Igår och idag har jag verkligen njutit av ett härligt väder. Kyliga nätter och soliga dagar med plusgrader och väldigt lite vind har gett mig både sköna promenader och lite färg i ansiktet. Färgen har även hamnat på andra delar av mig eftersom jag har suttit på balkongen med bara linne på överkroppen. Det är nu det är som skönast på min balkong. När temperaturen går upp till närmare 20 grader blir det ganska svettigt där om jag inte fixar skugga med markisens hjälp.

Igår började jag dagen med att hämta C för ännu ett pass på katthemmet. Det var ovanligt lite katter där beroende på att en del har fått nya hem och att de som står på tur ännu inte har kommit till oss. Från karantänavdelningen har några katter flyttat in i ett gemensamt bås i köket men ingen av dem vågade komma nära mig. Men när jag gick vidare kom de i alla fall fram och åt sin mat.

Efter passet med katterna åkte vi till Lillsjön för en promenad och sedan ville C stanna till vid systemet. Vi kom dit precis när de öppnade och jag konstaterade att jag var väldigt nöjd med att vänta i bilen. En väldigt lång kö slingrade sig fram till dörrarna. En skärtorsdag är nog inte bästa dagen för just den typen av shopping. Men där inne gick det tydligen snabbt för jag behövde bara vänta ca fem minuter.

I morse låg temperaturen runt nollan när jag gick ut men solen värmde redan och eftersom det inte var någon vind alls kunde jag gå utan mössa. Vantarna åkte snabbt av också. Nu har jag plockat bort vinterskor och vinterjackor så nu får jag hålla mig på de vägar där is och snö har försvunnit. Det är ca en månad sedan jag slutade gå ut på isen men det finns en del personer som är betydligt modigare.

Nu börjar blåsipporna titta fram lite här och där. Lite senare på dagen var säkert de här exemplaren helt utslagna.

Första april hittade jag tussilago och jag blev så glad för att våren var på gång. Men precis som i resten av vårt land kom bakslaget och för några dagar sedan såg det ut så här på balkongen. Som tur är smälter ny snö bort ganska snabbt när det blir någon enstaka plusgrad.

Det dröjer ett bra tag till innan all snö och is har försvunnit men i södersluttningar börjar det hända saker. Jag ville kolla om blåsipporna syntes där jag först såg dem förra året och för att ta mig dit krävdes dubbskor. Återigen bubblade glädjen i mig när jag efter lite spanande upptäckte små knoppar en bit ner i en slänt. För att inte tappa balansen och ramla nerför backen tog jag tag i ett litet träd och jag kände noga efter att jag hade kontroll på läget innan jag vågade släppa taget och ta fram kameran. Att kunna föreviga de första små blåsipporna är värt en liten risk och det gick ju bra. Om några dagar hoppas jag få se helt utslagna sippor.

Lite senare tog jag med mig en kopp kaffe och satte mig på balkongen utan vare sig kofta eller jacka och lät solen värma mig. Snön är nästan borta därifrån nu. Jag konstaterar att just nu är det våren som gör framsteg. Jag vände näsan mot solen och njöt. Men bara en halvtimme för jag ska ju vara lite försiktig. Jag fick en bra förklaring av läkaren, för några veckor sedan, till varför det är förhöjd cancerrisk för oss immunnedsatta. Solen orsakar små, små skador som inte syns och som immunförsvaret snabbt lagar. Har man ett svagt immunförsvar så blir det ju då självklart att de små solskadorna inte repareras på samma sätt och då ökar risken för framför allt hudcancer. Efter den vanliga föreläsningen om solfaktor 50 eller skyddande kläder avslutade vi samtalet och jag gick ut i solen, utan solskydd. Lite måste man få leva också och jag begränsar tiden i solen.

Vinterdäcken får sitta kvar några veckor till och här är det ingen som säger något om det. Det händer lite då och då att det snöar i maj också. Men så länge väntar jag inte. Den 25:e hoppas jag på sommarväglag för då är det dags.

Väder och natur visar inte upp sina bästa sidor nu och då är det ju tur att det finns annat att fota och titta på. Det får bli ett antal djurbilder i det här inlägget och i mitt tycke är alla motiv väldigt fina. Att det inte alltid är den bästa kvaliteten kan ju inte de rå för. Jag hade turen att hinna ta en bild när det här tjusiga hackspettparet stannade till en kort stund. Men jag fick bara en chans innan de flög iväg och jag får vara tacksam för det. Jag tror att det är en hona till vänster men det är lite svårt att se om den röda nackfläcken saknas.

Det är två veckor sedan jag senast var på katthemmet eftersom C inte har haft möjlighet att komma dit. Jag har bestämt mig för att det inte är värt följderna av att ta ett pass ensam så då har jag avstått. Under den här tiden har det hänt saker på katthemmet. Hela ledningen har avsatts och ersatts av en ny, förhoppningsvis mer inlyssnande och bättre organiserad än den tidigare. Som jag har skrivit tidigare har jag valt att hålla mig utanför allt tjafs men jag har ändå inte kunnat undgå att känna av stämningen. Nu verkar det bli mycket bättre och det märks redan genom att fler bokar in sig på pass. Tyvärr har många volontärer slutat men kanske kan några lockas tillbaka nu. Jag känner att jag valde helt rätt väg, dvs att inte blanda mig i konflikterna utan bara ägna mig åt katterna. Därför är jag en av få volontärer som fortfarande kommer regelbundet.

C kunde inte komma den här veckan heller men jag fick en förfrågan om att dela pass med en kvinna jag har tagit pass ihop med förut. Det gjorde jag gärna och idag har jag fått mysa med ett stort gäng fina kissar igen. Jag blir alltid glad när jag kommer dit. Men idag blev det extra mysigt och det berodde till stor del på en annan filur än katterna. Vem det var får ni se i sista bilden.

Malin var alldeles nyvaken när jag kom.

Men hennes mamma, Skrållan, var uppe och väntade på mat. Nu är det inga problem att få klappa henne. Man får närma sig lite försiktigt och då tar hon gärna emot lite gos.

Två katter som jag inte kommer ihåg namnen på men det räcker ju med att de är fina.

Samma sak gäller för det här gänget. Men jag vet att den nedersta katten får ett nytt hem nu i kväll.

Det här är Busen, en snäll och tillgiven kisse.

Och nu kommer vi till det bästa den här dagen. Kvinnan jag delade pass med hade med sig finaste Vilde, en helt underbar golden. Det var tur att jag hade kommit tidigare och hunnit få undan en del jobb för när Vilde kom hade jag svårt att slita mig. Vi fann varandra direkt och jag satt minst lika mycket på golvet i hallen hos honom som jag var hos katterna. Men det är inte förvånande att han verkade lika ivrig att vara med mig som jag med honom. Han är ju en golden och de är ju glada vovvar som älskar alla som tycker om dem. För er som inte vet så har jag haft två fina goldisar. Inte samtidigt dock. Därför har jag lite extra starka känslor för just den rasen. Men det har hänt att jag har sett hundar som liknar den fina blandras vi hade också och då blir jag minst lika glad. Helt ärligt så är jag mer en hundmänniska än en kattmänniska och med tanke på hur mycket jag tycker om att vara hos katterna så förstår ni att jag verkligen älskar hundar.

Hade min första goldens uppfödare fått se Vilde så hade hon genast lyft upp honom på bordet och tagit fram saxen. Så gjorde hon i alla fall när hon gjorde hembesök hos oss ca ett år efter att vi hade fått hem vår valp. Jag tyckte att vår hund såg jättefin ut med en härlig lejonman men hon sa bestämt att så där får han inte se ut. Sedan lärde hon mig hur man trimmar en golden och jag försökte hålla efter pälsen efter det. Men det är ganska mysigt med mycket päls att gosa runt i.

Det är inte mycket till vår ute men ibland kommer solen fram en liten stund och jag ser små tecken lite varstans på att vi går mot vår. För två veckor sedan hörde jag den första bofinken och en ringduva och idag sjöng bofinkarna för mig under nästan hela promenaden. Jag lyckades dock inte få syn på någon. Men jag vågar påstå att våren är på gång trots att det är minusgrader dygnet runt nu en period. Jag har ju faktiskt hittat tussilago och då är det ingen tvekan.

Man brukar prata om att vi uttrycker oss på svengelska ibland men med tanke på den annalkande våren kom jag att tänka på en fras på något som kanske kan kallas för svyska. Den frasen har använts i min familj så länge jag minns (min ursprungsfamilj) och jag tror att det kanske var min pappa som sa så först. Jag börjar med frasen på svenska: Det är vår i luften och snart kommer löven och bären.

Någon har kommit på den lite skämtsamma sk översättningen till Tyska…eller svyska: Es ist unser in der Luft und bald kommen die Löwen und die Bären.

Många har säkert hört den här frasen förut och ännu fler kan tillräckligt mycket tyska för att förstå att den meningen egentligen ska översättas till svenska som: Det är vår (som i betydelsen våran) i luften och snart kommer lejonen och björnarna.

På engelska, eller delvis svengelska, blir det inte riktigt lika kul men här behövs nog ingen översättning.Ours is in the air and soon the leaves and the berries will come.

I helgen har jag varit kattvakt till C:s söta kisse Amira. Två gånger kom jag hem till henne men även om hon var nyfiken så ville hon inte ha närkontakt. I lördags bevakade hon mig noga men höll sig undan men i söndags mötte hon mig med en hel harang på kattspråk. Jag pratade tillbaka men jag vet inte om mina jamanden uttryckte riktigt det jag ville säga. Hon kom i alla fall fram och nosade på fatet med mat som jag gjorde i ordning och efter en stund fick jag klia henne lite i nacken medan hon tryckte sig mot min hand. Men sedan räckte det och hon höll sig på avstånd resten av tiden. Ingen av leksakerna kunde få henne att komma närmare. Det var nog lite under hennes värdighet att nedlåta sig till lekar med den där konstiga människan. Jag har fått veta att sedan husse kom hem så har hon bevakat honom noga och pratat nästan oavbrutet de första timmarna. Det blev ett dåligt mobilfoto men det syns vilken söt kisse hon är.

Vattennivån har börjat sjunka i Storsjön och det syns tydligt på isen. När vattnet sjunker undan blir det så här.

Det gäller att planera sina promenader eftersom olika sorters skor krävs beroende på var man ska gå. Jag gillar att gå på stigar men då är det ett måste med dubbskor.

Det blir lättare för rådjuren när mer och mer barmark visar sig.

Min balkong har söderläge och jag brukar rulla ut markisen när solen skiner. Men om det blåser mycket vågar jag inte ha den ute och då blir det väldigt varmt i min lägenhet. Det är också problem när jag är bortrest på sommaren. Hittills har jag löst det genom att hänga upp lakan i köksfönsterna men nu har jag blivit inspirerad av min lillasyster och hittat en annan lösning. Hon har monterat en rullgardin i ett fönster hos sig och hon sa att det var väldigt enkelt. Jag har minnen från förr då det var ganska besvärligt att få till det men jag tänkte att om syrran klarar det så borde jag också göra det. Vi är nog ungefär på samma nivå när det gäller praktiska lösningar. Sagt och gjort. Idag fick jag hem två rullgardiner och som ni ser så lyckades jag ganska bra. Inte alls svårt faktiskt. Jag valde inte helt mörkläggande gardiner eftersom det blir trist om det blir för mörkt.

Elva dagar sedan senaste inlägget och nu kom lite inspiration. Jag, precis som de flesta av oss som bloggar, tappar ibland både lust och inspiration och jag brukar inte försöka pressa fram den kreativitet som inte finns då. Under de här elva dagarna har jag tagit ett foto. En grankotte med lite nysnö på blev motivet.

Igår började det dock hända lite ovanliga saker som satte igång min lust att dokumentera händelseförloppet med bilder. Jag kom hem från en promenad och tyckte att utsikten från köket och balkongen inte var sig riktigt lik. Jag hade hört motorljud men trodde att det var de radiostyrda plan jag har hört och sett förr. Men jag borde ha känt igen det välkända ljudet av motorsågar. Nu såg jag att tre personer med motorsågar höll på att göra min utsikt mycket finare österut.

Jag skulle helst vilja att de här träden västerut fälldes också. Då skulle jag få fjällutsikt från balkongen. Men det får jag vänta på tills tomtägarna där tröttnar på sina träd.

Resultatet blev så här. Till höger om den största granen är det likadant som tidigare men nu har jag en mycket vidare sjöutsikt. Det tackar jag och mina grannar för.

Och så var det det här med vårtecken. Jag kan tycka att även trädfällning, i liten skala på sin tomt, är ett vårtecken eftersom min man fällde några tallar eller granar varje vår. Riset bars ner till stranden där vi varje år fick till en stor, fin majbrasa. Själva stammarna blev den ved som vi eldade i kaminen med. Men ett ännu säkrare vårtecken är de hett efterlängtade tussilagona. Idag hittade jag den första lilla solen där jag gjorde samma fynd förra året. Det blev några dagar senare i år eftersom snön precis har smält här.

Där det finns en tussilago hittar man ofta ett gäng till.

Det var full fart i en myrstack. Att fota vårpigga myror är inte lätt. De håller sig inte stilla en sekund men det syns i alla fall att det är myror på bilden. Ännu ett vårtecken.

En bäck där isen har spruckit upp och där vattnet forsar fram är också ett vårtecken och Mjällebäcken hade mycket att erbjuda som motiv. Jag stod på en bro och tittade på alla isformationer och bestämde mig för att jag måste ner till vattnet och fota. Där kom verkligen fotolusten fram. Inte särskilt smidigt men envist klättrade jag ner för en bran sluttning, gick längs bäcken och var väldigt försiktig för att inte halka på isfläckar eller snubbla där det var både stenigt och brant. Jag tog mig upp till stigen igen efter ett tag och på den relativt korta biten hittade jag hur mycket spännande som helst. Här kommer ett urval av vad bäcken bjöd på.