Jag hörde dem på långt håll och genast kände jag den där välbekanta känslan av ångest och en puls som ökade. När jag skriver att det är en välbekant känsla så menar jag inte att jag ofta har ångest. Det händer nästan aldrig och även om jag har en del fysiska besvär så är min psykiska hälsa väldigt bra. Den ångest jag kände går tillbaka till mitt värsta minne. Nu är de där, alldeles bredvid vår morgonpromenadstig och jag tror att jag måste ändra vår rutt i morgon.

Ljudet och åsynen av skogsmaskiner och tanken på att måla stolar är två saker som ger mig denna ångest. Det är ingen svår ångest och absolut inget att egentligen bry sig så mycket om. Men den sätter igång tankar, känslor och minnen som jag helst vill undvika och de stannar kvar länge. Jag minns gärna alla andra tillfällen ur vårt gemensamma liv och konstigt nog har jag inga problem att prata med mina barn om den dagen. Kanske för att det är så overkligt att det faktiskt hände. Men vem förstår sig helt på hur en hjärna fungerar. Vissa perceptioner sätter igång reaktioner och just ljudet och åsynen av en skogsmaskin eller tanken på att måla stolar är det som triggar min hjärna till att ge mig denna ganska svaga ångest.

För er som inte vet, jag var hemma och målade köksstolar när poliser och en präst kom och berättade att min man hade dött i en arbetsplatsolycka med en vältande skogsmaskin.

Det är bara att konstatera…jag gillar inte skogsmaskiner och jag kommer aldrig mer att måla en stol.

Jag försöker ruska av mig de här känslorna men den där svårdefinierade klumpen, eller om det är en stresskänsla, sitter stadigt kvar någonstans i bröstet. Det går över och det är sådant som vi alla måste hantera när vi har kommit en bit in i livet och har upplevt förluster. Kanske borde jag ägna mig åt lite KBT på egen hand och gå samma runda varje morgon tills jag inte reagerar så här längre. Det kanske vore värt att prova. Jag är ju faktiskt samtidigt lite nyfiken på hur arbetet med skogsskövling och byggande ska fortskrida.

I ett försök att lämna ångest, stress och vemod bakom mig ska jag i stället ägna mig åt tankar på trädgården och vad som händer där. Just nu dignar de ganska svaga grenarna på flädern under tyngden av alla bär. I år har jag inte orkat bry mig om att göra saft varken på blommor eller bär men kanske jag tar vara på denna rikedom nästa sommar i stället. Jag har inte väldigt dåligt samvete för jag har i alla fall varit duktig och skördat all rabarber och alla äpplen i år. Fåglarna har ätit upp vinbären och kanske upptäcker de dessa bär också innan frosten har tagit dem.

Denna nejlika har börjat blomma igen. Det kanske är normalt, men för mig blev det en trevlig överraskning.

Slånaronian i höstskrud. Den har redan börjat tappa sina blad så den blir nog inte finare än så här.

Jag vet inte vad detta är men färgerna är dekorativa där de lyser upp vår infart.

Som vanligt är bloggen en kär vän där jag kan skriva av mig och lugna ner mina känslor lite. Det hjälper faktiskt 🙂

Hej! Jag heter Kasper och jag har tagit över den här bloggen i dag. Min matte skriver väldigt ofta och mycket om mig men nu är det min tur.

Jag och min kompis Nalle (våra mattar säger att vi är kusiner men vi vet minsann att vi inte ens kommer från samma land och det finns inte en chans att vi är släkt) tog med min matte på promenad i morse. Vi brukar göra det på morgnarna och rutiner är viktiga. vi gick snällt tätt intill matte en liten stund tills vi kom till skogen. Där vet vi att matte låter oss gå lite som vi vill och där börjar vårt äventyr. Det finns alltid många nya dofter att upptäcka och i bland hittar vi något gott i buskarna. I dag hade matte med sig sin kamera och då brukar vi få tid att nosa runt lite extra.

Alldeles där skogen börjar går vi förbi vattentornet. Där luktar det alltid gott och många andra hundar har lämnat doftspår. Jag och Nalle försöker i bland märka ut vårt revir där men matte säger att vi inte får kissa på byggnader eller staket så vi får lyfta på benet en liten bit därifrån i stället. I bland lämnar vi en liten hög efter oss, det är ju så lockande just där, och då plockar matte snällt upp efter oss och slänger de svarta små påsarna i närmsta papperskorg. Vi vet att hon gör så och därför behöver vi inte ha dåligt samvete för att vi sätter oss på ett lite olämpligt ställe. Oftast brukar vi ändå vara snälla och vänta med just den delen tills vi kommer in i skogen och kan hitta ett lämpligare ställe.

Hösten är en härlig tid för oss hundar. Vi kan andas lättare i den lite svalare luften och vi blir inte  lika trötta och varma. Det är kul att lukta bland alla nerfallna löv och det prasslar så kul när vi trampar omkring i dem. Som ni ser på mattes bilder så har hösten kommit väldigt lokalt. På förra bilden är det nästan helt grönt men en liten bit in i skogen ser det plötsligt ut så här.

Något är på gång att hända längs vår promenadväg. Matte säger att det ryktas om husbyggen men hon trodde att det skulle ske lite längre bort. I dag såg vi både pinnar och snitslar alldeles för nära vårt revir för att de ska kännas riktigt bra. Vi kissade lite extra där för att visa vilka som är på hemmaplan.

Jag vet att min matte gärna stannar och plockar svamp. Hon har sagt till mig att hon skulle bli glad om jag kunde leta upp en sorts svamp som heter kantareller men hon fattar nog inte att hon först måste lära mig hur den svampen ser ut och sedan träna mig så att jag vet vad hon förväntar sig. Då krävs det mycket godis. I brist på träning och godis hittar jag i bland andra svampar åt henne. Det händer att jag trampar sönder dem eller t o m sätter mig på dem innan hon hinner fota dem men inte alltid. De här lät jag vara ifred så att min matte skulle bli glad.

Här fanns det mycket att lukta på och medan Nalle och jag sysslade med det tog matte fram kameran och fotade höstfärger…igen – tröttnar hon aldrig?

Vi närmade oss slutet på vår promenad och passerade vattentornet igen. Matte tycker att det blev en lite märklig bild med nästan helt gröna träd och ändå många gula löv på marken. Jag har en teori om att ekorrarna har haft lövkrig och samlat på sig massor av gula löv som de sedan har kastat på varandra. Verkar vara en kul lek. Det kanske är den leken som Nalle har fått syn på.

När vi har kommit in vet Nalle och jag att vi ska få godis. Om det har regnat måste vi först vänta på att matte torkar våra tassar och magar men sedan blir vi belönade och dörren in till Nalles och hans mattes revir öppnas. Jag och min matte bor en trappa upp men oftast hänger jag med Nalle in till honom när vi kommer hem. Dörren brukar få stå öppen så att vi kan gå emellan om vi får lust till det. De har en egen ingång från en annan sida av huset men vi gillar att våra mattar fattar att det är bra med en öppen dörr mellan oss.

Innanför min dörr finns det en liten stentrappa och min matte tycker att den påminner om trappor som fanns i flera av hennes skolor. Hon gillar att det finns fossiler i vår trappa.

Jag vill berätta att jag mår bättre nu. Matte tvingar i mig medicin två gånger om dagen. Hon sprutar in en konstig, kladdig klet i min mun och kollar väldigt noga att jag sväljer den. Några dagar var jag tvungen att äta kokt torsk med ris men efter att ha totalvägrat en hel dag fattade hon äntligen att jag var redo att börja äta min vanliga mat igen. Först fick jag små portioner men i morse åt jag lika mycket som vanligt och jag blev glad och mätt. Min avföring ser bättre ut säger matte. När jag följde med Nalle och hans matte ut på en lunchpromenad gjorde Nalles matte något märkligt. Hon tog fram sin mobil och fotade mitt bajs. Sedan skickade hon en bild till min matte och skrev ”titta så fin konsistens”. Vem gör något sådant? De är inte riktigt kloka i bland de där mattarna.

Nu tackar jag för mig och för att jag fick gästblogga. Min matte säger att jag är en väldigt speciell hund som inte liknar någon annan hund till sättet. Det måste vara mitt höga intellekt och min starka integritet hon menar. Jag vet mitt värde och är smart nog att utnyttja min charm till att få som jag vill. Men nu har jag provat på att blogga och det är nog inte riktigt min grej. Hädanefter får matte sköta den delen medan jag sover.

Hejdå!

Det är inte alls ovanligt att min Kasper har magproblem. Hans lilla mage är ganska känslig och jag reagerar inte särskilt mycket när han hamnar i en ny omgång med kräkningar. Det brukar gå över av sig själv. Någon gång i bland blir han även lite lös i magen men det brukar snabbt bli normalt igen. Till saken hör att han är en hungrig hund som är en mästare på att hitta allt möjligt ätbart i naturen. Han vet att han måste vara snabb för att hinna innan han blir hindrad så han är väldigt målmedveten när han känner en god doft. Det hjälper inte direkt mot hans magproblem.

Nu har min älskade vovve haft diarré i fem dagar och jag börjar bli lite bekymrad. Inte direkt orolig eftersom hans allmäntillstånd är bra, det är inget blod i avföringen och han får i sig vatten och efter lite trugande även mat. Kanske är han inte så pigg på den dietmat han får, kokt torsk och ris, men om jag blandar ner några små frolicar så går det ner till sist. I förrgår åkte jag till apoteket och köpte Canikur tuggtabletter. Det är tarmstabiliserande medel och ska ges under några dagar. I går tog den kuren slut och jag blev lättad när jag såg att hans avföring inte längre var som vatten. Lite konsistens även om det inte var riktigt bra (ursäkta om jag är för tydlig).  Men i morse stod han och krafsade på dörren och ville ut och då var det bråttom. Han är verkligen duktig som säger till att han behöver gå ut. Det var lika illa igen och efter morgonpromenaden tog jag återigen en sväng till apoteket för att köpa mer Canikur. Den här gången blev det en pasta som man antingen kan spruta rakt in i munnen eller blanda med mat. Den ska ges i minst tre dagar och hjälper inte det måste jag nog kontakta veterinär.

Jag känner ett litet motstånd mot att ringa veterinärmottagningen. De vill med stor sannolikhet att jag ska komma in med honom och jag är lite rädd för vad det ska leda till. Han är snart 15 år och jag vill inte utsätta honom för så mycket obehag. Jag lämnar absolut inte kvar honom för utredning. Det tvekar jag inte om. Är det något han blir stressad av så är det när jag lämnar honom och om det dessutom sker på en plats där han blir placerad i en bur och där det är fullt av läskiga dofter och främmande människor och djur, då vet jag att han mår väldigt dåligt. Jag är nog lite överdriven i min rädsla för att ta honom till veterinär men jag inbillar mig att om vi åker dit så får jag inte med honom hem igen och det är jag inte redo för än. Så länge han är glad och verkar må bra så kurerar jag honom hemma där han är trygg. Ett bra tecken är att han hänger med på promenaderna och är lika pigg som förut.

Nu byter jag ämne och ägnar mig lite åt svamp igen. Det är nog inte sista gången för det finns massor av olika svampar i naturen och den här gången ska det handla om små, söta svampar. Förmodligen oätliga men ändå värda att förevigas. Några av dem har vi sett i andra bloggar. bl a flåhättor (hoppas att jag minns namnet rätt), men några av dem är nya för i alla fall mig. De enda jag hittade namnet på är de väldigt röda blodvaxingarna.

Flåhättor.

Blodvaxing och någon annan sorts svamp.

Ännu fler blodvaxingar.

Den här svampen gillar jag nog mest. Vid en väldigt snabb blick, innan man förstår hur liten den är, kan man nästan tro att det är ännu en av alla de stolta fjällskivlingar som jag har plockat. Men ganska fort ser man att varken fot eller färg stämmer riktigt. Jag tycker att den är väldigt fin.

På min födelsedag, i början av Juni, fick jag den här blomgruppen av min svärmor. Den står fortfarande kvar och blommar lika fint efter nästan fyra månader. Blommorna är lite mindre i diameter nu men det kommer hela tiden nya knoppar. Vi får väl se om den klarar sig tills frosten kommer och i så fall tar jag nog in den och ser om jag kan få den att överleva ett tag till. Jag kan inte mycket om blomskötsel och de som inte klarar min behandling åker obönhörligen i komposten men den här har tydligen trivts hos mig. Kul!

Jag är så trött på att försöka hitta det jag uppskattar på facebook. När jag gick med för många år sedan ville jag följa mina barn i deras vardag sedan de hade flyttat hemifrån och jag uppskattade även den kontakt jag hade med övrig släkt och vänner. Jag återupptog kontakten med en del gamla vänner och jag hör till dem som tycker om glada och trevliga inlägg från mina fb-vänner. Djupare diskussioner om våra olika ståndpunkter i diverse ämnen vill jag hellre klara av lite mer privat så den delen av fb är jag inte intresserad av. Jag är också fullt medveten om att man inte kan ta för givet att någonting på fb är sant så värdet av all information i diverse artiklar är noll för mig. Många är alldeles för naiva och tror att allt stämmer och sedan för de vidare felaktig info. Källkritiken är ofta helt obefintlig och jag läser nästan aldrig något av allt som fb har valt ut åt mig (hur nu de urvalskriterierna ser ut, det kan också diskuteras länge).

Nu är det mer en plikt och inte så mycket ett nöje att logga in där. Mina barn har nästan helt övergivit fb och för att hitta personliga inlägg måste jag skrolla förbi mängder av länkar och artiklar som jag inte är intresserad av. Jag orkar oftast inte leta igenom allt och därför missar jag kanske många inlägg. Det är synd, för det är de personliga inläggen om mina fb-vänners liv som jag gillar att ta del av.

I stället har jag mer och mer börjat använda instagram. Jag är ingen flitig aktör men jag har märkt att jag lockas mer av att dela mina bilder och ord där än att trängas med allt opersonligt på fb. Nu har jag t o m bytt ut min gamla profilbild mot en som är mer aktuell 😉 Vore det inte för vissa funktioner, grupper och alla minnen som finns sparade så skulle jag inte tveka att plocka bort fb ur mitt liv. Men jag har användning av messenger och jag har glädje av att vara del av några grupper. Jag gillar även att få minnen från tidigare år och jag blir glad av att då även se min mans kommentarer. Därför finns hans konto kvar och jag kommer även att ha kvar mitt. Allt vi någonsin har skrivit och kommenterat försvinner om jag avslutar våra konton och det tror jag att jag skulle ångra. Men hädanefter kommer jag inte gå in och kolla fb varje dag och det känns skönt att ha tagit det lilla steget.

Nu är det inte så att jag bara vill ha gulliga inlägg. Visst blir jag glad av dem men jag vill se alla delar av mina fb-vänners liv. Även de som är lite mer allvarliga och kanske t o m sorgliga. Allt som de tycker känns bekvämt att dela med sig av. Ungefär som det är med oss bloggare. Jag gillar att följa bloggar där vardagsliv blandas med tankar om ditt och datt och där det skiftar mellan lycka, vemod och allt däremellan. Livet helt enkelt. På fb kan man självklart inte skriva på samma sätt, det är inte upplagt så. Men även om det där oftast blir väldigt korta texter så är det stora värdet för mig att få ta del av vardag och även större händelser i livet.

Jag dömer inte ut Facebook. Alla har vi olika synpunkter och idéer om hur vi vill att det ska fungera. Jag vill bara förklara min inställning och i viss mån (till de som följer mig både här och på fb) informera om att jag inte kommer att synas på fb lika mycket och därmed inte ”gilla” inlägg i samma utsträckning. I stället fortsätter jag gillandet på instagram och ofta är det ju faktiskt precis samma bilder där. Någon gång i bland kommer jag att klicka in på fb men det ska bli så skönt att slippa känna tvånget.

Stor kärlek till er alla ger jag med vår blommande Kärleksört ❤

Så glad jag blev när min son hörde av sig på kvällen i förrgår och frågade om han och hans flickvän (och nu även sambo) fick komma och hälsa på nästkommande kväll och stanna till dagen efter. Klart jag ville det. Det är alltid lika kul när något av mina barn kommer hit och jag såg väldigt mycket fram emot att även få träffa det nya tillskottet i familjen, den tjej som jag hade förstått snabbt hade vunnit min sons hjärta. Jag hade inga som helst planer på att denna fina tjej skulle behöva känna sig granskad för att bli godkänd. Det är inte min uppgift. Jag var helt övertygad om att jag skulle tycka mycket om henne eftersom min son har fallit pladask för henne och har pratat väldigt varmt om henne. Så rätt jag hade i det.

Det kändes väldigt bra direkt, precis som jag hade trott. En varm kram och några hälsningsord var allt som behövdes och det fanns ingen is som behövde brytas. Bara glädje över att min son och hans flickvän har hittat rätt och att jag genast tyckte mycket om henne.

För första gången på länge regnade det inte i morse. Nikon fick följa med och det har nog dykt upp några fler höstfärger sedan förra gången.

Här var det någon som tyckte att jag hukade för länge så han klämde in sig i motivet och tittade förebrående på mig. Hela bilden blev suddig men ändå ganska söt.

Flera av mina bloggvänner har visat upp väldigt fina foton på dekorativa svampar, både ätliga och oätliga. Jag har sett sådana också men som kontrast väljer jag att lägga ut några bilder som är lite mer äckliga men kanske i någon mening även lite dekorativa. Jag har haft med foton på bläcksvampar förut men här ser ni hela förloppet i en bild. Lite suddigt även här men ni kan i alla fall uppfatta förfallet från fin matsvamp till inte så trevligt kladd. Nästa bild är ganska fascinerande om man klarar av att titta på det som är lite äckligt.