När jag flyttade hit visste jag inte mycket om Mjölby förutom att jag aldrig vill ta efter dialekten här och att det skämtas om just den dialekten i filmen ”sällskapsresan”. Jag har visserligen åkt igenom här några gånger och en gång, när jag var 15 år och bodde i Linköping, var jag på cykelsemester med några kompisar och övernattade hos en släkting till en av vännerna. Det var på vindsvåningen i ett hus någonstans i Mjölby. Men jag har inte haft någon relation till den lilla stad som nu har blivit min.

Bland det första jag stötte på när jag kom hit var den otroligt fula potatisen mitt i en rondell. Det verkade inte som om någon gillade eller var stolt över denna utsmyckning och jag förstår inte alls hur en kommun kan vilja bli känd för en ful potatisrondell. Snarare är det något att skämmas över. Men när det närmar sig jul händer något som förändrar allt. Som i en askungesaga förvandlas den fula potatisen till en väldigt söt julegris och i år har den söta grisen även en drös julkultingar omkring sig. Kultingarna ska symbolisera att vi förökar oss här i Mjölby. Eller i alla fall att vi blir fler, kanske genom inflyttning. Plötsligt känner jag lite stolthet över min lilla stad som jag inte har haft nästan några känslor för tidigare. Om inte annat så finns det lite humor och fantasi bland de som bestämmer om utsmyckningen här.

Jag passade på att åka förbi julegrisen och fota när jag hade varit på verkstaden och visat upp skadorna på min bil. Ingen kan väl låta bli att dra på smilbanden vid den synen. I alla fall inte de som har sett hur det ser ut alla andra tider på året. Det var inte lätt att få till ett foto medan jag långsamt körde runt i rondellen. För att inte vara en trafikfara gav jag snabbt upp och parkerade bilen en bit bort. Sedan gick jag dit och tog mina bilder.

Inte bara rondellutsmyckningen har förbättrats. Jag vet inte var besluten tas om olika vägförändringar och vägregler men ett väldigt bra beslut har tagits som påverkar mitt kvarter. Högerregeln är en väldigt bra regel när den fungerar. Men när den allmänna uppfattningen inte stämmer överens med trafikregler så blir det lätt problem. Jag har aldrig vågat lita på att folk ska släppa fram mig när jag kommer hemifrån och ska svänga ut på det som de flesta ser som en genomfart. Tills alldeles nyligen har högerregeln gällt här men bara en enda gång har en bil stannat för att släppa fram mig när jag har kommit från höger. Alldeles nyligen har vi fått väjningsplikt och den lite större vägen har blivit huvudled. Bra gjort av vem det än är som har beslutat det. Det känns mycket tryggare och alla vet vad som gäller.

Varför fungerar inte notishanteraren på Wp som den gjorde förut och är det bara hos mig som den har lagt av? Det är länge sedan jag fick notiser om svar på kommentarer på andra bloggar än min egen. Det är jättetråkigt och för att inte riskera att missa det ni svarar mig måste jag gå tillbaka till era bloggar och bevaka om det kommer något svar. Därför dröjer det ibland innan jag reagerar och det kan vara så att jag har missat någon svarskommentar någon gång. Lite trist. Men det är klart, om den funktionen aldrig hade funnits så hade jag inte saknat den. Då hade vanan att alltid gå tillbaka till alla bloggar redan funnits där. Jag har tittat igenom inställningar men kan inte hitta något som reglerar detta. Konstigt nog har jag ändå fått totalt två aviseringar om svarskommentarer under denna period. Min notishanterare har fått fjupp (ett uttryck som min son använde när han var yngre).

I dag har snön fallit så vackert utanför mina fönster. Det gjorde mig glad och lite förvånad. Vid en kontroll av termometern visade den tre plusgrader och när jag reste mig ur soffan för att titta ut på en vacker, snövit omgivning såg jag bara blöta gator och gräsmattor. Jag gick tillbaka till soffan och tänkte bort temperatur och hur det såg ut på marken. Snöfallet, med stora fina flingor, fortsatte att falla en bra stund och jag satt här i min soffa och njöt av det jag såg genom fönsterrutorna. Nu är det fyra grader och snöfallet har upphört. Jag tittade och såg att det hade i alla fall fastnat lite vitt i gräset. Det är snart borta igen men vid en titt i min väderapp ser det mer positivt ut nästa vecka.

Tycker ni att jag är lite ovanligt negativ i dag? Det är faktiskt inte så det är. Jag mår faktiskt ganska bra och har en skön dag men den är väldigt händelselös och då vandrar tankarna. Nu hamnade de i mysteriet med mina uteblivna notisaviseringar. Jag kan konstatera att om jag inte har värre saker att fundera på så kan jag inte ha särskilt stora problem 🙂

Strax före halvsju i morse, efter en lång frukost i min soffhörna medan jag tittade på ett avsnitt av en serie jag följer, körde jag ut min bil på gatan och parkerade den där. Jag skulle nämligen lämna in den på service några timmar senare och min syster skulle ockupera infarten med ett lass böcker på en pall. De ska hämtas någon gång under dagen och eftersom det blev lite trångt ville jag inte riskera att backa in i dem när jag skulle ut med min bil. Klokt och förutseende tyckte jag.

När det började ljusna lite gick jag min vanliga skogspromenad med hundarna och när jag kom hem igen mötte min syster mig med beskedet att grannen hade varit lite stressad på morgonen och backat in i min bil. Där fick jag för att jag var så klok och förutseende 😉 Jag är inte särskilt stolt över min reaktion. Det här är inte vad jag behöver nu. Jag var så nöjd med att jag hann med att få bilen servad innan de ringer från Sahlgrenska igen. Nu blir det bök med verkstadsbesök och hjälp med skjutsning och jag vet ju inte om jag har tid för sådant framöver. Jag blev absolut inte arg på vår stressade och väldigt ledsna granne (min syster sa att hon var det) eftersom jag mycket väl kan sätta mig in i hennes situation. Det är själva böket och krånglet som hamnar hos mig som jag blir lite irriterad över. Min syster hade snällt skickat iväg grannen och sagt att det här löser vi senare efter jobbet. Jag hade självklart gjort samma sak men jag tillät mig ändå att sucka och stöna en del över situationen när jag fick beskedet. Det är inga stora skador men delar ovanför hjulhuset måste bytas ut.

Jag tog en kopp kaffe och åkte sedan iväg till verkstaden för den inbokade servicen. Naturligtvis kan de inte fixa sådana skador och det  hade jag inte trott heller. Promenaden hem tog ca 20 min. Inte särskilt långt ens efter mina förutsättningar men halva vägen sluttade det uppför och jag var rejält trött när jag kom hem. Då hade jag i alla fall kommit över min irritation och hittat tillbaka till mitt vanliga lösningsfokuserade jag. Det är ju inte värre än att grannen får hjälpa till med det praktiska om jag inte är hemma då. Tillsammans med min syster kan de ordna allt utan mig om det blir så. Inga problem alls egentligen.

Jag hann bara sitta och vila en halvtimme innan jag fick ett sms om att min bil var klar. Sedan kom det ett sms till om samma sak och för att vara på säkra sidan ringde servicekillen också och sa att nu var min bil klar. Min syster var snäll och frågade om hon skulle skjutsa mig men jag sa att jag tror att det är bra för mig att röra på mig även om det tar emot. Hon höll med och jag gav mig av igen. Nu var det mest nerför så jag blev inte alls lika trött och snart var jag hemma med min bil igen.

Lite lunch och en tupplur senare kom posten och där hittade jag något som uppvägde de tidigare lite tyngre delarna av min dag. Ni kommer väl ihåg att jag skrev om hur mycket jag saknar riktigt gott tunnbröd här nere i de södra delarna av vårt land. En av min svägerskas döttrar tyckte nog lite synd om mig för med posten idag kom en bunt med hembakade tunnbröd. Fantastiskt rart och snällt att hon tänker på sin moster (jag är ju ingift moster för henne och hennes systrar) och skickar sitt goda bröd till mig. För att vara bakat utan tillgång till en riktig bakugn är det otroligt likt ”riktigt” tunnbröd i konsistens och smak. Himla gott, även om jag gärna skulle lägga till lite anis. Jag blev jätteglad, både för det goda brödet och för omtänksamheten 😀

Precis nu sjunger taltrasten i mitt kök. Det är också ganska fantastiskt. Jag har aldrig tidigare lyckats lära mig hur den låter eftersom sången varierar så mycket. Men till våren kanske jag har hört den så många gånger så att jag känner igen de olika variationerna.

Nu blev det ett ganska långt inlägg igen. Jag har svårt för att hålla det kort och använder gärna lite väl många ord. Men jag måste ändå avsluta med att skriva att jag ska vara väldigt snäll när grannen kommer hit efter sitt arbete. Kanske bjuder jag t o m på fika.

Jag har fotograferat månen många gånger med både mitt vanliga objektiv och teleobjektivet men aldrig lyckats. Jag ska inte säga att jag lyckades den här gången heller för det finns många fler förbättringsmöjligheter. Men det här är det bästa hittills och jag är just nu väldigt glad för att jag inte bara fick med en vit, lysande boll. Kanske kan ni inte se gubben i månen men han gömmer sig nog någonstans i de skuggor som faktiskt syns.

På nyheterna pratades det om att det just nu är en supermåne och eftersom det var en klar kväll tog jag med mig kameran ut i trädgården. Det blev inget superfoto av supermånen då, vilket ni kan se på de tre sista bilderna. Men jag gav inte upp helt. Tidigt i morse lyste månen fortfarande lika vackert och jag gjorde ett nytt försök. Medan Kasper klarade av sina morgonbehov i trädgården satte jag på teleobjektivet och placerade kameran på staketet. Jag var tvungen att lyfta lite på framdelen av kameran så det blev inte helt perfekt men jag lyckades hålla den tillräckligt stilla för att få till det bästa resultatet hittills.

Mina bilder från gårdagens försök är ändå inte helt värdelösa, i alla fall tycker inte jag det. De kan i alla fall vara kul att visa som en kontrast till den ganska lyckade första bilden.

För denna bild får jag lite lust att låna en idé från Ljusletaren  och be er berätta vad ni ser i just den. Släpp loss fantasin. Eller avstå om ni inte tycker att det är kul 😉

Så har mina barn åkt hem och allt är som vanligt igen. Det blev plötsligt väldigt tomt och även lugnt. Inte ett efterlängtat lugn men ändå ett ganska trivsamt lugn. Känslan av tomhet går över snart och jag vet ju att vi ses om inte så lång tid igen.

Eftersom yngsta dottern inte ska fira jul med oss i år bytte vi julklappar med varandra. Jag hade nog trott att vi skulle spara våra paket till julafton men insåg sedan att det ju faktiskt är roligare att öppna när givaren är med och kan läsa sina rim. Min son och jag väntar med våra paketbyten till julafton men av dottern fick jag något som hon tyckte passade mig perfekt. En väggklocka med fåglar och fågelsång en gång i timmen. Hon vet att jag gillar fåglar och hon har så rätt i att det var en väldigt bra present till mig. Klockan är så avancerad att den känner av ljus och mörker och fågelsången blir tystare vartefter det mörknar för att tystna helt när det är riktigt mörkt. Trots det har jag placerat den i köket där ingen ska sova. Det är väldigt behagliga fågelsånger och nu har jag 12 fågelläten att lära mig hur de låter. Några av dem kan jag redan men snart kan jag flera.

Första advent är här och första ljuset har tänts. Tyvärr har det lilla vita som syntes på backen igår försvunnit idag men om man låter bli att titta ut är det ändå väldigt fint med ett tänt adventsljus.

Jag gjorde ett nytt försök med att få till en vegansk paj till dagens middag. Förra försöket blev totalt misslyckat och efter att ha kämpat för att få ner en portion slängde jag resten. Nu använde jag ett nytt recept och det blev mycket bättre. Det måste få bli några misslyckanden ibland när man rör sig i nya marker. Extra roligt blir det då när man hittar något som blir bra.

Precis innan middagen var solen på väg ner (vi åt ganska tidigt eftersom båda mina barn hade tågtider att passa). Jag kan inte låta bli att ta fram kameran när kvällshimlen ser ut så här och ännu en gång bjuder jag på solnedgång i Mjölby. En tråkig, fuktig morgon blev till en fin eftermiddag med en vacker himmel.

Jag önskar er alla en riktigt glad och trevlig första advent.