En njutardag

Jag har tjatat om min vilja att hitta trattkantareller ett tag nu och igår såg det ut som om dagen skulle bli perfekt för svampletning. Här i Jämtland är trattisarna mest förekommande nära fjällen och eftersom jag hittade en lagom mängd utanför Höglekardalen förra hösten så var det dit jag begav mig. Då och då tittar fjällen fram när man närmar sig. Det var en kylig morgon och dimman låg som ett lock över dalgången längre fram. Jag var i stort sett ensam på vägen så det var inga problem att stanna för att fota genom rutan.

Framme på parkeringen började jag med att swisha de 20 kr det kostar att stå där en dag och sedan tog jag på mig mössa och vantar (premiär för säsongen) och gick iväg. Ett frostnupet blad fick bli höstens första frostmotiv.

Det här är inte en stig jag skulle rekommendera om man vill ha en lättsam promenad och kanske gå i bredd två stycken. Den ser väldigt fin ut i början men snart blir det väldigt stenigt, fullt med rötter, blött och lerigt. Vis av den lärdom jag fick förra hösten, dvs blöta fötter, hade jag tagit på mig stövlar den här gången. Det gjorde promenaden väldigt mycket trevligare. Ländryggen tycker om den här sortens stigar så den var i alla fall glad, eller rättare sagt så var det jag som var glad för att ryggen trivdes. Naturen förändrades emellanåt och det gör ju upplevelsen trevligare. Tar man det lugnt och ser efter var man placerar fötterna så är även den här stigen ett bra val och den bjuder på en del fina naturupplevelser.

Förutom att ha koll på hur stigen såg ut försökte jag även se om det fanns trattisar innan jag kom till ”mitt” ställe. Men jag vet att de här svamparna trivs på en speciell höjd så jag förväntade mig egentligen inte att hitta några innan jag var där. Och där var de. De stod där precis bredvid stigen och väntade på mig. Svamplycka! Att ingen annan hittar dem måste bero på att det är lite bökigt att ta sig dit. Jag hade vadat över både små vattendrag och kärr och det vill nog inte alla.

Jag hittade alldeles lagom många inom ett litet område och eftersom jag blev kall om fingrarna av att gräva i mossan, för att få upp hela svampen, kände jag mig ganska nöjd med att det verkade vara slut på tillgången där. Det är mer än det ser ut att vara på bilden och de fyllde min svamptork två gånger.

Jag var nästan framme vid Storfallet så jag fortsatte den sista biten för få att sitta där och äta min matsäck medan jag tittade ut över forsen och lyssnade på dånet från när vattnet föll ner i ravinen.

Chokladboll som avslutning så klart.

Jag kom tillbaka till parkeringen och mer än så hade jag egentligen inte tänkt göra den här dagen. Jag hade gått ca 5 km och kroppen kändes fortfarande ganska pigg. Jag kunde bara inte åka därifrån utan att ha varit uppe en bit på ett fjäll och njutit av alla höstfärger. Inget är så vackert som fjällen i höstskrud. Men jag ville inte göra en ansträngande vandring ända nerifrån dalen så jag styrde mot Fjällhalsen, som ligger en bit upp och där det finns både restaurang och parkeringar. Vägen upp är rejält brant men min Fuchsia klarade det galant. Härifrån tänkte jag att jag i alla fall skulle ta mig upp på kalfjället och sedan känna efter om jag orkade mer. Mittemot parkeringen ligger Drommen, en av de fjälltoppar jag besegrade i somras.

Det började med en lätt vandring uppför. En väldigt välbekant led eftersom vi under några år hade en liten fjällstuga en bit ner längs vägen.

Jag ångrade inte mitt val att ta mig upp hit.

Där framme syns Västfjället. Under de två år jag väntade på att få en ny lever hade jag som målsättning att ta mig upp på den toppen. Sista stigningen är rent grym men sju månader efter transplantationen tog jag mig upp dit i sällskap av min yngsta dotter och min svägerska. Jag ska erkänna att jag nästan gav upp i den sista backen men med många pauser kom jag till sist upp. Sedan dess har jag varit uppe där två gånger till men den sista stigningen är fortfarande hemsk. I alla fall för mig. Igår valde jag att följa leden till vänster när den delade sig och där var det bara en väldigt svag lutning.

Små bäckar ser man lite här och där och vattnet är så rent att många dricker det som det är.

Även här var det blött. Blötare än jag minns att det har varit vid tidigare tillfällen och kanske har det regnat mycket i fjällen. Jag var i alla fall glad för att jag hade stövlar på mig. Jag fick en kommentar om mina röda stövlar och det var ett positivt ”vilka härliga röda stövlar du har, de passar dig perfekt”. De är inte direkt vandringsstövlar men de är väldigt sköna. Jag har beställt ett par mer robusta stövlar men de kom inte fram i tid och det gick ju bra ändå.

Två gånger fick jag närkontakt med hundar och jag passade så klart på när tillfälle bjöds. Den ena var en podengo, eller podenco som husse och matte sa. Googlar man så finns båda stavningarna. Det enda jag kan om den rasen är att jag som ung lärde mig att den hoppar fyrfota upp i luften om den vill se något över ett hinder. Den här matten sa att deras hund gjorde så och det tyckte jag var kul. Det är även kul att många gärna stannar till en stund och byter några ord när man möts på en led på fjället. I alla fall när vi är så få som den här dagen.

Det var så skönt och jag fortsatte en bra bit. Jag hade en liten tanke om att kanske ta mig upp på Västfjället från den inte så branta baksidan. Här hade jag sett en kvinna komma från andra hållet och därför väntade jag tills hon var i sänkan bakom buskaget innan jag lyfte kameran. Man vet ju aldrig hur folk ställer sig till att bli fotade. När vi sedan möttes sa vi hej, precis som man brukar och precis när vi hade passerat varandra klickade det till i min hjärna och jag vände mig om och utbrast ”Inger”. Då vände sig kvinnan om och sa ”Ingrid…från Vattjom”. Vi bodde i grannbyar utanför Oviken och träffades på byfester och i skolan eftersom vi hade barn i samma klass. Vi möttes även ibland på promenader men vi var aldrig mer än bekanta. Vi flyttade därifrån 2009 så det är minst 13 år sedan vi sågs. Men hon såg ut precis som då och jag hade samma slags frisyr då som det coronaburr jag har nu (har förresten bestämt mig för att återgå till kort frisyr) så när vi väl tittade lite mer noga så var det inte svårt att känna igen varandra. Det blev en jättetrevlig pratstund där på fjället innan vi fortsatte åt varsitt håll igen. Visst är det märkligt och roligt att möten med bekanta kan ske på väldigt oväntade platser.

Det började mulna och klockan närmade sig tre på eftermiddagen. Jag började känna mig ganska sliten och det skulle ta flera timmar att gå upp på toppen och ner igen så jag var klok nog att tänka om. Det fick räcka med att komma upp hit och se alla färger. De milsvida vyerna åt alla väderstreck får jag se en annan gång. Förhoppningsvis nästa sommar. Här vände jag på klacken och påbörjade nerfärden. Hungrig började jag bli också men som tur är har jag oftast med mig en påse med olika nötter, russin och mörka chokladprickar och det är både gott och mättande.

Nästan tillbaka på parkeringen igen.

Klockan var över fem när jag kom hem. Jag satte igång svamptorken, fixade en god svamppasta till middag, tog en varm och skön dusch och sedan orkade jag inte mer. Idag har jag vilat. Det blev en promenad på 25 minuter i duggregnet bara för att jag ville röra lite på mig men för övrigt har det varit en väldigt lugn dag med återhämtning.


14 comments

  1. Vilka fantastiska bilder och jag är så fascinerad av naturen som finns hos dig! Väldigt väldigt vackert!
    Jag har sett en matte med en liten cocker spaniel-valp på min gata ett tag, i veckan frågade jag om jag fick hälsa på honom och det fick jag. 4 månader bedårande liten hund ❤
    Kram

    Gilla

    • Tack Marie! Jag är också fascinerad trots att jag bor här och kommer till fjällen lite då och då 😀
      Jag tycker att det syns på människor med hundar vilka som är öppna för att man hälsar på deras hundar. Så länge man frågar först kan det inte bli fel. Det har hänt att jag har fått ett ”helst inte” till svar och särskilt om de försöker lära sin hund att inte hälsa på folk de möter. Vad mysigt att få gosa lite med en lite ung cockerspaniel 😀
      Kram

      Gilla

  2. Jag njuter verkligen av dina fina bilder och den vackra naturen! Man kan bli ödmjuk för mindre kan jag säga. En gång måste jag bara resa norröver. Mysigt att möta fyrbenta dessutom. Miss T blir så ivrig när hon ska få mat och hon hoppar högt upp och då pratar vi nog en meter samt jämfota 😀 Våra hundar är väldigt snälla och glada men lite försiktiga vid möte med främmande människor så när det gäller barn säger jag oftast nej. När det gäller någon de känner är de översvallande!

    Kram och god kväll!

    Gilla

    • Vad roligt att du känner så 😀 Alla landsdelar har sina pärlor och det här är det absolut finaste just här. Jag tycker att ni ska ta med er hundarna och husvagnen och köra norrut och gärna stanna till i närheten av mig 😀 Kanske är det inte bara podenco som hoppar fyrfota (eller jämfota, vet inte riktigt hur man säger om fyrbenta djur). Jag har aldrig sett det hos mina hundar men det finns förmodligen individer i många raser som gör så. Är man riktigt glad och hungrig så blir det nog lätt så 😀 För hundarnas skull måste man få säga nej till främlingar. Det finns ju de som går direkt på hunden utan att låta den ta första kontakten och det kan bli helt fel. Men jag tror att de flesta frågar innan de klappar en hund.
      Kram och detsamma!

      Gilla

  3. Oj, oj, oj – vilka naturbilder! Hösten har kommit betydligt längre hos dig, jämfört med här i västsverige. Så fint, så fint!
    Vilket sammanträffande med mötet och kvinnan från ”förr”. Ibland känns världen så liten.
    En mysig avslutning på dagen fixade du också. Svamppasta låter inte dumt.

    Gilla

    • Ja, nu är det som finast i fjällen. Det är alltid vackert men höstfärgerna slår det mesta. I fjällen är hösten verkligen långt gången men den börjar komma ikapp här också.
      Jättekul att träffa på en bekant från tiden i Vattjom på fjället. Jag har varit med om en hel del oväntade och märkliga möten på olika platser. Vi träffade t ex våra grannar från Vattjom på Biltema i Uppsala och vi skrattade gott åt att det är där man ska vara för att ses. Då hade det gått ganska lång tid sedan vi sågs mer än bara flyktigt. I Vattjom fanns det även ett par som kände min mormor och morfar och en bonde som hade köpt kvigor av min svåger utanför Norrköping. Som sagt så är världen ganska liten 😀
      En riktigt krämig pasta rätt med trattisar var perfekt som avslutning.

      Gilla

  4. Wow så mye sopp som du fikk med deg på turen. Herlige høstfarger i fjellet. Jeg har planer om et par fjellturer i helga. Det er spådd regn neste uke og da kan det brått bli snø i fjellet. Høsten er bare å nytes så lenge den varer.

    Gilla

    • Det är precis lagom för mig och det räcker säkert till nästa höst. Nu är det fantastiska färger i fjällen och det får du säkert också uppleva när du tar dig upp på dina fjäll. Jag hoppas att du hinner upp innan det blir snö och att det kanske blir en solig dag.

      Gilla

  5. Men åååååh! Vilken härlig höstpromenad du tar oss med på. Jag har säkert skrivit det förut men gör det igen. Du beskriver dina promenader i text och bilder så att det är som att vara där.

    Tänk att det är så få bilar att det går att stanna på vägen och ta en bild! Vilken vy! Första natten med minusgrader har vi haft här också, natten mellan onsdag och torsdag … eller torsdag morgon var det väl egentligen. Men inte så mycket att det blev frost på löven som det blev hos dig.
    Och grattis till trattisarna! Tur du hade stövlar .. fina röda också som matchar hösten. Pausen vid forsen känns mäktig med brusande vatten och … chokladboll 🙂
    Vilken tur att du fortsatte din promenad. Jag kan förstå att du njöt av alla naturscenerier och höstens färger. Det riktigt sprakar av röda, gula och orange nyanser men även andra färger som gör allt liksom komplett. Jag har faktiskt tittat på bilderna ett antal gånger. Inte så konstigt för en höstälskare som jag kanske.
    Och flera möten fick du också. Trevligt hundmöte och tänk att råka träffa någon från förr så där apropå.
    Förstår att du gav inlägget rubriken ”En njutardag” för den kändes väldigt lyckad. Och avslutningen med en god svamppasta fick det onekligen att vattnas i munnen.

    Kram och fin helg till dig!

    Gilla

    • Det är kul att du och andra gärna hänger med via mina bilder 😀 Jag är en stolt jämtlänning som gärna vill visa upp det fina med Jämtland. Lyckas jag med det så är jag nöjd och glad.
      Den vägen går bara till fjällen och just nu är det inte säsong och därför är det inte många bilar där. Men jag stannar bara om jag har bra sikt både framåt och bakåt. Vi har inte haft någon riktig frostnatt än men lite antydan till frost har jag sett någon morgon. Men frosten kommer oftast tidigare till fjällen. Jag kunde ganska snart ta av mig mössa och vantar för temperaturen steg upp till mellan 10 och 12 grader.
      Tack för grattiset 😀 Jag har mest naturfärgade och blåa kläder så att mina stövlar är röda är egengligen lite underligt. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att välja dem. Kanske var jag för en kort stund lite sugen på något annorlunda. Det var fint att sitta där vid forsen och mumsa på mackor och chokladboll.
      Ja, det blev en del trevliga möten med både hundar och deras ägare och jag är glad för att jag inte hann gå för långt innan jag kom på vem jag hade mött när jag träffade min gamla bekanting. Hela dagen var precis så njutningsfull som rubriken antyder och en riktigt krämig och god svamppasta smakar alltid bra 😀
      Kram och detsamma till dig!

      Gilla

  6. ÅÅhh … vilken fin dag … och så fin skörd med trattkantareller! Grattis!
    Vackra, vackra bilder från din promenad på fjället! Kul också att du träffade en gammal bekant 😦
    Ha en fin fortsättning på helgen!
    Kram

    Gilla

    • En underbar dag och med en fin svampskörd 😀 Ganska perfekt faktiskt.
      Fjällen är fantastiska just nu med alla färger och det var helt rätt dag att vara där. Ja, tänk att stöta på en gammal bekanting där. Men ibland händer underliga saker.
      Tack Anki och detsamma till dig!
      Kram

      Gillad av 1 person

  7. Jag har också njutit, det enda som saknades var ditt trevliga skratt och den friska fjälluften. annars var dina foton så fina med alla höstfärger som ju är allra vackrast uppe i norr även om vi också har en otrolig färgskala här nere.
    Och vilken svamplycka! Du nämner att det var blött och kärr, där borde ju även trumpetsvampen trivas!? Eller växer den kanske inte så långt norrut. Jag har sällan plockat den, bara när jag följt med någon entusiast som känt till var de växer. Svart trumpet är ju skitsvår att få syn på, o rödgula något lättare. Nu har du godsaker att njuta av framöver, jag har inte haft anledning att ta fram min svamptork denna höst. Kram!

    Gilla

    • Haha, vi skrattade gott tillsammans många gånger och jag hoppas att vi får tillfälle att göra så igen 😀 Kul att du njuter och du har nog lika mycket höstfägring hos dig även om fjällen saknas.
      Det blev en fin skörd av svamp och om sanningen ska fram är jag inte hundra procent säker på att inte en del av skörden bestod av trumpetsvamp. De är ju ganska lika och jag står inte och gör färganalyser av foten när jag plockar en av alla i mängden. Men det spelar ingen roll för de är goda båda sorterna 😀 Jag vet att jag har plockat både svart och rödgul trumpetsvamp i min storasysters skogar i Östra Östergötland men här uppe är jag inte säker på om de finns. Jag hoppas att det inte är för sent för din svamptork att komma till användning. Jag håller tummarna.
      Kram

      Gillad av 1 person


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s