I höstas, närmare bestämt i oktober 2016, skrev jag ett inlägg om min äldsta dotters kamp (naturligtvis med hennes godkännande). En kamp under lång tid med psykisk ohälsa. Det var ett inlägg som berättade vad hon har gått igenom och bitvis var det ganska tungt och mörkt. Ändå var syftet med det inlägget att visa att det finns hopp och för oss kändes det som ett mirakel när en medicin gjorde stor skillnad. Skillnaden var så stor att hon, efter flera års hopplöshet, kunde återgå till studier på universitetet. En annan anledning till att jag skriver om detta är att psykisk ohälsa inte är något som ska gömmas undan och skämmas för. Den finns överallt och jag tycker att det är viktigt att vi vågar prata om det. Om du vill kan du läsa det inlägget här.
Nu vill jag berätta hur det har gått hittills. Efter några månader med glädje, men även rädsla för att det bara var en tillfällig förbättring, började min dotter (i fortsättningen kallar jag henne ”J”) på universitetet. En helt ny inriktning. Tidigare har hon läst ett år på språkvetarprogrammet och totalt två år på psykologprogrammet. En jättestark insats där det nog bara var hennes vana att vara ”duktig flicka” som fick henne att klara studierna trots att hon mådde så dåligt. Men det kostade henne mycket och hon var sjukskriven periodvis. Ändå kämpade hon sig tillbaka tills det inte gick längre. Efter några års sjukskrivning fick hon sin nya medicin och när hon kände förbättringen kom lusten tillbaka. Lusten till livet och lusten till att studera.
Jag vet inte riktigt hur hon hittade sitt nya intresse men ganska snart efter förbättringen satt hon hemma i sin lilla studentlya och programmerade. Hon hittade appar och hjälpmedel för att lära sig programmeringsspråk och hur hon skulle använda det. När vi pratade sprudlade hon av intresse och glädje och försökte förklara för sin mamma vad hon gjorde. Tyvärr är det mycket jag inte förstår men jag har fått en liten aning om hennes nya intresse. Väldigt snabbt konstaterade hon att hon inte längre ville bli psykolog. Hon insåg att det ”bara” var ett väldigt starkt intresse men inget som hon vill arbeta som. I stället sökte hon in på systemvetenskapliga programmet och kom in.
Nu har J gått sin första termin på sin väg till systemvetare och hon trivs. Hon känner att valet var rätt och studierna är roliga. Hon har stor nytta av att hon så energiskt lärde sig mycket på egen hand innan terminsstarten och det är nog tur att hon hade det försprånget. För även om hon inte har haft någon depression sedan medicinen började hjälpa, så har hon ett annat stort problem som inte vill försvinna. Hon blir onaturligt trött, en trötthet som absolut inte är normal och som ibland är förlamande. Vid något tillfälle har det nästan varit krisartat och hon har fått kämpa för att inte bryta ihop i skolan. Denna trötthet har funnits hela tiden sedan hon började må bättre men vi trodde att den skulle klinga av när hon började vänja sig vid ett ”normalt” liv.
Det gjorde den inte. När terminen startade var J:s största farhåga att någon skulle vilja bli vän med henne och kanske vilja träffas utanför skoltid. Hon visste med sig att hon skulle behöva gå hem och krascha i sängen efter varje tillfälle i skolan och om hon skulle orka genomföra studierna måste hon avstå från allt annat. Hon har några riktigt nära vänner sedan tidigare som förstår hennes situation och som låter henne vara ifred utan att ge henne dåligt samvete. De finns där när hon behöver dem och det räcker att ha dem. Vi har alltid kunnat skämta om allt det mörka och jobbiga (det har nog hjälpt oss) och även nu har jag halvt skämtsamt ibland frågat om hon har kunnat undvika att lära känna någon. Det är nog inte den fråga mammor brukar ställa men i det här fallet är det avgörande för hur det ska gå. J brukar, med skratt i rösten, berätta om hur hon beter sig för att undvika nära kontakter och att det har gått bra. Ända tills det var dags för grupparbete.
Grupparbeten är bra och givande för många men för en del studenter är det en plåga. Det finns många diagnoser och även personligheter som ger vissa personer verklig ångest inför att utsättas för grupparbeten. Det är ett ämne som jag kanske återkommer till en annan gång men i J:s fall var det största problemet att behöva samspela med andra och orka med att träffas för att arbeta tillsammans. Hon hade ändå en otrolig tur. Några tjejer kom ikapp J när hon med lätt panik var på väg från skolan. De undrade om hon ville arbeta med dem och dessa tjejer visade sig vara de bästa för J:s mående. Ingen av dem var ute efter vänskap (små barn och boende på annan ort). De var alla ambitiösa och delade upp arbetet mellan sig så att de kunde utföra det individuellt till viss del. Denna grupp var en av två som vid redovisningen inte fick göra om vissa delar så J var glad. Men det tog massor på krafterna och hon var nästan gråtfärdig av utmattning emellanåt.
Efter detta första grupparbete har de haft ett till. Även då samlades samma grupp med tjejer (de var alla väldigt nöjda med samarbetet) och vid ett senare tillfälle skulle de dela upp sig två och två. J berättade att hon hade varit sjukskriven och att hon behövde mycket återhämtningstid och egentid och det var inga problem. Ingen frågade ut henne om varför och då berättade inte J något mer. Inte för att hon har något emot det eller för att det finns någon skam i det utan för att det helt enkelt inte fanns anledning.
Mot slutet av terminen räknade hon dagarna tills det skulle vara över. Under sommaren har hon inget sommarjobb eller något annat hon måste göra. Hon vill bara ha en lång återhämtningsperiod inför nästa termin. Rädslan finns hela tiden där när det gäller framtiden. Så länge hon studerar tror hon att det ska gå bra men vad händer sedan? Hur ska hon kunna ha ett arbete när hon är så väldigt trött? Ni förstår nog att framtiden är något J helst inte tänker så mycket på.
Nu är hon inte helt lämnad åt sig själv. Under en period har J gått i terapi hos en psykolog som hon tycker är väldigt bra. Både kompetent och grundlig. Hon ska fortsätta behandlingen ända fram till nästa sommar och det är främst hennes trötthet de ska hitta en orsak till. Det har pratats om olika teorier. Allt från att hennes djupa depressioner har dolt att hon har haft flera utmattningssyndrom, som kanske nu har blivit ett kroniskt tillstånd, till undanträngda känslor och kemiska substanser i hjärnan. Där hänger jag inte riktigt med i resonemanget. J har läst psykologi och förstår mycket av tankar och terminologi och jag tror nog att det underlättar. Men jag har svårare för att begripa allt som hjärnan kan ställa till med. Utmattningssyndrom vet jag vad det är och det förstår jag men jag hoppas att de kommer fram till att det är något annat. En snart 28-årig tjej ska inte behöva ha kronisk utmattning. Det måste finnas en annan förklaring.
Vi är ändå lättade över att medicinen verkar hjälpa långsiktigt. J har självklart kvar sin diagnos, bipolär sjukdom, men av den märks inte så mycket. I mitt mammahjärta bultar fortfarande en hel del oro men mest känner jag glädje över att den långa perioden med depressioner, självdestruktivitet och självförakt nu är över. Trots sin trötthet är J glad och vill leva. Vi vill gärna tro att tröttheten är något som kan behandlas på något sätt. Förhoppningsvis genom att J och hennes psykolog kommer fram till orsaken och då hittar en väg till mindre trötthet och mer ork.
Jag återanvänder en av bilderna från förra inlägget som en symbol för att vi ser ljus i mörkret. Precis som när solen bryter igenom mörka moln. En blandning av både mörker och ljus kan vara väldigt vackert men vi hoppas ändå på att molnen skingras och att solen tar över.
