Från Östersund mot Höga kusten och vidare uppåt mot Haparanda, längs finska gränsen och in över den till Kilpisjärvi och Treriksröset, genom både den svenska och norska fjällvärlden och de senaste dagarna massor av vattendrag och ett spännande karstområde i de norra delarna av Jämtland. Det är det den här rundresan tillsammans med min son har bjudit på. Avslutningen blir också vatten och det både forsar och faller.

Jag skrev i mitt förra inlägg att vi bara hade Hällingsåfallet i planeringen vår sista resdag men då glömde jag alldeles bort att vi även ville stanna till vid Brakkåfallet. Jag har tidigare berättat att Gaustafallet användes som inspelningsplats för en scen ur Ronja Rövardotter. Här, vid Brakkåfallet, har i stället delar ur filmen Dunderklumpen spelats in. En plats som är värd ett besök. Man parkerar en bit från själva fallet, där Brakkån lätt forsande fortsätter ut mot Stora Blåsjön. Man hamnar genast i en miljö fylld av magi och mystik när man tar sig ner till ån från parkeringen. Det går att vandra en bit på de flata hällarna alldeles vid vattnet men beroende på vattenstånd och ev hala hällar är viss försiktighet bra. En del nivåskillnader förekommer också så kanske är det inte så lätt för alla att gå längs den här delen av ån. Om man vill, och är lite smidig, kan man vandra i ån bort mot det nedre fallet och både bada längs vägen och kanske ta en dusch i fallet. Den möjligheten visste vi inte om när vi var där men efteråt har jag läst om att man kan göra så. Det kanske jag skulle ha kunnat tänka mig om det vore lite värme i luften.

När vi inte kunde följa ån längre gick vi upp på stigen som leder upp både till det nedre och det övre fallet. För enkelhetens skull kommer bilderna i en ordning som börjar uppifrån.

Här hoppade mitt mammahjärta till lite grann men mitt lilla rop hördes inte i dånet från vattenfallet, vilket kanske var tur. Jag hann se en skräckbild inom mig och ni kan nog gissa hur den bilden såg ut. Det är långt ner till botten av kanjonen. Men min son hade säkert full koll. Jag klarade inte av att titta så jag fortsatte en bit.

Här fortsätter Brakkån bort mot den plats vi startade på.

Nästa anhalt var i alla fall Hällingsåfallet, som är ett av landets högsta vattenfall (ca 40 m) i Sveriges längsta kanjon. Efter 800 meter vidgar sig kanjonen och vattnet sprids ut i en lugnare flodfåra som sträcker sig tre kilometer till sitt utflöde i sjön Hetögeln. Det här var mitt tredje besök vid Hällingsåfallet och vid de två tidigare tillfällena har jag/vi utgått från parkeringen alldeles intill fallet och nöjt oss med att se det som finns närmast där. I höstas stannade jag till vid den rastplats, som finns några km innan fallet men jag kom inte på tanken att gå uppströms därifrån för att se kanjonens början. Den här gången bestämde vi lite impulsivt att vi skulle göra den lilla vandringen och jag kan inte förstå varför jag inte har gjort så tidigare.

Här börjar, eller slutar, själva kanjonen.

Stigen följer kanjonen hela vägen upp till fallet och vi fick många fina utsiktsvyer på vägen.

På stenen, där min son just har placerat sin ryggsäck, satt vi och åt vår matsäck. Det var inte lika läskigt som det ser ut när jag fotar lite uppifrån.

Innan vi lämnade vår fina lunchplats föreslog min son att vi skulle ta en selfie. Ännu läskigare ser det ut här men underligt nog är det min son som ser rädd ut och jag ser ganska lugn ut (lite missvisande och fake från oss båda). Men jag höll i mig i sonen så jag kände mig nog trygg 😀

Första skymten av fallet.

Solen tittade fram en kort stund och en liten regnbåge visade sig.

Fotat från bron ovanför fallet.

När vi var på väg därifrån fick vi återigen se regnbågen en kort stund.

Det var en skön promenad tillbaka till bilen och nu återstod bara hemresan. Vi hade redan innan bestämt oss för att inte ta den närmaste vägen, fortsättningen på Vildmarksvägen via Strömsund. I stället ville vi se något nytt och tog en liten sväng in i Norge igen för att åka förbi bl a Hotagen och Skärvången när vi återigen kom in i Sverige. Det blev en omväg på ca 20 minuter och ännu en gång fick vi visa upp våra covidbevis och legitimationer. Kul med vägar som man nästan aldrig åker och om det hade varit starten på vår resa hade jag säkert fotat en hel del. Som det var nu ville vi bara hem och trots att vi stannade till någon gång (den etappen tog ca 3,5 timmar) tog jag inte en enda bild någonstans. Tänk att det är så skönt att komma hem. Sonen kom inte hem till sig förrän på kvällen dagen efter och jag tror att han kände samma känsla då.

Vilken sommar jag har haft hittills. Totalt 37 dagar med resande både längst söderut (nästan) och allra längst norrut i landet. Det gäller att passa på så länge jag har ork och någon vill resa tillsammans med mig 😀

Nära vår stuga vid Stora blåsjön fanns Bjurälvens naturreservat med spännande natur och rolig vandring. Jag hade funderingar på att besöka den här platsen redan i höstas, när jag på egen hand åkte runt hela Vildmarksvägen, men då prioriterade jag bort det besöket pga att min kropp inte skulle orka med en mils vandring i kuperad natur. Av någon anledning, som jag inte förstår och inte tänker fundera över utan bara njuta, har min kropp mått mycket bättre under den här sommaren. När min son frågade om vi skulle ta oss till Bjurälven sa jag därför genast ja. Trots en del regnstänk och lite kyligt väder ångrade jag mig absolut inte. Vilken dag det blev och vad många nya naturupptäckter vi gjorde.

Vi startade från parkeringen längst upp till höger i bilden, följde den röda och streckade leden tills den gick ihop och fortsatte en bit till, bort till det som kallas Colosseum. Där vände vi och tog motsatta sidan av den röda leden tillbaka. Vi hade kunnat gå ännu längre men det kändes som om det räckte och blev alldeles lagom så här.

Här har vi precis parkerat och ska starta vår rundvandring. Den här dagen klädde jag mig efter väderprognosen, som lovade regn. Men det blev inte många stänk så än en gång hade vi tur.

Det finns massor att berätta om det här naturreservatet men i stället för att jag ska försöka sammanställa information lägger jag in bilder av informationsskyltar som finns längs leden. Den som är intresserad kan hitta mycket spännande i texten men om inte det intresset finns kan man titta på mina och min sons (de som jag är med i) bilder och se det vi såg, kanske utan att förstå hur det har blivit så. Ofta är det tillräckligt.

Det fanns en hel del informationsskyltar som lärde oss om olika växter. Jag har bara känt till Ängsull bland ullväxterna hittills men fick nu lära mig att det finns Ullsäv också. Dessutom berättade en annan skylt om ännu en sort, nämligen tuvull. Här sitter jag och försöker förstå vilken sorts ull jag ser och jag kom fram till att det var Ullsäv.

Nu är vi nästan framme vid själva Bjurälven och början på det spännande landskapet.

Inom området är det många uppförs- och nerförslut och ofta har det byggts trappor i dessa. Om jag har förstått rätt är det inte bara för att göra det lättare att gå utan även för att skydda den ömtåliga marken. Bra benträning, vilket kändes efteråt.

Vårt första möte med Bjurälven, som här forsar (eller faller) ovan jord ett tag.

När jag tittade nerför den här trappan konstaterade jag att jag hade gjort ett bra val när jag tog stövlarna. Visserligen korta stövlar men fullt tillräckliga. Hade jag varit lika smidig som min son hade jag hoppandes mellan stenarna klarat mig torrskodd även i vanliga lågskor. Men den tiden är förbi så jag var glad för mitt skoval.

De lite mer udda naturupplevelserna började dyka upp och bl a kunde vi se hur älven ibland tog sig fram under jord. Om det här är en dolin eller bara en del av grottsystemet kan jag inte avgöra.

Jag behöver varken staket eller skylt för att avstå att krypa in i grottan men många kanske blir frestade. Om jag ska gå in i en grotta ska det vara ståhöjd och relativt lättgånget.

Lite svårt var det att fota in i grottan från staketet men med blixt så ser man i alla fall att det är is där inne.

Vi trodde ett tag att vi hade kommit fram till Dolinsjön men efter en snabb koll på kartan i mobilen förstod vi att det bara var älven som gjorde en krök.

Älven försvinner in i berget och fortsätter under jord ett tag.

Ännu en trappa.

Rätt som det är bubblar älven upp genom en hålighet, kanske en sk dolin, och det är verkligen som om det kokar i den naturligt skapade grytan. Lite som att stå vid de varma källorna på Island faktiskt. Kolla gärna på filmen för att se hur det bubblar.

I den här dolinen bubblar det inte utan här nöjer sig vattnet med att bara vara stilla.

Som sagt, uppför och nerför och många trappor.

Framme vid Dolinsjön.

Två större doliner, igenväxta i botten, bredvid varandra.

Så småningom nådde vi Colosseum. Ett område man ofta ser på bild när man söker Bjurälven på nätet.

I min bild är det inte höstfärger men det syns att det är samma plats ändå. Nu i efterhand kan jag tycka att det är lite synd att vi inte fortsatte en bit på stigen där nere men samtidigt tänker jag att det var nog ett klokt beslut just då.

På vår väg tillbaka kom vi till Snödolinen, som är så djup att det alltid är snö i botten.

Grytrännan bjöd på en del spännande saker att titta på. Information om vad det här är kommer några bilder ner.

Vi började närma oss den plats där vi lämnade Bjurälven.

Men innan dess smakade det bra med våra lunchmackor. På en bänk med utsikt över den fallande älven satt vi och njöt av både det vi såg och det vi åt.

När vi kom tillbaka till stugan var vi väldigt nöjda med den aktivitet vi hade haft och tog det väldigt lugnt resten av eftermiddagen och kvällen. Ute kom det regnskurar lite då och då och vi hade det mysigare inne än ute. Dagen efter hade vi egentligen bara Hällingsåfallet som ett planerat mål, förutom att ta oss hem till mig på Frösön, och det kändes väldigt skönt att hålla planeringen på den nivån sista dagen.

Vattnet tar över inlägget så småningom men först lämnar vi saxnäs för att passera bl a Stekenjokk. En sista blick kastade vi mot Satsfjället som vi besegrade igår.

Det kändes bra att komma iväg igen och nu var vi på väg mot vår sista stuga, där vi skulle stanna två nätter. Vi såg fram emot dagen och att stanna till i Klimpfjäll för att se oss omkring lite där. Men plötsligt såg jag att det var väldigt lite bensin kvar i tanken och jag bad min son kolla upp var närmaste mack fans. Jag blev lite irriterad på mig själv eftersom jag hade konstaterat dagen innan att vi behövde tanka i Saxnäs. Det glömde vi helt bort när vi gav oss av. Färddatorn sa att vi skulle kunna åka ca 6 mil och då var det nästan tre mil kvar till Klimpfjäll. Vi hade kunnat vända också men det är aldrig kul att åka tillbaka och min son hittade snabbt att det fanns en kombinerad butik och mack i Klimpfjäll. Den skulle vara öppen men själva butiken öppnade först flera timmar senare (det var i söndags). Jag litar aldrig på att uppgifter om öppethållande stämmer när jag är i riktig glesbygd och vi kunde inte heller vara säkra på att kortbetalning skulle fungera. Men vi hade ändå tänkt stanna där ett tag så om inte kort fungerade kunde vi vänta tills butiken öppnade. I värsta fall har jag alltid möjlighet att ringa assistansservicen som ingår i försäkringen men det vore pinsamt att be dem komma med en dunk till en förvirrad kvinna. När vi kom fram gick det hur bra som helst att tanka och betala med kort och det kändes väldigt bra.

Min son var på skolresa till Klimpfjäll efter nian och han ville gärna se om han kände igen sig. Han hade hittat en led som kallas Norgefararleden och den tänkte vi följa en liten bit och sedan gå tillbaka. Leden går ända till Norge och fortsätter där men vi hade bara tänkt ta en kort promenad. Det duggade lite när vi började gå men ganska snabbt upphörde det och ingen av oss kände någon större lust att vända och gå tillbaka.

Här, i en skidbacke i Klimpfjäll, började vi vandringen.

Rätt som det var flög ett gäng ripor upp men en av dem stannade kvar på marken. Den försökte förmodligen dra uppmärksamheten till sig så att ungarna hann undan. Jag lyckades nästan få en skaplig bild men den sprang lite för fort för att jag skulle hinna med.

Efter en stund kom vi fram till en informationsskylt med en karta över olika leder. Det fanns fler alternativ än vi visste om. Vi hade följt Norgefararleden till rastplatsen, där kartan fanns, och vi bestämde oss genast för att fortsätta på Kullaleden och 7forsar för att avsluta med Trollstigen på väg tillbaka till bilen. Det där med 7 forsar lät trevligt och vi ville gärna få koll på om forsarna verkligen var sju till antalet. Forsarna finns i Dorronbäcken som rinner ut i Kultsjön.

Vädret blev betydligt bättre och vi var tacksamma för att vi slapp regn.

Vi befann oss fortfarande i fjällvärlden så någon fjällbild måste vara med.

Vi började fundera kring definitionen av fors. När blir en fors ett fall och när är det bara ett porlande vatten? Här ser det ut som om jag fotar fjäll men jag är helt fokuserad på att dokumentera forsar. Eftersom jag inte visste vad som räknades som fors ville jag inte missa någon och här kunde man kanske säga att det forsade lite grann.

Det var det här jag fotade. Om det räknas som fors så var det här nummer ett. Men lite tveksam var jag.

Vi kom in i en liten skog igen och när man ser en skylt som denna så måste man se efter vad som finns där borta.

Vi har nog blivit lite kräsna för vi tyckte inte att utsikten var särskilt märkvärdig. Vi har sett alldeles för många storslagna vyer under resan. Men när jag insåg att jag kunde se min bil blev jag lite mer imponerad 😀

Här är den lilla tjärn som får representera det stilla vattnet. Om ni undrar varför min son dansar balett framför kameran så har han med sig i generna att göra konstiga miner eller poser när han fotas. Hans far var precis likadan, men jag lyckas ändå få ganska många ”normala” bilder. Jag gillar att han inte alltid vill vara helt ”normal” och just det begreppet är också väldigt intressant att diskutera. Men det får bli en annan gång. Men jag tror att många av er har haft funderingar kring vad som är normalt och vad som definierar ett normalt beteende.

Är det här en fors? I så fall är det nummer två.

Ännu en pose och kanske fors nummer tre.

Nummer fyra, men vi började tro att de första forsarna bara var porlande vatten i bäcken.

Men är det här verkligen en fors? Jag skulle vilja kalla det ett litet vattenfall. Hur som helst är det nummer fem.

Nummer sex.

Nummer sju. Det blir helt klart fler än sju forsar i den här bäcken. Men det är så klart helt beroende på vad som räknas som fors. Förmodligen är det bara ett namn som betyder att det finns många forsar och det verkliga antalet spelar i så fall ingen roll.

Nummer åtta.

Nummer nio. Balansövning eller balett…det får var och en ha sin egen uppfattning om 😀 Han hoppade väldigt graciöst mellan stenarna innan han intog den här posen. Kan ni förstå att jag tycker att resor med min son är väldigt roliga? Det kanske är tur att han inte lyckas inspirera mig till att göra likadant. Det skulle varken gå bra eller vara tjusigt.

Nummer tio. Jag nöjer mig med att stå på båda fötterna och hålla tungan rätt i mun när jag ska ta mig fram nära stup och slänter.

Nummer elva.

Nummer tolv.

Det här är i alla fall Kullafallet och det är helt klart ett vattenfall.

När vi satte oss i bilen började det regna och vi intog våra lunchmackor sittandes i den torra miljön i min bil.

Vi for vidare upp mot Stekenjokk, den nu nerlagda och vattenfyllda gruvan mellan fjälltopparna. Det regnade och blåste stormvindar så vi stannade bara till helt kort, tog några bilder och sedan var vi väldigt nöjda och ville bara fortsätta. Vilken skillnad mot när jag var där i höstas. Då njöt jag verkligen av ett fantastiskt väder.

Vi var inte klara med vatten riktigt än utan stannade till vid Gaustafallet. Här är det inte heller någon tvekan om att det är just ett fall.

En scen ur filmen Ronja Rövardotter spelades in här och kanske är det en av orsakerna till att turister hittar hit. Men man ska ha tur om man får plats på den alldeles för lilla p-platsen vid vägkanten.

Vi kom fram till stugan vid Stora Blåsjön ganska tidigt på eftermiddagen. Det var otroligt skönt att bara konstatera att vi inte ville göra något mer än att bara ta det lugnt. Energi och ork var lite på upphällningen för oss båda. Vi konstaterade att det var en väldigt fin stuga med bra utrustning. Som på beställning hade just den här stugan både skotork och torkskåp och våra skor hamnade genast i torken. Nu hade vi två nätter framför oss, en lite längre utflykt på måndagen och sedan bara hemresa med korta aktiviteter på tisdagen.

Definitioner av fors och vattenfall enligt Wikipedia.

En fors är ett avsnitt av ett vattendrag där bädden har en relativt brant lutning som orsakar en ökning av vattenhastighet och turbulens. En fors kännetecknas av att floden blir grundare och har vissa bergarter synliga över flödets yta. Då strömmande vatten skvätter över och runt stenarna blandas luftbubblor med det och delar av ytan och får en vit färg och bildar vad som kallas ”skummande vatten”. Forsar uppstår där bäckfåran är mycket motståndskraftig mot den eroderande kraften i vattendraget jämfört med bäckfåran nedströms. Forsar kategoriseras i sex klasser där den lägsta klassen är lätta att klara av och den högsta klassern utgör livsfara med liten eller ingen chans till räddning.

Ett vattenfall är en plats där ett vattendrag faller rakt ned. Vattenfall bildas där rinnande vatten ej kunnat erodera ner marken lika mycket överallt, varför ett slags stup bildas på botten. Uppströms och nedströms från detta stup rinner vattnet som vanligt, men över stupet störtar vattnet brant ner.

Från stugan i Blattniksele, utanför Sorsele, styrde vi mot Vildmarksvägen. Det är inte ens ett år sedan jag gjorde en resa på egen hand längs den vägen och då bodde jag fyra nätter på olika platser. Nu kom vi in på Vildmarksvägen strax innan Trappstegsforsen och därifrån åkte vi motsatt håll mot hur jag gjorde min resa i höstas. Men det blev ändå något av en repris eftersom vi både besökta samma platser och bodde på samma vandrarhem som jag gjorde då. Vi har båda sett Trappstegsforsen ett antal gånger och var nog ganska nära att bara åka förbi. Men min son hade inte sett hur den fortsätter på andra sidan vägen och visste inte att man kan vandra på klipporna för att se den. Därför stannade vi ändå till en stund.

Som ni kan se var det växlande molnighet men molnen tog över mer och mer för att lite senare växla mellan helmulet och helmulet med lite regn.

När vi ändå hade stannat till tog jag några bilder på den del av forsen som har gett den dess namn. Kanske känner ni igen den från min förra resa hit.

Innan vi checkade in i vårt rum blev det ännu ett återseende och en chans till revansch. I höstas vandrade jag upp på Satsfjället och for sedan vidare mot Trappstegsforsen. Den här dagen blev det omvänd ordning men ändå likadant. Skillnaden var vädret. Sist jag var här var toppen dold av molnen men medan jag tog mig upp sprack det upp och solen tittade fram mellan de moln som stannade kvar. Nu var det disigt och grått hela tiden. Blåste gjorde det då också men nu var det stormstyrka i byvindarna. Leden går först lite snett upp tills den kommer upp ovanför trädgränsen. Sedan går den snett upp till höger för att sedan följa kanten åt andra hållet tills man når toppen. Förra gången var jag så slut att jag inte orkade bry mig om att försöka klara av den sista knixen. Det har inte gnagt särskilt mycket i mig men när min son frågade mig om jag ville ha revansch så kände jag att det ville jag.

Vi var fikasugna redan innan vi började gå och bestämde oss för att stanna på den grill- och utsiktsplats jag visste fanns bara en liten bit upp. Där satt det redan ett par med en hund men de såg ut att vara på väg att gå så vi stannade till, pratade lite och fick mysa en stund med deras lilla vovve. Hon gick glatt fram och tillbaka mellan oss, glad för all uppmärksamhet.

• 

• 

Här smakade det gott med kaffe…och så klart en chokladboll 😀

Jag tror att jag har fått lite bättre kondis av all vandring den här sommaren men det tar ändå på krafterna att gå i kraftigt uppförslut.

Precis ovanför trädgränsen är det inte lika stark lutning på leden och det kändes som en stunds vila.

Här har det varit brantare vandring igen och stormvindarna drog och slet i oss. Jag vågade inte gå nära den här kanten men jag beskar bilden så att det ser ut som om jag är ganska nära

Bara för att det är kul att jämföra och se hur olika det kan vara visar jag först en bild från den här dagens vandring…

…och fortsätter med en bild från nästan exakt samma plats men från i höstas. Jag tycker att båda bilderna har sin charm.

Flera gånger trodde min son att vi såg toppen men jag visste att det inte var så. Men här trodde faktiskt jag också att det här var sista stigningen och att jag snart skulle ha fått min revansch. När jag kom upp stod min son och tittade medlidsamt på mig och pekade mot nästa kulle.

Läskigt att stå så nära kanten men jag vågade mig fram en kort stund när vinden var lite lugnare.

Det här är i alla fall sista biten upp till toppen. Men i den blåst, som gjorde allt för att motarbeta oss, kändes vägen upp oändligt lång. Om ni tittar noga ser ni min son en bit upp men han är klädd i samma färger som fjället.

Jag kämpade på för den här gången tänkte jag inte ge upp. Min son kämpade också men han har massor av ungdomlig styrka och är dessutom väldigt vältränad. Jag ska ändå inte glömma att nämna hans prestation, för den här toppturen var en prestation av oss båda. Som ni ser kom jag lunkande efter men det var ett stadigt lunkande som till slut tog mig dit jag ville.

Jag har tyvärr inga bildbevis på att jag nådde toppen för jag vågade inte stå kvar där tillräckligt länge för att bli fotad eller för att ta en bild av min son. Det gick nästan inte att stå upprätt i kastvindarna. Jag kom upp, knäppte några bilder i snabb takt och gick sedan ner en bit igen.

Jag vet inte vad som ledde till denna glädjeyttring men förmodligen var det bara glädje över våra prestationer och att vi stod högt upp och såg ut över vyerna.

Om vi var missnöjda med duschen i det förra boendet så var vi desto mer nöjda på Saxnäsgårdens vandrarhem. Alla rum har eget badrum med dusch och dessutom kylskåp. Vi var helt ensamma i det fina gemensamma köket när vi åt vår mat, som min son hade fixat. Nu började vår resa närma sig sitt slut men det återstår några dagar att berätta om. Vi har varit hemma i respektive hemstad i flera dagar men jag fortsätter ändå berättelsen tills den är slut.

Ja, nu blev det ju inte så lång tur utanför Sverige den här gången heller. I Finland stannade vi en natt och i Norge två nätter. Och inte var vi särskilt nära våra hem heller. När vi korsade gränsen var vi fortfarande väldigt långt norrut, ungefär i höjd med Jokkmokk. Det disiga vädret fortsatte men innan vi lämnade Norge stannade vi till och fick åtminstone ett hejdå-foto.

Vid gränskontrollen satt en till synes uttråkad polis och väntade på att kontrollera folk och bilar från Sverige. Oss brydde hon sig inte ett dugg om eftersom vi åkte ut ur landet. Att vi lämnade Norge syntes inte bara på skyltar utan även på att de gula mittmarkeringarna i vägen tog slut.

Jag tror inte att jag har åkt den här vägen förut så det blev en ny upplevelse. Vi kom in ganska högt upp i de svenska fjällen, drygt 700 möh. Vi stannade till vid en fjällsjö.

Medan jag såg mig omkring och fotade lite försvann min son iväg.

Men han var lätt att hitta för om det finns en litet berg eller någon slags kulle så är det klart att han hamnar där uppe.

Min son är det perfekta resesällskapet på många sätt. Varje dag, när vi har kommit fram till vårt bokade boende, har han sagt till mig att ta det lugnt, fixa mina foton och skicka de som han är med på till honom. Under tiden jag har gjort det, och det har jag ändå inte hunnit göra klart varje dag, har han fixat mat och sedan kollat upp möjliga aktiviteter till dagen därpå. Min trötta hjärna är så tacksam för att den har sluppit göra mer än att lyssna, titta och godkänna. Vilken himla tur att han gillar både matlagning och att hitta vandringsleder. Den här dagen hade han letat upp en led utanför Arjeplog och där stannade vi till tidigt på eftermiddagen.

Naturligtvis ville vi upp på ett fjäll och det här var lagom högt. Visserligen med brant stigning emellanåt men inte lika långt upp till toppen som på en del andra fjäll. Akkelis topp är bara 784 möh.

Min son skuttade som vanligt iväg och fick vänta lite då och då på sin lite långsammare mamma. Men jag tyckte att jag fick lite bättre kondis ju fler klättringar vi gjorde. Jag gick nog i samma takt men jag blev inte riktigt lika trött. Vid det här laget vet ni att det är min son som fotar när jag är med. Ganska logiskt och lite onödigt att påpeka.

Sikten var inte den bästa men det var ganska fint ändå.

Fika eller lunch måste man ha och den här dagen blev det kaffe med chokladbollar. En vanlig sötsak till våra fikastunder.

Leden ledde underligt nog inte till toppröset men eftersom det var dit vi ville komma, och underlaget var lätt att ta sig fram i, lämnade vi stigen och gick mot toppen.

Vi skrev in oss i gästboken och tog oss sedan ner igen. Nu körde vi direkt till nästa stuga, som var en besvikelse. Men innan vi kom dit såg vi ännu en ren längs vägen.

Lite trist att den stuga som såg så mysig ut på bilderna visade sig vara den sämsta stugan på hela resan. Faktiskt den sämsta på båda de resor jag har gjort denna sommar. Att den var gammal och sliten gjorde mig inget men när duschen var i så dåligt skick att vi båda vägrade använda den då dras betyget ner rejält. Den var inte jättebra städad i övrigt heller. Synd, för det var egentligen en mysig stuga med ett fint läge.