I onsdags var det fortfarande ostadigt väder men det såg ut att bli ganska bra på eftermiddagen. Det blev bestämt att jag, Lotta och Eddie skulle möta min son vid tåget för att sedan åka till Andersön. Precis när vi klev ur bilen för att ta en härlig promenad kom första åskknallen och ett fint regn strilade ner på oss. Vi var helt överens om att fortsätta i alla fall och tur var det. Det tog nämligen inte lång tid innan regnet försvann och snart började solen titta fram mellan molnen.
Alla foton där jag är med är tagna av min son.
Det blev precis så härligt som vi hade hoppats och pojkarna i sällskapet badade medan vi flickor nöjde oss med att titta på.
Som synes var lyckan stor när Eddie väldigt tydligt visade att han accepterade och gillade min son.
Efter middagen åkte Lotta och Eddie tillbaka till släkten i Semlan. Jag tror att vi båda var lika nöjda med våra dagar tillsammans och det blir säkert fler tillfällen. Jag och min son använde kvällen till att förbereda oss för en ganska tidig avfärd morgonen därpå.
Vårt första boende var bokat lite utanför Ö-vik (Örnsköldsvik) och vi hann med två rejäla stopp innan vi kom dit. Min son har varit vid Döda fallet som barn men minns inte att det var så trevligt ordnat som det är. Kul att han gillade vår runda bland spångar och stenar. Ni kanske känner till att Magnus Huss blev anlitad för att göra en liten förändring av Älven för att underlätta flottningen. Resultatet blev en katastrof och numera är det en turistattraktion.
Vid entrén finns en vridbar scen där uppskattade föreställningar har spelats. Senast spelades Dunderklumpen och efter vad jag har hört var det en väldigt bra föreställning. Nu har det varit uppehåll med föreställningar sedan pandemins start men scenen står redo för bättre tider.
Vi åkte vidare men gjorde ett lunchstopp på en rastplats i Sollefteå.
Vårt nästa mål var Balesuddens naturreservat, som finns bara ca en halvtimme från vårt bokade boende. Naturligtvis vill man se havet när man kommer ut till Höga kusten och även om det inte var öppet hav så kom vi till några fina vikar.
Det var ganska många backar, både uppför och nerför och i värmen var det rätt så svettigt emellanåt. Vi gick genom olika naturtyper och leden tog oss lite då och då till stränder och klippor nära havet.
Här badade min son men jag väntade till lite senare. Stugan där borta är öppen och åtta personer får plats att sova där. Inget vatten eller el men väldigt mysigt med bl a vedspis.
Det finns inte bara hav här utan även en tjärn, Balestjärn, med väldigt klart vatten. Här hittade vi en liten ledig plats där vi båda tog oss ett dopp. Eller rättare sagt, jag tog ett dopp och min son simmade omkring. Härligt svalt men inte kallt. Faktiskt vederkvickande för både kropp och huvud.
Från tjärnen kunde man fortsätta upp på berget och komma närmare öppet hav. Men det var långt kvar och även om jag hade tänkt att vi skulle ut dit så var min son klok nog att inse att det nog skulle bli lite för mycket för hans mamma. Det var tur för han hade så klart helt rätt. Vi gick tillbaka en liten bit till stranden vid en liten havsvik och där gjorde vi kaffe och åt varsin chokladboll. Inte så dumt.
En rolig avslutning på besöket av Lotta och Eddie och sedan en helt fantastisk första dag på min och min sons resa. I dag har också varit en härlig dag men det får bli en senare historia.
Det som var så efterlängtat var ett besök som jag och bloggvännen Lotta länge har ”pratat” om i våra kommentarer till varandra och via mail. Äntligen kunde vi träffas och vilket lyckat möte det har blivit. Men innan Lotta och fina vovven Eddie kom gick jag en lång promenad mot stan och men vände vid gångbron över sjön och fortsatte hem en annan väg än jag brukar gål
Jag kom upp på Krönet, en vägkrök så högt upp man kan komma utan att gå upp på berget.
Jag kom ner i närheten av Ändsjön och avslutade med en kort promenad längs stigen runt sjön och den sista lilla biten hem.
När jag kom hem hördes det välbekanta tutandet från Thomée och eftersom jag stod med kameran i händerna blev det en bild från balkongen.
På måndagskvällen kom Lotta och Eddie och det var precis så kul att träffas som jag hade tänkt att det skulle vara. Lätt att prata och många liknande tankar och erfarenheter. Och så Eddie…en helt underbar och väldigt gosig kompis som verkligen blir en kompis när han själv har fått tid att välja att bli en sådan. Jag väntade på klartecken från honom och när det kom kunde han inte få nog och knappast jag heller.
Tyvärr försvann det underbara sommarvädret men det var fortfarande varmt och mellan regnskurarna åkte vi till Bynäset. Fjällen kunde knappt skönjas i gråvädret men vi fick ändå en härlig promenad.
I dag blir det fler sköna promenader och i eftermiddag planerar vi att ta oss till Andersön, tillsammans med min son som kommer med tåget under dagen. I morgon är det dags för hans och min resa norrut men innan dess väntar den här dagens äventyr tillsammans med en nyfunnen vän, som har varit en vän vi a bloggarna länge, och jag får ju inte glömma nya kompisen Eddie. Det blir säkert en hel del gos med honom innan han och hans matte lämnar oss i kväll.
Jag klämde in ett pass på katthemmet mellan resor och besök och det kändes väldigt kul att få komma dit igen. Vilken förmån det är att få umgås med alla dessa fina katter. Det är ingen idé att fästa sig starkt vid någon av dem för målet är ju att de ska få komma till bra hem så fort som möjligt. Men först ska de få klartecken av veterinär och alla ska kastreras. Kattungar lockar alltid fram känslor, precis som alla djurungar. Den här goknulen har inte fått något namn ännu men det dröjer nog inte länge innan det händer. Hon är en liten avbild av sin mamma, som inte ville vara med på bild den här gången.
Stör mig inte när jag ska äta.Mums, smask.NEEEJ! Slut i båda matskålarna.Ser ni inte att jag växer och behöver mer mat?
Här har brorsan vågat sig fram också. Det är svårt att tro att de är syskon men såvitt jag förstår så är de kullsyskon. Den röda fräser när man kommer för nära och vill inte alls bli rörd. Den andra kan man få peta lite på men hon fräste också lite försiktigt när jag först kom in till dem. Är man född som vildkatt så tar det nog ett tag innan tilliten till människor kommer. Mamman däremot var helt lugn och har säkert bott tillsammans med någon människa.
Ännu fler sötnosar. Tassen som sträcks ut är inte ett slag, som man kan råka ut för ibland, utan nyfikenhet på mobilen. En riktigt kelig och gosig kisse. Den svarta med vita tecken ville däremot vara ifred. Men den sista, med de stora ögonen, ville gärna mysa lite.
Jag for direkt från katthemmet till Marieby och till det lilla område där Jämtlands landskapsblomma brunkulla växer. En kvinna sa till mig att hon tycker att guckuskon borde vara vår landskapsblomma i stället för denna lilla, oansenliga blomma. Men jag tycker att det är helt rätt att vi representeras av brunkullan. Den finns inte på många platser men runt Östersund känner jag till två bestånd. Den är dessutom inte så trist som man tror när man ser den på lite håll. Man ska helst komma riktigt nära för att upptäcka hur fina de är.
Men det är klart att om man ser dem så här så ser de inte särskilt märkvärdiga ut.
I den här gläntan finns brunkullorna och man måste hålla sig på spångarna för att inte råka trampa ner de små blommorna. Här finns en del andra orkidéer också men dem brydde jag mig inte så mycket om den här dagen.
Det var en skön dag och jag ville inte åka hem riktigt än. Jag hade varit förutseende och tagit med en macka så att jag skulle klara en promenad också. Jag såg att det fanns en tjärn längre bort och den fick bli mitt mål. Jag passerade en väldigt söt liten stuga.
Jag kom fram till Höktjärnen och där kändes det lagom att vända tillbaka.
I dag har jag varit och fotograferat mig för mitt nya körkort. Det är aldrig kul och det är stört omöjligt att se normal ut. Man får ta om bilden hur många gånger som helst men jag gav upp redan vid andra försöket. Glasögonen fick inte vara på och den korta stund jag fick se resultatet såg jag en vilt stirrande galning som försökte hålla sig för skratt. Den snälla tjejen i receptionen sa att det blev en fin bild men jag såg vad jag såg och det är tur att bilden blir väldigt mycket mindre när den hamnar på ett litet körkort. Jag fick veta att det är helt ok att köra utan körkort om jag har annat ID med mig. Kanske hinner jag få körkortet redan på onsdag men om inte så är det inga problem under nästa resa.
Man blir lite begränsad utan betalkort. Jag kunde inte parkera där det var avgift eftersom den parkeringsapp som gällde krävde att man har ett kort anslutet. Men det gick bra ändå eftersom Ica Maxi ligger bara en kvart bort. En liten promenad har jag ju inget emot. Men i dag hamnade faktiskt ett av mina nya kort i brevlådan och nu är det aktiverat och invigt med beställning av hemleverans av mat.
Jag har varit bortrest i 25 dagar och jag längtade ut i naturen för att inte missa en dag mer än nödvändigt. Men först vill jag visa mina tre ännu levande inomhusväxter så att ni får se hur de har klarat sig under den här tiden. Ett klart bevis på att växter inte behöver bli bortklemade. Visserligen har de här ett antal år av misskötsel bakom sig och därför kom det inte som en chock för dem när de dränktes rejält för att sedan ställas in dit solen absolut inte skulle nå dem. Nu har de åter fått ta plats i vardagsrumsfönstret men ingen av dem behöver vattnas än på några dagar. De ska få lite drygt en vecka i fönstret för att sedan återigen dränkas och sedan klara sig i 12 dagar. Jag tvivlar inte på att de klarar det. Det är ju bara hälften så lång tid som de har överlevt nu.
Men åter till det som finns utomhus och det första jag ville se var om guckuskorna fortfarande blommade. I förrgår åkte jag till Rödön där jag vet att det finns mängder av guckuskor. För att det skulle bli en lite längre promenad än bara runt naturstigen pakerade jag som vanligt alldeles efter Rödöbron, vid den stig som leder till Tibrandshögen och vidare mot den plats där många olika orkidéer växer. Det är inte bara orkidéer som växer. Själva Tibrandshögen var alldeles gul med en del inslag av andra färger.
Alldeles i början av den naturstig, som var målet, växte den här blomman som jag tror är en vitpyrola. Jag såg många fler exemplar längre fram längs stigen.
Jag såg ett antal utblommade guckuskor innan jag hittade de här. Inne i skuggiga partier hittade jag ännu fler och det var tillräckligt för mig. Inte jämförbart med förra sommarens överflöd men jag var glad för att jag fick se några som fortfarande var fina.
Stigen vek av genom vattendränkt mark och det kändes bra att det var alldeles nyspångat.
Efter en stund kom jag fram till området som ser ut att mest bara bestå av kalk. Där trivs många olika orkidésorter och några av dem blommade. Jag tror att jag har hittat rätt namn till tre av dessa orkidéer men jag har svårt att hitta namnen på de två återstående.
FlugblomsterTvåbladMöjligen ängsnycklar
Igår ville jag se hur min favoritrunda såg ut efter nästan fyra veckor. Den här dagen syntes fjällen, vilket de inte gjorde dagen innan. Sikten var visserligen inte perfekt men det var ändå ett kärt återseende.
Jag gick förbi campingen och upp mot Frösövallens café. Där satt det en del personer och njöt av utsikt och något gott att äta och dricka. Stormhattarna har börjat blomma
Blomsterängarna finns lite överallt.
Nere vid Wilhelm Peterson-Bergers hus, Sommarhagen, spelades dragspelsmusik och jag kan mycket väl tänka mig att spelemännen består av den kvarvarande brodern, Folke, i orkestern bröderna Lindqvist (mest kända från perioden då de var orkester i nygammalt) och några av hans släktingar och vänner under namnet Lindqvistarna. Jag har inte lyckats ta reda på om det är så men jag tycker mig se Folke sittandes med armen vilandes på dragspelet. I så fall är han vid nästan 90 år fortfarande aktiv.
Orkidéer finns det gott om nästan överallt nu men jag har inte orkat leta efter namnet på den här. Någon slags nycklar är det troligtvis.
Både den föregående blomman och den här vet jag att jag kunde namnen på förra sommaren men nu är de glömda. Men de är vackra i alla fall.
Mysteriet med var jag blev av med mina kreditkort och körkortet har fått sin lösning. Jag fick ett meddelande från värdarna till den stuga jag hyrde i Dalarna om att de hade hittat fodralet med alla kort i. Ingen mening med att skicka dem till mig nu men det är ju skönt att jag slipper fundera mer.
Jag vaknade till en mulen söndag men det var uppehåll och det fick mig att bestämma mig för en tidig promenad i Leksand. Inte de centrala delarna utan som vanligt drogs jag till vattnet. Jag hade kollat upp att det finns parkering vid hembygdsgården, eller hembygdsgårdarna som det stod någonstans. Jag parkerade precis mitt emot den här fina gamla kyrkan. På en skylt vid byggnaden bredvid stod det S:t persgården och jag kan inte hitta något annat namn på själva kyrkan.
Hembygdsgården. I alla fall en del av den. Det finns många fina byggnader inom området.
Jag hittade en brant stig ner mot gångvägen som går precis längs med Österdalälven. Det var väldigt lugnt och speglingarna i vattnet fördubblade alla synintryck.
Jag valde att börja gå mot väster, mot Siljan.
Jag vet inte vad den här figuren vill med sitt viftande med vimpeln men jag vet att det finns minst två andra i min lilla bloggsfär som säkert kan svara på det. Här vände jag och gick mot bron i stället.
Det började se ganska mörkt ut där Österdalälven möter Siljan men än så länge höll sig regnet borta.
Trevåningshus.
En av båtarna som syntes under bron var Gustaf Wasa, en restaurang med extra byggnad och uteservering vid sidan av älven
Speglingar i vatten är alltid fascinerande och fina båtar har jag också gärna med i motiven.
Här kände jag några regndroppar och tänkte att det fick räcka med den sträcka jag hade gått. Men jag ville inte gå tillbaka samma väg utan drog mig längre upp mot stan. Jag vet inte om jag rörde mig i Leksands centrum men det är möjligt eftersom det fanns alla möjliga slags butiker i närheten. Jag trodde ett tag att jag kom till ett torg men det visade sig vara en stor parkering. Kanske en kombination.
Jag kom tillbaka till den lilla stugan lagom för att ta en kopp kaffe och för att fundera på vart jag skulle bege mig på eftermiddagen. Det regnade någon timme men inte alls lika mycket och länge som jag hade befarat. Jag kollade på naturkartan och hittade en led som går genom två små naturreservat. Det verkade som en lagom utmaning. Mina värdar var inte hemma när jag kom tillbaka från morgonpromenaden och de hade inte kommit hem när jag återigen gav mig av. Jag visste att de skulle hämta sin lilla labradorvalp och jag hade blivit lovad att få hälsa lite på den. Men jag kunde ju inte bara sitta och vänta så efter en lätt lunch (en macka) styrde jag bilen mot Nybodalens naturreservat. Det var en fin stig att gå på men det var bara en liten damm och en liten timrad stuga som fick mig att stanna till. Men jag kom snart ut ur reservatet och följde stigen mot nästa naturreservat, Digerberget.
På Digerberget finns det en fin utsiktsplats med ett vindskydd.
Det var en skön och fin vandring dit men jag tyckte att det var lite för tidigt att gå tillbaka till bilen. Jag satt en stund och njöt av utsikten och kollade sedan i mobilen om det fanns någon annan stig, en som kanske kunde leda mig ner till sjön. Det fanns det och nöjd med det började jag följa ledmärkningen neråt.
Det tog en stund och var lite längre än jag hade trott men så småningom var jag nere vid Siljan. Slogbod heter platsen där jag hittade ännu ett vindskydd. Nu fick jag en del huvudbry. Skulle jag gå tillbaka samma väg eller kunde jag orka gå en runda till. Hjortnäs brygga såg ut att ligga en bra bit bort men det var ändå frestande att gå på en stig som följde alla små vikar och uddar bort mot Hjortnäs. Det var fortfarande samma ledmarkering och jag tänkte att den leder mig säkert tillbaka till något av naturreservaten senare.
Det var en trevlig vandring med varierande natur. Vissa områden var privata och där fanns det skyltar som välkomnade folk som vandrar, men cyklister uppmanades att leda sina cyklar. Här kommer lite av det jag såg under promenaden mot Hjortnäs brygga.
Jag kände att det gott och väl hade räckt med den promenad jag hade gått för att ta mig hit men här, vid den vid det laget efterlängtade bryggan, upphörde leden och skyltar visade bara samma väg tillbaka längs sjön. Jag tog mig tid att stanna upp och se mig omkring när jag nu hade tagit mig dit. Jag var förvånad över att både kropp och knopp fortfarande ändå kändes helt ok och spekulerade i om det kanske berodde på att jag redan hade gått ganska mycket tidigare unde min resa. Men min kropp brukar inte fungera så och jag bestämde mig för att det inte spelade någon roll varför jag hade en så bra dag. Det var bara att glädjas åt att det var så och inte tänka så mycket.
Det fanns mer än bara bryggan att titta på. En gammal fin eka till exempel.
En dansbana och en stor mängd brädor med namn på folk som förmodligen har bidragit på något sätt till områdets skötsel och bevarande.
Jag var tvungen att ta ett beslut om hur jag skulle ta mig tillbaka till bilen. Att det var en rejäl promenad dit och att det var uppförslut hela vägen var det enda som var säkert. För jag tänkte absolut inte vända och gå tillbaka. Jag lyckades med karta i mobilen leta mig fram på halvt igenväxta stigar som ibland blev lite bättre för att sedan bli knappt synliga igen. Långa sträckor var det högt gräs och jag försökte låta bli att tänka på alla fästingar som hungrigt väntade på att få attackera. När jag äntligen hittade tillbaka till bilen var jag ganska trött men hade fortfarande inte alls lika ont som jag brukar få av kortare promenader än den här. Känslan att orka så mycket gjorde att tröttheten inte kändes så mycket. Det var mest glädje över att kroppen för en gångs skull var så snäll mot mig. Stegräknaren i mobilen visade ca 20.000 steg och det var många år sedan jag gick så långt och ändå mådde så bra.
En liten bit från Hjortnäs brygga fick jag syn på en lite annorlunda majstång. Det finns mängder av klädda stänger i Dalarna och en hel del har hamnat i mina bilder men den här var inte särskilt traditionell. För att ni ska se vad som finns i stången har jag förstorat en liten del av den i nästa bild.
Lite otäck tycker jag och jag föredrar absolut de vanliga, traditionella utsmyckningarna.
En amiral stannade till en stund.
Nu kommer jag till sötchocken. Mina värdar hade fortfarande inte kommit hem när jag kom. Jag tog en kopp kaffe och skyndade mig sedan in i duschen för att få bort alla eventuella fästingar, och även en del svett, och när jag var klar hörde jag bilen komma. Jag fick stålsätta mig för att inte storma ut för att få lite valpmys. Jag vet att en valp behöver lugn och ro och tid att vänja sig i sitt nya hem men jag hade ju blivit lovad att få hälsa. Jag väntade till nästa gång jag såg att de kom ut och jag fick höra att jag jättegärna fick komma. Jag satte mig ner i gräset och den lilla labradoren kom lugnt men glatt och lite vingligt gående mot mig. Inget hoppande eller bitande bara mjuk och gosig och så otroligt tillitsfull och trygg. Vilken tur jag hade som fick träffa denna vovve. Mobilen lyckades ganska bra med några bilder.
Resten av kvällen lämnade jag dem ifred men morgonen därpå fick jag chansen igen medan jag bar ut min packning till bilen. Jag plockade med mig en del rabarber eftersom jag hade blivit erbjuden det redan första dagen och nu ska det bli rabarberpajer.
Jag avslutar med lite dramatik under min hemfärd. Jag stannade till vid en obemannad bensinstation för att fylla tanken men kunde inte hitta mitt fodral med kreditkort och körkort där jag brukar ha det. Jag kände ingen panik men lätt nervositet medan jag letade igenom jackfickor, byxfickor och alla ytterfack i de väskor jag hade med mig. Jag letade i alla små fack i bilen och tittade t o m under sätena. Sedan letade jag på samma ställen en gång till men till slut fick jag inse att jag inte hade någon möjlighet att tanka eller att identifiera mig ens på en bemannad mack. Jag kollade hur långt jag beräknades kunna komma och färddatorn sa att jag skulle klara mig 16 mil till. Jag hade då ca 34 mil kvar hem.
Fortfarande kände jag ingen panik eftersom jag automatiskt blir lösningsfokuserad. Jag tänkte att min enda chans att få hjälp var att komma till en bemannad mack och kanske kunna få bli fakturerad eller kanske t o m kunna swisha. En koll med google visade att jag var tvungen att åka en liten omväg på ca tre mil till Edsbyn för att hitta en mack med personal. Jag skulle egentligen svänga av mot Kårböle men där vet jag att det är väldigt ont om mackar. Jag kom till Edsbyn och gick in för att be om hjälp. De hade ingen möjlighet att hjälpa mig. Bara kort eller kontanter accepterades och på en fråga om de privat kunde gå med på att jag swishade en summa som de kunde använda till att fylla min tank fick jag till svar att det fick de inte pga något bonusprogram kopplat till deras kort. De såg så ledsna ut över att inte kunna hjälpa att jag började tycka synd om dem. Men jag var fortfarande tvungen att lösa problemet och det fanns en kund till som väntade efter mig. Jag vände mig till honom och frågade om han kunde hjälpa mig. Jag föreslog än en gång att jag kunde swisha en summa i förväg för att han sedan skulle tanka åt mig. Vilken hjälte han var och vilken lättnad jag kände när han, efter att först ha sett lite tveksam ut, log och sa att självklart skulle han hjälpa mig. Jag slapp gå ut och vänta på andra kunder att fråga och det hann aldrig bli så pinsamt. Jag swishade 500 kr och tankade för 409 kr så för den vänlige mannen lönade sig vänligheten.
Jag kom hem och har tillräckligt mycket bensin kvar i tanken för att kunna göra små utflykter tills jag har fått nya kort. För naturligtvis har jag spärrat de tre kort jag hade. Jag har även anmält bådet till polisen och länsstyrelsen att jag har förlorat mitt körkort. Nu är det bara att vänta på att jag ska kunna handla igen och i dag tog jag passet med mig ifall jag skulle bli stoppad i en poliskontroll. Jag vill gärna tro att de godtar det när de ser att jag har anmält att mitt körkort är förlorat. Jag har fortfarande inte hittat mina kort men ingen har försökt ta ut några pengar så förmodligen ligger de på en bra och säker plats. Kanske någonstans hos min syster eller i hennes bil. Men, kära syster, om du läser det här så behöver du inte leta för jag har i alla fall spärrat allt.
