Barndomsnostalgi

I dag hade jag ett rutinbesök inbokat igen på Motala lasarett. Ännu en ultraljudsundersöknng. Varje gång jag får kallelsen så tänker jag att jag skulle vilja ta en tripp förbi det område min familj bodde i när jag var mellan tre och sex år. Hittills har jag aldrig riktigt orkat. Jag blir både trött och känner mig misshandlad efter undersökningen så jag brukar bara vilja komma hem så fort som möjligt. I dag frågade läkaren hur jag kände det och när hon förstod att hela undersökningen gör ont, att det gör ont bara att ligga platt på rygg eller sida, då var hon så lätt på handen och dessutom ovanligt snabb. När vi var klara kände jag att äntligen hade jag energi nog för en nostalgitripp.

Jag var, som sagt, sex år när vi flyttade från Motala men jag har mängder av minnen från Lustigkullevägen, där vi bodde. Riktiga minnen, inte bara sådana som någon har berättat för mig. Därför kände jag igen mig när jag kom fram (tack för att det finns GPS). Jag kände inte igen hyreshuset men jag kom ihåg var det låg och ungefär hur det såg ut runt omkring. Jag ställde mig på parkeringen utanför och satt en stund och mindes. Där var balkongen där jag satt och lekte med mina kulor och hade sådan otur så att kulorna ramlade ner i springan mellan golv och räcke. Jag var livrädd för elaka pojkar på gården, de jagade oss tjejer med klibbiga flugfångare och hopprep, så jag vågade inte gå ner och hämta mina kulor. Vilken sorg. Jag kommer inte ihåg om någon annan hämtade kulorna, bara att jag inte vågade.

_20170703_085850

Längre bort syns den underbara skog som jag älskade så mycket. Den var det enda jag verkligen saknade när vi hade flyttat. Jag har väldigt många roliga minnen från den skogen. Men den var även lite läskig. Bland oss barn spreds ryktet om att ”svarta mackadam” smög omkring där. Nu undrar jag om det ryktet uppstod ur vuxnas prat om asfaltering någonstans i närheten och att något barn tolkade det på ett mer fantasirikt sätt. För de ungdomar, som kanske aldrig har hört ordet mackadam, rekommenderar jag en googling 😉

Jag gick i Mulleskola i den skogen. Tillsammans med min bästa kompis, Mattias, upplevde jag roliga äventyr med Mulleskolan. Höjdpunkten var på avslutningen då självaste Mulle kom och träffade oss. Som ni ser på bilderna så var jag lite avvaktande inför den mystiska varelsen (jag är tjejen i röd kofta) medan min kompis var lite modigare och stod strax framför mig. Men efter en liten stund var det en liten tjej som tog mod till sig och hamnade väldigt nära Mulle. Jag tror t o m att jag la min hand i hans.  I min lilla väska, som vi kallad bag (väldigt internationellt), hade jag en mulletidning. Det var en hopvikt dagstidning i en plastpåse. Väldigt bra som sittunderlag.

CSC_0010CSC_0005

Jag tyckte att Mulle var så spännande så jag ville gärna träffa honom fler gånger. Min snälla mamma ville inte ta ner mig på jorden så hon packade en matsäck och följde med mig ut i skogen. Där gick vi länge och ropade på Mulle och jag kommer ihåg min besvikelse när han aldrig kom och ville fika med oss. Men skogen var stor så jag trodde att han var långt borta i någon annan del av den. Mamma och jag fick äta upp vår matsäck själva och det var säkert mysigt. Men det kommer jag inte ihåg.

Däremot kommer jag ihåg lekplatsen nere i stadsparken. Att den hette stadsparken står skrivet under kortet i albumet men jag minns att vi var där och åkte karusell ibland. Här är det jag, min storasyster och min kompis Gunilla. Vår lillasyster fanns inte ännu men förmodligen var hon på gång 😉

DSC_0011

Jag har ingen bild på min lillasyster från när vi bodde i Motala men däremot hennes babysitter. Där sitter inte hon utan i stället passar vår hund Ludde på. Han älskade verkligen att kura ihop sig där och sova. Ludde var en blandning av tax, drever och spets. Vilken sorts tax eller vilken sorts spets vet jag inte. Jag minns att när min pappa fick frågan om ras så svarade han att Ludde var en byrack (med uttalet bajrack). Pappa tyckte att det var jättekul att folk trodde att det fanns en sådan ras. Då fattade jag inte det roliga men nu kan jag le lite åt det.

DSC_0015

Jag hann fylla sex år innan vi flyttade från Motala. Jag var redan van vid att flytta. Först från Östersund och sedan från Örebro. Nu var det Halmstad som väntade på oss och vi hamnade i området Kärleken (omsjunget av Per Gessle).

DSC_0017

Min lillasyster föddes i Motala men eftersom jag inte har något foto med henne därifrån tar jag med den första bild jag har där hon är med. Här är vi tre systrar samlade. Om ni undrar varför jag ser ut som om jag precis har upptäckt något så är det för att jag här slutade tro på tomten. Tomten var alldeles uppenbart min storasyster och både jag och Ludde kände väl igen henne. Men jag undrar hur det förhöll sig med vår lillasyster.

DSC_0018


    • Ja, det var kul att äntligen komma dit. När jag åkte igenom Motala tänkte jag att där skulle jag kunna tänka mig att bo. Någonstans nära Motala ström vore fint. Och tänk så nära det är till härliga stränder i t ex Varamon vid Vättern 🙂 Men om jag någon gång ska flytta så blir det nog Jämtland. Men det är ändå kul att fantisera 🙂

      Liked by 1 person

  1. Vilket härligt nostalgiskt inlägg! Så skönt att behandlingen gick snabbare och lättare så att du orkade med denna lilla tripp till barndomens kvarter 🙂
    Kul med bilderna från när du var liten!

    Gilla

    • Tack 🙂 Det nog på tiden att jag kom dit. Jag har bott här i Östergötland i snart tre år utan att åka dit. Jag skulle gärna gå omkring lite och även gå en lång promenad i skogen men det får vänta till en annan gång.

      Liked by 1 person

  2. Jag gick också på mulleskolan som 5 åring, minns det som riktigt roligt, berättade för sonen om skogsmulle när vi för några veckor passerade platsen där vi brukade samlas och träffa skogsmulle (på Järvafältet). Kul med gamla sextiotalsbilder, man känner igen kläder och frisyrer från tiden.

    Gilla

    • Min äldsta dotter gick också i Mulleskola för 23 år sedan så då fanns fortfarande den företeelsen 😉 Det beror säkert på vilken ort man bor i och om någon vill ställa upp som frivillig ledare. Eller så är det något som numera hör till det förgångna. Kul var det i alla fall och lite naturvett fick vi lära oss.
      Även möblerna såg speciella ut och de möbler vi hade var nog ganska tidstypiska 🙂

      Liked by 1 person


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s