Den här dagen hade jag sett fram emot för nu skulle vi komma in i den riktiga fjällvärlden, något som ni vet att jag gillar. Min syster (Gunnel) och hennes son (William) hade aldrig varit här tidigare men för mig var det minst tredje gången jag åkte den här sträckan. Jag vet inte riktigt om jag som barn kom hit så därför är jag lite osäker. Den långa sjö vi åkte längs med heter Torneträsk och är Sveriges sjunde största sjö. Lite synd är det att den har fått ett så trist namn för det finns inget som påminner om ett träsk med den. Som ni ser passerade vi norska gränsen den här dagen och då kändes det som om vi närmade oss målet. Men det var ännu väldigt långt kvar till Nordkap. Den röda markeringen visar var Abisko turiststation finns och där tillbringade vi ett antal timmar med att vandra och njuta av allt.

Efter frukosten i Kiruna gjorde vi oss i ordning för vidare färd mot dagens mål, Hergot i Narviks kommun i Norge. När vi närmade oss fjällen började knäppandet från min och Williams kameror medan Gunnel körde. Vädret gav oss inte de bästa förutsättningarna men man kan ändå få en aning om hur fjällen och Torneträsk samverkade för att ge oss fina vyer.

I Abisko stannade vi vid turiststationen för att därifrån först följa en led ner mot sjön. Leden började med en passage genom starten på Kungsleden.

För att fortsätta på Kungsleden går man genom den här fint dekorerade tunneln. Tänk att den har fått vara oklottrad sedan jag sist var här för två år sedan, då med min son.

Men vi gick inte genom tunneln utan fortsatte åt andra hållet och kom fram till den plats där älven Abiskojåkka tar sig vidare från ett sprängt hål genom berget under vägen…

…och vidare genom kanjonen mot Torneträsk.

Leden var i början anpassad för funktionsnedsatta personer och en sådan satsning är alltid kul att se.

Bevis på att vi var i Abisko nationalpark. Fjället i bakgrunden heter Nuolja och där tog jag och min son liften upp för två år sedan och fick en vidunderlig utsikt över Lapporten, Torneträsk och alla omgivande fjäll. Den här gången var det inte lika frestande eftersom sikten inte var lika fantastisk och dessuton kan Rocky inte åka i en öppen sittlift. Men vi blev väldigt nöjda med dagen i alla fall.

Hoppa upp och sätt dig på den där stenen, sa Gunnel till mig och jag lydde snällt. Där blev jag fotad av båda mina reskamrater. Man måste ju ställa upp om man ska begära att de ska posera för min kamera. Jag ska tillägga att det var länge sedan jag hoppade upp eller ner till något men jag klev upp via de stenar som syns på sidan.

Vi fortsatte att följa älven och leden.

Efter en stund kom vi till den plats där älv och sjö möttes.

Där tog vi lunchpaus och William monterade sin kamera med en fördröjd automatik. Söta Rocky tittade undrande ner i sin lilla utflyktsskål och funderade kanske på varför han inte fick smaka samma goda mackor som vi åt. Men sedan mumsade han ivrigt i sig det han erbjöds.

Bada!? Jag kommer inte ihåg om det blev ett bad för honom här men jag är säker på att han fick gå i om han ville.

Vi kom tillbaka till turiststationen, där vi så klart passade på att besöka toaletterna, och vi tog bilen några minuter för att på andra sidan vägen gå en fin led mot den lilla sjön Vuolep Njakajaure. Vi gick växelvis genom fjällbjörksområden och öppna ytor och det fanns mycket att titta på och fotografera.Här är det nog alla rödbläror bland de små björkarna som är i fokus för min syster.

Eller kanske hon också fotade en av alla de fina exemplar av svarthö som växte längs leden.

Sikten var tillräckligt bra för att vi skulle se en hel del av fjällen och när vi kom ut på de öppna ytorna kom den där härliga känslan av lycka till mig. Vilken ynnest att få återkomma hit och uppleva det här igen.

Är man i Abisko så ska man självklart fota Lapporten. Den var inte helt fri från molnen men det gjorde inget. Egentligen är jag inte så imponerad av just den turistattraktionen men det är den som är den mest välkända vyn härifrån.

Vyn från den lilla sjön mot fjällen är minst lika fin.

Från Vuolep Njakajaure gjorde leden en vid sväng mot Abiskojåkka och där kom vi in på Kungsleden och följde den tillbaka. Nu har jag alltså vandrat på Kungsleden vid två olika tillfällen. Men jag är inte säker på att engagerade Kungsledenvandrare tycker att det räknas. Vid meditationsplatsen vände vi ner mot utgångspunkten igen. På stenen finns texten ”Den längsta resan är resan inåt”.

Det kom små lätta skurar emellanåt och här började det regna lite mer, vilket syns på bilden. Vatten på linsen.

Men vi var glada ändå och efter en stund upphörde regnet igen.

Dags för den dagliga (nästan) selfien. Marken sluttade så därför ser jag mycket kortare ut. Det skiljer en cm mellan oss systrar och inte så mycket som man kan tro när man ser bilden. William däremot är betydligt längre än någon av oss tanter.

Rocky tittar ut över älven där den snart rinner in i kanjonen.

Jag ville helst komma så nära vattnet som möjligt men eftersom min syster har större problem med svindel än jag och Rocky blir rejält olycklig om William går en bit ifrån honom, så stannade de andra på leden…

…medan jag lämnade dem för ett tag och gick vidare på klipporna. Vi möttes igen på leden längre fram.

Vatten i rörelse är alltid fascinerande och jag skulle lätt kunna fastna på en sådan här plats länge. Men vi skulle åka vidare och jag nöjde mig med att ta den tid jag kände räckte för att uppleva det bubblande, skvättande och forsande vattnet. Själva kanjonen, med de spännande klipporna, var också värda att titta lite extra på.

Strax efter Abisko ligger Björkliden och där ligger en av de vackraste laddplatserna för Teslor som vi besökte. Just Tesla har ett väldigt bra utbyggt nät av sk superchargers även i hela norra Sverige så det var aldrig några problem att hitta dem. Vi behövde aldrig köa heller. Även andra bilar kan utnyttja de här laddstationerna men då måste de ha en särskild app eftersom de inte blir igenkända av systemet så fort sladden sätts i. Det gick både snabbt och var väldigt enkelt att ladda bilen. I Norge var det minst lika tätt mellan laddstationerna och där är tydligen Tessla ett väldigt vanligt bilmärke. Lite synd att vi inte hade bättre sikt här.

Det var inte långt till norska Gränsen och här kommer fler bilder tagna från bilen. Sist jag åkte här behövde vi visa covidbevis och legitimation men nu var det fritt fram.

Vi kom fram till vårt airbnb-boende i Hergot strax efter 18.00 enligt mobilens och google maps tidslinje. Där hade vi den här utsikten. Tyvärr med kapade toppar men molnen ger en viss dramatik, som också är fin, till vyn.

Vi bodde trångt men med ett stort fint badrum och det var inga problem med att sova så nära varandra.

Här bodde även jag och min son för två år sedan men då i en annan del av huset. Jag tror att Rosa, som värden heter, har fem uthyrningelägenheter totalt i huset och i två små stugor vid sidan av.

Efter den här dagen sprack molnen upp mer och mer och vi hade ett fantastiskt väder under så gott som hela Norgedelen av resan.

Dagens etapp gick mellan Jokkmokk och Kiruna och förutom stopp för laddning av min systers Tesla blev det inte mer än en lite längre utflykt. Det känns bra att ha varit uppe på Dundret som är det enda jag egentligen känner till om Gällivare. Jag fick upp sången ”I Gällivare trakter” i hjärnan av någon anledning men eftersom den inte tillhör min sorts musik så vet jag inte varför. Dundret finns vid den röda markeringen och alldeles bredvid ligger Gällivare, som märkligt nog inte står utsatt på kartan.

Campingstugan i Jokkmokk var inte riktigt lika fin som den i Storuman men fullt funktionsduglig. Min syster (Gunnel) och hennes son (William) sov i ett sovrum medan jag valde att bo i bäddsoffan. Jag väljer helst ett alternativ där jag kan gå upp på morgonen utan att väcka de andra och jag har sovit gott i alla sängar under den här resan. Lite lustigt var det att Rocky, som så länge William är i närheten knappt bryr sig om mig, tydligen tyckte att jag dög som sovsällskap. Någon gång under de tidiga morgontimmarna hoppade han upp och la sig tillrätta vilket medförde att jag knappt fick plats. Jag låg lite snett med fötterna precis på gränsen till att hamna utanför. Nu undrar ni kanske varför jag inte knuffade undan honom men är man djurvän så är man och jag blev lite glad för att jag äntligen dög. Jag har fått gosa en del men han valde aldrig mig som myskompis. När jag hade hundar själv var jag inte riktigt lika snäll utan kunde buffa undan dem så att platsen räckte till. Men det är självklart precis som det ska vara att hans närmaste kommer först. Lite synd bara att hans matte kom i andra hand men nu när de är hemma och William bor på annat håll så återgår han nog till att ha min syster som favorit.

Jag fortsätter med djurtemat men här med en inte lika söt och inte lika levande gorilla. Han står i en rondell i Jockkmokk och varför han är gul och blå hade jag ingen aning om. Men jag blev nyfiken och hittade det här på Jokkmokk.se:

Det här kan du läsa på slöseriombudsmannens FB: ”Fick ett tips om ett slöseri med en orange gorilla i Jokkmokk… Det visade sig att gatukontoret tröttnat på hundägare som inte plockar upp sin skit. En anställd tillverkade gorillan för några tusenlappar av markisoleringsskivor och en tigersåg för att uppmärksamma frågan. Och det fick stort genomslag. Många kommuner lägger stora summor både på konst och kommunikation. Men fler borde nog lära av Jokkmokk. Hatten av!”

Gorillan var alltså orange från början men den har även haft andra färgkombinationer, t ex regnbågsfärger. Varför den har de här färgerna nu läste jag om på mynewsdesk.com:

I solidaritet med Ukraina har gatukontoret i Jokkmokk målat den med Ukrainska flaggans färger. Gorillan står i en rondell i Jokkmokk. Den utstrålar de egenskaper som det ukrainska folket verkar besitta.

Plötsligt gillar jag gorillan mycket mer.

Ännu fler djur och nu började de renar, som vi redan från första dagen hade spanat efter, dyka upp. Det kommer massor av renbilder i kommande inlägg så ni kommer att få mer än nog av de fina djuren. Den här renen gick så fint på sidan av vägen tills den fick för sig att visa sin makt och stoppa trafiken. När den tyckte att vi hade fått vänta tillräckligt länge, eller om den bara var snäll och stälde upp som motiv, fortsatte den på sidan av vägen. Tydligen är renarna mitt i den period då de fäller pälsen så de flesta ser lite ruffiga ut.

Den här dagen passerade vi Gällivare och det jag visste om Gällivare var att Dundret ligger precis utanför. I stället för att jag ska skriva ner en massa fakta lägger jag in en bild på text som förklarar. Men jag konstaterar att trots fjällnatur räknas Dundret inte som ett fjäll utan som urberg.

Jag hade tittat på Dundret i förväg och sett att en bilväg kunde ta oss nästan ända till toppen. Det kändes skönt att den här dagen slippa anstränga kroppen med en ny bergsbestigning och det blev ett bra val. Vädret hade återgått till det gråväder vi hade första dagen men det regnade inte så vi fick en skön promenad.

Vi utgick från parkeringen och följde den led som syns i bakgrunden.

Sikten var inte den allra bästa men vi såg ändå en hel del.

Om ni läste texten om Dundret så minns ni kanske att man kan se både Sarekfjällen och Kebnekaise härifrån. Kanske är det några av de fjällen som svagt skymtar långt där borta.

Vi lämnade den fina grusgången och vände tillbaka på en lite mer fjällliknande led. I dalen skymtar Gällivare.

Jag zoomade in både parkeringen och toppen på skidanläggningens lift.

Solen trängde sig fram mellan molnen emellanåt och den var så välkommen.

Sista biten gick vi på vägen och då fick vi syn på en liten pippi. Både min och Williams kameror gick varma men eftersom han har en bättre kamera och dessutom är en bättre och kunnigare fotograf lånar jag alla pippibilder av honom. Vi har full tillgång till varandras bilder så det är helt ok. William lyckades via en app ta reda på att det här är en ljungpipare och för mig är det en ny bekantskap.

Vi kom överens om att vi inte behövde så mycket mer aktivitet och att det var fullt tillräckligt att gå en runda vid Camp Ripan i Kiruna, där vi skulle bo. Vi vandrade iväg en bit längs Midnattssolstigen och sedan var det skönt att kunna ta det lugnt ett tag i vår stuga.

Vi blev lite fundersamma när vi såg skylten men kunde inte komma till någon annan slutsats än att den antingen var ett skämt eller var felplacerad. Från andra hållet fanns inte någon motsvarande skylt.

I bakgrunden syns ett av de slaggberg som byggs upp pga gruvdriften.

Kanske är det här ett gammalt gruvhål eller så har det inget alls med gruvan att göra. Det var i alla fall ett stängsel runt området.

Vid en kallkälla testade William vattenkvalitén och den var fin.

Det fanns en annan liknande källa lite längre fram och där såg set ut som om Rocky skulle följa sin idols betéende men han vågade sig inte riktigt fram.

Det här var en väldigt fin liten stuga med hög standard och det var även det enda boende där frukost ingick. Förutom min vanliga vaniljsoygurt (som glädjande nog brukar finnas på frukostbufféer) och müsli var det väldigt skralt med veganska alternativ. Men de andra hittade mycket som var gott. Det gör mig inget. Jag vill i alla fall helst hålla mig till min vanliga frukost.

Ännu en fin dag var till ända och nu såg vi fram emot Abisko och att passera gränsen till Norge dagen därpå.

Som vanligt, på mina resor på egen hand eller med sällskap, var det själva resan som var målet även om vi hade två huvudmål (Nordkap och Treriksgränsen). Jag, Gunnel (min syster) och William (Gunnels son) lämnade Storuman på morgonen och styrde mot dagens första vandring upp på toppen av Jan-Svensamössan. Några fina vandringar hade vi sett ut redan innan vi startade resan men det mesta letade William fram antingen medan vi reste eller någon dag innan vi hade vägen förbi. Så här såg resan från Storuman till Jokkmokk ut. Som ni ser var vi inte jättelångt från Sarek nationalpark, ett önskeresmål i framtiden.

Innan vi sa hejdå till Storuman åkte vi upp till Utsikten där vi från utsiktstornet fick se ut över Luspsjön.Fjällen längre bort låg tyvärr inbäddade i moln men de finns där.

Vid Punkten A på kartan finns lågfjället och naturreservatet Jan-Svensamössan. Närmaste tätort är Arvidsjaur. Fjälltoppen ligger på ca 700 möh, ovanför den nuvarande trädgränsen men hur länge den gör det vet ingen. Fjället kanske blir ett berg inom en inte alltför avlägsen framtid. Vi parkerade vid sjön Södra Akkajaure och började vår vandring upp på det lagom höga fjället.

Vi glömde bort att leta efter mössan.

Den här dagen hade vi mer tur med vädret än vid vandringen dagen innan. Solen sken men temperaturen höll sig som tur var på en ganska sval nivå. Leden var enklare att ta sig fram på den här dagen men bitvis var den både brant och stenig. Rocky, som aldrig vek av många meter från leden och oss (framför allt inte långt från sin älskade William), fick vara lös för att förenkla för både honom och hans matte. Han är alltid så lydig men får ändå ofta gå i koppel för att inte skrämma någon vid möten.

Man måste ta paus från klättrandet ibland och bara sitta och njuta en stund. Myggmedel behövdes och jag hade inga som helst problem med de små surrande blodsugarna. Men mitt sällskap var för frestande för en del myggor för att medlet skulle hindra dem. Kanske fick jag också något stick men det kände jag inte och numera får jag så gott som aldrig något synligt märke efter myggbett. Stackars Rocky hade tyvärr en del bekymmer och högg efter både myggor och bromsar.

Så småningom närmade vi oss toppen och, som det oftast är, var belöningen väl värd ansträngningen.

Men just här, var jag både vimmelkantig och hade svimningskänslor. Jag var tvungen att sätta mig ner en stund tills yrseln gick över. Jag sa inget så de andra trodde att jag bara behövde vila lite. Men sanningen var att jag var så otränad efter att, pga foten, ha varit i stort sett stillasittande i ett halvår. Benen darrade och jag har aldrig blivit så påverkad av en fjällvandring. Och det här var ett relativt litet fjäll. Men det gick över efter en stund och jag tog mig upp den sista biten. Min syster sa lite bestämt att jag måste säga till om det blir så men vad skulle det ha gjort för skillnad?

När jag kom upp hit försvann alla tecken på trötthet och ersattes av lycka och en känsla av att vara väldigt privilegierad. Än så länge orkar jag ta mig upp till de här vyerna och på de här höjderna trivs jag som bäst.

Här uppe fick Rocky vara kopplad för att han inte skulle ramla ner i någon brant sluttning. Som om han skulle lämna William 😀 Men man måste ta det säkra före det osäkra.

Efter att ha njutit på toppen en stund var det dags för nerfärd och då gick vi nerför den mycket finare och enklare stigen på andra sidan fjället.

Som tur är återhämtar jag mig väldigt snabbt efter att ha påverkats av vandring uppför och hela vägen ner gick som en dans i jämförelse med när vi gick upp. Vi mådde alla bra när vi kom ner till parkeringen och kände att ett litet äventyr, på relativt plan mark, skulle vara trevligt. Vi åkte en kort sträcka till punkt B på kartan där vi stannade vid skidandläggningen vid Vittjåkk-Akkanålke, ett tätortsnära lågfjäll omgivet av ett vidsträckt skogslandskap. Även om det här också var ett lågfjällsområde så hittade William en bra och ganska kort runda utan en enda brant backe. Det var lite kuperat bitvis men väldigt lätt att ta sig fram.

Hundrasen corgi är en favoritras för framförallt min systers dotter men även för min syster. När vi på parkeringen var helt ensamma förutom en liten familj med en corgi och en väldigt ny liten finnspets kunde min syster inte avhålla sig från att gå fram och hälsa på både vovvar och människor. Jag var inte sen att följa efter och även Rocky fick komma ut och hälsa på de små vovvarna. Ni vet ju vid det här laget hur mycket jag uppskattar att få träffa olika hundar och som ni ser fick jag hundpussar av båda.

När vi hade fått hälsa tillräckligt länge gav vi oss iväg ut i naturen igen.

Här kunde vi ha gått hur långt som helst och med någon toppbestigning om vi hade haft ork och tid. Men det räckte så bra med en skön och lätt vandring efter den förra mer ansträngande turen. Dessutom ville vi inte komma fram till vår stuga i Jokkmokk väldigt sent.

När det var dags för selfies var det under hela resan alltid min syster som höll i mobilen. Kul med sådana bilder där vi alla fick vara med. Rocky är inte med i alla de bilderna men någon gång fick vi med honom också.

Nästan framme vid parkeringen fick Rocky chansen att blöta tassarna och dricka sig otörstig. Min syster bär alltid med sig vatten i en flaska och en liten skål till honom för säkerhets skull men oftast har vi hittat vatten i naturen.

Nu var det bara sista biten kvar på dagens etapp men när vi passerade polcirkeln stannade vi och poserade vid den tyvärr nedskräpade skylten. Varför måste folk göra så här? Massor av klisterlappar dolde skyltens innehåll.

Dags för dagens andra selfie. Som ni ser hade jag fortfarande plåster på kinden efter biopsin men ganska snart slapp jag det.

Vi kom fram till stugan vid niotiden på kvällen och det var vi alla överens om inte var så lyckat. Dagen innan hade vi kommit till etappmålet vid sjutiden och det var bättre men vi ville helst komma fram lite tidigare till våra kommande mål. Men samtidigt ville vi uppleva så mycket som möjligt. Jag konstaterade ganska snabbt att jag fick bortprioritera bloggande och bloggläsande och därför kommer alla inlägg nu först när jag har kommit hem. Jag tänker också läsa igenom era inlägg. Kanske hoppar jag över en del temainlägg men det mesta vill jag läsa. Det passar bra nu när jag återigen känner att foten behöver tid för att återhämta sig. Även när det gäller den har jag gjort prioriteringar och har valt att inte avstå från upplevelser. Helt rätt val.

Vilka härliga minnen och vilka fantastiska upplevelser den här resan har gett mig och mina reskamrater. Två veckor som började med gråväder och regn i luften och som efter några dagar bjöd oss på mestadels sol och alldeles lagom vandringstemperaturer. Nu är jag hemma igen men min syster, Gunnel, och min systerson, William, är just nu på väg på sin sista etapp på ytterligare 64 mil. Jag har inte längtat hem ett dugg förrän sista resdagen men som vanligt var det otroligt skönt att sjunka ner i min egen soffa och börja försöka sortera alla minnen. Något som har fått vänta tills nu eftersom annat har varit prioriterat under resan. För min del blev det 375 mil totalt och för de andra två blev det ytterligare 128 mil.

På kartan nedan ser ni vår resrutt första dagen. Det blev ganska många mil (47 totalt) eftersom vårt huvudmål, Nordkap, ligger så långt norrut och de första dagarna fick bli lite av en transportsträcka. Men William letade upp ett fjäll, som inte låg alltför långt från rutten, och vi var alla pigga på att klättra uppför Borgahällan, vid Borgafjäll.

Vi visste att det var en krävande klättring och därför konstaterade vi att vi går så långt vi orkar och tycker känns lagom. Vi hade inga ambitioner att nå toppen och kanske var det lika bra när man ser att sikten där uppe var obefintlig. Under hela resan har många foton tagits genom bilrutor och jag tycker att det har fungerat ganska bra.

Leden började nere i dalen där vi alla tre tog på oss våra vandrarkängor, fotade lite och gav oss iväg på vårt första äventyr.

Rocky undrade nog vad som skulle ske och hela resan, med mycket bilåkande, många både korta och långa stopp med olika aktiviteter och olika boenden varje natt, var något helt nytt för honom. Anledningen till att han fick komma till min syster var ju att hans förra matte tyvärr inte orkade med att aktivera honom men nu har han upptäckt att han älskar att bada och han är i betydligt bättre form och får all stimulans han kan önska. Upplevelserna de här två veckorna var nog mestadels väldigt spännande och förhoppningsvis roliga även för honom men det måste ha varit väldigt konstigt att plötsligt bli en resande vovve. För att han skulle trivas på sin plats i bilen hade min syster sedan tidigare bäddat med stora, sköna kuddar och en väldigt mjuk filt. Han gillar nämligen att lägga huvudet på kuddar. Jag har aldrig sett en så inbjudande bädd i en baklucka förr.

Vi tänkte ta oss upp till den lilla bergsskrevan, där ni kanske ser en liten snöfläck, och nöja oss med det.

I början var stigen fin och lätt att ta sig fram på. Marken var nästan helt täckt av hönsbär med sina fina vita blommor. Jag valde att alltid bilda eftertrupp eftersom Rocky har utvecklat en nästintill fanatisk kärlek till William och helst vill nosa honom i knävecken hela tiden. Schäferdelen i honom vallade oss alla men det var hans älskade William som var den viktigaste. Hans person. Min syster, Rockys matte, kommer strax efter för honom och jag var bara en person som existerade och accepterades (jag fick lite gos också).

Den fina stigen blev lite mindre fin och ibland lite svår att hitta.

Att stigen både var stenig och med många rötter, samtidigt som den bitvis var brant, var förväntat men när den gick över stenar som nedan kändes det lite jobbigt. Men skam den som ger sig och vi fortsatte, fortfarande med målet att nå snöfläcken.

Jag kanske ger intryck av att vi led oss igenom den här vandringen men så var det absolut inte. Lite strapatser ingår oftast i fjällturer och vi tyckte alla att det var en fin naturupplevelse, även om den senare under resan kändes ganska blek i jämförelse.

Ibland är det bra att det finns träd att hålla sig i. Jag gjorde likadant för att inte snubbla ner i bäcken.

Leden fortsatte på andra sidan bäcken och vi lyckades ta oss över torrskodda.

Lite närmare målet.

Strax efter platsen på förra bilden sa min kloka systerson ifrån. Han hade sett att vi tanter, mest jag, kämpade med både ork och underlag och han påpekade insiktsfullt att vi måste ta oss ner också och att det var en ansträngande vandring även neråt. Vi instämde ganska tacksamt. Men jag tyckte att stigen såg fin ut så jag ville ändå gå en liten bit till bara för att se hur det förhöll sig. Den var bara fin upp över nästa krök och där övergick den i en inte så trevlig stig igen.

Vi hade ändå tagit oss upp en bra bit och det kändes bra att sätta sig ner och äta våra mackor.

Jag passade på att fota några Lineor när jag ändå befann mig på marknivå.

På nervägen tog vi det försiktigt för att inte halka eller snubbla men det gick väldigt bra och för Rocky kom belöningen. Vi blev alla tre lika glada som han av att se på hur han njöt.

Inte lätt att skaka av sig vattnet när man står mitt i det.

Två nöjda och glada systrar efter ett litet kraftprov. Rocky var också ganska glad och nöjd.

Vi for vidare mot Storumans camping och en väldigt fin campingstuga. Vi var väldigt nöjda med dagen och såg fram mot allt som väntade senare. För övrigt kunde Storuman erbjuda den godaste veganska pizza jag någonsin ätit.

Som ni nog vet är jag på resa tillsammans med min syster och hennes son och snart har vi kommit ända upp till Nordkap. I övermorgon rättare bestämt. Dagarna är intensiva och väldigt roliga och med många intryck av olika slag och jag har inte haft tid att besöka era bloggar eller skriva egna inlägg. Men räkna med att det kommer många och långa inlägg när jag får tid. Det får jag troligtvis inte förrän jag kommer hem. Till dess ger jag er en liten teaser från norra Norge, längre norrut än Sveriges nordligaste punkt. Vi kan absolut inte klaga på vädret.