På söndagen kände vi oss redo för en rejäl skogspromenad och vi tänkte att vi kanske kunde ha turen att hitta trattkantareller samtidigt som vi njöt av dagen. Eftersom vi hittade massor av trattisar i samma skog förra hösten trodde vi att chansen var god att göra samma fynd den här gången. Men det var inte huvudsyftet med vår utflykt, bara en förhoppning om svamplycka.

Vi hann inte gå många meter innan solen glittrade i ett spindelnät så att nattens regndroppar syntes lång väg. Naturligtvis åkte min kamera fram men min son tyckte tydligen att jag var ett bättre motiv.

Området vi vandrade i är ett naturreservat men jag har naturligtvis glömt vad det heter. Det spelar nog ingen roll och jag kan i alla fall visa att vi startade på Upplandsleden.

En jätteskön dag och en promenad i varierande natur. Torra fina skogsstigar och spångar över våtmarker gav oss mycket att se och uppskatta. Kaveldun ser jag inte så ofta så de måste så klart förevigas.

Egentligen var vi bara ute efter att plocka trattkantareller och min son hade märkt ut platsen där vi hittade så många förra hösten. Men det är svårt att gå förbi de fina soppar av olika slag som växte alldeles bredvid stigen.

Bitvis var skogen som hämtad ur en tavla av John Bauer. Här åt vi vår lunch bestående av goda mackor.

Vi hade gått i flera timmar och min svampväska hade fått en del innehåll. Tyvärr hittade vi inte så många trattisar men en hel del soppar, några taggsvampar, en blodriska, en citronslemskivling och två små kantareller. Vi hade ratat merparten av alla svampar vi såg men de finaste fick följa med oss hem. Men hoppet fanns fortfarande eftersom vi inte hade kommit fram till den fyndplats vi var på väg mot.

Innan vi kom dit ville vi ha lite fika och vi hittade en bra sten att sitta på. Det var fuktigt överallt så våra sittunderlag kom väl till pass. Nu tror ni nog att vi som vanligt hade chokladbollar med oss men nej, vi hade varsin burk med äppelpaj och vanliljsås och det smakade väldigt bra. Paj ska helst vara lite ljummen men ute i skogen gäller lite andra regler och vi var båda nöjda.

När vi kom till den plats där vi trodde att vi skulle mötas av ett hav av trattisar blev vi lite besvikna. Min son hittade två väldigt små exemplar och i övrigt var det helt tomt på svamp. Förmodligen var vi där lite för tidigt på säsongen för det var i slutet av september vi hittade alla trattisar förra året. Men vi deppade inte för det utan konstaterade att vi i alla fall hade en fin svampskörd med oss och jag har ju planer på att försöka hitta trattisar i mina trakter snart i stället.

Giftigt lysande liljekonvaljebär får avsluta berättelsen om vår utflykt i svampskogen.

På måndagsmorgonen gav jag mig iväg direkt efter frukost och kanske gick det aningen lite bättre att köra de 48 milen hem (ja, google visade mig en genväg som var en mil kortare) men det var ändå skönt att stanna på samma ställen som på nerresan, sträcka på benen lite i Tönnebro och Ytterhogdal och ta en lite längre promenad runt sjön i Bollnäs. Jag hade inte längtat hem ett dugg men hemma är alltid bäst. Nu dröjer det nog till jul innan jag får träffa åtminstone två av mina barn. Ibland är det bra att tiden går fort.

Ni kanske undrar vad som hände med den svamp vi hittade. Trattisarna åkte ner i en god gryta tillsammans med några ur förra årets skörd. De övriga svamparna rensade jag, förvällde dem och la allt i en burk som jag skulle ta med mig hem. Min son ville nämligen inte ha dem. Men naturligtvis glömde jag burken med svamp i kylen och nu får den vara i min sons frys tills vi träffas nästa gång.