Det är inte mina ord. Jag är oftast väldigt nöjd med mitt liv även om jag så klart saknar det jag hade. Men jag blev ändå glad och mungiporna åkte upp när jag stötte på de orden på min morgonpromenad. Var jag såg dem får ni se lite längre ner i inlägget.

Som jag skrev igår så hade jag intentionen att gå en av mina vanliga rundor den här dagen. Och varför vänta när man är morgonmänniska och det finaste vädret skulle vara tidigt på dagen. Jag kom iväg prick 06.40 och vandrade iväg mot soluppgången (solen gick upp 07.29). Jag har märkt att de finaste färgerna brukar synas innan solen går upp så jag tyckte att det var bra att vara tidigt ute. Men när jag närmade mig såg det ut som om bristen på moln skulle resultera i en ganska slätstruken solshow. Det gjorde ingenting för det var i första hand promenaden som var målet. Det gick bra. Jag måste fortfarande gå långsammare än vanligt och jag kan inte ta för långa steg men med den gångstilen fungerade det fint.

Jag har sett så fina vattenspeglingar med höstfärgade träd i helt lugna sjöar hos flera bloggvänner och jag skulle väldigt gärna vilja se något sådant här också. Men här blåser det och så ska det fortsätta så långt väderprognoserna sträcker sig. Jag försökte i stället fånga några speglingar i de vattenpölar jag passerade men bilderna visar tydligt att det är finare om man tittar upp från marken.

När jag hade kommit fram på andra sidan Vallsundsbron såg jag att det blev en finare soluppgång än jag hade trott. De få moln som fanns färgades vackert rödrosa och jag blev ståendes där och väntade på att solen skulle titta fram.

När jag vände mig om såg jag något skymta fram på en trädstam och jag tog några få steg in bland träden. Där hittade jag den här hemmagjorda skylten med orden i rubriken. Jag är ju självklart nyfiken på varför den sitter där och på vem som har tillverkat och placerat den där. Jag googlade orden men där finns mest bara ord om nedstämdhet i dikter och i verkligheten. Min första tanke var att någon har insett att det finns hopp och glädje och att den personen ville bekräfta den tanken genom att göra den synlig. Jättesynlig är den ju inte men de som stannar till och ser sig om kan se den. För mig fick orden betydelsen att livet är väldigt bra så länge jag kan gå och komma ut på promenader och äventyr. Så passande det blev att jag såg den just när jag kände att livet var roligare igen.

Jag vände åter blicken och kameran mot sjön och åt olika håll. Molnen färgas lite även långt bort från den plats där solen kommer upp.

Så kom den då äntligen upp…ca 10 minuter senare än vad som angavs i väderappen. Allt det röda var nu nästan helt borta och det mesta var i stället gyllene.

Jag vände hemåt igen och gick under bron för att följa strandkanten. Här har solen inte kommit upp så långt att den lyser upp min väg…

…men när jag tittade tillbaka mot bron såg jag att solen faktiskt följde mig en bit på vägen och nu började världen skimra i den morgongyllene färgskalan

När jag passerade skolan alldeles innan jag kom hem passade jag på att fota de här frukterna. Oftast är det massor av barn överallt här och då låter jag helst kameran vara kvar i väskan. Jag vet inte vad frukten heter men jag gissar att det är någon slags prydnadsäpplen.

Det blev drygt 9000 steg och det är ungefär lika mycket som det brukar bli när jag går mina vanliga promenader. Men det tog nästan två timmar och även om jag stod en stund och väntade på solen så är det mycket längre tid än vanligt. Men nu vet jag att det funkar och det är bara att hoppas att det fortsätter så och kanske t o m blir som förr.

Ja, nu verkar det som om jag snart är på gång igen och plötsligt går det undan. Igår morse tyckte jag att jag kände en liten förbättring och jag satt precis och funderade på om jag skulle testa att gå en kort promenad i lugn takt när jag fick ett meddelande med en fråga om ifall jag kunde förbarma mig över Vilde vid lunchtid. Jag kunde ju lika gärna testa min rörlighet samtidigt som jag var till hjälp för någon så jag svarade att det kunde jag men att det bara skulle bli en kort runda.

Vilde blev så glad att han grät när jag kom. Ja, jag skojar inte. Först, när han hörde nyckeln i dörren, gav han ifrån sig några skall men så fort jag öppnade dörren började han dansa omkring, vifta på hela sig och ge ifrån sig ljud som bara kan tolkas som hundgråt. Även när han stod still och lät mig krama honom fortsatte han med sin gråt men när jag tog fram kopplet slutade han och såg bara glad ut. Åh, vad jag önskar att vi hade kunnat gå en lång, härlig och rask promenad tillsammans. Men det enda sättet för mig att röra mig framåt var att långsamt ta små steg och det tyckte nog Vilde var lite trist. Han är ju van vid att det går undan ganska bra när vi är ute. Men jag tröstade mig med att han säkert gillade att han fick lukta hur mycket och länge som helst när han ville det.

Där borta till höger syns det lilla skogsavsnitt där vi gick omkring en stund och längre än så kom vi inte. Men det räckte för att Vilde skulle hinna med allt han behövde göra och trots att vi bara gick en väldigt kort runda så tog det ca en halvtimme.

Som kompensation för en alldeles för kort promenad fick han (och jag också) extra mycket gos när vi kom hem till honom igen. Men den glädje som syns i hela honom när han får sällskap byts ut mot en lite sorgsnare look när han förstår att han snart ska bli ensam igen. Han lyfte inte ens på huvudet när jag klädde på mig, klappade honom hejdå och gick.

Det kändes som om jag skulle få sota för den promenaden och jag var helt inställd på att vara i stillhet några dagar igen.

På kvällen, när jag hade gjort mig i ordning för att lägga mig, tittade jag ut och såg en måne som nästan var full. Tanken att jag borde byta objektiv och ta fram stativet flög förbi men jag orkade inte göra den lilla ansträngningen och i stället gick jag ut i nattlinnet på balkongen och chansade på att det skulle bli en skaplig bild när jag lyfte kameran mot natthimlen. Om det var en månbild jag var ute efter så blev den helt misslyckad men lite spännande blev ändå resultatet. En fin månbild får jag försöka få till en annan gång. Jag har några i arkivet som jag är rätt så nöjd med men det är nog dags igen snart.

Jag blev både glad och lite förvånad när jag vaknade i morse och kände att ljumskarna mådde ungefär som igår morse. Jag bestämde mig genast för att ge mig iväg på en kort promenad även denna dag. Det var mörkt medan jag åt frukost men när jag satte mig i bilen började det ljusna. Det var en halvtimme kvar till soluppgången så jag tänkte försöka få se den och samtidigt få röra lite lagom på mig. Jag åkte över bron till Rödön och gick den korta promenaden från parkeringen till Tibrandshögen. Den har jag skrivit om flera gånger tidigare och därför slipper ni historielektionen nu.

Här finns även en plats där Storsjöodjuret ibland kommer upp och äter upp sin fångst. Någon liten bajshög hittar man också och en skylt uppmanar oss att följa spåren.

Jag tar nästan aldrig så här korta steg utan min typiska gångstil är att stövla fram med långa kliv och i ganska rask takt. Men även i morse kände jag att det enda som fungerade var att långsamt och med små, korta steg avancera framåt. Det blev ingen fjälltopp men väl en liten topptur upp på Tibrandshögen. Därifrån kunde jag se hur molnen långt där borta färgades röda just innan solen gick upp.

Jag tittade tillbaka mot det håll jag kom ifrån och bortom kröken är det bara en liten bit kvar till parkeringen. Jag tänkte tillbaka på hur dålig min ländrygg var när jag flyttade till Frösön. Då klarade jag av att ta mig hit också men sedan ville inte min rygg vara med mer. Med hjälp av rätt rörelser, som både tänjer och stärker, minskade smärtan från artrosen så pass att jag nu kan gå väldigt mycket längre. Tanken på hur det var då och hur pass mycket bättre det blev fick mig på gott humör. Jag har övervunnit så många problem (tänk bara hur mycket min tens hjälper mig med bröstryggen) så det är klart att det här ska bli bättre också.

Det blåste ganska kallt men jag ville inte gå längre utan stod kvar uppe på kullen och drog upp luvan över mössan. Snart kommer solen upp över skogen där borta.

Jag tog en bild åt andra hållet också innan jag började min väldigt försiktiga klättring ner. Det är visserligen en liten kulle men det är ändå ganske brant och att halka skulle inte vara bra för ljumskarna.

Det blev en bild även åt det här hållet. Där borta växer alla de guckuskor jag har visat er tidigare.

Det finns fortfarande en del växter som kämpar på.

En liten svamp hittade jag också.

Sommarängen vill inte riktigt ge upp.

Jag vände mig om och tittade tillbaka på den kulle jag stod på. Den låga solen ger ett extra gyllene skimmer över hösten.

Framme vid parkeringen finns den här bänken där man kan sitta och titta bort mot fjällen.

Men jag stannade till vid en vägficka och tittade lite extra mot just det motivet.

Nu till det lite märkliga i hur smärta kan fungera. Precis som igår kände jag att det blev värre när jag gick men nu, när det börjar bli kväll, känns det som om det snabbt förbättras och just nu vågar jag nästan tro på att det kan bli en lite längre promenad i något raskare takt i morgon.

Nu är det femte dagen som jag inte kan gå ut och promenera i det härliga höstvädret. Jag är inte riktigt på den nivå att jag tycker synd om mig själv för dit är det ganska långt. Men när jag tittar ut från mina fönster så är det en liten sorg att inte kunna ta mig ut på äventyr. Hade det funkat så hade jag planerat att en sista gång ta mig iväg till fjällen innan snön kommer. Men jag får tydligen nöja mig med att titta ut över den här vyn. Den är inte så dålig men det blir trist i längden.

Som ni kanske förstår är det ljumskarna som fortfarande ställer till det lite. Så här länge har jag inte haft de problemen förut även om jag lite då och då under det senaste året har haft just ont i ljumskarna. Det gör inte lika ont hela tiden nu och det känns inte som om det hugger när jag går men de små utflykter jag har gjort säger mig klart och tydligt att jag ska hålla mig lugn. Jag var tvungen att handla lite eftersom min soygurt var på upphällningen och min frukost är något jag längtar efter varje morgon. Det är bil som gäller för att komma till en butik och att bara gå omkring där inne var tillräckligt. Igår hade jag en bokad tid hos min frissa och även dit fick jag ta bilen i stället för den vanliga promenaden.

Nu ska jag sluta beklaga mig för som alltid så finns det de som har det mycket värre. Det är inte så farligt att behöva hålla sig lugn i fem dagar men nu börjar små illvilliga tankar om att det här kanske är på väg att bli kroniskt dyka upp. De tankarna motar jag snabbt bort och så försöker jag glädja mig åt att jag faktiskt har en fin utsikt från min lägenhet och att alla inte har det så bra. Det har ju trots allt inte gått mer än fem dagar ännu.

Jag var, som jag skrev, hos frissan och nu hade jag bestämt mig för att återgå till den korta frisyr jag hade innan det blev en coronafrisyr. Det är inte första gången jag har gått från långt till kort hår eller tvärtom men nu känner jag att den lite längre frisyren får vara ett minne blott och hädanefter ska jag ha en skön och lättskött kort frilla. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad jag passar bäst i utan det är framför allt bekvämligheten jag tänker på. Aldrig mer hår som flyger in i ansiktet när det blåser och tänk vad lite schampo och balsam det kommer att gå åt. En liten besparing i dessa dyrtider. Jaja, jag vet att det är ett fel i den tanken eftersom jag måste klippa mig oftare. På tal om pengar så har min frissa inte höjt sitt pris sedan jag klippte mig där första gången för 3,5 år sedan och när jag påpekade det sa hon att det är ju bra om något är beständigt när alla priser höjs. Så jag fortsätter att betala 400 kr och det känns väldigt överkomligt.

Här är mitt gamla hårburr och jag saknar det inte ett dugg.

Nu är jag återigen den jag trivs bäst med att vara. Inte helt enligt vad jag hade tänkt mig eftersom det blev lite annorlunda där bak. Jag har tidigare inte haft den längden som gör att huvudet ser ut som en boll utan det har varit mer uppklippt. Men det kom inte min frissa ihåg och jag tänkte inte på det förrän jag kom hem. Men eftersom jag inte är jättenoga så tänker jag att det är helt ok och att jag nästa gång, som redan är bokad om 10 veckor (ja, det får vara tillräckligt ofta), kan ta med mig ett kort på hur hon klippte mig innan corona. Att kanten mellan det väldigt korta och det lite längre ser ojämn ut på sidobilden beror helt enkelt på att jag inte tänkte på att fixa till det innan jag tog selfien.

Jag har faktiskt kommit ut i några minuter idag. Jag gick ända till sophuset och till postfacket i föreningens samlingslokal och det blev nog ca 150 m totalt. Mer vågar jag inte gå av rädsla för att smärtan i ljumsken ska förvärras. Varenda morgon tror jag att det har blivit bättre och det har det faktiskt i den vänstra ljumsken och lite i höger höft. Men än så länge får jag fortsätta med att sitta inne och titta ut på allt det härliga. Men snart så…

Det sägs ibland att man är antingen katt- eller hundmänniska men jag är helt klart både katt- och hundmänniska. Kanske lite mer hundmänniska men katter är underbara varelser också. Vem kan t ex motstå en liten kattunge som förväntansfullt placerar sig i sopskyffeln och väntar på att den ska lyfta? På katthemmet kan man gå in i olika rum eller bås där det finns kattungar och oberoende av varandra har de kommit på denna roliga lek. Kanske är det någon volontär eller ansvarig som går in för att lära dem detta men när jag är där behöver jag inte visa dem hur kul det är. Det vet de flesta av dem ändå. Iband får sopskyffeln lyfta med två små kissekatter samtidigt och kunde de skratta så skulle de nog göra det. Naturligtvis fick den här sötplutten en liten åktur.

Prinsen har fått sällskap i köket. Det här är Tusse och han vill gärna gosa så där har Prinsen fått lite konkurrens. Två andra katter får också gå fritt i köket men de är mer skygga och gömmer sig uppe på taket till ett av båsen. De tycker att de bor där och därför får de också sin mat placerad där uppe. Det är lika bra det eftersom Prinsen är njursjuk och bara får äta specialkost. Tusse får däremot sin mat placerad på någon höjd, antingen på bordet eller någon klätterställning. Prinsen kan inte ta sig upp utan hjälp så det fungerar också bra. Den enda som riskerar att få dela med sig av sin mat är just Prinsen eftersom han får den på golvet. Ja, inte direkt på golvet så klart utan på fat. Nu borde jag nog ha med en bild på Prinsen men ni har sett honom förut. Tusse får representera köksgänget. Tyvärr verkar de inte bry sig särskilt mycket om varandra men de accepterar varandra och får därför den större frihet som köket innebär.

Det här är Flash och honom tyckte jag väldigt synd om förra veckan. Han är ca 4-5 månader gammal och han kom till katthemmet ensam. Han sitter i ett eget bås och kan titta in till ett gäng kattungar som ibland leker vilt med varandra. Förra veckan satt han i sitt bås och jamade efter sällskap och jag satt länge med honom där inne. Den här veckan är han betydligt lugnare och jag hoppas att han snart kan kastreras och sedan få vara med andra katter.

En av de stora personligheterna är Torsten. Men han vill inte ha närkontakt med vare sig människor eller andra katter. Varje gång jag är på katthemmet ligger han i en mjuk korg under bordet i ett av de större rummen. Där har han koll på sin omgivning och så länge ingen stör honom är han lugn. Han tycker att det är helt ok att vi sätter in ett fat med vom och annan mat i hans korg men där går gränsen. Jag har inte sett någon annan katt försöka närma sig så förmodligen visar han att han kan acceptera dem på avstånd men inte i sin korg. Det är lite synd för många av de ensamma, skygga katterna har tinat upp och tagit sig an de andra yngre katterna och delat sovplats med dem. Men alla är vi olika och så är det även med katter.

Men jag är ju även hundmänniska och kanske lite mer än kattmänniska. Jag har tagit några pass på katthemmet tillsammans med den kvinna som ofta hjälper till att rasta Vilde, den superfina golden retriver ni har sett mig med tidigare. Hon berättade att hon hjälper till många dagar i veckan och då sa jag att Vildes matte vet att jag också gärna går ut med honom. Jag gissar att hans matte drar sig lite för att vara besvärlig och be mig om hjälp så jag skrev till henne och föreslog att jag skulle ta en promenad med Vilde på torsdagen, som är idag. Så blev det och både Vilde och jag var lika glada när jag låste upp dörren och gick in. Men efter en lång stunds gosande satte jag på honom kopplet och så gick vi iväg. Höstfärgerna lyser upp överallt men vi hittade något annat som också var färgsprakande. Där poserade Vilde snällt. Han är jätteduktig på kommandona sitt och stanna och dessutom drar han inte alls i kopplet. Det är en förutsättning för att jag ska kunna gå med honom. Kanske har det faktum att han är drygt 10 år med det att göra men han är både pigg och stark så jag tror att han bara är snäll och väluppfostrad. Han drar inte ens i kopplet när vi möter andra hundar. Det kan komma något lite gnäll men han nöjer sig med det.

Vi var ute och gick i ca en och en halv timme och vi passerade Lillsjön. Där hann jag inte med riktigt när han för första gången drog så hårt i kopplet att jag inte hade något att sätta emot. Han skulle helt enkelt bada i den lilla bäck som rinner in till sjön. Inte heller hann jag med att få upp kameran medan han låg platt på magen och njöt men här har han precis rest sig upp och börjar skaka av sig lite vatten. Jag borde ha varit förberedd eftersom han visade samma badglädje vid tidigare tillfällen när vi hittade en sjö eller en bäck. Men då var det varmare ute och inte trodde jag att han var lika sugen nu. Så fel man kan ha.

Efter badet gick han upp på land, tuggade i sig lite gräs och satte sig sedan så här fint och såg ut som den livsnjutare han är.

Vi fortsatte tillbaka hem till honom och han såg så ledsen och ynklig ut när jag hade torkat av honom och skulle gå. Jag satte mig ner med honom på golvet ett tag men jag hade ett ärende att uträtta och kände att jag ville komma iväg. Men jag hoppas att vi ses snart igen. Det kan bli redan i morgon. Jag fick en fråga om jag kunde tänka mig att ta promenaden då också. Tyvärr blev sviterna efter den här promenaden inte så roliga. Jag får ibland väldigt ont i ljumskarna och ena höften och just nu har jag svårt att bara ta mig runt i lägenheten. Jag vill gärna gå ut med Vilde igen men då får det ske ett litet mirakel under natten. Jag får hoppas på det.

Jag har fotat och njutit av så många höstfärger nu och för att få lite variation tänkte jag försöka fokusera på annat under mina promenader. Men jag lyckades väl så där. Inte helt fritt från höstfärger men en viss inblandning av regndroppar, som också tillhör mina favoritmotiv. Jag inbillar mig att man inte tröttnar så lätt på alla dessa färger och snart svämmar nog allas bloggar över att samma sorts motiv. Och då ska jag sitta här och njuta av alla era höstbilder. Det har ju redan börjat hos en del av er.

Här gör jag ett avbrott i höstfärgerna för ett gäng droppar.

Hoppsan, här blev det visst en mix av både höst och droppar.

Jag gav upp mina intentioner och lyfte kameran mot höstmotiven. Det är svårt att låta bli. Där borta ligger fjällen men ibland är de dolda bakom låga moln eller dimma.

På väg ner mot Sommarhagen.

Sommarhagen.

Den här promenaden blev ganska lång och de glipor i molnen, där solen ibland tittade fram, försvann när jag närmade mig mitt hem.

Men så plötsligt sprack det upp lite igen och så har det växlat under resten av dagen.

Det börjar bli dags att fundera på däckbyte. Men jag ser ingen vinter i 10-dygnsprognoserna så lite till kan jag nog vänta. Det är bra att inte vänta till sista stund då alla får panik och i oktober är det en god idé att få det gjort.