En stund där alla hemskheter försvann och det bara var jag och naturen. Inte en människa någonstans. Jag njöt.

Jag är jätteglad och också väldigt stolt över att jag igår, för första gången, fick klappa Skrållan. Ni minns kanske att hon satte skräck i oss alla på katthemmet när hon kom. Vi har haft en del rädda och arga katter som alla tydligt har visat att vi ska hålla avstånd. Men ingen av dem gjorde lika ilskna utfall eller morrade lika argt som Skrållan. Nu är hon på väg att bli en av alla de katter som hittar trygghet och tillit till oss människor här på katthemmet. Hon fick först nosa lite på mitt pekfinger och eftersom hon inte drog sig undan eller visade något annat tecken på avståndstagande så klappade jag henne försiktigt över ryggen. Hon lät mig hållas en liten stund och gick sedan långsamt iväg utan att göra minsta ansats till att slå efter mig eller fräsa. Lycka!!! Hon ställde t o m snällt upp på att sitta modell.

Skrållan fick fyra ungar men bara tre överlevde. Tjejen nedan heter Malin. Ja, jag vet. Den som namngav ungarna hade nog inte riktig koll. Alla vi som växte upp med ”saltkråkan” vet ju att det var Malin som var mamma till Skrållan. Den andra ungen heter Båtsman och det stämmer inte mycket bätte. Båtsman var ju Tjorvens hund. Tjorven är föresten namnet på Skrållans tredje unge men hon fick ett nytt hem för flera veckor sedan.

Malin och Skrållan trycker ofta och gärna ihop sig i någon trång liten bädd.

Pollock visar sin kärlek till min volontärkompis, C. C vill helst inte vara med så jag beskar fotot. Det är lustigt hur en kameralins kan förvränga färger. Min mobil hämtade upp de rödbruna nyanser som kan anas i Pollocks päls ibland men egentligen är han en svart katt.

Amira är en kelsjuk och väldigt trevlig kisse som alldeles nyss har sluppit ifrån sin tratt. Hon hade ett ganska stort sår i pannan när hon kom men nu mår hon bra.

Sist men inte minst nyinkomna Mamman Biskvi med sina tre småttingar Ballerina, Semla och Cookie. Födseln ägde rum på katthemmet bara några dagar efter att Biskvi kom dit. En rädd liten kattmamma som gjorde sitt bästa för att gömma sig förra veckan. Nu, när hon har blivit mamma, låg hon lugnt kvar och tog hand om sina ungar och jag böjde mig bara snabbt ner och knäppte ett foto och lät henne sedan vara ifred. Det blev ett väldigt suddigt resultat men så får det vara ibland. Jag skrattar lite åt att hennes baktass av någon anledning blev groteskt stor 😀

Nu, när pandemirestriktionerna har tagits bort, har kattadoptionerna tagit fart och flera fina katter har fått nya hem. Gladast är jag för att några av de som varit länge på katthemmet har blivit adopterade. Men jag saknar Stålis, en av mina absoluta favoriter. Nu är han lycklig i sitt foreverhome och det gäller även ett antal andra katter. Igår läste jag att två av de jag nyss gosat mycket med hade fått ett gemensamt hem. En av dem har adopterats två gånger förut men kommit tillbaka av olika anledningar (det kan vara pga allergi eller att ett annat husdjur inte har accepterat nykomlingen) så nu hoppas jag verkligen att det fungerar bra.

Jag brukar inte bli glad av att se klotter, om det inte är ett sanktionerat (haha, nu fick jag med ordet jag skrev om i förra inlägget) klotterplank. Men idag blev jag faktiskt glad när jag kom fram till den här snöhögen. Målningarna var säkert mycket tydligare när de var nygjorda men det går ändå att tyda en hel del. Jag gillar fredsmärket i hjärtat till vänster. Kanske är det inte en tillfällighet att just den målningen hamnade där just nu. Jag blev även lite nostalgisk när jag tyckte mig se Drutten nedanför två andra figurer till höger om den utgrävda och färgmarkerade trappan. Jag klättrade inte upp för att se vart hålet ledde. Det såg lite väl brant ut. Nu efteråt tänker jag att jag borde ha gått runt och sett efter om det fanns något spännande på andra sidan. Kanske en snörutschkana

Snöhögen kommer att reduceras rejält vartefter vårvintersolen blir allt starkare. Just idag var det mestadels mulet och dessutom blåsigt men mer finväder väntar i morgon.

Grusvägarna börjar se ut så här och jag tänker på alla hundägare som nu måste börja torka tassar och magar på sina fyrbenta vänner.

Men det går fortfarande att hålla sig till snöiga stigar där det kommer att vara fritt från lera ett tag till.

Någon mer ispromenad blir det inte för min del. För några dagar sedan läste jag i fb-gruppen ”Östersundare” om en tjej som hade gått igenom isen. Som tur var kunde hennes pojkvän dra upp henne. Det plumset skedde visserligen en bra bit från Medvinden men jag känner ändå att nu räcker det för den här vintern. Där nere ser det ut att vara lite väl blöt is nu och då är det lite för läskigt. Men det är säkert inget fel på isen och jag såg en del folk som verkade kunna gå där utan att isen sprack sönder.

Två morgnar i rad har jag gett mig ut på härliga morgonpromenader i god tid innan soluppgången. Igår påbörjade jag min promenad ca en halvtimme innan solen skulle visa sig och jag insåg att jag var lite för sen för att få se den allra första morgonrodnaden. Men jag gick ändå mot stan och chansade på att ett nytt färgsprakande sceneri skulle uppstå. Så blev det.

Jag hade tänkt gå landvägen tillbaka men kom på att det vore fint att efter promenaden mot soluppgången vända och gå mot den tidiga solbelysningen av fjällen.

I morse kom jag ut lite tidigare och konstaterade att himlen är som vackrast minst tre kvart före soluppgången.

Och så lite språknörderi. Det var ju ett tag sedan 😀

Jag hajade till när jag första gången, i den situation som nu är och då det pratas mycket om sanktioner, hörde ordet sanktionera i betydelsen att införa sanktioner. Det snurrade till i mitt huvud och jag fick inte ihop det. Språkutveckling pågår hela tiden och efter att ha hört verbet sanktionera användas på samma sätt flera gånger, bl a av vår utrikesminister Ann Linde, förstår jag att det ordet förmodligen kommer att ha två motsägelsefulla betydelser hädanefter. Hon sa att vi nu ska sanktionera Putin och Lavrov. Hade hon sagt att vi inte kan sanktionera kriget i Ukraina och i förlängningen Putin utan i stället införa sanktioner så hade det låtit bättre. Det är så ordet har använts tidigare men det är så klart lätt att använda ett verb som redan finns när det ligger så nära substantivet sanktion. Inte i betydelse men i hur det ser ut och låter.

Ja, jag vet att jag är en nörd och jag tog så klart fram fakta om ordet.

Synonymer till sanktionera

Enligt synonymer.se: Godkänna, ge bifall till, ge tillstånd, godta, stadsfästa, tillåta, auktorisera, fastställa, ge sitt bifall till, ge sitt stöd till, tillstädja.

Och så från Svenska Akademiens ordlista: sankt·ion·­era verb ~de ~t • stad­fästa, god­känna

Visst blir det lite konstigt att säga att man sanktionerar Putin och Lavrov. Men som sagt, språket utvecklas och förändras.

Jag vet i alla fall vad jag skulle välja. Jag är inte med på någon av bilderna men jag skulle gärna inta samma position som kvinnan i den första bilden.

Eftersom jag aldrig utsätter mig för faran av att plumsa i plurret på vintern så känner jag inte av tvånget att träna på att ta mig upp ur en vak. Den träningen passar däremot en del andra modiga personer och det brukar arrangeras sådana upplevelser av diverse skolor. Visst är de som vågar duktiga? Den här killen blev kvar så länge i vattnet att jag hann plocka fram kameran och ta en bild. Jag har för mig att jag någon gång har läst att de måste svara på någon sorts fråga innan de får komma upp. Varför vet jag inte men jag tror att det ingår i den erfarenheten.

Efter en stund kom en tjej och gjorde samma sak. Först lite instruktioner medan hon sattes fast i en säkerhetsanordning, sedan första steget mot det hemska och så ett plums. Jag promenerade den här gången med C, min volontärkollega från katthemmet, och vi stannade inte kvar för att se om den stackars tjejen kom upp. Men det har jag inga tvivel om att hon gjorde.

Det tog ett tag innan jag kom iväg från parkeringen. När det inte snöar så sysslar snöröjarna med att forsla bort de snömassor som har plogats upp i högar överallt. De måste få en chans att göra detta så jag stängde av motorn och satt och bara betraktade arbetet tills de var klara. Jag beundrar dem för det systematiska arbete de lugnt utförde när många bilar ville komma fram från båda hållen. Att jobba på parkeringen vid Badhusparken en härligt skön dag när många vill ut på isvägarna, det kan inte vara kul. Men jag hade inte bråttom så jag satt där i lugn och ro och väntade. Snöröjarna får tyvärr ta emot mycket skit i sociala medier och det gör deras lugn ännu mer beundransvärt.