Jag får ofta höra att jag är fantastiskt positiv och att andra personer beundrar mitt sätt att hitta glädjeämnen även när livet inte går som på räls. Själv brukar jag uttrycka det som att jag är äckligt positiv och ibland kan jag tänka att det kanske är avstötande för en del. Hur det än är med det så är jag inte mer än människa och jag känner alla känslor som de flesta känner.

Jag har varit inne i en jobbig period nu. Inte så att jag bittert har suttit och deppat men den väntan, som under två år var något jag accepterade och tyckte var ok, har känts tung och har dragit ner mitt vanligtvis glada sinne. Jag ska inte skriva så mycket om det men för att ni ska förstå hur stor naturens magi är så måste ni också veta hur stor skillnaden blev. Från en känsla av att ”nu orkar jag inte mer” och ”jag har ingen lust att fira jul” till att leende, både inombords och synligt utåt, komma hem från morgonpromenaden och känna mig helad, tända adventsljus, spela julmusik och känna den där härliga framtidstron igen. Tack vare en härlig morgon och även tack vare att bloggvänner i våras inspirerade mig till att köpa en kamera och börja fotografera, så har jag de verktyg jag behöver för att ganska snabbt ta mig ur mina svackor.

 

Nu ska ni få följa med på min vanliga morgonrunda och se vad som så drastiskt förändrade mitt sinnestillstånd.

Nu, när jag mår så här bra, så ska jag inte tillåta de jobbiga tankarna att komma tillbaka. Det var extra jobbigt just den här morgonen eftersom jag nu har passerat gränsen för att hinna med både ingreppet och komma hem innan julafton. En psykologisk gräns, men jag tror att nu, när den är passerad och det inte går att göra något åt det så kan jag sluta känna stressen över det. Nu ställer jag in mig på en jul hemma och hoppas att det inte dröjer så länge sedan. Utanför mina fönster är det en gnistrande vacker vinterdag och jag behöver inte så mycket mer än så för att bibehålla min återvunna glädje.

Tredje advent och en vecka kvar till julafton. Vi är mitt i den bästa tiden på året och jag ska njuta av den. Hoppas ni kan känna samma glädje som jag.

 

Jag och Nalle är nog de som är gladast när snön kommer. Kasper har inte heller något emot den men visar inte sin glädje på samma sätt. Min syster tycker nog att det är fint med nyfallen snö men hon är den som måste kämpa med att skotta bort den tunga, blöta massan och då är det förståeligt om hon inte känner riktigt samma lycka.

Det kom ännu mer snö i natt och eftersom det är plusgrader tyngdes de kala trädgrenarna återigen ner av den blöta nederbörden. I skogen hade grenar gått av och ramlat ner på en del ställen och under hela morgonpromenaden hördes dunsar från snö som rasade ner från träden. Jag tittade lite oroligt upp i trädkronorna för att se om det såg ut att vara riskabelt att gå under dem. Det är inte lätt att avgöra för om någon gren brakar under snötyngden så går det nog ganska fort. Vi klarade oss i alla fall utan att få varken ihoptryckt snö eller grenar på oss. Det blev en promenad i väldigt sävlig takt och med många små stopp. Det är en väldig skillnad att pulsa i ett decimetertjockt snötäcke så vi stannade ofta. Jag fotograferade, med mobilen, och hundarna luktade och krafsade. Tack vare att vi tog det så lugnt så räckte krafterna (hundarna hade mycket ork kvar) och det blev en skön, lite avkortad runda.

När vi närmade oss vårt hus såg vi min syster som slet med skottning av trottoaren. Nalle blev överlycklig och skällde glatt och länge på sin älskade matte och kunde inte fort nog komma fram till henne. Jag släppte honom lös på insidan av staketet och där hjälpte han sin matte med grävandet så gott han kunde. Nalle är 11,5 år men tror att han är en unghund och han har energi som en valp. Han kan gräva, springa, hoppa och leka i snön nästan hur länge som helst. Det är ingen tvekan om att våra hundar är friska och lever bra liv när man tänker på hur pigga de är för sin respektive ålder. Nalle kommer också att må bra och vara pigg när han har passerat 15 år. Det är jag helt övertygad om.

 

Undrar vad det är som gör att det finns så mycket rött i kvällsljuset. Beror det på att det snöar och att något reflekteras i snön eller har det med meteorregnet att göra. Det var som starkast natten till idag men är inte över än (texten kopierad från ”Illustrerad vetenskap”).

Mystisk asteroid skapar årets kraftfullaste regn av stjärnfall

Asteroiden 3200 Phaethon befinner sig rekordnära jorden och tar med sig årets största meteorregn – Geminiderna. Natten till torsdag skapas en kosmisk ljusföreställning när skuren med stjärnfall är som störst.

Den första bilden visar ganska bra hur mina ögon uppfattar kvällsljuset. Det syns tydligt att det är lite rött i det men inte alls lika mycket som när kameran fångar samma ljus i andra vyer. Det ser ni i de tre sista bilderna.

Vad det än är som ger det vackra skenet så är jag glad att jag har upptäckt det. Jag kunde lika gärna ha suttit här i min soffa och låtit kameran ligga i sin låda.

 

 

Jag blev lite besviken på Svt:s luciafirande i morse. Traditioner är viktiga för mig och den här dagen vill jag höra någon version av Luciasången, den traditionella, och samtidigt se ett stillsamt tåg med Lucia, tärnor, stjärngossar, tomtar och eventuella pepparkakor eller herdar eller vilka figurer som helst som har med jul och Lucia att göra. Jag stängde av programmet efter knappt en halvtimme och då hade jag fortfarande inte hört den luciasång jag vill höra. Nu är jag lite gnällig och det vill jag inte vara. Det var vackra sånger och fin sång men just detta förstörde lite för mig. Jag väntade bara på ”rätt” sång. Jag funderar på om det är möjligt att jag missade den men jag kan inte förstå hur det skulle ha gått till.

Nåja, ingen större skada skedd. Jag går tillbaka till mina egna minnens arkiv och minns alla fina Luciafirande jag har upplevt genom åren. Det är ett välfyllt arkiv, både från egna och mina barns Luciatåg. Det finns massor att tänka tillbaka på och många söta bilder på små barn, men även på skönsjungande musikstuderande gymnasieungdomar. Men för en gångs skull är det  inte mina barn som får huvudrollen i mina tankar om dåtida fina Luciatåg. Jag gick ännu längre tillbaka i tiden till Lucia 1970 då jag och min familj bodde i Halmstad.

Pappa var medlem i Lions och när jag var barn var jag inte riktigt medveten om vad de sysslar med. Men jag visste att de varje år väljer en ny ”president” för den lokala klubben och att det är han och hans fru som arrangerar Luciafirandet. Förmodligen var det någon välgörenhet kopplad till detta firande men som 9-åring tänkte jag inte så mycket på det. Jag gillade att sjunga och det var jättekul att varje år få vara med i det stora Luciatåget. Jag minns att jag även såg fram emot den lilla present som vi alltid fick efteråt. Mest minns jag den goda marsipangris som ett år delades ut till oss.

Naturligtvis ställde alla medlemmarnas barn, förmodligen mest vi tjejer, upp och gick med i Luciatåget. Det här året tog mamma med mig och min storasyster till den första träningen och då följde min nästan 3-åriga lillasyster med (min nuvarande sysbo). Den arrangerande kvinnan brast ut i Åhh och Ahh när hon såg vår söta lillasyster och frågade om inte hon kunde vara Lucia. Lite tveksamt gick mamma med på att prova och för vår lillasyster var det inga problem. Redan då visade hon prov på den scenvana som hon sedan utvecklade ännu mer i sitt yrke. Hon tog alla med storm där hon självsäkert och glatt leende tågade först och sedan ställde sig i rätt position. Hela tiden med fokus och händerna på rätt ställe. Arrangören gick före och visade vägen men det syns inte på bilderna 😉 Jag och vår storasyster fick uppdraget att gå tätt efter (efter tomtarna) för att vara behjälpliga ifall det skulle bli problem. Problem som t ex rädsla, tårar eller att Lucia plötsligt ville springa till mamma. Men, som ni ser på bilderna, skötte den lilla Lucian sig exemplariskt och jag tror att hon t o m stortrivdes med all uppmärksamhet och alla leenden. Kanske var det där längtan efter att stå på scen i yrket föddes.

Både jag och vår storasyster har också varit Lucior för Lions club men då bodde vi i Linköping. Men jag har aldrig varit med om att en Lucia har varit så beundrad och så duktig som just det här året och jag var en otroligt stolt storasyster som njöt lika mycket av den beundran min lillasyster fick som hon själv gjorde. Lite av stjärnglansen föll även på oss systrar. Kanske är det också en trend 😉

 

 

Jag känner att jag riktigt måste lovsjunga den vackra snön för vi är inte många som tycker om den och jag vill att den ska känna sig välkommen hos mig. Tidigt i morse gick jag och Kasper ut i trädgården och så här fångade kameran min vackra värld. Jag lägger aldrig på några filter på bilderna och även om ögat inte uppfattade färgerna riktigt så här så måste det ha funnits något som kameran fångade upp.

 

Nu ska jag och hundarna gå vår vanliga morgonpromenad så jag lämnar er en stund mitt i inlägget. Återkommer med mer lite senare.

Nu är jag tillbaka och jag tog en stund med att bara andas och dricka lite kaffe medan jag återhämtade mig efter promenaden. Mitt goda humör och min glädje har inte minskat men det var jobbigt att pulsa fram i snön. Med sprängkänsla i bröstet och magen tänkte jag ändå att jag skulle ta mig runt min vanliga runda i lagom takt men när feberkänslorna blev värre tänkte jag om och kortade ner promenaden.  Jag gick där och kämpade och kunde inte låta bli att skratta åt mig själv (ja, jag skrattade faktiskt högt. Hoppas ingen hörde mig). Vilken ynklig figur jag måste framstå som. Men jag känner mig inte ynklig, bara lite begränsad och det är bara tillfälligt.

Jag ville inte ta med kameran eftersom det snöade och den är lite fuktkänslig. Men mobilen gav mig några spännande bilder och det är ganska kul att jämföra hur den fångar upp snön mot hur min Nikon gör det. Här ser det ut som om det faller snöprojektiler och Nalle ser ut att huka sig under dem.

Nu har jag använt det bildminne som var tillgängligt men den här gången startar jag inte en ny blogg. I stället har jag köpt en domän, en egen som bara är min, och om ni vill kan ni nu även välja att skriva in ibod11.com när ni vill komma till mig. Det går bra att fortsätta med den gamla adressen också. Den tar er också hit.

Jag hade tänkt att jag skulle vara lite mer sparsam med bilder nu så att jag inte slösar bort utrymmet lika snabbt igen. Ni ser ju hur det gick med den föresatsen 😉

Om ni undrar varför jag väljer att fortsätta heta ibod11 så har det sin förklaring. En gång i tiden, när jag startade min första blogg, förstod jag inte att det kanske var viktigt vad bloggen hette. Jag ville bara ha något som var anonymt men som ändå var jag. Bokstäverna är från både mitt för- och efternamn och 11 har alltid varit mitt turnummer. Därför blev det just den kombinationen. Så småningom funderade jag på att byta till ett lite mer kul eller spännande namn men fick då rådet av en dåvarande bloggvän att inte ändra något. Han skrev ”det är ju ditt varumärke”. Jag kände direkt att ja, han hade helt rätt i det. Det har blivit en symbol för mig och därför fortsätter jag att heta så i bloggvärlden och även på instagram. Nu är det nästan som om jag faktiskt heter så, åtminstone på webben. Jag känner inte att jag måste vara anonym längre men på ett sätt är jag ju inte det så länge jag använder mitt varumärke…och nu är det registrerat som mitt 😀