Jantelagen tillåter skryt om familjemedlemmar så jag tänker tala om hur stolt jag är över min syster och hur glad jag är för hennes framgång med sin nya bok. Inte så dåligt resultat för en relativt okänd författare 😀

Mer än så tänker jag inte skryta för då kanske det börjar lukta bränt. Men jag kan lova att i dag är det glädje i huset här i Mjölby.

Mitt i ett buskage vid vår garageinfart finns det en oinbjuden gäst. Många gånger har jag, och säkert min syster också, tänkt att den ska köras bort. Men nu, efter ca två och ett halvt år här, har jag börjat tycka om denna inkräktare. Vad gör det om den inte från början var tänkt att finnas där och om den kanske inte passar in bland de buskar som har planterats? Just nu lyser den verkligen upp i en annars ganska trist omgivning och den kommer att växa upp till en stor, vacker lönn om den får vara kvar. Jag har förlikat mig med tanken på att naturen ska få ha ett finger med i vår trädgård. Hur min syster tänker vet jag inte men eftersom den står kvar så tror jag inte att hon heller är så ivrig på att ta bort den. Jag ska fråga henne lite senare. Trädet i bakgrunden står på grannens tomt och jag tycker faktiskt att vår lilla lönn är vackrare.

I dag har jag, tillsammans med en omtyckt närstående, kommit fram till en definition av lycka. Lite skämtsamt konstaterade vi att lycka är att inte vilja dö. Inte så lite skämtsamt förresten. Vi skrattade så att tårarna nästan rann när vi kom fram till det och jag hoppas att ni förstår att det inte är vår verkliga åsikt om lyckan. Lite mörk humor bara. En humor som kan uppstå efter att man har tagit sig igenom svåra upplevelser och har kommit vidare. Lycka är så mycket bättre än så men den behöver inte vara storslagen. Den kan finnas i de små detaljerna och jag tror att vi alla har vår egen definition av lycka. Hur vi hamnade i vår mörka definition är lite krångligt att förklara. Det började med att vi båda konstaterade att vi var glada och mådde bra och på något konstigt sätt hamnade vi där medan vi skrattade åt vår knäppa slutledningsförmåga.

Bilden nedan får illustrera en av alla de små saker som är lycka för mig.

Minusgrader, solsken, vindstilla, frost. Jag är lycklig 😀

En ljuvlig morgon och en underbart skön promenad med mössa, fingervantar och en lite tjockare jacka. Nikon fick självklart hänga med. Jag vet inte om jag gick hela promenaden med ett leende på läpparna men inombords log jag. Så fantastiskt vackert det är.

Nu ska jag inte skriva mer om det utan låta bilderna tala för sig själva.

I bland dyker det upp ett ord eller ett ämne som jag inte vet något om. Oftast låter jag det passera utan att tänka så mycket på det men det händer att något väcker mitt intresse och då vill jag ta reda på mer. Jag är intresserad både av språk och av psykologi (bland mycket annat) och i ett samtal med en annan person med samma intressen kom ordet ”dissociation” upp. Jag visste inte vad det var men personen jag pratade med försökte förklara begreppet för mig. Jag insåg att det är ett ord som omfattar väldigt stora områden. För oss ”normala” personer kan det innebära att vi t ex är på väg någonstans, med något fordon eller till fots, och plötsligt reagerar vi på att vi redan har hunnit till en viss plats utan att ha varit medvetna om vägen dit. Eller så är vi helt fokuserade på en viss uppgift, t ex en bok eller en film, och lägger inte märke till annat som sker omkring oss.  I de här fallen innebär dissociation att vi avskärmar oss från vår omgivning och väljer bort delar av information som kommer från den eller från egna inre funderingar. Vi dissocierar.

Att dissociera betyder ”att sönderdela” i motsats till att associera, ”förbinda, sammanlänka”.

Jag har letat efter mer information på nätet och jag associerar direkt till mina skogspromenader då jag ofta dissocierar (nu fick jag till det riktigt bra 😉 ) och upptäcker att jag har gått på rutin utan att vara riktigt medveten om något utom tankarna i mitt huvud. Här kan det vara läge för några skogsbilder för att lätta upp ett ämne som kanske inte intresserar alla.

Efter några dagars blåst har flera träd lagt sig över stigarna.

Nalle har fått syn på en ekorre och det är riktigt spännande enligt honom. Kasper däremot bryr sig inte ett dugg om de små varelserna som skuttar omkring i träden. Man kanske kan säga att Kasper dissocierar och stänger ute den delen av världen.

På det här fältet brukar det lekas. Både barn och djur brukar jaga bollar som de antingen sparkar på eller jagar och biter i. Nu har det börjat samlas gamla avlagda bildäck där. Det började med att någon la dit fyra däck och tydligen blev det gnistan som satte igång ett beteende. Varje gång jag går förbi så syns det att de används i lekar för de ligger aldrig på samma ställe som förut.

Vid psykiska problem och trauman beskrivs dissociation som ett omedvetet primitivt försvar mot känslomässig smärta och andra outhärdliga upplevelser. Man dissocierar för att skydda sig själv från att uppleva hela traumat samtidigt. Traumat göms men finns ändå kvar och kan ge skrämmande upplevelser i form av flashbacks.

I riktigt extrema fall, s k patologisk (sjuklig) dissociation, skapas en fragmentering av självet i delar, eller i hela separata identiteter inom en person, som är fallet för Dissociativ Identitetsstörning, DID. Den extrema form av dissociation, som skapar separata identiteter, sker under barndomen. Genom en dissociativ process skapas separata själv-delar och/eller identiteter hos barn som utsätts för långvarig traumatisering. I stället för att lämna kroppen under traumat, skapas separata identiteter som var och en för sig bär de traumatiska upplevelserna. Här har jag hittat mycket av informationen.

Det, som de flesta av oss känner oss ganska osäkra inför, är alltså en allvarligare variant av något som de allra flesta av oss i bland upplever. Men vi, som inte har upplevt lika hemska trauman, märker bara av det som dagdrömmar eller en stunds avskärmning från omgivningen. Kanske borde vi försöka förstå lite mer för att kunna vara mindre dömande mot personer med psykisk ohälsa. Någon gång i bland, när jag känner mig inspirerad eller engagerad, vill jag försöka hjälpa till att sprida kunskap om detta. I det här fallet passar jag på att informera medan jag själv lär mig. Två flugor i samma smäll 😉

Kanske har någon mer än jag lärt sig något. Jag förstår om inte alla delar detta intresse med mig och det är helt ok att bara skrolla förbi. Kanske kan ni då i stället le lite åt vovvarna på skogspromenad.

Det finns fortfarande blommande växter i trädgården. Här blommar vipphortensian.

Vår vita julros blommar lite då och då under sommaren. Den rosa brukar blomma på senvintern och våren.

Kärleksörten i full blomning.

Men det gör inte mig någonting. Det är mysigt med tända lampor, både inne och ute, och jag tänder ljus varenda kväll. Jag går inte gärna ut i skogen när det är så mörkt så att jag inte ser stigen framför mig men annars välkomnar jag den mörkare årstiden. Här nere i Östergötland blir det inte mörkt lika tidigt på eftermiddagen och ljuset kommer tillbaka tidigare på morgonen jämfört med i Jämtland och det gillar jag. Det är precis lagom mörkt här. Där ser ni att jag faktiskt kan hitta fördelar med att bo här också 😉

Jag är alltid uppe tidigt på morgnarna. Men efter att ha släppt ut Kasper i trädgården en stund väntar jag sedan till strax efter sju innan jag går ner till min systers del av huset och ger hennes hund Nalle mat. Först efter det brukar vi gå ut på vår morgonpromenad. Jag och min syster kompletterar varandra på många sätt. Jag är morgonpigg och tar morgonrundorna medan hon gärna går senare på dagen. Hon är stark och klarar av de tyngre sysslorna medan jag är begränsad till de inte lika tunga uppgifterna. Men båda är vi ganska driftiga och kapabla att lösa vardagens små problem och vi hittar alltid utvägar. Kan det bli bättre än så? Att bo med någon man tycker om och trivs med och att ha samma uppfattning om hur mycket (eller lite) vi ska umgås. Ja, det är klart att det fanns ett bättre alternativ men i nuläget, när ingen av oss vill ha något annat, är det här det absolut bästa.

I morse hade det inte hunnit bli riktigt ljust när jag och hundarna gick ut. Jag provade att låta kameran bestämma om den ville använda blixt eller inte och det ville den nästan hela tiden. Så annorlunda det blir då, när trädstammarna blir upplysta av blixten och mer framträdande. Jag vet inte om det blir bättre men annorlunda är det.

Höstfärgerna blir fler och fler men samtidigt blir fler träd alldeles nakna. Det är lite kul att se hur en del träd fortfarande är helt gröna medan andra träd, som står alldeles bredvid, är gula och röda. Nu börjar även de nakna träden blanda sig med de andra. Jag tänkte inte på att fota på en sådan plats men här syns det lite grann.

Dagens dos av höstfärger.

En trädstam kan vara både varierande och fascinerande. Nu skäms jag lite för att jag inte tänkte på att titta upp i trädkronan och se efter vilket slags träd det här är. Min man skulle ha skakat på huvudet åt min okunskap. Men han var skogsarbetare och jag har inte varit det. Det växer tallar och granar just där bilden togs så det är någon av de sorterna. I morgon ska jag försöka komma ihåg att ta reda på hur det förhåller sig. Jag gissar på tall 😉 Men de vita partierna ser nästan ut att kunna vara bark på en björk. Nu blev det lite förvirrande. Jag återkommer. (Ett tillägg en dag senare: nu vet jag att det är en björk 🙂 Jag har varit på plats och tittat upp bland löven i trädkronan och dessutom har jag fått expertishjälp i en kommentar 🙂 ).

Stenar behöver inte vara kala och livlösa. På en stor sten i skogen hittade jag, förutom mossa, den här lilla tappra krabaten. Den har hittat en liten rispa i stenen där den har slagit rot. Undrar hur stort ett så litet träd kan bli under de här förutsättningarna. Jag tror att jag måste följa utvecklingen. Jag måste nog vara väldigt understimulerad som kan bli så intresserad av en sådan liten detalj i skogen.

De små blodvaxingarna lyser upp den i övrigt bruna marken med sin starka röda färg. Bredvid växer en annan färgglad svamp men jag tror inte att det är samma sort. Det är jag inte kunnig nog att avgöra men de ser annorlunda ut.

Snart är det riktigt mörkt den tid jag brukar gå ut med hundarna. Som tur är kommer vintertiden och ger mig lite respit men så småningom skjuter vi nog på våra rundor tills vi i alla fall ser våra fötter där vi går. Det är underligt hur man ändrar beteende efter andra. Där jag bodde förut var pannlampa standardutrustning för hundägare på morgonpromenad. Här har jag inte sett några med pannlampor och då använder jag inte min heller. Jag väntar hellre in lite ljus. Men jag går gärna när det är lite skumt ute för jag gillar när det är lite lagom mörkt.