mer uppmärksam. När jag hittar allt detta vill jag gärna dela med mig av glädjen och min blogg fick en ny dimension för ganska precis ett år sedan när jag började fota. Tack alla fotande bloggvänner för inspirationen 😀

Nu har jag planerat in ännu en kul aktivitet i sommar. Min son frågade om jag vill komma och hälsa på honom och stanna några dagar. Självklart vill jag det och extra roligt är det när han frågar. Då känner jag mig extra välkommen. Han råkar vara ledig på nationaldagen och vi bestämde att om väder, lust och ork samarbetar så ska vi ta tåget från honom i Uppsala till Stockholm och uppleva firandet där. Det kan vara kul att för en gångs skull fira den dagen. Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket. Risken är bara att vi båda får lite panikkänslor i folkmassorna men då gör vi något annat, typ tar en skön promenad runt Djurgården. Det får bli en happening och jag längtar redan efter att få umgås med min son på hans hemmaplan i några dagar.

Jag älskar att vara ute i naturen. Det spelar egentligen ingen roll om det är öppna fält med sjöutsikt, klippor vid havet, fjällnatur eller någon annan vacker natur. Bara det är lugnt och skönt och jag kan känna harmoni. Här, där jag bor nu, är det skogen som är mitt andningshål eftersom den finns så nära. Jag kan promenera med kamera och göra små fotopauser när ett motiv lockar, eller bara gå där i mina egna tankar och låta dem hitta de ämnen de vill. Oftast är det en ren njutning.

I morse hängde jag kameran över axeln med tanken att jag skulle fota blommor och knoppar i träd. Den här tiden finns det mycket att fastna vid och som vanligt blir det alldeles för många foton trots att jag gallrar.

Jag hade inte blicken fäst i trädhöjd hela tiden. Jag måste ju titta var jag satte fötterna och emellanåt fick jag syn på något i markhöjd också.

Efter drygt halva promenaden tog batteriet slut (jag glömde kolla det innan jag gick) och i stället för att leta fotomotiv satte tankarna igång. Ämnet de behandlade i dag var stort – livet. Där kan man fundera hur mycket som helst och allt får inte plats här. Jag hann tänka både på fruktansvärda sidor av livet och alldeles fantastiska delar av livet. Som så många gånger förut hamnade jag ändå till sist i tacksamhet och glädje över att jag har det så bra som jag har det.

Lite småleende tänkte jag på en del personers reaktioner när de hör min historia. När de får höra anledningen till att jag bor med min syster och om allt jag senare varit med om blir det ofta väldigt medlidsamma miner och frågor om hur jag har klarat det. Oftast kommer inte all den infon fram i ett samtal men ibland kommer följdfrågor och jag svarar ärligt. Jag har inga problem med att berätta men jag brukar snabbt gå vidare innan de ledsna minerna kommer fram. Visst, jag  har gått igenom en del men vem har inte det? Jag har gått vidare och tycker inte att det är ett dugg synd om mig . Jag har förmågan att njuta av livet som är precis nu och jag kan slå bort de skuggor som lurar i bakgrunden. Tack vare det kan jag känna lyckan i alla de fina stunder som natur och även många människor ger mig. Och idag känns livet fantastiskt 😀