Nu är de igång…

Jag hörde dem på långt håll och genast kände jag den där välbekanta känslan av ångest och en puls som ökade. När jag skriver att det är en välbekant känsla så menar jag inte att jag ofta har ångest. Det händer nästan aldrig och även om jag har en del fysiska besvär så är min psykiska hälsa väldigt bra. Den ångest jag kände går tillbaka till mitt värsta minne. Nu är de där, alldeles bredvid vår morgonpromenadstig och jag tror att jag måste ändra vår rutt i morgon.

Ljudet och åsynen av skogsmaskiner och tanken på att måla stolar är två saker som ger mig denna ångest. Det är ingen svår ångest och absolut inget att egentligen bry sig så mycket om. Men den sätter igång tankar, känslor och minnen som jag helst vill undvika och de stannar kvar länge. Jag minns gärna alla andra tillfällen ur vårt gemensamma liv och konstigt nog har jag inga problem att prata med mina barn om den dagen. Kanske för att det är så overkligt att det faktiskt hände. Men vem förstår sig helt på hur en hjärna fungerar. Vissa perceptioner sätter igång reaktioner och just ljudet och åsynen av en skogsmaskin eller tanken på att måla stolar är det som triggar min hjärna till att ge mig denna ganska svaga ångest.

För er som inte vet, jag var hemma och målade köksstolar när poliser och en präst kom och berättade att min man hade dött i en arbetsplatsolycka med en vältande skogsmaskin._20171003_080130.JPG

Det är bara att konstatera…jag gillar inte skogsmaskiner och jag kommer aldrig mer att måla en stol.

Jag försöker ruska av mig de här känslorna men den där svårdefinierade klumpen, eller om det är en stresskänsla, sitter stadigt kvar någonstans i bröstet. Det går över och det är sådant som vi alla måste hantera när vi har kommit en bit in i livet och har upplevt förluster. Kanske borde jag ägna mig åt lite KBT på egen hand och gå samma runda varje morgon tills jag inte reagerar så här längre. Det kanske vore värt att prova. Jag är ju faktiskt samtidigt lite nyfiken på hur arbetet med skogsskövling och byggande ska fortskrida.

I ett försök att lämna ångest, stress och vemod bakom mig ska jag i stället ägna mig åt tankar på trädgården och vad som händer där. Just nu dignar de ganska svaga grenarna på flädern under tyngden av alla bär. I år har jag inte orkat bry mig om att göra saft varken på blommor eller bär men kanske jag tar vara på denna rikedom nästa sommar i stället. Jag har inte väldigt dåligt samvete för jag har i alla fall varit duktig och skördat all rabarber och alla äpplen i år. Fåglarna har ätit upp vinbären och kanske upptäcker de dessa bär också innan frosten har tagit dem.548

Denna nejlika har börjat blomma igen. Det kanske är normalt, men för mig blev det en trevlig överraskning.549,01

Slånaronian i höstskrud. Den har redan börjat tappa sina blad så den blir nog inte finare än så här.549

Jag vet inte vad detta är men färgerna är dekorativa där de lyser upp vår infart.551

Som vanligt är bloggen en kär vän där jag kan skriva av mig och lugna ner mina känslor lite. Det hjälper faktiskt 🙂


  1. Det är svårt att förstå det du gått igenom men jag kan förstå ångesten av att se och höra skogsmaskiner. Jag hörde en överlevande från Estonia-katastrofen berätta att hon var på en dansföreställning en gång men klarade inte av det. Rörelserna dansarna gjorde såg precis ut som när människor sträckte sig efter hjälp efter att ha hamnat i vattnet. Det är något som fastnar i hjärnan.
    Ja visst är det skönt att kunna skriva av sig. Bloggen är bra på många sätt.
    Kram

    Gilla

    • Det är ganska logiskt att vi reagerar på sådant som påminner oss om svåra händelser. Jag arbetade på bank några år och kollegorna på kontoret i grannstaden blev utsatta för ett rån. De berättade senare om sina reaktioner på allt som lät högt, på snabba rörelser och de blev väldigt vaksamma och alltid stressade. Flera klarade inte att jobba kvar i samma miljö.
      De flesta av oss har något som sätter igång liknande reaktioner även om det inte har varit väldigt hotfullt eller traumatiskt. Hjärnan varnar oss för en fara som är förknippad med det vi upplever.
      Bloggen finns alltid där men vad vore den utan er, fina bloggvänner ❤
      Kram

      Gilla

  2. Jag förstär verkligen att du reagerar. Försök inte för mycket att KBTa, jag tycker du har gjort så otroligt mycket efter olyckan och kanske du behöver ha ytterligare lite tid för att sörja lite extra när du blir påmind via detta. ❤️

    Gilla

    • Det är svårt att veta vad som är bäst. Ska jag utsätta mig för det som gör ont eller ska jag undvika det? I det här fallet blir det svårt att undvika det helt eftersom det förmodligen kommer att ta lång tid innan skogsmaskinerna är klara. De hörs på ganska långt håll och jag tycker om att gå i skogen. Jag kommer nog att börja med att välja en annan väg och sedan får vi se…
      Kram ❤

      Gilla

  3. Det är nog en alldeles normal reaktion att du känner som du gör. När man får ett sådant livsavgörande och chockartat besked så etsar sig hela ögonblicket och situationen in hos oss för alltid. Allt kan man kanske inte bearbeta fullt ut även om du kommit en bra bit…

    Kram

    Gilla

    • Du har nog rätt i att det kommer att finnas kvar till viss del och jag kommer alltid att reagera så här, men kanske svagare med åren. Det är väl bara att acceptera och jag får väl försöka bli vän med mina reaktioner 😉
      Kram

      Gilla

  4. Kan aldrig någonsin sätta mig in i det du upplevde och känslan som för alltid finns dar i ditt undermedvetna … men jag inser att det måste vara oerhört jobbigt när du hör skogsmaskinerna i skogen … eller att du backar vid tanken att måla stolar. Jag har ingen utbildning och kan inte råda dig i din tanke om ”egen” KBT – sånt bör kanske ske under sakkunnig ledning.

    Gilla

    • Jag vet inte vad som hände i den olycka som din man var med i men kanske fick du då en insikt i hur det kan kännas. Det är hemskt och det går inte att helt bearbeta bort men jag är ändå väldigt tacksam över att det inte fanns ouppklarade saker mellan oss när det hände. Det hade gjort det ännu svårare.
      Jag har inte så stora problem att jag känner behov av psykologhjälp. Jag och mina barn, och även min syster, har pratat och analyserat allt fram och tillbaka många gånger om. Alla vi i familjen har vänt ut och in på oss tillsammans så jag tror att vi har hjälpt varandra väldigt mycket. Jag tror att man ska vara försiktig med egenbehandling eller egendiagnostisering men eftersom jag vet att jag är mentalt stabil och frisk så tror jag att det är riskfritt att småexperimentera lite och känna mig fram. Någon riktig KBT-behandling blir det självklart inte 😉
      Kram

      Liked by 1 person

      • Jag är övertygad om att du är mentalt stabil … menade inget annat …. och jag tror säkert du vet vad du gör 🙂
        Kram

        Gilla

      • Haha, jag la inte in någon slags bedömning i det du skrev men jag tänker nog inte som alla andra. Mina ungar är de bästa som finns och där finns flera psykiska diagnoser och någon funktionsnedsättning. Det var alltså bara ett konstaterande för om jag hade varit på något sätt mentalt instabil så skulle jag vara helt öppen med det utan att känna mig mindre värd. Vet inte om jag lyckas få fram vad jag menar men jag hoppas att du förstår att jag inte på något sätt la in någon undermening i dina ord 😀 Psykisk ohälsa har inte den minsta negativa klang för mig förutom att den skapar lidande för den som har den.
        Kram

        Liked by 1 person

  5. Förstår din känsla även om jag inte kan förstå vad du gått igenom. Hjärnan lägger vissa saker på minnet så är det bara. Om du ska ”KBT:a” eller inte tänker jag att det bara är du själv som kan avgöra – och jag är alldeles säker på att du är klok nog att göra det du anser vara rätt i detta.
    Härliga trädgårdsfoton! Saknade sannerligen min kamera på vägen hem idag – i regnet blir höstfärgerna fantastiskt ”mättade och mustiga”. Men, den låg hemma så det får bli en annan dag!

    Gilla

    • Ja, jag tror nog att du, och säkert många andra, kan relatera på något sätt. De flesta av oss har något som triggar igång olika slags känslor. Mina tankar om KBT:ande slängde jag bara ur mig utan så mycket eftertanke. Jag vet inte om det hjälper att jag utsätter mig för det som väcker känslor och jag är inte helt säker på hur den KBT:n skulle gå till om det vore ”på riktigt”. Jag kommer helt enkelt att prova mig fram och se hur det känns när jag närmar mig nästa gång. Blir det likadant viker jag nog av på en annan stig 😉
      Min kamera har inte luftats så mycket senaste tiden p g a allt regn. Jag vill inte riskera Nikons hälsa 😉 Men några gånger har han hängt med och annars har mobilen varit nödlösning. Det är ju faktiskt inte länge sedan mobilen alltid fick duga 😉

      Liked by 1 person

      • Visst är det så!
        När jag tänker KBT så tänker jag ”träning”, jag är ju inte alls utbildad i sådant. Kanske bäst jag låter bli att utöva sådant ens på mig själv med andra ord 😉
        Ja nog regnar det alltid. Hösten kom med stormsteg när den väl dök upp…

        Gilla

      • Hihi, för mig har KBT förut alltid betytt KundBeTjäning. Det år jag gick som aspirant på en bank fick jag gå ett flertal kurser i allt man måste kunna när man möter kunder och det var kurser i just KBT. Det sitter rotat i min hjärna även när jag menar något annat när jag skriver det ordet 😀 Jag tror att jag har berättat det förut men jag vet inte vem jag skrev det till.

        Liked by 1 person

      • Ha ha… ja det är ju ett alternativ förstås 😉 Det är lite spännande det där med förkortningar, kan betyda en hel massa olika saker. På jobbet är vi proffs på sådana, men ibland kliar man sig i huvudet – som när jag blev kallad till ett möte om TOEU, det du… Nu vet jag, men… ja, det är väl inte alldeles självklart att det handlar om Trygg och Effektiv Utskrivning från slutenvården. Eller???

        Gilla

      • Såg först nu den här kommentaren, det funkar inte riktigt som det ska med aviseringarna.
        Ja, alla dessa förkortningar kan ställa till det men hur kan någon ta för givet att du skulle förstå den förkortningen? 😉 Men det är klar, är man inne i den kretsen och använder den förkortningen ofta så är det lätt att glömma att alla inte förstår den.

        Liked by 1 person


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s