Jag ser allt fler tecken på att vi går mot en varmare årstid och nu är det verkligen dags för lite värme. Men jag börjar med mitt besök hos bloggvännen Anita i byn Fisksjön, vid sjön Fisksjön. Vi har träffats några gånger men igår var det första gången sedan pandemin startade så det var verkligen dags. Vi har tidigare pratat om att vi skulle göra en kortare resa tillsammans och att augusti är den månad som passar bäst. Nu skulle vi planera vart vi skulle, vad vi skulle göra och var vi skulle bo. Det landade i att det inte blir en särskilt lång resa för min del. Vi ska turista i områden som ligger ganska nära mig och då föreslog jag att Anita bor hos mig och att vi gör dagsturer härifrån. Så blir det och det känns både roligt och bra. Det blir ju ganska billigt också och det är aldrig fel.

Det var jättekul att träffas igen och pga kraftig blåst satt vi inne i Anitas mysiga hus där det sprakade en brasa i kaminen. Det blev alltså inga foton tagna från hennes fantastiska sjötomt eller omgivningarna. Den enda som hamnade på bild var superfina Morris. Jag har inte fått komma nära honom vid de tidigare tillfällena men han har blivit modigare sedan sist och nu fick jag klappa honom korta stunder.

Under mina promenader ser jag en hel del både fint och lite roligt. När jag passerade en skola tittade en spännande totempålen tillbaka på mig. En bit därifrån var det stora knoppar i häggen.

Jag såg den första vita blåsippan. Det verkar som om de blå sipporna kommer först och lite senare kan både vita och rosa varianter dyka upp. Men de är inte särskilt vanliga här så jag får spana en del för att hitta dem.

Popplar finns det gott om här i Jämtland och de kan se ut på lite olika sätt. Vi hade en hel del popplar längs vår infart när vi bodde utanför Oviken men de här röda hängena kan jag inte minnas att jag har sett förr. Men det borde jag ha gjort när jag har passerat här tidigare vårar. Minnet är kort eller så hade jag tankarna någon annanstans då.

Fälten börjar bli gröna och snart spricker även björkarnas bladknoppar ut. Jag ser redan nu att de är på gång men några musöron har jag inte sett ännu.

Lärkträdens kottar lyser så fint på långt håll trots att de är väldigt små.

Jag är lite ledsen för att jag även i år är bortrest den tid då mycket händer här i naturen. Det var likadant förra sommaren. Men nästa år ska jag planera in min resa lite senare så att jag kan vara här den bästa tiden. I år hade jag inget val. Jag kan ju inte rå för när jag fyller år och inte ändra på det heller. Alldeles nyss fick jag en rolig förfrågan från min son. Det är ovanligt länge sedan han besökte mig och nu undrade han om han kan komma till mig helgen innan min planerade resa och att vi sedan kan åka tillsammans. Det blir helt perfekt. Jag får sällskap ner och dessutom körhjälp. Nu ska vi bara klura ut vad vi ska hitta på för skoj när han är här. Förmodligen något i fjällmiljö.

Igår morse bestämde jag mig lite impulsivt för att åka och gå årets premiärrunda på Bynäset. Det blåste en hel del men eftersom vindarna skulle öka senare på dagen gav jag mig iväg ganska tidigt. Jag ville dels se vilket skick stigen var i och dels se isläget på Storsjöflaket. Det är den största sammanhängande ytan av Storsjön och när isen försvinner där kan man säga att det har varit islossning. Det kan nämligen variera en hel del i de olika vikarna.

Det är svårt att se på bilden men det är både is och öppet vatten varvat med varandra. Inte riktigt dags än med andra ord.

Jag lägger in en kartbild från google maps så att ni får en uppfattning om hur Storsjön ser ut. Den är inte en stor, rund sjö utan från Storsjöflaket förgrenar den sig en del. Förr bodde jag alldeles söder om byn Ope, till höger i bilden, och innan dess lite nordost om Myrviken, mer till vänster i bilden. Var jag bor nu ser ni på den blå pricken. Jag har även märkt ut Bynäset med en rosa prick och Andersön med en gul prick. Den röda markeringen är så klart Storsjöflaket. Slut på geografilektionen.

Här beskar jag bilden rejält för att få med Åreskutan. Det är samma ö i förgrunden som den i första bilden. Det är inte snödrivor längs stranden utan is som har spruckit upp och rört sig mot land. Vid krocken bildas dessa drivor.

En lite närmare titt på isen som tornar upp sig på stranden. Det här är också ett vårtecken även om det kanske inte är det första man tänker på när man hör det ordet.

Stigen var nästen helt torr överallt men det finns ett blöthål, ett litet område där det alltid brukar vara lerigt. Där har det byggts en stadig spång med en stor mötesplats på mitten. Väldigt tacknämligt. Det har alltid varit lite bekymmer med att komma torrskodd förbi.

Jag kom runt till andra sidan, den östra som pekar mot Östersund. Staden finns där bort men syns inte. Men jag fick med tre spegelbilder av solen i stället.

Ännu fler förbättringar görs här. Jag kan inte tänka mig att hela rundan, som är 7 km, ska grusas .

Jag förstår egentligen inte varför de fortsatte med gruset en bit längre än till den här nya bryggan, anpassad för funktionshindrade. Men kanske kommer det fler förbättringar.

Det är ganska bra ordnat redan som det är nu med en två km lång stig där nästan alla kan ta sig fram.

Det blev ingen islossning igår men idag går det vita gäss på sjön och isen är borta. I alla fall här. Men jag gissar att blåsten har rensat undan isen även på Storsjöflaket. Den här morgonens promenad gick förbi Öneberget och jag gjorde en repris från igår och kämpade mig upp längs samma stig. Det gick inte bättre men skam den som ger sig.

Det är vad jag har nu enligt senaste bentäthetsmätningen. Det är en liten förbättring eftersom jag har gått över gränsen från osteoporos (benskörhet). Lårbenshalsen ligger precis på gränsvärdet, höft och handled har oförändrade värden men på rätt sida av värdet. Den stora förändringen står ländryggen för, en signifikant förbättring enligt min journal. Det är ju kul men inget som jag har märkt eller kommer att märka något av. Men man måste ju glädjas över allt som går åt rätt håll. Som så många gånger förr konstaterar jag att jag har förmånen att vara väldigt väl omhändertagen och kollad av vården. Undrar hur många som går omkring utan att ha en aning om hur det står till med deras bentäthet.

Promenaderna har varit lite mindra sköna några dagar eftersom det har blåst rejält men ut kommer jag nästan alla dagar i alla fall. En och annan blomma tittar fram och på vissa platser är det ganska mycket öppet vatten nu. Då trivs måsarna.

Jag fick för mig att jag ville se efter om stigarna upp till Mjälleborgen var is- och snöfria och det var de. Men jag konstaterade snabbt att jag måste ut och gå i många fler backar för att få upp flåset till sommarens eventuella fjällturer. Där bilderna börjar har jag redan problem med att orka eftersom stigen lutade brant uppåt. Då är det bra att ta små pauser och ta fram kameran och dokumentera resten av vägen upp. Det är inte särskilt långt upp och med dessa korta vilopauser gick det bra. Jag ska nog kunna ta mig upp på en topp även denna sommar om tillfälle ges.

Det är även bra att stanna till och beundra utsikten en stund innan man fortsätter uppför.

Äntligen uppe vid den plats där borgen en gång låg.

Stigen ner, på andra sidan berget, var betydligt mindre ansträngande att följa. Men jag ska försöka klämma in Öneberget och den osynliga Mjälleborgen lite oftare i mina promenader för att kanske få lite bättre kondis.

Min volontärkompis C har så mycket annat att tänka på nu när det är hans sista termin på universitetet så jag har fått hjälp av en ny volontär. En ung tjej som jag genast kom väldigt bra överens med. Hon får inte ta pass på egen hand eftersom hon inte har fyllt 18 år än men det är bara knappt en månad kvar till dess. Det passar ju bra för min del eftersom det är precis då jag ska ge mig iväg på min lilla resa söderut i landet.

Den här fina kissen är ny på katthemmet men inte ett dugg skygg. Han kom genast fram och strök sig mot mina ben och då blir det så klart en liten gosstund. En stilig kisse ska så klart ha ett stiligt namn och den här herren heter Frans-Morris. En riktig sötnos.

Bästa kompisar. De är alltid lika fina tillsammans. Ni har sett dem förut och kanske minns att den svarta heter Pollock. Den randiga kissen har jag inte kunnat lista ut namnet på.

I karantänavdelningen har ett stort gäng nya katter flyttat in. Sexton katter från samma lägenhet så de känner varandra och många av dem är helt ok med att bli klappade. I den här korgen såg jag först bara en katt men vid en närmare titt såg jag att den hade sällskap. Båda två ville gärna mysa lite med mig. Då rusar lyckoharmonerna genom kroppen. Jag skrev i början av inlägget att jag har en förmån att bli väl omhändertagen inom vården och här, på katthemmet, har jag verkligen också en stor förmån att få träffa alla dessa härliga små varelser.

Njae, det är inte så mycket bevänt med våren men den har i alla fall firats in med många brasor. Från min lägenhet såg jag fem stycken, precis som det brukar vara. Isen var ganska svart redan den här dagen.

Dagen därpå hörde jag som vanligt bofinkarnas sång när jag gick min promenad.

Isen började släppa i kanterna men den brukar kunna vara seg.

Jag upptäckte lite trottarkonst.

Och även riktiga blommor.

I morse gick jag fram till den här lägdan för att se om det har börjat bli en stig där igen. Som ni ser går det en led här och snart blir det nog en lika fin stig som förr. Isen låg fortfarande kvar.

Men några timmar senare kom fler och fler sprickor och nu kan det gå undan. Det brukar ta lite tid eftersom isen packas ihop och beroende på vindriktning kan isen åka fram och tillbaka ett tag. Men det är i alla fall på gång nu.

Kanske har det även lite med muskelminne att göra. Ni vet den där märkliga upplevelsen då musklerna i någon del av kroppen minns och vet hur de ska agera trots att man själv inte tänker på det eller vet hur något ska göras. Jag har märkt det t ex när jag sätter mig vid ett piano. Jag sålde mitt piano för ca 35 år sedan och jag kan absolut inte spela nu för tiden. Men om jag bara kommer ihåg första placeringen av fingrarna så sköter musklerna själva fortsättningen. I alla fall till viss del och en kort stund. Jag har testat både the entertainer och ballade pour Adeline och trots att jag inte har en aning om hur jag ska spela så minns fingrarna tillräckligt för att det ska bli en kort snutt. Det är nog inte riktigt samma sak som det jag fick vara med om idag men det kändes väldigt välbekant och gjorde mig dessutom väldigt glad.

Men jag vill börja med några bilder från promenader i veckan som gått. Jag hade bokat tid för däckbyte och efteråt passade det bra att gå runt Lillsjön. Jag såg en sothöna på land och försökte snabbt få fram kameran för att fota dess fötter. Men det ville den inte gå med på och när jag var klar för att fota hade sothönan tagit några steg ut i vattnet. Det var synd. Den har otroligt fascinerande fötter. Jag har visat det förut och kanske får jag chansen någon mer gång.

Under en annan promenad dök den här råbocken upp och vi stannade upp en kort stund och tittade på varandra.

Men idag var det en alldeles speciell dag för jag fick träffa Vilde igen. Ni kommer kanske ihåg den fina golden retrievern som en dag fick följa med en av sina extramattar till katthemmet. Hans riktiga matte är dotter till den kvinna jag tidigare har berättat om, som jag kände för 25 år sedan från min tid på ridhuset i Svenstavik (jag skötte kontoret). Mamman har ofta hand om Vilde och det har även en annan kvinna som är engagerad i katthemmet. Jag har erbjudit mig att hjälpa till om det behövs och det tog M, Vildes mattes mamma, fasta på. Jag fick en fråga om ifall jag ville träffa Vilde och lära känna honom lite mer för att kanske någon gång ibland kunna ta hand om honom. Jag svarade så klart att jag jättegärna ville det och vi träffades i en lokal där M var med i en sycirkel och där Vilde fick vara med. Jag hamnade genast på golvet och fick massor av gos av finaste vovven. Efter lite prat med M frågade jag om jag kunde gå en promenad med Vilde och det fick jag gärna.

Vilken välbekant och härlig känsla det var att sätta på honom kopplet och gå iväg. Han drog inte ett dugg i kopplet, mötte andra hundar utan problem och kunde minst två kommandon (sitt och stanna). Jag testade inga fler kommandon för vi skulle ju bara ha en trevlig promenad då vi skulle lära känna varandra. Men han hoppade fint över en stock när jag sa ”hopp” men där hade han säkert hoppat i alla fall. Vid första fotot la jag kopplet vid sidan om honom men sedan gjorde jag precis som förr och höll kopplet i ena handen medan jag fotade med den andra. Det var inga problem. Jag hade ju bara ett koppel att hålla koll på och inte två som jag hade förr.

Lyckan var stor när vi hittade en smutsig, liten snöfläck. Precis samma beteende som mina golden hade. det blev en väldigt trevlig promenad trots att det kom någon slags nederbörd emellanåt. Nästa gång ska jag ha något gott i fickan att ge honom men någon muta behöver han inte. Han var precis så duktig och skötte sig så bra som man kan begära när man är ute på en vanlig promenad.