Ni minns kanske att jag döpte min bil till Fuchsia eftersom det namnet dök upp som förslag i mobilen när jag skulle ange registreringsnumret. Jag vill påminna om det så att ni inte ska behöva undra vem hon är. Hade det inte varit för min problemfot så hade jag nog tagit en lång promenad men ”i brist på bröd äter man limpa”, som min mamma sa. I det här fallet är det ”i brist på promenadmöjligheter åker man bil”.

Men innan ni får hänga med på dagens sightseeing vill jag ge mig själv lite beröm för gårdagens middag. Jag äter nästan alltid mat jag tycker är god men det här blev en kulinarisk smaksensation. I alla fall enligt mina mått. Den skulle nog inte duga på en finare restaurang. Jag har aldrig tidigare gjort frityrsmet till något jag har friterat men jag fick ett tips från köket. se och resultatet blev friterad blomkål. Smeten räckte inte till hela blomkålshuvudet så det blev en del ugnsrostade buketter också. Tillsammans med välkryddade, ugnsrostade motrötter, lite mindre kryddade ugnsrostade potatisar, vitkålssallad och en klick växtbaserad aioli blev jag så nöjd att jag åt alldeles för mycket. Men det kan ju vara ok när maten är så nyttig samtidigt som den är god. Ok, allt är inte supernyttigt men det är faktiskt grönsaker i majoritet på tallriken. Frityrsmeten består av mest kikärtsmjöl, lite rismjöl och vatten. Vilken tur att det blev så mycket av allt så att jag kan äta samma sorts mat flera dagar i rad. Då steker jag så klart allt som ska vara varmt för mikron är ingen höjdare för t ex potatis.

Men nu lämnar vi maten därhän och ägnar oss åt lite av det som finns utomhus. Östersund har bjudit på ett fantastiskt väder den här helgen och det visste ni nog om ni har hört och sett skidskyttetävlingarna. De pågår för fullt med en tävling kvar och samtidigt är Gregoriemarknaden på plats nere vid Badhusparken. Till marknaden hade jag helt klart tagit mig om jag hade klarat av att gå en relativt lång promenad. Nu fungerar inte det och de parkeringar som finns i närheten blir fort fulla, särskilt den stora parkeringen vid Badhusparken som är ockuperad av marknadsstånd. Men Fuchsia tog mig upp på Öneberget där jag kunde njuta av vyer åt flera håll. En superhärlig söndagsmorgon, långt innan någon annan kom dit. Jag kunde parkera vid Frösötornet, gå runt lite bland snökanoner och fram till den nyaste liften på baksidan av berget.

Ni har sett den här vyn förr och kanske kommer ni ihåg att det är Ändsjön som ligger därnere, omsluten av skog. Man kan nästan se bort till min lägenhet härifrån.

Den här lilla byggnaden blir mer och mer förfallen och på ena sidan är flera fönsterrutor trasiga. Lite synd är det men den är nog inte tillräckligt viktig för att få lite omsorg. Utsiktstornet i bakgrunden tas däremot väl om hand och sommartid kan man fika längst ner och titta på utsikten längst upp.

Pistmaskinen hade gjort ett bra jobb i den backe jag såg. Den ursprungliga Gustavsbergsbacken var för svår att nå med en skadad fot men den är säkert lika fint preparerad. I bakgrunden syns Brunfloviken och vart den tar vägen är nog inte svårt att gissa. En bit bakom kröken där borta bodde vi i ett antal år…i mitt barndomsparadis.

Om ni inte har sett en pistmaskin på nära håll förut så kan ni här få en hum om vad som gör skidbackarna så fina.

Klockan var ca åtta på morgonen och jag ville inte åka hem riktigt än. Därför styrde jag Fuchsia mot Rödön där jag visste att det inte kulle krävas många steg för att komma till något sevärt. Jag var helt ensam på vägen och hade god sikt bakåt så jag stannade till för att fota genom framrutan. Jag kanske har nämnt tidigare att det här var Sveriges första betalbro men efter stora protester togs avgiften bort.

Sjörök och att fota från bilen är inte den bästa kombinationen för att motiv ska bli skarpa. Men jag visste att jag inte skulle kunna gå längs stranden så långt att Tibrandshögen skulle synas så återigen stannade jag en kort stund, mitt på bron.

Direkt efter bron svängde jag in till höger och vad jag såg när jag gick omkring lite ser ni här nedan.

Det mulnade på men senare försvann molnen igen och jag gissar att det var fullt i stan av marknadsbesökare, skidskyttar och deras åskådare (mellan tävlingarna så klart) och folk som bara ville njuta av det härliga vädret nere i Badhusparken. Jag nöjde mig med att sitta en stund i solskenet på balkongen och där hade en liten istapp bildats. Den hängde så klart ner från stuprännan och inte vågrätt som på bilden. Men ibland får man rotera bilden så att den passar bättre in i sammanhanget, dvs mitt blogginlägg.

Nu börjar det närma sig tiden för herrarnas masstart och jag håller en tumme för framgångar för de svenska killarna, i första hand Martin Ponsiluoma.

När foten inte funkar helt och hållet så får man hitta andra sätt och möjligheter att uppleva härliga dagar. I morse klarade jag inte längre av att sitta inne och bara titta ut på en fantastisk vinterdag. Äntligen hade rimfrosten kommit tillbaka, solen sken och termometern visade -20 grader. Jag förstår inte varför jag inte tidigare har använt bilen som redskap för att komma ut och uppleva, och även dokumentera, det som jag älskar med att bo i ett vinterlandskap. Jag behöver inte köra några långa sträckor för att få se annat än utsikten från balkongen, som visserligen är fin men som blir lite tjatig i längden. Miljötänket är nog en stor del av det valet men i morse fick längtan ut vinna över det pyttelilla utsläpp som min hybridbil ger ifrån sig i en tätort. Mitt första stopp blev på parkeringen nedanför Jamtli. Jag behövde inte gå många steg för att komma ner till sjön och där kunna se både lite sjörök, från delvis öppet vatten, och riktigt vackert rimfrostiga träd.

Jag återvände till Frösön där jag stannade till för att se och föreviga själva Östersund. Den stora byggnaden är sjukhuset och där bakom syns Arctura, ett vattentorn med restaurang i toppen. Arctura ligger precis bredvid skidstadion där just nu VC-tävlingar i skidskytte pågår. Äntligen får skidskyttarna uppleva riktig vinter under sina tävlingar. Kanske lite väl kallt men temperaturen stiger lite under dagarna.

Jag åkte inte direkt hem utan tog en liten extra sväng förbi Frösö kyrka och där finns en välplacerad p-plats. Där ville jag fånga den storslagna vy som idag inte doldes av varken dimma, moln eller dis. Men att visa en så vidsträckt vy i några foton blir ganska förminskande, som ni mycket väl vet. Jag gjorde mitt bästa och det blev en helhetsbild och några mer beskurna.

Det blev en fin bilpromenad men ni förstår nog att jag längtar efter att kunna ge mig ut till fots. Totalt blev det ca 1000 steg och när jag kom hem ville foten få ett iskallt omslag som dämpar smärtan. Hur lång tid ska det här egentligen behöva ta? Nu är det drygt två månader sedan mitt klantiga fall i trappan. Men idag är jag ändå glad och igår satt jag faktiskt i 20 minuter på balkongen och solade 🌞Det kanske blir en kort stund där idag också.

Efter en vecka med slask, tö och en del regn kan jag nu glädja mig åt att minusgraderna har återvänt. Tyvärr ingen ny snö i sikte men jag gladde mig ändå åt att kunna åka en sväng till stan med bilen utan att den blev smutsig. Jag har inte använt bilen sedan jag tvättade den för drygt en vecka sedan men nu passade jag på. Jag är fortfarande tvungen att ta det försiktigt med foten så jag parkerade på en plats som jag tror gav mig minst antal steg när jag gjorde mina ärenden.

Först gick jag till optikern och bad om att få mina nya glasögon justerade så att de inte hela tiden åker ner på näsan. Det finns nog inga glasögon som inte halkar ner ibland men de här har halkat ner nästan genast när jag har puttat upp dem till sin rätta plats. Sedan klarade jag av ett ärende på banken. Det är verkligen inte ofta jag behöver gå dit. Senast var för fyra år sedan när jag skulle skriva under lånehandlingarna för min lägenhet. Men vilken trevlig upplevelse det var och vilket fint kundbemötande jag möttes av. En vänlig man gav mig ett stort leende och erbjöd mig både kaffe och en chokladbit medan han hjälpte mig att trycka fram en nummerlapp. Jag hade nog klarat att få fram lappen själv men det var ändå trevligt att de hade en person med stor servicekänsla, utan att det blev överdrivet (sånt klarar jag inte av), som tog emot mig och andra kunder. Jag tackade artigt nej till både kaffe och chokladbit och blev hänvisad till en soffa där jag kunde vänta på min tur.

En lika trevlig och hjälpsam ung man lyssnade på mitt ärende och bad om lite tid för att konsultera en kollega. Allt löste sig både snabbt och enkelt och den unge mannen konstaterade att han nu hade fått lära sig något nytt. Det är ju bra att man kan främja kunskapsinhämtandet och bidra till att kompetensen höjs 😀 Det enda lite negativa med besöket på banken var de obekväma soffor de har. Varför måste nästan alla soffor ha så låga ryggstöd att det är stört omöjligt att vila ryggen när man sitter? Nåja, det var ju en petitess i sammanhanget. Jag sa hejdå både till den unge mannen och den man som först tog emot mig och bara att få med sig glada avskedsord och leenden gör att man går därifrån med ett eget leende, glad för att få bekräftelse på att vara sedd. Lite senare ringde den unge mannen och bad lite nervöst om en uppgift han hade glömt bort att anteckna när jag var på plats. Jag hoppas att han kände att jag förstod hans situation och att det inte gjorde något.

Så mycket att fota fanns det inte under mitt korta besök i stan men jag gick förbi ”Kören”, som står i ett hörn vid Stortorget och fick i alla fall med en bid på den. Det var länge sedan jag hörde dem sjunga och kanske har den funktionen stängts av.

Det känns som om jag höll mig inom gränsen för vad jag ska utsätta foten för och det ger mig lite hopp.

Jag gör verkligen mitt bästa för att följa sjukgymnastens instruktioner. Inga promenader men jag har ändå haft anledning att några gånger ta bilen in till stan. I torsdags var det dags för den rutinmässiga provtagningen och då passade jag även på att tvätta bilen. Några dagar med minusgrader gav mig hopp om att bilen kanske kan få se vit ut ett tag. På vägen hem stannade jag till vid hamnen, parkerade och gick kanske femtio meter för att ta en bild av Frösön.

Där jag stod fanns den här plåtkonstruktionen. Det kan vara en fyr eller en kamin att elda i. Men varför man skulle ställa en kamin här förstår jag inte och därmed faller den teorin. På två sidor (har en rund konstruktion förresten sidor?) fanns sittplatser med fin utsikt över antingen hamnen och Badhusparken eller Vallsundsbron mellan Frösön och Annersia. Jag tror att byggnaden som skymtar fram, eller den som inte syns, kan innehålla en bastu men om det här är en kamin så borde den i så fall värma bastun. Ja, ni märker nog att jag behöver lite intellektuell stimulans så att jag får något viktigare att fundera på.

Även igår hade jag ärende in till stan. Ett paket jag hade beställt levererades nämligen till en bokhandel vid Stortorget och jag for in för att hämta det. Duktig och lydig som jag är parkerade jag inte där jag brukar, dvs vid Badhusparken, utan strax nedanför torget för att inte behöva gå så många steg. Det hördes hög musik och jag såg att det var en del aktivitet. Hela Stortorget har byggts om till skidspår som ringlar sig runt och i ena kanten har skidskyttemåltavlor placerats. Nu får ni inte tro att det skjuts med skarp ammunition på Stortorget i Östersund. Det här är ett arrangemang för barn och ungdomar och både gevär och måltavlor fungerar elektroniskt…eller kanske digitalt, jag vet inte riktigt hur det funkar och vad som är rätt benämning.

Det här läste jag mig till när jag ville ta reda på vad det handlade om:

Under helgen tävlas det nästan överallt i Östersund med omnejd. Nordiska ungdomsspelen har intagit stan för sjätte gången. På Stortorget tävlades det i sprintskidskytte.

Nordiska ungdomsspelen startade 2017. Det året deltog omkring 400 barn mellan 9-16 år från fem länder. De tävlade i  längd, skidskytte, slalom och skicross.

Sedan dess har evenemanget vuxit och i den sjätte upplagan, den i år, deltar ca 2 300 barn i 13 idrotter. Dessa är:

• Tennis
• Skidsprint
• Längdskidor
• Skidskytte
• Konståkning
• Slalom
• Skicross
• Curling
• Friidrott
• Luftgevärsskytte
• Ishockey
• Snowboard
• Freeski

Här är inskjutningen i full gång. Jag var på plats 09.20 och en speakerröst sa att tävlingarna skulle börja 10.00. Det orkade jag inte vänta på och utan tens vill jag inte stå längre än nödvändigt. Men tänk vad mycket som anordnas i stan. Tyvärr missar jag det mesta eftersom jag inte har tillräcklig koll. De hade lite tur med vädret för nu har minusgraderna övergått till regn och plusgrader.

Apropå det här med intellektuell stimulans och bristen på sådan för min del så kan jag i alla fall berätta att jag har återupptagit mina italienskastudier efter minst ett års uppehåll. Enligt duolingo, som språkappen heter, har jag nu kämpat på 56 dagar i rad och det är så himla roligt. Den här gången är jag mycket klokare och begränsar tiden med inlärning rejält. Ska min hjärna orka så gäller det att ta det varligt. Jag har ett väldigt lågt satt minimum att klara varje dag och efter det slutar jag så fort jag märker att hjärnan visar tendenser att sluta hänga med. Det är inte lätt att sluta i tid eftersom man premieras på olika sätt och dessutom flyttas man upp i ”finare” grupper om man presterar bättre än det stora flertalet. Det var i den fällan jag föll när jag använde appen förra perioden men nu har jag sagt till mig själv på skarpen att jag inte behöver visa mig duktig och ligga bland de bästa i prestation. Jag lullar på lite i min egen takt och ska bara ha kul. För språk och grammatik är kul 😀 Dessutom är det bra hjärngymnastik även i liten mängd.

Det är faktiskt lite kul hur jag funderade kring och försökte analysera vad som menas med ”smärtgränsen” i förra inlägget och ändå inte lyckades träffa rätt. Eller rättare sagt så nämnde jag hur det skulle tolkas men förkastade den tolkningen genast. Jag har känt mig så duktig som har promenerat tills foten har värkt på alla möjliga ställen och ändå tycker jag inte att jag har nått smärtgränsen. Jag hade även tänkt promenera till HC och sjukgymnasten i morse men eftersom jag hade fått mer ont efter gårdagens fantastiskt härliga promenad vågade jag inte ge mig iväg på en så lång promenad. Jag tog bilen dit och planerade att gå ut och gå lite senare i stället.

Glädjestrålande och stolt (lite överdriven beskrivning) berättade jag för sjukgymnasten om hur bra jag hade hanterat belastning av foten. Men hon tog ner mig från molnen direkt efter att fått klart för sig att jag faktiskt hade mer ont igen och fortfarande var lite svullen. Meningen är att jag ska balansera mellan belastning och vila så att smärtan minskar och svullnaden försvinner. Jag ska inte belasta så som jag har gjort. Vi kom in på vad som menas med att belasta till smärtgränsen och jag måste säga att jag inte riktigt förstår hur de kan använda ett ord och mena något annat. Jag hade rätt i att det faktiskt är gränsen till där smärtan börjar och inte där man har så stark smärta att man inte klarar mer. Lite förvånat insåg jag att jag är ganska unik i min tolkning. De använder det ordet för att få folk att avstå från kryckor, då man inte belastar alls, och att de ska förstå att foten ska belastas men bara tills det gör ont. Sjukgymnasten sa mycket mer men ni vet ju att jag inte orkar hänga med i långa resonemang så jag uppfattade inte allt. Men jag fick med mig det viktigaste.

Nu ska jag inte promenera alls på en vecka utan bara göra balanstränande och stärkande övningar. Dessa övningar ska jag inte heller göra över gränsen som ger smärta utan ta det försiktigt för att så småningom öka på. Jag visade hur bra jag kan balansera på både den onda och den goda 😀 foten, en fot i taget, och nu var jag så bra på det att jag ska göra samma sak med t ex en hopvikt dyna under. Jag tänker att de här balansövningarna är jättebra för en åldrande kvinna och att alla skulle behöva göra det innan man börjar få så dålig balans att man faller ofta. Jag har fått många goda råd av sjukgymnasten och det är klart att jag ska följa dem. Men samtidigt känns det en liten aning bittert att min glädje över att kunna promenera nu har fallit platt som en pannkaka. Som tur är finns det annat att bli glad av. Som t ex de här figurerna i en hiss på sjukhuset.

Både de söta figurerna i hissen och bilden nedan är bilder jag haft ett tag i mobilen utan att egentligen ha tänkt använda dem. Men nu blir det dåligt med bilder ett tag igen och då får man ta vad man har tillgängligt.

Som det här storkoket. Det syns inte så bra men det här är en kikärtsgryta med curry. Det började med att jag hade morötter och en halv purjolök som jag måste använda snart och eftersom det är ett tag sedan jag gjorde en kikärtsgryta så fick det bli en sådan. Kikärtor, kokosmjölk, korv, morötter, purjo, fryst hackad spenat, en skvätt bubbel (riktig champagne som jag fick när jag hämtade bilen) och curry blev till en gryta som blev fem matlådor och en portion som jag åt direkt. Den här gången var jag sugen på couscous och det blev väldigt bra. Lite vitkålssallad till var också gott. Jag vet faktiskt inte varför jag tog en bild med mobilen på just den här rätten men nu kommer den väl till pass som lite utfyllnad.

Den här bilden är precis nytagen och nu sitter jag här och längtar efter bättre tider. Haha, nej så illa är det inte. Visst längtar jag efter att komma ut men nu ska jag vara väldigt duktig på ett annat sätt än jag trodde att jag var tidigare. Nu ska det här få ta den tid det tar och jag ska vara väldigt försiktig och inte överanstränga foten. I morgon ska jag till sjukhuset för den rutinmässiga provtagningen så då blir det en promenad från parkeringen och till rätt avdelning och i övrigt blir det någon runda till sophuset och postfacket. Ni förstår att jag har en väldigt spännande och händelserik period framför mig 😀