Frösön eller Optand

Mina två absoluta favoritboendeplatser finns här. Optand, någon mil söder om Östersund, och Frösön, som är så nära Östersund man kan komma. Bara en bro som skiljer dem åt. Sedan jag återvände till Jämtland har jag känt att det numera är Frösön som har tagit över favoritskapet men idag vacklade jag i den övertygelsen när jag promenerade omkring i Optand. Men innan jag skriver om min eftermiddag i Optand vill jag visa några bilder från gårdagens promenad här på Frösön.

Markägaren till de öppna fälten nedanför campingen har tydligen bestämt sig för att inte låta gående och cycklande personer ta vägen över dessa marker. Redan i höstas plöjdes marken upp men det blev snart nya stigar. Under vintern har det varit både skid- och skoterspår och jag har trott att de stigar, som förmodligen har funnits länge, skulle få vara kvar. Men nu ser det återigen ut så här. Det ska bli spännande att se hur länge det dröjer innan stigarna är upptrampade igen och om vi vandrare eller markägaren får ge sig. Jag valde att ta en annan väg hit och gå på stigen som går ovanför fälten.

Jag hittade både rosa och vit tibast.

Jag och en fd granne i Optand hade bestämt att vi skulle spana efter storspovar idag på eftermiddagen. Men tyvärr mådde hon inget vidare och undrade om vi kunde skjuta upp spaningen. Men eftersom det var sista varma dagen på ett tag så ville jag inte vänta. Hon bor i Optand och har redan sett och hört storspoven så jag föreslog att jag skulle åka dit och spana på egen hand och så kan vi ta en promenad när hon mår bättre. Hon tyckte att det var en bra idé och så blev det.

Klumpen i bröstet kändes redan när jag klev ur bilen. Förmodligen hade den inte märkts om jag hade haft sällskap. Förra våren gick vi tillsammans och då hann jag inte känna så mycket. Jag såg folk som fixade i sina trädgårdar eller bara satt och njöt och jag kände tomhet och en saknad. Jag ville också höra hit. Det är inte underligt. Optand har varit en del av mitt liv sedan jag föddes och den plats jag alltid har återkommit till oavsett var vi har bott. Målet med dagens promenad fick inte klumpen att minska. Tankarna vandrade mellan alla promenader med hundarna och min man och alla minnen härifrån. Men jag glömde inte bort att spana. Här, på de öppna fälten, trivs storspovarna och jag försökte plocka fram falkblicken för att kanske få syn på de välkamouflerade fåglarna.

Jag lyckades få syn på två stycken. Jag har gjort det lite lättare för er att se dem genom att beskära bilden och visa med röda pilar var de är. Tyvärr blev pilarna också väldigt svaga men ni hittar nog både pilar och spovar. Härifrån syns inte de fjäll jag ser från Frösön men Åreskutan skymtar där borta och det är inte det sämsta.

Jag försökte komma närmare för att få bättre bilder men ingen av storspovarna var pigga på att möta mig. Alltså flög de iväg och det var ju också bra för då fick jag höra deras sång. Det blev en lyckad spaning då jag både fick se dem och höra dem.

Jag fortsatte promenaden och gick den runda jag så ofta har gått förut. Jag passerade fårhagen, där inga får har gått på minst tio år.

Jag höll mig hårt i räcket när jag gick nerför den här trappan mot en av de bäckar som rinner ut i Storsjön.

Efter ett tag vek jag av från vägen och passerade de här kossorna på min väg upp mot den grusväg jag tänkte gå på tillbakavägen.

Snart var jag framme vid den väg som förde mig ner till den stig jag började min promenad på.

Nu såg jag inte till några storspovar på de stora fälten men jag var ändå ganska nöjd med min upplevelse. Jag hade haft ett litet hopp om att få se tofsvipor och strandskator också men dem har jag inte sett sedan jag bodde här för åtta år sedan. Det kanske är lite för tidigt än.

Jag gick tillbaka till bilen men kunde så klart inte låta bli att gå ner till sjön och följa stigen bort mot ”vårt” hus.

Jag kom fram till den allmänna piren och därifrån vände jag kameran först mot norr, mot Frösön.

Sedan blev det, precis som alltid när jag är här, en bild bort mot den brygga som min man byggde. Det är den med ett staket längst ut.

Det är en hel del som har förändrats under de åtta år som har gått sedan jag bodde här. Både till höger och vänster om ”vårt” hus har kvinnorna blivit änkor. Tre i rad alltså men ingen av oss bor kvar nu. Ett av husen har ett par, som tidigare bodde lite längre bort, tagit över. Deras barn har flyttat in i deras stora hus och nu har paret renoverat gäststugan hos min förra granne och bor där medan de bygger ett nytt hus bredvid. Dessa personer stötte jag på när jag kom gåendes på stranden. De satt i solen utanför sin stuga och vinkade ivrigt när jag närmade mig. Men, är det Ingrid? ropade kvinnan och jag blev lite förvånad över att de kände igen mig. Men så insåg jag att min coronafrisyr påminner om hur jag såg ut då. Vi kände inte varandra särskilt väl men de var några av de som genast ställde upp för att hjälpa mig när livet så plötsligt förändrades. Vad roligt det var att träffa dem och prata bort en liten stund.

Jag gick inte ända fram till mitt barndomsparadis utan gick direkt från det trevliga paret och upp mot vägen igen. Jag vände mig om i backen och fotade. Under hela den här promenaden kände jag att det är ju här jag vill vara och känna tillhörighet. Men jag vet att det går över. Allt har sin tid och min tid i Optand är över. Men stugan där nere har varit min fasta punkt, den vi alltid återkom till, under 52 år och jag har alltid älskat den. Men jag vet inom mig att jag egentligen inte alls vill bo där. Det är i min lägenhet på Frösön jag ska vara nu och där trivs jag fantastiskt bra.

Jag såg att jag fick med en av mina efterträdare på bilden och en liten stund övervägde jag om jag skulle gå ner och säga hej. De har varit jättegulliga mot mig och har skrivit flera fina kommentarer till mig på fb. Jag har inte skrivit mycket själv på fb men ibland har jag blivit taggad av andra personer och då har det bl a gällt min återhämtning efter transplantationen. Men trots att de har skrivit att jag är välkommen om jag har vägarna förbi så känner jag att jag inte vill tränga mig på. Om jag kommer förbi och de ser mig så kanske det blir annorlunda men den här gången valde jag att vandra vidare och åka hem.

Klumpen i bröstet och saknaden, mest efter min man så klart, är fortfarande kvar men det gör inget. Det finns ju bra anledningar till varför jag känner så.


18 comments

  1. För inte så länge fanns det häckande storspov i Stockholmsområdet, men inte numera, men brukar se en och annan som rastar under flytten särskilt på hösten. Noterar att det är tämligen snöbritt, men att isen fortfarande ligger.

    Gillad av 1 person

    • Storspovarna trivs bättre här 😀
      Ja, det finns en del snö kvar i skuggiga partier och i skogen men annars är det mesta av snön borta. Isen brukar alltid ligga kvar längre men nu börjar den se ganska svart ut på vissa partier.

      Gilla

  2. Att vemodet och saknaden slår till är inte konstigt. Man minns det som var men som aldrig kommer att bli igen. När min pappa, på tok för ung, dog sålde min mamma huset snabbt. Hon blev hembjuden till grannarna som var nära vänner men hon klarade aldrig av att åka hem till dem. Det blev för jobbigt att se den gamla bostaden helt enkelt.

    Grattis til den lyckade spovjakten i alla fall!

    Kram

    Gillad av 1 person

    • Nej, det är inte konstigt men det var lite oväntat eftersom jag inte kände samma sak förra året. Men då hade jag sällskap och det distraherade så klart. Det är tack och lov inte lika svårt för mig att komma dit som det var för din mamma. Jag har i stället haft en längtan efter att få se huset. Vetskapen om att jag helt enkelt inte orkar med alla måsten där gör det säkert lättare att komma dit.
      Tack! Nu är jag glad och nöjd med att ha fått se vårens bästa tecken 😀
      Kram

      Gilla

    • Så är det men det är faktiskt mest glädje jag känner när jag kommer dit. Det är klart att det är vemodigt men jag har fantastiska och härliga minnen därifrån och det är dem jag måste fokusera på 😀

      Gilla

  3. Jag förstår så väl din längtan tillbaka och att du känner en tillhörighet. Hade inte olyckan skett hade ni förmodligen bott kvar? Även om jag inte mist någon kan jag känna ett hugg när jag ser mitt gamla hus. Det var så mysigt och jag kan sakna Sölvesborg även om jag inte orkade behålla huset och har det bra i min lägenhet.
    Vad härligt att du fick se och höra två storspovar!
    Kram

    Gilla

    • Ja, du har ju också varit tvungen att lämna ett älskat hus så du vet hur det är. Vi hade troligtvis bott kvar i Optand i många år om inte olyckan hade varit framme. Men som läget är nu har jag det mycket bättre i min lägenhet. Det har säkert du också men det hindrar inte att vi ibland blir lite nostalgiska över hur det var.
      Jag blir alltid lika glad när de första storspovarna visar sig på våren 😀
      Kram

      Gilla

  4. Så mycket känslor och nostalgi i det fina inlägget! Jag förstår dig så väl, att det både öppnar ett sår och samtidigt känns härligt att återse platsen som finns djupt i hjärtat. Och självklart blossar saknaden upp. Det är trots allt fantastiskt att ha ett ställe där man upplevt mycket lycka i livet, det är inte alla förunnat.Jag funderar på om o när jag åker tillbaka till Säfsen på besök, hur det ska kännas? Vill jag direkt flyttat tillbaka, eller känner jag att det kapitlet är jag ju klar med?När väninnan skickade foton från ”vårt” blåsippsställe blev jag nästan tårögd. Men nej, jag ska inte tillbaka, mer än på trevliga besök, precis som du beskriver. Varma kramar i nordanvinden

    Gilla

    • Ja, det blev mer känslosamt än jag hade trott. Men jag får hellre de känslorna och minnena än att de försvinner i glömska. Det kan faktiskt vara ganska skönt att känna dem ibland och stanna kvar i dem en stund. Jag vet att jag är privilegierad som har haft ett så bra liv och jag tycker att mitt liv nu också är väldigt bra. Inte som jag hade önskat men ändå bra. Jag tror att du skullle tycka om att komma tillbaka till Säfsen på besök. Förmodligen inser du att du har det bättre där du är nu men det är ändå speciellt att få komma tillbaka till en plats man har tyckt om så mycket.
      Kramar tillbaka

      Gilla

  5. Här kunde jag plocka mig en bukett blåsippor när jag tittade in till dig. Men å andra sidan är de vackra där de står. Kära Ingrid är så glad över att Storspoven tittade till dig och att de var två har nog sin betydelse i sig. Om du hade sträckt ut din hand så är jag säker på att någon fattat den även om man inte alltid kan se vem. (Du vet hur jag är) Jag vill gärna hänga med dig för att titta på din vackra fågel någon gång framöver. Det hade jag verkligen sett fram emot. Som alltid, mycket fina foton.

    Kram ❤

    Gilla

    • Du har säkert många fler blåsippor och andra blommor hos dig 😀 Jag plockar aldrig blåsippor. De är vackrast där de står och tar man in dem så skräpar de bara. Men när barnen var små blev det en hel del små buketter med tussilago och blåsippor i små nubbeglas 😀
      Jag blev fantastiskt glad när jag fick syn på storspovarna. Du vet ju att de betyder mycket för mig. Om du kommer hit igen så kan vi ta en tur dit och spana tillsammans. Det vore kul 😀
      Kram

      Gilla

  6. Men å kära du, nog kan jag förstå dina känslor när du återser ditt fd hemställe och alla minnen kommer upp. Modigt av dig att gå dit i alla fall. Jag som bor i mitt hem där jag bott i hela mitt liv och där mina föräldrar och farföräldrar och ytterligare en generation har bott här på samma ställe skulle nog inte klara av att bo i en lägenhet i en stad. Jag skulle längta ihjäl mig. Du är en modig kvinna. Vi måste ses här framöver och prata om vart vi ska fara. Det blir ingen majbrasa för mig för jag fick fjärde sprutan och blev dålig fast jag inte blivit det vid dom andra tre. Stannar inne i värmen och det kvittar för det blåser så kallt.

    Gilla

    • Det kommer alltid många känslor när jag är i Optand men mest är det glädje. Ett återseendets glädje. Saknad och vemod kan jag inte undvika och det är ju en del av livet att känna så. Stugan i Optand är den plats som alltid har varit med mig för vi har flyttat så många gånger. Då har det varit skönt att ha en plats att alltid återvända till. Nu trivs jag bra i min lägenhet och det är mycket tack vare utsikten över Storsjön och att jag inte har någon insyn på balkongen.
      Det är klart att vi ska ses och planera. Vi får höras och bestämma om jag ska komma till dig eller om du vill komma hit.
      Jag tror jag nöjer mig med att se brasorna på andra sidan sjön. De brukar vara flera stycken. Då slipper jag frysa och trängas. Men jag har inte helt bestämt mig än.

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s