Jag råkade få syn på ett inlägg i en lokal fb-grupp om att det skulle bli tomtehoppning här på Frösön och eftersom det var gångavstånd dit så gick jag och mina barn dit för att försöka få en skymt av tomten. När vi kom dit var det redan många som hade ställt sig runt den stora plan där tomten skulle landa. I högtalare berättades det att det var 50:e tomtehoppningen men att eventet har skett på olika platser och att det har varit två års uppehåll pga pandemin. Glögg och pepparkakor fanns att få och redan innan tomten närmade sig ställdes stora säckar ut på planen. Tomten ville så klart inte hoppa fallskärm med stora, tunga säckar fyllda med godispåsar så dem hade han skickat i förväg.

Många hundar i den förväntansfulla skaran bekantade sig med varandra och vädrade i luften bland alla spännande dofter. Jag mötte en fd granne från Optand och även hon hade sina vuxna barn med sig. Man behöver inte vara liten för att vilja se tomten.

Tomten skulle komma ca 11.30 och ganska exakt då kom hans helikopter flygande. Efter ett varv runt folkmassan såg vi alla hur en liten prick föll från helikoptern. Den är knappt synlig men högt upp och i mitten syns tomtens fallskärm.

Det var perfekta väderförhållanden och tomten lyckades skickligt styra till den tänkta landningsplatsen. Speakern hade innan instruerat barn och föräldrar om att ingen fick närma sig tomten innan fallskärmen hade nått backen och då skulle alla barn få godis.

Exakt när skärmen hamnade på marken var det som om en signal hade ljudit för alla sprang samtidigt bort mot tomten. Men vi gjorde inte det utan i stället gick vi åt motsatt håll och gick en runda runt Ändsjön för att sedan ta oss hem och fixa fram julmaten.

Efter massor av god mat var det dags för Kalle Anka och flera sorters julgodis. Senare var det väldigt skönt att ta en kvällspromenad och det var nästan lite magiskt när vi en bit framför oss på gångvägen fick se en tomte gå framåt med en lykta i ena handen och en hund i den andra.

Även idag har vi så klart gått ut på en skön promenad i ett vackert vinterväder. Min kamera kom inte fram en enda gång men min son tog några bilder på mig och min dotter och det är ju alltid trevligt att få vara med lite grann i min egen blogg.

Förutom härliga promenader och mycket mat, godis och fika har vi spelat Trivial pursuit två gånger och haft massor med mys med långa samtal och soffhäng. Vi har tack och lov varit friska men det har varit trist att yngsta dottern och hennes man båda har varit sjuka med riktigt hög feber. Även om de inte hade planerat att vara här känner vi så klart starkt med dem och deras inte så sköna jul. I morgon kväll åker min son hem och min dotter åker på tisdag morgon. Vi får alltså nästan en hel dag till tillsammans innan det blir lite tomt här hemma hos mig.

Det var en härlig vintermorgon och vi var helt överens om att vi ville gå ut i den vackra, vita vintervärlden. Jag frågade om mina barn ville se älgar och det ville de så vi vandrade iväg mot Sommarhagen. Vi såg bara en älg men den kom vi ganska nära. Den stod och åt lite på några grenar, tittade på oss en stund och fortsatte sedan mumsa. Vi såg rådjur också men det gör jag nästan varje promenad.

Vad roligt det är att gå tillsammans med mina två äldsta. Bror och syster gillar varandra väldigt mycket och om min yngsta dotter också hade varit här hade de alla tre stått där och hållt varandra i händerna. Eller kanske kramats alla tre samtidigt. Kan man bli annat än väldigt glad när ens barn är så nära varandra 😀 Yngsta dottern hängde mycket med oss via länk och det var också kul. Tyvärr låg hennes man med hög feber och då kändes det bra att hon kunde ha sällskap av oss…och vi av henne. Så blir det nog i dag, julaftonen, också. Tekniken är bra att ha ibland.

Med alla de här bilderna vill jag önska er en härlig och riktigt god jul.

All rimfrost försvann och så gjorde även solen. Kylan mildrades också och täckbyxorna kunde bytas ut mot långkalsonger. Jag hittade inte många motiv som lockade i naturen men det börjar nästan bli rutin att jag ser både rådjur och en eller flera älgar. Åtminstone när jag går bort mot Sommarhagen.

Jag mötte en kvinna och hennes fyra hundar (två olika sorters settrar) och hon berättade att hon nyss hade vänt eftersom det stod en älg lite längre upp. Jag fortsatte på stigen och vågade mig ganska nära men eftersom stigen gick alldeles bakom älgen så tog försiktigheten överhanden och jag valde en annan stig. Älgen tittade upp på mig en gång men verkade inte bry sig om att jag var där men det kändes onödigt att utmana ödet. Det kan nog göra ont att möta en störd och irriterad älg.

Jag har förberett det mesta som ska vara på julbordet och så även rödkålssalladen. Jag minns första gången jag skulle försöka pilla ur kärnorna ur ett granatäpple. Jag använde en tesked för att skrapa ur de små godbitarna och det tog evigheter. Numera skär jag granatäpplet i fyra delar och använder sedan bara händerna för att bryta och pilla och det går på ett litet kick. Det skvätter en hel del men det går lätt att torka bort.

Igår kom den verkliga julkänslan till mig i form av mina två äldsta barn. Glädjande nog hade även rimfrosten kommit tillbaka under natten. Först kom min son och han brukar oftast vilja promenera från stationen och hem till mig. Den här gången kom vi överens om att mötas halvvägs och jag vandrade iväg i god tid. Bilden nedan är tagen strax före två på eftermiddagen men eftersom solen står så lågt hela dagarna så blir det ibland nästan som om soluppgång och solnedgång möts. En liten stund hittade solen några sprickor i molnen men sedan försvann allt i en grå himmel igen.

När jag hade gått under Vallsundsbron och en liten bit till kom min son mot mig och vi möttes i en rejäl kram.

På kvällen kom även min äldsta dotter efter att ha åkt både tåg och buss från Örebro. Ännu fler kramar och en kväll med te, prat, mys med tända ljus och för min dotters del några skinkstutar. Ja, jag gör några eftergifter till jularna för hennes skull och köper både en julskinka och en liten förpackning ekologiska ägg. Jag förvånas varje jul av att jag inte har minsta lust att provsmaka skinkan. Julskinka var min absoluta favorit på julbordet förr men numera blir jag inte ett dugg sugen. Det är alltså inte svårt att avstå och jag har så mycket annat gott att välja bland i stället. Både jag och min son är veganer och förutom just ägg och skinka har vi ett veganskt julbord. Det gillas även av min dotter som tur är.

Nu sitter jag här på morgonen, dan före dopparedan, och gläds åt att mina barn verkar kunna sova gott. I dag ska det bli fint vinterväder enligt prognosen och jag hoppas att det stämmer. Det blir åtminstone en promenad och i eftermiddag ska granen kläs. Någon slags mat ska fixas men i övrigt blir det en lugn och skön dag. Kravlöst och väldigt trevligt.

Ni som har följt mig länge vet att jag och min syster delade hus under fyra år och att vi hade varsin hund. Vi hjälptes åt med dem och vi blev en, för våra hundar, ny flockkonstellation. Min hund Kasper adopterade min syster som ersättare för hans älskade husse och min systers hund Nalle tydde sig delvis till mig. Inte i närheten av hur han älskade sin matte men vi var ändå del av samma flock och gillade varandra. Sommaren 2018 var fin på många sätt men samtidigt var det en sorgens sommar. Först fick Kasper somna in när han inte orkade längre. Det var väntat eftersom han var 15,5 år men ändå väldigt jobbigt. Jag och min syster konstaterade att vi hade i alla fall Nalle kvar. Knappt två månader senare blev Nalle akut sjuk och fick också somna in. Min syster var otröstlig och tyvärr var jag uppe här i Jämtland då och kunde inte vara det stöd jag ville vara.

Den här bilden är tagen två veckor innan Kasper (svart vovve till höger i bilden) gav upp. Han var pigg nästan in i det sista. Kompisen Nalle var inte purung han heller men han betedde sig som om han trodde att han var en valp.

Jag visste redan långt innan Kasper fick somna in att jag inte skulle ha någon mer hund. Ska man ha en hund så ska man orka med att aktivera den och det gör inte jag. Inte så mycket som en halvstor hund behöver och jag vill inte ha en liten hund. Dessutom har jag successivt valt bort allt som ställer krav på mig. Min syster var först inne på samma spår men var inte helt säker. När jag valde att flytta hem till Jämtland igen och min syster hittade ett fint hus i Motala dröjde det inte länge innan Roddy flyttade hem till henne. En adopterad border collie från Irland. Det tog inte lång tid innan Roddy lärde sig att han fick komma in i huset, att en hand som närmar sig inte gör ont och att hans nya matte skulle bli hans stora trygghet och någon som han kunde ge sin obegränsade kärlek till. Det bästa var nog att den han lärde sig älska gav lika mycket kärlek tillbaka.

Vi skämtade om att Roddy såg ut som en mix av Kasper och Nalle och finare kan man inte vara. Jag fick förmånen att lära känna denna underbara hund som var snäll mot alla, både människor och hundar. Avståndet gjorde att jag inte lärde känna honom på djupet men vi tillbringade några veckor tillsammans på semester en gång och några gånger per år har jag hälsat på. Han har varit uppe hos mig på Frösön en gång också men jag har haft fler anledningar att åka söderut.

Roddy och min syster fick tyvärr bara tre och ett halvt år tillsammans. I lördags ringde min syster och berättade att nu finns inte hennes fina kompis längre. Det gick så snabbt. Han blev snabbt sämre men diagnosen tog lite tid att fastställa. För att ta alla tester och röntgenbilder åkte de mellan flera olika städers djursjukhus. Misstanken om cancer kom ganska snabbt men för att fastställa att det inte var något som lättare kunde åtgärdas besökte de alla dessa kliniker och väntade, väntade och väntade ännu mer. Till sist kom svaret och då var Roddy så sjuk att det inte fanns något alternativ. Min första reaktion var ”nej, inte nu igen”. Men så var det och återigen är min syster väldigt ledsen. Hon har stöd och hjälp omkring sig och sonen ändrade sina planer för att ta hand om sin mamma.

Nu finns bara minnena av en fantastiskt fin och trygg vovve men de minnena kan kanske hjälpa till och få mungiporna att dras uppåt emellanåt.

En höstpromenad utanför Motala.

På semester söderut.

Stenshuvuds nationalpark.

Badhund.

Mitt sista möte med Roddy. Han delade gärna sin plats i soffan med mig. Det här var i somras och jag är så glad för att jag har fått förmånen att vara en av Roddys vänner.

Det gäller att ta vara på de dagar man får med det här fantastiska vädret. Visst skulle jag inte ha något emot om det var några färre minusgrader men så länge jag har kläder som värmer mig njuter jag av knarret under skosulorna, rimfrosten och de små iskristaller i luften som glittrar i solen. Det är oftast väldigt lite vind när de här dagarna dyker upp och därför känns det inte så farligt kallt. Men jag måste ha en varm halsduk eller sjal som jag kan dra upp över hakan och ibland även över munnen när luften blir för kall att andas in. Andedräkten gör även mig frostig. Inte lika mycket nu när jag har kort hår som inte syns under mössan. Med längre frisyr blev även håret frostigt.

Jag ser ofta skator och ibland någon kråka sitta i trädtopparna och spana.

Kanske det bästa med att ha kameran med är att jag lägger märke till många fler detaljer än jag gjorde förr. Ögonen letar efter motiv och då upptäcker jag så mycket mer. Allt blir inte bra och många bilder hamnar i skräpkorgen. Det är inte lätt att fota vitt med vit bakgrund.

Stigarna i det här området trampas fort upp av alla som är ute och promenerar.

I morse var det -20 grader när jag gick ut och jag började med att gå längs vägen utanför mitt bostadsområde. På vissa platser sker det något märkligt som gör att fjällen ser både större och närmare ut än de är. När jag kom lite längre ner i backen krympte fjällen och avståndet såg ut som det riktiga avståndet.

Klockan var ca halvelva och solen tog sig knappt över den lilla höjden på Annersia. Men någon timme senare tog den sig upp till sin högsta punkt där den lyste upp nästan hela sjön.

Jag såg en hel del skridskoåkare men jag gör som vanligt och väntar tills jag ser skotrar på sjön innan jag går ut på isen.

När jag var på väg hem visade sig återigen en haloljuspelare lite svagt. Förutsättningarna var nog inte lika bra som för några dagar sedan och innan jag hann komma till en plats där båda pelarna borde synas hade fenomenet försvunnit och kom inte igen. Tyvärr verkar det inte bli så mycket mer av den här vädertypen på ett tag så jag får vara nöjd med allt de här senaste dagarna har bjudit på och se fram mot en annan sorts vinter.