Jag har inte lidit av den lite kyliga våren. Så länge det är uppehåll och gärna så lite vind som möjligt så är det helt ok. Men igår, på eftermiddagen, var det riktigt skönt ute och jag tog en promenad bort mot Sommarhagen men svängde ner mot sjön innan jag kom dit. Jag fortsatte västerut en bit innan jag gick ner till den gångväg som följer sjön tillbaka. Det var där jag för ett tag sedan hittade skylten med budskapet att allt kommer att bli bra. Jag letade inte aktivt efter vårtecken men några såg jag i alla fall.

När jag passerade den brunn jag skrev om i samma inlägg som skylten om att det blir bra, stod två små killar där och de pumpade upp lite vatten och drack ur en skopa som någon hade hängt dit. De ropade ”hej” på långt håll och när jag kom närmare frågade den ena om jag tror att det är en helig brunn. Nu i efterhand undrar jag var de fick den idén ifrån men kanske var det något de läst eller från något spel. Jag svarade i alla fall att det tror jag inte och då övergick killarna till att berätta om hur gott och väldigt kallt vattnet var. Kul med barn som tar kontakt och samtalar när man träffas ute i naturen.

De lite flummiga tankarna, som rubriken hänvisar till, kom när jag lite senare plötsligt såg en välbekant fågel komma flygande. Jag har inte sett några storspovar på Frösön men nu kom en seglande rakt över mig. Den var helt tyst och den landade bara en liten bit framför mig. Där stod den en kort stund och sedan lyfte den och försvann bort och då kom den härliga sången. Jag kände att jag blev väldigt rörd, glad och varm. Ni minns kanske att jag skickade en hälsning med storspovarna i Optand till min man för några dagar sedan (jag brukar göra det, bara för att det känns bra). Nu kom tanken till mig att min man skickade en hälsning tillbaka till mig med den här storspoven och efter uträttat uppdrag flög den vidare. Jag väntade ett tag men den kom inte tillbaka. Det är lätt att se efterlängtade tecken om man letar efter dem och jag skulle önska att jag verkligen trodde på det jag tänkte och kände. Men riktigt så flummig är jag inte och det kanske är synd. Det är ju en trevlig tanke, även om den inte är trolig.

Storspoven styrde ut över sjön och passerade över två fåglar, som jag tror kan vara storskrakehanar. Men rätta mig gärna om jag har fel.

Jag trodde först att jag kom lite för nära och att de flydde från mig. Men när jag kom hem och tittade på bilderna såg jag att den ena ilsket verkar jaga bort den andra och efter det simmade de åt varsit håll.

Längst ner till vänster i bilden ser ni den argaste av dem och kanske var han på jakt efter en hona. Kanske simmar hon lite längre ut där borta. Här är det bara rester kvar av isen och i morse, när jag vaknade, var all is borta och små vågor hade taigt över.

Visst ser det ut som om det är en blivande mor som står här och tittar tillbaka på mig. Jag undviker att komma för nära den här tiden. Jag vill inte skrämma rådjuren när de nog behöver lite lugn och ro.

Jag är extra glad i dag, trots trist väder. Jag, min lillasyster och hennes son ska göra en liten resa neråt landet innan vi får komma till vår bokade stuga i Småland. En stuga i Skåne och en i Blekinge är bokade och det blir totalt sex nätter. Vi är ute efter naturupplevelser och det ska vi få. Sedan bär det av upp till Motala för att min syster ska kunna klippa gräset innan vi far vidare mot stugan vid den småländska sjön. Jag kommer att vara hemifrån i minst tre veckor och ska naturligtvis träffa barn och kanske svärmor längs vägen. Förhoppningsvis blir det några promenader med en och annan vän också. Naturligtvis med hänsyn till de restriktioner som då råder.

Valborg bjöd inte på några stora, publiksamlande brasor men från min lägenhet såg jag fem privata eldar i olika storlekar. Störst var den brasa som brann precis tvärs över sjön och den flankerades av tre mindre varianter på samma strand men med visst avstånd. Den femte brasan såg jag på stranden nedanför mig och det är precis så här det brukar vara. De som bor längs sjön städar och röjer på sina tomter och passar på att elda på valborg, om inte vindarna är för starka eller eldningsförbud råder. Så gjorde vi också när vi bodde i Optand och tillsammans med släkt eller goda vänner grillade vi även korv när elden övergick i glöd. Fina minnen. När ungarna var små brukade vi även ha fyrverkerier men det slutade vi med för Kaspers skull. Nu skäms jag lite för att vi var så omedvetna om djurs och naturens lidande innan dess. Jag är glad för att inte en enda raket sköts upp i min närhet i år och jag tror att det minskar mer och mer för varje år.

Igår, första maj, testade jag att gå runt Ändsjön och det var blandad framkomlighet. Men med lite försiktighet tog jag mig nästan runt. Jag vek av på en stig bort från området och tog en annan väg hem så hur sista biten såg ut vet jag inte. Det blev ingen fågelspaning men jag såg några ynkliga tibastar. Bara en eller några nakna pinnar som stack upp ur marken men de toppades med vackra blommor.

Jag såg att det var folk i fågeltornet så jag gick inte dit. Man ska ju inte skapa trängsel även om man är fullt vaccinerad. Jag mötte en man med ett bautastort kameraobjektiv och när jag lämnade plats för honom på stigen frågade jag om han hade sett något fint. Han hade inte sett mycket sa han men en kärrhök och en brunand hade i alla fall visat sig. Vi pratade på och jag nämnde att vi, de sista två åren i Vattjom (utanför Oviken), hade haft en rosenfink boendes på vår tomt. En sådan hade han aldrig sett så det kändes extra kul att kunna skryta lite med det. Men då tog han fram sin mobil och ville visa några bilder på en blåstjärt som vistades i Badhusparken. Då kom de där orden som har blivit så vanliga nu. Jag intygade att jag är fullvaccinerad och han sa att han inte var full 😀 (jag tror inte han tänkte på hur det lät så det var inget skämt) men halvvaccinerad och då kände vi oss båda tillräckligt skyddade för att jag skulle kunna ställa mig nära. Jag fick se en jättefin bild på en liten söt pippi mitt i ett hav av scillor. Mannen tyckte att jag skulle ta mig dit och titta och jag sa att det skulle jag nog göra.

Jag hade aldrig hört talas om blåstjärt tidigare och när jag kollade i mina fågeböcker fanns den inte med i de som visar svenska fåglar. Men i ”Fåglarna i Europa” finns den med och enligt den ska inte blåstjärten finnas här. Det är väl därför han tyckte att det var så märkvärdigt. Men min fågelbok är drygt 20 år gammal och saker och ting förändras. Nu kanske den inte alls är så sällsynt. Han sa något ord före blåstjärt men det glömde jag snabbt bort. När jag googlar hittar jag tajgablåstjärt och himalayablåstjärt men jag är inte säker på att han sa något av de namnen. Men enligt bilder är det tajgablåstjärten som gästade Badhusparken.

I morse tog jag bilen för att komma närmare stan och lämnade den som vanligt vid storsjöodjursspaningen på Frösösidan. Det var en superhärlig morgon, solig och nästan vindstilla, och jag vandrade längs sjökanten, över gångbron och fram till Badhusparken. Jag kan redan nu berätta att jag, trots ivrigt letande och spanande, inte såg till någon blåstjärt. Men jag hittade en del andra motiv i stället och jag fick en väldigt skön promenad.

Några knipor såg jag i alla fall men det kändes inte riktigt lika spännande.

Jag gav upp och promenerade tillbaka samma väg och fick med mig en bild på Östersund i motljus.

Jag kan inte bjuda på några egna foton av blåstjärten men jag fotade bilden i min fågelbok och hoppas att det inte strider mot några upphovsrättsregler. Det var honan som hade synts till och hon kanske har gett sig iväg för att leta efter sin mer färggranna make.

Besvikelsen kom när min psykolog till sist gav upp. Jag är inte besviken på honom eller på hans insats men på att jag måste inrikta mig på att vara begränsad av min hjärnas skyddsmekanismer livet ut. Efter att han har konsulterat en psykolog inom psykiatrin (han själv arbetar på psykosociala enheten på min hälsocentral) konstaterade han att vi har testat allt som han har möjlighet att stå till tjänst med. En mer långvarig terapi skulle kunna hjälpa men det arbetssättet kan, eller får, han inte erbjuda. Vi skulle kunna träffas en eller två gånger till med inriktning på att skapa acceptans för att jag får leva med det här men både psykologen och jag vet att det kan jag klara på egen hand. Jag är inte så säker på att jag når dit än på ett tag men så småningom måste jag. Den psykolog som jobbar i psykiatrin hade föreslagit att jag ska bli remitterad dit och min psykolog ska skriva en så bra och utförlig remiss han kan. Men jag är fullt medveten om att jag inte har tillräckligt svåra problem för att de ska vilja ta emot mig. Jag ska nog vara tacksam för att jag inte platsar där för det hade inneburit att mitt mående skulle vara mycket sämre. Men jag är ändå besviken på att jag inte kan få mer hjälp, även om jag hela tiden har anat att det är svårt att komma tillrätta med dissociation. Jag har i alla fall mitt goda humör och min glädje och det är inte fy skam. Men det vore rätt trevligt att slippa bli så påverkad av allt som kräver koncentration eller vid tankar på svåra upplevelser.

Frustrationen kom när jag kom ut till parkeringen. Jag brukar alltid promenera till våra möten men eftersom jag hade en promenad med storspovsspaning inbokad, med vänner i Optand, på eftermiddagen ville jag inte riskera att ryggen skulle ta stryk redan innan. Det var länge sedan jag parkerade vid HC och naturligtvis hade ett nytt företag tagit över parkeringsavgifterna. Det betydde att jag var tvungen att ladda ner en ny app och registrera mig i den. Just då var nätet inte tillgängligt och när det var en minut kvar till mitt möte med psykologen gav jag upp. Då hade jag försökt fixa registreringen i ca 10 minuter. Ja, ni anar nog redan vad som väntade mig när jag kom till bilen. En liten lapp med parkeringsböter på 600 kr. Det finns inget att klaga på. Det var mitt ansvar att betala och jag hade inte gjort det. Jag hade kunnat betala med kort eller via sms men det hann jag inte. Men förargligt är det och just då var jag redan ledsen och nu blev jag även frustrerad.

Kraftigt dissocierande kom jag hem men vilken tur att jag hade något trevligt att bryta av med lite senare. Vad roligt det var att få svänga ner till Optand och åka ner avtagsvägen till fd grannar. Jag hade fått rapport om att de har hört storspoven och i dag passade det bra med en promenad bort till deras häckningsområde. Vinterjackan var på och det var skönt i blåsten. När vi närmade oss lägdorna där de brukar finnas spanade vi åt alla håll och efter en stund såg jag en liten figur på ganska långt avstånd. Jag försökte komma nära men storspoven var inte så pigg på att stifta närmare bekantskap med mig. Bilderna är tagna på långt avstånd och är kraftigt beskurna så de är inte av bästa kvalitet. Men de får vara med ändå. Det bästa med att de flyger iväg när man kommer för nära är att då får man höra deras speciella sång.

Det är inte lätt att se att det är ett par här men jag tycker mig kunna se att ljuv musik har uppstått. Tydligen har honorna nu kommit för att göra sina hanar sällskap. Snart läggs det ägg och när ungarna kommer flyger honorna iväg och lämnar över ansvaret till hanarna.

Alldeles framför de här ladorna landade flera storspovar med jämna mellanrum och vi bestämde oss för att slå oss ner på varsin tuva för att få se de skygga fåglarna på lite närmare håll. Det var torrt i gräset och vi var varmt klädda så vi satt där och njöt av vyn (man kan ana Åreskutan långt där borta) men några fåglar såg vi inte till. Till sist gav vi upp. Men jag hade sett och hört många storspovar och jag skickade som vanligt en liten hälsning till min man (det hör liksom till även om det är helt ologiskt).

Jag blev inbjuden på fika med vegansk chokladmousse och svarta vinbär. Väldigt gott och en bra blandning med sötma och lite syra. Det är fortfarande lite känslosamt att komma till Optand men mest är det roligt. Vi mötte en av de vänliga personer som var så hjälpsamma när jag behövde det. En person som vi bara brukade heja på och säga några ord till när vi möttes på promenader men som var snabb med att erbjuda sitt stöd. Kul att få prata en lite stund med honom men det är ingen av de som bodde där samtidigt med oss, som inte vet att jag både har flyttat därifrån och kommit tillbaka till Östersund. Det är väl sådant man uppdaterar varandra om när man träffas i en liten by. Nu har många flyttat därifrån och nya människor har kommit. Ombyggnationer har skett lite här och där och några nya vägar har byggts. Jag tycker inte att det är riktigt samma idyll längre men så är det kanske när ens barndomsparadis går igenom stora förändringar. Men det kan finnas en liten chans att jag kan få hyra en stuga precis bredvid de personer jag besökte idag. En vecka eller kanske t o m en månad i sommar skulle vara kul men det finns en del att fixa först och jag vill åtminstone ha ett utedass som fungerar. Vi får väl se hur det blir men tanken är trevlig.

Någon större brasa anordnas så klart inte i år men jag har redan sett två stycken privata eldar från min lägenhet och tvärs över sjön brukar en brasa tändas vid 21-tiden varje valborg. Jag har sett att det finns en ganska stor rishög där så jag ska titta en stund när den brinner. Det känns alldeles perfekt efter en händelserik dag som har gjort mig väldigt trött…och där den bestående känslan är glädje.

I morse hade jag tid för däckbyte och när jag ändå var ute och luftade bilen ville jag ta mig till något område där jag inte har promenerat på länge. Jag chansade på att stigarna på Andersön skulle vara relativt snöfria och styrde bilen dit. Men jag tänkte inte gå samma runda som vanligt utan stannade mycket tidigare, där ön är som smalast, för att undersöka hur det är att gå där. Jag började på den östra delen och blev glatt överraskad över att det fanns en så fin stig och att det bara fanns enstaka snöfläckar. De gav mig inga problem och jag njöt av att hela tiden gå längs sjökanten och se nya vyer från den plats som är så full av minnen.

De två första bilderna är dock från västra sidan eftersom jag såg svanar där när jag stannade bilen.

Det var verkligen upplyftande att få se något annat än mina vanliga rundor hemma på Frösön och att dessutom få gå på helt nya stigar fick mig att le inombords. Hela två plusgrader var det och inte särskilt mycket blåst. En fin dag och en härlig runda. Vattennivån är fortfarande väldigt låg och en stor del av de stränder som syns kommer snart att vara täckt av vatten. Jag såg en liten klippa, som under sommaren är en liten ö, och kunde inte motstå att gå ut till den och ställa mig på toppen.

Men då skrämde jag herr och fru kanadagås och jag ville inte störa dem mer än det tog att ta några bilder.

Därför vände jag genast om och lämnade dem ifred.

Lite hotfulla moln tornade upp sig i alla väderstreck men hos mig var det ganska mycket sol. Här har jag korsat vägen och följer stigen på västra sidan tillbaka till bilen.

Färjan mellan Isön och Norderön går sin rutt fram och tillbaka och jag tror att den har varit tvungen att göra det hela vintern. Vanligtvis brukar en isväg för bilar gå här men den här vintern har isen inte varit tillräckligt säker.

Efter en och en halv timme var jag tillbaka vid utgångsläget igen och där väntade min lilla bil på mig.

Jag skulle ha klarat mig tills jag kom hem innan ett trängande behov blev alltför stort men jag tittade ändå in genom dörren till utedasset vid parkeringen. Ett välskött och helt luktfritt dass, dessutom försett med toapapper, fick mig att tänka om. Det hör inte till vanligheterna att det inte ens luktar i dessa bekvämlighetsinrättningar. I bilen hade jag desinficerande våtsavetter så det löste sig också.

Jag kan inte förstå varför vi aldrig har gått den här rundan förut. Men nu har jag två olika, lagom långa promenadalternativ på Andersön och det är ju finemang.

De har inte varit helt borta men under vintern har jag bara sett dem närmare stan där det har funnits lite öppet vatten. Nu håller isen på att spricka upp i kanterna även här och då kommer änderna som på beställning. Jag såg några måsar också men på de här bilderna, som är tagna i motljus, kan jag inte avgöra om det bara är änder och i så fall om det bara är gräsänder. Några av dem kom jag lite för nära och precis när jag skulle ta en bild flög nästan alla iväg, nästan exakt samtidigt. Jag promenerade på stranden och vad jag såg kan ni ser här. Inget som ni inte har sett förut.

I dag slapp jag promenera. Det är inte ofta jag känner att jag inte har någon lust men så kändes det just i dag. Visserligen var det växlande molnighet med en hel del sol men blåsten och kylan fick mig att helst vilja stanna inne. Vilken lycka att jag då, enligt mig själv, inte fick tid över för att gå ut. Först ringde min son och det blev ett långt samtal. Efter lunch var jag nära att ta ett beslut om att gå ut men då ringde min yngsta dotter. Sedan var det dags för kaffe och jag funderade på om jag skulle gå ut efter det men kom på den goda idén att ringa min svärmor. Det var ju faktiskt en vecka sedan vi pratade senast. När vi hade pratat i ca en timme skulle middagen förberedas och efter middagen brukar jag aldrig ha lust att gå ut och promenera. Bara en massa bortförklaringar och naturligtvis hade jag kunnat klämma in en promenad men jag ville helt enkelt inte. Men i morgon ska jag inte tillåta mig själv att vara lika lat och när jag väl kommer ut brukar det oftast kännas bra.