Ni som har följt mig länge vet att jag och min syster delade hus under fyra år och att vi hade varsin hund. Vi hjälptes åt med dem och vi blev en, för våra hundar, ny flockkonstellation. Min hund Kasper adopterade min syster som ersättare för hans älskade husse och min systers hund Nalle tydde sig delvis till mig. Inte i närheten av hur han älskade sin matte men vi var ändå del av samma flock och gillade varandra. Sommaren 2018 var fin på många sätt men samtidigt var det en sorgens sommar. Först fick Kasper somna in när han inte orkade längre. Det var väntat eftersom han var 15,5 år men ändå väldigt jobbigt. Jag och min syster konstaterade att vi hade i alla fall Nalle kvar. Knappt två månader senare blev Nalle akut sjuk och fick också somna in. Min syster var otröstlig och tyvärr var jag uppe här i Jämtland då och kunde inte vara det stöd jag ville vara.
Den här bilden är tagen två veckor innan Kasper (svart vovve till höger i bilden) gav upp. Han var pigg nästan in i det sista. Kompisen Nalle var inte purung han heller men han betedde sig som om han trodde att han var en valp.
Jag visste redan långt innan Kasper fick somna in att jag inte skulle ha någon mer hund. Ska man ha en hund så ska man orka med att aktivera den och det gör inte jag. Inte så mycket som en halvstor hund behöver och jag vill inte ha en liten hund. Dessutom har jag successivt valt bort allt som ställer krav på mig. Min syster var först inne på samma spår men var inte helt säker. När jag valde att flytta hem till Jämtland igen och min syster hittade ett fint hus i Motala dröjde det inte länge innan Roddy flyttade hem till henne. En adopterad border collie från Irland. Det tog inte lång tid innan Roddy lärde sig att han fick komma in i huset, att en hand som närmar sig inte gör ont och att hans nya matte skulle bli hans stora trygghet och någon som han kunde ge sin obegränsade kärlek till. Det bästa var nog att den han lärde sig älska gav lika mycket kärlek tillbaka.
Vi skämtade om att Roddy såg ut som en mix av Kasper och Nalle och finare kan man inte vara. Jag fick förmånen att lära känna denna underbara hund som var snäll mot alla, både människor och hundar. Avståndet gjorde att jag inte lärde känna honom på djupet men vi tillbringade några veckor tillsammans på semester en gång och några gånger per år har jag hälsat på. Han har varit uppe hos mig på Frösön en gång också men jag har haft fler anledningar att åka söderut.
Roddy och min syster fick tyvärr bara tre och ett halvt år tillsammans. I lördags ringde min syster och berättade att nu finns inte hennes fina kompis längre. Det gick så snabbt. Han blev snabbt sämre men diagnosen tog lite tid att fastställa. För att ta alla tester och röntgenbilder åkte de mellan flera olika städers djursjukhus. Misstanken om cancer kom ganska snabbt men för att fastställa att det inte var något som lättare kunde åtgärdas besökte de alla dessa kliniker och väntade, väntade och väntade ännu mer. Till sist kom svaret och då var Roddy så sjuk att det inte fanns något alternativ. Min första reaktion var ”nej, inte nu igen”. Men så var det och återigen är min syster väldigt ledsen. Hon har stöd och hjälp omkring sig och sonen ändrade sina planer för att ta hand om sin mamma.
Nu finns bara minnena av en fantastiskt fin och trygg vovve men de minnena kan kanske hjälpa till och få mungiporna att dras uppåt emellanåt.
En höstpromenad utanför Motala.
På semester söderut.
Stenshuvuds nationalpark.
Badhund.
Mitt sista möte med Roddy. Han delade gärna sin plats i soffan med mig. Det här var i somras och jag är så glad för att jag har fått förmånen att vara en av Roddys vänner.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Åh, så ledsamt och sorgligt att läsa att finaste Roddy inte finns längre. Jag kan mer än väl förstå saknaden och sorgen som din syster känner för det är som att förlora en familjemedlem. I ett så tufft läge så tycker jag ändå att det måste kännas fint att Roddys sista tre och ett halvt år blev lyckliga år. Han fick uppleva det liv och den kärlek som alla hundar förtjänar och som borde vara en självklarhet. Gott att din syster har sin son som stöd nu för det kan behövas. Vem vet vad som händer i framtiden. Även om en fyrbent vän aldrig kan ersättas så är en hundväns hjärta mycket stort och det finns många hundar att älska.
Kram
GillaGilla
Ja, du vet hur det är och det är lika svårt för alla som förlorar en fin familjemedlem. Jag var inte lika nära Roddy som de hundar jag har haft men det känns ändå tomt. Det är nog mycket empati med min syster också. Roddy hade ett väldigt fint hundliv hos min syster och det känns bra för henne att tänka på. Sonen sa direkt att han skulle ändra planerna och vara hos sin mamma över julen och det förvånar mig inte. Hon har väldigt gulliga barn 😀 Jag tror att det dröjer ett tag innan en ny hund kommer in i min systers liv men man vet aldrig…
Kra
GillaGilla
Min allra djupaste medkänsla sänder jag till er som sörjer Roddy och de andra hundarna. Jag vet hur ont det gör. Har min 5:e vovve nu som snart är 14 år, vet vad som väntar, det blir mycket gråt. Många innerliga tankar till er! /Eva
GillaGilla
Tack så mycket! Jag är ledsen för att Roddy inte finns mer men jag sörjer inte så som min syster gör. Men saknaden efter familjemedlemmar, både personer och djur, går aldrig helt över. 14 år är en aktningsvärd ålder för en hund. Din vovve kanske är frisk och pigg fortfarande men det är klart att tankarna på framtiden kommer ibland. Du vet ju hur svårt det känns när det är dags att ta beslutet. Men kanske dröjer det flera år.
Tack för fina ord.
GillaGilla
Det er så trist når de forlater oss. Man må tenke på de gode minnene sier dem, Men det gjør veldig vondt av likevel. Sorg tar tid, og nå som det er jul og alle skal være glade og ha mye glede i livet sitt… ja da gjør det ekstra vondt.
GillaGilla
Ja, det är trist och saknaden gör ont. Jag sörjer så klart inte på samma sätt som min syster men det känns väldigt tråkigt att inte få träffa Roddy igen. Du har ju egna erfarenheter och vet att det gör ont. Men du vet också att man måste gå vidare. Inte glömma men fortsätta leva sitt liv.
GillaGilla
Men så sorgligt … blir så ledsen när jag läser att din syster och Roddy bara fick tre och ett halvt år tillsammans. Men vilka fina tre och ett halvt år dom fick. Roddy fick lämna ett liv bakom sig som inte varit bra och komma till din syster och tillsammans fick dom några väldigt fina år. Jag tittar på bilderna, vilken fin och vacker hund han var. Bilderna på din syster och honom tillsammans är hjärtevärmande. Vilken kärlek dom utstrålar. Och dina slutord är så fina … att du är glad för att fått förmånen att vara en av Roddys vänner. Jag tror det var ömsesidigt, det syns på hans blick och hans tass som han så fint lagt över ditt ben. Fina minnen av en fin hund ❤
Kram
GillaGilla
Ja, det är sorgligt och ett hårt slag för min syster. Hon sa själv att hon känner tröst i att han fick så fina sista år. Han var verkligen en stilig hund och otroligt snäll. Jag tror att alla hundar faller för min syster och hon har faktiskt en bonushund som hon ofta tar hand om åt en kompis. Den hunden älskar sin matte och min syster. Alla andra får instruktioner om att ignorera honom. Men ingen kan så klart mäta sig med Roddy. Eller jo, Nalle och min syster hade en särskild och extra nära relation och de hade varandra mycket längre. Jag fick vara med i Roddys gäng och blev omtyckt av honom. Det känns alltid fint när en hund tyr sig till en 😀
Kram
GillaGilla
Verkligen sorgligt! Såå svårt när man är tvungen att ta beslutet, men fint att veta att han inte behöver plågas av sjukdom mera. Fina Roddy, som äntligen fick ett hem att känna sig trygg i hos din syster – och jag förstår att han är mycket saknad. Fina minnesbilder från deras tid tillsammans.
Kram
GillaGilla
Ja, det är så man måste tänka. Han slipper plågas längre och han fick känna sig älskad och bekräftad hos min syster. Men det kommer att ta tid innan min syster slutar sörja och det måste få ta den tid det tar. Det vet ju både du och jag.
Kram
GillaGillad av 1 person
Usch det är så sorgligt och just nu är det så många som förlorat sina djur. Det är så hemskt för bättre vän än ett djur går inte att få. Jag tänker ofta på min Zelda och min son och Zelda hade ett särskilt band. När vi bodde alla tre i huset hade vi en varsin katt, eller jag hade tre katter som valde en varsin ägare och Zelda valde min son. När han bodde i Japan och det gick åtskilliga år innan dom träffades igen så märktes det att Zelda kände igen honom, han kunde lyfta henne på ett speciellt sätt och hon låg i hans famn, det gjorde hon inte på någon annan. Nu ska han komma hem till jul och för första gången på 15 år kommer ingen liten Zelda och möter honom. Det kommer att bli jobbigt.
Fina bilder på hundarna ❤
Kram
GillaGilla
Ja, det är något alla hund- och kattägare fasar för men måste gå igenom. Man knyter väldigt starka band till sina husdjur och det är kanske vanligt att de väljer sin favoritmänniska. För Kasper var det husse som var favoriten men Rex valde mig. Tur att vi fick varsin hund 😀 Det kommer nog att kännas tomt och märkligt för din son när Zelda inte finns där längre. Men kanske behöver ni sörja lite tillsammans och prata om allt fint som Zelda gav er. Det behöver inte betyda att julfirandet blir åsidosatt. Man kan ha både sorg och glädje varvat.
Kram
GillaGilla
Redan av rubriken började mina ögon tåras, jag fick direkt en känsla av vemod o sorg. Stackars din syster som åter igen får uppleva sorgen över en älskad kompis! Visste man hur gammal Roddy var när han adopterades till Sverige? Han var vuxen då, eller hur? Tänker på hur långt hans liv blev? Huvudsaken för honom var ju dock förstås att han fick så fina sista år, de bästa tänkbara! Vi kan inte värja oss från sjukdom varken för djuren eller oss själva. Men oj så tråkigt att höra. Alla sympatier till din syster i sorg. Kram
GillaGilla
Alla som har varit med om att ta farväl av ett älskat husdjur vet hur det är och så är det för dig också. Roddy växte sakta men säkert in i min systers hjärta och det var massor av kärlek mellan dem. Jag har för mig att veterinären bedömde hans ålder till minst tre år när han kom till min syster. Han kan ha varit närmare fem år också och då var han som mest åtta år när han nu fick somna in. Ingen ålder för en bordercollie. De kan bli ca 17 år. Han fick ett fantastiskt fint hundliv de år han fick i Motala och det är som du skriver att vi inte kan värja os mot sjukdomar. Tack å min systers vägnar.
Kram
GillaGillad av 1 person
Det är det som är så synd med hundar, att dom inte lever så länge. Man vill ju helst tillbringa sitt hela liv med samma hund för en hund är ju din bästa vän. Jag saknar Jack men han vill ju vara med Kinabror även om han har det bättre här där han har friheten men vad ska man göra. Hoppas att du får en riktigt fin jul.
GillaGilla
Ja, det är trist och trots att man vet att det kommer en dag när man inte har sin hund längre så är det svårt och jobbigt. Jag förstår att du saknar Jack men snart kanske han kommer igen och då kan ni mysa och gå långa promenader tillsammans 😀 Önskar dig också en riktigt fin jul.
GillaGilla
Åhh vad sorgligt! Beklagar förlusten av ett älskat djur. Känner med din syster. Det är över ett år sedan min finaste fick somna in men jag blir fortfarande lika berörd när jag tänker på honom.
Skickar tröstekramar till dig syster!
Kram
GillaGilla
Ja, det är så sorgligt och du vet ju precis hur svårt det är. Numera är det mest glädje jag känner när jag ser bilder på mina vovvar eller tänker på dem. Men det är klart att det finns en stor klick nostalgi med också. Jag tänker ibland på din fina kompis och på hur härlig han var. Jag är glad att jag fick träffa honom ❤
Kram
GillaGilla