Hur gick det sedan?

I höstas, närmare bestämt i oktober 2016, skrev jag ett inlägg om min äldsta dotters kamp (naturligtvis med hennes godkännande). En kamp under lång tid med psykisk ohälsa. Det var ett inlägg som berättade vad hon har gått igenom och bitvis var det ganska tungt och mörkt. Ändå var syftet med det inlägget att visa att det finns hopp och för oss kändes det som ett mirakel när en medicin gjorde stor skillnad. Skillnaden var så stor att hon, efter flera års hopplöshet, kunde återgå till studier på universitetet. En annan anledning till att jag skriver om detta är att psykisk ohälsa inte är något som ska gömmas undan och skämmas för. Den finns överallt och jag tycker att det är viktigt att vi vågar prata om det. Om du vill kan du läsa det inlägget här.

Nu vill jag berätta hur det har gått hittills. Efter några månader med glädje, men även rädsla för att det bara var en tillfällig förbättring, började min dotter (i fortsättningen kallar jag henne ”J”) på universitetet. En helt ny inriktning. Tidigare har hon läst ett år på språkvetarprogrammet och totalt två år på psykologprogrammet. En jättestark insats där det nog bara var hennes vana att vara ”duktig flicka” som fick henne att klara studierna trots att hon mådde så dåligt. Men det kostade henne mycket och hon var sjukskriven periodvis. Ändå kämpade hon sig tillbaka tills det inte gick längre. Efter några års sjukskrivning fick hon sin nya medicin och när hon kände förbättringen kom lusten tillbaka. Lusten till livet och lusten till att studera.

Jag vet inte riktigt hur hon hittade sitt nya intresse men ganska snart efter förbättringen satt hon hemma i sin lilla studentlya och programmerade. Hon hittade appar och hjälpmedel för att lära sig programmeringsspråk och hur hon skulle använda det. När vi pratade sprudlade hon av intresse och glädje och försökte förklara för sin mamma vad hon gjorde. Tyvärr är det mycket jag inte förstår men jag har fått en liten aning om hennes nya intresse. Väldigt snabbt konstaterade hon att hon inte längre ville bli psykolog. Hon insåg att det ”bara” var ett väldigt starkt intresse men inget som hon vill arbeta som. I stället sökte hon in på systemvetenskapliga programmet och kom in.

Nu har J gått sin första termin på sin väg till systemvetare och hon trivs. Hon känner att valet var rätt och studierna är roliga. Hon har stor nytta av att hon så energiskt lärde sig mycket på egen hand innan terminsstarten och det är nog tur att hon hade det försprånget. För även om hon inte har haft någon depression sedan medicinen började hjälpa, så har hon ett annat stort problem som inte vill försvinna. Hon blir onaturligt trött, en trötthet som absolut inte är normal och som ibland är förlamande. Vid något tillfälle har det nästan varit krisartat och hon har fått kämpa för att inte bryta ihop i skolan. Denna trötthet har funnits hela tiden sedan hon började må bättre men vi trodde att den skulle klinga av när hon började vänja sig vid ett ”normalt” liv.

Det gjorde den inte. När terminen startade var J:s största farhåga att någon skulle vilja bli vän med henne och kanske vilja träffas utanför skoltid. Hon visste med sig att hon skulle behöva gå hem och krascha i sängen efter varje tillfälle i skolan och om hon skulle orka genomföra studierna måste hon avstå från allt annat. Hon har några riktigt nära vänner sedan tidigare som förstår hennes situation och som låter henne vara ifred utan att ge henne dåligt samvete. De finns där när hon behöver dem och det räcker att ha dem. Vi har alltid kunnat skämta om allt det mörka och jobbiga (det har nog hjälpt oss) och även nu har jag halvt skämtsamt ibland frågat om hon har kunnat undvika att lära känna någon. Det är nog inte den fråga mammor brukar ställa men i det här fallet är det avgörande för hur det ska gå.  J brukar, med skratt i rösten, berätta om hur hon beter sig för att undvika nära kontakter och att det har gått bra. Ända tills det var dags för grupparbete.

Grupparbeten är bra och givande för många men för en del studenter är det en plåga. Det finns många diagnoser och även personligheter som ger vissa personer verklig ångest inför att utsättas för grupparbeten. Det är ett ämne som jag kanske återkommer till en annan gång men i J:s fall var det största problemet att behöva samspela med andra och orka med att träffas för att arbeta tillsammans. Hon hade ändå en otrolig tur. Några tjejer kom ikapp J när hon med lätt panik var på väg från skolan. De undrade om hon ville arbeta med dem och dessa tjejer visade sig vara de bästa för J:s mående. Ingen av dem var ute efter vänskap (små barn och boende på annan ort). De var alla ambitiösa och delade upp arbetet mellan sig så att de kunde utföra det individuellt till viss del. Denna grupp var en av två som vid redovisningen inte fick göra om vissa delar  så J var glad. Men det tog massor på krafterna och hon var nästan gråtfärdig av utmattning emellanåt.

Efter detta första grupparbete har de haft ett till. Även då samlades samma grupp med tjejer (de var alla väldigt nöjda med samarbetet) och vid ett senare tillfälle skulle de dela upp sig två och två. J berättade att hon hade varit sjukskriven och att hon behövde mycket återhämtningstid och egentid och det var inga problem. Ingen frågade ut henne om varför och då berättade inte J något mer. Inte för att hon har något emot det eller för att det finns någon skam i det utan för att det helt enkelt inte fanns anledning.

Mot slutet av terminen räknade hon dagarna tills det skulle vara över. Under sommaren har hon inget sommarjobb eller något annat hon måste göra. Hon vill bara ha en lång återhämtningsperiod inför nästa termin. Rädslan finns hela tiden där när det gäller framtiden. Så länge hon studerar tror hon att det ska gå bra men vad händer sedan? Hur ska hon kunna ha ett arbete när hon är så väldigt trött? Ni förstår nog att framtiden är något J helst inte tänker så mycket på.

Nu är hon inte helt lämnad åt sig själv. Under en period har J gått i terapi hos en psykolog som hon tycker är väldigt bra. Både kompetent och grundlig. Hon ska fortsätta behandlingen ända fram till nästa sommar och det är främst hennes trötthet de ska hitta en orsak till. Det har pratats om olika teorier. Allt från att hennes djupa depressioner har dolt att hon har haft flera utmattningssyndrom, som kanske nu har blivit ett kroniskt tillstånd, till undanträngda känslor och kemiska substanser i hjärnan. Där hänger jag inte riktigt med i resonemanget. J har läst psykologi och förstår mycket av tankar och terminologi och jag tror nog att det underlättar. Men jag har svårare för att begripa allt som hjärnan kan ställa till med. Utmattningssyndrom vet jag vad det är och det förstår jag men jag hoppas att de kommer fram till att det är något annat. En snart 28-årig tjej ska inte behöva ha kronisk utmattning. Det måste finnas en annan förklaring.

Vi är ändå lättade över att medicinen verkar hjälpa långsiktigt. J har självklart kvar sin diagnos, bipolär sjukdom, men av den märks inte så mycket. I mitt mammahjärta bultar fortfarande en hel del oro men mest känner jag glädje över att den långa perioden med depressioner, självdestruktivitet och självförakt nu är över. Trots sin trötthet är J glad och vill leva. Vi vill gärna tro att tröttheten är något som kan behandlas på något sätt. Förhoppningsvis genom att J och hennes psykolog kommer fram till orsaken och då hittar en väg till mindre trötthet och mer ork.

Jag återanvänder en av bilderna från förra inlägget som en symbol för att vi ser ljus i mörkret. Precis som när solen bryter igenom mörka moln. En blandning av både mörker och ljus kan vara väldigt vackert men vi hoppas ändå på att molnen skingras och att solen tar över.

341

 

 


  1. Så härligt att det har gått så pass bra för J som det ändå har gjort och att hon träffade på dessa kursare som det fungerar bra att arbeta med. Sedan håller jag med dig om att en 28-årig tjej inte borde behöva ha kronisk utmattning så jag hoppas att man hittar någon metod eller förklaring som leder till ett bättre mående.

    Vår son är ju systemvetare och var mycket nöjd med utbildningen. Arbetsmarknaden är bra så jag tror att J gjorde ett mycket klokt val.

    Kram och trevlig kväll!

    Gilla

    • Ja. även om hon fortfarande har problem så ser allt mycket ljusare ut. Jag är glad att resurser ställs till hennes förfogande och att hennes psykolog verkligen vill hjälpa henne.
      Jag har förstått att det nästan är dragkamp om att få anställa systemvetare så om J bara är tillräckligt frisk så är det nog inga problem att få ett jobb 🙂 Det är kul att hon tycker att det hon lär sig är roligt och det är en fördel att det gör pluggandet lättare.
      Kram.

      Gilla

  2. Härligt att hon mår bättre. Att hitta rätt i livet är nog så svårt och inte blir det lättare om man har en psykisk ohälsa också. Men skönt att höra att hon, trots allt, hittat det hon brinner för. Sen gäller det att brinna lagom vilket inte är det lättaste.
    Hoppas hon får ordning på tröttheten också! Men kanske det på något sätt hänger ihop?

    Ha det gott!

    Gilla

    • Ja, det gäller att komma ihåg att hon faktiskt mår väldigt mycket bättre nu och inte bara oroa oss för hur utmattningen ska påverka hennes fortsatta liv.
      Jag trodde att hon redan tidigare hade hittat ”rätt” med vad hon ville göra men det här verkar hon ännu mer road av. Det är det viktigaste. Att hon gör det hon tycker om att göra. Hon har inte så mycket val när det gäller hur mycket hon ska brinna för något. Kroppen och hjärnan säger tydligt stopp när det räcker och då funkar det inte att fortsätta.
      Jag tar för givet att tröttheten har med den långa perioden med riktigt djupa depressioner att göra. På vilket sätt vet jag inte men jag hoppas att hon och hennes psykolog tillsammans ska komma fram till något bra.

      Liked by 1 person

  3. Så oerhört jobbigt det varit för din dotter och även för dig. Det var starkt att läsa hur hon upplevde det när medicinen hjälpte. Hoppas allt fortsätter vara bra framöver. Man är inte ensam om psykisk ohälsa även om det är lätt att tro det.

    Gilla

    • Det var fruktansvärt jobbigt och oron fanns alltid där. Men tack vare att hon var öppen och lät oss vara delaktiga så lyckades vi ändå hålla mentalt. Nu är den oron borta och det bekymmer vi i familjen har för J är inte obetydligt men oändligt mycket lättare att hantera. Det är härligt att höra hennes glädje över livet även om hon ibland misströstar en del.
      Nej, man är inte ensam. Jag har inte träffat många ungdomar som aldrig har haft någon form av psykiskt svår period. Ångest, depressioner, stress är några tillstånd som de flesta unga människor någon gång måste hantera. Det här berör mig väldigt starkt och just därför vill jag inte vara tyst och gömma undan problemen. Min dotter känner likadant så hon har inget emot att jag skriver om henne. Bara hon får läsa igenom texten först.

      Gilla

  4. Nu har jag hunnit med vad jag skulle + att jag läst ditt gamla inlägg innan jag läste klart det här.
    Så jobbigt hon har haft det – och med det även resten av familjen förstås. Du är en klok mor!
    Så skönt att hon mår bättre nu, men så klart ska hon inte ska behöva denna långdragna trötthet – hoppas det finns hjälp för det också.
    Härligt att hon hittat en utbildning hon trivs med … och så bra med kurskamraterna som hon trivs med och klarar att jobba tillsammans med.
    Svårt detta med psykisk ohälsa … men så bra du har skrivit och beskrivit allt -så fint gjort och på J:s villkor – BRA!

    Gilla

    • Oj, det var en riktig mastodontläsning du tog dig igenom. Tack för att du orkade det och tack för dina snälla ord. Jag tror att vi alla känner någon som har mått dåligt psykiskt någon gång. Därför är det lite underligt att vi så sällan berör det. Men jag vet att det kan vara svårt att berätta öppet i bloggar och särskilt när det handlar om andra personer än oss själva. Det har varit tungt men i vårt fall har det ändå gått ganska bra. Om jag har varit klok så beror det mycket på att min dotter och jag hela tiden har haft god kontakt och att hon var öppen med vad hon behövde av mig. Då är det lätt att följa hennes önskningar.
      Nu ska jag hålla mig till lite mindre djupa ämnen ett tag. Men jag kommer nog att återvända till ämnet psykisk ohälsa någon gång. Det är så jag vill ha min blogg. En salig blandning 😀

      Liked by 1 person


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s