Det har varit fullt upp i fyra dagar. Fyra dagar då jag säkert har pratat och upplevt mer än på mycket länge. Jag har träffat många fina personer som jag inte har sett på länge och det har varit himla roligt hela tiden. På kvällarna har jag haft svårt att hålla ögonen öppna men vad gör väl det? Jag har somnat gott och vaknat utvilad och redo för nästa dag.

Huvudmålet med min resa var att hälsa på min fina svärmor. Jag började med ett fikastopp hos en av min mans systerdöttrar med familj. De bor strategiskt placerade ungefär halvvägs till min svärmor. Gott fika och en väldigt kul stund tillsammans gav mig energi att fortsätta och någon timme senare var jag framme hos min svärmor.

Där möttes jag av blommor i krukor och en välkomstsnigel, kanske en vinbergssnäcka. När jag kom in blev jag utskälld av en liten hund som inte alls ville vara vän med mig. Min svärmor är dagmatte åt en liten Roffe och jag gav honom utrymme att själv bestämma när han tyckte att det var dags att bli kompisar. Det blev vi fram emot kvällen och nästa dag, när jag mötte honom med hans matte, hälsade han glatt och igenkännande. Det kändes väldigt tomt att inte ha min egen hund att gå ut med men morgonpromenaden ville jag ända ha. Det blev en liten sväng in i den närbelägna skogen och för att komma dit var jag tvungen att korsa en å. Härligt väder gav mig en väldigt skön promenad i rask takt där inga hundar ville stanna och lukta eller på annat sätt hindra min framfart. Ganska skönt faktiskt 😉

 

Jag hade bestämt med goda vänner att jag skulle komma till dem vid niotiden på lördagsmorgonen och jag körde den väldigt välbekanta vägen hem till dem. Det var nostalgiskt och jag kände en liten klump i magen när jag körde förbi platsen där vi byggde vårt första hus. Nu syns inte huset från vägen eftersom skogen har vuxit upp men jag vet ju att det finns där. Jag bestämde mig för att köra förbi på grusvägen på vägen tillbaka.

Bara några km från Gläntan, som vårt hus där fortfarande heter, bor de härliga vänner som jag skulle besöka. De flyttade dit ett antal år efter att vi hade flyttat därifrån så tyvärr bodde vi inte så nära varandra förut. Där möttes jag av vovvar, vänner, kaffedoft och vackra omgivningar. Våra möten har varit väldigt sällsynta sedan vi flyttade upp till Jämtland men vi har haft sporadisk kontakt och när vi träffas känns det helt naturligt. Precis som det ska vara med riktiga vänner. Det är klart att jag ville träffa dem nu när jag skulle stanna några dagar i närheten. En tårtbit, som bara smälte i munnen, och någon kaka slank lätt ner tillsammans med kaffet och efter fika- och pratstunden ville jag träffa alla fem vovvar. Det är inte lätt att vara hundfotograf men jag tror att jag lyckades få med alla fem på bild. Möjligtvis är gråhundarna inte med båda två. Det kan hända att det är samma hund på båda bilderna men jag hoppas att det blev rätt 😉 Jag försökte lära mig alla deras namn men tyvärr har två försvunnit ur minnet. Det är i alla fall Ruth och Herman (hoppas det blev rättstavat) som har en mysstund på första hundbilden och en av gråhundarna heter Helge. Nu blev jag osäker på om det ens är gråhundar men ni ser ju hur fina de är oavsett vilken ras de tillhör. De andra raserna kommer jag inte alls ihåg (jag skulle ha haft papper och penna) men Herman är i alla fall en ovanlig sort.

 

Jag gjorde som jag hade tänkt och körde in på vår gamla grusväg och förbi det hus som vi byggde 1983 (jag var 21 år).  Fy vad tråkigt det ser ut nu. Tomten är nästan helt förstörd, skogen har vuxit upp så att all utsikt framåt har försvunnit och där vår härliga promenad- och svampskog fanns är det nu ett stort kalhygge. Där skulle jag inte alls vilja bo. Vi hade gräsmatta runt hela huset och en liten naturtomt med lupiner och små stigar i lingonriset ovanför. Nu verkar det mesta ha körts sönder under skogsavverkning och inget är fint. Ett garage har trängts in och träpanelen på den nedre våningen har tagits bort. Allt ger ett skräpigt och fult intryck. Skönt att slippa bo där.

 

De här bilderna är fotade från bilder i ett album och här är huset ganska nybyggt. Vi gjorde väldigt mycket själva. Två snickare var ansvariga och naturligtvis anlitade vi riktiga elektriker, rörmokare etc. Men vi var där och byggde så ofta vi kunde och vi lärde oss otroligt mycket. Det kan i efterhand låta kul men jag minns hur slitigt och påfrestande det var. Jag satte upp gipsskivor, isolerade, målade och massor av andra småsysslor. Vi hade fått veta ett ungefärligt datum för när sektionerna till huset skulle komma och sa upp lägenheten i lagom tid. När vi var tvungna att lämna lägenheten hade hussektionerna fortfarande inte kommit så vi ställde vår husvagn på mina svärföräldrars tomt och bodde där. Jag tror att det dröjde tre månader innan vi kunde flytta till vårt hus som då saknade både innerväggar, vatten och inredning. All mat tillagade vi på grillen. Jag kunde duscha på jobbet och min man tvättade sig i en sjö varje kväll. Som tur var var det en varm höst och när vi äntligen kunde säga att huset var helt beboeligt kändes det otroligt lyxigt. Vi behövde inte klara oss med en husvagnstoalett längre och det var nog det bästa.

 

Nog med nostalgi nu. När jag kom hem till svärmor igen blev det lunch och efter att vi båda hade vilat en liten stund var det dags för födelsedagskalas hos min svägerska. Ännu mer god tårta och kakor och lite senare en väldigt god middag. Till kaffet kom även två av min svågers och svägerskas döttrar med familjer. Fem barn som jag inte har träffat på länge, den yngsta har jag inte sett sedan hon var en liten bebis. Men alla de fyra äldre kramades, med olika stor entusiasm. Den yngsta ville helst inte vara i närheten av mig och det är bara att acceptera. För henne är jag ju en helt okänd tant och lite läskig.

Det var så kul att träffa alla och jag är så glad för att jag kan fortsätta att känna mig som en del av den släkten även utan min man. Det har aldrig varit någon tvekan om att jag räknas in bland dem och det gör mig väldigt rörd och glad.

Ett av barnen frågade om jag ville komma förbi hemma hos henne, när vi hade ätit middag, och titta på kaninerna. Vem kan tacka nej till något sådant? Inte jag i alla fall. Jag och svärmor stannade till när vi gick hem (alla bor nära varandra) och jag fick gosa ner mig i mjuka kaninpälsar en stund. Inte alls dumt! Det blev en hel del djurgos med både hundar och kaniner ändå, trots att Kasper stannade hemma.

 

Dagen därpå gav vi oss iväg vid tiotiden för att hälsa på min son i Uppsala. Varken jag eller svärmor har varit i hans nya lägenhet (ny sedan drygt ett år) och jag har längtat efter att få komma dit. Han har gjort sin lägenhet väldigt trevlig och personlig och nu blev det ännu fler växter att placera ut. Vi bjöds på vegansk lasagne och svärmor överöste min son med beröm för både maten och allt i lägenheten. Oj, vad hon bubblade på och hon var nog väldigt glad för att få komma dit och träffa sin sonson. Till kaffet fick vi hembakade mazariner, naturligtvis också veganska och svärmor tyckte t o m att den havrebaserade drycken som ersätter mjölk, smakade bra i kaffet.

Vi kom tillbaka hem till svärmor lagom till middagstid men ingen av oss var särskilt sugna på mat. Vi åt korv med bröd och det smakade väldigt bra (jag har inga problem att avvika från min veganska kost när jag bjuds på mat av någon annan). Precis som de andra kvällarna somnade jag väldigt gott efter en dag med mycket aktivitet. Men jag känner att jag orkar väldigt mycket och det är ju skönt att somna när man är trött.

I morse vaknade jag återigen till strålande solsken och vid åttatiden kramade jag min svärmor och for iväg mot Örebro. Det är inte så många mils skillnad att ta den vägen hem och jag ville gärna träffa mina döttrar. Min yngsta dotter kunde ta en lite längre lunch och efter att ha hämtad den äldsta av dem träffades vi på Subway, beställde varsin god macka och åkte iväg till stadsparken. Jag hade en filt i bilen och vi slog oss ner på gräset och njöt. Alla mina barn har fina relationer med varandra och jag blir alltid glad av att se dem tillsammans. Bäst är det naturligtvis när även min son kan vara med men det kan inte alltid ordnas. ‘

 

Vi satt där ett bra tag och efter att sedan ha lämnat av yngsta dottern på hennes arbete åkte vi andra till Svampen. Jag var sugen på mjukglass men högt där uppe i caféet fanns inte det och vi var inte sugna på något annat. Vi gick ett varv och tittade på utsikten, det jag kände igen var Krämaren och Hjälmaren. Efter det åkte vi ner igen och jag skjutsade hem även min äldsta dotter.

 

Här hemma möttes jag först av Nalle, sedan min syster och sist kom Kasper lullande. Min fina kompis både pussades och viftade på svansen och det är väldigt hedrande. Han brukar inte orka resa sig för att hälsa någon välkommen hem men nu visade han att han blev glad. För några år sedan skulle han självklart ha följt med men nu är det lättast för honom att stanna hemma och slippa hoppa upp många gånger i bilen.

Det här blev ett långt inlägg. Jag har inte kunnat sätta in minneskortet från kameran i den lilla dator jag hade med mig så både av den anledningen och för att det varken fanns tid eller ork för bloggande, blev det nu ett inlägg för fyra dagar. Har du kommit ända hit så har du gjort det bra 😀

Inte kan jag låta bli att fotografera blommor,  hur mycket jag än har tänkt att jag ska minska på den sortens foton. De nya små under som tittar fram varje dag må vara väldigt lika det som sker varje år men det är lika spännande att upptäcka dem varje gång. Ännu har jag inte haft min kamera i riktigt ett år, det fattas några veckor, så jag ger upp och låter kameran leta upp allt som blommar i min väg. Förmodligen spelar det ingen roll hur många år man har förevigat naturen. Det är nog lika roligt om tio år.

Jag och hundarna hade tur på morgonpromenaden. Det har regnat under natten men när vi gick sken solen genom tunna slöjor av moln. Det mesta hade torkat upp men några vattendroppar såg vi. Den promenaden gick vi både efter och före regnet.

I år blir det nog  mycket blåbär om inte frosten kommer tillbaka och förstör. Massor av små blåbärsknoppar hänger i riset och längtar efter värme.

En bra plats för en liten droppe att stanna en stund på.

Forsythian blommar överallt utom i vår trädgård. Kanske beror det på att min syster var duktig och klippte ner våra buskar förra sommaren. Men de har redan vuxit sig stora och borde också blomma snart.

Lite sorgligt.

Från knopp till utslagen blomma.

Pärlhyacinterna blommar för fullt i trädgården.

Det gör även den här busken som jag inte vet namnet på.

Lite trötta men nöjda efter vår promenad gick vi in och hundarna fick varsin godbit medan jag gjorde en kopp kaffe till mig. Då kom regnet. Efter flera timmars regnande gick jag ut i trädgården och fotade fler vattendroppar i lupinblad och på grässtrån. Jag är inte ensam om att gilla vattendroppar. Jag har sett fantastiska vattendroppsbilder hos flera av mina bloggvänner. Men det är inte konstigt om vi faller för de dekorativa små smycken som uppstår efter regn.

I morgon ger jag mig iväg på en liten utflykt som varar i fyra dagar men mer om det kommer senare.

 

När livet gör en vändning åt ett håll dit man inte vill följa med, då svallar känslor och tankar och varierar mellan hopp, uppgivenhet, sorg och maktlöshet. Jag har ett behov av att skriva men kan inte berätta eftersom det inte är upp till mig att göra det. Därför låter jag det vara med de här orden. De är kryptiska och jag ber om ursäkt för det. Jag kände att för att kunna komma vidare till ett vanligt bloggande måste jag ta mig över en tröskel. Det går inte att låtsas som om allt är precis som det ska när det inte är det. Det är svårt just nu att skriva om något annat än det jag inte kan skriva om. Därför vill jag låta er, mina fina bloggvänner, få veta att något har hänt som påverkar mig starkt och kommer att påverka mig länge. Jag kommer inte att beröra det här igen (hoppas jag). Jag ska försöka att skriva mina inlägg så som jag brukar men, som jag skrev, behöver jag ta mig över den tröskel som hindrar mig från att komma vidare.

Solnedgång över Vättern sommaren 2017.

Det går framåt för mig när det gäller vad jag orkar. Jag bygger långsamt upp min kondition och försöker utöka både längd och tempo på promenaderna. Nu har jag kommit till det läge då min hund inte orkar lika mycket som jag och jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Jag är naturligtvis överlycklig över att jag återhämtar mig så här bra men samtidigt ser jag hur jobbigt det blir för min Kasper.

Vi börjar ofta i relativt snabbt tempo (jag har alltid älskat att gå riktigt snabbt och vill gärna få tillbaka den förmågan) men om det blir för många uppförslut eller när det har gått ca en halvtimme, börjar Kasper sacka efter mer och mer och jag hör hur han flämtar. Det är inte alls konstigt. Han är ju trots allt en väldigt gammal hund (motsvarande 108 människoår). Men jag är van vid att han orkar mer än jag och det känns sorgligt att så inte är fallet längre. Min syster, som har gått långa promenader med både sin och min hund under de år jag inte har orkat, bekräftar att Kasper nu börjar få svårare att hänga med så det är inte bara jag som har kommit ikapp och gått om. Det är klart att jag tar stor hänsyn till min vovve och när promenaden tar ca en timme går vi väldigt långsamt (mitt tempo under tiden jag var leversjuk) den sista kvarten.

I går gick vi extra långt. Jag visste inte hur lång tid den rundan skulle ta men det visade sig att vi var ute i en timme och en kvart. Som tur var kom vi fram till en bro över en bäck och Kasper tvekade inte en sekund. Då gick han om mig, styrde rakt ner till bäcken och gick ut i den . Han drack och drack och drack lite mer samtidigt som han långsamt vandrade omkring i det svala, porlande vattnet. Jag lät honom hållas tills han var nöjd, satte mig ner på en sten och tänkte att han kanske ville komma och lägga sig bredvid mig en stund när han kom upp ur vattnet. Men det var han inte intresserad av. Han gick upp till gångbanan och tittade uppfordrande på mig med ett klart mål att komma vidare. Min hund vill inte visa sig svag. Jag har tidigare märkt att han har tydliga kvarlevor av det genetiska sättet att tänka. Svaga individer lämnas åt sitt öde för att inte sinka flocken. Han övergav mig och ville inte veta av mig under två veckor när jag sörjde och nu vill han inte visa att han inte hänger med riktigt som förut. Jag talar om för honom att jag älskar honom trots hans sviktande styrka och höga ålder och att jag aldrig överger honom, men han verkar inte riktigt tro mig. Lite rätt har han ju faktiskt i det. När han blir alltför svag och med stora problem blir det oundvikligen en tur till veterinären.

Den porlande bäcken ändrade helt karaktär på andra sidan bron.

Vi såg naturligtvis en hel del blommor och knoppar av alla möjliga slag under promenaden men jag försöker lugna mig lite med blombilder. Några tar jag med men det känns som om det blir väldigt många repriser från förra våren. Den lilla tulpangruppen mitt i allt det brungråa lyste lång väg och kändes lite malplacerad. Narcisser finns i många färger och former och jag har alltid tyckt om dem.

Så småningom kom vi fram på andra sidan av Svartån och då var vi drygt halvvägs. Jag hade tänkt att vi skulle gå på den träspång som går utefter ån men där den började stod en järngrind med en förbudsskylt. Renovering pågår och i stället fick vi fortsätta att följa den andra gångvägen fram till Mjölby centrum där vi åter tog oss över ån och fortsatte hemåt.

Måsar och änder är snälla fåglar som ibland sitter stilla tillräckligt länge för att jag ska hinna få upp kameran.

Fru gräsand blev övergiven av sin make när jag och Kasper närmade oss men hon stannade snällt kvar och ställde gärna upp som fotomodell. Kanske ruvar hon på ägg och ville inte lämna dem. I så fall hade hon valt ett lite dumt ställe precis bredvid gångvägen. Jag gick inte jättenära eftersom jag inte ville skrämma henne och efter att ha knäppt några bilder vandrade vi snabbt vidare.

Lite längre fram i maj tar vi nog en ny promenad ner och tittar på alla fågelungar och allt fint som då är i full blomning. Det finns en hel del fint i vår lilla stad men jag föredrar ändå skogspromenaderna där det finns en helt annan känsla av frid.

 

Jag har de senaste veckorna fått vänförfrågningar på fb från änklingar, främst boende i USA. De har alltid en hund på sin profilbild så de har sett att jag har en hund och naturligtvis vet de att jag är änka. Jag klickar alltid bort dessa förfrågningar på en gång men de efterlämnar en obehaglig känsla av att de vill utnyttja en sårbarhet. För änkor vill väl alltid hitta någon ny att dela livet med…eller? Jag tror inte ett ögonblick på att det är enskilda personer som verkligen vill ha kontakt med mig. Det är mest troligt någon sorts verksamhet som vill lura godtrogna och sårbara personer, förmodligen på pengar.  Jag är i vilket fall som helst inte intresserad och jag skulle aldrig tacka ja till en vänförfrågan från någon helt okänd. Jag är dessutom totalt inaktiv på fb förutom i några privata grupper så ingen har något utbyte av en vänskap där med mig. Bara möjligtvis genom messenger.

Ett annat fenomen som har blivit vanligare på senare tid är att bloggen får följare som har ett förnamn följt av fem siffror. Jag har just nu åtta sådana, som har hittat mig via ”bloglovin” och jag skulle genast ta bort dem som följare om jag kunde. Flera av dem har webbadressen sexykf.website och det säger väl allt om vad det handlar om.  Jag har inte varit så dum så att jag har klickat på dem men det finns säkert många som blir nyfikna på vilka nya följare de får och hamnar i något de inte vill hamna i. Eller så kanske de vill det, vad vet jag?

Det finns både obehagliga och väldigt roliga delar i det här med att vara aktiv på nätet. Än så länge ger det mig väldigt mycket mer nöje än obehag så jag fortsätter som förut. Men vi måste hela tiden vara på vår vakt och använda förnuft och kritiskt tänkande. Undrar vad som skulle hända om jag accepterade en vänförfrågan från en av dessa änklingar. Skulle jag först få trevliga meddelanden som senare övergår i vädjanden om hjälp med pengar? Lite sugen blir jag på att undersöka hur de går till väga men ni behöver inte oroa er. Jag blir mer arg och ledsen över deras tilltag än jag blir nyfiken. Jag fortsätter att avvisa alla änklingar med söta vovvar som profilbild.

Något som är mycket trevligare att tänka på och också att uppleva är mina skogspromenader. Nu är det bara jag och Kasper som går tillsammans några dagar. Min syster har hand om en annan hund och trots att det är en otroligt charmig och rolig tik så måste vi dela på oss. Hon tycker nämligen inte särskilt mycket om Kasper och då är det tryggast att ha dörren stängd mellan våra våningar och att vi delar på oss på promenaderna. Kasper och jag kom till något stort som jag först tänkte är en blivande majbrasa. Men den är lite underligt placerad för att vara en sådan. Vad kan det vara som står där i skogen? Någon sorts tjärmila kanske. Men det verkar också underligt. Kanske får jag svar om vi fortsätter att promenera förbi där men just nu är det bara en fint uppbyggd rishög i skogen.

Nu är det en härlig tid då blåsippor och vitsippor samsas om utrymmet i skogarna.

Några som inte samsas är de nyvakna myrorna. Den ena reste sig först på bakbenen och såg ut som om den ville anfalla min kamera men sedan fick den en annan kombattant att bråka  med. Lite suddig bild men de rörde sig hela tiden snabbt och sedan försvann de.

När jag och Kasper nästan var hemma efter vår långa promenad mötte vi syrran, Nalle och Kaya. Nalle och Kaya har en gång tillhört samma flock men har nu fått följa med varsin ägare. Men de är goda vänner och blir glada när de kan träffas.

När vi möttes blev Nalle så exalterad att han sjöng och Kaya ville väldigt gärna komma fram till oss. Hon ville nog bara hälsa men jag tycker att det är lite onödigt att chansa och Kasper är inte heller särskilt intresserad så hon fick nöja sig med att titta och lukta på lite avstånd.

Vi skulle ju säkert kunna gå tillsammans allihop för det finns inget som får rivaliserande hundar att samsas lika bra som gemensamma promenader. Men vi har ganska olika tider och det är bättre att vi tar långa, sköna promenader tillsammans med bara två vovvar sedan.