Jag tycker att det är kul att få veta historierna bakom de katter som kommer till katthemmet. Ofta vet jag inte mycket mer än det som står på skyltarna eller ibland i vår fb-grupp. När det gäller de stiliga bröderna Mikkel och Lynx visste jag bara att Mikkel, även kallad Räven, kom först och att Lynx plötsligt också var där. Idag råkade jag se dem på bild i djurskyddets almanacka och där fick jag läsa berättelsen om varför de är hos oss. De råkade nog bara bli marskatter och nu är de även kalenderpojkar.

Den här kissen vet jag ingenting om mer än att hon är inhyst som pensionatskatt och otroligt kelig. Efter en lång mysstund slet jag mig från henne men hon sträckte flera gånger ut en tass och försökte dra mig tillbaka. Det går ju inte att gå därifrån då. När jag fixade hennes låda hade jag henne på ryggen och medan hon fick sin mat slingrade hon sig omkring mig och ställde sig upp med framtassarna mot mig. Hela tiden spann hon. Inte underligt att jag stannade extra länge hos henne.

Prinsen har lite tråkigt nu. Efter att i omgångar ha haft andra katter att ty sig till är han nu helt ensam ute i köket. Det finns några katter i olika bås men ingen att vara nära. Förr hade han sin ständiga kamrat Holly, som också har varit på katthemmet i flera år, men hon har flyttat till sitt foreverhome så nu får han klara sig själv. Jag kelar lite extra med honom också så klart. Han är ju min absoluta favorit.

Förra veckan tog jag ett pass på egen hand eftersom C inte mådde bra. Den här veckan var C upptagen på universitetet och han har dessutom varit ganska stressad så jag sa till honom att inte komma. Eftersom det är svårt att fylla alla pass skrev jag i gruppen att jag kunde ta passet i morse men att jag skulle strunta i hälften av lådorna och inte bära omkring på tunga vattenskålar (det finns inte vatten i två av rummen). Det erbjudandet togs tacksamt emot men kanske var det dumt. Nu får jag sota för det och några fler ensampass blir det inte. Förhoppningsvis återhämtar jag mig till nästa vecka då C tror att han kan komma. Jag tycker nog ändå att det var värt det eftersom kissarna ger mig så mycket.

Tyvärr avslutar jag även det här inlägget med ett trist besked. Ännu en av Biskvis ungar har dött och nu är det bara Semla kvar. Jag tror att det är han som är på den bild jag la ut förut. Han verkar i alla fall fortfarande vara pigg och må bra så nu håller vi tummarna. Han är väl omhändertagen av sina tre fostermammor.

Det var inga skidskyttar eller längdåkare som fick för sig att skälla på mig. Visserligen bor många av dem här och jag har säkert sett dem swisha förbi på rullskidor när jag har gått längs deras träningsbanor, men utskälld har jag aldrig blivit. Jag har inte haft någon verbal kontakt med någon av dem över huvud taget. Det gäng som skällde på mig i morse var vinnarna av guld i en grupp i draghunds-VM, som gick av stapeln här i Östersund 10-12 mars. Jag har anat att det har varit tävlingar på gång eftersom jag har sett att många hundar och deras ägare har bott på campingen. Men jag visste inte att det var en stor internationell tävling med många deltagande nationer.

Det gäng guldmedaljörer jag träffade hördes på långt håll och när jag kom fram och såg dem väntade de på att få mat. När de såg mig tappade några lite fokus på maten och skällde glatt på mig i stället. Mina ungar brukar skämta om att mitt ansikte aldrig kan dölja mina känslor och jag blev så klart glad av att se alla dessa fina hundar. Med ett stort leende vinkade jag glatt åt de två män som ägnade sig åt hundarna och då kom en av dem fram och pratade en stund. Han berättade att de kommer från Polen och att de hade vunnit guld i tävlingarna. Hundarna är siberian huskies och det märktes hur stolt deras husse var. Jag frågade om det var ok att hälsa på dem och han visade mig genast fram till de två som, vad jag förstod, var helt pålitliga. Hunden längst till höger i bilden kunde vakta lite så ägaren ställde sig mellan den och de två hundarna till vänster om den. De hälsade väldigt gärna på mig och jag blev glad för lite vovvemys. Mannen berättade att den vita, minsta hunden näst längst till höger var en tik och att hon var den som bestämde. The leader of the pack. Det skrattade han gott åt men jag tror inte att det är så ovanligt att tikar blir flockledare.

Jag var ju tvungen att googla lite när jag kom hem och av resultatlistorna förstod jag att den man jag pratade med, eller möjligtvis hans kompanjon, heter Wlodarczyk Mikolja och att de tävlade i gruppen 6-dogs-1 12,40 km. Tre tävlingar under tre dagar och totalen var det som räknades. Om hundarna var medvetna om vilken prestation de hade gjort vet jag inte men de hade säkert kul när de fick komma iväg och springa. Jag är lite tveksam till vad jag tycker om de här tävlingarna men jag läste att skötsel och välmående hos hundarna är viktiga kriterier som måste uppfyllas och vad jag förstår så älskar de här hundarna det de gör. Men vad händer med de hundar som inte uppfyller förväntningarna?

En lite närmare titt på de två hundar jag fick hälsa på.

Det är inte bara hundar som rör sig i de här trakterna. Rådjuren har sina stigar som de följer. Stigen till höger går tydligen in mot skogen och stigen till vänster leder neråt mot en del villaträdgårdar. Där hittar de säkert både fågelmat och en del annat gott.

En liten isbit.

Fortsättningen på den lilla kattfamiljens öden bjuder på mer tragik. Mamma Biskvi togs till veterinären i fredags och hon var i så dåligt skick att hon fick följa efter sin dotter, Ballerina, in i katthimlen. De två återstående kattungarna, Cookie och Semla, blev moderslösa vid två veckors ålder men de mår bra och har fått komma hem till en kvinna i ledningen och där har ungarna tre fostermödrar som tar hand om dem.

Det gick inte bra för den nerkylda lilla kattungen som jag skrev om i förra inlägget. Den som jag lyfte in i värmen från golvet mår bra men den som senare hittades inträngd mellan bädden och väggen klarade sig inte, trots att den verkade bättre ett tag. Det är alltid en sorg när vi förlorar en av våra omhändertagna katter men ännu värre är det när en liten varelse lämnar oss. Nu har de återstående syskonen fått en mer rymningssäker bädd och det hoppas vi ska hindra att samma sak sker igen.

Nu är Gregoriemarknaden igång vid Badhusparken. Förr var det en stor marknad som sträckte sig över ett mycket större område, från den plats där den nu finns och upp hela vägen till Stortorget, där det var alldeles fullt med knallar. Nu är marknaden ynkligt liten men det finns ändå en hel del att välja bland. Vi brukade köpa stora kartonger med kokosbollar och brödpåsar med fem valfria brödsorter men idag såg jag varken kokosbollar eller bröd. En del bakverk fanns och självklart tunnbröd. Därutöver fanns det mängder av olika slags korvar, ostar, godis, kolbullar, honung, hantverk, stickade vantar och sockar, väskor, hattar, diverse kläder och så de obligatoriska ballongerna. Jag konstaterade att det är bra för plånboken att vara vegan. Förra gången marknaden var här, för två år sedan, köpte jag 12 par strumpor för 100 kr. Men jag såg inga billiga strumpor idag och egentligen behöver jag inte fler än de jag redan har i strumplådan. Men det hade i alla fall varit något att ta med hem. Som det var nu gick jag ett varv utan att köpa något och sedan fortsatte jag min promenad bort från marknaden.

På väg till marknaden promenerade jag från Frösön och över bron till Badhusparken. Jag tror att änderna är väldigt glada nu när det börjar finnas lite vatten att bada i.

Många vågar sig fortfarande ut på isen men jag avstår och tar hellre en liten omväg över bron.

En fredagsförmiddag är en bra tid för ett marknadsbesök om man inte gillar att trängas.

Snart började det dyka upp lite mer folk.

Det var en otroligt skön dag. Någon plusgrad och nästan ingen vind.

Under bilbron kan de som vill ägna sig åt diverse sätt att ta sig fram på de här ramperna. Klotter hör säkert till i den här miljön men jag var inte så imponerad.

Men lite glad blev jag ändå när jag såg klottret/målningen från det här hållet. Stand with Ukraine – ett budskap som jag gärna instämmer i.

Det var riktig vårvärme på balkongen och där satt jag i snön (på en stol) en stund efter lunch. Det här är den bästa tiden för att ha en balkong med söderläge. Alldeles lagom varmt för att orka sitta där och njuta.

Att vara kattunge innebär att många faror lurar överallt. På katthemmet finns inga faror i form av andra djur som vill äta upp dem eller elaka människor som vill dem illa men livet kan vara farligt i alla fall. I dag var jag ensam på passet eftersom C mådde dåligt. När jag kom in till karantänavdelningen hörde jag hjärtskärande pip från ett av båsen. Det var en av Biskvis ungar som på något sätt hade hamnat utanför den trygga värmen i bädden och hamnat på det kalla golvet. Jag var noga med att tvätta händerna och sprita dem innan jag kom till undsättning. Vi ska helst låta både mamman och ungarna vara ifred men ibland måste man ingripa. Men jag var så pass kallsinnig att jag tog en snabb bild först medan den lilla sötnosen försökte ta sig tillbaka mot bädden. Den verkade pigg och kändes varm så jag la bara in den där den skulle vara.

I tryggt förvar igen. Men efter det här fotot lyfte jag för säkerhets skull in den ännu lite längre så att den skulle få värme från sina syskon. Mamma Biskvi var inte där inne just då och det kan ju vara så att hon skulle ha lyft in sin unge så fort jag gick därifrån. Men det kändes i alla fall bra att få in den i säkerhet. Är man bara knappt två veckor gammal så behöver man värme och närhet till sin familj. Senare förstod jag att det var tur att jag lyfte in den här ungen eftersom mamman inte heller mår bra och kanske inte orkar ta hand om allt som en mamma måste klara.

I ett annat av de större rummen hittade jag flera små vattniga spyor med blod i och därför skickade jag en bild och ställde en fråga i vår fb-grupp om vad det betydde. De tjejer som har hand om vård av diverse krämpor hos katterna och även veterinärbesök skrev att de skulle komma lite senare och titta till den jag trodde var lite påverkad. Vilken himla tur att det blev så. Det var inte den katten som behövde akut hjälp utan en annan av Biskvis små ungar. Den hade hamnat utanför bädden och låg mellan den och väggen. När den blev upptäckt var den kall och de trodde inte att den skulle klara sig. Nu har jag precis fått veta att den har fått upp lite värme och att den börjar få tillbaka lite av sugförmågan. Några ml välling har den fått i sig och nu finns det hopp, trots att det såg hopplöst ut först. De här tjejerna är så himla duktiga och ställer alltid upp för katterna. Nu kan vi bara hålla tummarna. Men som sagt, livet är farligt när man är väldigt liten. Jag hoppas att både ungarna och mamman får en bättre fortsättning och inte får fler problem.

I det största båset i karantänavdelningen skulle det finnas ett helt gäng katter. Jag såg inte till en enda när jag gick in till dem men när jag ställde mig på en hög pall kunde jag titta in på en hylla en bit upp. Där försökte några fina kissar gömma sig. Den bakre katten reste sig upp när jag dök upp framför dem. När jag fixade med maten hörde jag hur det morrades från en annan bädd och jag försökte visa att jag inte ville något mer än att ge dem mat, vatten och fixa lådorna. Oftast morrar och fräser rädda katter bara och gör inget mer om man låter dem vara ifred. Som ni förstår kommer det hela tiden in nya katter som behöver socialiseras. De kommer till rätt plats för det.

Den här veckan får Molle avsluta inlägget. Han är den enda katt som får gå mellan de två stora rummen. Jag har ingen aning om hur det blev så och det finns inget skrivet på skyltarna om att han får göra så. Men ändå vet alla vi volontärer om att det är ok. Han själv är väldigt medveten om det också och flera gånger per pass står han och väntar vid dörren och slinker igenom när vi öppnar. Men det är bara han som får passera. Han har ett riktigt stort kontaktnät bland alla de andra katterna och han verkar trivas ypperligt med det.

Vädret är inte särskilt kul just nu och eftersom jag inte hittar några fina motiv så blir det bara en bild på ett litet experiment. Det började med att jag hade slut på det jag alltid vill ha till frukost. Varje kväll längtar jag efter min frukost bestående av soygurt med vaniljsmak och en dos med favoritmüslin nerrörd i den. Som lite extra bonus vill jag gärna ha en mugg vaniljté också. Som jag har skrivit om tidigare brukar jag storhandla högst en gång i månaden och de senaste åren har jag beställt varorna med hemleverans. Mina färskvaror håller sig mycket längre än t ex animaliska mejerivaror och därför kan jag samla ihop det jag vill ha till en stor beställning så sällan.

När min soygurt tog slut hade jag inget behov av att köpa något annat så jag bestämde mig för att gå förbi min närmaste butik för att bara fylla på med min favoritfrukost. Tyvärr var den helt slut. Jag hittade en förpackning havregurt med vaniljsmak och jag tänkte att den får väl duga. Som tur var fanns det bara en kvar för fy, vilken besvikelse frukosten dagen efter blev. Jag åt inte mycket av den och jag ville inte utsätta mig för den besvikelsen igen. Men jag ville inte heller slänga nästan en liter havregurt.

Det tog ett tag innan jag kom på ett användningsområde. Jag råkade titta på hyllan där jag har mjöl och såg att där fanns det både grahamsmjöl och grovt rågmjöl förutom vetemjöl. Olika sorters nötter och russin hade jag också gott om och jag fick idén att testa om det funkade att baka bröd med min vaniljhavregurt. Ett enligt receptet filmjölksbröd med bikarbonat i stället för jäst. Jag hade både bikarbonat och brödsirap hemma och utan att tänka efter mer satte jag igång. Jag hade ju ätit ca två dl av havregurten så jag fyllde på med samma mängd oatly fraiche. Jag halverade mängden sirap eftersom havregurten var sötare än en vanlig filmjölk och när allt var klart hade jag två limpor med ett förvånansvärt bra resultat. Enligt mig blev det supergott. En liten saknad efter hushållsost svepte snabbt förbi men det fungerade väldigt bra med de två ostsubstitut jag hade. Jag testade med både en hård variant och en mjukost. Vaniljsmaken kände jag inte alls av så det var en väldigt bra idé att baka bröd med havregurten.

Hur blev det då med min frukost dagarna efter besvikelsen? Jo, innan jag bakade bröd gick jag en tidig morgonpromenad och svängde återigen förbi min närmaste matbutik. Jag var helt ensam i butiken när jag gick bort till de veganska alternativen och hittade ett antal förpackningar med min favoritsoygurt. Jag köpte tre liter och frukosten dagen efter satt jag och verkligen kände efter hur gott det var varenda gång jag stoppade in skeden i munnen.