Jag har en stor rädsla som styr mitt beteende till viss del. Det är en rädsla för att någon ska tro att jag är på jakt efter en ny man. Jag är rädd för att om jag är trevlig, skämtar eller blir lite personlig när jag pratar med en man så kan det misstolkas. Antingen av mannen själv eller av en eventuell fru eller sambo. Det har jag varit med om innan jag blev änka och det är ganska tråkigt att man inte ska kunna vara glad utan att någon ska tro att det är fritt fram. Jag har hört folk mumla om desperata ensamma kvinnor och jag vill absolut inte att någon ska tro att jag hör till den gruppen.

I den situation jag är nu så träffar jag inte många människor men ibland blir det lite småprat med någon jag möter utomhus. En person som jag gärna stannar och pratar en stund med är en man med en liten hundflicka. Hon heter Vera och är en söt liten beagle. Första gången vi träffades var Vera valp och Nalle skällde ut henne efter noter medan Kasper lugnt nosade på henne och sedan inte brydde sig mer. Efter det har både jag och min syster ofta träffat henne och hennes husse på våra skogspromenader och eftersom Vera inte har varit ett dugg rädd för Nalles skällande så har de nu blivit väldigt goda vänner. Så småningom börjar man prata lite mer om sitt liv och samtalen blir lite mer vänskapliga. Det har fått mig att känna mig trygg i att våga vara mig själv. Det finns inga oklara signaler eller förväntningar från något håll. Bara trevligt prat en stund. Vi har båda förlorat vår partner så det finns en viss förståelse.

I dag kom Vera och hennes husse helt tysta efter oss på stigen och jag satt på huk och fotade en blomma. Eftersom jag hade kameran i högsta hugg frågade jag om jag fick ta en bild av Vera. Det fick jag gärna och för mig är det självklart att då fråga om jag ska skicka en kopia. Det frågade jag innan jag tänkte mig för. Sedan slog det mig att där stod jag och skrattade och frågade om en mans telefonnummer. En man som jag bara träffar i skogen ibland. Min rädsla kom fram igen och jag var snabb med att ge honom en utväg genom att själv ifrågasätta om han ville lämna ut sitt nummer. Men jag överreagerar förmodligen i sådana situationer för han verkade inte tveka utan ville gärna ha en bild på vovvarna. Utan tvekan gav han mig sitt telefonnummer och jag kände mig lite dum.

Varför är jag så himla rädd för vad folk ska tro just när det gäller detta. Är det så att man förväntas vilja hitta en ny partner efter en viss tid eller inbillar jag mig bara det? Låt mig i alla fall klargöra min inställning här på min blogg. Jag vill inte och kommer aldrig att vilja ha en ny relation med en man. Ingen kan ersätta det jag hade och ingen ska behöva jämföras med det. Ju längre tid som går desto mer självständig blir jag dessutom. Jag vill inte ändra mina rutiner eller ta hänsyn till någon annans vilja. Nu bestämmer jag själv och så vill jag ha det. Däremot vill jag gärna ha vänner, både manliga och kvinnliga.

Trots min inställning, eller kanske tack vare den,  kan jag ändå skratta åt att jag är dömd till ett liv i ensamhet av Trygg-Hansa. Den försäkringsersättning jag får livet ut för ”förlorad försörjning” skulle upphöra om jag skulle leva ihop med en ny partner. Skulle sedan det förhållandet spricka så skulle jag stå där med bara min sjukpenning och det vill jag inte riskera. Jag vill varken bli av med min inkomst och bli försörjd eller väldigt fattig när någon av oss tröttnar. Det finns alltså inget alternativ. Jag är en stark och kompetent kvinna som klarar mig på egen hand (ja, jag har min syster i samma hus men det är inte riktigt samma sak 😉 ).

Bilden på vovvarna blev inte fantastisk men tänk på att jag skulle ha koll på två hundar i koppel samtidigt som motivet skulle hamna rätt. Men de är ändå ganska söta att titta på.

Några vilda djur fick jag med mig hem på bild i dag. Urusel skärpa men jag är ändå förundrad över att jag fick med två harar på samma bild.

Jag hittade en rosa kaprifol och den doftar lika gott som den vita jag sett tidigare.

En av alla sorters fibblor och resten är för mig okända växter. Men jag älskar blått och den lilla blå blomman är så vacker.

Gullregnen blommar för fullt, utom i den i vår trädgård. Vår buske är två år men visar inte några tecken på att vilja blomma. Tålamod är en dygd så vi får vänta och längta. De doftar lika gott som kaprifolerna.

 

 

Nu har jag stått i köket och rensat rabarber till diverse godsaker igen. Tyvärr blev det ingen glass eller semifreddo, som jag hade tänkt göra. Jag har ingen vispgrädde hemma och det måste man ha. Jag trodde att jag skulle kunna använda den vispbara soyagrädde, som blev kvar efter mina barns besök, men när jag såg att fetthalten var alldeles för låg vågade jag inte chansa. Det får bli nästa gång jag skördar rabarber. I stället blev det rabarbermarmelad, en ny omgång lemonad, fler rabarberkakor och naturligtvis några pajer. Inte allt på en gång. Jag delade upp det på några dagar för det blev lite för mycket sist när jag envist skulle göra så mycket samma dag. Nu är jag väldigt nöjd med att både ha fyllt på i frysen och att ha använt en stor del av den rabarber som behövde skördas.

Marmeladen blev väldigt god och jag har ätit den på smörgås tillsammans med ost. Mumsigt men lite för sött. Första gången jag gör något följer jag oftast receptet men sedan brukar jag rätta till ingredienserna lite efter min egen smak. Ganska mycket mindre socker nästa gång alltså.

I dag fyller vår storasyster år och naturligtvis ringde vi och sjöng för henne på hennes dag. Den här gången var vi så smarta att vi gjorde ett gemensamt framförande. Vi satte på högtalaren för att båda skulle kunna prata samtidigt och när vi fick kontakt sjöng vi samstämmigt och väldigt vackert…inte den traditionella ”ja må du leva” utan den för oss så självklara ”ekorrn satt i granen”.

Det är tradition i vår familj sedan vår storasyster som barn fick bestämma vilken sång som skulle sjungas. Det var den sång hon kunde och sedan dess har det varit vår födelsedagssång. Det har lockat fram många skratt hos andra personer och kanske en del rynkade ögonbryn. Jag skrattade väldigt gott när min farmor en gång skulle ringa och sjunga den sången för mig men när jag svarade kunde hon bara fnissande (ja hon fnissade faktiskt, min drygt 90-åriga farmor) få fram att hon först hade ringt fel och sjungit ”ekorrn satt i granen” för en annan tant.

Vår syster blev glad för vår sång. Vi firar inte med mer än så oss syskon emellan och det räcker. Kanske hade jag åkt dit om jag hade mått bättre men det får jag se fram emot kommande födelsedagar. Hon har så många barn och barnbarn som firar henne så kanske är det skönt att alla inte kommer samtidigt.

Jag hade ett intressant samtal med min äldsta dotter. Det var ett ganska djupt samtal som efter en stund hamnade i hur hon hade upplevt mig efter min mans/hennes pappas död. Hennes bild skilde sig från min egen på ett ganska överraskande sätt. Jag tyckte att jag, efter den första chocken och kraschen, hittade en styrka i att ta itu med allt som måste ordnas. Redan samma dag som olyckan skedde bestämde jag mig för att sälja huset och tillsammans med allt pappersarbete och alla möten med begravningsbyrå, jurist och bank fixade jag även mäklarkontakt med allt vad det innebar av visningar och möten. Jag var stark och jag fick ständigt höra att jag var just så stark som jag själv trodde.

Visst var det så, det är det ingen tvekan om, men min, då psykologistuderande, dotter såg någonting helt annat. Hon såg att hennes vanligtvis starka mamma plötsligt var bräcklig, svag och ledsen och hon kände en rädsla för att jag skulle ”gå sönder” totalt. På min fråga om hur länge hon hade upplevt mig sådan svarade hon att det var först när jag hade flyttat till min tillfälliga lägenhet i Bestorp som hon såg den gamla, vanliga styrkan hos mig igen. Då slutade hon känna rädsla för hur jag skulle klara mig. Kanske hade hon t o m  varit orolig för att mista även mig.

Naturligtvis tänkte jag tillbaka till när jag, min lillasyster, min man och en god vän till mina föräldrar mötte min mamma och hennes väninna på Arlanda. De kom hem i förtid från en semesterresa efter chockbeskedet att min pappa hade råkat ut för en olycka och dött. När jag såg min mamma visas in i det rum vi fick använda, kände jag samma känsla som jag tror att min dotter kände när det gällde mig. Min mamma, som också var en väldigt stark och självständig kvinna, såg helt förstörd ut och verkade knappt kunna hålla sig upprätt på egen hand. Då blev jag orolig. Fruktansvärt rädd och orolig. Därför kan jag väldigt väl förstå vilka känslor som infann sig hos min dotter. Min mammas styrka och hennes sätt att ordna sitt liv var en stor del i att jag hittade samma styrka.

Men visst är det ganska intressant att jag själv inte har tänkt att jag var bräcklig. Nu, när vi har pratat om det, kan jag förstå hur min dotter tänkte och kände. Självklart var jag inte mig själv och det är alltid skrämmande när en mamma, som brukar vara den som alltid är ett stöd, visar svaghet och en ganska förminskad livslust. Min dotter såg bortom hur jag med styrka hanterade praktiska ärenden på ett effektivt sätt. Förmodligen var hon extra känslig för hur den kvarvarande föräldern fungerade mentalt just då och när hon märkte hur annorlunda jag var gjorde oron henne ännu mer uppmärksam. Min äldsta dotter och jag har en väldigt nära relation och pratar ofta om djupa och lite svåra ämnen men just det här har hon aldrig sagt något om tidigare. Hon har nämnt att hon blev väldigt påverkad av att jag hade svårt att stå på benen (de var väldigt darriga) under begravningen men inte något om att hon såg så mycket svaghet hos mig även annars.

Det är väl kanske så att när något händer i en familj så blir barnen, även de vuxna barnen, väldigt uppmärksamma på hur den sammanhållande länken i familjen håller ihop. Den rollen har jag nog haft utan att själv förstå det. När min bräcklighet hotade att åsamka familjen ännu mer smärta kunde min dotter inte låta bli att observera och oroa sig för mig. Kanske såg hon mer klart på hur jag mådde än jag själv gjorde eller kanske var det hennes oro som fick mig att verka svagare än jag var. Jag vet inte. Men jag känner att jag har fått ett behov av att fråga mina två andra barn om hur de upplevde mig den där tiden.

Just den här bilden ger mig minnen av att min dotter förmodligen hade rätt. Jag hade rensat bort en del bråte från tomten inför försäljningen och gjorde en brasa på stranden. Medan jag satt och tittade på elden rann tårarna oavbrutet. Jag var ensam en kort period mellan alla besök av barn och övrig familj och då brast det. Då tillät jag mig själv att krascha, samtidigt som jag var effektiv med det praktiska.

 

Så var det dags igen. För tredje gången i år har uppvärmningen i min diskmaskin slutat fungera. Två gånger har en serviceman bytt ut pumpen och nu har jag gjort en felanmälan igen. Det gör man skriftligt på Ikeas hemsida. Ganska smidigt och bra och ännu bättre är det att de har fem års garanti på sina vitvaror. Det kostar mig alltså inte ett öre. Inte lika bra är det faktum att grejerna går sönder.  Jag kunde inte låta bli att i felanmälan skriva in en liten undran om ifall det inte vore på plats med ett utbyte nu. Den stackars reparatören börjar nog känna sig hemma i mitt kök vid det här laget.

Det är inte bara diskmaskinen som har strulat. Nätet, vårt nyinstallerade fibernät, har ställt till det för både mig och syrran. De senaste dagarna har jag bara kunnat komma ut på nätet via mobilens egen uppkoppling och då bryr jag mig inte om att vara ute och surfa mycket. Men efter en urkoppling och omstart fungerar det som det ska igen. Varför kommer man inte på det på en gång? Det har dessutom hänt en gång tidigare men ändå tog det flera dagar innan någon av oss kom på att omstarten måste göras.

När man är lite småirriterad över teknik och mekanikstrul så är det tur att det finns mycket annat att glädja sig åt. För några dagar sedan kom min syster hem från sin skogspromenad och glatt sjungandes ”ja må du leva” räckte hon över en bukett liljekonvaljer. Hon har tagit över min mans tradition att förära mig en sådan varje födelsedag. I år var hon bortrest den dagen så jag fick den någon dag senare. För mig är det väldigt speciellt att få den och jag blev både glad och rörd. Doften har strömmat från min fina bukett ganska många dagar men nu börjar blommorna vissna. Jag passade dock på att fota när de fortfarande var fina.

Jag har utvecklat en fascination för kryp i blommor och här är ännu ett. Det är förmodligen ännu en sorts lus och om ingen rättar mig så tror jag att det är så 😉 Blomman är en krollilja och det kommer fler bilder när den har slagit ut.

En liten pytteblomma i gräsmattan. Kanske är det en blomma som blir mycket högre i annan miljö men den här blommade så långt ner att den klarade sig från gräsklipparens knivar.

Jag älskar lupiner. Det har jag gjort sedan barnsben och jag kan inte låta bli att lägga ut ännu en bild.

När jag och min syster köpte vårt hus och installerade oss på varsitt våningsplan, fick vi en trädgård att sköta om också. Jag hade visserligen bott i en lägenhet i sju månader men jag hade ändå tagit med mig en del trädgårdsredskap när jag flyttade från förra huset. Inte en gräsklippare, det fanns för dåligt med utrymme och förråd i min tillfälliga lägenhet. Men en grästrimmer tog jag med mig, en eldriven liten lättviktig sak som hade fungerat bra i ett antal år. Den fick duga när vi kom hit också. Visst märkte jag att batteriet inte var lika starkt längre och jag fick nöta längre på samma fläck än tidigare. Trots det valde jag att kämpa vidare med den. Jag såg det som en fördel att laddningen bara räckte i högst en halvtimme. Mer än så räcker inte jag heller men jag är så envis så jag skulle fortsätta om batteriet orkade längre.

Min syster var bestämd när det gällde vilken sorts gräsklippare hon ville ha. Ingen stinkande, miljöförstörande, bullrande bensingräsklippare skulle komma in på vår gräsmatta. Hon ville ha en muskeldriven, en sådan där utan motor som man bara använder sin egen kraft för att skjuta framåt. Jag konstaterade att en sådan klipper inte jag gräset med och därför har jag skött trimningen och min syster har kört gräsklipparen. En bra arbetsfördelning enligt mig men jag har sett hur slitigt det har varit att klippa gräset.

I år gav hon upp. Inte helt, det är inte tal om att använda något som går på bensin eller diesel. Men en eldriven gräsklippare var hon ganska sugen på och jag hakade på direkt. Jag vill ju inte att min lillasyster ska slita ut sig alldeles. Hon åkte iväg och provkörde några elgräsklippare och hittade en väldigt lättmanövrerad sådan. Det var ett paketerbjudande så plötsligt fick även jag en ny leksak. En stark och effektiv trimmer.

Trimmern visade sig vara mycket större än min gamla och när jag lyfte den sa jag direkt att den orkar inte jag använda. Den var rejält mycket tyngre. Vi funderade på om det måste bli så att vi ska byta arbetsuppgifter så att jag får klippa gräset i stället. Men min lösningsfokuserade hjärna började arbeta och jag hämtade ett spännband från källaren. Det monterade jag i handtaget på trimmern och vips så hade jag ett hjälpbälte som jag trär över huvudet och mina axlar får hjälpa till att bära tyngden. Jag bara styr med armarna. Nu är det jobbigaste momentet att trycka in knappen som gör att motorn sätter igång. Det klarar jag. Kan jag nu bara lära mig att inte trimma lika länge som batteriet har kraft så ska det nog bli bra. Men det är svårt att sluta när det är så roligt och det går så effektivt. Förmodligen kommer vi nu att turas om lite med sysslorna, det är ju kul att variera lite.

Innan vi invigde våra nya maskiner gick jag min morgonpromenad i skogen med hundarna. Jag har inte alltid kameran med mig men när den är med blir det alltid ganska många bilder. En del av dem vill jag gärna dela med mig av till er.

Efter regn blänker det av små droppar överallt.

När jag flyttade hit fick jag ta del av en helt ny flora. Sådant som jag var van vid när jag var yngre men som jag inte tänkte så mycket på då. Kastanjens blommor är något jag är glad att få återupptäcka. Senare kommer frukten och jag har gärna några kastanjer i fickan som jag kan stoppa ner handen och känna på ibland.

 

Det blir trångt i den lilla smörblomman när hela familjen lus flyttar in (jag tror i alla fall att det är löss).

 

Vinbergssnäckan (tack Anki för att du gav mig det korrekta namnet) är också en nyåterfunnen bekantskap. Jag såg aldrig några sådana i Jämtland men jag kan inte säga säkert att de inte finns där. Jag trodde att de bara finns i trädgårdar men den här bor i skogen.

 

Den blå blomman växte som ogräs norrut men jag kan inte namnet. Den andra är ekorrbär.