Jag fortsätter min jakt på stolpar och det är inte bara en gång jag har tänkt att vi i Sverige borde ta efter Norge och döpa eventet till stolpjakten (stolpejakten på norska enligt bloggvännen https://sognafaret.blogspot.com/). Det finns inget motsvarande namn här och det är synd. Att referera till ”hittaut” fungerar men det säger inget om vad det handlar om. Det är ju en jakt på stolpar så jag tänker göra det lätt för mig själv och på min blogg härma Norge. Hädanefter får det heta stolpjakten hos mig.

Igår och idag har jag mestadels tagit mig fram i stiglös terräng. Jag passar på att ta mig fram i sådana områden, där stolparna sitter på hyggen och i annan lite svårframkomlig natur, innan alla sorters gräs, andra sorters höga växter och löv på träd gör det svårare att se hur man lättast tar sig fram. När man går i lite svårtillgänglig terräng är det bra att hålla ögonen på marken så att man ser var fötterna ska placeras och då lägger man märke till en hel del i marknivå. Det är ingen brist på färg har jag konstaterat. Särskilt ofta stötte jag på olika nyanser av gult och orange men även mycket blått i form av de fortfarande blommande blåsipporna. Men blåsippor får lämna plats för vitsippor i det här inlägget. Ni kanske minns att jag tidigare år har förvånats över att hitta ganska mycket vitsippor i skogarna runt Östersund. Nu verkar de ha spridit sig rejält för jag har sett dem i stora vitsippshav på många platser och de växer ofta sida vid sida med både blåsippor och lite ledsna tussilagor. Jag blev tveksam när jag skulle skriva pluralformen av tussilago och då måste jag så klart ta reda på hur det förhåller sig.

Plural för tussilago är tussilagor, tussilagorna, tussilagors och tussilagornas (enligt plural.nu) .

Wiktionary är inne på samma linje:

Böjningar av tussilago	Singular	Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	tussilago	tussilagon	tussilagor	tussilagorna
Genitiv	tussilagos	tussilagons	tussilagors	tussilagornas

Men GUPEA ger två pluralalternativ: För tussilago finns två pluralformer: tussilagos och tussilagor.

Hade det varit 30-40 år tidigare så hade jag kunnat fylla en stor svampkorg med murklor. Men nu för tiden tittar jag bara lite sorgset på dem och kan bara minnas den otroligt goda smaken av murkelsås.

Tre av stolparna satt vid vattendränkta områden men jag slapp i alla fall vada fram i vatten för att se vilken bokstav jag skulle registrera.

När alla stolpar hade hittats kunde jag leta upp en ganska slät stig och då kunde jag höja blicken och titta på omgivningarna. Jag hade så klart stannat till lite då och då för att se mig omkring även innan och extra mycket spanade jag efter älgar på hyggena. Massor av färsk älgspillning men tyvärr såg jag ingen älg. Lite tittade jag efter björnar också men de, liksom älgarna, höll sig undan och det var jag ganska glad för.

Jag hade bestämt mig för länge sedan att jag skulle ut och leta checkpoints på startdatumet och så fick det bli. Det var uppehåll när jag gick men snart började det regna och sedan övergick det till ett duggregn som inte var mer än lite fukt i luften. Jag funderade inte ens på att gå hem innan jag hade hittat de stolpar som fanns inom gångavstånd från mitt hem. Regnkläder hade jag inte men en vattenavstötande jacka och snart hade jag luvan uppdragen över mössan (ja, mössa och fingervantar kom tillfälligt fram igen). Det största problemet var att det var svårt att skydda mobilen. Den är visserligen vattentålig men jag litar inte riktigt på det. Orienteringskartan har jag i mobilen så jag var tvungen att ha den framme ganska stor del av tiden. Jag torkade av den regelbundet med en putsduk för glasögon och den verkar ha klarat sig bra.

Det kändes roligt att återigen stöta ihop med många personer som var ute i samma ärende som jag. Det blev lite extra breda leenden och glada tillrop när vi som var på jakt möttes. Det syns så tydligt på våra letande blickar och stirrande på papperskarta eller i mobilen att vi tillhör samma skara som letar. Jag mötte barnfamiljer, äldre män och kvinnor och lite yngre personer där en del sprang eller cyklade mellan stolparna. Det var en kall, grå och fuktig dag men det var roligt i alla fall. En varm och lång dusch när jag kom hem var inte heller så dumt.

Under och efter regn samlas droppar i diverse växter.

Men här är det något som inte stämmer och det såg jag inte förrän jag kom hem. Den enda närbild jag tog på lundvivan hamnade bakom ett blad som nog tillhör en daggkåpa.

Bevis för att det faktiskt är en viva kommer här.

I morse såg väderprognosen bättre ut. Det var i alla fall inga regnväder på gång. Jag åkte mot Bynäset och stannade en bit innan man kommer fram till den smala förbindelsen med ön. Jag valde att åka dit med tanken att det inte skulle bli så mycket letande i lervälling efter regnandet och delvis hade jag rätt. Jag började leta i det område som tidigare enbart var militärt område men som nu inrymmer både olika företag och minst ett hotell. Att militären har satt sina spår kan man se lite här och där.

• 

• 

Det var skönt att gå torrskodd på asfalt men jag kom ganska snart in i skogen. Där lyckades jag undvika de allra lerigaste stigarna och jag valde ofta att snedda över stiglösa ytor för att det var bättre underlag där. Tyvärr var jag tvungen att ta mig över en del diken och skorna blev både leriga och blöta. Men vad gör det när allt är bra i övrigt. Det här var det närmaste jag kom sjön i dag.

När jag var klar hade jag hittat totalt 39 stolpar de här två första dagarna. Ynkliga sex stolpar återstod närmare själva Bynäset och det kändes lite retfullt att lämna dem. Men hela min kropp protesterade och jag insåg att jag kan inte vara så fanatiskt att jag måste prestera på topp. De där sex stolparna finns kvar till en annan dag…kanske blir det i morgon.

Det var en ren njutning att få sätta mig i bilen och där satt jag en liten stund innan jag kom mig för att köra iväg. Just när jag satt där landade en svartvit flugsnappare precis framför mig och jag hann få fram kameran och ta en bild genom rutan innan han flög iväg.

När jag kom hem tittade jag in på statistiksidan för hittaut.nu och såg att jag låg på 18:e plats av 916 deltagare i Östersund. Men när jag kollade igen nyss, bara för att lämna rätt uppgifter, så hade jag halkat ner till plats 38. Det är bara en kul grej och inte viktigt i sammanhanget. Det som är roligt är att komma ut i nya områden och ha ett syfte med promenaderna.

Bilderna nedan är från tre olika promenader den här veckan. När vardagen inte bjuder på något nytt kan jag lika gärna bunta ihop dagarna i ett inlägg. Men det har varit bra dagar och fina promenader. Det är bara det att jag inte har haft något att skriva om. Men jag kan i alla fall berätta att nu är min roadtrip ner till sydligare delar av landet så gott som färdigplanerad och bokad. Totalt blir resan tre veckor och fyra dagar lång och jag ska njuta av varenda dag. Men det är några veckor kvar tills jag ger mig iväg så det berättar jag mer om när jag är där.

Under vintern har jag träffat på rådjuren inne i skogen men nu ser jag dem titt som tätt ute på lägdorna under mina promenader. När jag gick den här rundan, den med den vackra utsikten mot fjäll och sjö, hade jag precis gått i uppförsbackar ända hemifrån och den brantaste biten upp till den plats där panoramavyn är som mest storslagen, när min svärmor ringde. Just då stod jag precis framför bänken där många väljer att sitta ner en stund för att både ta igen sig och beundra utsikten. Som tur var var bänken ledig och med ett litet ansträngt stön satte jag mig ner för att prata en stund.

Att sitta ner är en förutsättning för att jag ska kunna prata mer än bara en kort stund eftersom jag inte orkar hålla upp armen med mobilen mot örat mer än så. Sitter jag ner kan jag ge armen stöd och då går det bra. Det blev ändå ett ganska kort samtal jämfört med hur de brukar vara. Efter ca en kvart skulle vi precis avsluta då jag hörde ett ljud och sa till min svärmor att vara tyst. Inte så trevligt men hon var glad att jag gjorde det när hon fick förklaringen. En storspov kom flygande precis ovanför mig och ännu en gång kunde jag konstatera att man kan se dem även här på Frösön. Jag hann knappt berätta vad jag hade sett innan min svärmor sa ”det var Kenneth” (min man och hennes son). ”Tror du det?” svarade jag och fick ett bestämt ”ja, vi pratade ju om honom” till svar. Jag vet inte om hon menade att Kenneth visade sig som en storspov eller om hon trodde att han skickade ett meddelande men jag sa inte emot. Vi pratade inte mer om det utan avslutade och jag kände mig lite glad för att min svärmor säkert fick lite tröst och glädje genom storspoven som jag såg.

Jag har tidigare skrivit om att det inte finns lika många färgvariationer på blåsipporna här uppe som i t ex Östergötland men nu har jag hittat några som i alla fall nästan är rosa. På två helt olika platser under två olika promenader såg jag dem. Kanske kan man säga att de går lite mer åt det violetta hållet men jag tycker att de är rosa. Nu har jag sett både vita och rosa blåsippor förutom alla de som har diverse nyanser i blått.

Just nu är lärkträden fulla av små söta blivande kottar.

Kabbelekan har än så länge bara knoppar men snart så…

Årets första gullviva. I alla fall för mig.

I morgon är det säsongsstart för att leta efter pinnar med bokstäver, de som kallas checkpoints, i naturen runt omkring i Jämtland och jag hoppas att min väderapp har rätt i att det ska vara uppehåll några timmar på förmiddagen och en bit in på eftermiddagen.

Efter frukosten och en stunds tittande på ”Morgonstudion” beslöt jag mig för att åka till Lillsjön för dagens promenad. Än så länge är det för tidigt för nykläckta små dunbollar men de vuxna är också ganska trevliga att titta på. Jag hade inte räknat med att få se så många andra fåglar än gräsänder och måsar men jag hade lite tur. Tyvärr hade jag bara mitt standardobjektiv med mig och fåglarna ville inte komma nära mig och visa upp sig. Men det syns ändå vilka sorter jag såg och det får jag nog vara nöjd med.

Den första fågel jag såg var en brunand.

De skränande skrattmåsarna hördes lång väg.

Jag fick syn på några små, mörka prickar en bit bort och vände kameran ditåt. Det var svårt att urskilja några färger eller detaljer och inte förrän jag kom hem och ljusade upp motivet lite kunde jag vara säker på att det var två svarthakedoppingar.

Jag kom tillbaka till den lilla pyttesjö som jag började vid och nu simmade paret knipa sakta fram.

Det blev inte en särskilt lång promenad och när vännen Anna-Lena skrev och frågade om vi skulle gå runt Ändsjön tillsammans hängde jag gärna med. Jag borde ha lärt mig av morgonens upplevelse att jag skulle ha tagit det större objektivet men så smart var jag inte. Uppifrån fågeltornet såg vi bl a herr och fru vigg.

Så småningom kom en liten svarthakedopping simmandes. Förmodligen fick Anna-Lena mycket bättre foton med sitt större objektiv men återigen…det syns i alla fall vad det är jag har försökt fota.

När vi gick vidare, under glatt samspråk, hörde vi några skrik och undrade vad det var som lät. Vi tog oss närmare sjön och fick se två sothönor. Om det var de som skrek vet jag inte men vi såg inga andra fåglar i närheten.

Kanske blev det här dagens bästa och skarpaste bild med ett tydligt motiv.

Jag vägrar plocka fram långkalsongerna igen och därför måste jag vänta tills termometern visar åtminstone någon plusgrad innan jag går ut. I går blev det en promenad genom skogen bort till Sommarhagen och jag hittade en vit blåsippa. Här är variationen av färger inte lika stor som den var i Mjölby men det finns i alla fall många blå nyanser och en del vita.

Det börjar hända saker i häggen. Det är långt kvar till blomning men den visar i alla fall god vilja.

Björktrastar hoppar omkring lite överallt och det hörs att de är här.

I morse kom jag iväg vid niotiden och det var Bynäset som var mitt mål. En kylig morgon med lite kalla vindar i början av promenaden men efter ett tag kom jag in i lä och det var bara skönt. Förutom långkalsingarna så har jag även plockat undan vinterskor och vinterjackor men mössa och fingervantar får hänga med ett tag till.

Jag hörde en trumvirvel och tittade upp och en bit åt sidan. Där satt hackspetten och gjorde det som hackspettar gör.

Det var ganska bra sikt så jag testade att fota Åreskutan, som ligger väldigt långt bort men som ändå gorde sitt bästa för att vara till sin fördel på bilden.

Oviksfjällen ville också vara med.

Jag hade varit förutseende nog att ta med en macka och något att dricka, bara för säkerhets skull, och det var jag glad för. Jag var superhungrig när jag kom hit och jag satte mig på stenen, på sittunderlaget som jag också hade tänkt på att ta med mig, och njöt av min goda macka.

Jag fick se en kanot, eller kanske en kajak, passera medan jag stillade min hunger.

Jag har visat den här kartan förut men som en liten påminnelse får den vara med igen. En lagom runda på sju km. Men det kändes lite både här och där i kroppen ändå. Trots det var det en toppenfin dag som gav mig massor med glädje 😀