På tisdagen startade vi med en hotellfrukost, den enda på vår resa. Bor man på hotell så är frukosten något av det man brukar se fram emot men vi som är veganer hittar oftast inte lika överdådiga uppläggningar som vi gjorde förr, när vi var köttätare. Vi fick ändå ihop en ganska bra frukost så vi var mätta och nöjda när vi gav oss iväg på toppturen på fjället Saana. Högsta punkten på fjället nedan var vårt mål.

Det finns två olika leder som sammanstrålar en liten bit upp. Vi valde att parkera vid Kilpisjärvi vandringscenter och börja vandringen där. Det finns olika uppgifter om hur långt det är till toppen men om en källa säger 4 km och en annan 5 km så gissar jag att leden är ca 4,5 km. Toppen är 1029 möh men vi började på ca 500 möh så riktigt så mycket klättrade vi inte uppåt.

Leden är bra underhållen med spångar där det behövs.

Som vanligt är det min son som är fotograf när jag är med i bilden.

Bilden nedan visar var den gamla leden gick men nu har en uppfräschning skett och bl a har en gammal trappa bytts ut mot en helt ny. Där staketet slutar går de båda lederna ihop och där börjar även en annan led.

Svenska fjäll i bakgrunden och lite närmare syns ett finskt fjäll.

Och där borta ser ni även norska fjäll.

En väldigt glad och nöjd son som gillar höjder och storslagna vyer lika mycket som sin mamma.

Här ser leden ut att kunna vara anpassad för funktionsnedsatta personer men hur de ska ta sig hit är en annan sak. Den fina beläggningen varar dessutom inte så länge och lite längre fram kommer en lång trappa. Hela klättringen är ganska ansträngande, om man inte har en väldigt bra kondis. Men om jag, som snart är 60 år och har diverse krämpor, klarar det så tror jag att många tar sig upp även om det krävs lite envishet. Jag lovar att upplevelsen är värd ansträngningen.

En väldigt fin stentrappa som kanske inte ser helt naturlig ut i den här miljön men som underlättar klättrandet en hel del. Min son fick vänta lite då och då på att jag skulle komma ikapp och så småningom kom jag dit. I lagom takt och med en hel del pauser för fotande och för att njuta.

Om ni tycker att jag ser koncentrerad ut så har jag inte bara fokus på att sätta fötterna rätt. Jag räknade samtidigt trappsteg och jag fick det till 213 eller 214 st. Jag räknade både på upp- och nervägen men blev lite osäker båda gångerna.

Som ni ser hade vi tur med vädret. Perfekt temperatur för att bestiga ett fjäll.

Det var inte bara vi som hittade hit. Men vi såg inte till många personer på uppvägen.

Här lämnade jag leden och gick mot kanten…

…för att försöka få en bild på Kilpisjärvi. En liten ort som enligt guiden på gårdagens båttur har ca 130 fastboende invånare. Desto fler är de när turisterna översvämmar området.

Sverige, Norge och Finland och så jag på ett finskt fjäll. Underbart att få stå där och se ut över allt detta.

Både jag och min son var helt överväldigade och vi är ändå vana vid att vistas i fjällvärlden. Synd att jag inte riktigt kan förmedla den fantastiska känsla man har när man står just här.

Men vandringen uppåt var inte slut och vi satte iväg igen.

Jag undrar vad JSPL på ett finskt fjäll kan betyda? Kanske någon vet och kan ge ett svar.

Där nere på sjön är båtarna Malla och Maria på väg med ett nytt gäng turister, som ska göra samma tur som vi gjorde dagen innan, och besöka Treriksröset.

Till sist ser vi äntligen toppröset och om ni tittar noga ser ni två personer som står uppe på röset.

I brevlådan finns en gästbok och naturligtvis skrev vi i den. Inte mer än namn, datum och att vi är från Sverige men det är ändå kul att lämna ett litet spår av sig själv där.

Min son har insett att han behöver balansträning och var finns det en bättre plats för sådan träning än på toppen av ett fjäll 😀

Själv var jag väldigt nöjd med att sätta mig ner en stund på röset. Skönt med en stunds vila. Som synes har vi under stigningen fått på oss jackor eftersom blåsten tog rejäla tag stundvis. Någon grad kallare blev det säkert också.

Någon eller några har haft så mycket energi att de har gjort en stenlabyrint. Stigen som går förbi verkade bara leda en liten bit ned så den vägen kunde vi inte ta oss ner.

Vad gör man när man har nått toppen på ett fjäll? Jo, man stannar och tittar ett tag och tar en del foton men sedan är det bara att ta sig tillbaka neråt igen.

Nu var det rena folkvandringen jämfört med hur det var när vi började vår vandring. Vi mötte folk hela tiden och det är ju trevligt att så många hittar hit.

Jag brukar inte shoppa och särskilt nu, under pandemin, har jag hållit mig borta från butiker så mycket jag kan. Men här ville både jag och min son gå in i souvernirbutiken och titta lite. Det var inte det vanliga billiga krafset utan mer designade produkter. Jag köpte en jättefin rund bricka med en lite färglad ren, en kåsa och en buff. En liten present till grannen som har koll på min brevlåda blev det också. De fyra sakerna kostade mig drygt en tusenlapp men jag ville väldigt gärna ha dem och någon gång ibland kan man få kosta på sig något lite dyrare.

Vi lämnade Kilpisjärvi med en bra känsla efter en häftig upplevelse. Vårt nästa boende fanns utanför Kiruna och strax innan vi kom dit hann vi ikapp några renar som lunkade fram på vägen. De verkade inte särskilt stressade av trafiken utan fortsatte målmedvetet rakt fram…

…tills det var dags att ta en annan väg. De verkade veta precis vart de skulle.

Vi bodde på ett väldigt speciellt ställe men det berättar jag mer om i nästa inlägg. Det här blev tillräckligt långt utan den informationen.

Vi bodde fint i Skaulo, norr om Gällivare, men tyvärr har vi varit alldeles för trötta när vi kommer fram till de olika boendena på kvällarna för att riktigt orka uppskatta det. Vi längtar inte direkt efter promenader för att undersöka ett nytt område efter en dag med många intryck och en hel del vandring.

I måndags (ja, jag hinner inte riktigt med bloggandet och skriver lite i efterhand) var det dags för det huvudsakliga målet med vår resa. Hela resan är målet men Treriksröset var det som vi först bestämde oss för att vi ville komma till. Vi förberedde oss alltså för ännu ett besök i Finland eftersom den enda vägen till Treriksröset går där. Vi hade bokat ett rum på ett hotell i Kilpisjärvi och en liten bit därifrån går det båt till en plats nära röset. Tanken var först att vi skulle ta god tid på oss till hotellet för att dagen efter göra utflykten till röset där Sverige, Finland och Norge möts. Men vi kom på den goda idén att ta eftermiddagsturen dit samma dag i stället och ha gott om tid på oss nästa dag. Vi hade inget planerat till tisdagen men vi hittar alltid något fint att se och göra.

Vägarbeten är det gott om under sommaren så det är bra att ha med det i beräkningen om man ska passa tider. Vi tyckte att vi hade väldigt gott om tid men då tänkte vi inte på att Finland ligger i en annan tidszon. Det blev bra ändå för annars hade vi fått vänta väldigt länge vid båten.

I Karesuando passerade vi gränsen och fick återigen visa upp våra covidbevis.

Det finns alltid mycket att se och stanna till vid en stund längs vägarna och vi gjorde ett antal spontanstopp. Ingen av oss hade tänkt på att vi skulle åka genom så vacker natur eller att vi var på väg in i fjällvärlden. Vi ville bara se den där cementklumpen som utmärker Treriksröset. Men vägen dit var bara en liten försmak av hur vacker och maffig natur de tre länderna bjuder på här uppe i norr.

Vi kom fram till den lilla hamnen där båtarna Maria och Malla väntade på att ta oss vidare över sjön, som också heter Kilpisjärvi. Gränsen till Sverige går mitt i sjön och vi rörde oss mellan de två länderna under båtresan. Som ni ser är det ganska trist väder och regnet hängde lite i luften men enligt SMHI:s väderapp skulle molntäcket spricka upp ganska snart. Vi chansade på att det skulle stämma.

Medan vi väntade på att få köpa biljetter och gå ombord fick vi sällskap av två fina renar. Det krävs starka nackmuskler för att orka bära upp de hornen.

Vi var ett ganska stort gäng som ville åka med så båda båtarna blev fyllda. Vi fick åka med Malla. Bekväma stolar, som i en buss, men väldigt tung luft att andas när vi alla satt instängda och hade på oss våra munskydd. Som tur var öppnade kaptenen en lite dörr så att det sipprade in lite bättre luft.

Det fanns bara plats för en båt vid bryggan där vi gick i land så Malla släppte bara av oss och åkte sedan tillbaka. Tydligen skulle ganska många vandra tillbaka längs den 11 km långa leden så det behövdes bara en båt för tillbakafärden. Det var otroligt skönt att slippa munskydden när vi kom ut.

Vi visste det inte då men dagen efter skulle vi bestiga toppen på fjället där borta.

Kvinnan som sålde biljetterna samlade ihop oss och berättade om leden till Treriksröset, en 3,2 km promenad bort. Vi fick två timmar på oss till att ta oss fram och tillbaka men vi fick även ett telefonnummer att ringa om vi blev lite försenade. Då skulle de vänta på oss. Två timmar lät som ganska lagom lång tid för en relativt kort vandring men det blev lite stressigt och vi hann inte ta det så lugnt och se så mycket som vi nog hade velat. Men vi hann i alla fall fram och tillbaka i tid.

Vi började med att besöka bekvämlighetsinrättningen (dasset) och hamnade sist av alla som promenerade iväg. Det var bara skönt för vem vill gå i kö i fjällvärlden. Vi gick om några sällskap men behövde aldrig trängas med andra. Vädret var redan mycket finare och sikten så bra som den kan bli. Perfekta förhållanden för att göra den här utflykten.

Min son fotade mig lite då och då också. Det här fotot är häftigt tycker jag eftersom man ser fjäll i alla tre länder samtidigt. Till vänster ser man Sverige, rakt fram ligger Norge och till höger ett finskt fjäll. Jag visste sedan tidigare att Norge bjuder på de mest spektakulära fjällen och visst är det mer dramatik i dem i jämförelse med de mer rundade fjällen i Sverige.

Efter en väldigt skön och trevlig promenad kom vi fram till en öppning i renstängslet och på andra sidan ligger snart Treriksröset.

Inte direkt det vackraste monument man kan tänka sig men den fula cementklumpen ligger så vackert i fjällnatur så upplevelsen blir ändå storslagen. Det här är en av de platser jag är gladast över att ha besökt men många drar sig nog för att ta sig till den inte så lättillgängliga gränsmarkeringen.

Här kan man, om man vill, gå runt i tre länder på lika många sekunder (nästan) utan några som helst gränskontroller. Det finns en del historia om hur röset, som ju inte är ett röse utan en betongklump, kom till och hur det hamnade här men det får den som är intresserad leta reda på själv. Ganska enkelt att hitta via google.

Vi såg några mindre rösen men hade inte tid att stanna till och kolla in dem närmare. Lite längre tid hade vi velat ha på oss men vi hann i alla fall med det vi kom dit för.

Maria låg och väntade när vi kom tillbaka och snart var vi på väg till Kilpisjärvi igen.

Vädret var nu så skönt att vi valde att sitta utomhus, längst bak i aktern. Vi hade kaffe och chokladbollar med oss och eftersom vi inte hade hunnit fika innan så blev det en båtfika. Inte så dumt att sitta där med en kopp kaffe och njuta av resan.

Vi var helt ensamma längs bak i aktern och då brydde vi oss inte om att använda munskydd. Men alla andra, även de som satt ute, hade sina masker på sig. Guiden stannade till för att prata med oss en stund (även hon med munskydd) och det var då vi fick tipset om att vandra upp till toppen på fjället Saana. En jättebra idé och vi tog genast till oss den. Vi båda älskar att stå på en fjälltopp och se ut över storslagna vyer så det blev en självklar aktivitet för tisdagen.

Här är vi på väg in mot Kilpisjärvi och fjället Saana som vi nu betraktade med större intresse än tidigare. En härlig tanke att vi skulle stå där uppe nästa dag.

Det var med en bra känsla efter en upplevelserik dag vi kom i land igen. Vi är jätteglada för att vi tog oss dit och jag vill verkligen starkt rekommendera en resa till denna vackra plats. Kilpisjärvi har bara 130 fastboende men erbjuder väldigt mycket till alla de turister som hittar dit.

Vi tog oss till hotellet där vi bodde bra och sov gott i sköna sängar. När jag får lite tid över ska jag berätta om klättringen upp till toppen på Saana. Ännu en upplevelse som väntar på den som tar sig till Kilpisjärvi.

I Söndags morse sa vi hejdå till hönsen utanför vår stuga i Råneå och gav oss ut på nya äventyr. Vi hade egentligen inte tänkt göra en omväg till Haparanda men min son förstod att jag gärna skulle vilja komma dit igen. Jag hade berättat om de två barndomsminnen jag har därifrån och han tyckte att vi skulle ta en sväng dit. De två minnen jag har är dels från en restaurang, har ingen aning om var den låg eller vad den hette men det fanns trädstammar och små vattenfall inomhus, och dels att jag satt på en bänk och tittade på hur en fiskare om och om igen slängde ut ett nät i en fors för att genast dra in det igen. Jag kan inte ha varit äldre än 4-5 år så mina minnen är lite vaga.

Haparanda och Torneå (Tornio på finska) har varit som en enda stad fram till pandemin. Nu är det gränskontroller på den finska sidan men vi har båda två covidbevis och giltiga legitimationer (i mitt fall passet eftersom mitt nya körkort inte hann komma). Kravallstaket står längs gränsen och det ser inte ut att vara så god stämning längre.

Vi parkerade vid Ikea och gick iväg för att gå den runda vi hade sett ut. Vi tänkte gå längs Torne älv på först den finska sidan och sedan ta oss över till Sverige och gå på den sidan av älven tillbaka. En gränsvakt, som först såg väldigt bister ut, kom emot oss med ena handen som ett viftande stopptecken och orden ”no no no”. Vi frågade varför och där fick bara fordon komma över gränsen. Inte riktigt vad som framgår av skyltarna men vi ville inte ifrågasätta honom eller de regler som fanns och när vi vänligt frågade var vi kunde passera gränsen gav han ett lika vänligt svar på knagglig engelska. Ca 200 m längre bort skulle vi få komma över. Vi tyckte mest att det var kul och lite spännande att få uppleva gränskontroll till FInland och att bli nekade att komma in.

Vi började gå mot den gränsövergång där gående kan passera och jag log lite när jag läste texten på sidan om det här konstverket – ”För god grannsämja”. Vi får väl hoppas att det blir så igen.

Det var en trevlig promenadväg med ännu fler konstverk och strax kom vi fram och fick visa våra covidbevis och legitimationer. I bilen till vänster sitter två gränsvakter och kollar alla som ska in i Finland. Till Sverige får alla passera obehindrat.

Vi följde den planerade rutten men var först tvungna att gå längs gator för att komma dit vi ville.

Där borta ligger Sverige.

Min son tog en del bilder där jag är med och paraplyet togs med för säkerhets skull.

Vi borde kanske ha kunnat räkna ut att det skulle bli problem med gränsövergång där vi hade tänkt oss att ta oss tillbaka. Det var bara att vända och ta samma väg tillbaka. Jag är en lydig person och det fanns dessutom kameraövervakning så att klättra över fanns det ingen tanke på.

Tillbaka i Sverige och nu började det verkligen se mörkt ut.

Vi gick bort mot en jättestor godisbutik som vi gärna ville besöka och längs vägen på den svenska sidan fanns det också en del fågelungar med sina mammor.

När vi var inne i godisbutiken brakade det lös ordentligt med rejält dundrande och blixtrande. Men det gjorde inte oss något. Vi satte oss i bilen och rullade vidare mot det boende vi hade bokat i Skaulo. Nu lämnade vi kusten för den här gången. Plötsligt såg jag en skylt där det stod Kukkolaforsen och det kändes väldigt välbekant. Jag kunde inte komma på varför men jag svängde in och insåg nästan genast att det var ju där jag som barn hade sett fiskaren som kastade sitt nät i forsen. Jättekul att hamna så rätt utan att ha vetat var jag skulle leta. Men jag kom ihåg att i mitt allra tidigaste fotoalbum står det just Kukkolaforsen under en bild.

Så småningom slutade det regna och vi stannade till på en rastplats för att sträcka på benen lite. Vi åkte på en väg som går nära Torne Älv så vi fick se många fina platser längs den älven. Här står en fiskare med sitt spö och försöker fånga någon slags fisk som säkert står och lurar i det strömmande vattnet.

Vi var väldigt nöjda med den här dagen som inte bjöd på något särskilt i vandringsväg men som fick mig att minnas och då vi båda fick uppleva gränskontroll mellan Sverige och Finland. Förhoppningsvis ska det inte behöva vara så länge till. Nu, när jag skriver det här har vi hunnit med ett lite längre besök i Finland med en övernattning men det berättar jag mer om i nästa inlägg.

Som vanligt kom vi iväg ganska tidigt på morgonen och strax efter åtta passerade vi Burträsk. Vid sjön Burträsket stannade vi och tittade tillbaka på orten som låter så välbekant. Förmodligen för att västerbottensost tillverkas där.

Dagens naturupplevelse fick vi när vi följde en led i naturreservatet Bjuröklubb. Jag hade aldrig hört talas om det men min son kände igen namnet från en av Lalehs tidiga låtar. Den spelade han för mig och naturligtvis kände jag igen den. Jag hade bara inte lyssnat så noga på texten. Hur som helst så var det återigen en väldigt skön dag och då är inte en vandring längs kusten så dumt.

Ute vid fyren finns en väderobservationsplats.

Vi åt vår medhavda matsäck på en klippa med utsikt över havet. En väldigt fin plats att njuta av goda mackor och storslagen natur 😀

Vi var både trötta och varma och orkade inte med några fler äventyr den dagen utan fortsatte mot nästa bokade hus i Råneå. Värmen gör sitt till för att orken tar slut och min hjärna kändes som om den höll på att smälta. Men vi var båda två väldigt nöjda med dagen.

Från Domsjö, utanför Ö-vik, fortsatte vi igår morse mot Ytteråträsk, som ligger en bit norr om Umeå. Vid kusten utanför Umeå finns naturreservatet Strömbäck-Kont och dit styrde vi kosan denna vackra morgon. Även denna dag strövade vi genom varierande naturtyper men det var närheten till havet som lockade oss. Vi startade vid parkeringen i vänstra, översta delen av bilden, gick genom Granskär och ut på södra spetsen av Hällskär. Efter rast och bad (sonen som badade) fortsatte vi ner till Kont med några fler pauser längs vägen. Sedan gick vi på andra sidan om sjön Hatten och tillbaka till bilen. En alldeles lagom och väldigt skön vandring.

Vi funderade på när en spång i stället är en bro. Vi passerade spångar som var lika breda som den här nedan men jag anser att när det finns ett räcke och när det är ett så välgjort bygge så blir det en bro. Jag tror inte att vi fastslog att det förhåller sig på det viset men enligt mig är det så.

Södra Hällskär. Dags för ett bad tyckte min son. Jag var inte riktigt redo ännu. Jag ska vara riktigt varm innan jag badar.

Men jag har inget emot att sitta ner och bara ha det skönt en stund och när man ser sig omkring finns det alltid något fint att fota. Vid det här laget vet ni att det är sonen som är fotograf när jag är med i bilder.

Konstiga färger och underligt ljus men det syns att han glatt kastar sig i böljan.

De här snäckorna var så små att det tog ett tag innan jag insåg att det faktiskt var snäckor.

Vi gick vidare och kom förbi en sandstrand.

Men det är klippor som lockar oss mest. Man slipper sand överallt när man har badat och det finns alltid någon skön sittplats.

Fika är gott och ett måste när man är ute på upptäcktsfärd.

Efter kaffet gick jag en bit bort för att se mig omkring och när jag satte mig ner fotade min son mig medan jag fotade honom.

Naturligtvis ville min son bada även här.

Vid det laget var jag också tillräckligt varm för att uppskatta ett svalkande dopp. Det var inte alls kallt så det var väldigt skönt.

Vi kom så småningom förbi sjön Hatten men även om det var fint där så var det havet vi helst ville se och höra.

Nästan framme vid Kont och sedan var det bara en vanlig skogsstig kvar. Men oj, vilken härlig dag det var.

Värden för det boende vi kom till hade någon dag tidigare hört av sig för att höra om vi kunde tänka oss att bo i en annan stuga än den bokade. Den tidigare gästen ville bo kvar ett tag till och vi skulle få en större och finare stuga. Inga problem, svarade jag. När vi kom fram såg vi att vi hade gjort ett uppbyte men kanske hade vi ändå föredragit den mindre stugan. Vi fick bo i en släktgård full med vackra ting från tidigare generationer. Min son tyckte att det var lite läskigt och var rädd för att något skulle gå sönder. Jag kände något liknande men tyckte ändå att det var ganska stort att vi fick bo i detta museum.

Vi lyckades vara så försiktiga att inga fina tallrikar eller något annat gick sönder. Att tv:n small till och började ryka när vi tryckte på on-knappen var knappast vårt fel. Men visst är det lite typiskt att något verkligen går sönder när man knappt vågar vända sig om av rädsla att förstöra något. Det var ingen fara för sonen var snabb med att dra ur sladden och jag öppnade dörrarna så att han kunde ställa ut den varma tv:n. Då slutade den ryka och jag gick genast och berättade för värdarna vad som hade hänt. De var mest bekymrade för vår skull och för att vi blev utan tv men oss gjordet inte det något.

Finbesök av gårdens ena katt.

Halvåtta i morse var vi iväg igen och resan norrut fortsätter.