När kameran inte är med och då man inte håller utkik efter fina motiv, då kommer de fram. De poserar så snällt, eller retfullt, och stannar kvar tillräckligt länge för att visa att ”nu hade du minsann chansen”. Jag blir inte längre irriterad när det är så. Jag har bestämt mig för att njuta av att titta på de små skogsinnevånarna och tänka att det är så, i minnet, jag får bevara dem i stället. Tänk så klok jag är ibland 😉 Men eftersom mobilen alltid är med så kan jag ändå inte låta bli att knäppa några bilder med den. Det syns i alla fall att det är en amiralfjäril, ringduvor och en ekorre och det får jag väl vara nöjd med. Nästa gång kameran är med kanske jag har tur att få se dem igen. Jag vill också gärna träffa på den fina råbock jag har sett några gånger men missat med kameran.

Som ni vet är jag på jakt efter den perfekta klänningen till min yngsta dotters och hennes fina sambos bröllop. Det är inte lätt, när jag helst inte vill se gravid ut och inte gärna kan hänga en skylt om halsen med information om vad som orsakar magens utseende. Eftersom jag inte har tillräckligt med ork för att springa runt i affärer och leta så har jag i stället suttit hemma i min soffa och letat på nätet. Jag har upptäckt en helt ny värld. Först besökte jag de gamla vanliga sidorna, ni vet de där som alltid har skickat hem kataloger när man någon gång har handlat hos dem. Men oj, så mycket mer det finns. Jag vågar inte säga hur många timmar jag totalt sett har suttit och tittat på klänningar på olika sajter, men det har blivit ganska många. Det jag har letat efter är någon typ av modell som, även om den inte helt döljer min levermage så ska den i alla fall inte framhäva den.

Jag har blivit lite smått klänningstokig och nu har jag varit tvungen att säga ifrån på allvar till mig själv. Just nu hänger fyra nya klänningar i olika modeller och väntar på att jag ska bestämma mig för vilken jag trivs bäst i. En femte klänning kommer snart med posten och jag har ganska stora förhoppningar på den. Det är nog tur att jag har mitt estetiska problem för om inte min lever hade vuxit och ställt till det hade jag kunnat sväva iväg och beställa hur många klänningar som helst. Jag vågar nog inte besöka de här sidorna igen när jag ser mer normal ut. Jag var lite sugen på att titta på annat än bara klänningar men mitt förnuft sa till mig att låta bli. Tillräckligt med pengar har spenderats nu och jag ska i stället se fram emot att gå i affärer och shoppa den dag jag orkar det igen.

I höstas, närmare bestämt i oktober 2016, skrev jag ett inlägg om min äldsta dotters kamp (naturligtvis med hennes godkännande). En kamp under lång tid med psykisk ohälsa. Det var ett inlägg som berättade vad hon har gått igenom och bitvis var det ganska tungt och mörkt. Ändå var syftet med det inlägget att visa att det finns hopp och för oss kändes det som ett mirakel när en medicin gjorde stor skillnad. Skillnaden var så stor att hon, efter flera års hopplöshet, kunde återgå till studier på universitetet. En annan anledning till att jag skriver om detta är att psykisk ohälsa inte är något som ska gömmas undan och skämmas för. Den finns överallt och jag tycker att det är viktigt att vi vågar prata om det. Om du vill kan du läsa det inlägget här.

Nu vill jag berätta hur det har gått hittills. Efter några månader med glädje, men även rädsla för att det bara var en tillfällig förbättring, började min dotter (i fortsättningen kallar jag henne ”J”) på universitetet. En helt ny inriktning. Tidigare har hon läst ett år på språkvetarprogrammet och totalt två år på psykologprogrammet. En jättestark insats där det nog bara var hennes vana att vara ”duktig flicka” som fick henne att klara studierna trots att hon mådde så dåligt. Men det kostade henne mycket och hon var sjukskriven periodvis. Ändå kämpade hon sig tillbaka tills det inte gick längre. Efter några års sjukskrivning fick hon sin nya medicin och när hon kände förbättringen kom lusten tillbaka. Lusten till livet och lusten till att studera.

Jag vet inte riktigt hur hon hittade sitt nya intresse men ganska snart efter förbättringen satt hon hemma i sin lilla studentlya och programmerade. Hon hittade appar och hjälpmedel för att lära sig programmeringsspråk och hur hon skulle använda det. När vi pratade sprudlade hon av intresse och glädje och försökte förklara för sin mamma vad hon gjorde. Tyvärr är det mycket jag inte förstår men jag har fått en liten aning om hennes nya intresse. Väldigt snabbt konstaterade hon att hon inte längre ville bli psykolog. Hon insåg att det ”bara” var ett väldigt starkt intresse men inget som hon vill arbeta som. I stället sökte hon in på systemvetenskapliga programmet och kom in.

Nu har J gått sin första termin på sin väg till systemvetare och hon trivs. Hon känner att valet var rätt och studierna är roliga. Hon har stor nytta av att hon så energiskt lärde sig mycket på egen hand innan terminsstarten och det är nog tur att hon hade det försprånget. För även om hon inte har haft någon depression sedan medicinen började hjälpa, så har hon ett annat stort problem som inte vill försvinna. Hon blir onaturligt trött, en trötthet som absolut inte är normal och som ibland är förlamande. Vid något tillfälle har det nästan varit krisartat och hon har fått kämpa för att inte bryta ihop i skolan. Denna trötthet har funnits hela tiden sedan hon började må bättre men vi trodde att den skulle klinga av när hon började vänja sig vid ett ”normalt” liv.

Det gjorde den inte. När terminen startade var J:s största farhåga att någon skulle vilja bli vän med henne och kanske vilja träffas utanför skoltid. Hon visste med sig att hon skulle behöva gå hem och krascha i sängen efter varje tillfälle i skolan och om hon skulle orka genomföra studierna måste hon avstå från allt annat. Hon har några riktigt nära vänner sedan tidigare som förstår hennes situation och som låter henne vara ifred utan att ge henne dåligt samvete. De finns där när hon behöver dem och det räcker att ha dem. Vi har alltid kunnat skämta om allt det mörka och jobbiga (det har nog hjälpt oss) och även nu har jag halvt skämtsamt ibland frågat om hon har kunnat undvika att lära känna någon. Det är nog inte den fråga mammor brukar ställa men i det här fallet är det avgörande för hur det ska gå.  J brukar, med skratt i rösten, berätta om hur hon beter sig för att undvika nära kontakter och att det har gått bra. Ända tills det var dags för grupparbete.

Grupparbeten är bra och givande för många men för en del studenter är det en plåga. Det finns många diagnoser och även personligheter som ger vissa personer verklig ångest inför att utsättas för grupparbeten. Det är ett ämne som jag kanske återkommer till en annan gång men i J:s fall var det största problemet att behöva samspela med andra och orka med att träffas för att arbeta tillsammans. Hon hade ändå en otrolig tur. Några tjejer kom ikapp J när hon med lätt panik var på väg från skolan. De undrade om hon ville arbeta med dem och dessa tjejer visade sig vara de bästa för J:s mående. Ingen av dem var ute efter vänskap (små barn och boende på annan ort). De var alla ambitiösa och delade upp arbetet mellan sig så att de kunde utföra det individuellt till viss del. Denna grupp var en av två som vid redovisningen inte fick göra om vissa delar  så J var glad. Men det tog massor på krafterna och hon var nästan gråtfärdig av utmattning emellanåt.

Efter detta första grupparbete har de haft ett till. Även då samlades samma grupp med tjejer (de var alla väldigt nöjda med samarbetet) och vid ett senare tillfälle skulle de dela upp sig två och två. J berättade att hon hade varit sjukskriven och att hon behövde mycket återhämtningstid och egentid och det var inga problem. Ingen frågade ut henne om varför och då berättade inte J något mer. Inte för att hon har något emot det eller för att det finns någon skam i det utan för att det helt enkelt inte fanns anledning.

Mot slutet av terminen räknade hon dagarna tills det skulle vara över. Under sommaren har hon inget sommarjobb eller något annat hon måste göra. Hon vill bara ha en lång återhämtningsperiod inför nästa termin. Rädslan finns hela tiden där när det gäller framtiden. Så länge hon studerar tror hon att det ska gå bra men vad händer sedan? Hur ska hon kunna ha ett arbete när hon är så väldigt trött? Ni förstår nog att framtiden är något J helst inte tänker så mycket på.

Nu är hon inte helt lämnad åt sig själv. Under en period har J gått i terapi hos en psykolog som hon tycker är väldigt bra. Både kompetent och grundlig. Hon ska fortsätta behandlingen ända fram till nästa sommar och det är främst hennes trötthet de ska hitta en orsak till. Det har pratats om olika teorier. Allt från att hennes djupa depressioner har dolt att hon har haft flera utmattningssyndrom, som kanske nu har blivit ett kroniskt tillstånd, till undanträngda känslor och kemiska substanser i hjärnan. Där hänger jag inte riktigt med i resonemanget. J har läst psykologi och förstår mycket av tankar och terminologi och jag tror nog att det underlättar. Men jag har svårare för att begripa allt som hjärnan kan ställa till med. Utmattningssyndrom vet jag vad det är och det förstår jag men jag hoppas att de kommer fram till att det är något annat. En snart 28-årig tjej ska inte behöva ha kronisk utmattning. Det måste finnas en annan förklaring.

Vi är ändå lättade över att medicinen verkar hjälpa långsiktigt. J har självklart kvar sin diagnos, bipolär sjukdom, men av den märks inte så mycket. I mitt mammahjärta bultar fortfarande en hel del oro men mest känner jag glädje över att den långa perioden med depressioner, självdestruktivitet och självförakt nu är över. Trots sin trötthet är J glad och vill leva. Vi vill gärna tro att tröttheten är något som kan behandlas på något sätt. Förhoppningsvis genom att J och hennes psykolog kommer fram till orsaken och då hittar en väg till mindre trötthet och mer ork.

Jag återanvänder en av bilderna från förra inlägget som en symbol för att vi ser ljus i mörkret. Precis som när solen bryter igenom mörka moln. En blandning av både mörker och ljus kan vara väldigt vackert men vi hoppas ändå på att molnen skingras och att solen tar över.

 

 

Det har varit en fullmatad dag enligt mina mått mätt. Eller så är det bara så att jag har haft lite mindre energi och lite mer abstinensbesvär i dag. Inte de abstinensbesvär jag får när jag inte fotograferar blommor utan de jag får p g a medicinberoende. Jag vet, jag skrev för ett tag sedan att de hade blivit lindrigare. Men nu har de börjat återvända och mellan mina pillerintag har jag fejkfeber av varierande styrka. Kanske är det så att det är sommar och värme som gör det värre. Det eskalerade ju förra sommaren så det är lätt att tro det.

Det jag har åstadkommit i dag är bröd. Toscanabröd med soltorkade tomater. Det ni, det låter väl tjusigt. Sanningen är att det är ganska enkelt att baka detta bröd och receptet står på påsen med durumvete. Det spelar ingen roll att det inte var så komplicerat för det blev väldigt gott. Lika gott att bara bryta av och äta precis som det är eller att skära en skiva och lägga en ostskiva på. Jag börjar känna mig riktigt huslig. För några dagar sedan bakade jag en grövre sorts limpa med russin och nötter i. Min frys är fullpackad och snart spricker den nog för jag har planerat fler brödsorter och nu har jag även köpt grädde till den semifreddo jag ska tillverka.

Inte en enda blombild bjuder jag på i dag men en ganska vacker kvällshimmel. Lite dramatik och snabbt förändrat skådespel.

 

 

Jo, säkert allt möjligt som jag helst inte vill veta något om. Men där finns även många olika slags blommande ogräs.

I dag sken solen och det var alldeles lagom varmt. Jag gjorde hundarna sällskap en stund ute i trädgården och kröp omkring i gräsmattan med kameran i högsta hugg. Står man upp och tittar ner så skymtar man millimeterstora rosa, blå och vita blommor. Jag har aldrig tidigare tänkt så mycket på vilken skatt det finns i gräsmattan men, som ni vet, så är jag överförtjust i allt jag upptäcker sedan mitt fotointresse väcktes. Även några lite större blommor frodas i gräsmattan och tillsammans skulle det kunna bli en hel bukett. En väldigt liten bukett men när man förstorar dem med kamerans hjälp så blir det ändå en ganska fin bukett.

Först kommer de väldigt små blommorna men de är alla bevis på att smått inte är mindre vackert.

Sedan har vi de något större blommorna, de där man ser utan ansträngning men ändå inte lägger märke till.

Sist, men inte minst (hihi), har vi tusenskönor och små fibblor. Och en liten fluga.

En del av de här blommorna skulle bli stora och ståtliga om de hade valt att växa i ett dike eller på en äng i stället. Men när de ständigt klipps ner av gräsklipparen så förblir de små söta prydnader i gräset. Säkert retar sig många på dem och vill ha bort dem men jag tycker att de förgyller gräsmattan. Vilken livskraft de har. De ger inte upp utan kommer igen och igen varje gång de klipps ner. Oj, så många liknelser jag skulle kunna dra som syftar på oss människor och många djur i naturen. Men det räcker med insikten om hur mycket livskraft det finns överallt.

När jag satt och tittade igenom alla mina bilder började molnen torna upp sig lite en bit bort. En typisk sommarhimmel bortom schersminhäcken.

Det mulnade på och framåt kvällen dök en del lite mörkare moln upp. Men vi fick en sommardag. En lagom varm och skön sommardag med lagom mycket vind och jag fick tillbaka lite av min sommarglädje. Den där glädjen jag hade förut när min lever inte var så stor och jag orkade med solen. Då, när vi tog med oss hundarna och tillbringade dagarna på bryggan när de få soliga dagarna kom. Lite av den glädjen kände jag i dag och jag tänkte att nästa sommar…då blir det bättre. Då har jag en ny lever och då orkar jag med solen och behöver inte gömma mig i stora kläder för att folk inte ska tro att jag är gravid. Men jag kände glädjen redan nu och jag ska försöka hålla kvar min sommarglädje och inte sucka när väderleksrapporten visar sol.

Iris är en fantastisk blomma. Vi har två olika sorter, den ena har hängt med från Jämtland och mellanlandat i vår storasysters trädgård innan den hamnade här. Den som blommar nu har vi köpt och planterat i vår enda organiserade rabatt. Det har nog framgått tidigare att jag älskar blått och den här lila-blå varianten av Iris gör mig nästan stum av beundran och förundran. Naturen är underbar. Vilka konstverk den skapar. Kanske har människan haft ett finger med i spelet när det gäller en del växter men i så fall är samspelet fantastiskt .

Den här lilla krabaten gjorde så gott han kunde för att gömma sig för mig men jag var skoningslös. Bosätter man sig i min tagetes så får man vara beredd på att bli fotomodell.

En liten pyttefluga som inte ser mycket ut för världen innan man ser den i närbild. Då blir den plötsligt som ett litet konstverk.

Snart har det här väldigt lilla kartet förvandlats till ett stort, saftigt äpple. I rätt miljö (vatten, sol, bra jord etc) finns alla förutsättningar för en framgångsrik utveckling. Haha, jag kunde inte låta bli att lägga in en liten referens till min systers nya bok som jag just nu korrekturläser. Precis som växter och djur behöver vi människor en bra miljö för att frodas och min systers nya föreläsning och bok handlar om alla 10 miljöer som hjälper eller stjälper oss och om vad vi kan göra för förändringar i våra miljöer för att de ska ge oss en skjuts i rätt riktning. Första gången jag läste manuset fick jag en riktig aha-upplevelse. Så självklart men något man inte tänker på. Se där, nu gjorde jag lite reklam för det här men det får jag för det är ett väldigt intressant ämne.

Shersminen blommar för fullt och doftar gott i vår trädgård. Jag lyckades hitta en flik blå himmel denna mulna dag så jag får väl vara nöjd.

En av våra nya buskar har små söta blommor men just nu kommer jag inte på vad busken heter.

Det var dagens runda och dokumentation av det som blommar i vår trädgård just nu. Jag sörjer lite över att jag har missat så många av naturens underverk under alla de år jag inte hade en hyfsad kamera. Jag har många fina bilder från olika delar av landet men jag har aldrig kommit så nära växterna förut. Åh, så inspirerande det plötsligt känns. Jag måste ut och resa och fotografera. Jag har så mycket spännande och roligt framför mig och det är svårt att vänta.