Väder och natur visar inte upp sina bästa sidor nu och då är det ju tur att det finns annat att fota och titta på. Det får bli ett antal djurbilder i det här inlägget och i mitt tycke är alla motiv väldigt fina. Att det inte alltid är den bästa kvaliteten kan ju inte de rå för. Jag hade turen att hinna ta en bild när det här tjusiga hackspettparet stannade till en kort stund. Men jag fick bara en chans innan de flög iväg och jag får vara tacksam för det. Jag tror att det är en hona till vänster men det är lite svårt att se om den röda nackfläcken saknas.

Det är två veckor sedan jag senast var på katthemmet eftersom C inte har haft möjlighet att komma dit. Jag har bestämt mig för att det inte är värt följderna av att ta ett pass ensam så då har jag avstått. Under den här tiden har det hänt saker på katthemmet. Hela ledningen har avsatts och ersatts av en ny, förhoppningsvis mer inlyssnande och bättre organiserad än den tidigare. Som jag har skrivit tidigare har jag valt att hålla mig utanför allt tjafs men jag har ändå inte kunnat undgå att känna av stämningen. Nu verkar det bli mycket bättre och det märks redan genom att fler bokar in sig på pass. Tyvärr har många volontärer slutat men kanske kan några lockas tillbaka nu. Jag känner att jag valde helt rätt väg, dvs att inte blanda mig i konflikterna utan bara ägna mig åt katterna. Därför är jag en av få volontärer som fortfarande kommer regelbundet.

C kunde inte komma den här veckan heller men jag fick en förfrågan om att dela pass med en kvinna jag har tagit pass ihop med förut. Det gjorde jag gärna och idag har jag fått mysa med ett stort gäng fina kissar igen. Jag blir alltid glad när jag kommer dit. Men idag blev det extra mysigt och det berodde till stor del på en annan filur än katterna. Vem det var får ni se i sista bilden.

Malin var alldeles nyvaken när jag kom.

Men hennes mamma, Skrållan, var uppe och väntade på mat. Nu är det inga problem att få klappa henne. Man får närma sig lite försiktigt och då tar hon gärna emot lite gos.

Två katter som jag inte kommer ihåg namnen på men det räcker ju med att de är fina.

Samma sak gäller för det här gänget. Men jag vet att den nedersta katten får ett nytt hem nu i kväll.

Det här är Busen, en snäll och tillgiven kisse.

Och nu kommer vi till det bästa den här dagen. Kvinnan jag delade pass med hade med sig finaste Vilde, en helt underbar golden. Det var tur att jag hade kommit tidigare och hunnit få undan en del jobb för när Vilde kom hade jag svårt att slita mig. Vi fann varandra direkt och jag satt minst lika mycket på golvet i hallen hos honom som jag var hos katterna. Men det är inte förvånande att han verkade lika ivrig att vara med mig som jag med honom. Han är ju en golden och de är ju glada vovvar som älskar alla som tycker om dem. För er som inte vet så har jag haft två fina goldisar. Inte samtidigt dock. Därför har jag lite extra starka känslor för just den rasen. Men det har hänt att jag har sett hundar som liknar den fina blandras vi hade också och då blir jag minst lika glad. Helt ärligt så är jag mer en hundmänniska än en kattmänniska och med tanke på hur mycket jag tycker om att vara hos katterna så förstår ni att jag verkligen älskar hundar.

Hade min första goldens uppfödare fått se Vilde så hade hon genast lyft upp honom på bordet och tagit fram saxen. Så gjorde hon i alla fall när hon gjorde hembesök hos oss ca ett år efter att vi hade fått hem vår valp. Jag tyckte att vår hund såg jättefin ut med en härlig lejonman men hon sa bestämt att så där får han inte se ut. Sedan lärde hon mig hur man trimmar en golden och jag försökte hålla efter pälsen efter det. Men det är ganska mysigt med mycket päls att gosa runt i.

Det är inte mycket till vår ute men ibland kommer solen fram en liten stund och jag ser små tecken lite varstans på att vi går mot vår. För två veckor sedan hörde jag den första bofinken och en ringduva och idag sjöng bofinkarna för mig under nästan hela promenaden. Jag lyckades dock inte få syn på någon. Men jag vågar påstå att våren är på gång trots att det är minusgrader dygnet runt nu en period. Jag har ju faktiskt hittat tussilago och då är det ingen tvekan.

Man brukar prata om att vi uttrycker oss på svengelska ibland men med tanke på den annalkande våren kom jag att tänka på en fras på något som kanske kan kallas för svyska. Den frasen har använts i min familj så länge jag minns (min ursprungsfamilj) och jag tror att det kanske var min pappa som sa så först. Jag börjar med frasen på svenska: Det är vår i luften och snart kommer löven och bären.

Någon har kommit på den lite skämtsamma sk översättningen till Tyska…eller svyska: Es ist unser in der Luft und bald kommen die Löwen und die Bären.

Många har säkert hört den här frasen förut och ännu fler kan tillräckligt mycket tyska för att förstå att den meningen egentligen ska översättas till svenska som: Det är vår (som i betydelsen våran) i luften och snart kommer lejonen och björnarna.

På engelska, eller delvis svengelska, blir det inte riktigt lika kul men här behövs nog ingen översättning.Ours is in the air and soon the leaves and the berries will come.

I helgen har jag varit kattvakt till C:s söta kisse Amira. Två gånger kom jag hem till henne men även om hon var nyfiken så ville hon inte ha närkontakt. I lördags bevakade hon mig noga men höll sig undan men i söndags mötte hon mig med en hel harang på kattspråk. Jag pratade tillbaka men jag vet inte om mina jamanden uttryckte riktigt det jag ville säga. Hon kom i alla fall fram och nosade på fatet med mat som jag gjorde i ordning och efter en stund fick jag klia henne lite i nacken medan hon tryckte sig mot min hand. Men sedan räckte det och hon höll sig på avstånd resten av tiden. Ingen av leksakerna kunde få henne att komma närmare. Det var nog lite under hennes värdighet att nedlåta sig till lekar med den där konstiga människan. Jag har fått veta att sedan husse kom hem så har hon bevakat honom noga och pratat nästan oavbrutet de första timmarna. Det blev ett dåligt mobilfoto men det syns vilken söt kisse hon är.

Vattennivån har börjat sjunka i Storsjön och det syns tydligt på isen. När vattnet sjunker undan blir det så här.

Det gäller att planera sina promenader eftersom olika sorters skor krävs beroende på var man ska gå. Jag gillar att gå på stigar men då är det ett måste med dubbskor.

Det blir lättare för rådjuren när mer och mer barmark visar sig.

Min balkong har söderläge och jag brukar rulla ut markisen när solen skiner. Men om det blåser mycket vågar jag inte ha den ute och då blir det väldigt varmt i min lägenhet. Det är också problem när jag är bortrest på sommaren. Hittills har jag löst det genom att hänga upp lakan i köksfönsterna men nu har jag blivit inspirerad av min lillasyster och hittat en annan lösning. Hon har monterat en rullgardin i ett fönster hos sig och hon sa att det var väldigt enkelt. Jag har minnen från förr då det var ganska besvärligt att få till det men jag tänkte att om syrran klarar det så borde jag också göra det. Vi är nog ungefär på samma nivå när det gäller praktiska lösningar. Sagt och gjort. Idag fick jag hem två rullgardiner och som ni ser så lyckades jag ganska bra. Inte alls svårt faktiskt. Jag valde inte helt mörkläggande gardiner eftersom det blir trist om det blir för mörkt.

Elva dagar sedan senaste inlägget och nu kom lite inspiration. Jag, precis som de flesta av oss som bloggar, tappar ibland både lust och inspiration och jag brukar inte försöka pressa fram den kreativitet som inte finns då. Under de här elva dagarna har jag tagit ett foto. En grankotte med lite nysnö på blev motivet.

Igår började det dock hända lite ovanliga saker som satte igång min lust att dokumentera händelseförloppet med bilder. Jag kom hem från en promenad och tyckte att utsikten från köket och balkongen inte var sig riktigt lik. Jag hade hört motorljud men trodde att det var de radiostyrda plan jag har hört och sett förr. Men jag borde ha känt igen det välkända ljudet av motorsågar. Nu såg jag att tre personer med motorsågar höll på att göra min utsikt mycket finare österut.

Jag skulle helst vilja att de här träden västerut fälldes också. Då skulle jag få fjällutsikt från balkongen. Men det får jag vänta på tills tomtägarna där tröttnar på sina träd.

Resultatet blev så här. Till höger om den största granen är det likadant som tidigare men nu har jag en mycket vidare sjöutsikt. Det tackar jag och mina grannar för.

Och så var det det här med vårtecken. Jag kan tycka att även trädfällning, i liten skala på sin tomt, är ett vårtecken eftersom min man fällde några tallar eller granar varje vår. Riset bars ner till stranden där vi varje år fick till en stor, fin majbrasa. Själva stammarna blev den ved som vi eldade i kaminen med. Men ett ännu säkrare vårtecken är de hett efterlängtade tussilagona. Idag hittade jag den första lilla solen där jag gjorde samma fynd förra året. Det blev några dagar senare i år eftersom snön precis har smält här.

Där det finns en tussilago hittar man ofta ett gäng till.

Det var full fart i en myrstack. Att fota vårpigga myror är inte lätt. De håller sig inte stilla en sekund men det syns i alla fall att det är myror på bilden. Ännu ett vårtecken.

En bäck där isen har spruckit upp och där vattnet forsar fram är också ett vårtecken och Mjällebäcken hade mycket att erbjuda som motiv. Jag stod på en bro och tittade på alla isformationer och bestämde mig för att jag måste ner till vattnet och fota. Där kom verkligen fotolusten fram. Inte särskilt smidigt men envist klättrade jag ner för en bran sluttning, gick längs bäcken och var väldigt försiktig för att inte halka på isfläckar eller snubbla där det var både stenigt och brant. Jag tog mig upp till stigen igen efter ett tag och på den relativt korta biten hittade jag hur mycket spännande som helst. Här kommer ett urval av vad bäcken bjöd på.

Igår var det tre år sedan den dag jag flyttade från Mjölby och kom tillbaka hem till Jämtland. Från huset på bilden, där jag bodde i den övre lägenheten och min lillasyster i den nedre, till en bostadsrättslägenhet där jag slipper allt som har med trädgårdsarbete att göra och där jag slipper må dåligt över att syrran var tvungen att fixa alla tyngre sysslor utomhus. Jag mådde ju inte så bra de här åren. Eller rättare sagt, de tre första åren. Sista året blev jag bara bättre och bättre och kanske var det en faktor som bidrog till att jag tog beslutet att flytta hem igen. Att jag var klar med väntandet på levern och att orken återkom.

Nu kanske jag fick tiden i Mjölby att verka som något jag inte gillade men om jag ska vara ärlig så var min systers förslag, om att vi skulle bli sysbor, min räddning efter min mans dödsolycka. Min plan var att hitta en lägenhet i Östersund där jag skulle sitta och gråta med bara mina hundar som sällskap. Men min syster övertygade mig om att det inte var en bra lösning och att vi i stället skulle köpa ett hus tillsammans. Jag sa direkt nej men efter att ha diskuterat saken med en storspov insåg jag att det var precis det jag ville och behövde.

Jag sålde mitt barndomsparadis i Optand och flyttade tillfälligt till en lägenhet i Bestorp medan vi letade efter ett tvåfamiljshus. Sju månader senare hittade vi vårt hus i Mjölby och, om vi bortser från måendet, så var de här fyra åren bland de bästa i mitt liv. Jag och min syster kom väldigt nära varandra och var aldrig oense om någonting. Dessutom hade vi en boendeform som lät oss vara för oss själva när vi ville det och att få gemenskap när vi ville det. En stor fördel var det så klart att vi kunde hjälpas åt med hundarna. Min fina golden Rex kom med till Bestorp men fick tyvärr somna in innan vi flyttade till Mjölby. Men jag hade kvar Kasper och min systers hund Nalle var också en del av vår flock.

I Optand hade vi en platsbyggd säng som inte kunde tas med i flytten. Men jag köpte en dubbelsäng till mig och Kasper. Låter det patetiskt? Ja, kanske. Men han hoppade alltid upp på sin sida på kvällarna ända tills han blev för gammal för att orka hoppa upp. Hade det varit hans älskade husse som låg bredvid så hade han lagt sig väldigt nära. Nu var det bara matte som låg där och då räckte det med att säga godnatt och sedan sov vi i våra respektive delar av sängen.

Trädgården bjöd ibland på spännande besökare. Kasper brydde sig aldrig men Nalle var väldigt intresserad av de igelkottar som ibland dök upp. Men han rörde dem aldrig. Och ja, det är en alldeles lagom stor plaskpool i bakgrunden som vi två systrar i mogen ålder gärna nyttjade första sommaren.

Jag hade även en balkong och där hade jag den här utsikten. Det var också en bidragande orsak till att jag ville ”hem”. Naturen och framför allt fjällen lockade.

När vi väl hade bestämt oss för att inte bo kvar gick allt med en väldig fart. Mäklaren hade redan spekulanter på vårt hus innan det blev utannonserat och både jag och syrran hittade de boenden vi ville ha. Det var både trist och sorgligt att avsluta vårt sysboende men efter fyra väldigt fina år tillsammans var det dags för en ny livsförändring. Kasper orkade inte längre och fick somna in sommaren 2018 och knappt två månader senare blev Nalle sjuk och lämnade oss också. Det var alltså bara jag som flyttade hit till Frösön den 20:e mars 2019 och min syster var också utan sin hund när hon flyttade in i sitt nya hus i Motala. Senare flyttade Roddy hem till henne men för min del blir det ingen mer hund. Ska man ha en hund så ska man orka aktivera den för att den ska må bra.

Jag anlitade så klart en flyttfirma men min son följde med mig och hjälpte till både med att köra hela vägen och att flytta och kånka på lådor så att jag kunde börja organisera och fixa. Och ni vet ju nu att utsikten från min nya balkong blev som den blev.

Och kanske det jag saknade mest…går jag bara ut en liten bit från min lägenhet så ser jag fjällen. Den sista tidens värme och sol har tärt på snötäcket även där.

Jag har inte ångrat mig en sekund under de här tre åren. Jag är där jag ska vara och det är en stor förmån att kunna känna så starkt för min hemort. Visst saknar jag att ha min syster till hands men hon finns ju där fortfarande även om jag inte har henne bara en trappa nedanför mig.

I veckan var jag på sjukhuset för provtagning (rutin varje kvartal) och efteråt lät jag bilen stå kvar och gick iväg på en promenad. Jag gick genom centrum och bort mot järnvägsstationen och strax därefter kunde jag ta mig över spåren och komma ner till den väg där nya bostadsområden byggs. Jag gissar att lägenheterna här kostar en del. Jag har för mig att det finns både hyresrätter och bostadsrätter och man kan ju inte klaga på läget. Centralt men med sjöläge . Jag tror dock inte att de kan se fjällen eftersom Frösön är i vägen. Det ska byggas ännu fler flerfamiljshus och stängslet för den blivande byggarbetsplatsen är redan på plats. Men det kanske dröjer innan spaden sätts i jorden eftersom det finns en hel del synpunkter.

Många i de redan befintliga husen har fått sin utsikt förstörd och ännu fler lär bli utan utsikt om det byggs mer här. Jag vet att företrädare för kyrkan där uppe har varit upprörda och därifrån har man nu en fantastisk vy över sjön och fjällen. Samtidigt behövs det bostäder och marken här nere var förut mest bara skräpig. Så småningom blir nog alla överklaganden avvisade och då blir ju i alla fall de som ska bo i de nya husen glada. Jag förhåller mig neutral, men jag hade nog inte varit glad om det var min utsikt som skulle försvinna.

Alla byggnader blir inte långlivade och nu töar snöborgen i Vinterparken bort lite varje dag. Men till nästa vinter kommer den igen.

Jag klarade mig i drygt en och en halv månad innan jag var tvungen att handla den här gången. I alla fall nästan. Jag har köpt tre liter soygurt när jag passerade min ica-butik en gång. Här är de hemlevererade varorna och man kan konstatera att hälften av kassarna hade räckt. Men de har fördelat vikten i många kassar för att de ska hålla. Det döljer sig bl a 26 liter av olika sorters havredryck och soygurt i leveransen. Nästan 1.900:- gick det här på men om man tänker på att det är nästan sju veckor sedan senaste leveransen så är det inte så himla mycket. Och snart kan jag sätta igång en verksamhet med påsförsäljning 😉

I morse gick jag ut prick klockan sju och njöt av den sköna morgonen. Det är fortfarande dubbskor som gäller om man vill ta sig fram någorlunda säkert. Långa sträckor är det barmark men så plötsligt blir det isigt och/eller blött. Jag tänker ofta på alla de som är beroende av någon sorts hjälpmedel för att ta sig fram. De får nog hålla sig inne nu. Även om det grusas så smälter gruset ner i isen på dagarna och när det blir kallt på natten är det bara isgata igen.

Jag träffade på Kurre och i några sekunder stannade han upp. Jag hade sett honom på håll och hade tagit upp kameran ur väskan. Men vad hjälper det när han är långt bort och väldigt rörlig.

Ute på Medvinden såg jag ett gäng skridskoåkare. Det gick så där med framfarten och ofta stannade de till och ibland höll de i varandra. De två som åker först såg ut att kunna sina saker och förmodligen är det någon sorts försök att lära ut hur man gör. Jag undrar om det kan vara något projekt som ”Hej främling” (klicka om du vill veta vad de gör) håller i. De har säkert koll på att isen håller men jag skulle inte vilja vara där ute.

Videkissarna har varit på gång ett tag och jag gillar den här som har lite rött i sig.