Idag har det varit en vinterdag som enligt mig har varit perfekt. Redan igår var allt täckt av rimfrost och, som jag trodde, hade isen lagt sig under natten. Storsjöflaket, den största öppna delen av Storsjön, var officiellt isbelagd den 14:e december och det är tre dygn tidigare än genomsnittet. Trenden bröts alltså i år eftersom vi annars går mot allt kortare isperioder. Men idag var det ännu finare än igår eftersom solen sken och himlen var blå. Den här vyn känner ni igen nu och det syns att det är ganska kallt.Solen har jag gömt bakom granen för att bilden inte ska bli alltför mörk.

På förmiddagen åkte jag iväg för att handla och tvätta bilen men direkt efter lunch ville jag ut i allt det vackra och härliga. Jag hann bara gå en liten bit innan jag stötte på en kvinna som skottade sin infart. Vi hejade så klart glatt på varandra och konstaterade båda två att det var en fin dag. Då pekade hon ner mot sjön och sa att det är ett fint ljusfenomen där ute.

Numera vet jag att det här är en halo och jag plockade fram kameran ur väskan och tog mig ner till sjön. Första gången jag såg en regnbågsliknande ljuspelare så visste jag inte vad det var. Men en vän här på Frösön berättade att det jag hade sett var en del av en halo. En gång till har jag sett bara en ljuspelare men nu ville jag gå dit jag kunde se båda ljuspelarna.

Jag vet inte om man kan säga att det är en halo när inte pelarna går upp i en båge och möts ovanför solen. Men det spelar egentligen ingen roll. Det är ett häftigt fenomen i alla fall. Förmodligen finns det en båge men den syns inte.

Det är inte lätt att få bra bilder när man fotar mot solen så för säkerhets skull försökte jag hitta något som kunde dölja solen så att det blev bättre ljusförhållanden. Men det hade inte behövts eftersom det gick ganska bra att redigera bilderna och få dem lite ljusare.

Jag fortsatte min promenad men stannade till då och då och tog nya foton. Jag var absolut inte ensam om att föreviga det här. Sedan jag flyttade hit har jag nu sett det här ljusfenomenet tre gånger men jag kan inte minnas att jag någonsin har sett det tidigare. Kanske måste man befinna sig just i det här väderstrecket och i så fall kan jag hoppas på fler liknande upplevelser. Men jag vill gärna se en hel båge då. Jag skulle egentligen ha promenerat med Vilde idag men kanske var det tur att det ordnade sig utan min hjälp så att jag hann uppleva det här.

Här vände jag ryggen mot sjön och fortsatte min runda lite längre upp.

Som sagt, en härlig dag även utan ljusfenomen.

Nästa gång jag såg sjön och solen så var regnbågspelarna borta. Återigen hade jag turen att befinna mig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Förra gången var det en solnedgång jag fick se och det är betydligt vanligare än det här. Som vanligt så är verkligheten mycket bättre än några bilder och jag hoppas att ni också får uppleva det här halofenomenet någon gång.

De flesta av er vet vad jag syftar på och vad som blir bättre. Naturligtvis är det vintern jag tänker på. Den senaste veckan har mest varit grå men det har kommit snö. Inte i så stora och blöta mängder som kom längre söderut tidigare utan som ett lätt snöfall som ibland kunde öka på lite extra. Då kunde det se ut som på bilden nedan. Det allra bästa med snön som har fallit är att den tack vare minusgraderna har varit torr, fluffig och lätt. Inga problem att pulsa i när det har dröjt lite med snöröjningen alltså.

Någon gång ibland har solen tittat fram och lyst upp min värld. Den här skägglaven hängde vid en liten glänta och den såg ut att trivas i solskenet.

Vilde hängde med på en av veckans promenader och som vanligt var han ett väldigt trevligt sällskap. Jag är tacksam för att han nu har förstått att det är kallt både i vattnet och i luften och att han inte försökte hoppa i bäcken. Han hade tillräckligt mycket besvär med isklumpar mellan tramdynorna ändå. Jag hjälpte honom att rensa tassarna när han fick det lite besvärligt och sedan pinnade han på igen, väldigt ivrig och glad för allt som doftade gott.

En morgon gick jag ut innan det hade ljusnat och när jag såg en älg och flera rådjur konstaterade jag att det var alldeles för mörkt och dessutom för stort avstånd för bra bilder. Men lite kul blev det i alla fall när jag använde blixten och snöflingorna syns som ljusklot.

Blixten fick göra nytta en gång till när jag såg den inte särskilt välmående enen.

I morse följde jag min egen luciatradition och intog min frukost, bestående av två lussekatter och en kopp te, framför luciafirandet på tv. En väldigt god frukost men jag föredrar nog ändå min vanliga vaniljsoygurt med müsli. Men en tradition är en tradition och min lussebullsfrukost är något jag säkert kommer att fortsätta med när det är luciamorgon.

På eftermiddagen gick jag iväg på dagens promenad. Ca -15 grader och ganska gråmulet men en del sprickor i det grå gjorde min promenad skön. Med täckbyxor, varm halsduk upp över hakan och både mössa och luva var jag alldeles lagom varm i början men alldeles för varm när jag kom hem. Jag tror att jag har blivit varmare med åldern för jag kan inte minnas att jag inte behövde så mycket kläder när jag var yngre. Vantarna däremot har jag alltid behövt ta av mig efter ett tag under kalla promenader. Det spelar ingen roll om det är -20 grader. Mina händer måste få luft efter ett tag. Det är jag glad för. Att alltid frysa om händerna är inte särskilt kul och det är lättare att ta av sig vantarna än att inte kunna få tillräckligt mycket värme.

Jag hade inte tänkt på att jag skulle vara ute när solen gick ner. Men ganska exakt vid solnedgången, som var kl 14.19, kom jag ner till sjön och såg hur färgen från den försvinnande solen började visa sig.

De vackraste färgerna kommer lite senare. Det är likadant vid soluppgångar då himlen oftast är vackrast en halvtimme innan solen visar sig. Jag hade inte långt kvar hem när jag fick se det här.

Allt sker väldigt fort och jag hann precis ner till sjön innan färgerna bleknade. Det ser ut som om isen är på väg att lägga sig. En tunn, tunn ishinna ligger över delar av sjön och om det inte börjar blåsa så kanske jag vaknar upp till en istäckt sjö i morgon. Jag hoppas att det blir så för det vore kul om det blev en tidigare isläggning än de senaste åren. Om det bara inte snöar medan isen tjocknar så kan jag nog snart se diverse aktiviteter där ute. När första skotern har visat att isen håller så kommer jag våga ge mig ut på en liten ispromenad.

Ännu en gång vände jag kameran mot fjällen. Solen gick ner utanför den här bilden men det rosa skenet spred sig över en stor del av himlen. Här stod jag kvar en stund medan färgerna långsamt bleknade och försvann.

Allt är inte bara vitt och grått även om det har varit mycket av den varan de senaste veckorna. En dag, när solen var på väg upp, var världen utanför mig alldeles rosa.

Senare samma dag var det som vanligt igen men det är inte heller så illa.

Jag ska lämna prover var tredje månad och i kallelsen jag fick blev jag uppmanad att lämna dem under december månad. Det är bra att jag kan välja själv när det passar och i morse kändes det som en bra dag att ta mig till sjukhuset. Jag kan lämna på min hälsocentral, som ligger närmare, men där måste man boka tid och det tar alltid flera veckor. På sjukhuset är det bara att komma och anmäla sig och sedan sitta ner och vänta. Jag blev inspirerad av vännen Anna-Lena, som i sin blogg visade bilder på två av stadens granar och därför parkerade jag där jag ofta ställer bilen och promenerade längs sjön, över gångbron och sedan vidare via Stortorget och till sjukhuset. Klockan var sju när jag började gå så det var mörkt ute. Den första granen passerade jag snart, där den stod vid gångbanan.

Där bron började hade älgen kommit på plats igen. Ni kanske tycker att det här inlägget känns välbekant och då har ni rätt. Jag tänkte själv att det här blev nästan exakt samma promenad och samma motiv som i advent de senaste åren 😀 Men vad gör det? Vi har ju samma julpynt och traditioner varje år så det här får väl kanske också bli en sådan tradition.

Granen på Stortorget har i år samiskt tema. Jag instämmer med Anna-Lena om att den inte är särskilt vacker på nära håll men på lite avstånd är den ganska fin.

I granen håller en flock renar till och de växlar färg i takt med strålkastarnas färgbyten.

Från Stortorget vek jag av mot sjukhuset och där gick allt lika smidigt som det brukar göra. Årsdagen (den femte) sedan levertransplantationen närmar sig och då är det dags för en utökad provtagning. Det blev en himla massa rör och även urinprov och nu kan jag snart ännu en gång konstatera att allt är som det ska. Och det ska jag få veta vid den läkarkontakt som jag ska ha i januari. Det är samma sak varje gång. Jag får veta att allt är bra, vilket jag redan vet eftersom jag kollar i min journal efter varje provtagning, och sedan förnyas recepten. Ibland kommer det någon pekpinne om något annat, typ att jag ska vara försiktig med solande, men det är sällan något nytt de har att komma med. Men jag är otroligt tacksam för den stora förmån jag har i att få alla dessa bevis på att jag mår bra.

När jag var klar på sjukhuset gick jag bort mot rådhuset för att se om det fanns en fin gran där. Den var helt ok och i år har även rådhuset fått lite extra färg.

Gågatan var som vanligt den här tiden på året julpyntad och även här hittade jag en hel del färger

Jag kände mig lite trött i benen så jag vände tillbaka mot Stortorget för att ta mig tillbaka över bron mot Frösön. Nu började det ljusna och då fick det bli ännu en bild med granen i förgrunden och ”min” ö i bakgrunden.

”Far och son” och Frösön är en fin kombo.

Det har inte kommit någon snö men det är lite vitt på marken och träden har återigen smyckats med rimfrost. Ett steg i rätt riktning och nu är det mycket finare ute. I Mjällebäcken bildas is när vattnet skvätter upp mot grenar och fryser till lite i taget.

Frostiga bär lyser röda i skogen.

Det är fortfarande grått men jag vill inte säga att det är trist.

Här gick jag fram försjunken i tankar och det var synd. För hade jag varit lite mer uppmärksam så hade jag fått se en älgfamilj på nära håll precis bakom träden där framme.

Tyvärr hörde jag bara plötsligt hur det dunsade i marken och innan jag hann lyfta kameran var de nästan helt dolda av vegetationen. Det här var den enda bild jag hann ta innan mitt batteri väldigt olägligt tog helt slut. Jag brukar alltid kolla att batteriet är tillräckligt laddat men det hade jag missat den här gången.

När jag kom längre fram såg jag inte bara samma ko med sina två kalvar utan lite längre bort fanns även en annan ko och en kalv. Jag chansade på att mobilen skulle duga men avståndet var alldeles för stort och bilderna blev jättekonstiga. Jag avråder från att klicka på bilderna för att förstora dem för de är egentligen alldeles för dåliga för att publicera. Men jag ville ändå visa vilken naturupplevelse jag fick. Det är andra gången på kort tid som jag ser älgar just här och kanske får jag en ny chans om jag går hit igen. Då ska jag absolut se till att ha ett fulladdat batteri. Det var lite spännande att titta på de två familjerna. Den ena familjen stannade upp och väntade på att den andra familjen skulle vandra iväg innan de själva närmade sig samma plats. Jag vet inte hur älgar förhåller sig till varandra men jag har sett korta avsnitt från ”Den stora älgvandringen” och där är de ju sams. Men kanske är det skillnad när kalvarna fortfarande är ganska unga.

Jag mötte ett par som såg ut att spana upp mot lägdan och jag frågade om de spanade efter älgar. Det gjorde de och de berättade att de hade sett sex älgar där dagen innan och dessutom fem rådjur. Som tur är verkar älgarna inte vara ilskna mot oss människor men jag valde ändå att gå en annan väg än jag hade tänkt. Jag ville inte stöta på ett helt gäng med älgar på nära håll.

Jag måste ju berätta att jag nu har frångått min princip om att inte komma mina grannar så nära att vi ska fika hos varandra. Vad gör man när en väldigt trevlig kvinna, vars balkong gränsar till min, och jag stöter på varandra utanför huset och jag efter en stunds prat får frågan om jag inte kan följa med in en stund? Jo, jag kände faktiskt att det skulle vara trevligt så jag tackade ja och kom in i en lägenhet som är likadan som min men spegelvänd. Hennes man var just då på ett avlastningshem så det var bara jag och den trevliga kvinnan där och det var faktiskt kul. Min granne är nästan 20 är äldre än jag men otroligt frisk och vältränad. Jag skulle inte hänga med i hennes promenadtakt för hon går i den snabba takt jag själv skyndade fram i för 10 år sedan. Jag insåg hur min takt har avstannat när jag för något år sedan blev passerad av henne och efter en stunds prat försvann hon iväg och var snart försvunnen. Och jag går inte särskilt långsamt nu så det är verkligen hon som är snabb.

Hur som helst så var det middagsdags så det blev inget fika den gången men jag ville ju inte vara sämre så jag sa att hon kunde väl plinga på och komma in på en fika någon dag. Två dagar senare hade jag precis kommit hem från en promenad när hon kom och nu blev det kaffe och lussebulle. Väldigt trevligt men jag blev väldigt trött och påverkad så till sist var jag tvungen att ge en kort förklaring till varför. Jag hann i alla fall få höra en del historier om grannar. Inte jobbigt skvaller utan mer anekdoter och information. Men en obehaglig berättelse fick jag också om en kvinna i ett annat av husen som tydligen har utnyttjat sin då 10-åriga dotter och lagt ut bilder i sexuellt syfte på nätet. Jag ryser. Jag vet inte vem denna kvinna är och jag har säkert hejat på henne någon gång. Jag vet inte mycket mer om detta än att barnen nu bor hos pappan men jag undrar varför en kvinna som ingen vill ha med att göra väljer att bo kvar och inte flyttar någonstans där ingen vet vem hon är eller vad hon har gjort. Jag konstaterar att ruskigheter finns överallt och att vi ofta vet väldigt lite om vilka som bor i närheten.

Jag har inte sett någonting värt att fota den senaste veckan, förutom finaste Vilde, och då har kameran fått stanna i väskan. Men en ögonblicksbild från en promenad med Vilde har jag i alla fall fått till. Inte världens bästa bild ur någon som helst synvinkel men i alla fall en bild. I onsdags hämtade jag honom hos hans matte, gick en timmes promenad och lämnade honom sedan hos hans lillmatte.

Jag har njutit av mina dagliga promenader trots att jag inte har hittat fotoinspiration och ibland tänker jag tillbaka till min första bloggs innehåll. I början var det sällan någon bild med utan bara texter om olika funderingar och livet. Så småningom, när jag inte hade så mycket ork till aktivitet, blev jag inspirerad av några bloggvänner som alltid hade fina bilder i sina inlägg. Jag köpte min kamera och det gjorde mina korta rundor med de hundar som då fanns i mitt liv mycket bättre. Jag mådde bra av att stanna och fota, göra små pauser som underlättade när jag hade svårt för att gå och andas samtidigt. Framför allt kunde jag inte prata och gå samtidigt. Kameran och fotandet gav mig extra glädje till mitt då ganska enahanda liv och numera bygger jag ofta upp inläggen just kring bilderna.

Men som jag skrev så har det blivit skralt med bilder och därför inget inlägg den senaste veckan. Men ni vet ju att jag inte har någon riktig regelbundenhet i mitt bloggande. Ibland kommer det inlägg varje dag och ibland blir det korta uppehåll. En liten lustighet hörde jag på de lokala nyheterna för några dagar sedan. Minns ni de gamla och sjuka popplarna som grävdes upp i Badhusparken? De sista dagarna i november planterades nya popplar och i inslaget berättade en man med stolthet i rösten att det var jämtlandspopplar. I ett klipp lite senare sa samma man att popplarna kom från Skåne. Det gick inte riktigt ihop tyckte jag men kanske finns det en särskild poppelvariant som heter jämtlandspoppel men som odlas i Skåne 😀

I förmiddags hämtade jag Vildes matte, som har svårt att gå och dessutom inte har tillgång till bil, så att vi tillsammans kunde åka och handla. Hon behövde handla stora saker som inte får plats på hennes permobil, eller promenadscooter som jag ser att det heter när jag googlar. Eftersom jag också behövde fylla på förråden passade det bra att göra det samtidigt som jag kunde vara behjälplig med att få hem allt hon behövde till henne. Trevligt att träffas dessutom men i butiken tog vi varsin vagn och gick skilda vägar eftersom vi var ute efter väldigt olika varor. Jag var bl a ute efter vegansk sill. Det finns olika varianter. Någon som är inlagd svamp kallas ibland svill och det finns olika inläggningar med goda smaker med tofu. Men det märks att det är lite dåligt med kunskaperna hos butikspersonal vad gäller veganska alternativ. I somras möttes jag av ett ifrågasättande skratt när jag frågade efter vegansk sprejgrädde och likadant blev det när jag idag frågade efter vegansk sill. Men när de förstår att jag menar allvar tar de reda på hur det förhåller sig. Grädden fanns på plats men jag blev besviken när jag till sist fick beskedet att någon vegansk sill inte fanns och inte skulle beställas heller. Jag har aldrig tidigare varit med om att det inte finns så det var ett stort minus för Willys i Östersund. Ica och coop har bättre sortiment så jag får välja en av de butikerna nästa gång.

Haha, det var inte meningen att det skulle bli så här mycket text men när fingrarna skriver det hjärnan råkar tänka på så blir det här resultatet. Något pass på katthemmet blev det inte den här veckan heller. Jag konstaterar att en nackkrage är en värdefull hjälp under vissa perioder. Det är bara att vänta ut bättre tider och det är inte så jobbigt som det kanske verkar. Jag mår bra när jag har kragen och kan anpassa mina rörelser efter vad som känns bra. Promenader tar jag dock utan krage och det fungerar väldigt bra. Men nu får jag sluta låta fingrarna löpa över tangentbordet och släppa iväg det här inlägget.