Jag har tjatat om min vilja att hitta trattkantareller ett tag nu och igår såg det ut som om dagen skulle bli perfekt för svampletning. Här i Jämtland är trattisarna mest förekommande nära fjällen och eftersom jag hittade en lagom mängd utanför Höglekardalen förra hösten så var det dit jag begav mig. Då och då tittar fjällen fram när man närmar sig. Det var en kylig morgon och dimman låg som ett lock över dalgången längre fram. Jag var i stort sett ensam på vägen så det var inga problem att stanna för att fota genom rutan.

Framme på parkeringen började jag med att swisha de 20 kr det kostar att stå där en dag och sedan tog jag på mig mössa och vantar (premiär för säsongen) och gick iväg. Ett frostnupet blad fick bli höstens första frostmotiv.

Det här är inte en stig jag skulle rekommendera om man vill ha en lättsam promenad och kanske gå i bredd två stycken. Den ser väldigt fin ut i början men snart blir det väldigt stenigt, fullt med rötter, blött och lerigt. Vis av den lärdom jag fick förra hösten, dvs blöta fötter, hade jag tagit på mig stövlar den här gången. Det gjorde promenaden väldigt mycket trevligare. Ländryggen tycker om den här sortens stigar så den var i alla fall glad, eller rättare sagt så var det jag som var glad för att ryggen trivdes. Naturen förändrades emellanåt och det gör ju upplevelsen trevligare. Tar man det lugnt och ser efter var man placerar fötterna så är även den här stigen ett bra val och den bjuder på en del fina naturupplevelser.

Förutom att ha koll på hur stigen såg ut försökte jag även se om det fanns trattisar innan jag kom till ”mitt” ställe. Men jag vet att de här svamparna trivs på en speciell höjd så jag förväntade mig egentligen inte att hitta några innan jag var där. Och där var de. De stod där precis bredvid stigen och väntade på mig. Svamplycka! Att ingen annan hittar dem måste bero på att det är lite bökigt att ta sig dit. Jag hade vadat över både små vattendrag och kärr och det vill nog inte alla.

Jag hittade alldeles lagom många inom ett litet område och eftersom jag blev kall om fingrarna av att gräva i mossan, för att få upp hela svampen, kände jag mig ganska nöjd med att det verkade vara slut på tillgången där. Det är mer än det ser ut att vara på bilden och de fyllde min svamptork två gånger.

Jag var nästan framme vid Storfallet så jag fortsatte den sista biten för få att sitta där och äta min matsäck medan jag tittade ut över forsen och lyssnade på dånet från när vattnet föll ner i ravinen.

Chokladboll som avslutning så klart.

Jag kom tillbaka till parkeringen och mer än så hade jag egentligen inte tänkt göra den här dagen. Jag hade gått ca 5 km och kroppen kändes fortfarande ganska pigg. Jag kunde bara inte åka därifrån utan att ha varit uppe en bit på ett fjäll och njutit av alla höstfärger. Inget är så vackert som fjällen i höstskrud. Men jag ville inte göra en ansträngande vandring ända nerifrån dalen så jag styrde mot Fjällhalsen, som ligger en bit upp och där det finns både restaurang och parkeringar. Vägen upp är rejält brant men min Fuchsia klarade det galant. Härifrån tänkte jag att jag i alla fall skulle ta mig upp på kalfjället och sedan känna efter om jag orkade mer. Mittemot parkeringen ligger Drommen, en av de fjälltoppar jag besegrade i somras.

Det började med en lätt vandring uppför. En väldigt välbekant led eftersom vi under några år hade en liten fjällstuga en bit ner längs vägen.

Jag ångrade inte mitt val att ta mig upp hit.

Där framme syns Västfjället. Under de två år jag väntade på att få en ny lever hade jag som målsättning att ta mig upp på den toppen. Sista stigningen är rent grym men sju månader efter transplantationen tog jag mig upp dit i sällskap av min yngsta dotter och min svägerska. Jag ska erkänna att jag nästan gav upp i den sista backen men med många pauser kom jag till sist upp. Sedan dess har jag varit uppe där två gånger till men den sista stigningen är fortfarande hemsk. I alla fall för mig. Igår valde jag att följa leden till vänster när den delade sig och där var det bara en väldigt svag lutning.

Små bäckar ser man lite här och där och vattnet är så rent att många dricker det som det är.

Även här var det blött. Blötare än jag minns att det har varit vid tidigare tillfällen och kanske har det regnat mycket i fjällen. Jag var i alla fall glad för att jag hade stövlar på mig. Jag fick en kommentar om mina röda stövlar och det var ett positivt ”vilka härliga röda stövlar du har, de passar dig perfekt”. De är inte direkt vandringsstövlar men de är väldigt sköna. Jag har beställt ett par mer robusta stövlar men de kom inte fram i tid och det gick ju bra ändå.

Två gånger fick jag närkontakt med hundar och jag passade så klart på när tillfälle bjöds. Den ena var en podengo, eller podenco som husse och matte sa. Googlar man så finns båda stavningarna. Det enda jag kan om den rasen är att jag som ung lärde mig att den hoppar fyrfota upp i luften om den vill se något över ett hinder. Den här matten sa att deras hund gjorde så och det tyckte jag var kul. Det är även kul att många gärna stannar till en stund och byter några ord när man möts på en led på fjället. I alla fall när vi är så få som den här dagen.

Det var så skönt och jag fortsatte en bra bit. Jag hade en liten tanke om att kanske ta mig upp på Västfjället från den inte så branta baksidan. Här hade jag sett en kvinna komma från andra hållet och därför väntade jag tills hon var i sänkan bakom buskaget innan jag lyfte kameran. Man vet ju aldrig hur folk ställer sig till att bli fotade. När vi sedan möttes sa vi hej, precis som man brukar och precis när vi hade passerat varandra klickade det till i min hjärna och jag vände mig om och utbrast ”Inger”. Då vände sig kvinnan om och sa ”Ingrid…från Vattjom”. Vi bodde i grannbyar utanför Oviken och träffades på byfester och i skolan eftersom vi hade barn i samma klass. Vi möttes även ibland på promenader men vi var aldrig mer än bekanta. Vi flyttade därifrån 2009 så det är minst 13 år sedan vi sågs. Men hon såg ut precis som då och jag hade samma slags frisyr då som det coronaburr jag har nu (har förresten bestämt mig för att återgå till kort frisyr) så när vi väl tittade lite mer noga så var det inte svårt att känna igen varandra. Det blev en jättetrevlig pratstund där på fjället innan vi fortsatte åt varsitt håll igen. Visst är det märkligt och roligt att möten med bekanta kan ske på väldigt oväntade platser.

Det började mulna och klockan närmade sig tre på eftermiddagen. Jag började känna mig ganska sliten och det skulle ta flera timmar att gå upp på toppen och ner igen så jag var klok nog att tänka om. Det fick räcka med att komma upp hit och se alla färger. De milsvida vyerna åt alla väderstreck får jag se en annan gång. Förhoppningsvis nästa sommar. Här vände jag på klacken och påbörjade nerfärden. Hungrig började jag bli också men som tur är har jag oftast med mig en påse med olika nötter, russin och mörka chokladprickar och det är både gott och mättande.

Nästan tillbaka på parkeringen igen.

Klockan var över fem när jag kom hem. Jag satte igång svamptorken, fixade en god svamppasta till middag, tog en varm och skön dusch och sedan orkade jag inte mer. Idag har jag vilat. Det blev en promenad på 25 minuter i duggregnet bara för att jag ville röra lite på mig men för övrigt har det varit en väldigt lugn dag med återhämtning.

Det har hänt mycket med höstens framfört under de dagar jag var hemifrån. Men det ser inte likadant ut överallt och det finns fortfarande många gröna gräsytor och träd. Under två dagar har jag gått olika rundor för att försöka få koll på hösten. Igår följde jag strandlinjen mot Vallsundsbron och jag hittade en hel del höstfärger.

Idag var det dags för ett pass på katthemmet igen och det här var synen som mötte mig när jag kom in i hallen och tittade in i ett av det stora rummen.

Det var faktiskt minst sex katter som hade stenkoll på mig. Men de tittade inte längtansfullt på mig. Möjligtvis hoppades de på att få mat men när jag öppnade dörren fick alla sex katter bråttom att gömma sig. Men jag fick massor av kattmys av mer tillitsfulla kissar i andra rum så jag lät de här katterna vara ifred.

Jag och S, den unga tjej jag volontärade tillsammans med idag, var ganska effektiva så redan klockan tio kunde jag komma därifrån. Jag åkte hem, parkerade bilen och gick sedan ut på ännu en skön höstpromenad. Den här gången gick jag åt andra hållet och kom upp på de stigar jag så ofta vandrar på.

Det var en väldigt seg och sömnig humla som långsamt klättrade omkring för att försöka hitta något gott.

Om väderrapporten visar sig stämma och jag vaknar upp och mår bra så blir det förmodligen en liten svampletartur i skogen i Bydalsfjällen i morgon. Kanske har jag bättre tur med att hitta trattkantareller där.

På söndagen kände vi oss redo för en rejäl skogspromenad och vi tänkte att vi kanske kunde ha turen att hitta trattkantareller samtidigt som vi njöt av dagen. Eftersom vi hittade massor av trattisar i samma skog förra hösten trodde vi att chansen var god att göra samma fynd den här gången. Men det var inte huvudsyftet med vår utflykt, bara en förhoppning om svamplycka.

Vi hann inte gå många meter innan solen glittrade i ett spindelnät så att nattens regndroppar syntes lång väg. Naturligtvis åkte min kamera fram men min son tyckte tydligen att jag var ett bättre motiv.

Området vi vandrade i är ett naturreservat men jag har naturligtvis glömt vad det heter. Det spelar nog ingen roll och jag kan i alla fall visa att vi startade på Upplandsleden.

En jätteskön dag och en promenad i varierande natur. Torra fina skogsstigar och spångar över våtmarker gav oss mycket att se och uppskatta. Kaveldun ser jag inte så ofta så de måste så klart förevigas.

Egentligen var vi bara ute efter att plocka trattkantareller och min son hade märkt ut platsen där vi hittade så många förra hösten. Men det är svårt att gå förbi de fina soppar av olika slag som växte alldeles bredvid stigen.

Bitvis var skogen som hämtad ur en tavla av John Bauer. Här åt vi vår lunch bestående av goda mackor.

Vi hade gått i flera timmar och min svampväska hade fått en del innehåll. Tyvärr hittade vi inte så många trattisar men en hel del soppar, några taggsvampar, en blodriska, en citronslemskivling och två små kantareller. Vi hade ratat merparten av alla svampar vi såg men de finaste fick följa med oss hem. Men hoppet fanns fortfarande eftersom vi inte hade kommit fram till den fyndplats vi var på väg mot.

Innan vi kom dit ville vi ha lite fika och vi hittade en bra sten att sitta på. Det var fuktigt överallt så våra sittunderlag kom väl till pass. Nu tror ni nog att vi som vanligt hade chokladbollar med oss men nej, vi hade varsin burk med äppelpaj och vaniljsås och det smakade väldigt bra. Paj ska helst vara lite ljummen men ute i skogen gäller lite andra regler och vi var båda nöjda.

När vi kom till den plats där vi trodde att vi skulle mötas av ett hav av trattisar blev vi lite besvikna. Min son hittade två väldigt små exemplar och i övrigt var det helt tomt på svamp. Förmodligen var vi där lite för tidigt på säsongen för det var i slutet av september vi hittade alla trattisar förra året. Men vi deppade inte för det utan konstaterade att vi i alla fall hade en fin svampskörd med oss och jag har ju planer på att försöka hitta trattisar i mina trakter snart i stället.

Giftigt lysande liljekonvaljebär får avsluta berättelsen om vår utflykt i svampskogen.

På måndagsmorgonen gav jag mig iväg direkt efter frukost och kanske gick det aningen lite bättre att köra de 48 milen hem (ja, google visade mig en genväg som var en mil kortare) men det var ändå skönt att stanna på samma ställen som på nerresan, sträcka på benen lite i Tönnebro och Ytterhogdal och ta en lite längre promenad runt sjön i Bollnäs. Jag hade inte längtat hem ett dugg men hemma är alltid bäst. Nu dröjer det nog till jul innan jag får träffa åtminstone två av mina barn. Ibland är det bra att tiden går fort.

Ni kanske undrar vad som hände med den svamp vi hittade. Trattisarna åkte ner i en god gryta tillsammans med några ur förra årets skörd. De övriga svamparna rensade jag, förvällde dem och la allt i en burk som jag skulle ta med mig hem. Min son ville nämligen inte ha dem. Men naturligtvis glömde jag burken med svamp i kylen och nu får den vara i min sons frys tills vi träffas nästa gång.

På lördagsmorgonen gjorde jag och min son oss i ordning för en dagsutflykt till Örebro. Där väntade mina båda döttrar och yngsta dotterns man på oss. Det är ca 17 mil mellan Uppsala och Örebro och resan tar lite drygt två timmar. Vi hämtade först upp min äldsta dotter och fortsatte sedan till yngsta dottern, hennes man och deras två katter, två bröder med namnen Pixel och Grixis (välkända namn från ett datorspel). Kattbröderna var först med att hälsa oss välkomna. Jag tror inte att jag har hört några andra katter prata så gulligt. De jamade inte utan det lät mer som kuttrande, kanske lite likt duvors läte. Båda blev gärna klappade och kliade och de kunde komma och buffa lite på oss emellanåt. Tyvärr lyckades jag inte få till några bra foton men en mobilbild blev tillräckligt ok. Jag kan inte skilja på bröderna och därför låter jag er förreställa er den här kissen i dubbel upplaga.

Vi fikade, åt lunch tillsammans och fikade igen medan vi pratade och trivdes tillsammans. Jag är alltid extra glad när vi lyckas samlas allihop och nu har vi gjort det två gånger med inte alltför lång tid emellan. Svärsonen är nyopererad så någon promenad blev det inte men tiden gick väldigt snabbt ändå och det blev dags för mig och min son att åka tillbaka till Uppsala.

Vi båda vill helst ut och röra på oss varje dag så det blev ännu en ganska lång promenad med stolpletning i Uppsala. Även den här gången gick vi över Fyrisån men fortsatte i en annan riktning än dagen innan.

Vi närmade oss Uppsala slott och i förgrunden syns Svandammen. Vi såg inga svanar och vattnet var för grumligt för att vi skulle se de fiskar som min son sa ska finnas där. Men änder fanns det en hel del av.

Vi tog oss upp till slottet och såg ut över staden. Man skulle kunna tro att det är Svampen i Örebro men Uppsala har också ett vattentorn som på långt håll påminner om Svampen.

Domkyrkan är svår att fota eftersom den är inträngd mellan många andra byggnader. Men på det här avståndet och från en upphöjd position syntes ganska mycket av den.

Vi kom in på slottsgården och då kom en rad av tutande bilar körande. De parkerade framför oss och ut kom festklädda, glada människor och började dansa till för oss exotisk musik. Jag har ingen aning om vad det var frågan om eller vad för slags musik det var men kanske var det ett bröllopsfölje.

Gunillaklockan, som står framför Uppsala slott ovanpå bastion Styrbiskop, är en av Uppsalas mest kända siluetter. Den är en så kallad vårdklocka som markerade dagens början och slut. Klockans dagliga klämtningar, klockan sex på morgonen och klockan nio på kvällen har i flera hundra år hörts från slottsbacken./destinationuppsala.se

Från Slottsgården ser man ut över en del av Botaniska trädgården. Vår stolpjakt förde oss genom den.

En tillbakablick upp mot slottet.

I en botanisk trädgård finns det väldigt mycket att beundra. Jag har begränsat mig rejält och visar bara ett fåtal bilder.

Trädgården fortsatte i ett annat område och här var det mest ätliga växter. Jag förstod först inte det utan utropade förtjust att ”titta, det ser ut som kronärtskockor”. Det var precis vad det var också.

Jag ska inte räkna upp allt som syns men det min son petar på är svartkål.

Det här är faktiskt grönkål även om färgen kanske inte stämmer riktigt. Den gröna grönkålen skymtar lite i bilden längre till höger.

Den här festliga växten är ricin. Ur fröna pressas ricinolja som har en laxerande effekt. Fröna är dock dödligt giftiga och oljan måste därför värmebehandlas före användning. Jag har själv aldrig råkat ut för att bli itvingad ricinolja och det är nog mest i gamla filmer jag har hört talas om det.

Vi fortsatte vår promenad och när vi vände tillbaka gick vi genom Engelska parken och strax därpå passerade vi Pelle Svanslös glugg på Åsgränd (jag gissar att de flesta vet att Pelle Svanslös är från Uppsala). Det är nog lätt att missa denna lilla glugg i ett källarfönster om man inte vet om att den finns där. Som ni ser regnade det lite till och från och innan vi var hemma hos min son hade vi hunnit bli lite blöta. Som avslutning på promenaden blev vi även nerstänkta av en buss som körde lite väl fort genom en vattensamling. Men det var inte hela världen och vi var ändå väldigt nöjda med vår promenad. Vi hann precis få färdig vår mat så att vi samtidigt kunde se rapport så även den här dagen blev det en ganska sen middag.

Jag vill inte kalla dagarna intensiva men det hände något i stort sett hela tiden så det är inte underligt att det var skönt att få somna på kvällarna. Ännu en fin dag var över men vi hade hela söndagen kvar.

Prick klockan sju i fredags morse körde jag ut ur garaget hemma på Frösön och styrde söderut mot Uppsala och min son. Enligt google maps skulle den 49 mil långa resan ta ca 6 timmar om jag valde att åka i inlandet via Kårböle, Bollnäs och Gävle och den vägen är bra mycket trevligare än att åka på E4:an ända från Sundsvall. Jag brukar inte köra hela vägen i ett svep eftersom jag vet att det blir jobbigt för särskilt rygg, rumpa och höfter. Men i julas, då planerna ändrades flera gånger och det till slut blev plan C som gällde, körde jag hela sträckan på juldagen och det gick förvånansvärt bra. Därför bestämde jag mig för att göra samma sak den här gången. Jag ska inte säga att det gick bra, för det blev ganska besvärligt, men fram kom jag och som tur var blev det bättre när vi nästan genast gick ut på en rejäl promenad. När det så snabbt blir bättre kan det vara värt det extra jobbiga med en lång resa.

Jag delade upp resan i tre etapper och första stoppet blev i Ytterhogdal. Där finns det en bra toalett och möjlighet att röra på sig men tyvärr regnade det och därför åkte jag snart vidare igen.

Det var lagom att stanna i Bollnäs igen och där har jag många gånger blivit av med stelheten genom att promenera runt den lilla sjö som ligger vid en central rastplats. Det tar ca 25 minuter att gå den rundan och jag hade tur som slapp regn.

Alla, som brukar ta sig norrut via E4:an, vet var Tönnebro ligger. Det var precis där jag kom ut på E4:an och där finns restaurang, mack, rastplats och toa. Det är inte långt dit från Bollnäs men jag kände att jag var tvungen att få röra på mig innan jag gav mig ut på sista etappen. Alla kanske inte har sett att det finns en naturstig men jag följde den en bit längs sjön och tittade tillbaka mot restaurangen. Sedan var det bara att sätta sig i bilen igen och försöka variera sittställning så mycket det gick utan att säkerheten påverkades.

Sista biten var inte rolig men jag hade inget annat val än att härda ut och så fort jag kom fram till Uppsala kändes det mycket bättre. Jag och min son ville båda gå ut och promenera innan det var dags för mat och vi bestämde oss för att gå ut på stolpjakt. Det är ett trevligt sätt att komma runt i både stadsmiljö och grönområden och även min son fick upptäcka en del nya områden i den stad han bor och rör sig mycket i.

Vi kom ganska snabbt fram till Fyrisån och gick över på andra sidan för att fortsätta i den här fina allén.

Lite längre fram fanns några stora gräsmattor med olika sorters äppelträd. Det var fritt fram att plocka de äpplen man ville ha och det märktes att inte bara vi tog chansen. De flesta fina äpplena växte högt upp men min son nådde ganska många. Det blev ett bra mellanmål och vi tog även med oss ett gäng i en påse som jag alltid har med mig i väskan. Tanken var att baka en äppelsmulpaj när vi kom tillbaka till lägenheten. Just den här sorten heter Wealthy och den var väldigt god.

Vi hittade några stolpar, registrerade dem och vände sedan hemåt igen. Det är fint att promenera längs Fyrisån och just här ligger en byggnad som tidigare hette Upsala jästfabrik.

Upsala Ångqvarn bildades 1874 genom en fusion av de båda företagen Eldkvarn och Svartbäckens bränneri. Förutom kvarnrörelsen och brännvinsbränneriet ingick också en makaronifabrik och en jästfabrik.

Medan min son fixade till en fantastiskt god middag ägnade jag mig åt att göra äppelpajen. Det blev en ganska sen middag (enligt mina vanor och rutiner) men vad gör det när man så småningom får njuta av så mycket gott.

Lite senare somnade vi gott med vetskapen om att lördagen skulle bli en väldigt bra dag den också.