Vi bodde fint i Skaulo, norr om Gällivare, men tyvärr har vi varit alldeles för trötta när vi kommer fram till de olika boendena på kvällarna för att riktigt orka uppskatta det. Vi längtar inte direkt efter promenader för att undersöka ett nytt område efter en dag med många intryck och en hel del vandring.

I måndags (ja, jag hinner inte riktigt med bloggandet och skriver lite i efterhand) var det dags för det huvudsakliga målet med vår resa. Hela resan är målet men Treriksröset var det som vi först bestämde oss för att vi ville komma till. Vi förberedde oss alltså för ännu ett besök i Finland eftersom den enda vägen till Treriksröset går där. Vi hade bokat ett rum på ett hotell i Kilpisjärvi och en liten bit därifrån går det båt till en plats nära röset. Tanken var först att vi skulle ta god tid på oss till hotellet för att dagen efter göra utflykten till röset där Sverige, Finland och Norge möts. Men vi kom på den goda idén att ta eftermiddagsturen dit samma dag i stället och ha gott om tid på oss nästa dag. Vi hade inget planerat till tisdagen men vi hittar alltid något fint att se och göra.

Vägarbeten är det gott om under sommaren så det är bra att ha med det i beräkningen om man ska passa tider. Vi tyckte att vi hade väldigt gott om tid men då tänkte vi inte på att Finland ligger i en annan tidszon. Det blev bra ändå för annars hade vi fått vänta väldigt länge vid båten.

I Karesuando passerade vi gränsen och fick återigen visa upp våra covidbevis.

• 

• 

Det finns alltid mycket att se och stanna till vid en stund längs vägarna och vi gjorde ett antal spontanstopp. Ingen av oss hade tänkt på att vi skulle åka genom så vacker natur eller att vi var på väg in i fjällvärlden. Vi ville bara se den där cementklumpen som utmärker Treriksröset. Men vägen dit var bara en liten försmak av hur vacker och maffig natur de tre länderna bjuder på här uppe i norr.

• 

• 

• 

• 

• 

Vi kom fram till den lilla hamnen där båtarna Maria och Malla väntade på att ta oss vidare över sjön, som också heter Kilpisjärvi. Gränsen till Sverige går mitt i sjön och vi rörde oss mellan de två länderna under båtresan. Som ni ser är det ganska trist väder och regnet hängde lite i luften men enligt SMHI:s väderapp skulle molntäcket spricka upp ganska snart. Vi chansade på att det skulle stämma.

Medan vi väntade på att få köpa biljetter och gå ombord fick vi sällskap av två fina renar. Det krävs starka nackmuskler för att orka bära upp de hornen.

• 

• 

Vi var ett ganska stort gäng som ville åka med så båda båtarna blev fyllda. Vi fick åka med Malla. Bekväma stolar, som i en buss, men väldigt tung luft att andas när vi alla satt instängda och hade på oss våra munskydd. Som tur var öppnade kaptenen en lite dörr så att det sipprade in lite bättre luft.

Det fanns bara plats för en båt vid bryggan där vi gick i land så Malla släppte bara av oss och åkte sedan tillbaka. Tydligen skulle ganska många vandra tillbaka längs den 11 km långa leden så det behövdes bara en båt för tillbakafärden. Det var otroligt skönt att slippa munskydden när vi kom ut.

Vi visste det inte då men dagen efter skulle vi bestiga toppen på fjället där borta.

Kvinnan som sålde biljetterna samlade ihop oss och berättade om leden till Treriksröset, en 3,2 km promenad bort. Vi fick två timmar på oss till att ta oss fram och tillbaka men vi fick även ett telefonnummer att ringa om vi blev lite försenade. Då skulle de vänta på oss. Två timmar lät som ganska lagom lång tid för en relativt kort vandring men det blev lite stressigt och vi hann inte ta det så lugnt och se så mycket som vi nog hade velat. Men vi hann i alla fall fram och tillbaka i tid.

Vi började med att besöka bekvämlighetsinrättningen (dasset) och hamnade sist av alla som promenerade iväg. Det var bara skönt för vem vill gå i kö i fjällvärlden. Vi gick om några sällskap men behövde aldrig trängas med andra. Vädret var redan mycket finare och sikten så bra som den kan bli. Perfekta förhållanden för att göra den här utflykten.

Min son fotade mig lite då och då också. Det här fotot är häftigt tycker jag eftersom man ser fjäll i alla tre länder samtidigt. Till vänster ser man Sverige, rakt fram ligger Norge och till höger ett finskt fjäll. Jag visste sedan tidigare att Norge bjuder på de mest spektakulära fjällen och visst är det mer dramatik i dem i jämförelse med de mer rundade fjällen i Sverige.

Efter en väldigt skön och trevlig promenad kom vi fram till en öppning i renstängslet och på andra sidan ligger snart Treriksröset.

Inte direkt det vackraste monument man kan tänka sig men den fula cementklumpen ligger så vackert i fjällnatur så upplevelsen blir ändå storslagen. Det här är en av de platser jag är gladast över att ha besökt men många drar sig nog för att ta sig till den inte så lättillgängliga gränsmarkeringen.

Här kan man, om man vill, gå runt i tre länder på lika många sekunder (nästan) utan några som helst gränskontroller. Det finns en del historia om hur röset, som ju inte är ett röse utan en betongklump, kom till och hur det hamnade här men det får den som är intresserad leta reda på själv. Ganska enkelt att hitta via google.

• 

• 

• 

Vi såg några mindre rösen men hade inte tid att stanna till och kolla in dem närmare. Lite längre tid hade vi velat ha på oss men vi hann i alla fall med det vi kom dit för.

Maria låg och väntade när vi kom tillbaka och snart var vi på väg till Kilpisjärvi igen.

Vädret var nu så skönt att vi valde att sitta utomhus, längst bak i aktern. Vi hade kaffe och chokladbollar med oss och eftersom vi inte hade hunnit fika innan så blev det en båtfika. Inte så dumt att sitta där med en kopp kaffe och njuta av resan.

Vi var helt ensamma längs bak i aktern och då brydde vi oss inte om att använda munskydd. Men alla andra, även de som satt ute, hade sina masker på sig. Guiden stannade till för att prata med oss en stund (även hon med munskydd) och det var då vi fick tipset om att vandra upp till toppen på fjället Saana. En jättebra idé och vi tog genast till oss den. Vi båda älskar att stå på en fjälltopp och se ut över storslagna vyer så det blev en självklar aktivitet för tisdagen.

Här är vi på väg in mot Kilpisjärvi och fjället Saana som vi nu betraktade med större intresse än tidigare. En härlig tanke att vi skulle stå där uppe nästa dag.

Det var med en bra känsla efter en upplevelserik dag vi kom i land igen. Vi är jätteglada för att vi tog oss dit och jag vill verkligen starkt rekommendera en resa till denna vackra plats. Kilpisjärvi har bara 130 fastboende men erbjuder väldigt mycket till alla de turister som hittar dit.

Vi tog oss till hotellet där vi bodde bra och sov gott i sköna sängar. När jag får lite tid över ska jag berätta om klättringen upp till toppen på Saana. Ännu en upplevelse som väntar på den som tar sig till Kilpisjärvi.