Ett besök som gjorde gott

Det är märkligt hur annorlunda man tänker när kroppen inte riktigt orkar det som den normalt orkar. Under flera år har jag varit i en slags dvala socialt sett. Jag blev så fort trött bara av att prata och därför undvek jag att träffa vänner. Konstigt nog var det inte ett problem för mig. Jag orkade inte och därför saknade jag det nästan inte alls. Lite kontakt via skriftliga meddelanden och en del telefonsamtal har jag haft med olika vänner men för övrigt  har jag varit nöjd med att vara något av en enstöring (förutom några väldigt få, korta besök och min syster, som jag delar hus med). Mina närmaste har naturligtvis alltid varit efterlängtade och välkomna men de har fått acceptera att jag var som jag var och det gjorde de med en stor förståelse.

Det tar lite tid att vänja sig vid att plötsligt orka igen. Mina första steg i den sociala samvaron blev, ganska självklart, till min släkt. Precis som om jag ville testa min förmåga innan jag sträckte mig lite längre. Jag vågade mig på att hälsa på ett par goda vänner när jag var på min rundresa bland släktingar och det försöket föll så väl ut att  det gav mersmak.

Av speciella skäl kom jag av mig och föll tillbaka i invant beteende men, precis när det behövdes, hörde en av de vänner jag inte orkat med av sig. Hon och hennes sambo var på dans i min lilla stad och stod med sin husbil bara några km från mig. Jag tvekade inte utan frågade om de hade tid över till att komma förbi på en fika och det hade de.

Men innan detta var jag som vanligt ute på en morgonpromenad i en skog fylld av kvarblivna regndroppar. Under en skur i går kom det ca 25 mm och nu tror jag att naturen klarar sig en stund. Daggkåpan har inte samlat dagg utan har fullt upp med det regn som föll över den. I alla tallar hängde droppar från barren. Jag kunde inte fånga det bra på bild men tänk er att solen blänkte i massor av små glaspärlor både i tallar och i låg vegetation. Det var en förunderlig känsla att vandra igenom det landskapet.

DSC_0048DSC_0023

Jag gillar knoppar. Det är som om de för med sig löften om liv och hopp om en ljus framtid. I naturen återuppstår mycket av det som dör. Jag vet inte om jag skulle önska detsamma för oss människor men tanken lockar i vissa fall.

DSC_0088

Jag kan inte påstå att jag gillar snytbaggar men den här råkade finnas på plats vid knoppar som börjat spricka upp.

DSC_0082DSC_0064

En del av det som har dött gör sitt bästa för att vara kvar.

DSC_0043

Så småningom kom mitt fina besök. När jag bodde utanför Östersund fick jag en bloggvän som bor i en stad inte långt ifrån där jag bor nu. När jag flyttade hit och vi blev ”stadsgrannar” träffades vi lite då och då. Min forne bloggvän, som nu är min vän i verkliga livet, är en av de vänner som tålmodigt har hållit sig lite på avstånd under min sociala dvala. Hon har varit här en gång tidigare men det är längesedan, två eller tre år. Det har blivit en del telefonsamtal och meddelanden men nu, äntligen, orkade jag med stor glädje träffa henne och hennes sambo. Hon placerade sin stol i solen medan jag och hennes sambo valde att sitta i skuggan (jag kände mig väldigt duktig som höll mig undan från solen). Vilken tur att jag bakade rabarberpajer i förrgår så att jag nu kunde bjuda på det till kaffet.

Några timmar i skuggan av äppelträdet tillsammans med omtyckt besök gjorde väldigt gott. Jag har inte orkat försöka öka min lilla vänkrets sedan jag kom hit. De två tålmodiga vänner jag har här är dels min fina fd bloggvän och en vän från högstadie- och gymnasietiden. Övriga vänner finns i Jämtland och Södermanland. Det finns någon mer att kanske kontakta från den tid i tonåren då jag bodde i Linköping och kanske gör jag det. Men än så länge är jag ganska nöjd med att jag orkar med de få vänner som har orkat med min brist på energi. Vem vet, det kanske t o m finns en ny bloggvän i närheten som kan bli en vän i verkligheten så småningom. Jag vill förtydliga att jag inte känner mig ensam. Två systrar med familjer och mina barn kommer alltid att vara mina finaste vänner. Jag får plötsligt ett minne av en liten text som någon skrev till mig:

Att många vänner ha, ej aldrig är så bra.  Välj därför några få, som du kan lita på.

089


  1. Hör egentligen inte till ämnet, men jag hamnade socialt i otakt när jag skaffade barn i och med att jag skaffade barn sent (43), mina vänner började då att vinka av sina barn och då skaffade jag barn. Många sociala kontakter drogs då ner på sparlåga och en del kontakter slocknade också helt ut. (När min pappa var 43 hade jag flyttat hemifrån, det säger något om otakten).

    Gilla

    • Det du associerar till när du läser mitt inlägg hör väldigt mycket till saken och det berör ju samma sak men på ett lite annat sätt. Olika situationer som gör att det sociala livet förändras. Det du var med om är nog ganska normalt beteende oavsett om det var du eller dina vänner som kände att det blev svårt att fortsätta på samma sätt. Det man lär sig av båda våra erfarenheter är att det är de verkligt goda vännerna som finns kvar och då räcker det med bara en eller ett fåtal 😀
      För mig låter inte 43 år som en väldigt hög ålder att skaffa barn i. Speciellt i Stockholm trodde jag att det är ganska vanligt att vänta tills man har hunnit en bit i livet. När jag var gravid i 24-årsåldern fick jag höra av en tjej från Stockholm att hon hade trott att jag var minst 30 år för ingen skaffar ju barn innan det 😉

      Gilla

      • I storstadsområden skaffar man barn senare, men 43 var nog över medel, men jag slår inte min morfar som var 71 när min mamma föddes 1938. Han hade dock fyra barn med sin förra fru sedan tidigare, min mormor var även hon till åren.

        Gilla

      • Oj, ja där ligger du i lä 😉 Det enda jag kan tycka är negativt med hög ålder i det fallet är att det är ganska troligt att barnet blir faderlöst ganska tidigt. Annars ser jag inget fel i att välja att ha barn så länge man orkar.

        Liked by 1 person

      • Det är helt vansinnigt att skaffa barn i den åldern, min mamma var 7 när hennes pappa dog, alla kan dö, men i den åldern är risken ”något högre”. Jag brukar säga att barn ska inte ha barn och det ska inte pensionärer heller, blir så förbannad när äldre män säger att det är kul att bli pappa på äldre dar, man ska ändå ha en sportslig chans att orka hjälpa dom flytta hemifrån.

        Gilla

  2. Det är på något vis som om en helt annan tillvaro öppnar sig för dig nu och du är i början av att utforska den. Jag har inte uppfattat dig som ensam men jag förstår att sjukdom gjorde att orken fick prioriteras till att träffa dem närmaste. Nu kommer det andra möjligheter! När jag var sjukskriven så orkade jag inte träffa mer än familjen men nu är det helt annorlunda. Självklart kan inte min månad jämföras med din tidigare situation på något vis men jag känner glädje över att orka igen.

    Kram

    Gilla

    • Ja, så är det och efter så lång tid känns det spännande 🙂 Nej, jag känner mig inte ett dugg ensam men normen är att ha många vänner och det är lite tröttsamt att folk tycker att de som inte vill ha ett stort umgänge är ensamma. Jag tror att jag kan kalla mig ambivert, extrovert ibland och introvert vid andra tillfällen. I lagom dos är jag gärna social men jag behöver min egentid också 😀 Det känns som om jag har alla möjligheter att få som jag vill 😀
      Du förstår säkert precis hur det är att faktiskt vara nöjd med att inte träffa några när orken inte finns. Även om du inte var borta från det sociala lika länge så kände du nog likadant och självklart är du lika glad över att ha fått orken tillbaka 😀 Men precis som jag tänker med min korta depressionsperiod kan du kanske tänka att det var en nyttig erfarenhet som ökar förståelsen för andra.
      Kram

      Gilla

  3. Vänner är bra att ha – i lagom dos och noga utvalda. Jag tillhör inte den jättesociala skaran numera, det var annat förr. Men det är också självvalt och helt okej. De vänner jag har (och det är fler än det låter, helt osocial är jag inte fast det kan låta så) är nog utvalda 🙂

    Gilla

    • När man har kommit till insikt om hur man vill ha det och sedan efterlever det, då kan man känna sig ganska nöjd med sig själv. Det gäller både det sociala och många andra sidor av livet. Du vet vad du trivs med och har ordnat det så – jättebra! Jag är nog likadan och jag tror faktiskt att vi har nämnt att vi är ambiverta tidigare. Med andra ord en blandning av extrovert och introvert. Lite som vi känner att det passar oss 😀

      Liked by 1 person

  4. Ja vet du vad! När jag gick in i den sk. väggen första gången 1997 då försvann de sista vännerna. Jag orkade bara inte förklara mig. Företaget gick i konkurs, jag var pank, mådde skit och ville bara gömma mig. Förlorade både gamla arbetskamrater och andra vänner som jag haft sedan länge. Orkade inte förklara mig, ville inte träffa någon, jag bara bröt med hela omvärlden o satt i mitt lilla torp långt ute i skogen. Jag är glad att du lyckats återknyta kontakter nu när du mår bättre, för det är inte så lätt att finna nya vänner i vuxen ålder. Jag skulle nog kunna skriva en hel bok i ämnet, men det ska jag inte göra här och nu, för nu gläds jag bara åt att du är pigg, mår bra och är sugen på att träffa folk!

    Gilla

    • Den ”väggen” är en helt annan sak än de problem jag hade. Trötta var vi båda två men jag var inte helt utmattad eller hjärntrött. Det var luften i mina ihoptryckta lungor som inte räckte till men jag kunde förmå mig att göra saker i korta etapper. Därför kunde jag ändå ha sporadisk kontakt med de som ringde mig (jag orkade sällan vara den som tog kontakt) och kunde förklara situationen. Jag är tacksam för de som fortfarande finns kvar och jag känner att de vännerna ska jag vara rädd om 🙂 Vi har ju även våra vänner i bloggvärlden och jag är glad för att jag har träffat dig och alla de andra här 😀
      Som sjukskriven är det inte lätt att skaffa nya vänner. De möjligheter som finns är väl att aktivera sig i olika sociala sammanhang. Kvällskurser t ex. Jag tror att jag inte kommer att känna behovet av det men kanske vill jag ändå gå någon kurs bara för att det är roligt 😀
      Tack fina Paula för att du gläds med mig 🙂
      Kram

      Liked by 1 person

  5. Jag gläds med dig och att du nu orkar återuppta gamla kontakter och träffa vänner igen … såå härligt att läsa!
    Jag har några få riktiga vänner … i övrigt är jag nog lite ensamvarg och öppnar mig nog inte så mycket. Bloggen är numer den plats jag är mest social på 🙂
    Jag hoppas i alla fall att vi ska kunna ses och plocka lite svamp framåt höstkanten 🙂
    Härliga bilder – plockade du löktraven? Den är god – det finns flera recept på nätet … men jag använder den som den är och blandar i salladen.
    Kram

    Gilla

    • Tack snälla du för att du gläds med mig 😀 De vänner som finns kvar efter lång tids frånvaro är de vänner som verkligen betyder något.
      Tillsammans med er här i bloggvärlden räcker det bra med några få fina, riktiga vänner. Där tänker vi nog ganska lika. Jag vill väldigt gärna hänga med på svampplockning och du ska veta att jag absolut inte klänger mig fast vid de som visar mig vänlighet 😉 Du behöver inte vara rädd för att jag blir en stalker 😂Hahaha, bara tanken på mig som efterhängsen stalker får mig att skratta för det är så långt från verkligheten 😀
      Nej, skämt åsido så tror jag nog att du redan vet ungefär hur jag är. Det är kul att träffas och göra något men sedan är jag ganska nöjd med det.
      Så spännande med löktraven. Nu lärde du mig något igen. Jag tycker mycket om både vitlök och senap och ska plocka med mig ett gäng löktrav nu när jag snart ska gå iväg på min promenad 😀 Stort tack för tipset.
      Kram

      Gilla

  6. Så härligt att du orkar träffa vänner igen. Vissa vänner kan det gå lång tid emellan man träffas men det är bara att ta upp tråden direkt. Dom vännerna är guld värda.
    Kram

    Gilla

    • Ja, mina fantastiska vänner här är verkligen värda massor. Tänk att bara kunna fortsätta där man slutade. Det behövs bara några uppdateringar och sedan är det som vanligt. Underbart 😀
      Kram

      Gilla

  7. Jag har också tappat vänner men av annan anledning. På grund av vintern som stänger inne mig i byn och jag inte kommit mig iväg någonstans, kanske för att jag inte har råd att bjuda folk på mat som jag alltid gjorde förr, kanske för att en del av mina vänner skaffat sig män som tar all deras tid. Tråkigt är det i alla fall.

    Gilla

    • Det blir väl så i olika skeden av livet, tyvärr. Man går lite olika vägar och en del växer man helt enkelt ifrån. Men att vänner slutar vara vänner för att de inte blir bjudna på mat känns lite bittert. Sådana vänner skulle jag lika gärna vara utan. Men jag har fått intrycket att det både fikas och äts tillsammans titt som tätt i dina trakter 😀 Kanske är det så att de som har en partner umgås med andra par mest. Jag får väl se hur det blir för min del. Ännu så länge verkar jag i alla fall ha kvar några 🙂

      Gilla

  8. Det är riktiga vänner som finns där trotts att man inte ses eller hör av vandra så ofta. Plötsligt så sitter man där igen och det känns som om man inte varit ifrån varandra. Det är vänner det.

    Kram

    Gilla

    • Visst är det underligt och samtidigt underbart att det kan vara så 🙂 De vänner som inte är kvar behöver inte vara dåliga vänner. Man hamnar i olika livssituationer och ibland går det bara inte ihop. Men de som finns kvar har klarat de hindren och det är dem man verkligen ska uppskatta.
      Kram

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s