Och vilket fint resväder det blev. I bilen fixade AC:n en lagom temperatur och när jag stannade så gjorde de svalkande vindarna att den ca 24-gradiga värmen kändes alldeles lagom. Jag har för säkerhets skull bett en granne att ha koll på min brevlåda så att den inte blir överfull. Men det är nog ingen risk eftersom det sällan hamnar någon post i den. Jag har fortfarande kvar tre levande växter och dem har jag ställt in i ett rum där solen inte kommer åt dem och sedan har jag dränkt dem med ca två liter vatten var. Om de överlever i 25 dagar så är det bra men annars ersätter jag dem med konstväxter. Två veckor har fungerat bra förut men nu blir det ju lite längre. Jag vill inte ta död på mina växter med flit men jag blir inte ledsen om de inte klarar det här. När de inte finns längre har jag ingenting som hindrar mig från att lämna lägenheten en period. Men så är det förstås redan eftersom jag inte bryr mig särskilt mycket om dessa växter.

Ni vet att jag har förberett mig i god tid med packningen och jag hade väldigt bra koll på allt…trodde jag. Jag hann bara åka några mil innan jag kom på att brödet låg kvar hemma. Som tur var i frysen så ingenting blir förstört. Men jag som inte hade tänkt gå in i en butik på hela resan fick nu tänka om. Jag stannade vid Ica i Bräcke och där var det så gott om plats i butiken så det kändes helt ok. När jag satte mig i bilen igen kom jag på att det finns stolpar att hitta där så jag kollade hittauts karta i mobilen och såg att jag kunde låta bilen stå kvar där den stod och gå på en stolpletarpromenad. Jag hade ingen tid att passa och jag var ute i väldigt god tid så då blev det stolpjakt i Bräcke. Bräcke är en egen kommun, vackert belägen vid Revsundssjön. Jag har inte hört många positiva ord om den här orten men jag gillade det jag såg och upplevde. Först en tur ner till sjön och där fanns det två stolpar. Sedan fortsatte jag upp i samhället och kom så småningom in i en väldigt mysig skog med massor av torra, fina stigar. Det blev fler stolpar än jag hade tänkt men efter två timmar var jag så slut av både värme och ansträngning så jag nöjde mig med de 14 jag hade hittat och lät de 11 kvarvarande förbli ohittade. Men om jag inte hade haft vägarna förbi så hade jag nog inte åkt de sju milen till Bräcke för att leta efter stolpar.

Det var skönt att få sätta mig i bilen igen och nu hade jag ca 18 mil kvar till målet som var Simeå, några mil norr om Bollnäs. Där välkomnades jag av Mille och Kitty, två fina Jämthundar som gärna ville komma så nära som möjligt. Först ignorerade jag dem när de skällde inifrån hundgården, precis som jag hade fått instruktioner om. Då tystnade de ganska snabbt och jag kunde gå dit och hälsa. Man ska inte belöna beteendet att skälla och jag ville så klart inte gå emot ägarnas önskan. Men det var inte så lätt att komma åt genom hönsnätet och då kom ägaren ut och släppte ut dem. Efter en glädjefnattsrunda kom de och lät mig kramas och lite senare gick jag ut och kramades igen. De har fått vara i löplina sedan de blev utsläppta så jag har haft fri tillgång till vovvemys 😀

• 

• 

Här bor jag i natt och det är helt ok för drygt 400 kr.

Nu har det värsta varit och de här jobbiga dagarna har varit just jobbiga men ändå med mycket glädje. Tänk att det är sju år sedan och att det inte blir lättare. Det är inte så att jag i förväg intalar mig att det ska bli jobbigt utan jag tror varje år att det ska kännas lite bättre. Men just de här dagarna är de dagar då jag får låta mig själv vara ledsen och så kommer det nog att vara länge än.

Jag har hittat så många stolpar nu att jag måste dra mig allt längre bort för att kunna fortsätta sökandet. I förrgår var jag i utkanten av Krokom och igår blev det en tur till Aspås. Båda orterna känner jag till och Krokom har jag ofta passerat. Jag tror att vi köpte varmkorv på en mack där någon gång och jag och mina systrar stannade till vid Krokomsporten och köpte en del kläder vid ett tillfälle. Men mer än så har det inte blivit. Jag kan inte säga att jag såg så mycket mer av vare sig Krokom eller Aspås nu heller men jag vandrade i alla fall omkring i skogar alldeles i närheten.

I Krokomskogen blommade tussilago och vitsippa bredvid varandra…

…och utanför Aspås blommade blåbär och vitsippa. Blåsippor ser jag också överallt men de fick inte vara med den här gången.

Det är lite kul att nästan alla platser jag åker till bjuder på liknande vyer mot Oviksfjällen. Här från Krokom.

Och här från Aspås.

Två dagar i rad har jag åkt från Frösön via Rödön och vidare mot mina mål och båda dagarna har jag sett dessa två renar vid vägkanten strax efter bron på Frösösidan. Jag undrar hur de har hittat hit. Jag har aldrig sett renar på Frösön förut och det verkar som om de är ensamma. Men något var det nog som lockade och det är egentligen inte konstig, för vem vill inte bo på Frösön? 😀 Jaja, det är en retorisk fråga och ni behöver varken bekräfta eller protestera.

Det var just igår, då jag åkte till Aspås, som sjuårsdagen var och allra först, strax efter sju på morgonen, åkte jag till minneslunden. Min man var inte mycket för odlade blommor så jag plockade en bukett med det som fanns tillgängligt när jag var i Krokom. Midsommarblomster, som än så länge bara har knoppar, och kabbeleka. Jag tände ljuset och tänkte gå och sätta mig vid den lilla fontänen, där det var fullt av blommor. Men just som jag satte mig kom två arbetsfordon och två män började plocka bort utbrunna ljus och städa bort vissna blommor. Jag satte mig ändå ner en stund men det var inte den rofyllda stund med tankar och minnen som jag ville ha. Jag reste mig och gick till bilen i stället, för vidare färd mot Aspås.

Att vandra i skog är bra vid många tillfällen och den terapeutiska effekten hjälpte mig en hel del. Lustigt nog kom en storspov flygande och sjöng för mig och sedan försvann den. Jag har inte hört eller sett den sedan jag och min svärmor pratade när jag satt och såg ut över fjäll och sjö. Den dyker upp vid just de rätta tillfällena. Jag blev glad och tänkte ”hej”. Åtminstone tror jag att jag tänkte och inte uttalade ordet högt. Det fanns inte särskilt många stolpar i Aspås och jag ville inte åka hem på en gång så jag fortsatte till Andersön och letade upp de fem stolpar jag inte orkade söka efter sist jag var där. Kameran hängde med hela tiden men det enda jag fotade var Sunne kyrkoruin, som man passerar på väg till naturreservatet.

Ja, och så kom då den här dagen. Min födelsedag, som också är en dag då tråkiga minnen har tagit över. En bra dag att vara på katthemmet och jag tyckte att det var perfekt när min nya volontärskompis föreslog ett förmiddagspass den här dagen. Men dagen började med ett leende. Jag kollade min mobil och såg att jag hade fått ett mail från bloggvännen Anki. Jag är morgonpigg men hon är ännu piggare och hon har tydligen stenkoll. Hon kommer inte bara ihåg vilken dag jag fyller år utan hon minns dessutom hur mycket liljekonvaljer betyder just på min födelsedag. Jag öppnade mailet och såg en vacker bild på just en liljekonvalj och en grattishälsning. Jag blev väldigt glad och även imponerad. Jag har inte ett sådant minne när det gäller födelsedagar. Om knappt en vecka får jag träffa denna minnesgoda och väldigt trevliga vän för en promenad och en titt på nya lägenheten. Superkul!

Några kattbilder från dagens pass kan jag bjuda på och de här tre sötnosarna är alla väldigt sugna på gos. Gissa om jag var med på noterna.

• 

• 

Medan jag och min volontärskompis, som för övrigt är en väldigt trevlig ung man som jag har många roliga stunder tillsammans med, gjorde våra sysslor så ringde min mobil nästan oavbrutet. Fyra sånger, av olika kvalitet men alla med mycket kärlek, fick jag men även några samtal utan sång. Jag fick ett sms från en blomsterbutik om att jag skulle få blommor senare på dagen och jag kunde inte förstå vem avsändaren var. Hur jag än funderade kom jag inte på vem det kunde vara. Alla vet ju om att jag åker bort i övermorgon. Jag blev rejält förvånad men väldigt glad och lite rörd när blommorna äntligen levererades. Min yngsta dotter hade försökt få tag på någon som kunde leverera liljekonvaljer men jag blev lika glad för den här vackra buketten. Hon hade glömt att jag skulle åka snart men gav mig tipset att torka blommorna. Det kanske jag gör, förutom att jag har kvar dem på foton.

• 

• 

• 

• 

• 

Min födelsedag bestod av mycket mer glädje än sorg och saknad och det kan jag tacka katter, släkt och vänner för. Vi har inga stora firanden i min familj så jag är väldigt nöjd med hur dagen blev. Men nog har dissociationen varit en ganska tydlig följeslagare de här två dagarna. I dag blev det ingen stolpjakt och i morgon ska jag nog ta en av mina vanliga promenader för att se hur naturen har förändrats sedan jag gick där för nästan tre veckor sedan. Sedan är det semester…från min vanliga tillvaro.

Ja, det var det välbekanta skogsområdet, med gångavstånd till mitt förra hem i Optand, som dagens utflykt ledde till.

Men den första bilden är från igår och då var jag i Rannåsen. I förra inlägget undvek jag med flit att vända kameran mot fjällen men jag kan inte hålla mig borta från den vyn mer än någon dag. Här står jag på andra sidan Östersund med Frösön och fjällen längre bort. Jag gillar kontrasten med den nygröna vårskruden och snön.

Men resten av bilderna är från Grytan. Naturligtvis jagar jag stolpar varje dag och jag har insett att det är en perfekt tid för det. De två tidigare säsongerna har jag överfallits av mygg inne i skogarna och särskilt när det har varit lite sankt. I år har jag ännu inte sett till en enda mygga och jag räknar med att ha hittat nästan alla stolpar innan de kläcks. Sedan ska jag ner till södern och där finns det säkert både myggor och fästingar nu. Men det gör inget för det ska bli så himla roligt i alla fall.

Ibland står stolparna väldigt synliga precis bredvid stigen. Då är de oftast markerade med en grön ring på kartan. De blåmarkerade kan stå en liten bit in men är också lätta att hitta. De röda får man leta lite efter och de svarta är svårast att hitta. Men för mig, som använder gps, är skillnaden oftast bara att jag måste ge mig ut på ett hygge eller in i ett skogsparti där inga stigar finns (men stigar bildas ändå snabbt av alla stolpletare).

Bakom den här stenen finns en av stolparna och jag tyckte att det var en perfekt viloplats. Medan jag satt på den lägre delen av stenen, och väntade på att orken skulle komma tillbaka, funderade jag på hur det fallna trädet hade stått. Rotvältan ligger precis mot stenen och det är inte en sten som man lätt kan flytta på. Jag kom fram till att trädet måste ha vuxit ståendes på stenen och då är det ju inte underligt att det föll lätt. Ett ynkligt och smalt träd dessutom med ett rotsystem som ser grunt ut, även om diametern är ganska stor. Kanske har jag fel men det är den förklaring jag kan komma på.

• 

• 

En blivande grankotte. Är det bara jag som associerar till gurkor när barren är så nära?

En ännu färskare grankottebebis.

Ett av många kalkbrott i det här kalkrika landskapet.

Harsyra.

Någon slags ormbunke som nästan är mer fascinerande i det här stadiet än som utslagen.

När jag gav mig av i morse var det perfekt väder för att gå och leta stolpar i lite kuperad terräng. Under 10 grader är vad jag föredrar då. Men när jag kom hem sprack molnen långsamt upp och det blev en skön, men inte så lång, stund i solstolen på balkongen. Härligt!

Jag är en planerande person som vill ha koll på att allt är klart i god tid innan något ska ske. Särskilt gäller det när jag ska åka någonstans. Mina barn minns säkert hur resväskor låg framme flera veckor innan t ex en utlandsresa och hur jag la dit kläder vartefter de hade tvättats och allt annat man kan behöva när jag tyckte att de sakerna kunde undvaras. Så småningom fick jag släppa mitt kontrollbehov och låta ungarna packa sina egna väskor men i början var det svårt att inte ha koll på allt. Men ganska snart kände jag att det var otroligt skönt att inte behöva packa allas väskor. Det var nog kanske då min personlighet förändrades till viss del och jag lärde mig att andra klarar också att fixa och planera. Kanske var det min man som hade behövt min koll mer än barnen för han var ofta tvungen att köpa någon t-shirt eller kalsonger på resmålet. Eller kanske det var en medveten planering från hans sida. Kanske var det t o m en tyst protest mot att jag alltid hade med mig dubbelt så myckte som jag behövde. Hur som helst så tror jag att alla i min familj tyckte om den nya ordningen där var och en packade sin egen väska.

Det här blev en längre utläggning än jag hade tänkt men så kan det bli när man låter fingrarna skriva det man tänker. Det jag vill komma fram till är att jag nu har mina väskor framme och till hälften packade inför min resa söderut i landet. Det är drygt en vecka kvar men det är väldigt bra, enligt mig, att kunna packa lite i taget och när man kommer på det. Det är t ex viktigt att ha med sig en termometer för både inom- och utomhustemperaturer. Förlängningssladd är också en sak som jag har lärt mig är bra att ha. Massor av bra-att-ha-grejer ska med och dessutom så mycket mat som möjligt (mycket som inte behöver kyla) för att undvika butiker så långt det går. Naturligtvis blir det en del i kylväskan också men de attiraljerna har jag inte tänkt packa förrän jag ska åka.

Men jag packar inte hela dagarna. Varje dag sedan stolpjakten startade har jag gått ut och letat. I både regn och kyla, men ibland faktiskt någon liten solglimt, har jag envist vägrat att ge upp innan dagens mål är uppnått. Just nu ligger jag på plats 24 av 2364 deltagare i Östersund och, förvånande nog, på plats 866 av 73114 deltagare i hela Sverige. Ändå har jag bara hittat 155 stolpar. Just nu tycker jag att det är så himla kul och då är det lätt att ta i lite för mycket. Men jag får ju en lång paus från det här snart.

Bilderna är från de olika rundor jag har gått de senaste dagarna. Vattendroppar i lupinblad blir ofta stora och vackra.

Kabbelekan blommar för fullt på vissa platser men har bara börjat bilda knoppar på andra.

Den här bilden är lite kul om man vet vad jag försökte fånga. Jag trodde att det låg en ruvande fågel i gräset men när jag kom hem och beskar bilden såg jag att det är en sten eller något annat ej levande. Vilken tur då att det kom en sothöna från höger och att jag upptäckte det förälskade paret högt upp till vänster i bilden.

Svarthakedoppingen tog jag i alla fall inte fel på.

Under mina sökrundor går jag ibland under vägar, som här under E45:an…

…och ibland kommer jag ut ur skogen och ut i ett mer öppet landskap. Jag har faktiskt med flit låtit bli att vända kameran mot fjällen. De måste ju inte alltid vara med.

Ett litet exempel på hur mina rundor kan se ut. Google maps visar inte med exakthet hur jag har gått men ger en liten hint om att vägen absolut inte är rak eller följer samma stig hela vägen. Många gånger går man fram och tillbaka och ofta struntar jag i att leta efter stigar när jag ser att det blir en väldig omväg. Tack och lov för GPS:en. Jag är ibland helt vilse och efter att ha irrat omkring har jag ingen aning om hur jag ska gå. Det skulle nog lösa sig men jag är väldigt glad för att kunna ha tryggheten i en liten blå prick som visar var jag är och vart jag ska ta vägen.

Jag åkte till Andersön för att fortsätta letandet efter stolpar och jag hade tur. Jag går ofta och spanar efter älgar men trots att de lämnar massor av spillning efter sig är de svåra att få syn på. Jag var inne i skogen och på väg ut mot en öppen yta när jag först såg ett par vita bakben. Det tog ett tag innan jag fattade att så där ser inga rådjur ut. Jag smög framåt så tyst och försiktigt jag kunde och jag stannade precis i skogskanten och lyfte kameran. Det var lite för långt avstånd men jag ville inte gå närmare. Jag är inte direkt rädd för de stora djuren men jag har en sund respekt för dem. När vi bodde i byn Vattjom, utanför Oviken, fanns det en fjolårskalv där som gärna gick till anfall om man kom för nära. Jag råkade aldrig ut för den älgkalven men hörde om andras äventyr. Man vet aldrig hur en älg ska reagera om den blir störd så jag ville inte komma för nära.

Först var de två…

…sedan tre…

och sedan såg jag att de var fyra stycken. De tyckte tydligen att jag var ett hot så efter att vi hade tittat på varandra en stund lunkade de iväg in i skogen.

Tyvärr valde de att gömma sig i samma område som jag var på väg till. Jag funderade en stund på om jag skulle välja en annan väg men jag tänkte att älgarna säkert hade sprungit en bra bit in i skogen. Det hade de inte. När jag närmade mig den stolpe jag just då letade efter stod älgarna i vägen och tittade lugnt på mig. Då var vi ganska nära varandra och jag stannade och vågade knappt röra mig. Inte heller kom jag mig för att ta upp kameran. Men återigen insåg de inte att de var farligare för mig än vad jag var för dem. De drog sig djupare in i skogen och jag kunde hitta stolpen. Ett riktigt maffigt möte i skogen och jag är så glad att jag fick se dem.

De var inte de enda djur jag såg under min förmiddag på Andersön. Diverse fåglar sjöng för mig och olika sorters småkryp gjorde det småkryp gör. Men jag såg något mer som jag också har hållit utkik efter. Här ska det bli grodor och det är första gången jag ser grodyngel här.

En liten valp som gärna ville hälsa mötte jag också. Hans husse skulle röja undan några vindfällen och hade motorsågen i ena handen och sin lilla vovve i den andra. Han (hussen) blev intresserad av mitt stolpletande och kanske har jag inspirerat ännu en person till att delta i stolpjakten.

Jag kom ut till den norra stranden och där låg fortarande is och snö kvar sedan den hade packats ihop vid islossningen.

Jag orkade inte leta efter alla stolpar och de fem som är kvar får vara till en annan gång. Det gör ingenting. Det är ju en fin plats att besöka och jag återkommer gärna.