Ännu en otrolig höstmorgon hann jag uppleva innan jag försvann in i nätets alla vindlande motorvägar. Kommer ni ihåg när internet var nytt och beskrevs som en digital motorväg? Det känns som så länge sedan och det är ju faktiskt mer än tjugo år sedan. Nu säger nästan ingen att man går ut på internet utan det är andra ord som gäller.

Innan jag kommer till vad jag letade efter bland alla sajter så vill jag berätta att jag testade min nya mobils kamera på morgonpromenaden i dag. Resultatet blev ungefär som väntat. Det går att få till helt ok bilder om inte kraven är för höga men det går inte alls att jämföra med kvalitén på bilder tagna med min ”riktiga” kamera. Det kanske är möjligt att mobilen kan ta bättre bilder än de här för jag har inte studerat alla finesser in i detalj men med automatiken blir det så här.

Mobilkamerans oförmåga visar sig mest när jag förstorar ett taget foto. Bilden på Kasper i skogen ser inte så tokig ut men titta på nästa bild där jag har förstorat en del av bilden. Den är inte rolig att titta på.

Plötsligt dök det upp ett hjärta mitt på stigen.

Lite längre fram hade någon eldat. Jag kan tycka att platsen för brasan inte var så väl vald. Mitt i en trestigskorsning. Undrar vad orsaken till det var. Det är inte särskilt långt att gå till någon av två grillplatser men det finns säkert en anledning.

Till sist testade jag en riktig avståndsbild. Om ni tittar noga så ser ni månen långt där borta. Jag försökte inte ens få till en bild där månen kommer närmare. Resultatet är nog bäst om originalavståndet får vara kvar.

Nu har jag invigt mobilkameran och jag konstaterar att den duger när nöden kräver det. Men sedan jag skaffade en bättre kamera har jag blivit lite kräsen. Jag har väldigt mycket kvar att lära mig om den men även om jag mest använder automatiken där också så blir bilderna oftast väldigt mycket bättre.

Efter promenaden hade jag planer på att både genomföra mitt träningsprogram och lite senare gå ut i trädgården med grästrimmern en stund. Men jag satte mig i soffan med min kaffekopp bredvid mig och började leta på nätet efter ett nytt soffbord. Det som bara skulle bli en ny matta får vidare konsekvenser än jag hade tänkt för ju mer jag tittar i mitt vardagsrum desto mer känner jag att sakerna inte passar tillsammans. Jag googlade ”soffbord” och sedan kunde jag knappt slita mig. Jag tvingade mig till en förkortad version av min träning. Enligt läkarna är det viktigast att bibehålla styrkan i benmusklerna så jag körde de rörelserna men sedan struntade jag i resten och gick tillbaka till datorn.

När ena armen började värka av allt skrollande tog jag en mat- och sovpaus och sedan fortsatte jag letandet. Vet ni hur många sajter det finns där mängder av soffbord visas upp? Jag kan berätta att de är många och flera av dem har bord från många leverantörer. Jag märkte att samma bord dök upp gång efter gång så jag har säkert inte sett lika många olika bord som jag först trodde. Men jag ville inte riskera att missa ”mitt” bord så jag letade mig igenom sida efter sida. Till sist hittade jag ett bord som jag tror blir bra. Det finns många liknande att välja mellan men detaljer som höjd och pris fick avgöra.

Men ni ska inte tro att jag nöjde mig med detta. Jag tittade på de andra möblerna i mitt vardagsrum och konstaterade att jag vill byta ut både tv-bänken, en annan bänk och en hög byrå så att jag slipper ha kvar blandningen av stilar och färger.  Jag började leta igen och den här gången gick det snabbare. Jag bestämde mig för att det smidigaste är att beställa allt från samma ställe och då blev utbudet inte alltför stort. Snart hade jag klickat in det jag var ute efter i beställningen och skyndade mig att skicka iväg den. Allt detta levereras först i november så den kostnaden kommer på nästa månads utgiftskonto. Skönt! Då slipper jag nalla på någon fond. Det känns alltid tråkigt att röra de pengarna. Samvetet gnager lite i mig för så här slösaktig har jag aldrig varit förut. Men om man tänker på att jag inte har rest något de tre senaste åren och att jag har avstått från en del annat också så känns det bättre.

Nu till den lite svårare delen av detta projekt. Jag har aldrig riktigt gillat det nuvarande vardagsrumsbordet men det är så starkt förknippat med min man så det har fått vara kvar. Han har sågat ur själva bordsskivan ur ett större bord, rundat av hörnen och satt en list runt hela skivan. Jag protesterade lite mot att listen går högre upp än bordsskivan och att det är krångligt att städa bort smulor men då skrattade min man och sa att det blev lite som på båtarna (vi åkte på Finlandskryssningar lite då och då). Han avslutade med att säga att det är ju bra med en kant på bordet om det gungar. Då stannar glas och koppar kvar. Detta är ett minne som jag ofta skrattar åt och jag tänker på det varje gång jag ska torka av bordet. Men jag kan inte ha kvar saker bara av nostalgiska skäl när jag egentligen inte trivs med dem. Det bordet kommer att förpassas ner i källaren tills jag vet att jag inte ångrar mig eller tills någon annan säger att de vill ha kvar det för minnenas skull. Det ska i alla fall inte köras till tippen än på länge. Bordet kan ni se i förra inlägget om ni undrar hur det ser ut.

När jag var klar med mina beställningar var det kväll. Jag hade tagit en till mat- och sovpaus (det blir minst två sådana varje dag) och sedan fortsatt letandet. Dagen bara försvann och jag har inte hunnit mycket mer än att beställa fyra möbler. Men jag tror att jag kommer att bli nöjd till sist. Vi får väl se om vitrinskåpet i ljus ek, efter mina föräldrar, får vara kvar i samma färg eller om jag får för mig att måla om det. Ännu en sak som är förknippad med mycket nostalgi. Bredvid skåpet står en fåtölj med delar av björk och hur den blandningen blir får tiden utvisa.

Månen var så fin i morse och jag försökte få till en snygg bild. Jag inser att det är just sådana här bilder jag måste lära mig mycket mer om innan jag får till det. Himlen är alldeles grumlig och ingen av alla månens skuggor syns men jag, som gillar blått, tycker ändå om färgkompositionen 😉

Motiven förändras med årstiderna och efter att först ha ägnat hela sommaren åt att fota blommor har jag gått vidare till svamp och nu höstfärger. Jag får inte nog och varje promenad upptäcker jag nya höstmotiv. Jag vet att det inte bara är jag som fotograferar dessa naturfenomen och därför inbillar jag mig att det inte gör så mycket om jag blir lite tjatig. Jag gillar ju att se höstbilder hos er andra.

Här har en mänsklig hand hjälpt till med konstskapandet.

Nalle älskar att sprätta och det sprätter rejält om honom och alla som råkar stå i vägen. Han är en riktig sprätthöna (har aldrig hört talas om en sprätt-tupp så han får finna sig i ett feminint smeknamn). Kasper tröttnar lätt och visar att han inte vill vänta längre.

Jag tror minsann att det har varit frost i natt, i alla fall fläckvis.

Efter promenaden fick båda hundarna bråttom in till mamma/moster för att berätta för henne om allt vi sett. Linsen var immig och jag hann inte fundera över inställningar så resultatet blev lite sisådär

Min duktiga syster har fått sin första leverans av sin andra bok och gissa vem som fick det första exemplaret. Jag känner mig både rörd och smickrad och hennes ord värmer. Jag vet att vi har utvecklat en väldigt stark vänskap förutom syskonkärleken men att få skriftligt på att man är viktig känns väldigt bra.

Nu till alla mina paket som jag skrev om i förra inlägget. Varje år gör jag en ny fotobok och i år är det tionde året. Som av en slump går mitt omslag väldigt bra ihop med min systers bokomslag.

Det andra paketet innehöll min nya mobil. Jag fick nyss tillbaka den gamla efter service och visst funkar den bättre nu. Men skärmen låser sig lika ofta och då är det bara att vänta innan det går att göra något. Nu har jag tröttnat och beställt en ny. Samma märke men en annan modell. Det blev inte den compactmodell jag har skrivit om tidigare. Efter lite funderande kom jag fram till att det är ganska bra med en relativt stor skärm nu när synen blir allt sämre och fingrarna fumligare. Skärmen är lika stor som på min förra mobil men totalt sett skiljer storleken sig med någon mm åt alla håll. Färgen är ”limeguld”. Det ni, jag visste inte ens att den färgen fanns. Kameran ska vara väldigt bra och det är det som jag fastnade mest för, plus att priset inte är i värstingklassen. Jag har börjat fixa till alla inställningar och appar men det tar ett tag innan det blir klart. Jag lyckades faktiskt med överföring av mycket material så jag känner mig ganska nöjd med min insats hittills. Nu får min gamla mobil bli en reserv för det duger den bra till.

Mitt tredje inköp levererades fraktfritt hem till min dörr och äntligen har jag kastat den gamla, slitna, ofräscha vardagsrumsmattan. Trådar som hade börjat repas upp och en känsla av att den började bli luddig har länge irriterat mig. Nu lyder jag min systers råd i boken och rensar ut irriterande detaljer i min miljö. I stället ligger nu en lite mer färgglad men även en, enligt min smak, snyggare matta där och jag hoppas att den duger åt Kasper också. Jag vill att han ska ligga bekvämt på en skön matta.

Det blev en väldig massa bilder och ett långt inlägg. Jag borde kanske ha delat upp det på två inlägg men nu blev det så här. Vissa dagar finns det mycket att berätta och andra dagar är det helt händelselöst. Det har förresten hänt en sak till i dag. Jag upptäckte att glasrutan i källardörren hade spruckit och sprickor åt alla hål känns inte så bra säkerhetsmässigt. Jag ringde ortens glasmästare och han kom några timmar senare. Snart satt det en ny ruta på plats. Det är snabb service en fredagseftermiddag.

Den strofen från en välkänd låt ur musikalen Oklahoma snurrade runt i mitt huvud under hela morgonpromenaden. Jag anpassade hastigheten efter mina steg så att jag kunde gå i takt. Det är helt omöjligt att ha en låt i huvudet och inte gå i takt med den. I alla fall för mig.

Det var verkligen en underbar morgon. Tillräckligt kyligt för att jag skulle inviga min lite varmare jacka och ta på de tunna fingervantarna där jag njöt av solen som speglade sig i de höstfärgade trädkronorna. Det är sådant som ger mig energi. Skogen, solen, den klara lite kyliga luften som är så lätt att andas och att jag av någon okänd anledning känner mig väldigt glad.

Jag kan möjligtvis ha påverkats av avsaknaden av motorljud från skördaren som gav mig den negativa reaktionen i förrgår. Det var tydligen bara ett ganska litet område som skulle avverkas så den var bara där en dag. Snart kommer skotaren och sköter efterarbetet men det går nog också ganska snabbt och kanske jag klarar mig undan den upplevelsen. Jag ska i alla fall njuta så mycket jag kan av de dagar som blir som denna.

Vilken skillnad det blev och så långt jag kan se nu. Men snart börjar byggandet och utsikten blir en helt annan. Vår stig viker av till vänster så jag kommer ganska snabbt in i skogen igen och bort från den framtida bebyggelsen. Lite synd är det om de som har haft skogen som granne och som nu kommer att hamna mitt i bostadsområdet.

Den här dagen väntar ett besök till Motala Lasarett för den rutinmässiga ultraljudsundersökning jag gör var tredje månad. Inte ens det kan förstöra mitt goda humör i dag. Sedan de kom på att jag ska fasta innan undersökningen så går det både fortare och är mindre smärtsamt. Jag får visserligen klara mig utan frukost men den här gången löste det sig ganska bra. Jag vaknade till vid halvtvåtiden i natt och då gick jag upp och åt en frukost med god tidsmarginal till när jag var tvungen att börja fasta. Det räcker med sex timmar utan mat så det är ingen jättestor uppoffring. Men det känns ändå bra att magen fick i sig lite gott så att den slipper skrika av hunger. Jag somnade om väldigt snabbt igen efteråt och sov några timmar till.

Senare i dag väntar jag en leverans, kanske t o m två, och ett tredje paket väntar redan på avhämtning på ortens ica-butik. Nästan som julafton alltså. Tänk att det är så kul att göra av med pengar och jag behöver inte ens lämna soffan för att handla. Oroa er inte. Jag är noga med min ekonomi. Men det är både kul och spännande att få hem sina beställda varor och mer om dem kanske jag berättar i nästa inlägg.

Nu ska jag snart ge mig iväg och det verkar som om solglasögonen kommer till nytta när jag ska köra till Motala.

Jag hörde dem på långt håll och genast kände jag den där välbekanta känslan av ångest och en puls som ökade. När jag skriver att det är en välbekant känsla så menar jag inte att jag ofta har ångest. Det händer nästan aldrig och även om jag har en del fysiska besvär så är min psykiska hälsa väldigt bra. Den ångest jag kände går tillbaka till mitt värsta minne. Nu är de där, alldeles bredvid vår morgonpromenadstig och jag tror att jag måste ändra vår rutt i morgon.

Ljudet och åsynen av skogsmaskiner och tanken på att måla stolar är två saker som ger mig denna ångest. Det är ingen svår ångest och absolut inget att egentligen bry sig så mycket om. Men den sätter igång tankar, känslor och minnen som jag helst vill undvika och de stannar kvar länge. Jag minns gärna alla andra tillfällen ur vårt gemensamma liv och konstigt nog har jag inga problem att prata med mina barn om den dagen. Kanske för att det är så overkligt att det faktiskt hände. Men vem förstår sig helt på hur en hjärna fungerar. Vissa perceptioner sätter igång reaktioner och just ljudet och åsynen av en skogsmaskin eller tanken på att måla stolar är det som triggar min hjärna till att ge mig denna ganska svaga ångest.

För er som inte vet, jag var hemma och målade köksstolar när poliser och en präst kom och berättade att min man hade dött i en arbetsplatsolycka med en vältande skogsmaskin.

Det är bara att konstatera…jag gillar inte skogsmaskiner och jag kommer aldrig mer att måla en stol.

Jag försöker ruska av mig de här känslorna men den där svårdefinierade klumpen, eller om det är en stresskänsla, sitter stadigt kvar någonstans i bröstet. Det går över och det är sådant som vi alla måste hantera när vi har kommit en bit in i livet och har upplevt förluster. Kanske borde jag ägna mig åt lite KBT på egen hand och gå samma runda varje morgon tills jag inte reagerar så här längre. Det kanske vore värt att prova. Jag är ju faktiskt samtidigt lite nyfiken på hur arbetet med skogsskövling och byggande ska fortskrida.

I ett försök att lämna ångest, stress och vemod bakom mig ska jag i stället ägna mig åt tankar på trädgården och vad som händer där. Just nu dignar de ganska svaga grenarna på flädern under tyngden av alla bär. I år har jag inte orkat bry mig om att göra saft varken på blommor eller bär men kanske jag tar vara på denna rikedom nästa sommar i stället. Jag har inte väldigt dåligt samvete för jag har i alla fall varit duktig och skördat all rabarber och alla äpplen i år. Fåglarna har ätit upp vinbären och kanske upptäcker de dessa bär också innan frosten har tagit dem.

Denna nejlika har börjat blomma igen. Det kanske är normalt, men för mig blev det en trevlig överraskning.

Slånaronian i höstskrud. Den har redan börjat tappa sina blad så den blir nog inte finare än så här.

Jag vet inte vad detta är men färgerna är dekorativa där de lyser upp vår infart.

Som vanligt är bloggen en kär vän där jag kan skriva av mig och lugna ner mina känslor lite. Det hjälper faktiskt 🙂

Hej! Jag heter Kasper och jag har tagit över den här bloggen i dag. Min matte skriver väldigt ofta och mycket om mig men nu är det min tur.

Jag och min kompis Nalle (våra mattar säger att vi är kusiner men vi vet minsann att vi inte ens kommer från samma land och det finns inte en chans att vi är släkt) tog med min matte på promenad i morse. Vi brukar göra det på morgnarna och rutiner är viktiga. vi gick snällt tätt intill matte en liten stund tills vi kom till skogen. Där vet vi att matte låter oss gå lite som vi vill och där börjar vårt äventyr. Det finns alltid många nya dofter att upptäcka och i bland hittar vi något gott i buskarna. I dag hade matte med sig sin kamera och då brukar vi få tid att nosa runt lite extra.

Alldeles där skogen börjar går vi förbi vattentornet. Där luktar det alltid gott och många andra hundar har lämnat doftspår. Jag och Nalle försöker i bland märka ut vårt revir där men matte säger att vi inte får kissa på byggnader eller staket så vi får lyfta på benet en liten bit därifrån i stället. I bland lämnar vi en liten hög efter oss, det är ju så lockande just där, och då plockar matte snällt upp efter oss och slänger de svarta små påsarna i närmsta papperskorg. Vi vet att hon gör så och därför behöver vi inte ha dåligt samvete för att vi sätter oss på ett lite olämpligt ställe. Oftast brukar vi ändå vara snälla och vänta med just den delen tills vi kommer in i skogen och kan hitta ett lämpligare ställe.

Hösten är en härlig tid för oss hundar. Vi kan andas lättare i den lite svalare luften och vi blir inte  lika trötta och varma. Det är kul att lukta bland alla nerfallna löv och det prasslar så kul när vi trampar omkring i dem. Som ni ser på mattes bilder så har hösten kommit väldigt lokalt. På förra bilden är det nästan helt grönt men en liten bit in i skogen ser det plötsligt ut så här.

Något är på gång att hända längs vår promenadväg. Matte säger att det ryktas om husbyggen men hon trodde att det skulle ske lite längre bort. I dag såg vi både pinnar och snitslar alldeles för nära vårt revir för att de ska kännas riktigt bra. Vi kissade lite extra där för att visa vilka som är på hemmaplan.

Jag vet att min matte gärna stannar och plockar svamp. Hon har sagt till mig att hon skulle bli glad om jag kunde leta upp en sorts svamp som heter kantareller men hon fattar nog inte att hon först måste lära mig hur den svampen ser ut och sedan träna mig så att jag vet vad hon förväntar sig. Då krävs det mycket godis. I brist på träning och godis hittar jag i bland andra svampar åt henne. Det händer att jag trampar sönder dem eller t o m sätter mig på dem innan hon hinner fota dem men inte alltid. De här lät jag vara ifred så att min matte skulle bli glad.

Här fanns det mycket att lukta på och medan Nalle och jag sysslade med det tog matte fram kameran och fotade höstfärger…igen – tröttnar hon aldrig?

Vi närmade oss slutet på vår promenad och passerade vattentornet igen. Matte tycker att det blev en lite märklig bild med nästan helt gröna träd och ändå många gula löv på marken. Jag har en teori om att ekorrarna har haft lövkrig och samlat på sig massor av gula löv som de sedan har kastat på varandra. Verkar vara en kul lek. Det kanske är den leken som Nalle har fått syn på.

När vi har kommit in vet Nalle och jag att vi ska få godis. Om det har regnat måste vi först vänta på att matte torkar våra tassar och magar men sedan blir vi belönade och dörren in till Nalles och hans mattes revir öppnas. Jag och min matte bor en trappa upp men oftast hänger jag med Nalle in till honom när vi kommer hem. Dörren brukar få stå öppen så att vi kan gå emellan om vi får lust till det. De har en egen ingång från en annan sida av huset men vi gillar att våra mattar fattar att det är bra med en öppen dörr mellan oss.

Innanför min dörr finns det en liten stentrappa och min matte tycker att den påminner om trappor som fanns i flera av hennes skolor. Hon gillar att det finns fossiler i vår trappa.

Jag vill berätta att jag mår bättre nu. Matte tvingar i mig medicin två gånger om dagen. Hon sprutar in en konstig, kladdig klet i min mun och kollar väldigt noga att jag sväljer den. Några dagar var jag tvungen att äta kokt torsk med ris men efter att ha totalvägrat en hel dag fattade hon äntligen att jag var redo att börja äta min vanliga mat igen. Först fick jag små portioner men i morse åt jag lika mycket som vanligt och jag blev glad och mätt. Min avföring ser bättre ut säger matte. När jag följde med Nalle och hans matte ut på en lunchpromenad gjorde Nalles matte något märkligt. Hon tog fram sin mobil och fotade mitt bajs. Sedan skickade hon en bild till min matte och skrev ”titta så fin konsistens”. Vem gör något sådant? De är inte riktigt kloka i bland de där mattarna.

Nu tackar jag för mig och för att jag fick gästblogga. Min matte säger att jag är en väldigt speciell hund som inte liknar någon annan hund till sättet. Det måste vara mitt höga intellekt och min starka integritet hon menar. Jag vet mitt värde och är smart nog att utnyttja min charm till att få som jag vill. Men nu har jag provat på att blogga och det är nog inte riktigt min grej. Hädanefter får matte sköta den delen medan jag sover.

Hejdå!