Mina två absoluta favoritboendeplatser finns här. Optand, någon mil söder om Östersund, och Frösön, som är så nära Östersund man kan komma. Bara en bro som skiljer dem åt. Sedan jag återvände till Jämtland har jag känt att det numera är Frösön som har tagit över favoritskapet men idag vacklade jag i den övertygelsen när jag promenerade omkring i Optand. Men innan jag skriver om min eftermiddag i Optand vill jag visa några bilder från gårdagens promenad här på Frösön.

Markägaren till de öppna fälten nedanför campingen har tydligen bestämt sig för att inte låta gående och cycklande personer ta vägen över dessa marker. Redan i höstas plöjdes marken upp men det blev snart nya stigar. Under vintern har det varit både skid- och skoterspår och jag har trott att de stigar, som förmodligen har funnits länge, skulle få vara kvar. Men nu ser det återigen ut så här. Det ska bli spännande att se hur länge det dröjer innan stigarna är upptrampade igen och om vi vandrare eller markägaren får ge sig. Jag valde att ta en annan väg hit och gå på stigen som går ovanför fälten.

Jag hittade både rosa och vit tibast.

Jag och en fd granne i Optand hade bestämt att vi skulle spana efter storspovar idag på eftermiddagen. Men tyvärr mådde hon inget vidare och undrade om vi kunde skjuta upp spaningen. Men eftersom det var sista varma dagen på ett tag så ville jag inte vänta. Hon bor i Optand och har redan sett och hört storspoven så jag föreslog att jag skulle åka dit och spana på egen hand och så kan vi ta en promenad när hon mår bättre. Hon tyckte att det var en bra idé och så blev det.

Klumpen i bröstet kändes redan när jag klev ur bilen. Förmodligen hade den inte märkts om jag hade haft sällskap. Förra våren gick vi tillsammans och då hann jag inte känna så mycket. Jag såg folk som fixade i sina trädgårdar eller bara satt och njöt och jag kände tomhet och en saknad. Jag ville också höra hit. Det är inte underligt. Optand har varit en del av mitt liv sedan jag föddes och den plats jag alltid har återkommit till oavsett var vi har bott. Målet med dagens promenad fick inte klumpen att minska. Tankarna vandrade mellan alla promenader med hundarna och min man och alla minnen härifrån. Men jag glömde inte bort att spana. Här, på de öppna fälten, trivs storspovarna och jag försökte plocka fram falkblicken för att kanske få syn på de välkamouflerade fåglarna.

Jag lyckades få syn på två stycken. Jag har gjort det lite lättare för er att se dem genom att beskära bilden och visa med röda pilar var de är. Tyvärr blev pilarna också väldigt svaga men ni hittar nog både pilar och spovar. Härifrån syns inte de fjäll jag ser från Frösön men Åreskutan skymtar där borta och det är inte det sämsta.

Jag försökte komma närmare för att få bättre bilder men ingen av storspovarna var pigga på att möta mig. Alltså flög de iväg och det var ju också bra för då fick jag höra deras sång. Det blev en lyckad spaning då jag både fick se dem och höra dem.

Jag fortsatte promenaden och gick den runda jag så ofta har gått förut. Jag passerade fårhagen, där inga får har gått på minst tio år.

Jag höll mig hårt i räcket när jag gick nerför den här trappan mot en av de bäckar som rinner ut i Storsjön.

Efter ett tag vek jag av från vägen och passerade de här kossorna på min väg upp mot den grusväg jag tänkte gå på tillbakavägen.

Snart var jag framme vid den väg som förde mig ner till den stig jag började min promenad på.

Nu såg jag inte till några storspovar på de stora fälten men jag var ändå ganska nöjd med min upplevelse. Jag hade haft ett litet hopp om att få se tofsvipor och strandskator också men dem har jag inte sett sedan jag bodde här för åtta år sedan. Det kanske är lite för tidigt än.

Jag gick tillbaka till bilen men kunde så klart inte låta bli att gå ner till sjön och följa stigen bort mot ”vårt” hus.

Jag kom fram till den allmänna piren och därifrån vände jag kameran först mot norr, mot Frösön.

Sedan blev det, precis som alltid när jag är här, en bild bort mot den brygga som min man byggde. Det är den med ett staket längst ut.

Det är en hel del som har förändrats under de åtta år som har gått sedan jag bodde här. Både till höger och vänster om ”vårt” hus har kvinnorna blivit änkor. Tre i rad alltså men ingen av oss bor kvar nu. Ett av husen har ett par, som tidigare bodde lite längre bort, tagit över. Deras barn har flyttat in i deras stora hus och nu har paret renoverat gäststugan hos min förra granne och bor där medan de bygger ett nytt hus bredvid. Dessa personer stötte jag på när jag kom gåendes på stranden. De satt i solen utanför sin stuga och vinkade ivrigt när jag närmade mig. Men, är det Ingrid? ropade kvinnan och jag blev lite förvånad över att de kände igen mig. Men så insåg jag att min coronafrisyr påminner om hur jag såg ut då. Vi kände inte varandra särskilt väl men de var några av de som genast ställde upp för att hjälpa mig när livet så plötsligt förändrades. Vad roligt det var att träffa dem och prata bort en liten stund.

Jag gick inte ända fram till mitt barndomsparadis utan gick direkt från det trevliga paret och upp mot vägen igen. Jag vände mig om i backen och fotade. Under hela den här promenaden kände jag att det är ju här jag vill vara och känna tillhörighet. Men jag vet att det går över. Allt har sin tid och min tid i Optand är över. Men stugan där nere har varit min fasta punkt, den vi alltid återkom till, under 52 år och jag har alltid älskat den. Men jag vet inom mig att jag egentligen inte alls vill bo där. Det är i min lägenhet på Frösön jag ska vara nu och där trivs jag fantastiskt bra.

Jag såg att jag fick med en av mina efterträdare på bilden och en liten stund övervägde jag om jag skulle gå ner och säga hej. De har varit jättegulliga mot mig och har skrivit flera fina kommentarer till mig på fb. Jag har inte skrivit mycket själv på fb men ibland har jag blivit taggad av andra personer och då har det bl a gällt min återhämtning efter transplantationen. Men trots att de har skrivit att jag är välkommen om jag har vägarna förbi så känner jag att jag inte vill tränga mig på. Om jag kommer förbi och de ser mig så kanske det blir annorlunda men den här gången valde jag att vandra vidare och åka hem.

Klumpen i bröstet och saknaden, mest efter min man så klart, är fortfarande kvar men det gör inget. Det finns ju bra anledningar till varför jag känner så.

Och vad är det då som gör våren så påtaglig? Jo, Anna-Lena och jag satt på Andersön och fikade och pratade då vi plötsligt tystnade båda två och tittade glatt på varandra. En enda drill från en storspov hörde vi och sedan var det slut. Men den drillen räcker för att min vår ska vara fullbordad. Vi såg inte storspoven den här dagen men jag ska snart till Optand och där hoppas jag få både se och höra flera av dem.

I dag gjorde alltså jag och Anna-Lena sällskap till Andersön och där var det alldeles ljuvligt. Nästan snöfritt på stigen vi valde och solen värmde oss så skönt. Vi var absolut inte ensamma om idén att ta oss hit men vi mötte inte många längs stigen. De flesta verkade ha tagit sig dit för antingen isfiske eller grillning vid någon av de färdigställda eldplatserna. Vi hade med oss bullar och kaffe så någon eld behövde vi inte göra upp.

Efter halva rundan fanns ett dass lägligt utplacerat och jag blir alltid så lycklig när utedass varken luktar eller känns ofräscha. Det enda som saknades var möjlighet till handtvätt men man kan inte begära allt. Jag hade våtsavetter och handsprit med mig så det löste sig.

Många njöt av den härliga dagen och en del hade egna stolar med sig.

Men det fanns även gott om naturliga sittplatser och när jag tog den här bilden på Åreskutan satt jag på en rejäl och helt barkfri stock.

Det blev så klart också en bild på de fjäll som så ofta är med i mina inlägg.

Det här var den skönaste vårdagen hittills och vi njöt av att gå på de fina stigarna och ta in hela stämningen. Dagens höjdpunkter var så klart det trevliga promenadsällskapet och storspovens drill.

Mer och mer barmark syns här på Frösön nu och i alla små bäckar strömmar vattnet fram i snabb takt på väg ut mot Storsjön. Vattennivån är låg, precis som den brukar vara på våren, men snösmältningen är på gång nu och snart når säkert sjön mer normala nivåer.

Jag slår ihop tre promenader och låter dem bli ett inlägg. De här små kullarna ligger alldeles vid Vallaskolan och där har barnen mycket kul för sig. Det hoppas med skidor på vintern och cyklar på sommaren. Hade jag inte sett allt de gör och inte lagt märke till de spår som blir av aktiviteterna så hade jag kanske trott att det här var ett gravfält. Men skolan hade nog inte uppmuntrat till ett så respektlöst användande av gravar så den teorin föll innan den ens slog rot.

Maskrosor kanske inte är det vårtecken som visas upp mest men eftersom de kommer väldigt tidigt just vid den här husväggen så får de vara med, precis som förra våren.

Änderna blir glada när isen spricker upp på vissa ställen. Här rinner Mjällebäcken ut och snart börjar harrarna simma upp i den för att leka. Kanske har de redan hittat dit.

Jag tog en promenad förbi Frösö kyrka och njöt av både väder och utsikt.

Jag tror att den här skylten har varit med vid ett tidigare tillfälle men då var nog fjällen dolda av moln eller dimma.

Idag var det återigen dags för ett pass på katthemmet. Antalet katter har minskat en hel del de senaste veckorna men idag hämtades 16 nya katter från en lägenhet. Jag hann inte träffa dem idag men förhoppningsvis får jag se dem nästa vecka. De ska tydligen vara tama och lättillgängliga allihop och förhoppningen är att de snart ska hitta nya hem.

Lynx hade placerat sig själv så fint i en korg. Jag har lärt mig att se skillnad på Lynx och hans bror Räven nu. Men de är väldigt lika.

Pollock har fått en beundrare som gärna vill vara nära så mycket som möjligt. Den kissen ville inte hälsa på mig när den en kort stund var en bit från Pollock men eftersom Pollock tar alla chanser till lite gos så fick beundraren (vet inte namnet) finna sig i att också komma nära mig. Så småningom fick jag klappa båda två samtidigt. Det är inte lätt att fota när den ena katten hela tiden vill komma nära och den andra försöker hänga med. Sötnosar är de.

Det här är Måns och honom måste man visa respekt. Jag tänkte mig inte för en gång förra veckan och min hand hamnade reflexmässigt ovanpå hans huvud. Som tur var fräste han bara argt och drog sig undan. Jag visste ju att han var skygg men tankarna var någon annanstans. När man kommer in till Måns så fräser han argt men om man placerar ett fat med bollar av vom framför honom så kan han acceptera att man kommer in och fixar hos honom. Jag har inga tvivel om att Måns också kommer bli en trygg och tillitsfull kisse så småningom.

Jag har fått rapport om att storspoven har hörts i Optand och om några dagar ska jag träffa en fd granne och gå en storspovsspaningspromenad. Då är det vår på riktigt.

Igår och idag har jag verkligen njutit av ett härligt väder. Kyliga nätter och soliga dagar med plusgrader och väldigt lite vind har gett mig både sköna promenader och lite färg i ansiktet. Färgen har även hamnat på andra delar av mig eftersom jag har suttit på balkongen med bara linne på överkroppen. Det är nu det är som skönast på min balkong. När temperaturen går upp till närmare 20 grader blir det ganska svettigt där om jag inte fixar skugga med markisens hjälp.

Igår började jag dagen med att hämta C för ännu ett pass på katthemmet. Det var ovanligt lite katter där beroende på att en del har fått nya hem och att de som står på tur ännu inte har kommit till oss. Från karantänavdelningen har några katter flyttat in i ett gemensamt bås i köket men ingen av dem vågade komma nära mig. Men när jag gick vidare kom de i alla fall fram och åt sin mat.

Efter passet med katterna åkte vi till Lillsjön för en promenad och sedan ville C stanna till vid systemet. Vi kom dit precis när de öppnade och jag konstaterade att jag var väldigt nöjd med att vänta i bilen. En väldigt lång kö slingrade sig fram till dörrarna. En skärtorsdag är nog inte bästa dagen för just den typen av shopping. Men där inne gick det tydligen snabbt för jag behövde bara vänta ca fem minuter.

I morse låg temperaturen runt nollan när jag gick ut men solen värmde redan och eftersom det inte var någon vind alls kunde jag gå utan mössa. Vantarna åkte snabbt av också. Nu har jag plockat bort vinterskor och vinterjackor så nu får jag hålla mig på de vägar där is och snö har försvunnit. Det är ca en månad sedan jag slutade gå ut på isen men det finns en del personer som är betydligt modigare.

Nu börjar blåsipporna titta fram lite här och där. Lite senare på dagen var säkert de här exemplaren helt utslagna.

Första april hittade jag tussilago och jag blev så glad för att våren var på gång. Men precis som i resten av vårt land kom bakslaget och för några dagar sedan såg det ut så här på balkongen. Som tur är smälter ny snö bort ganska snabbt när det blir någon enstaka plusgrad.

Det dröjer ett bra tag till innan all snö och is har försvunnit men i södersluttningar börjar det hända saker. Jag ville kolla om blåsipporna syntes där jag först såg dem förra året och för att ta mig dit krävdes dubbskor. Återigen bubblade glädjen i mig när jag efter lite spanande upptäckte små knoppar en bit ner i en slänt. För att inte tappa balansen och ramla nerför backen tog jag tag i ett litet träd och jag kände noga efter att jag hade kontroll på läget innan jag vågade släppa taget och ta fram kameran. Att kunna föreviga de första små blåsipporna är värt en liten risk och det gick ju bra. Om några dagar hoppas jag få se helt utslagna sippor.

Lite senare tog jag med mig en kopp kaffe och satte mig på balkongen utan vare sig kofta eller jacka och lät solen värma mig. Snön är nästan borta därifrån nu. Jag konstaterar att just nu är det våren som gör framsteg. Jag vände näsan mot solen och njöt. Men bara en halvtimme för jag ska ju vara lite försiktig. Jag fick en bra förklaring av läkaren, för några veckor sedan, till varför det är förhöjd cancerrisk för oss immunnedsatta. Solen orsakar små, små skador som inte syns och som immunförsvaret snabbt lagar. Har man ett svagt immunförsvar så blir det ju då självklart att de små solskadorna inte repareras på samma sätt och då ökar risken för framför allt hudcancer. Efter den vanliga föreläsningen om solfaktor 50 eller skyddande kläder avslutade vi samtalet och jag gick ut i solen, utan solskydd. Lite måste man få leva också och jag begränsar tiden i solen.

Vinterdäcken får sitta kvar några veckor till och här är det ingen som säger något om det. Det händer lite då och då att det snöar i maj också. Men så länge väntar jag inte. Den 25:e hoppas jag på sommarväglag för då är det dags.