Nu ska jag göra lite reklam. Det händer nästan aldrig och om det någon gång kommer någon slags rekommendation från mig så kan ni vara säkra på att jag inte gör det av ekonomiska skäl. Det är bara mina egna åsikter jag framför och det är helt utan vinstintresse.

Jag är en stolt storasyster och nu ska min lillasyster Gunnel (som jag f ö delar hus med) släppa sin andra bok. För att presentera den på ett lite festligt sätt blir det bokrelease med mingel, snittar, bubbel och annat gott. Naturligtvis ska min syster även säga några ord och som den vana föreläsare hon är blir det helt säkert ett trevligt inslag i programmet. Denna bokrelease går av stapeln i Linköping den 9:e Oktober kl 17.00 och om någon är intresserad så hjälper jag gärna till med anmälan. Jag tänker vara med, åtminstone en del av kvällen, beroende lite på dagsformen. Jag ska leta upp en skön sittplats och sitta där med lite smaskigt tilltugg medan jag med ett leende tittar på folk och kanske t o m säger något till någon. Det är vår gemensamma storasyster som står för tilltugget. Hon är duktig på sådant och van att laga stora mängder mat. Vi kommer alltså att vara där alla tre i syskonskaran. 

För att få en aning om vad Gunnels bok handlar om kan ni klicka på länken nedan. Där hittar ni de första 30 sidorna och kanske ger de mersmak.

Gunnels bok

Nu har jag gjort något som jag troligtvis inte gör igen. Ett helt inlägg som bara är reklam för något. Men när det gäller min syster och hennes bok och när jag dessutom helt ärligt tycker att boken och ämnet ger insikter och aha-upplevelser som alla kan ha nytta av, då är det ok med ett reklaminlägg – helt utan vinstintresse.

Vädret har inte varit särskilt kul sista tiden. Lite väl grått och ruggigt. Men jag hörde på nyheterna att grundvattennivåerna nu håller på att fyllas tack vare regnet. Det kan ju vara något att glädjas åt. Vi, som gillar svamp, kan även konstatera att nu ploppar de upp med en rasande fart. Det är också tack vare regnet. Jag plockar inte många sorter och jag letar inte efter de svampar jag vill ha men trots det har jag kommit hem med ett lass svamp varje morgon. Utom i dag. Det här blev den här dagens skörd:

Ganska skönt med en dags vila från svamprensning faktiskt.

Min svägerska for hem igen i går eftermiddag och vardagen har nu återgått till det normala. Det blev några händelserika dagar när jag först åkte till Örebro i helgen och sedan fick trevligt besök några dagar i början av veckan. Jättekul alltihop men nu håller jag på att återhämta mig från allt detta roliga. Det innebär morgonpromenad, lite styrketräning (som jag tar ledigt från när jag har annat för mig) och nästan inget annat. Jag berömmer mig själv och säger till mig att jag är duktig som ändå håller igång med denna träning ca tre gånger i veckan. Men det står t o m i min journal att jag gör detta så det sätter lite press på mig. Det är faktiskt ganska skönt också och jag känner att det gör gott. Matlagning behöver jag inte hålla på med förrän om flera veckor. Jag har hållit mitt löfte och lagat nya maträtter flera gånger i veckan men nu måste jag tömma frysen på alla matlådor. Jag har nästan inga burkar kvar och väldigt dåligt med plats i frysen. Jag ser inte det som ett löftesbrott för jag ska återuppta den vanan när all denna mat börjar ta slut.

Jag fick ett samtal från min kontaktsköterska härom dagen. Hon brukar ringa någon dag efter provtagningarna och den här gången berättade hon att alla levervärden hade gått ner och nu är de normala. Så är det med den här sjukdomen. När cystorna tar över levervävnaden så växer levern och bildar ny vävnad. Det räcker för att ge bra värden. Kanske ska jag vara tacksam för det. Jag behöver ju aldrig vara orolig. Men det blir så trångt i min buk och organen kläms ihop. Som alltid frågade sköterskan om min vikt. Jag får inte gå ner i vikt och helst ska jag ha några kilo extra när det blir dags för operation. Jag sa att jag håller vikten och att jag och svägerskan har proppat i oss massor av godis. ”Vad bra” utropade  hon. Inte riktigt vad jag hade trott. Jag frågade om de inte vill att min kost ska vara lite nyttigare  än så men hon verkade inte orolig för det utan hon tyckte verkligen att det var bra att jag vräkte i mig godis. Hur många har fått den reaktionen från sjukvården?

Jag blir alltid lika glad när min svägerska ringer och frågar om hon får komma och hälsa på några dagar. Vi har inte mycket kontakt mellan de gånger vi träffas. Vi gratulerar varandra på födelsedagarna men annars hör vi aldrig av oss till varandra förutom de gånger vi ska träffas. I år har det blivit två sådana tillfällen men jag hoppas att det ska bli oftare senare (då när allt ska ske mycket mer och oftare 😉 ). Min svägerska hör till den minoritet som aldrig har haft lust att lära sig att använda en dator. Därför har vi ingen kontakt via sociala medier. Det spelar ingen roll. När vi träffas så har vi jättekul ihop och jag är så glad över min fina relation till henne. Lite är det väl kanske så att vi båda saknar samma person, hennes bror/min man,  och kompenserar genom att träffas. Men mest är det för att vi trivs tillsammans.

Den här gången ville jag gärna bjuda henne på en annan upplevelse än att bara sitta hemma hos mig. Sedan mitten av Juli har jag inte haft lika mycket feberkänslor som förut och jag visste att min svägerska gärna ville se gamla Linköping. Vi bestämde inget i förväg men jag nämnde att vi kunde försöka göra en liten utflykt dit.

Dagen började, som alltid, med en hundpromenad och naturligtvis råkade jag hitta ett gäng blodriskor. Dem kan jag bara inte gå förbi men jag hann inte plocka alla. Jag kände mig lite stressad eftersom jag hade en tid inbokad hos frissan. Jag kan, som ni vet, inte gå fort även om jag har bråttom. Då känns det som om jag ska sprängas och luften tar slut. Men jag pinnade på så fort jag orkade och jag hann t o m sitta ner fem minuter innan det var dags att gå den lilla promenaden till min frissa. Hos frissan pratar man. Det går inte att undvika. Visst skulle jag kunna säga att jag inte orkar och att det tar för mycket på krafterna men då blir det inte särskilt kul. Som tur var hade hon mycket att berätta den här gången så jag pratade inte lika mycket som vanligt.

Till frissan är det nerförsbacke och det tar ca sju minuter att gå dit. Tillbaka hem är det uppförsbacke och då tar det lite längre tid och mer kraft går åt. Jag var alltså ganska så slut när jag väl kom hem igen. Men där väntade min svägerska med kaffe så det var bara för mig att sätta mig i soffan med min kopp, dricka mitt kaffe och sedan blunda en stund. Så skönt med sällskap där det inte känns konstigt. Min svägerska sa att vi kunde strunta i att åka till gamla Linköping och jag tänkte först nappa på det. Men efter en stunds blundande reste jag mig upp och sa att ”nu åker vi”. Ibland behöver man vara lite envis och kämpa på lite för att få göra något trevligt.

Det tar ca 25 minuter med bil och vi kom dit strax efter tio. Vädret var inte det allra bästa så det var inte mycket folk där. Väldigt lugnt och skönt med andra ord. I gamla Linköping finns många gamla byggnader samlade och i dessa huserar många små butiker. Mest är det olika typer av hantverk i butikerna men det finns även en del annat. Dessutom är området ett museum så man kan titta in i diverse gamla miljöer och få en hum om hur det var en gång i tiden. Skolan var inte öppen den här dagen men en hel del annat var tillgängligt.

I sprutboden fanns den utrustning som brandkåren behövde.

Det som är ett måste för mig är ett besök i handelsboden. Det är nostalgi och minnen från min barndom. Jag vet inte i vilka sammanhang vi var där. Kanske var det medan vi bodde i Motala eller så var vi på genomresa lite senare och stannade till. Jag minns i alla fall att jag vid ett flertal tillfällen fick gå in i denna handelsbod och köpa en strut med bröstkarameller. Varför det blev just dessa karameller vet jag inte. De är goda men inte några favoriter. Kanske fanns det inget annat godis då. Det har i alla fall medfört att varje gång jag i vuxen ålder har kommit dit så är det handelsboden som drar mest i mig. När jag har fått en strut med bröstkarameller i handen känner jag mig nöjd och kan gå vidare. Så även denna gång. Den snälla tjejen som arbetade där ställde gärna upp på ett foto och det var även tillåtet att fota de andra delarna av boden. Jag hittade även en fin present där som någon ska få vid ett bra tillfälle.

Vi tittade in i några fler butiker innan det kändes i kroppar och magar att det var lunchdags. I en del butiker såg vi skyltar där de undanbad sig fotografering så jag lät naturligtvis bli att ta några bilder där. Men det finns otroligt många fina hantverk i alla dessa små butiker och det är jättekul att gå in där och titta.

Min snälla svägerska envisades med att vilja bjuda mig på en köttbullsmacka och en kopp te och efter att, på svenskt maner, först ha kommit med en svag protest tackade jag glatt ja och jag åt med god aptit och passade på att luta en stol mot väggen så att ryggen fick skönt stöd. När jag kommer in i ett rum där jag ska sitta en stund letar jag alltid automatiskt efter en vägg och en stol som har ett ryggstöd som går tätt emot väggen. Det ser kanske lite konstigt ut med min sittstil men det är nödvändigt för att min rygg ska orka. Alternativet är att sätta på mig min tens-apparat men jag undviker det när det inte är nödvändigt. Det var väldigt skönt att få vila en stund och det var minst lika gott att få något i magen. Efter en stund var vi redo för ytterligare en liten runda i de återstående små butikerna.

Förutom gamla  hus och butiker kan man njuta av fina planteringar och andra detaljer.

Posthantering förr i tiden. Jag har sommarjobbat några somrar på posten i min ungdom och jag kan intyga att det inte var så annorlunda i början av 80-talet. Då stod vi också och sorterade breven i liknande fack efter postnummer. Men det var inte träinredning som gällde utan stora lokaler med massor av löpande band och stora sorteringshyllor av plåt.

Jag köpte två små presenter till mig själv och två presenter till några av mina barn. Av förklarliga skäl vill jag inte visa de andra presenterna men ni kan få se vad jag gav mig själv. Struten med karameller och något annat jag inte kunde motstå. En liten fin bricka med Jämtlands landskapsblomma, brunkulla. Den använder jag när jag bär in min frukost, bestående av te och smörgås, till vardagsrummet där jag sitter och tittar på tv medan jag mumsar i mig min frukost. Och jag är så nöjd med mina inköp.

Jag fick sällskap av Pixel och Grixis hela natten och kanske ska jag känna mig smickrad. Deras matte och husse sa att det var första natten som katterna inte sov hos dem i deras säng. Jag inbillar mig inte att jag blev deras nya favorit men jag var tydligen tillräckligt spännande för att de skulle stanna hos mig. En av dem låg hos mig hela tiden. Jag vet inte om de turades om eller om samma lilla kille tryckte sig intill mig natten igenom. Jag vaknade några gånger och varje gång låg en katt på ett nytt ställe men fortfarande väldigt nära.

När klockan var tjugo i fem tittade jag upp och såg rakt in i en sömnig liten kisses ögon. Den låg på mina ben och det var både varmt och mysigt. När katterna märkte att jag hade vaknat blev de väldigt pigga. Efter att ha buffat mig lite i ansiktet och trampat omkring på mig en stund blev de plötsligt leksugna och började jaga varandra. Då gick jag upp, gjorde mig i ordning och åt frukost. Min frukostmacka var väldigt frestande för dem men jag var elak och lät dem inte smaka. Som kompensation fick de tugga lite på mina fötter lite senare. Inte hårt. De var väldigt försiktiga. Jag busade en stund med dem och vi gosade en hel del innan två små kattpojkar blev väldigt trötta och plötsligt låg de och sov igen, sötnosarna.

Kvällen innan såg Örebrohimlen ut så här:

Ganska precis klockan åtta på morgonen satte jag mig i bilen för att ge mig av hemåt. Ett väldigt mysigt och trevligt dygn var över och jag kände en liten längtan efter min egen lilla goknul där hemma. Först åkte jag hem till min andra dotter. Dels för att lämna av en sak som hennes syster hade lovat henne och dels för att få en riktigt varm och härlig kram. Hon kunde inte vara med oss i går och jag ville ju inte åka hem utan att få en av de jättehärliga kramar som hon brukar tillhandahålla. Jag fick min kram (jag fick faktiskt flera innan vi skiljdes åt) och hon fick det hon skulle ha och sedan återstod bara resan som tar ca en timme och fyrtio minuter. Som vanligt stannade jag vid Hammarsundet för en bensträckare. Det är nödvändigt om jag ska kunna köra så långt. Där beundrade jag det här trädet:

Den vackra utsikten mot bron och vattnet har varit med så många gånger på den här bloggen så den här gången slipper ni den.

Där hemma väntade vovvarna och min syster. Som vanligt stod Nalle precis innanför dörren och viftade glatt på hela sig medan Kasper låg kvar längre in i huset och väntade på att jag skulle komma till honom. Det händer ibland att han också kommer till dörren men oftast är det för jobbigt att resa på sig och det är ju lättare att andra kommer till honom. I ärlighetens namn måste jag medge att han faktiskt hör ganska dåligt så han kanske inte alltid är medveten om att någon kommer. Jag är en väldresserad matte så jag gick in till min hund så fort jag hade tagit av mig ytterkläderna. Där låg han och viftade på svansen och slog lite med tassen i luften, precis som han gör när han vill gosa lite. Min hund vill inte alltid det och det brukar jag respektera. Men när han vill ha närhet då är han otroligt mjuk och mysig att krama. Jag trodde inte att jag skulle längta efter honom så mycket efter bara ett dygn men han är en väldigt viktig del av mitt liv och det var härligt att vara hos honom igen.

Det har varit en väldigt lugn dag men i morgon kommer min svägerska och hälsar på mig. Hon ska stanna några dagar och som vanligt ska det bli jättekul. Lättsamt och kravlöst och väldigt roligt.

Två ljuvliga små knyten förtrollar mig den här helgen. Pixel och Grixis bor i Örebro hos min yngsta dotter och hennes man. I morse tog jag bilen hit och nu har jag blivit charmad och helt förälskad i dessa två söta pojkar.

Kasper fick stanna kvar hemma hos sin moster och Nalle. Där har han det bäst. Jag vet att han skulle bli väldigt trött på två nyfikna små varelser som inte har vett att respektera en äldre herres behov av lugn och ro. Det skulle nog sluta med en rejäl tillsägelse från Kaspers sida och det behöver vi inte utsätta någon av dem för.

Efter att jag hade bekantat mig lite med Pixel och Grixis, och blivit bjuden på kaffe, somnade jag en stund i soffan och en av de små liven la sig tätt intill och somnade också sött. Nu har matte och husse åkt för att handla (de passar på att låna min bil) och jag och kissekatterna har lärt känna varandra ännu mer. Det är nog tur att Kasper inte är här och ser hur hans matte faller pladask för de här två unga herrarna. Lite avundsjuk skulle han nog bli.

I morgon bitti åker jag hem igen. Jag mår bäst tidigt på dagen och det är då jag helst planerar in eventuella aktiviteter. Nu har jag inte tid att sitta här och skriva längre. Det finns två dunbollar att mysa med så det får räcka för den här gången.