Vi hade en väldigt fin lägenhet i Narvik och inte behövde vi tänka på städning heller. Vi diskar alltid upp efter oss och torkar av ytorna i köket men båda boendena i Norge hade en städavgift inkluderad i priset. Ganska skönt men vi är både snabba och effektiva när vi ska lämna ett boende. Det är alltså inte särskilt betungande att lämna boendena i samma skick som när vi kom. Det hängde regn i luften och tidvis var det väldigt disigt men vi såg tillräckligt av fjällen för att bli nöjda. Jag kan redan nu varna för att det kommer en hel drös bilder med fjäll som motiv. Vi hade inga uppgjorda planer för dagen mer än att vi ville se så mycket vacker natur som möjligt och att stanna till när vi såg något fint. Vi hann inte långt innan vi stannade för att se lite närmare på den bro vi såg från lägenheten.

Hålogalandsbron är en vägbro som korsar Rombaksfjorden utanför Narvik i Nordnorge. Bron består av två filer och en gång- och cykelbana. Bron är Norges näst längsta hängbro och tredje längsta bro. Bron, som stod klar 2018, är en del av projektet att göra E6 mellan Narvik och Bjerkvik säkrare och mer framkomlig. Wikipedia

Vi följde E6:an och det var inte så dumt. Vi fick se oss mätta på fjäll och en del annat längs vägen. Den här dagen var det resan som var målet.

Titta, ett stort troll tittar ner på oss!

Vi åkte igenom många tunnlar och redan som barn fick jag veta att norrmännen är duktiga på tunnelbyggen genom bergen.

Vi hittade en fin plats där vi kunde sträcka på benen lite. Min lilla blå bil ser ganska malplacerad ut i sällskapet. Stenen är ett av många krigsmonument från andra världskriget.

Min son hade precis bestämt sig för att bada här när regnet kom. Det blev inget bad men kanske var det ganska skönt att bryta badtrenden. Det här blev första dagen utan bad för honom under vår resa.

Det var snabba skiftningar i vädret. Plötsligt såg det ut som nedan men jag tycker att det var ganska trevligt med dis och dimma som ibland lättade och gav oss tydligare motiv.

Nästan alla fjällbilder är tagna från bilen under färd. Ibland gör regndroppar att det blir vita, suddiga fläckar men jag är ändå ganska nöjd med att det funkade så bra som det gjorde. Eftersom jag inte hade hunnit få mitt nya körkort innan vi åkte så tyckte både jag och min son att det var bäst att han fick köra genom Finland och Norge. Jag frågade polisen i gränskontrollen om det var ok att jag körde när jag bara hade passet med mig. Han sa att det skulle fungera och att de kunde kontakta svenska polisen om jag skulle bli stoppad. Men det krånglet ville vi inte ha så då var jag passagerare, och kunde fota, genom hela Norge.

Här tog det stopp en stund. E6:an fortsätter med färja, vilket vi hade full koll på.

Vi behövde inte vänta länge innan en färja dök upp.

Alla ekipage fick inte plats…

…men nästan genast kom en annan färja så väntan blev inte så lång för nästa gäng heller.

Vi ville väldigt gärna hitta någonstans där vi kunde ta en lite mer rejäl promenad och plötsligt dök det upp en liten parkering med en skylt om en vandringsled. Vi visste inte hur lång den var eller vart den skulle leda oss men det spelade inte så stor roll. Vi konstaterade att vi förmodligen antingen skulle komma upp på ett fjäll eller till en sjö där den fors vi hörde började. Det var tack och lov en ganska lätt vandring och det var precis vad min kropp behövde den här dagen.

Leden tog oss till sjön där det forsande vattnet kom från.

Jag hoppas att alla balansövningar ger förväntat resultat.

Vi slog oss ner och åt vår matsäck. Vi hade en väldig tur som slapp regn under vår lilla vandring.

Vi körde vidare och nästa bensträckare tog vi vid en rastplats nära en nästan torrlagd älv, Sagoelva. Det var rejäl och byig vindstyrka och ibland kändes det som om jag skulle blåsa omkull.

En hällristning fanns i berget men det var väldigt otydliga ristningar. Men den ena renen kan man fortfarande se. Jag gjorde som skylten sa och tittade från olika håll men bättre än det resultat ni ser i bilden under den här blev det inte.

Luvan var väldigt skön att ha i blåsten,

Här tog vinden i så mycket att jag inte vågade fortsätta. Det kändes väldigt ostadigt och jag valde att vara lite försiktig. Min son tyckte också att det räckte så vi gick tillbaka tillsammans.

Vi skrattade länge och gott åt att min son försökte få mig att gå dubbelvikt framåt och när han visade mig hur jag skulle göra. Men jag var inte särskilt lydig så jag bara gapskrattade åt honom och fortsatte vinglande i upprätt ställning.

Jag fortsatte med att fota fjäll från passagerarsätet.

Det blev ett stopp till innan vi kom fram till Fauske.

En kort stund fick jag se regnbågen när jag hämtade en väska i bilen. Den här vyn hade vi även från vårt boende, en källarvåning i en villa.

Ännu en väldigt fin och välordnad lägenhet. Jag tror att de norska boendena var de finaste och fräschaste av alla de platser vi bodde på. Bra reklam för att boka via airbnb under resor i Norge.

I Kiruna hade vi bokat ett lite annorlunda boende. Vi hade vårt eget lilla hus med självhushåll men vi var omgivna av superfina Alaskan huskies. Alaskan husky är en hundras som tydligen kan se ut lite hur som helst. Det är inte en godkänd ras utan ses mer som en blandras, oftast med viss del av Siberian husky. De avlas fram för att vara bra som draghundar. Ögonfärg, öronställning, svans eller andra delar av utseendet spelar inte så stor roll. På den huskyfarm där vi bodde fanns det 80 hundar men ägarna var bortresta med 10 av dem så när vi var där fanns det ”bara” 70 hundar att hälsa på. Och hälsade gjorde vi. En väldigt välkomnande och trevlig kvinna, anställd på farmen, visade oss gärna runt och hon berättade med stolthet om alla de olika vovvarna. Vi kanske inte gosade med alla 70 men nästintill. Några var lite skygga och någon hade för vana att nafsa lite för hårdhänt men de flesta ville jättegärna få lite gos. Den helvita hunden i mitten av de tre mindre bilderna är till salu om någon skulle vara sugen på en fin vovve (här tänker jag mest på min syster vars förra hund liknade den här vovven väldigt mycket).

Jag har lite blandade känslor inför hundar i burar men jag tyckte att de såg välvårdade ut och alla hade en kompis i sin ganska rymliga inhägnad. Jag skulle inte klara av att låta mina hundar ha det så, om jag hade några, men jag kan inte tillräckligt mycket om den här sortens hundar för att egentligen tycka något.

Vägen mellan Kiruna och norska Narvik bjuder på massor av fina naturupplevelser. Vårt första mål för dagen var Abisko men innan vi kom dit stannade vi till flera gånger för att sträcka på benen och se oss omkring lite.

Sjön i bilden nedan heter Torne träsk och är Sveriges sjunde största sjö, Sveriges näst djupaste sjö och Skandinaviens största fjällsjö. Egentligen var nog den här sjön dagens första mål och Abisko det andra delmålet. Min son hade nämligen redan i början av vår resa bestämt sig för att där skulle han bada. Både hans pappa och hans farfar gjorde det till en grej att ha badat i Torne träsk och då måste så klart tredje generationen också fixa det badet.

Medan jag gick omkring på stranden och letade efter fina stenar simmade min son omkring ett bra tag i det kalla vattnet. För kallt var det enligt honom men samtidigt väldigt skönt och nu har han klarat av det målet.

Kanske var det det energigivande badet som fick honom att hoppa av glädje.

Framme i Abisko (uttalas A-bisko med betoning på A) parkerade vi vid Abisko turiststation. Kungsleden sträcker sig cirka 450 km mellan Abisko i norr och Hemavan i söder och i den här trägången, med uppritade fjäll och deras höjd över havet, startar den.

Vi ville gå hellre gå en runda i nationalparken än följa Kungsleden en bit för att sedan gå samma väg tillbaka. Min son hittade en led som såg väldigt fin ut och det blev ännu bättre än vi hade trott. Men att förväntningarna överträffas av verkligheten verkar vara ett tema under den här resan. Njagajaure naturstig var platt och lättgången i stort sett hela vägen. Skonsam för mina, vid det här laget, ganska trötta ben. Kroppen behövde verkligen vila från branta klättringar efter toppturen till Saana dagen innan.

Det här blev den sista relativt varma dagen under resan men vi kom inte i närheten av att ha den hetta som jag har förstått låg som ett kvävande täcke över en stor del av Sverige. Det är jag väldigt tacksam för. Min son har tagit alla foton där jag är med.

Vi kom fram till älven Abiskojåkka, som rinner ut i Torne träsk och i andra änden förbinds den med fjällsjön Abiskojaure. Här kom vi in på Kungsleden och det betyder ju att jag har vandrat på den. Men kanske är det lite tveksamt om jag kan påstå att jag har gjort det eftersom vårt Kungsledenbesök bara varade i ca 2,5 km. Men vilka fina kilometrar det var.

Att sitta ute i vacker natur och äta sin matsäck är alltid trevligt. Medan vi gick den här rundan såg min son att liften på fjället i bilden rörde sig och vi bestämde oss genast för att vi måste åka upp till toppen. Det var ingen tvekan och vi är alltid rörande överens om att alla möjligheter till att komma upp på fjäll måste tas. Men vi gjorde oss ingen brådska utan fortsatte att njuta av den nationalparksrunda vi redan upplevde.

Vatten är alltid fascinerande och en älv byter skepnad många gånger under sin färd mot större vatten. Jag kan inte se mig mätt på när vatten forsar fram bland klippor som de här.

Älven rinner så småningom genom ett hål i berget. Hålet är inte naturligt utan sprängdes för att leda älven på en ny väg genom klippan. På så sätt slapp rallarna bygga en bro över det dånande vattenfallet. Den gamla fåran murades sedan igen.

Här slutade egentligen den runda vi hade planerat men vi ville så klart se älven komma ut på andra sidan och sedan följa älven hela vägen till Torne träsk.

Här delar sig älven och förenar sig med Torne träsk.

På väg mot bilen såg vi plötsligt den här vyn. Lapporten känner nog de flesta till och den hade nu kommit fram ur de moln den doldes av under förmiddagen. Bilden är tagen lite senare än när vi först såg vyn eftersom den då stördes av luftburna ledningar.

Vi köpte biljetter till liften och tog plats i en av liftstolarna.

Vi kom inte till någon fjälltopp men vi hamnade i alla fall tillräckligt högt upp för att min son skulle kunna jonglera med en snöboll.

Torne träsk till vänster och Lapporten längre till höger. Vi fick en väldigt bra överblick här uppe.

Mina filmsnuttar blir aldrig så bra som jag skulle önska men den här visar lite av allt vi såg från den här höjden.

Här syns den lilla sjö vi passerade på den runda vi gick och även den plats där vi kom fram till älven Abiskojåkka, som vi sedan följde.

Vi hade kunnat stanna länge här uppe men vi skulle vidare och tiden närmade sig stängningsdags för liften. Vi satte oss i en liftstol igen och åkte ner. Färden med liften var inte bara härlig. Varje gång någon skulle sätta sig i liften stannades allt och det kunde vara både svindlande och läskigt. När vi stannade mitt över den värsta branten blev jag både yr och illamående och var tvungen att ömsom blunda och ömsom titta långt åt sidan. Men det varade som tur är inte länge och vyerna var absolut värda den korta stundens obehag.

Vi fortsatte vår bilresa och närmade oss Riksgränsen, som inte bara är gränsen mot Norge utan även en by på den svenska sidan.

Inget vaktbolag eller några poliser väntade för att kolla upp våra covidbevis här vid gränsen. Men lite längre in i landet blev vi stoppade vid en poliskontroll och en glad och trevlig polis kom och skannade av våra digitala bevis och tittade på våra legitimationer. Märkligt och förhoppningsvis inte något bestående. Det kändes inte besvärligt på något sätt men det är ändå en skillnad mot de öppna gränser vi har varit vana vid.

Det är spännande att se hur landskapet förändras så fort man passerar gränsen. Vägen blir krokigare, fjällen högre och naturen läckrare. Kanske är det till viss del inbillning som kommer av stora förväntningar men som jag minns det har jag alltid haft den känslan när jag har kommit in i Norge. Vi närmade oss snabbt Narvik och det hus vi skulle bo i men var tvungna att stanna för fotopaus strax innan vi kom fram.

Nästan precis nedanför den plats jag står på här, nere vid fjorden, låg vårt boende för natten. Där fjorden tar slut tog min son ännu ett bad men jag behöver varmare temperaturer för att bli badsugen.

Utsikt från vår veranda.

Dagen efter fortsatte vår resa genom Norge och om den får ni läsa i nästa inlägg.

På tisdagen startade vi med en hotellfrukost, den enda på vår resa. Bor man på hotell så är frukosten något av det man brukar se fram emot men vi som är veganer hittar oftast inte lika överdådiga uppläggningar som vi gjorde förr, när vi var köttätare. Vi fick ändå ihop en ganska bra frukost så vi var mätta och nöjda när vi gav oss iväg på toppturen på fjället Saana. Högsta punkten på fjället nedan var vårt mål.

Det finns två olika leder som sammanstrålar en liten bit upp. Vi valde att parkera vid Kilpisjärvi vandringscenter och börja vandringen där. Det finns olika uppgifter om hur långt det är till toppen men om en källa säger 4 km och en annan 5 km så gissar jag att leden är ca 4,5 km. Toppen är 1029 möh men vi började på ca 500 möh så riktigt så mycket klättrade vi inte uppåt.

Leden är bra underhållen med spångar där det behövs.

Som vanligt är det min son som är fotograf när jag är med i bilden.

Bilden nedan visar var den gamla leden gick men nu har en uppfräschning skett och bl a har en gammal trappa bytts ut mot en helt ny. Där staketet slutar går de båda lederna ihop och där börjar även en annan led.

Svenska fjäll i bakgrunden och lite närmare syns ett finskt fjäll.

Och där borta ser ni även norska fjäll.

En väldigt glad och nöjd son som gillar höjder och storslagna vyer lika mycket som sin mamma.

Här ser leden ut att kunna vara anpassad för funktionsnedsatta personer men hur de ska ta sig hit är en annan sak. Den fina beläggningen varar dessutom inte så länge och lite längre fram kommer en lång trappa. Hela klättringen är ganska ansträngande, om man inte har en väldigt bra kondis. Men om jag, som snart är 60 år och har diverse krämpor, klarar det så tror jag att många tar sig upp även om det krävs lite envishet. Jag lovar att upplevelsen är värd ansträngningen.

En väldigt fin stentrappa som kanske inte ser helt naturlig ut i den här miljön men som underlättar klättrandet en hel del. Min son fick vänta lite då och då på att jag skulle komma ikapp och så småningom kom jag dit. I lagom takt och med en hel del pauser för fotande och för att njuta.

Om ni tycker att jag ser koncentrerad ut så har jag inte bara fokus på att sätta fötterna rätt. Jag räknade samtidigt trappsteg och jag fick det till 213 eller 214 st. Jag räknade både på upp- och nervägen men blev lite osäker båda gångerna.

Som ni ser hade vi tur med vädret. Perfekt temperatur för att bestiga ett fjäll.

Det var inte bara vi som hittade hit. Men vi såg inte till många personer på uppvägen.

Här lämnade jag leden och gick mot kanten…

…för att försöka få en bild på Kilpisjärvi. En liten ort som enligt guiden på gårdagens båttur har ca 130 fastboende invånare. Desto fler är de när turisterna översvämmar området.

Sverige, Norge och Finland och så jag på ett finskt fjäll. Underbart att få stå där och se ut över allt detta.

Både jag och min son var helt överväldigade och vi är ändå vana vid att vistas i fjällvärlden. Synd att jag inte riktigt kan förmedla den fantastiska känsla man har när man står just här.

Men vandringen uppåt var inte slut och vi satte iväg igen.

Jag undrar vad JSPL på ett finskt fjäll kan betyda? Kanske någon vet och kan ge ett svar.

Där nere på sjön är båtarna Malla och Maria på väg med ett nytt gäng turister, som ska göra samma tur som vi gjorde dagen innan, och besöka Treriksröset.

Till sist ser vi äntligen toppröset och om ni tittar noga ser ni två personer som står uppe på röset.

I brevlådan finns en gästbok och naturligtvis skrev vi i den. Inte mer än namn, datum och att vi är från Sverige men det är ändå kul att lämna ett litet spår av sig själv där.

Min son har insett att han behöver balansträning och var finns det en bättre plats för sådan träning än på toppen av ett fjäll 😀

Själv var jag väldigt nöjd med att sätta mig ner en stund på röset. Skönt med en stunds vila. Som synes har vi under stigningen fått på oss jackor eftersom blåsten tog rejäla tag stundvis. Någon grad kallare blev det säkert också.

Någon eller några har haft så mycket energi att de har gjort en stenlabyrint. Stigen som går förbi verkade bara leda en liten bit ned så den vägen kunde vi inte ta oss ner.

Vad gör man när man har nått toppen på ett fjäll? Jo, man stannar och tittar ett tag och tar en del foton men sedan är det bara att ta sig tillbaka neråt igen.

Nu var det rena folkvandringen jämfört med hur det var när vi började vår vandring. Vi mötte folk hela tiden och det är ju trevligt att så många hittar hit.

Jag brukar inte shoppa och särskilt nu, under pandemin, har jag hållit mig borta från butiker så mycket jag kan. Men här ville både jag och min son gå in i souvernirbutiken och titta lite. Det var inte det vanliga billiga krafset utan mer designade produkter. Jag köpte en jättefin rund bricka med en lite färglad ren, en kåsa och en buff. En liten present till grannen som har koll på min brevlåda blev det också. De fyra sakerna kostade mig drygt en tusenlapp men jag ville väldigt gärna ha dem och någon gång ibland kan man få kosta på sig något lite dyrare.

Vi lämnade Kilpisjärvi med en bra känsla efter en häftig upplevelse. Vårt nästa boende fanns utanför Kiruna och strax innan vi kom dit hann vi ikapp några renar som lunkade fram på vägen. De verkade inte särskilt stressade av trafiken utan fortsatte målmedvetet rakt fram…

…tills det var dags att ta en annan väg. De verkade veta precis vart de skulle.

Vi bodde på ett väldigt speciellt ställe men det berättar jag mer om i nästa inlägg. Det här blev tillräckligt långt utan den informationen.

Vi bodde fint i Skaulo, norr om Gällivare, men tyvärr har vi varit alldeles för trötta när vi kommer fram till de olika boendena på kvällarna för att riktigt orka uppskatta det. Vi längtar inte direkt efter promenader för att undersöka ett nytt område efter en dag med många intryck och en hel del vandring.

I måndags (ja, jag hinner inte riktigt med bloggandet och skriver lite i efterhand) var det dags för det huvudsakliga målet med vår resa. Hela resan är målet men Treriksröset var det som vi först bestämde oss för att vi ville komma till. Vi förberedde oss alltså för ännu ett besök i Finland eftersom den enda vägen till Treriksröset går där. Vi hade bokat ett rum på ett hotell i Kilpisjärvi och en liten bit därifrån går det båt till en plats nära röset. Tanken var först att vi skulle ta god tid på oss till hotellet för att dagen efter göra utflykten till röset där Sverige, Finland och Norge möts. Men vi kom på den goda idén att ta eftermiddagsturen dit samma dag i stället och ha gott om tid på oss nästa dag. Vi hade inget planerat till tisdagen men vi hittar alltid något fint att se och göra.

Vägarbeten är det gott om under sommaren så det är bra att ha med det i beräkningen om man ska passa tider. Vi tyckte att vi hade väldigt gott om tid men då tänkte vi inte på att Finland ligger i en annan tidszon. Det blev bra ändå för annars hade vi fått vänta väldigt länge vid båten.

I Karesuando passerade vi gränsen och fick återigen visa upp våra covidbevis.

Det finns alltid mycket att se och stanna till vid en stund längs vägarna och vi gjorde ett antal spontanstopp. Ingen av oss hade tänkt på att vi skulle åka genom så vacker natur eller att vi var på väg in i fjällvärlden. Vi ville bara se den där cementklumpen som utmärker Treriksröset. Men vägen dit var bara en liten försmak av hur vacker och maffig natur de tre länderna bjuder på här uppe i norr.

Vi kom fram till den lilla hamnen där båtarna Maria och Malla väntade på att ta oss vidare över sjön, som också heter Kilpisjärvi. Gränsen till Sverige går mitt i sjön och vi rörde oss mellan de två länderna under båtresan. Som ni ser är det ganska trist väder och regnet hängde lite i luften men enligt SMHI:s väderapp skulle molntäcket spricka upp ganska snart. Vi chansade på att det skulle stämma.

Medan vi väntade på att få köpa biljetter och gå ombord fick vi sällskap av två fina renar. Det krävs starka nackmuskler för att orka bära upp de hornen.

Vi var ett ganska stort gäng som ville åka med så båda båtarna blev fyllda. Vi fick åka med Malla. Bekväma stolar, som i en buss, men väldigt tung luft att andas när vi alla satt instängda och hade på oss våra munskydd. Som tur var öppnade kaptenen en lite dörr så att det sipprade in lite bättre luft.

Det fanns bara plats för en båt vid bryggan där vi gick i land så Malla släppte bara av oss och åkte sedan tillbaka. Tydligen skulle ganska många vandra tillbaka längs den 11 km långa leden så det behövdes bara en båt för tillbakafärden. Det var otroligt skönt att slippa munskydden när vi kom ut.

Vi visste det inte då men dagen efter skulle vi bestiga toppen på fjället där borta.

Kvinnan som sålde biljetterna samlade ihop oss och berättade om leden till Treriksröset, en 3,2 km promenad bort. Vi fick två timmar på oss till att ta oss fram och tillbaka men vi fick även ett telefonnummer att ringa om vi blev lite försenade. Då skulle de vänta på oss. Två timmar lät som ganska lagom lång tid för en relativt kort vandring men det blev lite stressigt och vi hann inte ta det så lugnt och se så mycket som vi nog hade velat. Men vi hann i alla fall fram och tillbaka i tid.

Vi började med att besöka bekvämlighetsinrättningen (dasset) och hamnade sist av alla som promenerade iväg. Det var bara skönt för vem vill gå i kö i fjällvärlden. Vi gick om några sällskap men behövde aldrig trängas med andra. Vädret var redan mycket finare och sikten så bra som den kan bli. Perfekta förhållanden för att göra den här utflykten.

Min son fotade mig lite då och då också. Det här fotot är häftigt tycker jag eftersom man ser fjäll i alla tre länder samtidigt. Till vänster ser man Sverige, rakt fram ligger Norge och till höger ett finskt fjäll. Jag visste sedan tidigare att Norge bjuder på de mest spektakulära fjällen och visst är det mer dramatik i dem i jämförelse med de mer rundade fjällen i Sverige.

Efter en väldigt skön och trevlig promenad kom vi fram till en öppning i renstängslet och på andra sidan ligger snart Treriksröset.

Inte direkt det vackraste monument man kan tänka sig men den fula cementklumpen ligger så vackert i fjällnatur så upplevelsen blir ändå storslagen. Det här är en av de platser jag är gladast över att ha besökt men många drar sig nog för att ta sig till den inte så lättillgängliga gränsmarkeringen.

Här kan man, om man vill, gå runt i tre länder på lika många sekunder (nästan) utan några som helst gränskontroller. Det finns en del historia om hur röset, som ju inte är ett röse utan en betongklump, kom till och hur det hamnade här men det får den som är intresserad leta reda på själv. Ganska enkelt att hitta via google.

Vi såg några mindre rösen men hade inte tid att stanna till och kolla in dem närmare. Lite längre tid hade vi velat ha på oss men vi hann i alla fall med det vi kom dit för.

Maria låg och väntade när vi kom tillbaka och snart var vi på väg till Kilpisjärvi igen.

Vädret var nu så skönt att vi valde att sitta utomhus, längst bak i aktern. Vi hade kaffe och chokladbollar med oss och eftersom vi inte hade hunnit fika innan så blev det en båtfika. Inte så dumt att sitta där med en kopp kaffe och njuta av resan.

Vi var helt ensamma längs bak i aktern och då brydde vi oss inte om att använda munskydd. Men alla andra, även de som satt ute, hade sina masker på sig. Guiden stannade till för att prata med oss en stund (även hon med munskydd) och det var då vi fick tipset om att vandra upp till toppen på fjället Saana. En jättebra idé och vi tog genast till oss den. Vi båda älskar att stå på en fjälltopp och se ut över storslagna vyer så det blev en självklar aktivitet för tisdagen.

Här är vi på väg in mot Kilpisjärvi och fjället Saana som vi nu betraktade med större intresse än tidigare. En härlig tanke att vi skulle stå där uppe nästa dag.

Det var med en bra känsla efter en upplevelserik dag vi kom i land igen. Vi är jätteglada för att vi tog oss dit och jag vill verkligen starkt rekommendera en resa till denna vackra plats. Kilpisjärvi har bara 130 fastboende men erbjuder väldigt mycket till alla de turister som hittar dit.

Vi tog oss till hotellet där vi bodde bra och sov gott i sköna sängar. När jag får lite tid över ska jag berätta om klättringen upp till toppen på Saana. Ännu en upplevelse som väntar på den som tar sig till Kilpisjärvi.

I Söndags morse sa vi hejdå till hönsen utanför vår stuga i Råneå och gav oss ut på nya äventyr. Vi hade egentligen inte tänkt göra en omväg till Haparanda men min son förstod att jag gärna skulle vilja komma dit igen. Jag hade berättat om de två barndomsminnen jag har därifrån och han tyckte att vi skulle ta en sväng dit. De två minnen jag har är dels från en restaurang, har ingen aning om var den låg eller vad den hette men det fanns trädstammar och små vattenfall inomhus, och dels att jag satt på en bänk och tittade på hur en fiskare om och om igen slängde ut ett nät i en fors för att genast dra in det igen. Jag kan inte ha varit äldre än 4-5 år så mina minnen är lite vaga.

Haparanda och Torneå (Tornio på finska) har varit som en enda stad fram till pandemin. Nu är det gränskontroller på den finska sidan men vi har båda två covidbevis och giltiga legitimationer (i mitt fall passet eftersom mitt nya körkort inte hann komma). Kravallstaket står längs gränsen och det ser inte ut att vara så god stämning längre.

Vi parkerade vid Ikea och gick iväg för att gå den runda vi hade sett ut. Vi tänkte gå längs Torne älv på först den finska sidan och sedan ta oss över till Sverige och gå på den sidan av älven tillbaka. En gränsvakt, som först såg väldigt bister ut, kom emot oss med ena handen som ett viftande stopptecken och orden ”no no no”. Vi frågade varför och där fick bara fordon komma över gränsen. Inte riktigt vad som framgår av skyltarna men vi ville inte ifrågasätta honom eller de regler som fanns och när vi vänligt frågade var vi kunde passera gränsen gav han ett lika vänligt svar på knagglig engelska. Ca 200 m längre bort skulle vi få komma över. Vi tyckte mest att det var kul och lite spännande att få uppleva gränskontroll till FInland och att bli nekade att komma in.

Vi började gå mot den gränsövergång där gående kan passera och jag log lite när jag läste texten på sidan om det här konstverket – ”För god grannsämja”. Vi får väl hoppas att det blir så igen.

Det var en trevlig promenadväg med ännu fler konstverk och strax kom vi fram och fick visa våra covidbevis och legitimationer. I bilen till vänster sitter två gränsvakter och kollar alla som ska in i Finland. Till Sverige får alla passera obehindrat.

Vi följde den planerade rutten men var först tvungna att gå längs gator för att komma dit vi ville.

Där borta ligger Sverige.

Min son tog en del bilder där jag är med och paraplyet togs med för säkerhets skull.

Vi borde kanske ha kunnat räkna ut att det skulle bli problem med gränsövergång där vi hade tänkt oss att ta oss tillbaka. Det var bara att vända och ta samma väg tillbaka. Jag är en lydig person och det fanns dessutom kameraövervakning så att klättra över fanns det ingen tanke på.

Tillbaka i Sverige och nu började det verkligen se mörkt ut.

Vi gick bort mot en jättestor godisbutik som vi gärna ville besöka och längs vägen på den svenska sidan fanns det också en del fågelungar med sina mammor.

När vi var inne i godisbutiken brakade det lös ordentligt med rejält dundrande och blixtrande. Men det gjorde inte oss något. Vi satte oss i bilen och rullade vidare mot det boende vi hade bokat i Skaulo. Nu lämnade vi kusten för den här gången. Plötsligt såg jag en skylt där det stod Kukkolaforsen och det kändes väldigt välbekant. Jag kunde inte komma på varför men jag svängde in och insåg nästan genast att det var ju där jag som barn hade sett fiskaren som kastade sitt nät i forsen. Jättekul att hamna så rätt utan att ha vetat var jag skulle leta. Men jag kom ihåg att i mitt allra tidigaste fotoalbum står det just Kukkolaforsen under en bild.

Så småningom slutade det regna och vi stannade till på en rastplats för att sträcka på benen lite. Vi åkte på en väg som går nära Torne Älv så vi fick se många fina platser längs den älven. Här står en fiskare med sitt spö och försöker fånga någon slags fisk som säkert står och lurar i det strömmande vattnet.

Vi var väldigt nöjda med den här dagen som inte bjöd på något särskilt i vandringsväg men som fick mig att minnas och då vi båda fick uppleva gränskontroll mellan Sverige och Finland. Förhoppningsvis ska det inte behöva vara så länge till. Nu, när jag skriver det här har vi hunnit med ett lite längre besök i Finland med en övernattning men det berättar jag mer om i nästa inlägg.