Som vanligt kom vi iväg ganska tidigt på morgonen och strax efter åtta passerade vi Burträsk. Vid sjön Burträsket stannade vi och tittade tillbaka på orten som låter så välbekant. Förmodligen för att västerbottensost tillverkas där.

Dagens naturupplevelse fick vi när vi följde en led i naturreservatet Bjuröklubb. Jag hade aldrig hört talas om det men min son kände igen namnet från en av Lalehs tidiga låtar. Den spelade han för mig och naturligtvis kände jag igen den. Jag hade bara inte lyssnat så noga på texten. Hur som helst så var det återigen en väldigt skön dag och då är inte en vandring längs kusten så dumt.

Ute vid fyren finns en väderobservationsplats.

Vi åt vår medhavda matsäck på en klippa med utsikt över havet. En väldigt fin plats att njuta av goda mackor och storslagen natur 😀

Vi var både trötta och varma och orkade inte med några fler äventyr den dagen utan fortsatte mot nästa bokade hus i Råneå. Värmen gör sitt till för att orken tar slut och min hjärna kändes som om den höll på att smälta. Men vi var båda två väldigt nöjda med dagen.

Från Domsjö, utanför Ö-vik, fortsatte vi igår morse mot Ytteråträsk, som ligger en bit norr om Umeå. Vid kusten utanför Umeå finns naturreservatet Strömbäck-Kont och dit styrde vi kosan denna vackra morgon. Även denna dag strövade vi genom varierande naturtyper men det var närheten till havet som lockade oss. Vi startade vid parkeringen i vänstra, översta delen av bilden, gick genom Granskär och ut på södra spetsen av Hällskär. Efter rast och bad (sonen som badade) fortsatte vi ner till Kont med några fler pauser längs vägen. Sedan gick vi på andra sidan om sjön Hatten och tillbaka till bilen. En alldeles lagom och väldigt skön vandring.

Vi funderade på när en spång i stället är en bro. Vi passerade spångar som var lika breda som den här nedan men jag anser att när det finns ett räcke och när det är ett så välgjort bygge så blir det en bro. Jag tror inte att vi fastslog att det förhåller sig på det viset men enligt mig är det så.

Södra Hällskär. Dags för ett bad tyckte min son. Jag var inte riktigt redo ännu. Jag ska vara riktigt varm innan jag badar.

Men jag har inget emot att sitta ner och bara ha det skönt en stund och när man ser sig omkring finns det alltid något fint att fota. Vid det här laget vet ni att det är sonen som är fotograf när jag är med i bilder.

Konstiga färger och underligt ljus men det syns att han glatt kastar sig i böljan.

De här snäckorna var så små att det tog ett tag innan jag insåg att det faktiskt var snäckor.

Vi gick vidare och kom förbi en sandstrand.

Men det är klippor som lockar oss mest. Man slipper sand överallt när man har badat och det finns alltid någon skön sittplats.

Fika är gott och ett måste när man är ute på upptäcktsfärd.

Efter kaffet gick jag en bit bort för att se mig omkring och när jag satte mig ner fotade min son mig medan jag fotade honom.

Naturligtvis ville min son bada även här.

Vid det laget var jag också tillräckligt varm för att uppskatta ett svalkande dopp. Det var inte alls kallt så det var väldigt skönt.

Vi kom så småningom förbi sjön Hatten men även om det var fint där så var det havet vi helst ville se och höra.

Nästan framme vid Kont och sedan var det bara en vanlig skogsstig kvar. Men oj, vilken härlig dag det var.

Värden för det boende vi kom till hade någon dag tidigare hört av sig för att höra om vi kunde tänka oss att bo i en annan stuga än den bokade. Den tidigare gästen ville bo kvar ett tag till och vi skulle få en större och finare stuga. Inga problem, svarade jag. När vi kom fram såg vi att vi hade gjort ett uppbyte men kanske hade vi ändå föredragit den mindre stugan. Vi fick bo i en släktgård full med vackra ting från tidigare generationer. Min son tyckte att det var lite läskigt och var rädd för att något skulle gå sönder. Jag kände något liknande men tyckte ändå att det var ganska stort att vi fick bo i detta museum.

Vi lyckades vara så försiktiga att inga fina tallrikar eller något annat gick sönder. Att tv:n small till och började ryka när vi tryckte på on-knappen var knappast vårt fel. Men visst är det lite typiskt att något verkligen går sönder när man knappt vågar vända sig om av rädsla att förstöra något. Det var ingen fara för sonen var snabb med att dra ur sladden och jag öppnade dörrarna så att han kunde ställa ut den varma tv:n. Då slutade den ryka och jag gick genast och berättade för värdarna vad som hade hänt. De var mest bekymrade för vår skull och för att vi blev utan tv men oss gjordet inte det något.

Finbesök av gårdens ena katt.

Halvåtta i morse var vi iväg igen och resan norrut fortsätter.

I onsdags var det fortfarande ostadigt väder men det såg ut att bli ganska bra på eftermiddagen. Det blev bestämt att jag, Lotta och Eddie skulle möta min son vid tåget för att sedan åka till Andersön. Precis när vi klev ur bilen för att ta en härlig promenad kom första åskknallen och ett fint regn strilade ner på oss. Vi var helt överens om att fortsätta i alla fall och tur var det. Det tog nämligen inte lång tid innan regnet försvann och snart började solen titta fram mellan molnen.

Alla foton där jag är med är tagna av min son.

Det blev precis så härligt som vi hade hoppats och pojkarna i sällskapet badade medan vi flickor nöjde oss med att titta på.

Som synes var lyckan stor när Eddie väldigt tydligt visade att han accepterade och gillade min son.

Efter middagen åkte Lotta och Eddie tillbaka till släkten i Semlan. Jag tror att vi båda var lika nöjda med våra dagar tillsammans och det blir säkert fler tillfällen. Jag och min son använde kvällen till att förbereda oss för en ganska tidig avfärd morgonen därpå.

Vårt första boende var bokat lite utanför Ö-vik (Örnsköldsvik) och vi hann med två rejäla stopp innan vi kom dit. Min son har varit vid Döda fallet som barn men minns inte att det var så trevligt ordnat som det är. Kul att han gillade vår runda bland spångar och stenar. Ni kanske känner till att Magnus Huss blev anlitad för att göra en liten förändring av Älven för att underlätta flottningen. Resultatet blev en katastrof och numera är det en turistattraktion.

Vid entrén finns en vridbar scen där uppskattade föreställningar har spelats. Senast spelades Dunderklumpen och efter vad jag har hört var det en väldigt bra föreställning. Nu har det varit uppehåll med föreställningar sedan pandemins start men scenen står redo för bättre tider.

Vi åkte vidare men gjorde ett lunchstopp på en rastplats i Sollefteå.

Vårt nästa mål var Balesuddens naturreservat, som finns bara ca en halvtimme från vårt bokade boende. Naturligtvis vill man se havet när man kommer ut till Höga kusten och även om det inte var öppet hav så kom vi till några fina vikar.

Det var ganska många backar, både uppför och nerför och i värmen var det rätt så svettigt emellanåt. Vi gick genom olika naturtyper och leden tog oss lite då och då till stränder och klippor nära havet.

Här badade min son men jag väntade till lite senare. Stugan där borta är öppen och åtta personer får plats att sova där. Inget vatten eller el men väldigt mysigt med bl a vedspis.

Det finns inte bara hav här utan även en tjärn, Balestjärn, med väldigt klart vatten. Här hittade vi en liten ledig plats där vi båda tog oss ett dopp. Eller rättare sagt, jag tog ett dopp och min son simmade omkring. Härligt svalt men inte kallt. Faktiskt vederkvickande för både kropp och huvud.

Från tjärnen kunde man fortsätta upp på berget och komma närmare öppet hav. Men det var långt kvar och även om jag hade tänkt att vi skulle ut dit så var min son klok nog att inse att det nog skulle bli lite för mycket för hans mamma. Det var tur för han hade så klart helt rätt. Vi gick tillbaka en liten bit till stranden vid en liten havsvik och där gjorde vi kaffe och åt varsin chokladboll. Inte så dumt.

En rolig avslutning på besöket av Lotta och Eddie och sedan en helt fantastisk första dag på min och min sons resa. I dag har också varit en härlig dag men det får bli en senare historia.

Det som var så efterlängtat var ett besök som jag och bloggvännen Lotta länge har ”pratat” om i våra kommentarer till varandra och via mail. Äntligen kunde vi träffas och vilket lyckat möte det har blivit. Men innan Lotta och fina vovven Eddie kom gick jag en lång promenad mot stan och men vände vid gångbron över sjön och fortsatte hem en annan väg än jag brukar gål

Jag kom upp på Krönet, en vägkrök så högt upp man kan komma utan att gå upp på berget.

Jag kom ner i närheten av Ändsjön och avslutade med en kort promenad längs stigen runt sjön och den sista lilla biten hem.

När jag kom hem hördes det välbekanta tutandet från Thomée och eftersom jag stod med kameran i händerna blev det en bild från balkongen.

På måndagskvällen kom Lotta och Eddie och det var precis så kul att träffas som jag hade tänkt att det skulle vara. Lätt att prata och många liknande tankar och erfarenheter. Och så Eddie…en helt underbar och väldigt gosig kompis som verkligen blir en kompis när han själv har fått tid att välja att bli en sådan. Jag väntade på klartecken från honom och när det kom kunde han inte få nog och knappast jag heller.

Tyvärr försvann det underbara sommarvädret men det var fortfarande varmt och mellan regnskurarna åkte vi till Bynäset. Fjällen kunde knappt skönjas i gråvädret men vi fick ändå en härlig promenad.

I dag blir det fler sköna promenader och i eftermiddag planerar vi att ta oss till Andersön, tillsammans med min son som kommer med tåget under dagen. I morgon är det dags för hans och min resa norrut men innan dess väntar den här dagens äventyr tillsammans med en nyfunnen vän, som har varit en vän vi a bloggarna länge, och jag får ju inte glömma nya kompisen Eddie. Det blir säkert en hel del gos med honom innan han och hans matte lämnar oss i kväll.

Jag klämde in ett pass på katthemmet mellan resor och besök och det kändes väldigt kul att få komma dit igen. Vilken förmån det är att få umgås med alla dessa fina katter. Det är ingen idé att fästa sig starkt vid någon av dem för målet är ju att de ska få komma till bra hem så fort som möjligt. Men först ska de få klartecken av veterinär och alla ska kastreras. Kattungar lockar alltid fram känslor, precis som alla djurungar. Den här goknulen har inte fått något namn ännu men det dröjer nog inte länge innan det händer. Hon är en liten avbild av sin mamma, som inte ville vara med på bild den här gången.

Här har brorsan vågat sig fram också. Det är svårt att tro att de är syskon men såvitt jag förstår så är de kullsyskon. Den röda fräser när man kommer för nära och vill inte alls bli rörd. Den andra kan man få peta lite på men hon fräste också lite försiktigt när jag först kom in till dem. Är man född som vildkatt så tar det nog ett tag innan tilliten till människor kommer. Mamman däremot var helt lugn och har säkert bott tillsammans med någon människa.

Ännu fler sötnosar. Tassen som sträcks ut är inte ett slag, som man kan råka ut för ibland, utan nyfikenhet på mobilen. En riktigt kelig och gosig kisse. Den svarta med vita tecken ville däremot vara ifred. Men den sista, med de stora ögonen, ville gärna mysa lite.

Jag for direkt från katthemmet till Marieby och till det lilla område där Jämtlands landskapsblomma brunkulla växer. En kvinna sa till mig att hon tycker att guckuskon borde vara vår landskapsblomma i stället för denna lilla, oansenliga blomma. Men jag tycker att det är helt rätt att vi representeras av brunkullan. Den finns inte på många platser men runt Östersund känner jag till två bestånd. Den är dessutom inte så trist som man tror när man ser den på lite håll. Man ska helst komma riktigt nära för att upptäcka hur fina de är.

Men det är klart att om man ser dem så här så ser de inte särskilt märkvärdiga ut.

I den här gläntan finns brunkullorna och man måste hålla sig på spångarna för att inte råka trampa ner de små blommorna. Här finns en del andra orkidéer också men dem brydde jag mig inte så mycket om den här dagen.

Det var en skön dag och jag ville inte åka hem riktigt än. Jag hade varit förutseende och tagit med en macka så att jag skulle klara en promenad också. Jag såg att det fanns en tjärn längre bort och den fick bli mitt mål. Jag passerade en väldigt söt liten stuga.

Jag kom fram till Höktjärnen och där kändes det lagom att vända tillbaka.

I dag har jag varit och fotograferat mig för mitt nya körkort. Det är aldrig kul och det är stört omöjligt att se normal ut. Man får ta om bilden hur många gånger som helst men jag gav upp redan vid andra försöket. Glasögonen fick inte vara på och den korta stund jag fick se resultatet såg jag en vilt stirrande galning som försökte hålla sig för skratt. Den snälla tjejen i receptionen sa att det blev en fin bild men jag såg vad jag såg och det är tur att bilden blir väldigt mycket mindre när den hamnar på ett litet körkort. Jag fick veta att det är helt ok att köra utan körkort om jag har annat ID med mig. Kanske hinner jag få körkortet redan på onsdag men om inte så är det inga problem under nästa resa.

Man blir lite begränsad utan betalkort. Jag kunde inte parkera där det var avgift eftersom den parkeringsapp som gällde krävde att man har ett kort anslutet. Men det gick bra ändå eftersom Ica Maxi ligger bara en kvart bort. En liten promenad har jag ju inget emot. Men i dag hamnade faktiskt ett av mina nya kort i brevlådan och nu är det aktiverat och invigt med beställning av hemleverans av mat.