En liten del av mig tycker att det är ganska bra att jag just nu inte har fått samtalet om min nya lever. Jag har inte tid med sjukhusvistelse när det finns så mycket gott att hämta hem ifrån skogen. Jag skriver hämta hem, för det är just det jag gör. På mina korta promenader ger jag mig inte ut utanför stigarna och letar efter svamp. Men det behövs tydligen inte för rätt som det är så bara finns de där framför och runt omkring mig. Det är klart att jag kliver av stigen en liten bit för att nå alla fina fynd men jag har inte ansträngt mig för att hitta dem.

I dag var det en ny sort som hamnade i mitt blickfång. Jag vek av på en stig som jag inte har gått på sedan i våras. När gräset började bli högt ville jag inte gå där längre av rädsla för alla fästingar. Men nu har gräset börjat lägga sig ner och jag vågar mig dit igen. Det var ju tur för efter en liten stund kom jag fram till en mossbevuxen liten sänka och där, på bara en liten yta, vimlade det av blodriskor. Många av dem var ganska stora så jag hade inte mycket hopp om att de skulle vara fina. Men jag fyllde en hundbajspåse (snart måste jag börja ta med mig något bättre att lägga svampen i) innan jag slutade titta efter fler.

Jag är lite osäker på vilken sorts blodriska det är. Min gissning skulle vara granblodriskor eftersom jag tycker att utseendet och växtplatsen stämmer. Men eftersom de nästan inte alls var maskätna funderar jag på om det kan vara tallblodriskor. Det är egentligen inte viktigt. Båda sorterna är klassade som läckra och trestjärniga. Jag behöver alltså inte alls vara orolig för att bli förgiftad.

Blodriskor hör till mina favoriter. De är fasta i konsistensen och har en lite kryddig, god smak. Jag brukar torka dem och använda till lite allt möjligt. Omeletter, varma mackor, pajer, crêpes etc.

För att vara en medelmåtta när det gäller svampkunskap har jag ändå lyckats få ihop en ganska bra samling den här hösten. Det har blivit karljohan, diverse andra soppar, kantareller, citronslemskivling, stolt fjällskivling, fjällig bläcksvamp och nu blodriskor. Ett ganska bra resultat och jag känner mig nöjd. Men jag kommer nog att gå tillbaka till blodriskstället om några dagar för att se om det har ploppat upp ett nytt gäng.

I en kommentar  på ett tidigare inlägg blev jag varnad för att kombinera fjällig bläcksvamp med alkohol. En del säger att det kan ge en antabuseffekt och kan bli väldigt otrevligt. Jag har hört det förut och då har jag försökt ta reda på fakta. Enligt många trovärdiga sidor på nätet gäller det inte fjällig bläcksvamp utan andra bläcksvampar. Men på några forum påstår ett antal personer att de har blivit dåliga just efter en kombination av alkohol och fjällig bläcksvamp. Som alltid när det gäller svamp, är det försiktighetsprincipen som gäller för mig. Ni vet ju att jag inte dricker alkohol medan jag väntar på min lever och förmodligen inte ett tag efter att jag har fått den heller. Därför spelar det inte mig någon roll. Men skulle t ex något av mina barn komma hit så skulle jag inte erbjuda öl eller vin till maten om den innehåller fjällig bläcksvamp. Jag vill ge er den här informationen så att ni själva kan ta ställning ifall någon av er har blivit inspirerad av mig att plocka fjällig bläcksvamp.

Hösten har fått mig att tänka tillbaka, bli lite nostalgisk och minnas höstfärgerna och luften ”hemifrån”. Men inte bara från närområdet där vi bodde utan kanske ännu mer från fjällvärlden. Ovanför trädgränsen, helst högt uppe på en fjälltopp, finns den totala lyckoupplevelsen. Den karga miljön som skiftar i så många färger, den höga och torra luften, alla små rinnande fjällbäckar och den helt ofattbara, fantastiska utsikten. Jag misstänkte att jag kanske förskönar bilden av hur det var och förbättrar mina minnen. Så underbart kan väl inget vara. För att få hjälp att minnas rätt googlade jag på bloggar om Jämtland och jag fann det jag mindes och kanske ännu bättre.

Det var smärtsamt samtidigt som det var helt underbart. Jag tittade på otroligt vackra bilder, en del från platser jag känner igen. Det var verkligen en sorts självplågeri för jag ville stundtals bara gråta för att jag inte längre har tillgång till detta. Två bloggar, där de som bloggar är friluftsmänniskor med kunskaper om både fotografering och natur, hittade jag. Jag tittade på deras foton och jag blev alldeles rörd och kände den välbekanta klumpen av längtan och saknad.  Men mest blev jag glad och bestämde mig för att jag ska dit så fort jag bara kan. Om jag kan få till några foton därifrån som påminner bara lite om de foton dessa duktiga fotografer bjuder på så är det tillräckligt för att de som gillar natur ska tappa andan av hänförelse.

Det finns inget som kan slå upplevelsen man får av att stå på en fjälltopp i klart väder och titta ut över världen. De foton jag har från den tiden är alla tagna med mobilkamera så de ger inte full rättvisa åt naturen. Jag längtar efter att låta er följa med på fjällvandring om något år. Då ska jag förhoppningsvis kunna ta mig dit igen och klara av en lite mer ansträngande utflykt än jag orkar nu. Men kanske kan jag ge er en liten fingervisning så att ni kan förstå mina känslor och min längtan tillbaka.

På den sista bilden står jag på ett fjäll i Härjedalen och det blåste starka vindar uppe på kalfjället. Men det var inte särskilt kallt och vi frös inte. Det var ändå skönt att täcka ansiktet och ta på vantarna. Är man bara rätt klädd spelar det inte så stor roll om vädret är lite si och så. Det går ändå att njuta av att vara helt ensamma på ett fjäll och känna att man har tillgång till en så stor del av världen.

I går såg jag några små tecken på att hösten närmar sig men jag var väldigt fokuserad på att hitta svamp så jag letade inte så noga efter färgförändringar i naturen. I morse verkade regnrisken vara obefintlig så ”Nikon” fick följa med ut för första gången på länge. Mobilen har fått duga ett tag. Mitt mål var att hitta hösttecken och jag bestämde mig för att inte ta med en enda liten svamp hem.

Jag behövde bara öppna dörren och titta över till grannen för att se det här:

Jag gick förbi vår närmaste granne, korsade en gata (eller krossade striten, som mina föräldrar brukade säga) och där på trottoaren trampade jag omkring i något som väl måste vara ett hösttecken. Fallfrukt från flera päronträd. Hur försiktig jag än är lyckas jag alltid mosa något päron under skorna när jag går förbi här. När jag kom runt hörnet såg jag att även en del löv har börjat falla och gulna.

När vi kom till skogen såg det fortfarande sommargrönt ut förutom några enstaka gula eller röda löv på marken.’

Men ju längre in i skogen jag gick desto fler höstfärger såg jag. De finns där nu, men de är inte så framträdande ännu.

Men det finns annat än höstfärger att titta på i naturen. Efter regn kommer hängande regndroppar och de fascinerar mig alltid.

Ett nypon kanske kan kvala in i kategorin hösttecken. Det har i alla fall rätt färg.

Den här bilden visar jag i repris bara för att ni ska kunna jämföra med nästa bild. Så här vita och fina är fjälliga bläcksvampar när de är unga och fräscha. Men om man väntar lite för länge…

…så mognar de och ser snart ut så här. Inte lika aptitretande längre. När man ser det här förstår man varför de heter som de gör.

På marken samlas den kletiga massan och till sist återstår bara en oljig, blöt fläck. Kanske är det därifrån uttrycket kommer 😉

Hur gick det då med min föresats att inte plocka svamp? Jo, jag lyckades. Jag såg en del fina bläcksvampar och några soppar men jag stod emot frestelsen och för första gången, sedan jag kom hem från stugan i Målsånna, rensas det inte svamp hemma hos mig.

Mina misstag ska jag berätta om lite senare men först vill jag visa att hösten börjar komma till Mjölby. Det mesta är fortfarande väldigt grönt men ett och annat höstlöv har fallit ner till marken och om jag lyfter min blick och tittar upp i trädkronorna så ser jag att det är på gång även där. Härliga tid! Snart är alla vackra färger här och det kommer att prassla om fötterna när jag går mina promenader. Stigarna brukar vara täckta av löv i olika färger. Mest gult men även en del röda inslag. Något att se fram emot. Förhoppningsvis visar sig solen ibland också.

”Learning by doing” är ett välkänt uttryck och det är precis det jag har gjort. Eller kanske jag ska kalla det ”learning by mistakes” för det stämmer bättre.

I går skrev jag om alla fjälliga bläcksvampar som jag hittade. Någonstans på nätet läste jag att det går att torka den svampen men kanske borde jag ha tänkt till lite extra eftersom det i samma stycke stod ”i en svamptork”. Jag har ingen svamptork, kanske måste införskaffa en sådan till nästa säsong, så jag la ut min rensade svampskörd på en tidning precis som jag brukar göra med svamp som ska torkas. På kvällen, när jag skulle byta ut tidningen (den blir alldeles blöt efter en stund och måste bytas ut) såg jag att mina fina, vita bläcksvampar började svartna. När man rensar bläcksvamp är det viktigt att ta bort alla missfärgade delar så det här kändes inte alls bra. Jag vill inte ha svart bläcksvamp så alltihop åkte ner i komposten. Tråkigt, men jag väljer att se det från den positiva sidan. Nu har jag lärt mig något nytt igen. Man ska absolut inte lägga fjällig bläcksvamp på tork på en tidning. Förmodligen går processen alldeles för långsamt.

Nästa lärdom blev att låta bli att plocka kremlor. Jag fick syn på dessa kremlor vid stigen och kunde inte motstå dem. Jag vet att smakknepet är bra även här, inte bara när det gäller soppar. Därför tog jag några små tuggor av några av kremlorna. Jag konstaterade att de smakade milt och gott och spottade sedan ut det jag hade tuggat på. När jag kom hem läste jag på om kremlor och allt verkade bra eftersom nästan alla oätliga sorter ska smaka väldigt skarpt. Men inte riktigt alla. Någon sort har först en mild smak som efter ett tag blir skarp och hos en annan sort har foten en mild smak medan skivorna under hatten smakar skarpt. Jag konstaterade att jag måste smaka ordentligt på precis varenda hatt för att vara säker. Dessutom var jag tvungen att tugga ganska länge för att övertyga mig själv. Sagt och gjort. De första svamparna klarade smaktestet men sedan blev jag tveksam till flera andra. De smakade så milt och gott först men efter en stunds tuggande så tyckte jag att jag kände en skarp, lite stickande smak. Jag går efter försiktighetsprincipen när det gäller svamp så alla kremlor åkte ner i samma kompost som den svarta bläcksvampen.

Lite synd att det blev så men jag har, som sagt, blivit lite klokare. Mina visdomsord till mig själv får bli: plocka inga kremlor utan att tugga länge på en smakbit och lägg inte ut fjällig bläcksvamp på en tidning för att torka.

Jag gjorde något bra också. En lika stor skörd med fjällig bläcksvamp, som den från i går, fick följa med mig hem och den förvällde jag och frös in i burkar.

Det trodde jag att jag också hade gjort. Efter att ha plockat stolta fjällskivlingar på varje morgonpromenad i över en vecka, kände jag mig klar med svampplockning. Då dök nya sorter upp och det är så svårt att bara gå förbi. Jag trodde att jag hade hittat massor av smörsopp, hattarna såg lika klibbiga ut, men vid lite närmare granskning såg jag att de inte hade någon ring på foten. Jag tog i alla fall med mig bara ett litet gäng svampar eftersom jag ville konsultera svampboken för att vara säker. Kanske mindes jag fel. Men jag hade rätt. Nu gjorde det inget för enligt mina efterforskningar är det här grynsopp och den är en lika fin, trestjärnig matsvamp som smörsoppen.

Hatten är dock lika slemmig (ännu en slemsvamp) och egentligen ska en svampkniv följa med ut i skogen vid svampplockning. Problemet för mig är mina två svansviftande följeslagare. Det är lättast att bara stoppa ner svamparna i en påse och ta hand om dem när jag sitter hemma i lugn och ro. Det gick bra. Det kladdiga skinnet på hatten hade inte torkat in ännu så jag kunde lätt ta tag i det och dra bort det från hattarna. Inte lika slemmigt som hos citronslemskivlingarna tack och lov. Jag vet faktiskt inte om det är nödvändigt att ta bort skinnet men så lärde min man mig att man ska göra och det känns trevligare att tillreda svamparna utan slemmet.

Jag skulle kunna plocka hur många grynsoppar som helst. Nu växer de överallt. Men de hör inte till mina största favoriter, lite väl svampiga för min smak. De ska blandas med annan svamp i någon slags matlagning så småningom.

I morse var jag helt övertygad om att jag var färdig med svamp för den här säsongen. Men vad gör man när det helt plötsligt dyker upp ett helt hav (nästan i alla fall) med fjällig bläcksvamp. Det är helt omöjligt att bara strunta i dem. Det var länge sedan jag plockade bläcksvamp så även om jag kände väl igen dem ville jag ändå kolla upp dem lite innan jag helt säkert kan säga att det är just sådana. Det enda som får mig att tveka är en fot. Hatten var som den ska och den växte bland alla andra bläcksvampar, men foten var inte helt slät och vit. Mer forskning krävs innan jag vågar äta min svamp. Jag har en liten förhoppning om att kanske få svar av duktiga och kunniga Anki om vad det är. Foten syns längst ner till vänster på bilden. Jag slängde den men hatten hade trillat av när jag kom hem så jag vet inte vilken hatt som hör till. Om det är något mysko med den foten så slänger jag hela svampskörden.

Bläcksvamp ska bara plockas om den är helt vit. De små exemplaren brukar vara fina men jag blev lite förvånad när denna lilla bebissvamp såg ut så här på insidan. Inte så kul och om man väntar för länge blir hela svampen en svart, klibbig sörja (därav namnet). Det vill man inte ha.

Jag kommer förmodligen att plocka ett nytt lass med fjällig bläcksvamp i morgon. Men då kommer jag att vara väldigt noga med att kolla alla fötter så att jag inte riskerar att behöva slänga bort allt.

Som lite omväxling till all svamp kommer här ännu en kvällshimmel från Mjölby.